Jag anklagar också

onsdag 28 november, 2012

Jag har skrivit rätt mycket om antisemitism i bloggen. Både om specifika utbrott och mer allmänna översikter. Det har till och med fått en nästan egen kategori. Antisemitism är en subkategori av rasism; varför jag går loss just på den subkategorin och nästan inte skriver någonting om andra former av rasism är jag inte helt klar över. Det skulle kunna vara så att toleransen mot annan rasism generellt är låg, medan det går att komma undan med ganska mycket antisemitism om man bara vet hur man använder moderna kodord.

Nå. Judefientligheten är nu inte precis jämnt utbredd i Sverige; från vissa håll emanerar det mer ymnigt än från andra. Några som länge utmärkt sig med att vara ovanligt okej med antisemitiskt material är Aftonbladet, vilket jag inte varit ensam om att uppmärksamma. Här tänkte jag göra en spaning på området, vilket bjuder mig att presentera tre exempel. Alltså inte primärt exempel på antisemitiska artiklar, även om det inte råder brist på sådana, utan exempel på hur man förhåller sig till antisemitiskt material.

Det första exemplet uppmärksammade jag redan i min preblogg eller vad man ska kalla det, i januari 2006. Deras bilreporter Robert Collin skrev en krönika som lite handlade om bilar, men mer om att man i USA inte fick kritisera dåvarande president Bush, och så passade han på att ge den judiska konspirationen en känga; det var nämligen judarnas fel att man inte fick prata om den kristna julen längre. Läsarprotester som påpekade att judarna knappast hade mer med saken att göra än andra icke kristet religiösa grupper viftades bort med hänvisning till att alla ju vet att det bara är judarna som har ett reellt inflytande.
Judarnas sinistra makthegemoni, alltså. En klassiker.
Såvitt jag vet hade tidningens ledning inget att invända. Det är lite det som är grejen; man hade annars kunnat hävda att man rimligen inte kunde veta att ens bilreporter tar den judiska konspirationens hegemoni som en uppenbar självklarhet, och att krönikan slunkit igenom. Det hade varit plausibelt. Men såvitt jag vet yttrade ledningen aldrig något om att det där kanske var mindre genomtänkt. Business as usual tydligen.

Mitt andra exempel tar en omväg till tidskriften Ordfront 2005 som publicerade en artikel med den hisnande rubriken ”Israel styr svenska medier”. Artikelförfattaren, en Johannes Wahlström, drev i stora drag tesen att Israel med hjälp av, ja, den judiska världskonspirationen kontrollerar svenska medier och vilken information som kan nå ut. För att få belägg till det var han tvungen att förfalska och/eller förvanska en mängd citat från de reportrar han intervjuat. När det kom fram tvangs Ordfront ta avstånd från alltihopa (DN).
Artikeln beskrevs av initierade bedömare som exempel på ”alla typer av element som återfinns inom klassisk antisemitisk konspirationsteori”.
Att skriva om hur judarna kontrollerar världens informationsflöde och styr det för att gynna sina självklart sammanfallande intressen är givetvis angeläget – om man har belägg för vad man säger. Har man inte det spelar man bara en välbekant antijudisk skiva ett varv till.
Wahlström hamnade i den journalistiska frysboxen.
Det var knappast ett olycksfall i arbetet; Wahlström har rört sig en hel del i kretsar karakteriserade av stark judefientlighet. Varmed inte avses ”kritik mot Israel”, utan just judefientlighet.

Några år senare skulle Aftonbladet Kultur, under Åsa Linderborgs ledning, skriva en artikelserie med en granskning av familjen Bonniers mediemakt. Alltså den judiska familjen Bonnier. Som skribent till två av sex artiklar väljer man… Johannes Wahlström.
Min poäng här är inte själva Bonniergranskningen, självfallet är det legitimt att granska Bonniers mediemakt. Men när man har chansen att plocka reportrar till uppdraget går man med vett och vilje ut och plockar någon som är mest känd för sitt djupa engagemang i den antijudiska saken.
Det kan för all del diskuteras om evigt yrkesförbud är en lämplig påföljd även för grova journalistiska övertramp. Men exakt hur gick snacket när man valde att plocka fram Wahlström ur frysboxen för att skriva om en judisk familjs mediemakt? Det lär vi aldrig få veta. Vad vi vet är bara att det på Aftonbladets redaktion föreföll som ett lämpligt tilltag att plocka in en känd antisemit för att skriva om Bonnier. Inga konstigheter, business as usual.
En normalt funtad redaktion skulle rimligen ha undvikit att ta in en så diskrediterad person till ett sådant uppdrag. Men Aftonbladets redaktion tycks inte fungera normalt.

Kan det inte, som ett halmstrå, tänkas att Aftonbladets redaktion under Ordfront-affären varit upptagna med att göra egna reportage under högt nynnande, och därmed missat hela grejen och, som man skulle kunna hävda med Collin, var ovetande om alltihopa?
Men nej. När det begav sig hade Linderborg enligt uppgift varit ute och menat att visserligen hade några journalistiska misstag begåtts, men inte invänt mot Wahlströms tes som helhet.
Man visste uppenbarligen vad det var man fick när man tog in honom.

Det tredje exemplet är givetvis det ständigt pågående haveriet med Donald Boström och artikeln om organplundring, som jag skrivit spaltmeter om. Jag kan omöjligt vada igenom alla detaljer i det här inlägget igen. Däremot kan jag åter hänvisa till den sammanfattning jag skrev på SKMAs blogg. Den riktigt lässugne kan också plöja kategorin som länkas till tidigt i detta inlägg.

En kort sammanfattning, för den som levt i radioskugga, är att journalisten Donald Boström 2009 skrev en artikel i Aftonbladet som mer än insinuerade att israeliska armén dödade palestiner i syfte att komma åt deras organ. Den kopplade också ihop detta med en helt orelaterad organhistoria i USA, som dock också innehöll judar. Eftersom det inte fanns några som helst belägg för artikeln – ja själva grundpremissen var medicinskt absurd – var det ett solklart fall av kolporterande av klassiska antisemitiska blodsmyter.
Aftonbladet fick mycket däng för sin publicering (undantaget i exempelvis Iran och hos S i Stockholm), men avfärdade och avfärdar kritiker som lydiga kuggar i Israels världsomspännande propagandavälde. Aftonbladet har också sedan dess, främst företrädda av chefredaktören, Linderborg och Jan Guillou, passionerat försvarat artikeln och flera gånger hävdat att det framkommit fakta som gett dem rätt. Det har dock varit lätt att se att de haft fel i sak; de fakta Aftonbladet hänvisat till har dels inte varit nya, dels inte haft något alls att göra med vad som skrevs i Boströms artikel. De har i detta värv inte dragit sig för direkta lögner för att försvara sina utflykter i mytträsket.
För det är ju vad det är. Även om det på ett mirakulöst sätt skulle komma fram fakta som gav den ursprungliga artikeln rätt (stridande mot basal transplantationsvetenskap) skulle Aftonbladets artikel ha varit ett kolporterande av antijudisk mytbildning – eftersom man uppenbarligen inte hade på fötterna när den skrevs.
Senast nu i dagarna fick Aftonbladet på skallen av P1s Medierna i just denna fråga (länk till programmet som jag inte vet hur länge den kommer fungera).

(Uppdatering 2012-12-16: Charlotte Wiberg har nu tagit sig an detaljerna i detta i ett inlägg hos SKMA: Lögner från början till slut)

Jag har aldrig arbetat på en tidningsredaktion, så mina omdömen om hur det normalt skulle funka är gissningar, det erkänner jag. Men jag har svårt att tänka mig att någon som for fram som Linderborg skulle kunna stanna kvar på en normal redaktion. Från Aftonbladet tycks dock stödet vara orubbligt. Det har gråtits många spalttårar över hur elakt den borgerliga pressen har betett sig bara för att man trycker några ynkliga små blodsmyter, men någon självkritik har vi knappt sett röken av. Det är… ja, business as usual.

Med exemplen avklarade är det dags att fråga sig vad som pågår på Aftonbladets redaktion. Exakt vad som rör sig i huvudena där är omöjligt för mig att veta, jag kan bara gå på vad som faktiskt sägs och görs. Utgående från det är det svårt att hävda något annat än att gravt antijudiskt tankegods verkar vara helt okej och accepterat. Jag har svårt att föreställa mig någon tänkbar förklaringsmodell som inte skulle komma fram till det.
Man kan alltid spekulera i hur det blivit så. Jag har själv ägnat mig åt sådana spekulationer. Israel och Palestina kommer ständigt upp i förklaringsmodellerna, som om palestiniernas erkänt svåra sak vore någon ursäkt för att slå över i antisemitism. I slutändan – går det ens i princip att tänka sig en förklaring som inte blir en variant av ”Min kompis blev rånad av en mörkhyad, så nu vill jag slänga ut alla invandrare”? Folk som resonerar så brukar vi kalla rasister.

Är då Aftonbladet, som ibland gjorts gällande, en antisemitisk tidning? Det beror på vad man menar. Å ena sidan skäms man uppenbarligen inte värst mycket för att ta i antisemitiskt material. Och exemplen här ovan är inte de enda; det finns mer godis i påsen. Å andra sidan är det givetvis en mycket liten minoritet av tidningens artiklar som har antisemitisk bäring. Å tredje sidan lånar sig kanske artiklar om melodifestivalen inte så väl till antisemitiska blodsmyter.
Aftonbladet kan inte heller rimligen vara omedvetna om karaktären på sitt stoff. Det skulle kräva dels en bokstavligen otrolig okunskap, dels en långt gången dövhet för den ickeantisemitiska världens återkommande påpekanden. Okunskap är inte en plausibel förklaring.
Ganska nyss cirkulerade, med anledning av Sverigedemokraternas senaste vurpa, den här bilden på Facebook:

Vad betyder den grafen egentligen för Aftonbladet?

Jag tror ändå inte att det är meningsfullt att kalla Aftonbladet för antisemitisk. Det låter som om tidningen skulle ha antisemitism som ständig ledstjärna, och det har vi tack och lov inte belägg för.
Däremot visar man gång på gång upp en stor acceptans för antijudiskt tankegods. Man tar det aktivt till sig. Mothugg tolkas som ytterligare bevis för den israelisk-judiska konspirationens allmakt.
Räcker inte det?

Etiketter: , , , , ,
Publicerat i Judefrågan & så'nt | 9 Comments »

Aftonbladet och judarna. Igen.

måndag 19 november, 2012

Den som följt denna blogg ett tag minns säkert att jag ägnade mycket energi åt att gå loss på Aftonbladet när de, inte för första gången, gav spridning åt antisemitiska myter. Det handlade om de helt ogrundade anklagelserna att israeliska armén mördade palestinier i syfte att stjäla deras organ. Aftonbladet kopplade också ihop förvrängda uppgifter om organhandel bedriven av en jude i USA med detta – synbarligen enbart eftersom det var judar utpekade i båda fallen (redan där och i sig ett skolboksfall av antisemitism).

Jag – och andra – skrev alltså rätt mycket om det där, och jag sammanfattade mig i ett gästinlägg på SKMAs blogg.

Aftonbladet låter sig dock inte avskräckas av att uppenbart ha fakta emot sig; finns chansen att sprida lite extra antisemitism är man inte den som är den. Därför har man nu hakat på en artikel i Filter och hävdar i två artiklar att den visar att Boström hade rätt:
Artikel ett, artikel två.
Jag har själv inte läst Filters artikel, men det finns det andra som har gjort, till exempel Expressens Karin Olsson som i sin tur skrivit ett förkrossande bemötande hos SKMA: Skamlöst försök att rentvå Boströms artikel. Jag rekommenderar starkt läsning av det inlägget, och länken dit är egentligen huvudpoängen med det här inlägget. Från den artikeln länkas också till en artikel av Anna Veeder som är synnerligen relevant.

Jag ska ändå lägga till några egna rader, utan anspråk på att gå in på alla aspekter.
Aftonbladets senaste artiklar är något av det djupaste ohederliga jag läst på länge. De hävdar att eftersom det förekommit otillbörlig organhantering – vilket alltså varit känt länge – så hade Aftonbladet rätt hela tiden, och det är oj oj så synd om Aftonbladet som mobbas av de onda borgarna.
Fast Aftonbladet påstod alltså (vilket de ömsom inte låtsas om, ömsom låtsas att andra har bekräftat) att palestinier mördas och fraktas bort i syfte att få sin organ stulna. Något sådant har inte ens nästan framkommit. Aftonbladet försöker blanda bort korten och låtsas att de sade något helt annat än vad de faktiskt sade. Det här är inte journalistik. Det är, för alla med normal läsförståelse, lögn.

Vidare var påståendet alltså – och är fortfarande – att palestinierna dödades, fraktades bort och fick sina organ plundrade. Det är bara det att det är en medicinsk omöjlighet. (Här har jag hjälp av min läkarfru, men det är såpass elementära fakta att även Aftonbladet borde kunna hålla reda på dem.) Möjligen med undantag för hornhinnor och liknande kan man inte ta organ från någon som är hjärtdöd. Hos någon som är död har cirkulationen upphört. Organen är, liksom personen, döda. De ruttnar.
Vi tar det igen. Organen är DÖDA. De är OANVÄNDBARA.
Dessa påstådda organs lämplighet för organtransplantation: Noll.
Dessa påstådda organs lämplighet för att sprida antisemitiska blodsmyter: Mycket hög.

Jag vet inte vad som verkligen rör sig i huvudena på Aftonbladets redaktion. Det är till sin natur svårt att veta för en utomstående. Men vad jag kan se är att man gång på gång aktivt ger luft åt klassisk, låt vara något moderniserad, antisemitism, och gärna använder flera sorters uppenbara lögner i sitt värv.
Det räcker rätt bra för mig.
Och detta händer i Sveriges största tidning.

Etiketter: , , , , , , ,
Publicerat i Alla dessa länkar, Judefrågan & så'nt | Kommentarer inaktiverade för Aftonbladet och judarna. Igen.

Resebranschen dör en smula

söndag 11 november, 2012

Min pappa jobbade nästan ofattbart länge på SAS. Tack vare det reste vi mycket och billigt. Chansen att komma med ett plan hängde på hur länge man jobbat, och med tiden hände det sig att gate-personalen när de såg vilket år han börjat sade saker som ”då var inte jag född”.
Jag har fortfarande små modeller av framträdande delar av SAS 80-talsflotta (DC-9, DC-10 och Boeing 747); jag tror till och med jag vet var. Och jag har, förvisso mot betalning, flugit i SAS flygsimulator som piloterna tränar i. Med lite hjälp kan jag landa på Hongkongs gamla flygplats Kai Tak.
SAS är alltså för mig mer än bara en anonym koloss. Vidare har de en del gamla MD-8x-plan som visserligen inte är bränsleeffektiva, men påtagligt tysta om man hamnar långt fram i kabinen. Men därmed närmar jag mig nog slutet på listan med skäl till att inte låta SAS gå i konkurs, om det nu skulle vara så, vilket det åter snackas om.

Visst skulle det bli stökigt i en övergångsperiod, som alltid när stora bolag går omkull. Men det är inte direkt så att flygmarknaden är underetablerad. Man kan nog lugnt räkna med att konkurrenter som Lufthansa och Norwegian relativt snabbt skulle fylla SAS tomrum; kanske inte med en exakt kopia av tidtabellen, men förmodligen skulle det gå att resa även i framtiden.

I ett nummer av Economist som jag tyvärr nu har slängt noterades att flygmarknaden de senaste decennierna haft en vinstmarginal på högst någon enstaka procent. Att i det läget vända långvarig förlust till något hållbart är inte trivialt, speciellt inte om man som SAS ägs av en kommitté av nationella intressen föreställningar. Det ryktas nu om garantier för runt fem miljarder kronor. Det är typ en värnskatt, eller en rejäl satsning på järnvägsunderhåll. Och det är inte första gången heller. Knappast sista, om man låter kalaset fortgå.

Fem miljarder är också ungefär vad vissa partier jag skulle kunna nämna var beredda att slänga på GM för att inte lägga ned Saab. Det var fel då, och det skulle vara fel i dag.

Vi hånade Berlusconi när han av nationell stolthet vägrade låta Alitalia gå omkull. Låt oss nu inte göra oss själva till likadana åtlöjen.

Etiketter: , ,
Publicerat i Politik, Transportsträckor | Kommentarer inaktiverade för Resebranschen dör en smula

Stoppbock i rangerbangård

onsdag 7 november, 2012

Miljöpartiet debatterar trafik igen (”Stoppa Österleden och Förbifart Stockholm”), och redan efter de fyra orden vet nog återkommande läsare hur resten av inlägget kommer arta sig.
Den elake skribenten skulle skriva att Miljöpartiet inte gillar att folk kör bil i stan, därför ska man inte bygga någon väg runt stan. Men inte jag inte.

Miljöpartiet gillar som vanligt tåg och annan kollektivtrafik, och insisterar därför på att alla ska åka tåg och kollektivt, jämt. Och för all del, ingen vettig förnekar att en väl utbyggd kollektivtrafik är en nödvändighet för Stockholm (se där en klatschig slogan). Men kollektivtrafik är till sin natur kollektiv, vilket skiljer den från ett väsentligt antal individuella resebehov. Man kan inte ha kollektivtrafik överallt; att tänka bort bilen är en kolchosdröm. Eller en tanke sprungen ur någon som förutsätter att alla bor på Södermalm.
Ska man med gummihjulsfordon från ena sidan stan till andra i dag, och inte vill köra genom city (vilket ingen tycker är en bra lösning) finns i dag Essingeleden (tydligen Sveriges mest trafikerade vägsträcka) att välja på. Essingeleden och… Strängnäs. Känns det robust? Lodbrok?
Redan i dag är det ett högst tveksamt företag att bo på ena sidan stan och jobba på andra sidan, om inte kollektivtrafiken kan lösa problemet åt en. (Vilket den ofta kan. Men inte alltid.) Det är inte ett sunt tillstånd.

En kritik som ibland framförs mot förbifarten är att folk kommer använda den. Ja. Det är sant. När man bygger en ny stor väg är det ofta för att det finns ett behov av den. (MP löser iofs detta elegant genom att gärna vilja bygga infrastruktur som inte speciellt många har behov av.) Byggs förbifarten kommer bilar att åka på den.
Det är också sant att man inte kan bygga bort bilköer enbart genom att bygga nya bilvägar. Men det är ingen som föreslår det heller. Till skillnad från partier jag skulle kunna nämna är det nämligen för många möjligt att hålla mer än en tanke i huvudet åt gången: utbyggd kollektivtrafik och en väg runt stan som inte blandar in Strängnäs. Det bör inte vara alldeles omöjligt för en stad som växer cirka Norrköping per år, eller vad det är.

Men koldioxiden då? Ja, det är en relevant poäng. Därmed inte sagt att den också är korrekt.
I år har vad jag hoppas är elbilsexplosionen startat. Det kommer nu fler och fler bilar som i ett storstadssammanhang kan betraktas som eldrivna. Som jag redan tycker mig ha visat finns det skäl att tro att eldrivna bilar framöver kommer vara ungefär lika energieffektiva som tåg.
Vi kommer inte ha en majoritet, eller ens stor andel, eldrivna bilar till nästa val. Inte till valet efter det heller. Men en förbifart byggs med en tidshorisont på decennier, inte enstaka år. Det är inte dagens bilar vi ska tänka oss på förbifarten, oaktat att redan dessa blivit drastiskt mycket snålare på ganska kort tid.

Som sagt, kollektivtrafik behövs. Det är inte fel att satsa på järnväg och kollektivtrafik. Men det kan inte vara en Gudi behaglig gärning att med flit göra biltrafik omöjlig. Båda behövs.

Etiketter: , , , , , , ,
Publicerat i Politik, Transportsträckor | Kommentarer inaktiverade för Stoppbock i rangerbangård

Way out west 2012

fredag 2 november, 2012

Nu är det alldeles strax presidentval i USA och jag har inte skrivit ett knyst om det, till skillnad från förra gången då jag knåpade ihop ett två tre inlägg. Tja, jag har helt enkelt inte följt presidentvalet tillnärmelsevis lika noga den här gången.

Runt nyår kom jag med en bunt profetior av varierande kvalitet, varav en var

Obama vinner presidentvalet i höst – Inte för att han är så rasande populär, det är han inte. Men republikanerna är i dåligt skick, dominerade av republikanska fundamentalister. Den mest valbare kandidaten är antagligen Mitt Romney, men det kan mycket väl bli så att han för att vinna sitt partis nominering måste inta ståndpunkter som mittenväljarna har svårt att svälja, och som han själv får svårt att backa från, trots tidigare visad skicklighet på detta område.

Just i skrivande stund ser det ut att kunna bli träff i tavlan. Det är inte självklart en välsignelse. Tvärtemot vad man lätt kan tro är det inte a priori givet att en demokratisk kandidat står för en bättre politik än en republikansk. I förra valet tyckte jag länge att det fanns inte bara goda, utan mycket goda politiska skäl att hålla på McCain snarare än Obama. Tyvärr gick senatorn McCain bort sig någonstans i kulisserna, och presidentkandidaten McCain var ett helt annat djur, betydligt närmare gängse nidbild av republikaner. I slutändan var jag glad att jag slapp rösta.
Historien är inte helt olik vad vi nu ser. (Eller i alla fall vad jag ser; mitt följande av kampanjen har som sagt inte varit så värst noggrant, så jag har säkerligen missat många klargörande detaljer.) Guvernör Romney och tidige presidentkandidat Romney hade en del potentiella plus. Det är fullt möjligt att han hade en någorlunda fungerande plan för att få balans i USAs federala ekonomi, något ingen kan beskylla Obama för. Ja det var väl egentligen huvudpoängen med Romney. I övriga frågor, som miljö och utrikespolitik, var han inte uppenbart galen. Problemet var att det var svårt att veta vilka ståndpunkter han skulle komma att hålla fast vid, och det är väl där vi är nu. Precis som jag lågoddsgissade i början av året har han fått inta en rad ståndpunkter som tillfredsställer den, ja, uppenbart galna falangen hos republikanerna men ställer till det i resten av verkligheten. Till exempel har han sedan han blev dogmatisk motståndare till skattehöjningar inte längre någon trovärdig plan för ekonomin. Hans vicepresidentkandidat hade möjligen det, men den har det inte talats mycket om sedan han blev just vicepresidentkandidat.
Jag har i dag svårt att se speciellt mycket hos Romney som skulle göra det självklart för mig att rösta på honom.

Obama då? Typiskt ett fall av halvtomt eller halvfullt glas. Han har sannerligen inte åstadkommit några av de under han utlovade. Han har å andra sidan inte ställt till med några gigantiska katastrofer. Han har tagit vissa protektionistiska steg, men han har inte iscensatt det protektionistiska handelskrig han utlovade i förra kampanjen. Han drar tillbaka soldater från Afghanistan lite snabbare än vad som är riktigt nyttigt för den stapplande staten, men han har åtminstone inte tagit hem alla på dag ett. Han har inte stängt Guantanamo, men det är nog inte så lätt. Han har inte fått någon vidare snurr på ekonomin, men mer pålästa ekonomer än jag ger honom cred för agerandet under finanskrisen (även om jag personligen är skeptisk till en god del av ingreppen han gjorde). Och så vidare. Man kanske kan säga ”typ okej” om hans fyra år. Och framåt då? Ja, han är inte speciellt tydlig. Jag tror inte att han presterat något riktigt bra svar på varför han ska få fyra år till. Vad ska han åstadkomma, och hur? Oklart.

Det skulle vara trist att heja på Obama, inte för att han är en given hit i sig, utan för att den andre snubben verkar sämre. Men det kan vara så att det är där jag är.

Ifall någon undrar.

Etiketter: , ,
Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för Way out west 2012

Vinstvarningar

lördag 20 oktober, 2012

Det verkar vankas vinstdebatt igen, och det förvånar nog inte många att jag har några ord att säga i frågan. Det gäller alltså företagsvinster i välfärden, eller ofta mer specifikt inom vård och omsorg.
Jag vill börja med att fastställa några förutsättningar, till att börja med vad som är normaltillståndet. Normaltillståndet är att vinster i en verksamhet är tillåtna. För att vinster inte ska vara tillåtna krävs specialregler. Vi har ingen specialregel som tillåter att mobiltillverkare gör vinst. Ej heller frisörer. När vi någon gång begränsar en privat aktörs manöverutrymme har vi speciella skäl därtill.
Sålunda behövs egentligen inga speciella skäl till varför det skulle vara tillåtet för privata företag att göra vinst på verksamhet inom vård och omsorg. Däremot behövs speciella skäl till ett sådant förbud.

Finns det då sådana skäl?
Bland ogiltiga skäl hittar vi att det bör förbjudas att göra vinst på skattemedel. Många gör vinst på skattemedel: vägbyggare, skolboksförfattare, tågtillverkare och ja, mobiltillverkare. Om det ska förbjudas att göra vinst på skattemedel måste man förbjuda även dessa, och med dem hundratals andra. Det faller på sin egen orimlighet.

Men det kanske är skillnad mellan vård & omsorg och annat? I den antagna LO-motion som tycks ha aktualiserat debatten denna gång står ”att LO initierar ett långsiktigt arbete för att identifiera sektorer som på grund av deras centrala funktion för vår gemensamma välfärd bör undandras marknadsekonomin och underställas demokratisk kontroll”. Visst är vården en central funktion för vår gemensamma välfärd. Men det är vägar också. Och skolböcker. Och telefoni. Nej, här har vi inget att hämta.

Okej, men problemet kanske är att vi får låg kvalitet för att företagen snålar i fradgatuggande profithunger?
Det här kräver lite mer utredning och blir antagligen inläggets kärna. Det blir också flera svar på samma fråga.
Till att börja med, varför gäller denna farhåga bara vård och omsorg? Kan man inte tänka sig att vägarna skulle byggas med bättre kvalitet om de byggdes med det allmänna bästa för ögonen i stället för att maximera vinsten? Och de här mobilerna vi har, vore det inte bättre med en rejäl kommunal telefon som ser till behov i stället för vinst? Den skulle kanske kunna fås i landstingsgrönt. Eventuellt skänka ny betydelse åt begreppet ”telefonkö”.
Nej, det finns inget som a priori motiverar att vården skulle vara unik i det här avseendet. Men har vi inte sett i praktiken att det blir elände när vård & omsorg läggs ut på entrepenad?
Åter, nej.
Visst finns exempel på vanvård i privat regi, men enskilda exempel är inte data. Jag har inte stött på några verkliga data som visar att privat driven vård generellt är sämre än offentligt driven. Vanvård finns, och har alltid funnits, även i offentlig regi. (Den anekdotiskt lagde kan notera att i en äldrevårdsranking som släpptes nära den tidningsankepräglade caremaskandalen var ingen av de sämsta inrättningarna i privat regi.) Däremot uppmärksammas det mer, men det är inte samma sak.
Det ska direkt sägas att det här tycks inte vara tillräckligt undersökt. Det verkar inte heller gå att säga att privat vård (& omsorg) generellt är bättre än offentlig. Men tills vi vet mer är det orimligt att utgå från att privat skulle vara sämre än offentligt.

Finns det då inte incitament hos de privata vårdgivarna att tulla på kvaliteten för att öka sin vinst?
Nej, inte om man har den minsta avsikt att vara kvar i branschen.
Dels kan patienterna ofta välja mellan flera vårdgivare. Den som skaffar sig ett uselt kvalitetsrykte kommer inte att få speciellt mycket patienter, och vips är hela vinstbasen borta. Det här är incitament som finns när patienterna har ett eget val; det fanns inte i gamla monolitiska vårdsverige.
Dels är vården något som upphandlas, och det finns i upphandlingslagstiftningen öppningar för att diskvalificera anbudsgivare som tidigare misskött motsvarande åtaganden. Den som missköter sig löper alltså stor risk att bli kortvarig i branschen.

Över huvud taget är upphandlingen och uppföljningen av stor vikt för att resultatet ska bli bra. Jag jobbar med offentlig upphandling av ofta betydligt enklare slag, och även det kan vara svårt. Jag vill alltså inte påskina att upphandlingen skulle vara trivial – men inte heller omöjlig.
En fälla man bör undvika är att speca att vården/omsorgen ska bedrivas på exakt samma sätt som den offentliga. Poängen med att dra in privata aktörer behöver inte vara att det ska bli billigare, utan att verksamheten ska kunna utvecklas. Om man bestämmer att privata företag måste organisera sin verksamhet exakt som landstinget blir hela övningen poänglös. Idén är ju att någon annan än landstinget eller kommunen skulle kunna ha fruktbara idéer om hur en vårdande verksamhet kan te sig. Därför bör detaljlagstiftning om bemanningar och slikt förpassas till det runda arkivet. Det bör vara möjligt att specificera kvalitet på annat sätt än att allt ska vara som i gamla Sovjet förr.

För att hålla koll på verksamheten måste man sedan sysselsätta sig med kvalitetsuppföljning. Det är inte heller nödvändigtvis enkelt, men det är bara så man kan veta om verksamheten fungerar bra eller inte.
Men vänta nu. Om den offentliga byråkratin ska börja grotta ned sig i kvalitetsuppföljningar, riskerar inte det att fördyra hela det offentliga paketet? Bara för att någon ideolog vurmar för privat omsorg?
Svaret finns i frågan. Jo, det är sant att det inte gör tillvaron lättare för den offentliga administrationen. Men kvalitetsuppföljning bör givetvis göras oavsett vem som bedriver verksamheten. Min uppfattning är att i det gamla Sverige gjordes det endast sällan för vårdverksamhet. Den kontroll av kommunalt eller landstingsdriven verksamhet som funnits har väsentligen begränsat sig till att budgeten inte överskrids. Hur det sedan blivit med omsorgskvalitet har varit upp till engagemang och skicklighet hos den lokala personalen, utan konsekvenser åt något håll. Det finns nu ingen särskild anledning att generellt misstro offentlig personal, men det kan omöjligt vara en bra idé att tänka att kvaliteten, den blir som den blir.

På så sätt kan privata aktörer på en länge stängd marknad bidra till uppskärpning även av den verksamhet som är kvar i offentlig regi. Man har också kunnat se att kommunala skolor i områden med mycket friskolor har ryckt upp sig – låt vara att det kanske snarare en konkurrenseffekt. Det kan man kalla inte bara vinst i välfärden, utan även välfärdsvinst.

Men nå. Sammanfattningsvis har man inte kunnat se att privat vård och omsorg skulle vara sämre än offentlig; privata företag har goda incitament till att hålla hög kvalitet, mer så än ett offentligt monopol; och den upphandlande myndigheten har ett ansvar att följa upp kvalitet, oavsett huvudman.

Mer vildögda argument om att bara de rika (ständigt dessa rika) kommer ha råd med bra omsorg kan vi lämna därhän, då vi talar om verksamhet som är skattefinansierad. Den som kommer dragande med sådant har inte förstått någonting och bör skickas till 80-talet på kurs.

Jag tror att jag med detta tagit upp de vanligaste argumenten mot vinst i välfärden. Framhärdar man i att sådant ska förbjudas måste vi plocka fram en ofta upprepad fråga som ännu inte fått ett bra svar: varför i hela friden är det okej att göra pengar på att sälja mat?
Mat är ett grundläggande behov. Rika har råd att köpa mer mat än fattiga. Varför ska bara rika kunna få oxfilé, vore det inte bättre att fördela den demokratiskt? Tänk på folkhälsan och de fattigas barn! Hur länge ska denna rovriddarkapitalism få härja fritt? Eller för att tala med LO, hur länge ska vi vänta på att denna centrala funktion för vår gemensamma välfärd ska undandras marknadsekonomin och underställas demokratisk kontroll?
Tänk på den frågan, nästa gång någon rejvar mot att det görs pengar på folks behov.

Etiketter: , , , ,
Publicerat i Politik | 4 Comments »

Separatistiska centerpartister

måndag 15 oktober, 2012

Det här inlägget lär vara intressant främst om man hyser ett intresse för Centerpartiets inre liv.

SvD har ringt runt i partiet och letat alliansuppror. Nå, den som söker ska finna. SvD har funnit att en betydande del av distrikten vill ”ha ett helt annorlunda samarbete där Centern står upp för sin egen politik, tar större plats och är mer olydigt, provocerande och samhällskritiskt”, medan en del går så långt som att ”lossa banden helt och att Centern går fram som ett eget parti i valet 2014 och att man därefter tittar på den politiska kartan och bestämmer hur man ska agera”. Jag grottar inte ned mig i hur rättvisande SvDs siffror i; det spelar ingen större roll för resonemanget.

Jag tror att det finns två delar i det här. En del är oro, i vissa fall gränsande till panik, över svajigt opinionsstöd. Och visst, C har länge gått knackigt i opinionsundersökningarna. Det är också ett känt fenomen att småpartier har det röstmässigt svårt i en koalition med betydligt större partners. Det där är något som många funderat på utan att hitta några riktigt bra lösningar, om man inte räknar att begagna sig av valteknisk samverkan (vilket förvisso kan vara en bra idé). Men att bara titta på opinionssiffror är fel angreppssätt. Målet med att driva ett politiskt parti bör rimligen primärt vara att få genomslag för sin politik, inte att få höga röstetal. Det senare är ett medel för det förra. Ett litet parti kan givetvis inte förvänta sig att få igenom alla delar av sin politik, men C har med viss rätta på sistone slagit sig för bröstet för att ha fått igenom en hel del hjärtefrågor i budgetförhandlingarna. Ett exempel är det nyligen omskrivna RUT-avdraget. Visst kan det vara så att många tänker på det som en alliansgrej snarare än en C-grej, men det är ofta priset man betalar för att göra saker tillsammans.
Jag säger inte att samarbetet inom Alliansen fungerar utan anmärkningar eller att det vore dåligt att fundera över sin kommunikation, men en av nervositet framkallad kulturrevolution kan knappast vara rätt recept för den resultatorienterade.

Sedan det här med att lämna Alliansen, köra 2014 som eget rejs och sedan välja och vraka bland alternativen:
Dudes…
Hur tänkte ni nu?
Tänk på de frågor Center drivit på sistone. Det har till stor del varit frågor som i svensk kontext sorterar i ett liberalt fack. Vilken sorts beräkning ligger till grund för tanken att man skulle kunna få större utdelning för sådant på vänstra planhalvan? Som jag var inne på i förra stycket, inget politiskt samarbete kommer vara utan besvikelser och imperfektioner, Alliansen inkluderat. Det leder dock inte med någon automatik till att det centerpartistiska gräset är grönare på andra sidan. RUT i en S-regering? Eller sänkt bolagsskatt? Eller sänkt moms? Eller över huvud taget en positiv inställning till marknadsekonomi? Eller gehör för tanken att inte allt måste detaljstyras centralt? Omtänk på arbetsmarknaden? Jo tjena.
Den som får hjärtsnörp av svajiga opinionssiffror bör dessutom hålla i minnet att väljare tenderar att straffa otydliga partier, speciellt om de är otydliga med vilken politisk sida de tänker välja efter valet.

Det kan förstås finnas andra anledningar till att vilja lämna Alliansen, som att man inte gillar Centerns politik de senaste åren och längtar tillbaka till tiden som S-filial. Det är ingen hemlighet att Centerns ideologiska nytändning vållat inre konvulsioner – ungefär som de nya Moderaterna vållat gammelmoderater en del smärta, och de skäggigare miljöpartisterna som vill ha mindre Södermalm och mer shamantrumma (oaktat att skillnaden är försumbar). Men S-filialen är stängd. Det vore dumt att lova att den så är för all framtid, och en inre debatt är nödvändig för ett hälsosamt parti, men för överskådlig framtid lär S-fantasterna i C ha uppförsbacke.

I förlängningen krävs givetvis en viss nivå på röstsiffrorna för att kunna vara kvar i Riksdagen och sitta i en regering, men att drabbas av femtioårskris, ändra sin relationsstatus till ”it’s complicated” och börja ringa upp gamla flammor är knappast rätt beslut.

Etiketter: , ,
Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för Separatistiska centerpartister

Inrutad läxläsning

lördag 13 oktober, 2012

På sistone har det diskuterats en del huruvida RUT-avdraget bör gälla även för läxläsning. Med tanke på hur hett jag tidigare argumenterat för RUT kan man tro att jag skulle vara oreserverat för, men riktigt så enkelt tycker jag inte det är.
En annan sak jag argumenterat för är ett enkelt skattesystem. Det här att hålla på och skruva till skattesatser per näring och differentiera momssatser är egentligen inget vidare. Det snedvrider, kan skapa konstiga incitament och effekter man inte alls hade räknat med. Det är dessutom krångligt och svåröverblickbart. Allt annat lika bör man ha så enhetlig beskattning som möjligt.

Men allt annat är inte lika. Ett bra exempel är just avdrag för städning i hemmet. Ja, avdrag för just den utpekade sektorn bryter mot principen om enkelhet i systemen. Men det har med sig två stora fördelar.
1: Det erbjuder en väg in på arbetsmarknaden för många människor som annars i många fall stått långt ifrån en reguljär anställning.
2: Det har stor potential att slå mot en svart sektor, inte genom att utplåna den, utan genom att göra den vit.
Dessutom har det enligt alla rimliga beräkningar jag sett varit statsfinansiellt lönsamt (genererande mellan en och två skattekronor för varje utbetalad krona, om google är min vän).

Jag frågar mig om samma två fördelar verkligen gäller för läxläsning.
Det är rimligt att anta att den som är kvalificerad att ge läxhjälp, och då det verkligen handlar om läxhjälp och inte barnpassning, inte står sådär himla långt från den reguljära arbetsmarknaden.
Och den svarta sektorn då – finns det verkligen en stor svart sektor för läxläsning? Det var jag beredd att a priori avfärda. Men så kom jag på att jag har faktiskt själv medan jag var student tagit emot hundralappar för hjälp med gymnasiefysik.

(Mellanspel! En anekdot vars sanningshalt jag inte kontrollerat och även kan minnas fel. Det hände sig någon gång före 2003 att en man ringde skatteverket och sade att han hade hjälp av grannbarnen med gräsklippning, motsvarande, och nu undrade han hur han skulle hantera det skattemässigt. Skatteverket skruvade på sig lite och svarade ungefär att det där, det brukar man strunta i. Mannen, vid namn Fredrik Reinfeldt, framhärdade och framhöll att han satt i riksdagens finans- eller skatteutskott (jag minns inte vilket), och att det var viktigt att det här blev rätt. Skatteverket vidhöll dock att det inte fanns något praktiskt sätt att ordna det på.)

Så, nå. Jag lär ju inte ha varit ensam med att ägna mig åt sådant. Och nä, mycket riktigt. Ett företag i branschen uppger att det ökat sin omsättning med 1900% på senare år (länkens ålder indikerar hur länge det här inlägget fått ligga för fäfot).
Även om det företaget kan vara ett extremt exempel torde det i praktiken betyda att tidigare gjordes sådant här svart, eller inte alls.
Jag tror ändå inte att läxläsning varit ett stort svart hål på samma sätt som hemstädning, men jag skulle känna mig aningen tondöv om jag helt ignorerade en sådan tillväxt.

Så vad säger jag om läx-rut då? Bu eller bä? Bajs eller tårta?
Jag lutar åt tårta. Skälen är inte lika björnstarka som för den hemstädning som normalt förknippas med rut, och läxläsning ensamt hade måhända inte motiverat att frångå enhetlig beskattning. Men när man ändå håller på verkar det i praktiken finnas hyggliga skäl att låta läxläsning också passera.

Det finns förstås invändningar. En av dem är att det kostar pengar för staten, och att de pengarna kunde användas bättre. Med ledning av hur det gått på övriga rut-sidan och att det för rut-läxläsningen till mycket stor del – om nu en hastig artikel i Aftonbladet, måjagaldrigbehövalänkaditigen, är något att gå på – verkar handla om nya vita jobb snarare än existerande vita jobb som får skatteavdrag, är det rimligt att gissa att nettokostnaden för staten blir liten.
(Förenklat resonemang: Å ena sidan får staten i och med rut en frånvaro av inkomst på 50% av arbetskostnaden. Å andra sidan går cirka 50% av en normal arbetskostnad lönekostnad direkt i skatt till staten.)
Visst kan man i princip tänka sig att det finns än effektivare sätt att spendera den lilla kostnad det kanske blir tal om, och jag gillar förstås att skattepengar används effektivt. Frågan är dock om det inte är att låta det bästa bli det godas fiende, och om det i så fall inte finns värre ineffektiviteter att ta av först. Anställa fler administratörer och färre ingenjörer till exempel…

En annan invändning är att det är fel i sig att göra det lättare att betala för läxhjälp, eftersom det kommer öka klyftorna mellan rika och fattiga, hög- och lågpresterande elever.
Någon gång borde jag skriva ett inlägg där jag gör upp med den dåliga och destruktiva användningen av begreppet ”de rika”, men inte i dag.
Tja. Dels behöver det inte vara så enkelt som att det är akademikerna som köper läxhjälp medan hantverkarna låter bli. Det kan också bli barn i ickeakademiska hem som blir de mest frekventa användarna. Eller för den delen att det blir lättare att få tag på läxhjälp för den som inte redan råkar känna rätt personer.
Dels – det är förvisso inte givet att läxor alltid är vägen till framgång, men ja, det kan inte uteslutas att någon elev någonstans tack vare rut kommer förbättra sina skolresultat. Men är det då en sådan katastrof? Det råder ett visst konsensus om att den svenska skolan har problem med resultaten. Rut-läxläsning kommer inte ensamt att råda bot på det, antagligen inte ens göra någon större skillnad, men att motsätta sig en utveckling som möjliggör att några förbättrar sig eftersom det finns en risk att de som förbättrar sig inte är de elever som presterar som sämst i dag… alltså, med den mentaliteten har man bundit fast sig vid ett ”race to the bottom” som det ibland heter.
För snart sagt varje tänkbar reform med bäring på skolväsendet kommer det gå att hitta en elev som presterar dåligt och som inte kommer gynnas. Ska man invänta en reform som garanterat inte kommer att öka prestationsavståndet mellan två elever, ja då lär man få vänta.

När jag började grunna på det här var jag inte alls säker på att jag skulle landa i att vara för. Jag har fortfarande svårt att riktigt hetsa upp mig över läx-rut, men i alla fall i dag tycker jag att mer talar för att man ska tillåta det än att man inte ska göra det.

Etiketter: , ,
Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för Inrutad läxläsning

I vattenvirvlarens skugga

onsdag 10 oktober, 2012

Jag har uppmärksammats på att den centerpartistiska riksdagsledamoten Solveig Zander har motionerat om ökat och särskilt stöd till alternativmedicin, dymedelst tillkännagivande sin kandidatur till utmärkelsen ”minst nödvändiga riksdagsledamot”. Motionen finns att läsa här med titeln ”Kunskapsläget inom komplementär alternativmedicin” och uppvisar en rik provkarta av feltänk, faktafel och… ja det är mest feltänk och faktafel, de två dimensionerna kan sägas spänna upp hela motionens rymd.

(Den som roar sig med att leta efter vanliga woo-markörer kan notera att redan i första meningen i andra stycket nämns ”skolmedicinen”.)

För inte sådär värst länge sedan skrev jag om pseudovetenskapliga motioner, denna gång aktualiserat av en miljöpartiintern motion. Resonemanget jag utvecklar i det inlägget är i så gott som sin helhet applicerbart för Zanders motion, och nytillkomna läsare rekommenderas att ta del av det – bland annat för att jag fortfarande är nöjd med det, men också för att jag ska slippa skriva det en gång till. Nedan utgår jag från att man har läst det.

Det som inte berörs i det inlägget är det i sammanhanget rätt vanliga påstående Zander gör att alternativmedicin till sin natur inte lämpar sig för att testas med gängse vetenskaplig metodik. Hon talar sig också varm för universitetskursen ”Forskningsmetodik A”. Jag är inte närmare bekant med den, men om den är värd sitt namn torde samtliga godkända kursdeltagare kunna tala om för Zander att ”det här kan inte testas på vanligt sätt”-argumentet vanligen är skitprat. Tvärtom är det i de allra flesta fall synnerligen enkelt att testa alternativmedicinska hypoteser på precis det gamla vanliga sättet med dubbelblindade randomiserade studier.

Flera av de alternativmediciner Zander intresserar sig för, som homeopati, är vidare redan grundligt utredda och avfärdade. Det finns ingen vettig anledning över huvud taget att fortsätta kasta goda pengar efter dåliga. Det skulle hon ha insett om hon bemödat sig att, å jag vet inte, kanske ägna tio minuter åt att läsa på innan hon skrev sin motion.

Riksdagen är en plats där olika åsikter och värderingar bryts mot varandra, och så ska det vara. Men det här är ingen fråga om åsikter och värderingar. Det här är en sakfråga där det finns objektiva fakta att inhämta, och de inhämtas lätt för den som bara vill. Solveig Zander är en av 349 lagstiftare. Deras jobb är viktigt och vi har rätt att begära att det tas på allvar. Ett första steg för en riksdagsledamot skulle kunna vara att lägga en kvart på att verifiera att hennes motion inte är objektivt galen. När man som Zander hoppar över det steget undrar jag vad man gör i Riksdagen. En sådan här frifräsarmotion går visserligen nästan aldrig igenom, men det är ingen ursäkt. När en av våra 349 lagstiftare sitter och motionerar till homeopatins fromma borde det vara en allvarlig varningssignal. Högre krav än så måste vi kunna ställa på våra ledamöter.

Hon är givetvis inte ensam. De senaste dagarna har vi förskräckts över vetenskapsfientlighet hos ledamöter i USAs motsvarande församling. Miljöpartiet är som jag tidigare skrivit om stammisar i ämnet. Både socialdemokrater och moderater har utmärkt sig i senaste motionsfloden. Men när jag nu råkar vara medlem i Centerpartiet svider det lite extra att se att sådant här lever kvar.

Etiketter: , , , ,
Publicerat i Akademiska frågor, Politik | Kommentarer inaktiverade för I vattenvirvlarens skugga

Revisionister!

onsdag 3 oktober, 2012

Jag läste lite i senaste Neo, bland annat en artikel om favoritmardrömmen att någon lyckas smälla av en atombomb i New York. (Som ett stickspår kan jag nämna att jag på allvar länge tänkt att jag skulle tveka inför att bosätta mig i en högprofilmetropol just av den anledningen.) Förutom den mänskliga kostnaden berörs tänkbara effekter på världsekonomin. Erik Belfrage, ordförande för Näringslivets internationella råd, säger bland annat

Den globala ekonomin är extremt känslig för systemchocker, eftersom många företag håller minimala lager och är beroende av leveranser just in time.
Såväl attackerna den 11 september och kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011 skapade störningar i leveranserna av delkomponenter som skulle användas i annan tillverkning.

Kärnkraftsolyckan i Fukushima?
Det här är något jag tycker man ser ganska ofta, eller åtminstone för ofta.
Visst, kärnkraftsolyckan var och är sannerligen ingen picknick, vilket jag tidigare uppehållit mig vid. Visserligen har ingen såvitt jag vet hittills dött av den, men många har (av mer eller mindre goda skäl) tvingats flytta och hela tillställningen kommer bli jättedyr. Men… har alla glömt jordbävningen? Tsunamin? Ni vet, de där grejerna som dödade uppåt tjugotusen människor, skadade ännu fler och spolade bort stora kustnära områden? Är det ingen som kommer ihåg satellitbilderna före och efter? Alla bränder och explosioner i saker som inte var kärnkraftverk? Filmerna på en till synes ändlös våg som äter allt i sin väg?

Det var det som var den allvarliga katastrofen. Det var, såvitt jag vet, i allt väsentligt den som hade sönder produktions- och logistikkedjor. Det var den som dödade människor och förstörde hem och samhällen.

Det har bara gått ett och ett halvt år, och redan pratas det som om Fukushima var den stora katastrofen och jordbävningen och tsunamin är glömd.
Möjligen har jag själv gjort mig skyldig till något sådant. Jag har själv skrivit mer om Fukushima än naturkatastrofen. Det kan också bli så att kärnkraftkatastrofen på sikt får större följder för Japan, när man i panik stänger ned i stort sett all kärnkraft (med betydande förluster i liv, miljö och ekonomi).
Men det förändrar inte grundfrågan. Vi må ha en förmåga att gå upp i skrikläge så fort någon nämner kärnkraft, men det är ingen ursäkt för att skriva om historien så att den 11 mars 2011 blir en kärnkraftsolycka och inget annat.

Etiketter: , , ,
Publicerat i Energetiskt material | 1 Comment »

där jag ställer arbetslivet tillrätta

fredag 28 september, 2012

Jag har tänkt skriva lite om en sak som verkar vara fel på väldigt många arbetsplatser. Det vill säga ännu ett inlägg utanför de vanliga ämnena, vart är vi på väg?
På min arbetsplats har vi ofta lite svårt att hinna med allt vi borde göra. Så har det varit på flera av de ställen jag jobbat på, och det verkar vara en rätt allom bekant åkomma, av bekantskapskretsen att döma. Optimisten kan säga att det åtminstone betyder att man inte har onödigt mycket personal, men jag tror inte det handlar om ren numerär. I alla fall inte bara. Det handlar om ett underskott av administrativa resurser, ett underskott som jag gissar är medvetet åstadkommet.
Det som inte hinns med där jag jobbat är till icke ringa del ingenjörsmässiga sysslor. Ändå kan det gå en förmiddag till att gräla med en fax, skriva adresser på kuvert, kopiera och liknande förvisso nödvändiga men strängt taget inte ingenjörsmässiga göromål. Jag gissar att verksamheten i många fall skulle flyta märkbart bättre om man hade en större andel administrativ personal för sådant. Det skulle dessutom kunna bli billigare. Det finns ingen anledning att kräva högskoleutbildning för de uppgifter vi talar om, och lönerna borde kunna vara signifikant lägre än en ingenjörslön (eller motsvarande, men jag kör med ingenjörer som exempel). Man bör inte vara korkad för att utföra dessa uppgifter, och det kan krävas en del tid på respektive arbetsplats innan man lärt sig hur ruljansen är upplagd. Yrkesskicklighet är en mycket rimlig term i sammanhanget, men akademisk examen är det inte.

Det betyder givetvis inte att min person är för fin för att faxa dokument. Kan jag byta bajsblöjor kan jag fixa med en fax. Lyckligtvis är det inte människovärde vi pratar om här, utan rollfördelning i en organisation, vilket är något helt annat.

Det är ingen långsökt gissning att det finns betydande mängder människor som antingen inte har pluggat på högskola och som skulle kunna göra ett utmärkt jobb på en sådan befattning (samt andra människor som skaffat sig en akademisk examen utan att egentligen vilja det, men för att kunna komma ifråga för just sådana jobb). Jag lutar också åt att Sverige (alltså samhället Sverige, inte bara Sveriges arbetsplatser) i onödan har lite av ett problem med ett underskott av icke högkvalificerade arbeten. Min tes är alltså:
De som har svårt att få de här alltför sällsynta administrativa jobben skulle vinna på ändrade prioriteringar i anställningsfaunan.
Samhället Sverige skulle vinna på det (bättre fungerande arbetsmarknad).
Arbetsgivarna skulle vinna på det (lägre kostnader och förhoppningsvis bättre fart).

Men vänta nu. Skulle arbetsgivarna verkligen spara pengar på att anställa fler, givet samma arbetsmängd? Och vem vinner på nuvarande ordning egentligen?
Nej, det handlar förstås inte bara om att anställa fler. Om vi i ett förenklat exempel med siffror gripna ur luften antar att ingenjörerna (eller läkarna eller vad det vara månde) ägnar en femtedel av sin arbetstid åt sysslor som det vore bättre att lägga på en administrativ tjänst så skulle man ju kunna friställa en av fem ingenjörer och anställa en administratör i stället. De kvarvarande ingenjörerna kan göra ingenjörssaker uppgående till samma mängd som förut, och administrationen är fixad.
På sätt och vis kan man alltså hävda att det är sådana som jag som vinner på nuvarande ordning, i och med att det artificiellt skapas jobb för ingenjörer fast det kanske är en administratör som egentligen behövs. Det kan driva upp lönerna eller i alla fall, som sagt, skapa anställningar åt oss. Det kan låta bekvämt om man råkar vara ingenjör, men ärligt talat, det är inget bra sätt att bygga en samhällsekonomi på.

Varför har det blivit så här då? Gissningsvis inte på grund av en ond ingenjörskabal som vill lägga sig som en stor våt filt över faxen.
En av flera tänkbara förklaringar är falska besparingar. De administratörer som eventuellt funnits en gång har friställts, för då sparar man onekligen in en del lönekostnad. Arbetet absorberas av de kvarvarande, och det är inte säkert att man ser kopplingen när man till slut måste anställa ännu en ingenjör för att hinna med allt jobb.
En annan förklaring kan vara en jämlikhetssträvan, när man gjort vad som enligt min mening ovan är ett misstag: förväxlat roll på arbetsplatsen med människovärde. Eller tänkt i klasskampstermer. Ingenjörn kan minsann arkivera sina egna dokument. Och jo, kan kan vi ju (låt vara understundom med visst fummel). Men ur ett effektivitetsperspektiv skulle det vara fel även om alla hade samma timlön; det måste då vara bättre att få så hög utväxling som rimligt möjligt ur den utbildningsinvestering som gjorts.

Hm, ja. Jag menar nu inte att alla arbetsgivare ska kasta sig ut och anställa administratörer. Det måste till både en viss storlek och struktur på arbetet för att det ska vara vettigt, och en del verkningsgrad lär man alltid tappa i själva överlämnandet av den enskilda uppgiften. Men jag tror att fler än i dag borde ta det under övervägande.

Inte mitt mest brandfackelmässiga inlägg.

Publicerat i Övrigt samhälle | 5 Comments »

Gummiklubba fram

tisdag 25 september, 2012

…eller vad det nu är man använder i whac-a-mole.
Sofia uppmärksammade mig på en debattartikel i Aftonbladet om manlig omskärelse:
Mozhgan Jalali: Fel att likna manlig omskärelse vid könsstympning
På inte speciellt många ord drar den några av de vanligaste dåliga argumenten ett varv till. Men det är väl så man gör, så jag drar svaren en gång till.
Citat kursiverade.

Omskärelse är en god tradition som har stöd i vetenskaplig forskning. Det finns flera studier, bland annat från USA, som kan visa på en positiv effekt. Exempelvis löper omskurna män betydligt mindre risk för att smittas av hiv.

Fel eller irrelevant. Jalali skriver ”exempelvis”, men jag tror inte att hon kan hitta något annat speciellt välbelagt än just HIV-prevention. HIV-preventionen i sin tur är bara relevant i områden med mycket hög HIV-prevalens, och är inte alls relevant för spädbarn, som vanligen inte har penetrerande sex. Det finns inga medicinska skäl att omskära spädbarn.

Det tyngsta argumentet mot manlig omskärelse har varit att man som förälder inte får göra något med barnets kropp innan barnet är stort nog att bestämma självt. Den argumentationen håller inte eftersom det i dag utförs många ingrepp på barn där barnet inte är med och bestämmer. De flesta föräldrar överväger exempelvis att vaccinera sina barn. Detta eftersom de ­anser att det finns vinster att hämta och som man inte vill vänta med tills barnen blivit äldre.

Ja, det stämmer att man gör ingrepp på barn som barnet kan uppleva kränkande. Detta gör man för att det är medicinskt motiverat. Att vaccinera sitt barn mot allvarliga sjukdomar är medicinskt motiverat. Att skära bort delar av barnet för att man har lust att göra det är inte medicinskt motiverat.

I Europa har främlingsfientliga grupper väckt debatten. Ett exempel är den sannfinländska riksdagsledamoten Vesa-Matti Saarakkala, som anser att omskärelse av pojkar borde kriminaliseras.

Ja, det stämmer att en del främlingsfientliga är emot manlig omskärelse. Det är dock bara ett fult guilt-by-association-argument att dra upp det. Det finns fullt tillräckliga argument mot omskärelse av spädbarn som inte är rasistiska.

Drömmen om ett mångkulturellt Sverige kan bara förverkligas genom ömsesidig förståelse och respekt för olika kulturers värderingar och traditioner. Även minoriteter ska ha rätt till sin tradition.

Det är inget fel i sig att ha en tradition, vare sig man räknar sig till en minoritet eller inte. Men när traditionen går ut på att i onödan skära bort delar av spädbarn är det inget som förtjänar någon respekt.

Jag har redan skrivit mycket mer utförligt om manlig spädbarnsomskärelse i ett inlägg för ett par månader sedan. Jag hänvisar dit för mer grundlig argumentation, och hoppas fåfängt att jag aldrig mer får anledning att återkomma i frågan.

Etiketter: ,
Publicerat i Akademiska frågor, Övrigt samhälle | 11 Comments »

Undantaget som bekräftar regeln

tisdag 18 september, 2012

I det här inlägget ska jag inte blogga politik, energi, jordbrukstips eller pseudovetenskap, utan i stället ägna mig åt en språkgrej som för den mångbottnade läsekretsen säkert är välbekant och en ickefråga, men som uppenbarade sig för mig först häromveckan.

I många år har jag stört mig på uttrycket ”undantaget som bekräftar regeln”. Som jag stött på det har det varit så bottenlöst korkat. Någon har en uppställd vardagshypotes, till exempel ”det regnar alltid när jag ska till frisören”, och så stöter man på ett brott mot regeln, i det här fallet att det är soligt när det är dags att klippa sig. På något sätt tas detta till intäkt för att man hade lite extra rätt. ”Ja, det är undantaget som bekräftar regeln” kan det belåtet heta. Men hur sjutton tänker man då? En hypotes blir ju näppeligen starkare för att man hittar sakförhållanden som är oförenliga med den.

Att det här är ett genomgripande samhällsproblem exemplifieras av senaste Teknikens Värld, där det står att läsa
Det där med att alla bilar blir större med varje generationsskifte stämmer förstås inte helt, säg den regel som inte bekräftas av ett undantag. Nya Peugeot 208 är faktiskt mindre än föregångaren…
Vadå bekräftas? Självklart kan man ha tumregler som visar sig ha undantag, men inte fasen bekräftas regeln av att man hittar ett undantag från den.

Så långt furie över tingens oordning. Men så – ordning! Jag snubblade, på en engelskspråkig sida, över en förklaring till vad uttrycket egentligen betyder.
Stopp nu, alla lindströmianer. Innan ni börjar jama om ”vadå egentligen”, läs klart det här.
Det handlar inte om att man hittar något som motbevisar ens regel och tar just motbeviset som bevis. Det handlar ursprungligen, i någon latinsk kontext, om att man utifrån ett undantag man hittar implicit kan hitta en regel. Exempel: En affär med en skylt ”söndagar stängt”. Därav kan man implicit läsa sig till att affären är öppen alla dagar utom söndagar. Den stängda söndagen blir undantaget som bekräftar öppetregeln.

(Exemplet med den söndagsstängda affären ter sig måhända lite långsökt för den som har förmånen att bo på ett ställe där affärer har öppet på söndagar)

Det här är enkelt att hitta om man bara googlar på det. Långt upp i listan hittar vi Hexmasters Faktoider som förklarar bakgrunden. Grejen är att jag har inte haft anledning att googla på det eftersom jag har brukat stöta på uttrycket i dess imbecilla form, och bara stört mig på vilket korkat uttryck det är.
Nu har jag fått det förklarat för mig och är därmed lycklig.
Skulle jag framöver stöta på det i imbecill form ser jag fram emot att sprida trivsel och uppskattning omkring mig genom att om- & ingående berätta om hur det ligger till. Det torde också vara ett givet konversationskort om jag någon gång skulle idka mingel och finna att vädret inte längre förslår som samtalsämne.

Publicerat i Inget särskilt | 2 Comments »

Någon på internet har fel!

fredag 7 september, 2012

Inspiration

…och denna gång är det Benjamin Katzeff Silberstein, på SvDs ledarsida i artikeln ”Dawkins anhängare behöver ödmjukhet”. Jag tycker att Silberstein har skrivit mycket läsvärt på sistone, men här brast det – åtminstone mot slutet.
Jag har faktiskt aldrig läst Dawkins, men det är inte Dawkins som är poängen.
Dels tycker Silberstein att

Mitt i allt detta är det svårt att komma ifrån att den rörelse som Dawkins ingår i präglas av en brist på ödmjukhet. (…) vissa av de missionerande ateister som finns i hans släptåg är heligt övertygade om sin egen överlägsenhet.

Det är helt visst så att det bland argumenterande ateister finns folk som beter sig otrevligt, men det är inte brist på ödmjukhet som är problemet. Ödmjuk inför vad? Inför möjligheten att Augsburgska bekännelsen när allt kommer kring visar sig vara till punkt och pricka sann? Eller kanske att zoroastrismen spikade det?
Ja, jag raljerar. Men inte så mycket. För vad menar man här? Att behandla religiösa personer respektfullt och, ja, ödmjukt, det är möjligt och rimligt. Men att vara ödmjuk inför religion som idé, var inte det något vi upptäckte att vi kunde sluta med cirka Upplysningen? För allvarligt talat. Med hjälp av vetenskap, källkritik och kristligt kritiskt tänkande har religionen, åtminstone i vårt hörn av världen, trängts tillbaka – inte medelst förtryck, utan medelst goda argument.
Det finns intellektuellt mycket goda skäl att inta en ateistisk hållning, det vill säga tills vidare anta att gudomar är hittepå. På samma sätt saknas helt goda intellektuella skäl att hålla religiösa föreställningar för sanna. Det betyder inte att människor inte kan hitta andra skäl att välja en religion att tro på, skäl som i en given situation kan tänkas vara både förståeliga och goda. Men det är inte samma sak som att det finns intellektuellt goda skäl att hålla en religiös världsåskådning för sann.
Vetenskapliga hypoteser om världens beskaffenhet prövas hårt mot varandra. Att man, när det gäller hypotesens sanningshalt, från en vetenskapligt grundad vy ska vara lite extra ödmjuk mot just en religiös ansats tycks mig bakvänt. Det finns ingen anledning att dela ut bonuspoäng till ovanligt orimliga hypoteser.

Silberstein fortsätter sedan med

Kanske är det just den starka övertygelsen – religiösa övertygelsen, om man så vill – som leder till (…)

Jag blir så trött. Påståendet eller insinuationen att ateismen också är en religion är bara så… slapp.
Som enkel grundprincip kan man säga att en vetenskapligt grundad ateism utgår från att det finns en yttre verklighet som vi kan få kunskap om med våra sinnen. (Den säger inte att allt våra sinnen säger oss är korrekt eller att vi kan uppfatta allt med våra sinnen, men det behöver man inte grotta ned sig i på den här nivån.) En, för att ta något geografiskt-kulturellt närbeläget, kristet grundad tro utgår från Bibeln. Det är en grundläggande skillnad. Bara en av dem vilar på en arbiträr auktoritet. Bara en av dem försöker, ställd inför saker vi inte förstår eller tidigare inte förstod, komma med förklaringar som inte på något oberoende sätt kan skiljas från fantasier. Det är inte två sidor av samma mynt, och att två människor är lika övertygade om att de har rätt innebär inte att de har lika rätt – eller fel.
Att tycka att ateism är en sorts religion är inte en klarsynt betraktelse. Det är inte en klok insikt. Det är bara slapphet.

Etiketter: ,
Publicerat i Övrigt samhälle | 4 Comments »

Städnotan

fredag 24 augusti, 2012

Nu när alla skriver om Ulf Brunnberg och inte har tid att vara upprörda om kärnkraft tänkte jag passa på att skriva lite om städnotan kring Fukushima, dymedelst försäkrande mig om ännu färre läsare än vanligt. Men ibland kan det vara trevligt att skriva om något inte just när vågorna går som högst.

Jag har tidigare skrivit (bland annat) om Fukushima-katastrofens mänskliga kostnad i liv. Till det skulle man kunna lägga att dödstalen verkar stiga när man nu varit tvungen att stänga av luftkonditioneringen, men det var inte det jag tänkt koncentrera mig på.
Det finns förstås andra mänskliga kostnader, i första hand för att man evakuerat en massa folk inom en ganska stor radie från kärnkraftverket. Tyvärr verkar man ha gått samma väg som efter Tjernobyl och ha satt gränser mer på politiska än vetenskapliga grunder. Till exempel har man föresatt sig att sanera områden som strålar mer än 1 mSv per år, vilket råkar vara mindre än den naturliga bakgrundsstrålningen från berggrunden i betydande delar av Sverige. Att evakuera ett sådant område framkallar givetvis mänskligt lidande, men det är politiskt framkallat.
Obs – jag säger inte att det inte var nödvändigt att evakuera någon. Jag säger att delar av evakueringen och städoperationen inte verkar ha saklig grund.

Men, det är först nu jag närmar mig vad jag egentligen tänkt skriva om, nämligen vad hela städningen beräknas kosta. Det betyder inte att man struntar i mänskliga aspekter, utan att även ekonomin är en relevant aspekt.
Lyckligtvis för den rastlöse verkar det inte finnas mycket att skriva. Jag har letat efter så nya källor som möjligt, eftersom de första gissningarna bara månader efter jordbävningen rimligen är sämre än de uppskattningar man har nu. Det verkar dock som om man även nu bara har en vag aning om vad det kommer kosta. De uppskattningar jag sett, bortsett outliers åt båda håll, har varierat mellan ungefär motsvarande 100 miljarder kr och 2000 miljarder kr, på en tidsperiod mellan 10 och 40 år. Det skulle då inkludera, tycks det, inte bara uppstädning och stängning av reaktorerna utan även kostnaden för att köpa och sanera all evakuerad mark.
Jaha, är det mycket eller lite?
Det är självfallet jättemycket. Men hur mycket?
Tja, låt oss applicera det på Sverige. Just Fukushima-olyckan (först enorm jordbävning och sedan jättetsunami) är förstås långsökt i ett svenskt perspektiv, men låt oss ändå anta att en lika dyr olycka skulle hända här.
På något sätt känns det intuitivt rimligt att slå ut kostnaden på tiden det tar att städa. Logiken haltar möjligen; även om man skulle städa på ett år kan man väl ta ett lån på kostnaden och återbetala på 40 år. Men ändå, att slå ut kostnaden jämnt över arbetstiden blir i åtminstone någon mening ett snittmått på kostnaden.
I Sverige betalar kärnkraften en effektskatt av ingen annan anledning än att den är kärnkraft. Den skatten uppgår till cirka 4 miljarder kr per år och har ingenting att göra med avgiften som betalas för att ta hand om använt kärnbränsle. Sådana pengar borde man lätt kunna fondera för städändamål, om man bara ville.
I det mest gynnsamma av betalningsutfallen ovan skulle alltså dagens effektskatt kunna täcka saneringskostnaderna löpande, utan behov av särskild fondering i förväg. Givetvis ser kalkylen annorlunda ut i mindre gynnsamma utfall, men Sverige är också ett litet land. Japan å sin sida är en av världens största ekonomier, och bör inte ha några egentliga problem med notan på sikt. Detta ligger också väl i linje med de beräkningar jag sett (men inte lyckas hitta någon vettig länk till i brådrasket) på att en EU-gemensam försäkring för att täcka en olycka av Fukushimas storlek skulle ligga på storleksordningen några öre per kWh.

Poängen med det här inlägget, i den mån det har en poäng, är inte att bagatellisera Fukushima. I rent ekonomiska termer är det en jättekatastrof. Inte så stor som jordbävningen och tsunamin i stort, men ändå jättestor.
Vad jag vill peka på är att även om Fuskushimakatastrofen kommer kosta ofantliga mängder pengar, är det inget som i sig ställer kärnkraftkalkylen på huvudet. Det kan vara bra att komma ihåg.

—

Som ett PS: När jag letade data snubblade jag över det här inlägget (och nej, jag har inte bara letat på kärnkraftpositiva sidor) om uranutvinning ur vanlig fulberggrund, och konsekvenserna för energitillgången. Jag har inte kollat några siffror, men – intressant läsning, om man går igång på sådant.

Etiketter: , ,
Publicerat i Energetiskt material | 1 Comment »

« Äldre poster
Nyare poster »