Om (säger om) det nu stämmer att passagerare har fått iväg sms strax före försvinnandet – hur gick det till? 120 mil från land, var det inte så? Bra täckning på den operatören!
Eller hur är det, finns det på passagerarplan nu så att de har egen sändare som man kan få använda sin mobil på om man betalar dyrt? Jag har läst något om det, men kommer inte ihåg några detaljer.
Uppdatering
Mina teknologiska känselspröt får medhåll av sakkunskapen i DN.
Ett appendix till den förra posten.
Ett strategiskt skäl till att rösta på Fjellner – och i viss utsträckning Hökmark – är att de som Moderater ingår i den konservativa gruppen i parlamentet.
Det i sig är inget plus. Rent spontant skulle jag antagligen föredra den liberala gruppen framför en grupp full med kristdemokrater. Den konservativa gruppen har jag för mig är den största. Ska man då verkligen bidraga till dess förstoring? Ja, i vissa fall kan det vara smart. Det kallas entrism.
Fjellner och Hökmark har visat att de är driftiga och kapabla nog att påverka gruppen i rätt riktning i många av de frågor som nämndes i förra posten. Det är väldigt mycket värt att kunna påverka den stora konservativa gruppen. Fjellner är också, hörde jag igår, en av de ledamöter som röstat som mest avvikande från sin partigrupp. I realiteten verkar det alltså som om en röst på Fjellner minskar de, eh, mer unkna konservativas makt.
EU-valet, på riktigt.
Nu när det bara är en vecka kvar så börjar det verkligen bli dags att bestämma sig. Och jag har nästan bestämt mig, för något som både är väntat och oväntat. Jag lutar starkt åt att rösta på Christoffer Fjellner, och jag tänkte berätta ungefär varför.
Det blir första gången som jag röstar Moderat i så fall. Jag märker att det tar emot lite. Det är väl min röda ungdom som sitter i. Men EU-parlamentet är en annan sak än Sveriges riksdag, på flera sätt.
Dels så har jag uppfattat att partipiskan inte alls viner lika hårt i Bryssel som i Stockholm. Det ger mer utrymme för enskilda parlamentariker att rösta efter eget huvud och driva egna frågor, något som Fjellner har har gjort med efter- och avtryck. Dels är det andra frågor som avgörs i parlamentet än i riksdagen, varför ett ogillande eller gillande av ett partis sakpolitik i Sverige inte nödvändigtvis har så mycket bäring på Bryssel. Ta till exempel Moderaternas förstanamn, Gunnar Hökmark. Han är en av de främsta medlemmarna av de gamla bunkermoderaterna. Exakt vilka åsikter han har i rikspolitiken vet jag inte, men man kan gissa att jag på många sätt föredrar de nya mer pragmatiska moderaterna framför den mer ideologiske Hökmark. Jag hyser dock, sedan en tid tillbaka, den största respekt för honom. När baltländerna höll på att göra sig fria så var han en av få svenska politiker som tidigt stödde deras sak. Det går igen i senare gärningar, då han visat sig kapabel att skilja mellan demokrati och diktatur. Det låter inte så märkvärdigt, men det är mer än vad många klarar av. Han har också varit en av parlamentets starkaste röster mot protektionism och för frihandel. Det är några av dagens viktigaste frågor, och det är frågor som stöts och blöts i parlamentet. Därför skulle jag kunna rösta på Hökmark, även om jag nu inte gör det.
Det vill säga, i någon mening gör jag förstås det om jag röstar på Fjellner, som är tredje namn på Moderata listan. Men moraliskt, eller vad man ska kalla det, så röstar jag på politikern Fjellner. Att Moderaterna råkar vara hans parti är sekundärt.
Fjellner är på flera sätt lik Hökmark i sin EU-politiska agenda. Han har utsett frihandel till den viktigaste frågan. Han har, vill jag minnas, en vettig syn på hur man ska kunna hantera överfiskningen. Han har, till skillnad från många Moderater av den gamla skolan, ett riktigt miljötänk. Men inte minst så har han engagerat sig i integritets- och rättssäkerhetsfrågor på internet. ”Engagerat sig” är egentligen lite svagt. Han har tagit initiativ i dessa frågor och drivit dem på ett sådant sätt att han fått drösvis av andra parlamentariker med sig.
Det här är en viktig poäng. Det har, inte vettlöst, argumenterats för att det kan vara bra att få in Piratpartiet för att visa att folk bryr sig om integritetsfrågor. Gott så. Men vi vet inte om Piratpartisterna är förmögna av få gehör för sina tankar. Fjellner har flera gånger visat att han är kapabel att driva och få igenom egna idéer. Han är bevisat duglig.
Finns det då inget negativt? Tja, jag skulle vara tacksam om han kunde låta bli att se ut så mycket som en ungmoderat. Det är nästan parodiskt. Jag har också för mig att vi inte är överens på samtliga punkter – men när är man det med den man röstar på? Möjligen kunde han verka mer för att färre saker ska beslutas på övergripande EU-nivå. I det hänseendet är han ändå bättre än de flesta andra svenska parlamentarikerna.
Som jag har skrivit förut, Fjellner är en rask gosse (jämnårig med mig). Han tänker fritt och rätt i de viktigaste frågorna, och han har bevisat att han kan driva dem med framgång. Han är en värdig kandidat.
Vi måste klargöra en sak. Det handlar om den så kallade Svenska Modellen för arbetsmarknaden. När någon ska förklara vad det är så brukar det heta att parterna på arbetsmarknaden själva ingår avtal, utan att lagstiftning blandas in. Så var i alla fall tanken från början, och Lundby-Wedin är implicit inne på samma spår i dagens debattartikel på SvD Brännpunkt, där hon kommenterar Globaliseringsrådets rapport.
Hon säger bland annat att
I rapporten uppmanar rådet till allvarliga försämringar av [LAS], vilket går på tvärs med de synpunkter rådet framför om att förändringar sköts bäst genom avtal mellan parterna.
Nu har jag inte läst rapporten, men rimligen så argumenterar hon missvisande. LAS är ett brott mot den svenska modellen, inte en del av den. Den är en del av ett helt paket med lagstiftning om arbetsmarknaden som facket beställde på 70-talet – i direkt strid med modellen att villkoren ska avtalas fram mellan arbetsmarknadens parter. Om man vill hålla fast vid den svenska modellen så ska LAS avskaffas, inte bevaras.
Jag tror inte att LAS ensam är skyldig till allt elände på arbetsmarknaden, men att dess inflytande är övervägande negativt är klart. Den är inte bra för arbetsgivarna, som får sin flexibilitet kringskuren. Den är inte bra för unga, invandrare och andra grupper som rent statistiskt har det svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Den är inte ens bra för dem som redan är inne i systemet och har varit länge på en arbetsplats, och som till synes gynnas av lagen – det är mångomvittnat att man inte törs lämna en arbetsplats man inte trivs på eftersom man är rädd för att hamna sist i kön igen. Det är svårt att förstå varför tjänsteår ska väga tyngre än lämplighet när det ska avgöras vem som i tider av nedskärningar ska stanna på en arbetsplats.
LAS är alltså, på det stora hela, inte bra för någon.
Det finns annat att slå ned på i artikeln, men man kan inte alltid göra allt.
Okej, det är tydligt att om jag ska komma igång igen här så kan jag inte gå och vänta på att generationsromaninlägget ska komma av sig självt. Jag får återstarta med små korta notiser.
Som en fundering kring utträngning från välfärdssystem. Det är nämligen vad oppositionen ofta, men på senare tid mer högljutt har beskyllt regeringen för att hålla på med. 500.000 människor är tydligen utträngds. Från a-kassan verkar de mena.
Va?
Reality check, please.
Regeringen gjorde det i de flesta fall dyrare att vara med i a-kassan, det är alldeles sant. Men det är helt poänglöst att vara med i en a-kassa om man inte har ett jobb. Och har man ett jobb så kompenserades avgiftshöjningen, undantaget ett litet antal specialfall, med råge av sänkt inkomstskatt. Att en halv miljon människor har ”tvingats” ut ur systemet är alltså rent nys.
Däremot kan det stämma att så många har lämnat a-kassan, helt frivilligt. De har då tagit en kalkylerad risk. De har bedömt att deras situation är sådan att de inte är betjänta av att vara med i a-kassan; kanske för att de inte tror att de kommer att förlora jobbet, för att de inte behöver a-kassan om de ändå skulle göra det, eller något annat. Somliga av dem har säkert gjort en felbedömning. Men vad är det oppositionen menar? Ska befolkningen inte få göra val där det finns ett alternativ som kan ge sämre utfall än ett annat?
Kanske. Valfrihet har aldrig stått högt på agendan hos vänsterpartierna, och beskrivs ibland på ett närmast Orwellskt sätt som tvång.
Men å andra sidan, vore de konsekventa så borde de då förespråka obligatorisk a-kassa, och det är de emot. Det ska alltså vara tillåtet att gå ur a-kassan. Vad opponerar de sig då mot? Det enda som finns kvar är ju att vanliga löntagare fått mer pengar över. Det borde vara välkommet bland partier som beskrev det som en mindre katastrof när SL-kortet höjdes 20 kr i månaden.
Tyvärr är det nog just så att man inte ser det som självklart positivt att folk får behålla mer av sin lön. Jag lyssnade nyss på panelen i Godmorgon Världen, där Aron Etzler gjorde tydligt att skattesänkningar inte var något intrinsikt positivt. Nu är Etzler inte direkt mittenorienterad, men allvarligt talat.
Det är ju självklart att skattesänkningar (åtminstone på sådant man inte vill bekämpa, till exempel löntagares inkomster) är positiva i sig. Det finns inget som är intrinsikt dåligt i att en löntagare får högre inkomst.
Sedan är det klart att i ett vidare perspektiv så måste skattesänkningar vägas mot annat. Även om en sänkning är bra i sig så existerar den i ett sammanhang, och det vore knappast någon bra idé att sänka skatten till noll. Det kan hända att det vore bättre att bygga ett äventyrsbad.
Men om man inte kan se att det är något gott i sig med lägre inkomstskatt, då har man lugnt sagt problem med prioriteringarna.
Det blev ju inte så kort det här.
Snabb notering.
DN Debatt i dag: S lovar 100.000 jobb och praktikplatser
SvD hakar på: S lovar 100 000 fler jobb
Tss. För bara ett par år sedan kunde ju Vänsterpartiet lova 200000 jobb. Är Socialdemokraterna alltså bara hälften så bra som Vänsterpartiet?
Det finns förstås mycket mer att säga om artikeln, men det hinner jag inte nu.
Jag ser att jag inte är ensam i mitt stöd till min troliga kandidat i EU-valet, Christoffer Fjellner.
Fortfarande gäller att jag inte är övertygad om att Moderaterna har så mycket bättre EU-politik än alla andra. Däremot tror jag att Fjellner är bättre än många andra.
SvD publicerar ännu en artikel om vårdvalseländet. Vinkeln är den som vi sett förut: Vårdpersonalen får problem med arbetsmiljön. Den politiska oppositionen ryar.
Men innan man slår back i maskinen så ska man ta ett steg tillbaka och sig en funderare.
Vi visste från början att det skulle bli en besvärlig inkörningsperiod. Det ligger i sakens natur när man byter allokeringssystem. Vidare var det patienternas situation som skulle förbättras, inte personalens. De undersökningar som hittills gjorts pekar på att patienterna upplevt förändringarna som positiva och att antalet besök har ökat – det är inte att fnysa åt i ett land med en vård som är god när man får den men med taskig tillgänglighet (oppositionen går för övrigt med på att tillgängligheten brister, se tex sid 4-5).
Det är ingen bra idé att förringa personalens problem, men allt kan inte lösas perfekt på en gång. Nu har vi valt att först lösa patienternas problem, sedan får man ta de problem som det medför för personalen. Någon som tycker att det omvända vore en bättre ordning? Någon? Oppositionen kanske?
Låt mig berätta om en alternativ verklighet, i en annan värld. Där är det staten som bestämmer var man ska vara när man behöver en vårdcentral. Man ska vara hemma. Att man kanske hellre vill gå till en vårdcentral nära sitt arbete… nix, det går inte. Staten har nämligen i sin storslagna visdom planerat att det är hemma som gäller, och då är det bara att rätta sig efter det. Hur skulle det se ut om patienterna gavs inflytande över sådana saker?
En annan värld är möjlig.
Ni kanske minns att så här var det. Inte i DDR 1985, utan i Sverige alldeles nyss. Fortfarande, faktiskt, om man inte bor i någon av de regioner som har infört vårdval.
Om bara några år så kommer det att framstå som helt bisarrt att man en gång inte kunde välja vårdcentral, utan att man hade centralplanerats till en. Det kommer att ranka någonstans i samma liga som att vilja förbjuda parabolantenner, att bara kunna välja på Televerket i månader för att få telefon, att inte få ha ickekommunala dagis. Kom då ihåg att Socialdemokraterna kämpade emot vårdvalsreformen, också efter det att den infördes.
Och det är sant! Jag hade aldrig sådana här drömmar medan jag pluggade. Nu kan jag ha dem… inte så himla sällan. Och de är precis så här!
Jag deltog aldrig i någon större utsträckning i FRA-tumultet förra året. Inte för att det inte var en angelägen fråga, men man måste välja sina strider och det fanns andra som gjorde det där med större frenesi än jag.
Min gamle champion Fredrick Federley var mycket i hetluften när det begav sig, och fick i slutändan sin ryktbarhet rejält skamfilad. Mycket sent omsider har jag beslutat mig för att skriva ett försvar.
Det får anses som ställt utom allt rimligt tvivel att Federley misslyckades i FRA-frågan. Han har försökt framställa det som att han fått in de checks and balances som behövs för att göra avlyssningen acceptabel, men jag köper inte det. Min bedömning är att han försökte sätta stopp för hela alltet men höll inte hela vägen. Frågan jag nu ställer är i vilken grad det ska ligga honom till last, speciellt då jämfört med andra riksdagsledamöter.
För det första.
Vilken press utsattes han för? Det vet vi inte. Men vi har ett hum om vad Moderaternas Karl Sigfrid utsattes för. Med viss rätta har det hävdats att riksdagsledamöter har betalt bland annat för att inte falla för grupptryck. Men den behandling som beskrivs i länken ovan bryter ned människor. Jag anser inte att man kan förvänta sig att någon ska stå emot sådant. Nu vet vi inte om Federley utsatts för något liknande, men det skulle inte förvåna mig. Det bör man ha i bakhuvudet.
För det andra.
Hur agerade hans likar? Det var ett mycket litet fåtal borgerliga ledamöter som alls tog någon strid. Det stora flertalet var av allt att döma bara röstboskap, som det brukar vara. På rak arm kommer jag ihåg att Federley, Annie Johansson (c), Karl Sigfrid (m) och Birgitta Ohlsson (fp) förde oväsen före omröstningen. Det kan ha varit fler, men inte många fler. Det var alltså ett par procent som inte bara satt still i båten. Camilla Lindberg (fp) röstade som enda borgerliga ledamot nej, men om mitt minne inte sviker mig så hade hon inte hörts av före omröstningen. Vill man vara elak så kan man alltså påstå att hon tog den lätta vägen genom att inte utsätta sig för eld på förhand, och röstade nej i ett läge då hon kunde vara så gott som säker på att regeringens förslag inte skulle falla. Inget ont om Lindberg för det, åtminstone inte mer ont än alla de tysta i fårskocken. Men det förefaller mig en smula orättvist att hylla henne som modig och samtidigt spotta på Federley et al.
Ungefär så skulle jag vilja sammanfatta. Federley lyckades inte stå emot trycket. Man kan vara besviken på att han inte stod pall, och jämfört med en ideal verklighet kommer han till korta. Men han försökte i alla fall, och med det skiljer han sig från nästan alla andra ledamöter. Han har visat sig vara en av få som kan agera självständigt, och förtjänar bättre än att förpassas till skräphögen.
Om det pinsamma tennisintermezzot i Malmö (och då menar jag inte israeliska psykningar) ledde till något gott så var det en mer eftertrycklig reaktion mot antisemitism från vänsterhåll än som setts på länge. Mest uppmärksamhet tycks ett upprop i Sydsvenskan ha väckt, författat av Charlotte Wiberg. Hon skriver ofta bra, så det borde inte förvåna. Jag vill också nämna en text på SVT Opinion: ”Hamas kan inte vara vänsterns vänner”
De ligger i linje med mina egna spekulationer på området. Det är inte så att de berörda delarna av vänstern (jag vill inte sätta likhetstecken mellan dem och vänstern som helhet) hatar judar. Däremot hatar de andra saker, mest USA, så mycket att det blir viktigare än lite judehat. Det i kombination med envisheten att se sin fiendes fiende som sin vän leder till den här fullständigt barocka omfamningen av Hamas och liknande rörelser.
Det är förstås en förklaring, inte en ursäkt. Det räcker inte att säga ”vi är antirasister”. Man måste vara det också.
För någon månad sedan skrev jag en insändare till Teknikens Värld. Jag skickade den i en längre och en kortare version, väl medveten om att om de tog in den så skulle de ta den kortare versionen. Mycket riktigt. Jag tar nu chansen att publicera den längre och givetvis bättre versionen här:
Det har i Teknikens Värld skrivits mycket om bilar och miljö. Jag skulle vilja komma med några synpunkter som jag sällan ser i debatten. Bilen låter individer förflytta sig med en frihet som kollektivtrafik aldrig kan uppnå, eftersom den är just kollektiv. Därför är bilen något gott. Det betyder inte att man kan bortse från nackdelar som miljöpåverkan. Jag har visserligen läst att en modern bil som kör på motorväg släpper ut mindre farliga ämnen än en bil på 70-talet gjorde när den stod parkerad, men detta gäller givetvis inte koldioxid. Där har bland annat etanolen gjort sig gällande som dellösning.
Mot etanolen har riktats kritik, som mycket handlat om att etanolen inte är perfekt. Men det är ju självklart, dagens produktion är bara första steget i en utvecklingsprocess. Man har redan kunnat läsa om försök med bakterier som med hög effektivitet kan göra etanol av snart sagt vad som helst som innehåller kol. Det finns anledning att se bortom både vetet och sockerrören.
Men lika mycket som en miljöhandling är användning av etanol en politisk handling. För det första är det en signal till beslutsfattare inom stat och näringsliv att folk faktiskt är beredda att ta till sig nya bränsletyper. Den forskning på alternativbränslen som pågår nu skulle knappast ha blivit så omfattande om inte denna signal hade skickats, och det med hjälp av dagens bespottade teknik.
För det andra så stödjer jag personligen hellre sockerbönder i Brasilien än oljeregimerna i Saudiarabien och Iran. Politik är alltid omtvistat, men dessa två ställningstaganden ska man vara duktigt motvalls för att inte ställa upp på. För att bli förnumstig – man ska inte låta det bästa bli det godas fiende.
DN skriver: Huliganer förstörde demonstrationen. Ja det är tennisen i Malmö förstås. (SvD tycks inte vara lika snabba i vändningarna.)
Det borde inte förvåna någon. Men titta på bilden som i alla fall just nu ligger på DNs hemsida. Jag länkar till den:
Visst sjutton är det en Hamas-flagga där.
Det är bara att googla på ”hamas flag” för den som vill övertyga sig.
Jag är inte förvånad över det heller.
Det är ju då själva fan att det ska vara så svårt att hålla sig borta från judehatet.
För det är så. Även om vi låtsas att demonstrationen i sig inte har något antijudiskt över sig – vilket torde vara uppenbart, dels med allt som föregått den, dels det som påpekats annorstädes, att det bara är Israel som sådant här riktas mot, aldrig Ryssland, Sudan eller något av många andra exempel – så är viftande av Hamas fana närmast per definition antisemitiskt. Det blir liksom det när organistationen har judeutrotning på sitt pogr… program, oavsett hur demokratiskt vald man är.
Ett tag nu har jag på ett passivt sätt frågat mig om man inte borde legalisera narkotika. Inte i ett anfall av drogromantik, utan för att jag har misstänkt att det i alla fall inte skulle bli värre än i dag.
Många av narkomanerna som dör i Sverige i dag dör inte direkt av narkotikan, utan av alla komplikationer som följer med att det är illegalt. De måste också begå mycket brott för att ha råd med skiten. Narkotika är som bekant inte speciellt billigt. Och varför inte? Det är sällan speciellt komplicerat att framställa, jämfört med många andra produkter. Nej, det höga priset kommer sig förstås av just att det är illegalt. När både produktion och distribution måste hållas under lagens ofta rätt aktiva radar så blir det dyrt. De pengarna finansierar också allsköns elände, dels i Sverige, men framför allt i produktuions- och transitländer. Tänk Colombia, Mexiko, Guinea Bissau.
Ett legaliserande skulle förstås öka tillgängligheten drastiskt. Jag känner mig rätt säker på att jag personligen inte skulle ge mig på knark, men tvivelsutan skulle många andra göra det. Men skulle det, på det hela taget, bli värre än det är nu? Det finns hur mycket data som helst på att vår nuvarande policy är en del av problemet snarare än lösningen.
Jag är inte alls säker på att det skulle vara ett bra drag att legalisera. Men nu har mitt husorgan The Economist ägnat ett antal sidor åt frågan. Det blir spännande läsning. Om jag ids så återkommer jag med en kommentar när jag har läst.
Förvånansvärt vettig 