Miljöpartiet har begått kongress, under vilken man upprepade att klimatfrågan är vår viktigaste fråga. Därför beslöt man sig för att lägga ned sitt krig mot kärnkraften.
Nej, det är förstås inte sant.
Miljöpartiets raison d’être är att bekämpa kärnkraft. I själva verket struntar man i klimatfrågan.
Nej, det är inte heller sant, mer än till hälften.
Det finns ingen anledning att betvivla att MP känner starkt i klimatfrågan. Däremot saknar man antingen förmåga att prioritera, eller så har man prioriterat, och då funnit det viktigare att bekämpa kärnkraft än att jobba för klimatet.
Något av dessa alternativ är tvivelsutan helt sant, och det här inlägget handlar om hur dåligt det kan bli när man inte kan prioritera rationellt.
Jag har i över ett halvår ruvat på ett inlägg som handlar om just detta, förmågan eller oförmågan att prioritera i energi- och klimatpolitiken, med fokus på kärnkraften. Jag är medveten om att MP inte är de enda syndarna på området, men de gör nog mest väsen av sig, så de får klä skott som exempel i det här inlägget.
Jag har tidigare flera gånger skrivit om kärnkraften och dess säkerhet; för enkelhets skull refererar jag till min kategori Energetiskt material. Jag drar inte de resonemangen igen men tar med mig några tidigare slutsatser: enligt tillgängliga siffror är dagens kärnkraft för två av de allra viktigaste måtten, dödlighet och växthusgasutsläpp per producerad energimängd, i samma liga som vind- och vattenkraft, och slår av allt att döma solceller med relativt bred marginal. Samtliga dessa energislag är dock för dödlighet och utsläpp förkrossande överlägsna fossila energislag.
En sak som alltid kommer upp i kärnkraftsdiskussionen är avfallsfrågan, och den har jag nog inte svarat riktigt ordentligt på i tidigare inlägg. Det är synd eftersom det finns bra svar på den. Jag hoppas dedicera ett eget inlägg till den frågan i närtid.
Kan vi lägga ned den svenska kärnkraften?
Det är en fråga som ofta kommer upp. Jag tar omvägen att börja med den.
Klart vi kan. Det är plättlätt. Det är bara att ersätta gapet mellan produktion och behov med fossilkraft. Det är gott om kol och gas lång tid framöver. Det är så alla andra länder har gör, som inte byggt sin produktion på vatten- och kärnkraft. Sverige är i dag ett undantag, men vi kan när som helst välja att göra som de flesta andra.
Det är förstås en urdålig idé att göra så om man tycker global uppvärmning är viktig. Så kan vi lägga ned den svenska kärnkraften och ersätta gapet mellan produktion och behov med koldioxidsnåla källor? Som vatten, vind och sol.
Tja. Kan och kan.
Det här är inte inläggets huvudtema, så jag djupdyker inte i argumentation där, men se gärna lästips sist i inlägget. Men jo, ska jag skjuta från höften så tror jag nog vi kan göra det.
Det är inte enkelt. Vi har bestämt oss för att vi inte ska bygga ut fler älvar med vattenkraft. Vindkraft kräver enorma ytor, och även i ett så glesbefolkat land som Sverige blir det ofta protester när man vill bygga. Vårt nordliga läge gör oss inte särdeles lämpade för solkraft. Vind- och solkraftens väderberoende natur kan förutom att ställa stora krav på elnätet också kräva att vi bygger om vår vattenkraft så att den kan generera högre effekt då vädret är otjänligt och effektbehovet stort. Det kommer i sig ha betydande konsekvenser för älvmiljön. Och även om man gör detta ökar risken mycket kraftigt för att vi i vissa situationer helt enkelt får elbrist, och företag (troligen framför allt företag) kan bli utan el periodvis.
Men ja, Sverige har goda förutsättningar för i alla fall vind- och vattenkraft, och antagligen går det att avveckla den svenska kärnkraften utan att svenska växthusgasutsläpp sticker iväg kraftigt. Det kommer inte bli lätt och det kommer kräva en del uppoffringar, men det går nog.
Bör vi lägga ned den svenska kärnkraften?
Nej, det vore jättedumt.
Och det av i alla fall tre huvudsakliga skäl.
Ett: Det skulle kräva en jätteinsats utan att ge något substantiellt tillbaka i form av säkrare eller renare energi, enligt resonemangen ovan.
Två: Sveriges utsläpp relativt resten av världens utsläpp är små, och skulle så vara även om vi eldade kol för glatta livet. Som ofta framhålls från exempelvis miljöpartistiskt håll är ett av Sveriges viktigare bidrag i klimatarbetet att föregå med gott exempel och visa vad som kan göras.
Nu råkar det vara så att Sverige på 70-talet, då vi var betydligt mindre rika än i dag, avskaffade koldioxiden ur sin elproduktion, och det genom att fokuserat ersätta fossil produktion med kärnkraft. Ett fåtal länder gjorde ungefär samma sak. Alla länder skulle inte kunna göra det i dag, för kärnkraft ställer vissa krav som alla länder inte uppfyller. Men väldigt många av de stora utsläppsländerna i dag skulle kunna göra det. Kunde Sverige med 70-talets ekonomi så kan de i dag.
Det finns inga avgörande tekniska hinder för en sådan utveckling. Att bygga kärnkraft är dyrt, men sett över tiden kostar det ungefär som vindkraft, och som sagt – kunde vi på 70-talet så kan man i dag.
Att den globala uppvärmningen skulle lösas på så sätt är kanske långsökt, men inte i första hand av tekniska eller ekonomiska skäl, utan av politiska.
Sverige är ett fantastiskt framgångsexempel, men det exempel vi ska visa upp framöver är tydligen hur vi ångrade denna framgång av… just ingen särskild anledning, mer än att det där med kärnkraft känns lite jobbigt i magen.
Vi ska alltså inte bara som många andra länder strunta i att göra något, utan vi ska först ha en lösning och sedan med flit slänga bort den. Jag har svårt att tänka mig sämre förebilder.
Tre: Diskussionen om huruvida vi kan avveckla kärnkraften i Sverige utan att öka våra växthusgasutsläpp är feltänkt från början. Växthusgaser bryr sig föga om nationsgränser, och vår elmarknad är även den (i en första approximation) internationell. I dag utgör elen från våra kärnkraftverk baskraft i elsystemet. Vattenkraft kan säljas som reglerkraft dit det behövs – till exempel till andra länder, som då slipper använda fossilgas som reglerkraft. Vi kan även sälja baskraft till länder som behöver detta, och dessa länder kan då dra ned på fossilkraft. Lägger vi ned kärnkraften måste vi dels ta mer vattenkraft i anspråk som baskraft, dels måste vi själva använda mer reglerkraft. Och vi kan inte sälja lika mycket koldioxidsnål baskraft.
Alltså: Så länge det finns fossilkraft på elnätet kan den bli undanträngd av koldioxidsnåla källor, som kärnkraft. Fossilkraft dominerar i dag vårt internationella elnät. Om man, oberoende av anledning, stänger koldioxidsnål produktion frånhänder man sig möjligheten att ersätta fossilkraft med den. Det är inte en avlägsen teoretisk möjlighet utan dagens verklighet.
Sverige har ovanligt goda förutsättningar för vatten- och vindkraft. De flesta andra länder har inte våra möjligheter att få fram stora mängder koldioxidsnål reglerkraft utan är mycket mer beroende av fossila källor.
Det betyder i praktiken att nedlagd kärnkraft här blir extra fossilkraft någon annanstans. Att vi inom Sveriges gränser möjligen kan hålla utsläppen nere är egentligen inte till någon nytta.
Det här är centralt, så jag tar det igen fast på ett lite annat sätt:
att lägga ned svensk kärnkraft är ekvivalent med att bygga ungefär motsvarande mängd kol- och gaskraft. Detta gäller även om Sverige bygger ut sol, vind och vatten. Man kan gömma detta faktum genom att bara titta på nationella utsläpp, men det är globala utsläpp som spelar någon roll.
Man skulle kunna kalla det för Think Local, Act Global.
Ungefär motsvarande snedtänk hittar vi i Tysklands Energiewende, där man gör en massiv satsning på vind och sol. Kostnaderna är mycket höga, men det kan det ju vara värt om man fixar klimatet; hur man än gör kommer det att kosta pengar. Men hur är det med klimatfixandet egentligen? Det har bråkats högljutt om huruvida tyska koldioxidutsläpp gått upp eller ned något under Energiewende hittills (och prominenta MP-representanter jublar över Energiewende och hävdar att utsläppen sjunkit något).
Vem som har rätt är ointressant.
Det viktiga är valet Tyskland gjort. Man hade kunnat använda utbyggnaden av sol och vind till att avveckla kol och gas. Men man valde att i stället avveckla kärnkraften. Man hade kunnat kraftigt få ned sina utsläpp, men när det verkligen gällde, då gjorde man samma val som MP och många andra i Sverige: växthuseffekten var inte så viktig när allt kom omkring, utan det viktigaste var att i strid med vad vi borde veta bekämpa kärnkraften.
Att enskilda personer gör sneda riskvärderingar och kommer fram till att kärnkraft är ondska må vara hänt. Men när det sker på statsnivå är det ett intellektuellt haveri.
Detta är en bild av elproduktionen globalt, hämtad från Wikipedia Commons:
Här och var i världen byggs såväl sol och vind som vatten och kärnkraft ut. Men vad vi globalt framför allt gör är att bygga ut de fossila delarna.
Det pratas ibland om att man skulle kunna lösa koldioxidproblematiken genom att energieffektivisera. Det är vad jag frestas kalla en pipeline dream. Väldigt många människor lever i dag i svår elbrist, med svår inverkan på hälsa och snart sagt samtliga aspekter av sina liv. Effektiv elanvändning är givetvis bra, men världens energibehov är ökande, inte minskande.
Titta igen på cirkeldiagrammet. Det här är inte läge för en fajt mellan vind, vatten och kärnkraft. De är alla bra, och jag vill se mer helst av alla. Jag upprepar åter: det är kolet som är fienden. Mitt tålamod med andra dumheter är begränsat, och jag tycker att det borde bli en mer spridd uppfattning. Det tycks också vara uppfattningen hos den stora majoritet av IPCC-klimatforskare som ser kärnkraften som en nödvändig del av klimatarbetet.
När man måste välja
Att prioritera är att välja. Om man prioriterar allt prioriterar man i själva verket ingenting.
Jag tycker inte att det finns rationella skäl till att avveckla kärnkraften, men vissa, som MP, bygger sin existens på att vara emot kärnkraft. Man är också, rimligen uppriktigt, mycket intresserad av att bekämpa den globala uppvärmningen. Men när det verkligen gäller så väljer man alltså att avveckla kärnkraft först och fundera på klimatet sedan.
Ett sådant handlande förutsätter såvitt jag kan se minst ett av följande alternativ.
A: Man erkänner, i alla fall för sig själv, att det är viktigare att bekämpa kärnkraft än att ordna klimatet.
B: Man är bra på att känna saker men klarar inte av att göra rationella övervägningar och prioriteringar.
Ett eller två av dessa alternativ är uppenbart i spel.
Inget av dem förtjänar respekt.
————
Det är förstås inte bara jag som resonerar så här. På ganska kort tid har det publicerats flera artiklar som ligger så nära vad jag tänkt skriva att det här inlägget känns lätt reduntant. Men du har kanske inte läst dem! Jag länkar här till två.
Kortast och på svenska är en artikel på DN Debatt av James Hansen.
Längre och på engelska är en artikel i Energy Policy:
Environmental and health impacts of a policy to phase out nuclear power in Sweden
Den senare artikeln kan tjäna som en sammanfattning av det mesta jag skrivit på området, plus mer därtill. Den tar ett litet tag att läsa, men det är ändå bara åtta sidor och jag rekommenderar den varmt.
Förvånansvärt vettig 