Förvånansvärt vettig

Det här med att vara arbetslös, det är inget att stå efter, i alla fall inte om man är funtad som jag. Jag har varit arbetslös i två omgångar och ogillade det skarpt båda gångerna. Följaktligen är jag benägen att tycka att det är tråkigt när någon blir av med jobbet. Ibland får jag dock anfall av hårdhjärtadhet.

Flera gånger det senaste året, när någon industri eller motsvarande har slagit igen, så har det varit snyftreportage på radio (regel nr 1 i mycken journalistik: det är alltid synd om någon) där de har fått tag på någon lirare som har jobbat i 30 år på företaget. Hur ska det nu gå, du som har jobbat här i 30 år? Ja, nä, det är hemskt, jag är chockad.
Och visst. Jag kan förstå det. Men om man har varit på samma ställe i 30 år, då innebär ju det att man inte har varit utan jobb i nästan ett helt yrkesliv! Man har på så sätt levt ett väldigt privilegierat och skyddat arbetsliv. Det är lite svårt att hävda, tycker jag, att en som haft jobb 30 år i sträck och blir av med det är mer snyftvärd än någon som blir av med jobbet vart tredje år.
För det andra – har man varit på samma jobb i 30 år så är det kanske dags att BYTA JOBB! Hur nyttigt kan det vara att gå och dra på samma ställe i tre decennier? Eller, vem kan ens räkna med att kunna göra det?

Det vore en sak om någon som haft samma sabla jobb i 30 år var oanställningsbar någon annanstans (i vilket fall denne borde ha sett till att hålla sig anställningsbar genom att byta självmant), men så är det uppenbarligen inte. Vore det så skulle halva Västsverige ha blivit förtidspensionerat när varven och tekoindustrin klappade ihop, men så blev det inte.

Att ha samma jobb i 30 år är en anomali, ofta inte ens en önskvärd sådan. Det är nyttigt att byta jobb ibland.

Rubriken anspelar på Bob Dylans låt med samma namn. Det var den som fick mig att börja lyssna på honom. Den är också filmmusik i Wonder Boys, en distinkt skön film. Den har inget speciellt med den här postningen att göra utöver namnet, men det är en bra låt.

Man verkar ha hittat lastfartyget som sjönk i Kosterfjorden. Uppgifter om djupet där det ligger varierar mellan 50-60 meter och drygt 100 meter. Frågan tas upp huruvida man kan tänka sig att någon kan överleva i en luftficka inne i fartyget, vilket sägs vara i princip möjligt.

Men en luftficka kommer att ha samma tryck som det omgivande vattnet. Vidare är det 21% syre i luften. Syre blir giftigt vid ett partialtryck på 1,6 atmosfärer, vilket betyder att vanlig luft blir giftig när den komprimerats vid det tryck som råder på drygt 60 m djup. Så om fartyget ligger på drygt 100 m djup så torde svaret vara att nej, man kan inte överleva i en sådan luftficka, inte någon längre tid i alla fall.

Visserligen förbrukas syre när man andas det, och med sjunkande syrehalt så ökar djupet man kan vara på… men det ersätts med koldioxid, som inte heller är någon höjdare i högre koncentrationer.

Även om onda vindar fortfarande verkar vara huvudspåret så har det på förekommen anledning börjat glunkas om möjligt terrordåd. Det gör det i och för sig alltid så fort något går illa med flygplan. Och det är väl inte första gången som någon tyckt sig se terrorfolk i närheten av en olycka.

Vad jag tänker är: om det skulle vara ett terrordåd, varför har då inget tagit på sig det? Inte en käft verkar ha claimat det som framgångsrik kamp mot imperialism. Det går inte ihop med någonting. Att göra terrordåd i smyg är bara… fel.

Om (säger om) det nu stämmer att passagerare har fått iväg sms strax före försvinnandet – hur gick det till? 120 mil från land, var det inte så? Bra täckning på den operatören!
Eller hur är det, finns det på passagerarplan nu så att de har egen sändare som man kan få använda sin mobil på om man betalar dyrt? Jag har läst något om det, men kommer inte ihåg några detaljer.

Uppdatering

Mina teknologiska känselspröt får medhåll av sakkunskapen i DN.

EU-valet, på riktigt.
Nu när det bara är en vecka kvar så börjar det verkligen bli dags att bestämma sig. Och jag har nästan bestämt mig, för något som både är väntat och oväntat. Jag lutar starkt åt att rösta på Christoffer Fjellner, och jag tänkte berätta ungefär varför.

Det blir första gången som jag röstar Moderat i så fall. Jag märker att det tar emot lite. Det är väl min röda ungdom som sitter i. Men EU-parlamentet är en annan sak än Sveriges riksdag, på flera sätt.

Dels så har jag uppfattat att partipiskan inte alls viner lika hårt i Bryssel som i Stockholm. Det ger mer utrymme för enskilda parlamentariker att rösta efter eget huvud och driva egna frågor, något som Fjellner har har gjort med efter- och avtryck. Dels är det andra frågor som avgörs i parlamentet än i riksdagen, varför ett ogillande eller gillande av ett partis sakpolitik i Sverige inte nödvändigtvis har så mycket bäring på Bryssel. Ta till exempel Moderaternas förstanamn, Gunnar Hökmark. Han är en av de främsta medlemmarna av de gamla bunkermoderaterna. Exakt vilka åsikter han har i rikspolitiken vet jag inte, men man kan gissa att jag på många sätt föredrar de nya mer pragmatiska moderaterna framför den mer ideologiske Hökmark. Jag hyser dock, sedan en tid tillbaka, den största respekt för honom. När baltländerna höll på att göra sig fria så var han en av få svenska politiker som tidigt stödde deras sak. Det går igen i senare gärningar, då han visat sig kapabel att skilja mellan demokrati och diktatur. Det låter inte så märkvärdigt, men det är mer än vad många klarar av. Han har också varit en av parlamentets starkaste röster mot protektionism och för frihandel. Det är några av dagens viktigaste frågor, och det är frågor som stöts och blöts i parlamentet. Därför skulle jag kunna rösta på Hökmark, även om jag nu inte gör det.
Det vill säga, i någon mening gör jag förstås det om jag röstar på Fjellner, som är tredje namn på Moderata listan. Men moraliskt, eller vad man ska kalla det, så röstar jag på politikern Fjellner. Att Moderaterna råkar vara hans parti är sekundärt.

Fjellner är på flera sätt lik Hökmark i sin EU-politiska agenda. Han har utsett frihandel till den viktigaste frågan. Han har, vill jag minnas, en vettig syn på hur man ska kunna hantera överfiskningen. Han har, till skillnad från många Moderater av den gamla skolan, ett riktigt miljötänk. Men inte minst så har han engagerat sig i integritets- och rättssäkerhetsfrågor på internet. ”Engagerat sig” är egentligen lite svagt. Han har tagit initiativ i dessa frågor och drivit dem på ett sådant sätt att han fått drösvis av andra parlamentariker med sig.

Det här är en viktig poäng. Det har, inte vettlöst, argumenterats för att det kan vara bra att få in Piratpartiet för att visa att folk bryr sig om integritetsfrågor. Gott så. Men vi vet inte om Piratpartisterna är förmögna av få gehör för sina tankar. Fjellner har flera gånger visat att han är kapabel att driva och få igenom egna idéer. Han är bevisat duglig.
Finns det då inget negativt? Tja, jag skulle vara tacksam om han kunde låta bli att se ut så mycket som en ungmoderat. Det är nästan parodiskt. Jag har också för mig att vi inte är överens på samtliga punkter – men när är man det med den man röstar på? Möjligen kunde han verka mer för att färre saker ska beslutas på övergripande EU-nivå. I det hänseendet är han ändå bättre än de flesta andra svenska parlamentarikerna.

Som jag har skrivit förut, Fjellner är en rask gosse (jämnårig med mig). Han tänker fritt och rätt i de viktigaste frågorna, och han har bevisat att han kan driva dem med framgång. Han är en värdig kandidat.

Dagens xkcd:

Och det är sant! Jag hade aldrig sådana här drömmar medan jag pluggade. Nu kan jag ha dem… inte så himla sällan. Och de är precis så här!

Dn skriver långt om och med Hanna Hellquist. Sämre kan en dag börja.
Det var sommaren 2007, och jag satt och pustade ut i en stuga i Abisko med en DN – DN som jag inte haft hemma på flera år. På Namn & Nytt föll jag pladask för ett bildkåseri. Nu kommer jag knappt ihåg vad det handlade om, mer än att den allra första fläskfilén (numera utställd på Louvren) nämndes. Den skyldiga var en Hanna Hellquist, och jag utbrast ”Henne ska jag gifta mig med!”. Måhända i första hand för att få dra en one-liner från ”Änglar, finns dom…”, men ändå inte utan att tyngas av stundens allvar.

Jag visste ingenting om den där Hanna, hon kunde ju vara gift och 55 år. Lite snokande avslöjade att så inte var fallet. Det förvånade mig faktiskt inte ett dugg, det kändes som att humorn var kompatibel med den som jag själv odlat.

Lite senare läste jag ett vanligt textkåseri av henne. Hon var i Grekland med sin pappa och suktade efter inhemska gudar att förlusta sig med men fann sig i stället äta ur en hink, lite som en bakvänd Circe-historia. Det var väldigt bra skrivet och jag såld.
Jag skrev ett beundrarbrev.
Jag fick faktiskt svar, och försökte bjuda henne på en fika för att belöna hennes espri, men där tog det stopp. Fair enough, det var kanske att gå lite långt – det gäller att hålla balansen på rätt sida av beundrare/stalker.
Sedan dess har det blivit något beundrarbrev till, och närhelst jag ser en onsdags-DN så letar jag upp N&N.

Det är lite svårt att sätta fingret på vad som gör henne så bra. Det är inte alltid så haha-roligt. Men det är så gott som alltid skrivet med en mix av distans och närhet (och kanske ett stänk Mistero Buffo) som får åtminstone mig att känna att den här personen skulle jag vilja, om inte ingå äktenskap med, så åtminstone ta en fika med.

DN-reportaget ligger väl i linje med vad jag kommit att förknippa med la Hellquist. Mycket trivsam läsning. Pluspoäng för att hon törs ha en stor spindel i håret trots att hon i likhet med mig inte gillar dem. Mitt problem med spindlar är att jag inte litar på dem. Av någon svårförklarlig anledning så litar jag mer på en orm än en spindel. Hanna sätter fingret på det:

Det är de där benen… Jag har över huvud taget svårt för djur som har så många och så spretiga ben, att man inte vet åt vilket håll de ska springa. Ska de hit? Eller kanske dit?

Det är ju så det är.

Lempriéres lexikon av Lawrence Norfolk är en kalasbok som få har hört talas om. Lite kan man dock läsa om den på den här sidan.

Jag tyckte dock att jag kände igen texten. På en sida som nu ligger i törnrosasömn så har jag skrivit om en del böcker jag läst. Den som gillar jämförelser kan göra en sådan:
Jag om Lempriéres lexikon

Man har plagierat mig! Jag vet inte om jag ska vara glad över att någon fann det värt att göra det, eller störa mig på att källa inte angavs (även om det förvisso är mycket små delar av den stulna texten som jag har hittat på själv).
Jag lutar åt det tidigare. Då har i alla fall den gamla sidan varit till någon nytta.

Det är skitväder.

Dan: ”Mats, vad har du gjort med vädret?”
Mats: ”Ja, det… äh… det gick åt helvete i morse helt enkelt.”

Nu ligger jag efter igen. Jaja, så blir det ibland. Jag får se om jag finner tid till ett ryck.

Den här helgen har jag i alla fall gjort ett fynd. Jag har plöjt Tintin-albumen då de åker till månen. Jag skulle se om Tintin var något bra. Mina upptäckter är trenne:

• Det finns inga tankebubblor. Man får aldrig se vad någon tänker.
• Jag har levt i en lögn. För länge sedan gjordes det tecknad film på albumen. I dem råkar man skicka Milou till månen i förväg. Men så var det ju inte alls!
• Jag är imponerad av hur fysikaliskt korrekt serien är. Man ska betänka att den är gjord 1953-1954, ett bra tag före månfärder, och innan man ens hade människor i rymden – ja, före Sputnik! Hergé har ändå ansträngt sig för att få mycket av fysiken rätt, och beskriver väldigt korrekt till exempel hur en kärnreaktor fungerar (förvisso inte exklusivt rymdfärdsrelaterat). Ett annat exempel är att när kapten Haddocks whisky råkar ut för tyngdlöshet så svävar den tack vare ytspänningen runt som en boll. Det är fint! Okej att han inte verkar ha räknat ordentligt på raketekvationerna, men det kan jag verkligen förlåta i en 50-talsserie för barn. Inte illa!

Det är säkert ingen som har missat den synnerligen framgångsrika nödlandningen.

Enligt vad som har sagts mig tidigare så kan detta vara första gången som någon lyckats nödlanda ett större trafikflygplan på vattnet utan att det slutar i fullständig katastrof.
Notera dock att även om flytvästarna togs på så verkar ingen ha hamnat i vattnet. Jag kan alltså, rent tekniskt, fortsätta att hävda att under hela det civila trafikflygets historia så har flytvästarna aldrig kommit till användning!