Förvånansvärt vettig

Vi har hittills inte haft någon riktig skandal i valrörelsen. Det är inte för sent än, men gissningsvis har inget av partierna någon bomb som de väntar med att låta brisera till rätt ögonblick – för sådant börjar det bli i senaste laget. Personligen tycker jag att det är skönt, och inte bara för att opinionsläget i stora drag går, om inte precis min väg, så inte heller rakt emot den.

Det känns dock som om det rycker i tidningarnas skandaltarmar. Vi har sett ett par försök till indignation de senaste dagarna. På ett S-möte har man råkat bjuda en minderårig på vin. På en lokal V-tillställning har det förekommit vad som låter som rätt oskyldig burlesque-striptease.
Herregud. Varför når sådant ens nyhetssidorna?

Min önskan att slippa en skandaldominerad valrörelse betyder dock inte att det inte förekommer verksamhet som inte hör hemma i en demokratisk valrörelse – små pyrande valskandaler. Jag skrev för någon vecka sedan om ideologisk vandalisering; det faktum att åtminstone såvitt jag sett, där jag rör mig, är det bara högerns affischer som vandaliseras. Nu har jag rört mig lite mer och sett fler affischer, och det har gått en dryg vecka till. Nu har jag faktiskt sett även affischer från vänstern som råkat illa ut. Tre S-affischer låg nedrivna på S:t Eriksbron. Det är dock ingenting jämfört med affischerna från Alliansen. Där blir jag nästan förvånad om en affisch lämnats orörd. Ofta är de helt sonika nedrivna – någon driftig typ verkar exempelvis har gått längs hela Kungsholmsstrand, rivit ned alla C-affischer och slängt dem i vattnet. Lika ofta har man klottrat ned dem, inte sällan med Hitler-mustascher. Ett visst mått av organisation finns uppenbarligen, eftersom många har fått – synbarligen för ändamålet framtagna – klisterlappar på sig som, tja, helt enkelt förstör affischen.
Nog för att jag, som jag påpekat flera gånger, inte kan göra anspråk på att ha en heltäckande bild av affischvandaliseringen i riket. Jag har dock sett så pass mycket, och med en så total vänsterprofil på förstörelsen, att hypotesen att det skulle vara en slump trotsar all rimlighet. Som jag skrev sist betyder detta givetvis inte att alla vänsteranhängare går man ur huse för att riva ned högeraffischer, eller att Sahlin et al har beordrat ut partiets väpnade gren för att göra det. Men det finns uppenbarligen just till vänster en slående koncentration av folk som inte tagit till sig demokratiska elementa, och som gör praktik av sin inställning.

Vidare har det skrivits en del – men bara en del – om aktiviteter som är att betrakta som valfusk, inte enbart i moralisk mening utan troligen även i rent juridisk mening. Jag vet inte hur spridd vetskapen om det är, men vi har faktiskt folk i Sverige som blivit dömda för valfusk. Det var efter valet -02 och, har jag för mig, även efter -06. I inget av fallen handlar det om valfusk Afghanistan style där man fyller rösturnor med falska röster, utan snarare att man ”hjälpt” folk – tex på ett äldreboende om jag minns rätt – att rösta på rätt parti; detta alltså på ett sätt som lett till fällande domar för valfusk.
Inget tyder på att det här var engångsföreteelser som utgått i årets valrörelse. Det har gått att läsa om flera tillfällen då folk ”hjälpt till” med röstandet lite väl entusiastiskt. Det har handlat om att, med närvarande partiledare, hålla valkurser för invandrare, som sedan enligt uppgift förses med färdiga röstkuvert (olagligt) för rätt parti. Det har varit otillbörlig påverkan inne i själva vallokalen (olagligt), med entusiastiska (eller som bibliotekspersonalen beskrev det, aggressiva) partifunktionärer som ”hjälpt till” med röstandet. Det har också enligt en närvarande sagesman hållits fackliga möten på arbetsplatsen där det tydligt insinueras att den som röstar fel kan ligga löst till när facket ska förhandla nästa gång, varpå arbetarna skjutsas in i vallokal för att förtidsrösta.

Om något av detta befinns vara bevisat valfusk får en eventuell domstolsprövning utvisa, det lär vi inte få veta före valdagen. Oavsett om det går att bevisa juridiskt så borde ingen ha svårt att gå med på att samtliga beskrivna fall är helt förkastligt beteende.
Det finns här en besvärande omständighet. I samtliga beskrivna fall – samtliga – är det funktionärer från Socialdemokraterna som slirar på vallagarna. Både exemplen från i år och de från tidigare år. Om andra riksdagspartier har gjort sig skyldiga till liknande övertramp så känner jag inte till det.

Även om, vilket jag fortsatt håller för troligt, det inte är partiledningen som beordrat fram sådan här verksamhet så finns tydligen inom partiet en förvånansvärt utbredd föreställning om att valresultatet är överordnat de demokratiska principer det vilar på. På vilket sätt är det en mindre skandal än Moderaternas valstugeskandal 2002?

I dag kan vi läsa, för jag vet inte vilken gång i ordningen, om hur SD-möten saboteras – i dag med oljud, andra gånger med fysiskt våld. Flera möten har fått ställas in för att polisen inte kunnat garantera säkerheten. För att inte tala om upprepad misshandel av SD-kandidater.
Mobbvälde må bygga på folkflertalet, men det är för den skull inte demokrati. Den läxan vore det bra om en del som säger sig kämpa för demokrati tog till sig.
Jag må önska att SD helst gick upp i rök, men jag är i alla fall förmögen att inse att även åsikter jag ogillar har rätt att framföras.
Det finns det tydligen gott om folk som inte tycker. Ganska mycket folk.
I Sverige. 2010.

Man behöver inte leta på något partis lokalavdelnings fest för att hitta något skandalöst i valrörelsen; det bara att välja och vraka bland ruttenheter i staten Sverige.

Jag var beredd på att miljö skulle bli ett stort inslag i årets valrörelse. Hittills har det inte riktigt blivit så. Icke desto mindre finns det många som rankar miljöfrågor högt på priolistan, och jag vill gärna räkna mig dit – även om jag glatt erkänner att det inte är min enda prioritet.
Jag har tidigare skrivit om miljöfrågorna, men känner mig inte helt nöjd med min insats. Därför tar jag ett nytt, delvis kompletterande, grepp. Jag kan naturligtvis inte skriva om allt i ett enda inlägg, men hoppeligen är det bättre än inget.
Det är naturligt att vända sig till Miljöpartiet om man intresserar sig för miljöpolitik. Namnet är lite av en giveaway i sammanhanget. Jag är dock av åsikten att Mp inte är så himla bra på miljöpolitik. Det råder inga tvivel om att de är hett och ärligt engagerade i miljöfrågor; det är lösningarna jag vänder mig mot. Deras främsta problem är att de dels vägrar alla lösningar som de hittar någon nackdel med, vilket gör att de ofta står utan praktisk lösning; dels att de tycks närmast komplett oförmögna att inse att när man har begränsade resurser att spela med måste man se till effektivitet. Det är inte utan att det är lite ironiskt att ett parti vars själva Raison d’Être är att spela med begränsade resurser, är så dåligt på att spela med begränsade resurser.

Ett av de mest uppenbara exemplen är energifrågan. Mp förespråkar åtgärder som kraftigt driver upp elbehovet; en fördubbling av tågkapaciteten kräver troligen mer än 1,2 GW till, ännu mer om man ska köra höghastighetståg. Samtidigt vill de inte ha mer vattenkraft och kärnkraften, som står för över 40% av elproduktionen, ska enligt partiets hemsida avvecklas på 10-12 år. Att ersätta bortfallet med vind och sol är av flera skäl inte realistiskt, bland annat för att vindkraft är tillgänglig 20-25% av tiden och solkraften något ditåt. För att få ihop det måste man importera el från kol och gas.
Visst finns det baksidor med dagens kärnkraft, men ur ett koldioxidperspektiv ligger den ungefär som vindkraft. Och det inkluderar hela livscykeln, inklusive uranbrytning. Att vägra kärnkraft är ett exempel på denna oförmåga att prioritera bland realiteter.

(Jag känner att det är ett nytt stort kärnkraftsinlägg på gång, men det får vänta – jag kan i alla händelser inte ta det i det här inlägget.)

Det är ungefär likadant inom jordbruket, där Mp förespråkar lösningar som låter snälla och ser puttenuttiga ut men som inte är självklart miljövänliga och som inte löser kärnfrågan hur folk ska få mat.
(Här stod från början en längre text om jordbruket, men den togs bort för att få ned textmassan; det får bli en annan gång det med.)

Zoomar man in på klimatfrågan blir det än tydligare. Det verkar som om den stora idén från Mp och de rödgröna är att få ned koldioxidutsläppen genom att bygga höghastighetsjärnväg. Jag gillar det projektet ur ett rent tekniknördigt perspektiv, men som jag sagt förr är det som klimatåtgärd en rätt misslyckad idé som mest för tankarna till grandstanding.
Frågan aktualiserades när Centerpartiet den 6 september släppte en rapport om Miljöpartiets och de rödgrönas brist på konkretion i klimathanteringen. Poängen var att man hittade på grandiosa mål men inte hade några konkreta idéer om hur målen skulle nås. Rapporten var ärligt talat uppenbarligen rätt hastigt skriven, men hur som helst gick Wetterstrand till motattack på SvD Brännspunkt den 9/6, vilket Olofsson i sin tur svarade på en dag senare. På sätt och vis var Wetterstrands svar mer belysande än Centerns rapportskrift; sådana där rapporter släpps i parti och minut, och speciellt i en het valrörelses slutskede är det lätt hänt att det blir lite si och så med sakligheten. Wetterstrand tycks dock väsentligen inte bestrida rapporten i sak, vilket blir en bekräftelse på att Miljöpartiets främsta talang är att hitta på stora siffror, inte att komma med konkret politik.

Är då Centern och Alliansen så mycket bättre själva?
Ja föga överraskande tycker jag det.
Det är vanligt att uttrycka sig som om det inte hänt ett jota på miljöfronten under Alliansens regering, men det verkar mer vara ett uttryck för förutfattade meningar än grundat i någon riktig inventering.

Kärnkraften har vi redan berört; tilläggas kan att kraftverksägarna nu är fullt ansvariga för eventuella olyckor.
En annan uppenbar grej är utvecklingen med miljöbilar i Sverige. Nyköpen har ändrats så att antalet miljöbilar tiodubblats under mandatperioden. Det är givetvis inte enkom regeringens förtjänst, det hänger delvis ihop med teknikutvecklingen i bilarna. Men regeringen har mycket medvetet försökt styra folk mot miljöbilar. Bil Sweden påstår om nybilsförsäljningen: ”Sverige har gått från Europas högsta utsläpp 2005 till Europas lägsta 2009.” Något rätt har man gjort, annars skulle andra länder ha sänkt sig lika mycket de. Utsläppen från transportsektorn minskar trots ökande trafik, vilket möjligen är första gången.

Miljöanslagen har höjts från 15 miljarder till 20 miljarder kronor.
En miljard satsas på Östersjön – att jämföra med tydligen inga spårbara medel under förra regeringen. Utsläppen av kväve och fosfor påstås minska.
Alliansen påstår att de årligen skyddat fyra gånger så mycket skog som under MP-åren, och att anslagen för biologisk mångfald ökat med 25%.
Det finns tre gånger så mycket vindkraft i dag än i augusti 2006, delvis till följd av regelförenklingar.
Bioenergin har passerat oljan.
En bunt olyckliga ämnen (som fosfater i tvättmedel) har fått rött kort.

Man kan givetvis alltid tycka att mer skulle göras, och det saknas inte områden med förbättringspotential. Men för att på allvar påstå att Alliansen och Centern skulle vara sämre på praktisk miljöpolitik än de rödgröna och Miljöpartiet får man kisa rätt mycket. Jag vidhåller därför vad jag skrev i maj:

Nuvarande regering har inte samma uppskruvande tonläge om miljön, men de har visat en viss förmåga att get shit done. Det är mer än man kan säga om vänstra planhalvan, och att åstadkomma saker i praktiken tycker jag är viktigare än vem som kan hitta på störst siffror.

Tricket är alltså som vanligt förmåga till kvantitativ analys och att inte nöja sig med stora ord.

Inte för att det krävdes något större geni för det, men jag var rätt ute när jag skrev om Vänsterpartiets prioriteringar:

Det allra värsta är förstås om någon gör vinst (dåligt i sig, se ovan) på något som är bra. Till exempel att driva en skola som folk är nöjda med. Det viktiga i den kråksången är alltså inte huruvida elever och personal är nöjda, eller om undervisningsresultaten är bra, eller om någon hittat ett sätt att bedriva undervisning med samma kvalitet men på mindre pengar än den kommunala skolan. Det viktiga är att någon har gjort vinst (som sagt).

I dag hamrar Ohly in det budskapet på SvD Brännpunkt och är uppenbarligen nöjd med sitt påfund ”välfärdens fiender”.
Låt vara att siffrorna han svänger sig med tycks vara omdiskuterade, men låt oss för diskussionens skull utgå från att de är korrekta – det spelar inte så stor roll i sammanhanget. Ohly är helt fixerad vid att någon har gjort vinst. Det finns dock inte speciellt mycket som tyder på att vinsterna, i största allmänhet, skett på bekostnad av kvalitet. Om så vore borde det märkas i nyttjarnas val.
Men det är klart, att låta folks egna preferenser spela någon roll är inte en tankefigur man i V är så van vid; det kan förklara att det inte tycks finnas med i ekvationen.
Vad jag tänker är i stället att om det går att bedriva en verksamhet som motsvarar den kommunala med en betydande (om den nu är betydande) vinst så betyder det att den kommunala verksamheten i alla år varit ineffektiv. Det i sin tur betyder att alla låginkomsttagare under alla dessa år avstått mer av sin lön än vad som egentligen varit nödvändigt.
Det borde bekymra Ohly och de rödgröna. Inte att någon kan erbjuda likvärdig kvalitet till lägre kostnad.

Som någon kanske anat är jag något av en politiknörd. Låt vara att jag mår illa av anspänning bara jag tänker på valvakan (jag överväger på allvar att gå till sängs, gömma mig under täcket och bara kolla tidningarna nästa morgon), men jag gillar att kolla på valaffischer. Tyvärr har ett väldigt tråkigt mönster uppenbarat sig.

Många affischer är vandaliserade på ett eller annat sätt. Man har rivit ned dem, klistrat över andra saker på dem eller målat Hitler-mustasch på människorna på affischerna. Jag kan givetvis inte göra anspråk på att ha sett hur det ser ut över landet, men i de delar av Stockholm jag har rört mig är det en sak som är slående.
Det är bara Alliansens affischer som är vandaliserade.
Verkligen bara.
Jag har hållit ögonen öppna, låt vara i mitt begränsade reservat, men inte en enda affisch från de rödgröna är vandaliserad. Däremot många, många från Alliansen.

Jag tänker göra ett djärvt antagande och peka ut vad som ibland kallas ”politiskt engagerade ungdomar” som ansvariga för det här. Det är självklart inte Sahlin eller Ohly som beordrat ut sina stödtrupper på vandaliseringsstråt, men det skulle inte vara första gången som man på den unga vänsterkanten tillgriper våld och vandalisering i sin politiska gärning – man kan till exempel dra sig till minnes förra valrörelsens vandalisering av Centerns lokaler, och återkommande fysiska angrepp på SD-valmöten.

Det skulle nu förvåna mig om det inte i hela landet vandaliserades några vänsteraffischer. Det finns korkat folk i alla läger.
Men jag menar att det finns en logik bakom vandaliseringen av just högerprylar. Det är inte bara en slump.
Väsentligen alla ungdomsförbund kommer tid efter annan med utspel och kampanjer som man inte gärna kan kalla balanserade. Det är på sätt och vis ungdomsförbundens uppgift. Jag har också fått för mig att det i samma värld är legio att betrakta sina meningsmotståndare som, tja, inte de skarpaste knivarna i lådan helt enkelt.
Det finns dock ett läger i vilket man inte bara betraktar motståndarna som missledda och småkorkade, utan även medvetet och aktivt onda.
(Läs Johan Ingerös hågkomst från skoldebatter för en symptombeskrivning)
Hela ideologin på vänsterkanten bygger på föreställningen att det finns några Andra (ibland oklart precis vilka, förutom att det alltid är McDonalds) som förtrycker och ställer till med armod och elände. En liten andel – men tillräckligt många för att det ska vara ett problem – av denna riktning anser att detta för en normalt orienterad människa något oklara förtryck är en våldsutövning som motiverar ett våldsamt svar. Och vad är väl lite vandalisering av ondingarnas material jämfört med den outsägliga ondska som emanerar från envar som driver ett företag?

Okej, jag raljerar här. Men det är ett verkligt problem. Det är ingen slump att det är högern som får sina grejer vandaliserade. De som håller på med sådan verksamhet har missat några av demokratins elementa, exempelvis att även åsikter man personligen ogillar har rätt att framföras. Och det är en direkt följd av ideologin på vänsterkanten som gör att man sätter sig över sådant.

Skämmes.

Uppdatering 16/9
Denna text har nu fått en uppdatering/fortsättning:
Små valskandaler

Ja. Slutligen har så båda blocken presenterat sina valmanifest. Inget av dem innehöll några stora överraskningar, det mesta var känt sedan tidigare. Alliansens manifest (pdf) har inte lämnat några djupa spår i mitt medvetande, antagligen för att det i mångt och mycket är en fortsättning av den politik som redan förs. Det är synd att man inte tänker förändra arbetsrätten något nämnvärt, men bra att sänkt moms i tjänstesektorn i alla fall finns på kartan. Ungefär så.

Inte heller det betydligt kortare rödgröna manifestet (pdf) innehöll alltså några riktiga kioskvältare, men några saker vill jag i alla fall kommentera.

• När jag tidigare tillfrågades om det inte fanns något jag föredrog hos de rödgröna drog jag upp viljan att individualisera föräldraförsäkringen, vilket jag tidigare argumenterat för. Trots att samtliga rödgröna partier vill gå i den riktningen så misslyckades de alltså med att få med det i sin plattform. Kanske klokt, rent opinionsmässigt. Från min horisont ser de bara ännu mer vilsna ut.
• Speciellt S har försatt sig själva i en knipa. Hela mandatperioden har de målat ut alla regeringens förehavanden som ondskan förkroppsligad. Nu, när det väl gäller, accepterar de ändå stora delar av politiken. Vad ska vi tro? Skojade de bara förut, när de kallade regeringen för satanisk? Eller vill de svenska folket ont, genom att fortsätta med att göra ont? Är det helt enkelt rätt när far super?
• Något som kommenterats överraskande lite är att de vill göra heltid till en rättighet.
  Tänka sig. De rödgröna har, i sin upphöjda vishet, beslutat att det på varje arbetsplats finns precis så mycket arbete att det alltid räcker till ett helt antal heltidstjänster. Därefter har de generöst gett någon annan skyldigheten att ge folk jobb på exakt heltid.
  Därmed kan vi konstatera att de rödgrönas påstådda omsorg om företag inte går så långt som att omfatta faktisk handling. Någon som är förvånad?
• Något som däremot har uppmärksammats är det återinförda kravet på att även mycket små företag måste ha jämställdhetsplaner. Som ska göras om varje år. Alla företag. Även enmansföretag, verkar det som. Så mycket för viljan att förenkla för företag. Förenklingar är nog bra, bara det inte betyder något i praktiken, som att man tar bort någon regel.
• Man lägger mycket krut på att detaljstyra lärartäthet. Det är inte i sig dåligt med högre lärartäthet. Däremot är sambandet mellan lärartäthet och skolresultat svagt, och det är ett mycket dyrt sätt att nå högre kvalitet, vilket är deras uttalade mål. Åter har man missat den här lilla detaljen med effekt per krona. Men varför bry sig? Skattepengar finns det alltid mer av.
• I en Aktuellt-debatt efter manifestens presentation sade Sahlin om rut-avdraget:

  Det kanske finns andra sektorer där de kan jobba. Det kanske finns utbildningsinsatser som de behöver nås av. De kanske behöver bättre ersättningssystem så att de också kan leva på ett värdigt sätt. Det finns andra sätt än att städa hos varandra.

  Det är alltså ett mer värdigt liv att hitta en juste bidragsnisch än att ha ett städjobb. Eller, vid en närmare läsning: Att ha ett städjobb är inte att leva på ett värdigt sätt.
  Det förklarar väldigt mycket av vad som är fel i Socialdemokraterna.

• Slutligen har man strött en hel del hintar omkring sig att även om man inledningsvis låter det mesta av Alliansens arbetslinje vara kvar så ämnar man på sikt rulla tillbaks den. Därmed visar man att man inte förstått vad det betyder att det ska löna sig att arbeta. Om man accepterar att det ska löna sig bättre att arbeta än att inte arbeta, så måste det med nödvändighet innebära att det lönar sig sämre att inte arbeta än att göra det. Det är denna andra del som bara inte går in, och det är därför man strävar mot en ordning där, för att tala med 100 anledningar, ”incitamenten till arbete är ungefär lika starka som incitamenten till att chilla”. Jag har tidigare klagat på att oppositionen inte fattar det här med incitament. Även detta tidigare omdöme tycks stå sig.

Så. Möjligen är jag förvånad över att man verkar mena allvar med heltidslagen, men på det hela taget inte mycket nytt i manifesten, definitivt inget sprängstoff. Min halvtidssammanfattning kan gott stå kvar som den är.