Förvånansvärt vettig

Mona Sahlin har hållit sommartal, och en av punkterna var tydligen könskvotering av företagsstyrelser. Minst 40% av vardera könet tycks vara modellen. Det är ingen vidare bra idé, av flera skäl.

Dels så borde företag få bestämma själva vilka som ska sitta i deras styrelse. Personligen så föredrar jag könsblandade arbetsgrupper, jag tycker att det brukar bli bäst stämning så. Men preferenser är en sak, att tvinga på andra sina preferenser är en annan. Om staten vill tvinga sig själv att i sina egna företag kvotera, fine. Men privata företag är inte statens egendom som den själv ska kunna detaljstyra bemanningen i.

Det är förstås möjligt att ett färdigt förslag innehåller förbehåll om företagens storlek, men ett kvoteringskrav i det företag som jag i dag jobbar på skulle bli problematiskt. Det är ett halvlitet företag ägt huvudsakligen av dem som jobbar i företaget, vilket avspeglas i styrelsens sammansättning. Med det underlaget så skulle det – tyvärr – vara omöjligt att uppnå 40% representation.

Det påstås ofta att företag med hög andel kvinnor i styrelsen är mer lönsamma, även om det delvis motsägs av nya rapporter. Men låt oss anta att det stämmer. Då borde det ju på lite sikt inte behövas lagstiftning; vettiga företag ser till att ordna sina styrelser, och resten går under av konkurrenstrycket. Lite idealiserat förstås, men ekonomiska incitament är något som företag brukar förstå.

Och då har vi inte ens varit inne på de välkända problemen med kvotering. Dels att få vill misstänkas för att få sitta i styrelsen som alibi. Dels ett väldigt konkret exempel: Sydafrika. Jag har fått berättat för mig att där måste en viss del av styrelsen (eller ledningen, minns inte) i företag bestå av svarta människor. Konsekvensen har blivit att många svarta har kontrakterats som rena målvakter, för att stå på papperet som medlem i styrelsen och få en slant för det, men att sedan hålla sig undan. Den som säger att det inte skulle förekomma med kvinnor i Sverige måste förklara varför svarta skulle vara dummare än kvinnor.

Nej, ökad kvinnorepresentation i styrelser är mycket önskvärt, men att nå dit via lagstiftning är både etiskt och resultatmässigt tvivelaktigt. Låt bli.

Men då kan man undra hur jag kan vara emot kvoterade styrelser och ändå förespråka kvoterad föräldraförsäkring. Ja, till att börja med så föredrar jag att kalla det individualiserad föräldraförsäkring, thank you very much. Och skillnaderna mellan de två fallen överväger likheterna. Jag vill till exempel inte tvinga föräldrar att stanna hemma lika länge, jag anser bara inte att staten ska betala för ett system där familjen och inte individen är samhällets minsta beståndsdel (vill man driva det längre så kan man säga att ett företag är en (1) juridisk person, men jag har inte tänkt igenom det tillräckligt för att vara säker på att det är en bra liknelse) – särskilt inte när det får så dåliga konsekvenser. Notera här likheten med min förra post. Att få bestämma över sin styrelsesammansättning, det är en negativ rätt, det vill säga frånvaron av tvång. Men att kräva att andra ska betala mig för att vara hemma, det är något annat. Det är inte mer än ett malignt valt namn som förenar de två frågorna.

…när man kan få båda?
Jag lyckas inte riktigt inse varför omskärelse av pojkar ska göras på landstingens bekostnad. Det är inte medicinskt motiverat, det är en rent kulturell/religiös grej. Om det nu alls ska vara tillåtet att skära i småbarn på det sättet (och det är verkligen inte självklart) så är det, eller borde vara, struntprat att de enda alternativen är att staten betalar eller köksbordskirurgi. Om det är en så viktig grej så kan man väl få betala själv för att en läkare ska göra det?

Birgitta Rydberg, som jag inte alls är speciellt nöjd med att ha röstat på, går i dag vilse i rättighetslabyrinten. Religionsfriheten är en negativ rättighet, det vill säga rätten att inte bli hindrad från att utöva sin religion, men hon får det till en positiv rättighet, det vill säga i detta fall rätten att kräva att andra ska stå för kalaset. Och, by the way: När man karvar i småbarn så utövar man inte sin religion. Då karvar man i småbarn.

Hon skriver vidare:
Sveriges Kommuner och Landstings rekommendation att alla landsting ska erbjuda omskärelse på ett medicinsk säkert sätt grundas på vetskapen att flera tusen barn utsätts för risker. Skulle vi acceptera detta om det gällde något annat än religiös omskärelse?
Eh. Håll upp en spegel, Rydberg.
Rydberg är själv en hård motståndare till sprututdelning till narkomaner, trots att hon måste veta att denna vägran leder inte bara till risker utan även till stor skada på redan mycket utsatta människor.

Konsekvent? Inte särskilt.

När jag ändå är igång och gnäller på formuleringar i och kring artiklar på nyhetsplats. Sedan ett tag så kör Aftonbladet en kampanj som de kallar ”Nya tuffa Sverige”. Under den rubriken så kör de diverse snyftreportage. I sig inget större fel med det, även om jag ibland kan bli lite trött på att vinkeln ständigt är att det är synd om någon.

Nu senast så handlar det om en dam som inte fått sin operation, utan i stället betalat för den privat. Och visst kan det vara värt att skriva om. Men vad är det som är nytt? Att hon inte fått sin operation av staten? Eh, är det någon som på allvar tror att hon hade fått det under den förra regeringen? Det är väl känt att tillgänglighet är den svenska vårdens problem, och det är inget nytt med det. Om något är nytt i det här så är det att det över huvud taget är möjligt att för egna pengar köpa sig vård, på ett sätt som inte drabbar den som inte har råd att göra det. Det är förstås sämre än att alla får sin operation, men självklart bättre än att ingen kan få det. Oh, förresten. Oppositionen är emot.

Det här är symptomatiskt. Under ”Nya tuffa Sverige” samlas en massa reportage som implicerar att allt elände är den borgerliga regeringens fel, vilket ofta är rent struntprat. Förra gången jag såg rubriken så var det någon som fått för lite pengar från a-kassan på grund av ett rent handläggningsfel, men även det var tydligen en del av det Nya tuffa Sverige. I det gamla goda Sverige gjorde ingen fel, kantänka.

Man ska givetvis få granska och kritisera regeringen. Men den här kampanjen hör hemma i slasken.

DN och SvD återger i dag en TT-artikel om Iran och Israel. Jag kan inte låta bli att tycka att den är olyckligt formulerad, trots att det som står i den säkert är sant. Det får anses väldokumenterat att TT i många fall väljer en antiisraelisk och antiamerikansk vinkel i sina alster. Det här är inte ett speciellt upprörande exempel, inte heller speciellt grovt. Men eftersom det är här och nu så tänkte jag gå igenom artikelns andra halva och säga vad man också kunde ha sagt. Artikeltexten kursiverad:

Konflikten rör det iranska atomenergiprogrammet som Iran hävdar enbart har civila syften. Israel och USA anklagar dock landet för att försöka utveckla atomvapen och konflikten har inte gått att lösa med diplomatiska medel.

Det är sant att Israel och USA tycker så. Men det är de knappast ensamma om. Det finns synnerligen övertygande skäl att tro att det är kärnvapen som är grejen, varibland kan nämnas

• Att Iran i arton år framgångsrikt hemlighöll sitt program från IAEA. Det finns inget bra skäl att göra det om man inte fikar efter kärnvapen.
• Att de reaktorer som Iran pysslar med tydligen mer än något annat lämpar sig för produktion av vapenplutonium.
• Att de konsekvent vägrar att låta andra sköta anrikningen, vilket är rationellt om man vill göra kärnvapen, men knappast annars.
• Att Iran lägger mycket energi på att utveckla missiler som egentligen bara är vettiga som bärare av kärnvapenstridsspetsar.
• Att iranska akademiker mer eller mindre öppet sätts att klura på atombombstillverkning – vilket jag inte sett rapporterat i tidningar, det är uppgifter som nått mig på flera sinsemellan oberoende akademiska vägar.

Kort sagt så är det bara nyttiga idioter som på allvar tror att det inte handlar om kärnvapen. Det har heller inte gått världen förbi. I stort sett hela världen är övertygad om att det är så. Men TT väljer att bara nämna Israel och USA. Israel är förståeligt eftersom artikeln handlar om Israel vs Iran, men sedan slänger man in USA och endast USA också, på ett sätt som rätt mycket liknar en retorisk poäng. Sant i sak, lögnaktigt i ande, skulle jag vilja säga.

Israel, som antas vara Mellanösterns enda land med atomvapen, ser det iranska atomprogrammet som ett hot mot den judiska statens existens.

Well, det kan ju vara för att Iran i stort sett lovat att utplåna Israel med kärnvapen så fort den har fått chansen, och senare kryddat med lite allmänt förintelseförnekeri. Men att det fanns skäl för den israeliska rädslan var tydligen inte viktigt att ge som bakgrund. Dock; meningen i sig är alldeles sann.

Iran avfärdar oftast påståenden om planerade israeliska angrepp och menar att Israel inte är i position att hota världens femte största oljeexportör. Om ett angrepp kommer har Iran hotat att slå tillbaka mot israeliska och amerikanska intressen.

Och det kommer de helt säkert att göra, om det skulle komma dithän (ingen TT-kritik just här). Iran bedriver redan ett fjärrkontrollerat krig mot Israel med Hizbollah och Hamas. Den springande punkten, eller en av dem, är om de kan göra mer i dagsläget än att bussa H&H på Israel. I en framtid skulle de dock kunna ha kärnvapen.

Därmed inte sagt att jag hurrar för ett angrepp på Iran. Jag har svårt att se hur det skulle kunna sluta annat än i en mindre katastrof – eller en större katastrof, om man snackar markintervention, vilket skulle kunna vara nödvändigt för att stoppa bombprogrammet. Tyvärr är alternativet, ett Iran med kärnvapen, också en katastrof, även om de inte använder dem. Redan i dag vågar Iran som sagt föra proxykrig och kidnappa andra nationers sjömän på internationellt vatten. Vad ska de inte våga med kärnvapen i hölstret?

Den enda uppenbara utvägen jag ser är att Iran själva ger upp bombprogrammet, vilket antagligen kräver ett rejält regimskifte till något som är mer intresserat av befolkningens välmående och mindre av att vara ett internationellt pain in the ass. Men jag ser inte det hända nästa vecka direkt.

SvD publicerar ännu en artikel om vårdvalseländet. Vinkeln är den som vi sett förut: Vårdpersonalen får problem med arbetsmiljön. Den politiska oppositionen ryar.
Men innan man slår back i maskinen så ska man ta ett steg tillbaka och sig en funderare.

Vi visste från början att det skulle bli en besvärlig inkörningsperiod. Det ligger i sakens natur när man byter allokeringssystem. Vidare var det patienternas situation som skulle förbättras, inte personalens. De undersökningar som hittills gjorts pekar på att patienterna upplevt förändringarna som positiva och att antalet besök har ökat – det är inte att fnysa åt i ett land med en vård som är god när man får den men med taskig tillgänglighet (oppositionen går för övrigt med på att tillgängligheten brister, se tex sid 4-5).
Det är ingen bra idé att förringa personalens problem, men allt kan inte lösas perfekt på en gång. Nu har vi valt att först lösa patienternas problem, sedan får man ta de problem som det medför för personalen. Någon som tycker att det omvända vore en bättre ordning? Någon? Oppositionen kanske?

Låt mig berätta om en alternativ verklighet, i en annan värld. Där är det staten som bestämmer var man ska vara när man behöver en vårdcentral. Man ska vara hemma. Att man kanske hellre vill gå till en vårdcentral nära sitt arbete… nix, det går inte. Staten har nämligen i sin storslagna visdom planerat att det är hemma som gäller, och då är det bara att rätta sig efter det. Hur skulle det se ut om patienterna gavs inflytande över sådana saker?
En annan värld är möjlig.
Ni kanske minns att så här var det. Inte i DDR 1985, utan i Sverige alldeles nyss. Fortfarande, faktiskt, om man inte bor i någon av de regioner som har infört vårdval.

Om bara några år så kommer det att framstå som helt bisarrt att man en gång inte kunde välja vårdcentral, utan att man hade centralplanerats till en. Det kommer att ranka någonstans i samma liga som att vilja förbjuda parabolantenner, att bara kunna välja på Televerket i månader för att få telefon, att inte få ha ickekommunala dagis. Kom då ihåg att Socialdemokraterna kämpade emot vårdvalsreformen, också efter det att den infördes.