Svensk smygteknik

torsdag 8 mars, 2012

Därtill ombedd i en kommentar till förra inlägget tänkte jag kommentera det här med vapnen och Saudiarabien. Det vill säga, egentligen hade jag inte tänkt göra det, för jag har inte så mycket att tillföra. Jag har ingen insyn i FOI och jag har inte plöjt allt som skrivits. Och ändå – här är jag!

Jag tycker att huvudfrågan är huruvida man alls ska exportera vapen till Saudiarabien. Att det finns ett samarbete mellan Sverige och Saudi på det området har ju inte varit hemligt. Jag sökte faktiskt jobb på FOI… tja, det kan ha varit 2007. Jag var på en lång intervju, och jag tog då självmant upp Sveriges samarbete med Saudi som något jag inte gillade. Om inte annat visar det att samarbetet inte bara var ickehemligt, utan även relativt allmänt känt.
Ett bra argument är att Saudi är en av världens värsta diktaturer, och att man inte ska ha militärutbyte med sådana. Man kan förstås alltid bråka om vad ”världens värsta” betyder i sådana sammanhang, men man får verkligen anstränga sig för att Saudi ska framstå i sympatisk dager.
Jag har sett synpunkter som gått ut på att det inte alltid är så lätt (i andra fall än uppenbara som Saudi) att dra en gräns mellan demokrati och diktatur, men det lutar jag åt är strunt. Det finns bra, etablerade mått på demokrati som man skulle kunna använda om man bara ville.

Som påpekats är den svenska bevekelsegrunden till samarbetet rimligen industripolitisk och det här med demokrati har spelat en underordnad roll. Inget konstigt med det ur ett visst perspektiv, men det finns ändå, menar jag, ett synnerligen gott moraliskt case för att inte exportera vapen till Saudi. Och då är jag, vill jag påpeka, inte generellt negativ till vapenexport.

Men. För diskussionens skull, låt oss anta att vapenexporten är okej. I någon mening har det ju tyckts att den är det, den har som sagt inte varit hemlig. Är det då värre att hjälpa till med att bygga en fabrik, och varför har det varit hemligt?
Här börjar jag ägna mig åt ryktesspridning, underavdelningen fikarumsskvaller i skrift. Någon har ett kort tag befunnit sig i utkanten av något som har med Saudi-grejen att göra. Jag har hört ett par påståenden och gissningar vars vederhäftighet jag inte har en susning om. Det verkar inte hindra mig från att återge dem.
Det första gäller vad fabriken skulle göra. Jag kan ha fel, men jag tror inte att vi sett något helt klart om det. Mitt skvaller gör gällande att en rimlig gissning är renovering/modifiering av Robot 70. Robot 70 är en luftvärnsrobot som torde vara helt oduglig för att, till exempel, använda mot protesterande folkmassor. Såtillvida tycker jag att en fabrik för att modda Robot 70 är väsentligt mindre illa än att sälja, tja, handeldvapen. Det finns vapen och vapen.
Hemlighetsmakeriet då? Om fabriken är mindre moraliskt förkastlig än ett beslut som inte var hemligt, varför hemlighålla den?
Fikarummet påstår att det var saudierna som insisterade på att det skulle vara hemligt, inte svenskarna. Anledningen? Att så länge som möjligt hemlighålla planerna för USA.

I väldigt mycket försvarsmateriel sitter det någonstans en bit amerikansk teknik. Denna tenderar att lyda under de amerikanska exportkontrollreglerna ITAR. Dessa syftar officiellt till att säkerställa att amerikansk teknik inte hamnar i fel händer, men används också oblygt till att gynna amerikansk industri. Följande scenario har utspelats ett antal gånger:
Land A har tillstånd att köpa tekniken X från USA, och använder den i försvarsmateriel.
Land B bestämmer sig för att köpa försvarsmateriel av samma typ.
Både USA och land A vill sälja till land B.
Plötsligt får inte land A köpa X längre, med motiveringen att det inte ligger i USAs nationella intresse.
Vips kan bara USA sälja, och land B måste köpa från det amerikanska företaget.
Det kan alltså i vissa fall ligga i land Bs intresse att smussla med försvarsfrågor om man vill ha möjlighet till fler leverantörer än USA.

För att fortsätta med övertydligheterna: jag vet inte att det är det som hänt i det här fallet. Det kan vara så och vissa tror det, men jag vet inte.

Så, om jag ska snöra ihop det här.
Borde vi exportera vapen till Saudiarabien?
Det har jag svårt att tycka.
Är det värre att hjälpa dem med en vapenfabrik än att exportera vapen till dem?
Inte nödvändigtvis.

Uppdatering 9 mars

Jag har nu sett på ett par ställen, bland annat i SvD i dag, påståenden om att den tilltänkta fabriken skulle vara för ”renovering och modifiering av pansarvärnsvapen”. Om det stämmer är det knappast luftvärnsvapnet Robot 70 det handlar om. Det finns dock många sorters pansarvärnsvapen, och även om jag inte är expert på området törs jag säga att emedan många av dem kan användas mot mjuka mål kan de vara mer eller mindre effektiva. Det är alltså inte klart för mig om vapen från en sådan fabrik ur ett demokratiperspektiv skulle vara mer klandervärda än tidigare nämnda Robot 70.
Att man talar om ”renovering och modifiering” pekar dock på att det handlar om vidmakthållande av en arsenal snarare än nyskapande, varför ordet ”vapenfabrik”, ehuru kanske inte fel i sak, tycks ge en vilseledande bild. Det är knappast så att man genom en anläggning för renovering av pansarvärnsvapen har gett Saudiarabien en militär förmåga man inte redan medverkat till genom den ursprungliga exporten.

Fruktstundens lön

tisdag 6 mars, 2012

Med anledning av internationella kvinnodagen fick jag nyligen skickat till mig ett informationsblad om lönegapet mellan kvinnor och män. Driven kallas 15:51 efter inledningen på informationsbladet:

Det är bara det att påståendet är vilseledande.
Den första delen, att löneskillnaden mellan kvinnor och män är 14,3%, är av allt att döma sant. Men det innebär inte att kvinnor arbetar gratis efter 15:51. Löneskillnaden är nämligen – jag lutar mig här främst på SCBs Statistisk årsbok 2012 – arbetsinkomst rätt av. För att talet om gratisjobb efter 15:51 ska vara relevant måste man se till att jämföra rätt saker.

Arbetsgivarverket (med flera) har tittat på det här i en rapport för några år sedan. Den koncentrerade sig visserligen på den statliga sektorn, men löneskillnaden där är väldigt lik arbetsmarknaden i stort och det förefaller rimligt att anta att resultatet står sig hjälpligt på hela arbetsmarknaden.
I stället för att skriva själv kan jag citera rätt av från sammanfattningen:

Den statistiska analysen visar att den genomsnittliga löneskillnaden nästan helt kan hänföras till mätbara faktorer. Stora delar av löneskillnaden beror på att fler kvinnor än män arbetar deltid, arbetets svårighetsnivå och innehåll och på att fler män än kvinnor är chefer. (…) Det finns också skillnader i utbildning, erfarenhet, ålder, anställningstid eller i vilken region den anställde jobbar. Den löneskillnad som slutligen blir kvar, den s.k. oförklarade löneskillnaden, som inte kan förklaras av den mätbara information som finns tillgänglig i den partsgemensamma statistiken var i september år 2007 1,3 procent.

Ska man göra person av statistiken jobbar alltså inte kvinnan gratis efter 15:51. Hon kanske går hem, för hon jobbar deltid, och när man går hem får man inte betalt. Eller så har hon jobbat med något annat hela dagen. En läkare kan tjäna dubbelt så mycket som en sjuksköterska, men det är för den skull inte rimligt att säga att sjuksköterskan jobbar gratis efter lunch.

Det är inte så att det inte finns löneskillnader som inte kan förklaras med olika bakgrund, tjänst och arbetstid*. Det är inte långsökt att tala om diskriminering för en del av löneskillnaden. Den delen tycks dock bara vara ungefär en tiondel av vad det här uppropet ger sken av.
Det ska för den skull inte ignoreras. Det är runt 400 kr/månad för en lön på 30000 kr. Om jag tjänade det och hade samma tjänst och bakgrund som min kvinnliga kollega vore det onekligen knasigt om hon tjänade 29600. Okej, det är sällan så renodlat och enkelt, jag vet, men det duger som illustration.
Man kan även berättigat fundera på vad det är som gör att kvinnor har andra jobb och jobbar mer deltid, vilket jag i viss mån också ägnat mig åt.
Så, ja. Frågan om mäns och kvinnors lön är en reell fråga, värd att uppmärksamma.

Det är bara det att om man gör det med vilseledande påståenden, påståenden som jag menar närmar sig gränsen till lögn, då gör man fel. Folk som jag, som inte förnekar att det finns en relevant problemkärna, blir då arga och går i polemik mot 15:51-initiativet i stället för att göra gemensam sak med det.

Är det då inte bra att skapa uppmärksamhet kring problemet? Kan inte det goda syftet motivera lite myschlande med statistiken? Jag menar att svaret är nej. Ändamålet helgar inte medlen. Vill man komma tillrätta med ett statistiskt problem kan man inte själv misshandla statistik hur som helst. Det här duger inte.

_________________________

*Trippelnegation, wohoo!

Uppdatering den 8 mars

Jag länkade inte till 15:51-initiativet förut, för jag hittade helt enkelt ingen bra länk. I dag har de i alla fall en artikel på SvD Brännpunkt där de går mer in i detalj. I artikeln framgår en del, om än inte av allt, av vad jag klagat på att de inte låtsats om. Jag kanske inte håller med om alla deras slutsatser och framställningar, men det är ändå ett steg i rätt riktning. Tyvärr behålls fortfarande inramningen; i artikelns avslutning skriver man ”Vi som har bildat 15:51 rörelsen kommer att driva lönefrågan tills vi når vårt mål – kvinnor ska ha betalt även mellan 15:51 och 17:00.”

Jag ser därför ingen anledning att ändra mitt omdöme. Frågan är angelägen, men det här initiativet schabblar bort den.

Till havs

lördag 25 februari, 2012

Den som läst min blogg ett tag, eller för den delen bara sedan igår, kan ha snappat upp att emedan jag tycker att energieffektivisering är bra, är jag övertygad om att energibehovet är ökande, inte minskande. Även om jag är positiv till en utveckling av kärnkraften bör man för den skull inte försitta andra bra möjligheter till energitillskott. Vindkraft kan vara en sådan möjlighet.

DN skriver i dag om en påtänkt vindkraftpark i Östersjön utanför Norrtälje. Planerna talar om 60-70 vindkraftverk på 5-10 MW. Vindkraft tenderar att ha rätt låg snitteffekt relativt maxeffekten, men det är nog inte galet att tänka sig en sammanlagd snitteffekt på 100-150 MW. Det är visserligen inte mer än ungefär en tiondel av en modern kärnreaktor, men ändå inget att spotta åt.

Men självklart är folk arga. Det visar sig nämligen att vindkraftverken måste ligga någonstans. Alltså inte bara på en tänkt plats dominerad av regnbågar, snurrande kristaller, enhörningar och folktomhet, utan en fysisk plats i någons verklighet. En fysisk plats kommer alltid att vara någons bakgård, så någon kommer alltid att bli arg. Antingen för att där redan finns folk i närheten, kan man inte ställa eländet någonstans där det inte finns folk? Eller för att där inte finns folk och man då förstör ett fint naturområde, kan man inte ställa eländet någonstans där det redan är exploaterat?

I det här fallet har vi ett solklart fall av det senare. Parken ligger 4,4 mil från Kapellskär.
DN skriver: ”Eftersom vindkraftverken kommer att ligga cirka 44 km ut från Kapellskärs kust kommer vindkraftverkens maskinhus för en person med en ögonhöjd av 1,75 meter kunna skönjas strax ovanför horisonten under dagar med god sikt. Även vindkraftverkens rotorblad kommer att kunna ses från kusten. Detsamma gäller Norröra och Svartlöga, vilka ligger på 42 respektive 41 km avstånd.”
Kommunalrådet, moderaten Kjell Jansson, menar att projektet faller på sin egen orimlighet. Staffan Holmberg (S) är inne på samma spår.
Låt mig nu fråga: Om man menar allvar med att det ska kunna byggas vindkraftverk någonstans, tror man då också på att det bara ska kunna byggas där ingen någonsin får se en skymt av det?
Läs igen. Det är över fyra mil från land! Det ska krävas väldigt klart väder för att man ska se något alls, även med en bra kikare. Och om man gör det – vad händer då? ”O nej, jag ser en skymt av ett vindkraftverk! Thou hast slain me!”

Jag kan givetvis inte vara en allvetande remissinstans. Det kan i princip tänkas att det finns bra argument mot att lägga en vindkraftpark just där. Inte bara argument alltså, utan bra argument. Inget sådant framkommer dock i DNs artikel.
Jag vet heller inget om ekonomin, men det är i någon mening en separat fråga.

Inget energislag kommer vara helt utan kompromisser och nackdelar. Har aldrig varit, kommer gissningsvis aldrig bli. Om den tänkbara möjligheten att någon vid något tillfälle får en skymt av ett rotorblad ter sig som skäl att stoppa utbyggnad… alltså, jag har svårt att ta det på allvar som en genomtänkt ståndpunkt i energifrågan. Det skulle vara ifall kommunalrådet uppenbarar sig iklädd björnpäls och deklarerar att han från denna dag inte behöver några energikällor.

Går det över huvud taget att tänka sig en bättre och mer isolerad plats än flera mil från land?
Släpp sargen nu. Bygg lite vindkraftverk. Ni kommer vara stolta när de är klara.

Det stora blå

fredag 24 februari, 2012

I senaste numret av tidningen Ingenjören (sid 29-33 i denna pdf) är det en lång artikel om färskvatten, närmare bestämt bristen därpå och hur mycket vi gör av med. Jag finner den inte invändningsfri.

Stora delar av artikeln ägnas åt ”virtuellt vatten”, och jag måste erkänna att det kan vara första gången jag ser en någorlunda ingående redogörelse för det. Det verkar dock vara en vettig konstruktion, syftande till att sätta ett vattenpris på olika varor och, får jag förmoda, tjänster. Exempel: ett ton spannmål – 1000 kubikmeter vatten. Författaren John Anthony Allan skriver att marknaden inte ensam kan hantera vattenbristen, och det låter inte helt huvudlöst, på ganska precis samma sätt som marknaden inte ensam kan hantera utsläppen av växthusgaser när det inte finns ett pris på utsläpp. Det står inte i artikeln, men det lär vara ett fall av tragedy of the commons. Finns det däremot ett fungerande (och det är ett nyckelord) sätt att prissätta vattnet – eller koldioxiden – talar mycket för att marknaden är väl lämpad för att hantera den sortens problematik.

Så långt gott och väl. Det jag inte gillar antyds av en mening som dyker upp när Allan i sin artikel kommer in på de förmaningar han vill förmedla. Utan någon synbar koppling till något annat skriver han ”Köp aldrig automatiskt något som reklamen lockar med.”
Va?
Inget annat i artikeln handlar om reklam. Snarare kopplar det där in sig i en tradition där den enda lösningen på resursproblem är ransonering och kontroll. Jodå, talet om att marknaden inte kan lösa problemet föregås av ”När vi vet hur detta virtuella vatten ‘rinner’ kan vi med tillräckligt mycket politisk vilja använda handeln till att sköta denna resurs effektivare och på så vis garantera en ömsesidig vattentrygghet.” Det kan läsas som en vurm för vattenprissättning, och jag vet inte var Allan står i den frågans detaljer, men ganska precis sådana formulerar tenderar i andra sammanhang att vara kodord för planekonomi. Om planekonomi kan vi med viss säkerhet säga – kids, try it at home. Men det funkar inte i större samhällen.

Detta får vara min ingång till den egentliga poängen med det här inlägget. I en lång artikel om vattnet och dess användning är den enda väg framåt som stakas ut en eller annan variant på ransonering.
Att 97% av allt vatten på jorden är saltvatten framställs, precis som i grundskolans OÄ-undervisning, som ett hot.
Hear me, ye of little faith: Att 97% av allt vatten är saltvatten är inte ett hot. Det är en möjlighet.

Man bör vara försiktig med att peka ut något jordiskt som en oändlig resurs, men om vi kunde rena havsvatten och göra färskvatten av det skulle gränserna för vattentillgången åtminstone ha flyttats så långt att vi förmodligen skulle ha mer akuta problem ett tag.
Och rena havsvatten, det kan vi ju. Det enklaste och minst sluga är att bara koka det. Det finns dock långt bättre metoder, som omvänd osmos. Så varför använder vi inte dessa metoder?
Det gör vi, men mest oljestater. Anledningen är att de drar mycket energi. Vilket leder mig tillbaka till mitt energirika evangelium. Har man bara tillgång till energi på ett bra sätt är vattenbristen i ett slag utraderad. Det är inte ens science fiction, vilket bevisas av Abu Dhabi som har en avsaltningsanläggning med en kapacitet på 300 kubikhektar per år 3*10^8 m^3 per år (eller decimeterdjupt med vatten över Gotlands yta, eller 500 Globen). Att bränna olja är kanske inte direkt energi på ett ”bra sätt”, men det är energin som är knäckfrågan, inte vattnet.
Man skulle kunna tycka att denna ändå existerande lösning skulle få ett omnämnande i en lång artikel om vattenbrist.
Men nej. Inte med ett ord.
Jag tar det som ännu ett exempel på en trist och väldigt defensiv attityd till de gemensamma utmaningarna.

När skogen började ta slut i Bergslagen var lösningen inte att lägga ned all industriell produktion och huttra i backstugorna. När vattnet nu är en trång resurs kommer den långsiktiga lösningen inte vara att sluta upp med sådant som behöver vatten.
Det betyder givetvis inte att vatten inte ska nyttjas effektivt. Energifrågan är ännu inte löst, och på både kort och medellång sikt lär det vara slugt att, till exempel genom att prissätta vatten, göra det bästa av en begränsad tillgång. Men energi och vatten är vad jag inte hittar något bra uttryck för på svenska: a long game.
Och det bästa draget är denna gång inte att inte spela.

Envar sin egen expert

onsdag 8 februari, 2012

Det tycks mycket om tillståndet för Sveriges järnvägstrafik. Vad som är fel nu. Vad som var rätt förut.
Jag har jobbat i järnvägsbranschen ett år. Det gör mig självfallet inte till någon framstående järnvägsexpert, särskilt som jag inte hade någon tidigare erfarenhet (att jag åker tåg ibland räknas liksom inte riktigt) och det jag höll på med var relativt avgränsat. Icke desto mindre hoppas jag att jag snappade upp åtminstone något – i vart fall inte mindre än många av de andra tyckarna, vare sig de tycker i fikarum eller plenisalen. Därför vill jag också tycka lite nu, och jag tänkte tycka om två av de vanligare sakerna andra ofta tycker om att tycka om. Och jag tänker göra det utifrån vad jag tror mig ha snappat – låt vara att jag nu varit borta från branschen ett och ett halvt år och det kan ha hänt saker sedan dess.

Generaliserat påstående ett:
Det var dåligt att privatisera/avreglera tågtrafiken.
Mitt motpåstående: Nja. Det är, som vanligt, inte så enkelt. Vissa saker har blivit sämre, ja. Till exempel blev det lätt kaotiskt med ett relativt stort antal aktörer – stort jämfört med hur det varit tidigare – utan något riktigt organiserat sätt att samordna sig och prata med varann. De flesta gjorde nog så gott de kunde, men järnvägen bygger på att det går att samordna sig på övergripande nivåer. Jag vet att det gjordes ansatser för att få till något liknande en sådan samordning. Hur det har gått vet jag inte.
Andra saker var sämre på den gamla monopoltiden. Jag har hört berättelser om underhållsdepåer förr i tiden, med en närmast kommunistisk nivå av ineffektivitet. I klartext: Anställda som inte gjorde ett skapandes grand, utöver att titta på när någon annan kanske jobbade. Att komma in i en depå med vagnar där… ingenting händer, ingenting görs, inget som kan kallas verksamhet pågår. Det är något som tydligen ska ha förändrats till det bättre nu för tiden.
Det är en sida av monopoltiden det inte pratas så mycket om nu, såvitt jag hör i alla fall.
Det här är bara två exempel, men min uppfattning är att även om det helt klart finns problem med hur tågtrafiken är upplagd i dag är en återgång till monopolet inte rätt lösning.

Generaliserat påstående två:
Man borde ge mer pengar till underhåll.
Nå, att det satsats för lite pengar på underhåll i decennier är nog allmänt accepterat. Men min förståelse är att häromåret frågade regeringen Trafikverket hur mycket de ville ha för underhåll. Trafikverket tog sig en funderare och sade sedan ”fem miljarder” (varav merparten till järnväg). Det fick de.
Kanske finns det en anledning till att Trafikverket inte sade ”alla pengar ni har”. Kanske är den anledningen inte att Trafikverket har dålig fantasi.
Flera gånger under min tågtid talades det om möjliga tågsatsningar i Sverige. Flera gånger kom samma sak upp: det är begränsat hur mycket som är rimligt att satsa på ett år, helt enkelt eftersom kunnigt järnvägsfolk är en begränsad resurs.
(Om jag själv räknades dit låter jag vara osagt.)
Finns det inte fler som kan jobba med god effektivitet hjälper det inte att kasta mer pengar på en satsning, den blir inte klar snabbare för det. Åtminstone inte på ett effektivt sätt. Möjligen kan järnvägskonsulterna få högre löner.
Jag kan givetvis minnas fel på siffrorna, men det borde inte förändra principen.
Gissningsvis är det vad som ligger bakom Trafikverkets bedömning. Att hälla på med ännu mer pengar nunuNU är bra om man vill vara den som satsar mest på underhåll, men antagligen inte lika bra om man vill vara den som får ut mest underhåll för pengarna.

Järnstatsministern

onsdag 8 februari, 2012

Ibland känns det som om jag missat något. Jag, eller resten av kommentariatet.
Jag läste DNs intervju med Reinfeldt om pensionerna och tänkte inte så mycket mer på det. Som jag läste den sade han ungefär att vi blir äldre och ställer höga krav på välfärden. Det betyder att man framöver kan komma att behöva jobba längre. Det är inga nyheter och borde vara helt okontroversiellt. Det där med 75 år läste jag såhär: I dag kan man om man vill jobba till 67 år. Framöver kan det vara aktuellt att höja den gränsen till 75 år.
Nu när jag läser artikeln igen ser jag att det framgår inte helt entydigt att det är så han menar. Det går att läsa den på andra sätt. Men tittar man till exempel på det här stycket

Fredrik Reinfeldt säger att den allmänna bilden av att det finns en pensionsålder på 65 år är ett stort problem. Det var länge sedan Sverige införde flexibel pensionsålder, men ändå lever 65-årsdagen kvar i människors medvetande.

– Den bilden kan styra vad arbetsgivare menar med en framtidssatsning. Att anställa någon som är 55 år som säger ”ja, jag tänker jobba tills jag är 75 år”, det är 20 år, det är en väldigt intressant och långvarig arbetsrelation jämfört med om den här personen ska försöka börja trappa ned om sex-sju år.

så menar jag att min tolkning är väldigt rimlig.
Vad sjutton är det då folk blir så upprörda över?
Ja, det finns yrken man inte orkar hålla på så länge i.
Det kan vara därför Reinfeldt talar om behovet av att byta bana.
Ja, det finns saker som försvårar att byta bana.
Det kan vara därför Reinfeldt talar om behovet av att åtgärda sådana hinder.

Det Reinfeldt säger är vare sig något egentligt nytt eller något okänt. Det är inte lösningen på alla pensionsproblem. Det är inte heller en dödsdom mot… någon.

Det kan vara så att jag missat något väsentligt. Men jag lutar mer åt att kommentariatet borde skärpa sig och kanske läsa lite mer än rubrik och, på en bra dag, ingress.

Tveenigheten

söndag 29 januari, 2012

Vid det här laget måste så gott som allt vettigt som går att säga om Löfven vara sagt, men efter att ha bloggat så mycket om Juholt känns det nästan tvunget att jag också pratar lite Löfven.

Men först – lite mer Juholt! Det har kommit till min kännedom att en bunt S-anhängare sörjer Juholts avpollettering. Alltså inte det faktum att partiet tappat ett år, utan det tycks röra sig om en genuin sorg över att politikern Juholt tvingats bort (eller som jag är böjd att säga, har tvingat bort sig själv).
Det förbluffar mig.
Jag finner inget konstigt i att andra når politiska slutsatser som skiljer sig från mina egna. Ganska ofta kan jag förstå ungefär hur dessa andra tänker, även om jag tycker att de tänker galet. Men så ibland poppar det upp ståndpunkter som lämnar mig om inte mållös så just förbluffad, eftersom jag bara inte fattar hur man byggt sin världsbild för att tycka så.
Exempel: Jag kan fatta hur man kan vara emot allt privat företagande i vårdsektorn. Jag tycker det är galet resonerat, men jag kan föreställa mig en bild av tillvaron där det är en rimlig ståndpunkt. Är alla företag onda så är de. Jag har däremot väldigt svårt att tänka mig in i den världsbild där man är emot grundprincipen i vårdvalet, alltså att folk själva ska få välja vilken vårdcentral de ska tillhöra. Icke desto mindre finns folk som tycker att detta är mer valfrihet än vad som passar sig, och icke desto mindre finns folk som sörjer och saknar partiledaren Juholt.
För en som har svårt att ur Juholts partiledarskap utläsa någon vidare politisk linje utöver att Domus är koolers och att det mesta var bättre förr framstår det som helt obegripligt, särskilt om man råkar vara socialdemokrat och vill sitt parti väl.
Nå, vissa saker är det väl inte meningen att vi människor ska begripa.

Löfven då.
Löfven var inte min favoritkandidat, det priset går till Damberg. Men nu är det Löfven.
Han verkar inte uppenbart galen. Det är en bra början. Han verkar ha en realistisk grundsyn i energi- och arbetsmarknadsfrågor (i klartext: är inte emot kärnkraft och dealade i krisen 2008 på ett sätt som kan ha räddat ett stort antal jobb). Visst, i Saab-krisen ylade han högt om att regeringen borde slängt bra pengar efter GMs dåliga; hade vi gjort som Löfven sagt hade svenska staten ägt Saab nu. Man kan visserligen säga att han sade det som fackföreningsledare med uppdrag att rädda sina medlemmars jobb, men det är bara delvis sant. Han var samtidigt medlem i socialdemokraternas VU, och därmed hade han två tjänstebeskrivningar. En enligt vilken han ska värna fackmedlemmarnas intressen, och en enligt vilken han ska företräda S intressen. Ibland var det samma sak, ibland inte.
Som S-ledare antar jag att han släpper fackledarskapet, men det påminner mig om John McCains presidentvalskampanj. Senatorn McCain fanns det goda anledningar att gilla, men presidentkandidaten McCain var ett helt annat djur, därtill antagligen tvingad av vad han ansåg krävdes i den nya rollen. Vilka förändringar Löfven anser sig behöva undergå i sin nya roll vet vi ännu inte.

Det finns en, i någon perverterad mening, positiv aspekt med att lyfta in en fackordförande som partiledare. Det är knappast någon hemlighet att jag tycker att sammanväxningen av LO och S är djupt osund och skadlig. Det är, trots att de flesta LO-medlemmar inte röstar på S, befogat att hävda att LO och S är samma sak och samma organisation, på ett sätt som med bibehållen hederlighet är omöjligt att hävda om till exempel M och Svenskt Näringsliv.
Det positiva med den här manövern att LO-S-förhållandet blir ådagalagt på ett sätt som inte går att förklara bort.
Förhållandet var förstås inte på något sätt hemligt eller okänt för den som bryr sig det allra minsta om politik, men det kan ändå vara bra att det flyter upp i medvetandet.

Så är det bara gnäll om Löfven? Egentligen inte, han kan ha förutsättningar att göra bra ifrån sig, men det är som det var med Juholt i början – jag får ge honom lite tid för att se vartåt det barkar. Redan nu kan jag i alla fall vara glad för vad det inte blivit på partiledarposten. Det har inte blivit någon som tycker att det sprids för lite antisemitiska myter i samhället, och det har inte blivit någon som med en historia av patetiska utspel gjort sig omöjlig att ta på allvar. Det är ändå en bra början.

Juholt – whodunnit

söndag 22 januari, 2012

Innan vi går vidare tycks det, i någon mening, vara nödvändigt att ägna i alla fall ett inlägg till åt Juholt.
Greider var igår ute och skyllde på medierna. Marita Ulvskog, förvisso inte känd för sina balanserade omdömen, gör detsamma. Om sådant sätter sig i S självbild kommer man fortsätta ha svåra problem.

Som jag ser det hade Juholts privata klanterier nästan ingenting med avgången att göra. Visst kan det vara så att jag fäster alltför liten vikt vid politikers privata haverier – kanske mindre än vad som egentligen vore befogat – men om lägenhetsstrulandet skulle ha fällt honom skulle det ha gjort det i oktober, inte nu.
Låt mig göra några nedslag i Juholts rent politiska gärning som S-ledare.
Tidigt sade han att han och facken var på gång att sätta sig ned och snacka pensionsuppgörelse. Men nej, det hade han hittat på själv, facken var inte alls intresserade.
Hans hattande i Libyen-frågan är legendariskt material. Maken till oproffsig hantering av en fråga som bokstavligen var på liv och död kan inte ha setts sedan tsunamin 2004.
Han schabblade bort partiets skuggbudget så att vi knappt ens i dag vet vad som står där på riktigt och vad som är någons hugskott. Den gamla frågan ”Hvad vilja socialdemokraterna” har aldrig varit mer aktuell.
Och så det galna, GALNA utspelet om att alla mobiloperatörer ska ha full täckning i hela landet; ett utspel som inte ens verkade vara ögonblickets ingivelse, utan en genomtänkt – i någon bisarr mening av genomtänkt – ståndpunkt.
Det var fel av Storbritannien att inte vilja vara med i den uppseglande europakten, men också fel om Sverige vill vara med. Försvaret har för lite pengar, men försvaret ska inte få mer pengar.
Slutligen så den klart och tydligt formulerade anklagelsen att regeringen gjort upp om försvarspolitiken med SD i riksdagen, innan SD kommit in i riksdagen.

Jag tror inte att det där är en fullständig uppräkning. Icke desto mindre är det ett spektakulärt facit på tio månader. Hade ett (1) av haverierna inträffat hade man väl kunnat komma undan med det, alla politiker kan klanta sig någon gång även i politiska frågor. Sätter man det i system är det en annan sak.

Socialdemokraterna knotar numera ofta med att de inte når ut med sin politik, att de aldrig får prata politik. Jag tror inte det stämmer. Allt det jag räknat upp här är politik. Det är inte frågan om att någon gjort juridiskt eller moraliskt tveksamma manövrer privat. Juholt har hela året pratat politik, nått ut med sitt politiska budskap – och precis det har varit problemet. Inte i något enda av fallen här har det i efterhand visat sig att media förvrängt eller hittat på, utan Juholt har helt och hållet för egen maskin schabblat bort sig själv och socialdemokratin.
Inte så att S inte redan hade svåra problem, men Juholt gjorde inte precis saken bättre.

Som jag flera gånger skrivit tidigare: Man behöver inte hysa omsorg om S för att tycka att det är bra att Juholt går. Medan Juholt varit S-ledare har regeringen inte behövt göra mer än att hålla en politisk linje en eftermiddag för att framstå som det mest kompetenta alternativet. Det är inte nyttigt någonstans. En regering behöver en kompetent opposition och granskning av sin politik. I den bästa av världar kan vi få det igen.

Det bygger dock på att S tar sig samman och slutar säga saker som att vi ska inte skylla på medierna… men det var mediernas fel. Uttalanden som det från VU-medlemmen Ulvskog inger tyvärr inte några större förhoppningar i den riktningen. Behovet av en rejäl reality check kvarstår tydligen.
Det var inte medierna, det var inte butlern med dolkstöten i tunnelbanan (ja jag vet att det inte var ett Juholt-utspel).
Juholts fall var Juholts fel.

Exit Juholt

lördag 21 januari, 2012

Det tog alltså ungefär två veckor innan jag fick fel i min profetia att inga svenska riksdagspartier skulle byta partiledare 2012. Nå, det var en högoddsare redan från början, och en fråga jag gärna hade fel om. Jag har redan flera gånger skrivit om varför man inte behöver hysa någon särskild omsorg om S för att önska att Juholt skulle maka på sig.

Ja, han stod för god underhållning, inte på samma sätt som Jan O Karlsson, men ändå oöverträffat sedan honom. För det bjuder jag på en bild till alla sörjande S-anhängare.

Okej, jag fotade kitsch till annat, men så hände det här och då passade den bilden så bra.

Juholts politiska gärning sedan tillträdet som partiledare får benämnas ”kulpo”. Att veta om man skulle skratta eller gråta var dock aldrig helt lätt, med tanke på det allvarliga i att riksdagens största parti leddes av någon som tycktes stamma från S-versionen av Drönarklubben.
Göran Greider tycker nu att det var mediernas fel att Juholt behövde avgå. Den som följt svensk politik det senaste året kan lätt se att det är strunt. Mycket stora delar av Juholt- och S-bevakningen har handlat om Juholts sakpolitik, och det har varit smärtsamt uppenbart att det fanns, låt oss säga, ofullkomligheter i kompetensen.

Juholt personifierade i sitt avgångstal (DN, SvD) en del av det som är fel med socialdemokratin. Han inledde med

Jag är född socialdemokrat och jag kommer att dö som socialdemokrat

Jag vill gärna se valet av politiskt parti som något man gör efter att ha tänkt igenom ideologi och sakpolitik ordentligt, inte något man predestineras till. Ska S åter bli att räkna med vill det nog till att man slutar lita på att folket kommer strömmande för att deras föräldrar gjorde det.

Den givna frågan är förstås vad som händer nu, vem som tar över. Jag lär få anledning att återkomma.

Den gamle skeptikern Harry Martinson

tisdag 10 januari, 2012

Vetenskap och Folkbildning, som jag alltjämt är insyltad i, har enligt Sveriges Radio tilldelats Harry Martinson-priset, för ”arbetet att i Martinsons anda värna kunskap och fördriva förvillelse”.

Det är roligt. Vetenskap och Folkbildning – VoF – har i ärlighetens namn av födsel och ohejdad vana länge inte varit speciellt bra på att synas; antagligen en följd av att till stor del ha bestått av människor som i första hand är akademiskt orienterade snarare än drivna PR-sluggers. Det har hänt en del på den fronten på sistone, men självfallet finns mycket kvar att göra. Då känns det lite extra värdefullt att föreningen väcker uppmärksamhet på ett sådant här sätt.

Så, i korthet – hurra för det!

Profetior 2012

söndag 8 januari, 2012

Som många som läser det här redan vet äter jag ibland (tyvärr ganska sällan) fredagsfrukost i ett varierande men fast sällskap som diskuterar någon aktuell fråga. Frukosten efter nyår går dock ut på att profetera: de närvarande vräker ur sig förutsägelser inför det kommande året, vilka antecknas. Vid nästa nyårsfrukost läses anteckningarna igenom och det avgörs efter bästa förmånga huruvida de slagit in eller inte.

Det är inte alltid helt enkelt att avgöra. Har vi till exempel fått se så mycket av Sarkozy att vi tröttnat på honom? Har Segway slagit? Segwayentusiaster som undertecknad påpekar att Segway i Sverige åtminstone hade ett klart bättre 2011 än 2010. Ibland dyker det också upp en förutsägelse i stil med att det ska ha gått bra för… ett namn. Ett namn som ingen känner igen och den som gjorde förutsägelsen är inte med detta år. Det antas då att det rör någon form av idrott, varpå många – men inte alla – av de närvarande får något glasartat i blicken.
Kjol för män har fortfarande inte slagit, men bland träffar förra året kunde vi notera att en lyriker skulle få litteraturpriset och att Maud Olofsson skulle avgå och ersättas av Annie Johansson. Att Saab skulle gå i konkurs var kanske en lågoddsare men ändå nära ögat.

Jag tenderar att missa de flesta nyårsfrukostarna också och bidrog inte med någon profetia förra året, men i år var jag där och hävde ur mig spontanprofetior på löpande band. Jag tänkte ta upp dem här också, denna gång med en kort motivering, något som vanligen inte ingår på frukosten. Jag kommer knappast att komma ihåg alla, och jag har säkert också glömt precis hur jag formulerade de jag ändå kommer ihåg. Men ändå, här är Profetior 2012! I ingen särskild ordning.

Storbritanniens regering faller/spricker – Egentligen tror jag inte det, men den är redan ansträngd till följd av idogt spararbete och Camerons äventyr (genomlevda och kommande) i EU lär inte göra saken lättare. En distinkt möjlighet, och det är trist att bara gå på lägsta odds!

Perus regering faller – Den nye president Humala har redan hunnit med en regeringsomdaning och gjort tvära kast i sin hållning. Det kanske håller, men det känns inte långsökt med eroderat stöd.

Bolivias regering faller – Morales har haft problem nästan sedan start. Det är kanske inte värre nu än nyss, men det känns hela tiden som att det hänger på en tråd.

Argentinas regering faller inte – Ekonomin må vara på väg utför, men Kirchner klarar minst ett år till. (Obs – Kirchner är president och inte regeringschef. Jag erkänner villigt att denna profetia kan vara lite off, jag har dålig koll på hur Argentinas statsskick är uppbyggt.)

USA går över till metersystemet – (alltså SI-systemet) Kommer givetvis inte hända, men vad bra det vore.

Inga partiledare för svenska riksdagspartier avgår (Ohly räknas inte) – Sjöstedt sitter förstås kvar. C har just bytt och det ska till något extraordinärt för att de ska göra det igen i år, dito för MP. Björklund sitter nog säkert, likaså Reinfeldt och Åkesson. KD är skakis, men verkar just lite osnyggt ha kväst ett uppror och det kanske är bra så den här gången. S är förstås det stora frågetecknet, men Juholt har klamrat sig kvar såhär långt och partiet är nog inte jättesuget på en ny ledarvalsprocess.

Fler döda i våldsdåd i Irak 2012 än 2011 – Ett utslag av pessimism. USA har åkt hem, på Iraks regerings begäran visserligen men det verkar vara rätt mycket Sadr bakom det beslutet. Vissa element kan ha hållit sig lugna just i väntan på att USA ska åka hem så att man får mer spelrum. Stora motsättningar och en en dysfunktionell regering; även med ett starkt försvagat irakiskt Al-Qaida skulle det inte förvåna om sekteristiskt våld åter flammar upp.
2645 döda 2011 enligt officiell statistik.

Färre döda i våldsdåd i Afghanistan 2012 än 2011 – Ett utslag av optimism. Det vore mycket att säga att det går bra i Afghanistan, men den afghanska underrättelsetjänsten och armén blir allt starkare, mer självständiga och kompetenta. Samtidigt är talibanerna under hårt tryck, och inte alla talibaner verkar övertygade om det kloka i att urskillningslöst spränga en massa afghaner.
Jag hittar inte på rak arm någon helt klar siffra för Afghanistan, men det skulle kunna ligga på drygt 2000 döda 2011 (liksom för Irak övervägande resultatet av upprorsgruppers förehavanden).

Tydlig ökning av attacker mot Israel av Hamas och/eller Hizbollah – Här utgår jag från Iran, som utövar tungt inflytande över båda grupperna. Man kan nog lugnt räkna med att detta inflytande kommer utnyttjas om det kommer till våldsamheter rörande Irans kärnvapenprogram. Egentligen behövs det inte andra våldsamheter för att detta ska hända, och Iran kommer knappast att kasta första stenen mot USA i den här frågan. Det nyligen levererade hotet mot USAs hangarfartyg lär vara utan verklighetsförankring, det finns inget skäl för Iran att ge någon annan ett så tydligt casus belli som en direkt attack. Men det finns annan sorts press, och Iran är redan under ganska hård sanktionspress. Det är inte alldeles långsökt att tänka sig att Iran pushar för ökad våldsamhet från Hizbollah/Hamas för att, utan att få blod på sina egna händer, visa att man kan ställa till med elände om man inte får som man vill.
Det är inte helt entydigt. Man kan tänka sig att en mer Hamas-vänlig regering i Egypten gör Hamas mindre beroende av Iran, men det är, som hela det här inlägget, spekulationer.

Tydliga steg i auktoritär riktning i Rwanda – helt enkelt för att det verkar vara på väg åt det hållet.

Obama vinner presidentvalet i höst – Inte för att han är så rasande populär, det är han inte. Men republikanerna är i dåligt skick, dominerade av republikanska fundamentalister. Den mest valbare kandidaten är antagligen Mitt Romney, men det kan mycket väl bli så att han för att vinna sitt partis nominering måste inta ståndpunkter som mittenväljarna har svårt att svälja, och som han själv får svårt att backa från, trots tidigare visad skicklighet på detta område.

USA, Kina och Australien uppvisar mer kompromissvilja i klimatfrågan – Om jag inte alldeles missminner mig tror att de redan börjat göra det, inte minst om man jämför med klimatmötet i Köpenhamn. Inte så hisnande förutsägelse alltså, speciellt som bedömningen kan bli rätt subjektiv.

Det blir ett jäkla tjat om mayakalendern – En hygglig lågoddsare, jag har redan hört på radio – P1! – intervju med en religionshistoriker, gjord så att det skulle låta som om det är vettigt att förvänta sig något. Oh dear.

Dödslistan – Något av en specialitet har varit att jag bidrar med många namn till denna. Jag brukar gissa på påven, men hann inte först med det i år. Tror jag nöjde mig med Fidel Castro. Funderade på Chávez (hur är det med USA-cancern?), men avstod.

Jag har säkert glömt något, men det märker jag förhoppningsvis senast om ett år när vi går igenom facit på nästa nyårsfrukost. Tills dess är det bara att hoppas att jag har fel i mina mer pessimistiska profetior!

Uppdatering (några dagar senare)
Jag kom på två profetior jag glömde ovan.

Det tas beslut om höjda trängselskatter och att Essingeleden ska avgiftsbeläggas – Tja, vem vet.

Aftonbladet anlitar väderorakel – Kanske en av årets främsta lågoddsare. Undrar om det inte redan hänt, jag tyckte jag såg en löpsedel med den stilen igår.

Alla måste blogga om Jonas Sjöstedt

lördag 7 januari, 2012

Jo, så är det faktiskt, det måste bloggas om Sjöstedt. Det är ju kul med nya partiledare, särskilt om de redan är kända, och jag har dessutom i ett annat sammanhang nyss profeterat – måhända lite modigt – att det inte blir några andra partiledarbyten i svenska riksdagspartier i år.

Men först en utvikning! Till att börja med kan vi konstatera att V inte föll i fällan att välja en kvinna just för att hon var kvinna, vilket åtminstone en utomstående betraktare kunnat få för sig varit aktuellt. Dinamarca, som det väl blivit i så fall, har säkert utmärkta kvaliteter även sin livmoder förutan, och jag tycker alltid det är trist när människor som tror sig kämpa för jämställdhet låser sig vid sådana biologiska kvaliteter.
Det påminner mig om när jag i upptakten till förra presidentvalet i USA lutade åt att heja på McCain (det slutade med att jag efter McCains högst mediokra valrörelse var glad att jag slapp välja), och då fick visst spott och spe för hur jag kunde stödja en vit heterosexuell man när det fanns både en svart och en kvinna att välja på. När det blev fresh att välja sin kandidat efter hudfärg och sexuell identitet förstod jag aldrig.

Nå, Sjöstedt alltså. Som de flesta andra tror jag att han har potential att ta V till högre opinionshöjder än Ohly hade. Dock löper han uppenbar risk att ha drabbats av Wallström- eller Bildt-syndromet: han har varit borta länge från den svenska dagspolitiken och uppfattas av många på något diffust sätt ha gjort bra saker någon annanstans. Det är sålunda lätt att klistra sina egna förväntningar på honom, och besvikelse kan lätt infinna sig när det visar sig att han inte är kraftfulle räddande ärkeängel man fantiserat ihop.
Dock: han är inte rättroende gammelkommunist, och bara det kan han nog komma en bit med. DN skriver:

Sjöstedt skrev på det första uppropet från Vägval Vänster, från de så kallade förnyarna i partiet. På motståndarsidan fanns Rossana Dinamarca.

– Men jag var aldrig medlem i Vägval Vänster. Jag tror inte på föreningar inom ett parti, säger Sjöstedt.

Då var fraktionsstriderna hårda. Under Ohlys ledning har de bilagts.

Tja, det är ett sätt att uttrycka det. Mitt minne är att fraktionsstriderna utmynnade i att gammelkommunisterna vann och förnyarna tvingades ut i kylan. Därefter kunde striderna biläggas, helt enkelt eftersom alla som fortfarande var i stridbart skick var nöjda med att ha rensat ut de småborgerliga elementen och byggt ett starkare (om än påtagligt mindre) Parti.

Med Sjöstedt på kuskbocken kan detta ändra sig. Det sades tydligen på kongressen om honom: ”Han kan skrämma skiten ur borgarna och sossarna”, och det behöver inte vara helt utan grund. Jag tror i och för sig inte att han kommer locka några mängder av väljare från M till V. Däremot kan jag tänka mig att en del väljare gått från S till (främst) M för att de inte kunde med att rösta på ett regeringsalternativ omfattande en partiledare som hade uppenbara problem med demokratiska elementa. Det problemet torde vara avsevärt mindre med Sjöstedt än med Ohly, vilket skulle kunna öppna för en viss återström från M till S – samtidigt som Sjöstedt säkert kan locka en del S-väljare. Allt som allt skulle det inte förvåna mig om han bidrar till ett visst flöde från höger till vänster, men det bygger förstås på att de gamla S-väljare som tröttnar på M kan tänka sig att gå tillbaka till S. Juholt har hittills inte visat något intresse av att locka mittenväljare, så… ja, det blir spännande.

Som mer liberalt sinnad ska man nog inte få för sig att Sjöstedt är, tja, liberal bara för att han kan tänka sig att en marknad inte nödvändigtvis är ond. Själv när jag en förhoppning att han åtminstone delvis ska kunna lyfta V ur det sinnelag jag tidigare beskrivit (rekommenderad länk, jag är mycket nöjd med det inlägget). Men sedan kan det vara läge att kasta en blick på DN:s listning av Sjöstedtiana: Inga vinster i skolföretag, inga vinster i vården, schablonmässiga lönehöjningar i offentlig sektor med oklar finansiering, förmögenhetsskatt, sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Även om Sjöstedt inte är kommunist är det uppenbart, och inte helt oväntat, att nye ledaren för Vänsterpartiet är vänsterpartist.

Arbetet och demokratin

torsdag 5 januari, 2012

På kort tid har jag nu sprungit på två saker på Facebook vilka, om inte tarvar, så i alla fall triggar det här inlägget.

Det första var en länk till en krönika i Blekinge Läns Tidning: ”Uteslut SD:are ur facket”
Detta görs tydligen redan; minst en SD-förtroendevald har tydligen blivit utesluten ur Transport just för att han är SD-förtroendevald.
Det synes mig vara en dålig idé.
Jag är tycker visserligen att föreningar i allmänhet ska få ha vilka regler de vill, men facket är inte en förening i allmänhet vilken som helst. Som arbetsmarknaden i Sverige är upplagd finns det vissa saker som bara facket kan göra. Under en del omständigheter kan en arbetstagare inte förhandla själv med arbetsgivaren vid en konflikt, utan bara facket kan göra det. Även om det blir mindre vanligt förekommer det också att den enskilde inte kan löneförhandla själv, utan måste låta facket göra det. Facket har alltså tagit på sig något som åtminstone liknar en myndighetsutövande roll. När man gör det kan man, menar jag, inte längre välja sina medlemmar fritt. Man måste välja. Antingen är man en fri förening som gör som man vill och väljer individer, eller så flyttar man rättigheter från individer till sitt eget kollektiv. Men inte båda.

Det andra var ett lösryckt citat:
”En arbetsgivare kan styra sina anställda i större detalj än vad de flesta av våra politiska diktatorer varit i stånd till: när de ska äta, hur de ska se ut osv. Medan produktiviteten ökar växer arbetslinjen in i vårt medvetande på ett djupare sätt än vad religion lyckats med.”
Detta ur en artikel i Bang (troligen ”Arbete är livet”, ej online) av Roland Paulsen, doktorand i sociologi.
Jag har inte läst artikeln, men givet att citatet ovan rör svenska förhållanden är jämförelsen absurd och, ja, stötande.
Det må vara uttjatat, men det är fortfarande sant att ett anställningsförhållande är något man går in i på frivillig basis. Det gäller sällan diktaturer. Man kan sluta på sitt jobb om man inte gillar det; det är sällan arbetsgivare sätter upp taggtråd och skjuter den som säger upp sig.
Det är sant att vissa arbetsgivare ställer krav på de anställdas klädsel. En del också på när man kan lägga ifrån sig arbetet och ta lunch. Den som gjort en reality check de senaste decennierna kan svårligen tycka att det i sig är upprörande, och jag hoppas slippa förklara varför. Arbetsgivarens makt över klädsel och mattider tenderar också att upphöra med arbetstiden. Något liknande har jag inte hört om för diktaturer.
Att över huvud taget få för sig att jämföra och likställa en anställning med att leva i en diktatur är inte kvickhet; det är faktiskt bara dumt. Och det är upprörande inte för att det demoniserar arbetsgivaren, utan för att det trivialiserar diktaturen.
Skäms.

Mycket väsen

torsdag 29 december, 2011

Nu var det ganska länge sedan jag skrev något om Mellanöstern, och jag förstår att detta måste skapa oro. Vad ska vi tycka, och om vad? Et cetera. Nå, nu är det dags att tycka lite igen.

Det första jag tänkte tycka lite om är politisk religion. Det har nog inte undgått många av bloggens läsare att det i den arabiska vårens kölvatten gått väldans bra för politisk islam på sistone, med Egypten och Tunisien som främsta exempel. Jag som ogillar religion över huvud taget (i grunden för att religion innebär ett försanthållande av sakförhållanden det inte finns goda skäl att hålla för sanna) kan givetvis inte jubla över en sådan utveckling. Å andra sidan tycker jag det är för tidigt att utropa internationell sorgedag. Det var knappast realistiskt att tänka sig att arabvärldens diktaturer vips skulle ersättas av sekulära centerpartister med sunda åsikter om Slussens trafiklösning. Det viktiga i första skedet är att få bort diktatorerna och ersätta dem med ett hjälpligt demokratiskt system; endast i undantagsfall kan det anses vara sämre än den så kallade stabilitet man kan åtnjuta i en förtryckande och stundom mordisk diktatur. Att sedan de första vinnarna i det spelet blir religiösa partier – tja. Ännu finns det gott hopp om att de över lag ska visa sig vara av moderat natur. Tar de Turkiet som förebild får jag nog vara nöjd med det tills vidare; i Turkiet har en moderat islamistisk regim hittills visat ett trevligare ansikte än tidigare militärstyre.

Visst finns orosmoln, och inte främst att det kan bli tji paraplydrink på nästa dykresa till Egypten. I Turkiet visar regeringen upp en del auktoritära drag svårförenliga med en liberal demokrati, och detsamma kan naturligtvis hända annorstädes, till exempel om salafisterna i Egypten får tongivande inflytande; men att det finns en reell möjlighet att allt går åt skogen har vi vetat hela tiden. Jag säger fortfarande att det rimliga är att med ett vänligt ansiktsuttryck vänta och hoppas.
Inte för att det finns något annat realistiskt alternativ än att vänta. Men det kan ju kännas bra att vara övertygad om att det också är ett ganska bra alternativ.

Oron för religiöst bigotteri är emellertid inte begränsad till arabländerna. Jag läste nyligen en artikel i The Economist om det ökande inflytandet från ultraortodoxt judiskt håll i Israel. Innehållet var inte helt olikt vad som från främlingsfientligt håll brukar påstås (dock hittills utan att på bred front besannas) om muslimsk utveckling i Europa; demografin ändras så att fundamentalistiskt religiösa tar över mer och mer i stat och samhälle. Från många andra källor skulle jag tagit ett sådant påstående med en nypa salt, men Economist brukar ha koll på vad de rapporterar. I det här fallet gjorde rapporten gällande dels just att Israels demografi förändras så att ultraortodoxa får mer och mer inflytande, dels att de områden där den ultraortodoxa dominansen är som starkast präglas av religiösa uttryck i samma genre som man annars mest förväntar sig att hitta i Saudiarabien; kvinnor kör inte bil, ska inte synas i uppträdanden eller ens i annonser. Religiöst bigotteri är givetvis inte bättre i judisk skepnad än i muslimsk. Det är heller ingen vågad gissning att ett ökat inflytande för dessa grupper knappast har en välgörande effekt för en fredsprocess som knappt är vid liv, speciellt under en israelisk regering vars entusiasm för fred det finns skäl att ifrågasätta. Ingen strålande utsikt.

På tal om strålande utsikter vänder jag mig så till Iran, förvisso inte ett arabland men i alla fall Mellanöstern, och dess förmodade kärnvapenprogram. Jag har inte mycket nytt att skriva egentligen som jag inte redan skrivit. När jag skriver ”förmodade” är det mest fjanteri; det är bara nyttiga idioter som tror att Iran inte gör sitt bästa för att skaffa kärnvapen, och jag lämnar argumentationen kring det därhän för det här inlägget. Alternativträdet jag ser framför mig ter sig något sådant här:
Antingen lyckas Iran skaffa sig kärnvapen. Vad händer då?

Ja, är man pessimistiskt lagd kan man som alternativ A1 tro att Iran bestämmer sig för att använda dem. Det är inte helt gripet ur luften. Man har vid åtminstone något tillfälle – mot en fond av en missil lämplig för kärnvapen – lovat att utplåna Israel så fort tillfälle ges. Det tycks också i åtminstone delar av ledarskiktet cirkulera religiöst apokalyptiska föreställningar som gör att man kanske inte kan ta för givet att beslut tas på vad som vanligen kallas rationell grund. Att ledarskiktet skulle agera med folkets bästa för ögonen bör i vart fall ingen som minns de så kallade valen 2009 inbilla sig.

Alternativ A2 får representera en lite mer kreativ användning av nukleär kapacitet. Att skicka en missil är onekligen en rätt tydlig handling. Kanske något lite smygigare föredras? Iran har redan visat stor entusiasm för att sponsra terrorism. Att låta någon hejduk få tillgång till en bomb att exempelvis smugglas till (o-)lämplig hamn är en tanke som måste ha tänkts. Givetvis kan man, längre ned på skalan, tänka sig helt vanliga smutsiga bomber.

Alternativ A3 är att Iran skaffar sig kärnvapen, men inte primärt för att använda dem utan för att ha ett paraply att gömma sig under. Något som talar för detta kan, förutom det otroligt destruktiva i att använda kärnvapen, vara att vi ännu inte sett några smutsiga bomber detonera. A3 är dock inget fridfullt alternativ. Redan i dag bedriver Iran aggressionskrig medelst proxy i regionen; Israel är det mest prominenta exemplet, men även i Irak har man hållit sig framme. Inflytandet över Libanon och Gaza kan knappast kallas annat än destruktivt. Och det är vad man gör utan kärnvapen – vad ska man då inte våga hitta på med en kärnvapenarsenal, när man kan känna sig än tryggare för militär vedergällning?

Kort sagt, i inget A-alternativ ser jag annat än elände. Men den andra grenen i trädet då? Alltså:
Eller så skaffar sig Iran inte kärnvapen.
Ja, det vore förstås bra, inget snack om den saken. Men hur skulle det bli så? Man kan tänka sig

E1: Regimen bestämmer sig för att det här med kärnvapen är mer bajs än tårta.
Ja, jo. Klart det kan hända. Antagligen då för att den diplomatiska och ekonomiska kostnaden för kärnvapen bedöms bli för hög. Det är det spår omvärlden försökt ta hittills. Ja utom bland andra Kina och Ryssland då, i något fall med hjälp av Turkiet och Brasilien, vilket gjort hela ansträngningen lite halvdan. Hittills verkar det inte ha lett till något resultat alls på kärnvapenfronten.

E2: Det kommer en ny regim som intresserar sig mer för folkets välbefinnande än för kärnvapen. Det vore det bästa, men efter 2009 är intrycket att regimen har kväst oppositionen och någon persisk vår tycks inte stå för dörren.

E3: Någon (antagligen med Israel och/eller USA i spetsen) bombar kärnvapenprogrammet. Det kan absolut hända, men frågan är om någon tror att det hjälper. Konsensus tycks vara att Iran förberett sig för sådant och att bombningar på sin höjd skulle fördröja programmet ett par år; förvisso längre än vad Stuxnet fixade, men ändå mycket skrik för lite ull.

E4: Fullskalig markinvasion för att rensa ut programmet ordentligt. Visst kan man teoretiskt tänka sig det, även om jag har svårt att komma på någon pigg på att genomföra det – och är det någon som tror att det inte skulle bli sin alldeles egna katastrof?

Sammanfattningsvis har jag svårt att se någon väg framåt som realistiskt ger goda resultat. A1-A3 är katastrofer i olika versioner, troligen även E4. E3 kan bli en mindre katastrof till liten vinning. Återstår då, om man vill undvika katastrof, E1 och E2, varav den senare verkar långsökt. Sanktionsvägen E1 som huvudsakligen följs nu är möjligen den bästa men framstår ändå som too little, too late. Det verkar troligt att Iran skaffar sina kärnvapen i slutändan, och sedan är det bara att hoppas att de inte används. Vilket kanske är det överlägset mest troliga, men det är det som är grejen, detta ”kanske” – att vi inte vet vilka omsorger Irans ledning styrs av. Det fångar också varför jag inte är speciellt orolig över att Israel har kärnvapen. Jag må ogilla Israels nuvarande regering, men det finns ingen anledning att tro att de kommer börja drälla kärnvapen omkring sig. Den förvissningen är svår att känna sig trygg i inför Iran.

Det här inlägget har legat trekvartsfärdigt i två veckor medan jag, tja, gjort annat. Jag har dock under dessa två veckor inte nåtts av något meddelande om att fred och välvilja tagit över i Mellanöstern, så det kan nog fortfarande vara postbart. Däremot har jag nåtts av en bulletin om att olika religiösa grupperingar grälar om städningen och disken i Betlehemskyrkan.
Hej och hå.

En dag i politiken

torsdag 8 december, 2011

Okej. Att Juholt skulle backa från sitt infall i DN om att alla mobiloperatörer måste ha täckning i hela landet var väl väntat. Att han valde att göra det genom att skicka ett sms till Expressen kan tolkas som ett utslag av humor; någonstans i landet har han bevisligen hittat mobiltäckning. Att förslaget skulle leva en hel dag är närmast att betrakta som uthålligt.
(Hemmapanelens alternativa förslag till sms-formulering: ”Jag är i Norrland. Det verkar ju finnas täckning här.”)
Men grejen är just att tillbakadragandet var väntat. Vi har ju varit här förr. Juholt slänger ur sig något som ärligt talat är svårt att ta på allvar, och får dra tillbaka det sedan under det att partiet påpekar att det där, nja, det var nog aldrig socialdemokratisk politik ändå.
Tänk nu tillbaka ett par-tre år. Skulle man då inte blivit rätt förvånad om ledaren för socialdemokraterna, rikdsdagens största parti, slängde ur sig ett uppenbart clownmässigt förslag som man sedan fick backa på nästan omgående? Särskilt om det inte bara var en felsägning; i ursprungliga DN-artikeln framgår det tydligt att det här är något som Juholt tänkt igenom såpass att han har en lista på sanktioner för den som bryter mot påbudet.
Jag skulle ha blivit förvånad i alla fall. Gå ännu längre tillbaka, till säg 2005, och jag skulle ha blivit mycket förvånad.
Den som läst eller känt mig så länge vet att jag var mycket kritisk till S då också. Men det är en sak att vara kritisk för att jag tycker att den politik som föreslås är dålig; en annan att vara kritisk för att det som föreslås inte är politik utan mer clownerier.
Men nu är vi där. Riksdagens största parti har på en tid som måste vara olympiskt rekord förvandlats till, i stort sett enbart, en källa till dråpliga utspel. Det är svårt att ta S på allvar över huvud taget. Jag menar, kan någon straightfaced föreslå S som regeringsledare? Kom igen, liksom.

Men det är ingen välsignelse. Jag har nyss skrivit om varför det är viktigt att det finns en fungerande opposition. Det handlar om mer än, som jag skrev då, att hålla den borgerliga regeringen på tå.
Någon gång kommer det bli nödvändigt att rösta bort Alliansen från regeringsmakten; regeringsmakt funkar så, vem som än har den. Då måste det finnas något annat åtminstone vagt vettigt att rösta på. S är inte i närheten i dag.
Det är i och för sig ingen naturlag att det är S man då ska rösta på. Men om jag var socialdemokrat, och insåg att mitt parti inte var förstahandsalternativet för att leda en ny regering… ja, jag skulle ta mig en funderare.