Förvånansvärt vettig

I helgen hade jag nöjet att i utmärkt sällskap titta igenom hela BBC-versionen av Pride and Prejudice. Det är grejer det. Nu ska jag dock uppehålla mig vid en de mindre lyckade aspekterna i det samhälle som skildras – hederskulturen. Varning för vissa spoilers, förstås.

För jodå, den finns där. En dotter skämmer ut sig fullständigt genom att rymma med en man. Genom att omedelbart gifta sig med honom kan möjligen några skärvor av hennes heder räddas, men skulle hon komma tillbaka ogift, ja då är hon bortom räddning. Alla tänkbara resurser måste sättas in för att få henne gift omedelbart.
Vad är det, annat än den hederskultur* som florerar exempelvis i Mellanöstern, och som annars rätteligen fördöms?
Vidare slår förlusten av dotterns heder tillbaka på hela familjen, till den grad att ingen av hennes systrar kan räkna med att få gifta sig. En dotters felsteg stänker ned hennes släktingar.
Åter, vad är det annat än samma gamla avskyvärda hederskultur?
Givetvis finns skillnader. En viktig sådan är att i Austens fall är det inte fråga om att dotterns släktingar för att rentvå sig gaddar sig samman och dödar henne. Så att säga att det är samma hederskultur är inte riktigt rättvist. Men många av grundprinciperna är slående lika.

Det finns förstås många andra aspekter av det samhälle som skildras som inte heller är så trevliga. Ändå är det njutbart som en bra historia. Man ska inte behöva analysera sönder allt man ser och läser. Med ett så välgjort verk så är det lätt att bara köpa förutsättningarna och ge sig hän åt hur äktenskapsproblemet ska få sin lösning. Ändå kan det, någon dag senare, vara värt att skänka en tanke åt vilka värderingar som togs för givna.

Man behöver dock inte gå till 1800-talets England för att hitta liknande gods. Ta låten ”Allt som är ditt” (Youtube/Spotify) med Säkert!. Den handlar om en flicka som blir våldtagen. ”Sedan var det borta, allt som var ditt”. Låttexten menar att förövarna bör skjutas.
Det är lätt att på ett emotionellt sätt sympatisera med texten. Det torde vara överflödigt att säga att våldtäkt är ett avskyvärt brott. Men om vi släpper det emotionella, vad är det texten säger? Till att börja med kan den tolkas – förvisso är det inte den enda tolkningsmöjligheten – som att hela offrets existens blir meningslös i och med våldtäkten. Emedan man inte ska förringa traumat så verkar det dumt att beskriva våldtäkten som att ta ifrån henne allt som var hennes. Är hon inte mer än ett orört kön?
För det andra så förespråkas i någon mening dödsstraff för förövarna. Utan att veta vad Annika Norlin anser i frågan så brukar det normalt i Sverige inte förespråkas ens för mord. Om man vill ha det för våldtäkt, anser man då är våldtäkt är värre än mord? Alltså att det är värre att bli våldtagen än att bli mördad? Bättre att flickan dör än får leva med skammen att ha blivit våldtagen?
Jag tror inte att det är det Annika Norlin egentligen menar. Snarare är det rimligt att se texten som ett emotionellt utrop. Men ändå. Jag har i helt andra sammanhang hört liknande saker uttryckas – ”våldtäkt är värre än mord”. Även om man med det egentligen bara menar att våldtäkt är något hemskt, så är vad man faktiskt säger något som ligger snubblande nära den mordiska hederskulturen; en kvinnas orörda kön är hennes allt.

Inget av det här har någon större inverkan på svenskt samhällsliv. Det torde vara ett försvinnande litet antal människor som efter att ha läst Pride and Prejudice eller lyssnar på Säkert! anammar dessa mörkervärderingar. Jag är knappast heller först med observationen. Ändå tycker jag att den är intressant.

*Det finns mycket man kan mena med ”hederskultur”, men jag tror att en läsare som inte vill missförstå inte heller kommer att göra det.

I ett par inlägg nu har jag uppmärksammat läkaren Annika Dahlqvist som utsetts till årets förvillare av Vetenskap och Folkbildning. Dahlqvist agerar på ett sätt som får henne att verka okunnig om hur vetenskap fungerar. Kan det verkligen vara så?

Jag har inte sådan koll på läkarutbildningen så att jag egentligen kan uttala mig om det, men däremot har jag egen erfarenhet av att läsa Teknisk fysik på KTH. Jag tror att folk i största allmänhet fäster större tilltro till att en läkare är bekant med vetenskap än att en teknisk fysiker är det, men jag tror också att även tekniska fysiker har ett visst allmänt förtroendekapital på den fronten. Ändå är det, råkar jag veta, fullt möjligt att gå igenom hela utbildningen och ändå inte ha en susning om hur vetenskap fungerar. Man kan tillbringa fem år i akut närhet av en väldig massa vetenskap och ändå gå därifrån och tro att vetenskap är detsamma som en samling resultat. Faktum är, råkar jag också veta, att man kan komma en bra bit på en forskarutbildning utan att veta så mycket mer. Om det är likadant på läkarutbildningen så är det fullt möjligt att Dahlqvist, och många andra, helt enkelt aldrig har fått lära sig vad som utmärker vetenskap. Det vore inte en ursäkt, men det skulle vara en intressant observation.

Det är nu inte som om det vore omöjligt att lära ut. Det finns redan i dag kurser som täcker behovet. Till exempel ger SU och KTH i samarbete kursen God och dålig vetenskap (som jag själv både har gått och sedan assat i). Till relativt liten ansträngning kan man där få sig en god allmänbildning i hur vetenskap fungerar och inte fungerar. Tyvärr är sådant stoff inte obligatoriskt på naturvetenskapliga grundutbildningar. Det är på ett sätt förståeligt – vill man utbilda folk för industrin så är det frestande att använda den tiden till att lära ut lite fler resultat och hoppas på att det räcker så. Men lite märkligt är det ändå, särskilt som många går vidare till forskning och liknande uppgifter. Det finns gott om exempel på att lite grundläggande vetenskaplig läskunnighet inte skulle sitta fel, och vi pratar om en kvarts termin. Ska det vara så omöjligt att klämma in?

Som uppföljning till föregående postning om Annika Dahlqvist som Årets förvillare har jag nu läst ett inlägg på hennes blogg. I inlägget kan vi bland annat läsa att

Det är det vetenskapligt belagda som man får skriva och prata om. Om jag själv har upptäckt i min egen kropp att jag blivit frisk från sjukdomar och krämpor av LCHF, samt fått tusentals rapporter från andra människor om samma sak, så får jag inte berätta om det. Det måste vara belagt i strikt regelmässig vetenskaplig studie för att det ska vara tillåtet att prata och skriva om.
Det innebär också att det bara är den som forskar själv som får berätta om nya hypoteser. Ingen får berätta för andra så att någon kan ta upp tråden och forska på den.

Även om vi bortser från bristande vetenskaplighet så tycks Dahlqvist ha gått vilse i rättighetsfloran. Hon har förstås juridisk rätt att säga vad hon vill, men det är inte det saken gäller. Rätten att säga vad man vill är inte samma sak som rätten att stå oemotsagd. Detta verkar förbluffande ofta vara svårt att hålla isär.

Föreningen Vetenskap och Folkbildning, som jag är insyltad i, har utsett Årets folkbildare och Årets förvillare. Pressmeddelande här.

Utmärkelserna brukar uppmärksammas på notisplats i tidningarna, men det här lär vara första gången som de nått löpet. Expressen basunerade igår ut att (fritt ur minnet) ”Fettdoktorn knäckt – ‘jag bara gråter'”. Det är alltså läkaren Annika Dahlqvist som har blivit årets förvillare för sitt ymniga spridande av galenskaper kring kopplingen mellan kost och sjukdomar. Antagligen är det denna artikel som löpet hänvisar till. (Hon tycks dock ha repat sig nu.)

Man kan förstås på ett rent medmänskligt sätt tycka att det är tråkigt när någon tar ett besked hårt. Det får dock inte bli ett skäl för att inte utse förvillare. Läkare har som mycket få andra ett samhälleligt förtroendekapital. Dahlqvist har utnyttjat det till att synnerligen offentligt, och synbarligen med icke ringa framgång, påstå helt tokiga saker som dessutom kan få allvarliga återverkningar på människors liv. Då får man vara beredd på att någon säger ifrån, och det är vad VoF har gjort nu. VoF är förvisso inte ensamma i sin kritik mot Dahlqvist, exempelvis har Socialstyrelsen uttryckt att om hon i sin handling som läkare följer sina ord så är det inte acceptabelt. Dahlqvist har själv valt att aktivt använda sin läkartitel på det här sättet. Det är inte synd om henne.

VoFs ordförande Hanno Essén mötte tydligen Annika Dahlqvist i TV4 Nyhetsmorgon i morse. När jag hittar en länk till inslaget så kommer den här. Hanno har en torr framtoning inte utan humor som jag är osäker på hur den går fram i tv, men ögonvittnen hävdar att det gick bra. Här är klippet. Sevärt!

När jag ändå är igång och bashar Aftonbladet.
I förra veckan hade de en löpsedel som skrek ”Så svek Maud Saab”, med underrubriken ”Aftonbladets Robert Collin: Var det ideologin – eller var det ren dumhet?”
Robert Collin är bilreporter på Aftonbladet.
I helgen kom artikeln på tal då en bekant till mig hade läst den och var måttligt imponerad. Nu har även jag läst den efter att ha snubblat över den, här är den.

Artikeln är märklig läsning. Maud Olofsson tycks i Collins ögon ha begått två huvudsakliga fel:
a) Hon kör inte själv Saab. Och det fattar ju alla, att hade hon bara gjort det så skulle Saab ha gått med vinst de senaste decennierna.
b) Hon har inte kastat tiotals miljarder på Saab, som regeringar i andra länder har gjort med sina nationalklenoder.

Ja just det. Hon förstår inte bilbranschen heller.
Och det har förvisso varit regeringens argument – regeringen är inte experter på att producera bilar. Om inte någon i bilbranschen kan få Saab att gå runt, varför skulle staten lyckas? Collin å sin sida tycks ha det lite klent med nationalekonomin. Låt oss räkna högt och anta att 10000 jobb kan försvinna om Saab helt läggs ned. Och låt oss säga att Collin, inledningsvis, vill kasta 10 miljarder på Saab. Det är en miljon kronor per jobb – utan någon som helst garanti för att jobben blir kvar någon längre tid. Det är varvspolitiken ett varv till. Collin hånar regeringen för att ha haft ”Vi måste vara rädda om skattebetalarnas pengar” som mantra. Själv är han tydligen beredd att vara väldigt generös med andras pengar. Det är ju ädelt av honom.

Det är naturligtvis tråkigt att bli av med jobbet, men trots varvsnedläggningar och utflyttad tekoindustri så är inte hela västra Sverige arbetslöst. Så kommer det inte att bli den här gången heller. Men vad vet jag, jag förstår väl inte bilbranschen. Collin har väl rätt, vi borde kasta bra pengar efter dåliga. Alla andra fyller sina hamnar med stenblock, så det borde vi också göra.

Jag har tidigare uppmärksammat Collins politiska skriverier. Sammanfattningsvis så har han vid andra tillfällen fått ur sig att

• Det är hemskt med all religion i USA, men när han kommer till ett verkligt religiöst intolerant land, Saudiarabien, där folk med fel religion särbehandlas kraftigt, så verkar han bara tycka att det är sött
• Han verkligen tycktes tro att man inte fick kritisera George W Bush i USA
• Det är judelobbyns fel att man inte får säga jul i USA. Invändningar bemöts med att alla vet ju att det är judarna som bestämmer.

Han är säkert bra på att testa bilar, men vår tids största politiska tänkare är han knappast. Jag menar, tänk er en riktigt inkrökt samling dumhöger som sitter och fantiserar om hur dum vänstern är. Collin har i dessa ståndpunkter lyckats samla i stort sett alla egenskaper som man kan samla ihop i en sådan karikatyr. Ekonomisk idioti, protektionism, urspårat USA-hat, krypande för diktaturer, och lite judisk världskonspiration som krydda.

Jag återkommer till temat: Vad är det egentligen som händer på Aftonbladet? Varför släpper de fram Collin som politisk kommentator? Är det ideologin, eller är det ren dumhet?

DN skriver om klimateffekter av husbehovseldande i fattiga länder, och The Economist skriver om hur man börjat förbereda sig för klimatflyktningar. Det är knappast sista gången vi ser sådant, och av goda skäl. Även om många viktiga detaljer i kommande klimatförändringar är okända så är det mer än långsökt att tro att det inte kommer några alls. De kommer inte att bli så katastrofala som de värsta domedagsprofeterna inte utan vällust predikar, men ändå mer än värda att ta på allvar.

Just därför är det viktigt att hålla huvudet kallt när man beslutar policy, både på internationell och personlig nivå. Tur att vi har mig som kan tala om hur det ligger till.

Väsentligen alla prognoser pekar på att det är fattiga länder som kommer att drabbas värst. Men inte i första hand för att de har otur med sin geografiska planering, utan just för att de är fattiga. Fattiga länder översvämmas – rika länder bygger vallar. Fattiga länder drabbas av torka – rika länder fixar resurseffektiv konstbevattning. Fattiga drabbas av sjukdomar – rika har sjukvård. Många av problemen som man förväntar sig går att hantera, bara man inte är utfattig.

Vidare måste vi räkna med att klimatförändringarna kommer. Visst, vi kan hålla på och minska våra växthusgasutsläpp, och det kan försena uppvärmningen något. Men hindra den? Är den någon som på fullt allvar tror att vi inte kommer att elda upp den olja vi kan hitta? I en sorts pendang till the Tragedy of the Commons så kommer någon att göra det. Nej, försenad eller inte, klimatförändringen kommer.

Det torde nu vara uppenbart för den sluge läsaren vad jag är ute efter – den trogne läsaren har kanske rentav läst det här förut. Den viktigaste uppgiften är inte att försena uppvärmningen i tio år, utan att hjälpa fattiga länder att sluta vara fattiga. Vilket förstås är något gott även bortsett från klimatutveckling. Rika länder kan i allmänhet hantera de flesta klimatförändringseffekterna, och därför måste vi se till att länder är rika when the going gets tough.

Dessutom är det när man slutar att vara fattig som man anser sig ha råd att börja fundera på miljöfarliga utsläpp och att ta fram renare teknik.

När det gäller tillvägagångssätt för att göra länder rika så finns det ett (och, frestas jag tillägga, endast ett) recept som inte är en fantasi utan som om och om igen har visat sig fungera. Ni har ju redan gissat det: Handel. Det funkade för England på 1700-1800-talet, för Sverige runt 1900, för Japan för 50 år sedan, Sydkorea för 30 år sedan och länder som Mauritius och Vietnam i dag. Vad vi än gör så ska vi inte sluta handla med dem. Handel allena är inte saliggörande, det ska också till Rule of Law, tillgång till kapital (hej Kiva) och så. Men utan handel går det inte.

Så långt så väl. Det är typ bara bokstavsvänstern och ultranationalisterna som inte ställer upp på att fri handel är något i grunden bra, i alla fall tills man blir specifik. Det är nu det svåra kommer:
Ibland står handeln i motsatsförhållande till att reducera koldioxidutsläpp. Och då gäller det i många, om än kanske inte alla, fall att välja handeln.
Det är visserligen bra att reducera koldioxidutsläpp, men inte till priset av att hålla människor kvar i fattigdom. Vilket sammanfattar min doktrin.
Det är inte så enkelt som det låter. Transporter av varor har fått ta emot mycket verbalt stryk, men till och med tarvliga lastbilstransporter är förvånansvärt energieffektiva – för att inte tala om båttransporter. Det kan mycket väl vara bättre om tomaten får åka båt än om den ska växa upp i en eluppvärmd villa. Det är kanhända ett övertydligt exempel, men vi får inte sluta köpa vår arsenik från brunnar i Bangladesh bara för att det finns mer närodlad arsenik. Med många av klimatlarmen har det följt krav som väsentligen innebär protektionism och en strävan att aktivt minska internationell handel. Det är draksådd. Frihandel, tjatar jag, med både varor och tjänster får inte offras för att försena uppvärmningen några år.

Det här kan man nu inte ta som intäkt för att aldrig tänka en klimattanke. Rimligen finns det klimatförsämrande handel där fördelarna inte väger upp nackdelarna. Och att sänka sina utsläpp är bra. Det finns liksom en anledning till att jag tankar etanol (eller okej, flera anledningar, men en av dem är klimateffekten). Se bara till att inte tappa fokus. Det är inte klimatet vi ska rädda, det är människorna.

Givetvis kan man skriva hur mycket som helst om det här, men det här är nog så mycket jag orkar med i en bloggpost.

Med anledning av ett smärre haveri i dagens Ny Teknik så har jag skrivit en notis till Vetenskap och Folkbildning. Förhoppningsvis kommer den upp på webben snart, men jag tar mig friheten att posta den här.
Den grundar sig på saker jag gjorde för flera år sedan och skulle ha besvär med att göra om, så jag hoppas att jag inte trampar i klaveret… lite läskigt är det alltid när man gör så.

Ny Teknik, en tidning man lätt kan tro skulle ha koll när det kommer till naturvetenskapliga utsagor, är ute och slirar för andra gången på kort tid. I nr 42/2009, den 14 oktober, har man på sida 17 en artikel om en företagare som säljer ljudkablar i det övre prissegmentet, storleksordningen 100000 kr/m. På kablarna sitter en utbuktning av trä. Ny Teknik skriver: ”Det är ett hölje som döljer en amerikansk försvarshemlighet som kallas ‘ByBee Slipstream Golden Quantum Purifiers’, ett filter utvecklat för signalspaning i ubåtar”.

Ny Teknik då? De skrev faktiskt redan för tre år sedan om den här produkten, låt vara i en lite mer lättsam kontext. Redan då påpekade jag för dem att det sannolikt rörde sig om bondfångeri. Det var inte en slutsats de då motsatte sig. Men nu är det 2009 – nytt år, nya möjligheter?
Antagligen har man bara glömt bort 2006 års mailväxling. Det må väl vara hänt. De har fått ett nytt mail. Synd bara att man i samma veva glömde det här med kritisk granskning. Nå, det är väl inte för sent för det. Snart är det 2010. Nytt år, nya möjligheter.

Att de är ute och slirar för andra gången på kort tid syftar på denna notis.

Uppdatering
Nu har NyT lagt upp artikeln på nätet.

Uppdatering 2
Nu har notisen kommit upp hos VoF.

Mycket annat, lite blogg. Så kan det vara.

Ett tag nu så har jag undrat en sak. Jag lyssnar gärna på Rallys lyxprogg, och ser framför mig Broadway och folk i frack som svängande promenadkäppar dansar nedför trappor. Men de här texterna. Eller speciellt då Sådan är kapitalismen (ej i lyxversion). Är det någon som någonsin tagit den på allvar?

Jag menar, ta Staten och kapitalet (inte heller i lyxversion). Den texten kan man i någon mening hävda har något liknande en poäng. Eller för den delen Lär av historien med Knutna nävar, KPML(r)s gamla kampband. Den är förstås helt spritt språngande, men man kan ändå tänka sig att någon har tyckt att den har varit vettig.

Men Sådan är kapitalismen? Som kritik av kapitalismen är den så förryckt att jag har svårt att tro att ens nämnda KPML(r) skulle kunna ta den på allvar.
Vad vet jag, den kanske var ett skämt från början. Men det är inte vad jag har fått för mig. Så frågan, ehuru kanske inte dagsaktuell, är – har folk trott på det här? Och vad rökte de då?