En anmärkning om skattemoral

torsdag 5 juli, 2012

I flera tidigare inlägg har jag argumenterat i skattefrågor från ett nationalekonomiskt perspektiv, eller hur man bör lägga upp sitt skattesystem för att optimera utfallet ur statsfinansiell synvinkel. Jag tycker inte det är fel att argumentera så. Vad mer är, det är en viktig aspekt. Men det är inte den enda.

Hur man konstruerar sitt skattesystem speglar också hur man ser på individen och staten. I förra inlägget om förmögenhetsskatt exemplifierades det med den tyvärr existerande hållningen att individuell rikedom bör motarbetas. Det dyker också upp när RUT diskuteras, vilket ibland utmålas som att man ger pengar till bättre bemedlade. Och så kan man ju se det – om man har som utgångspunkt att alla pengar och därmed alla resurser i grunden och rätteligen tillhör staten, och att individen kan få behålla en del på nåder. Med en sådan utgångspunkt kan det bli relevant att ställa en del följdfrågor om huruvida man anser att meritokrati, i betydelsen att arbete och talang ska belönas, alls är önskvärt.

För den som följt denna blogg ett tag bör det inte komma som en överraskning att jag är mer benägen att inta motsatt ståndpunkt: de pengar en individ tjänat, eller med andra ord, de resurser en individ skapat, måste i grunden tillhöra den individen. Staten är till för individen, inte tvärtom.

Det betyder inte att jag ställer upp på slagord som att skatt är stöld. Beskattning är en nödvändig del av en fungerande stat, och en fungerande stat vill jag ha. I slutändan blir det alltid en avvägning mellan olika intressen, där staten – i förlängningen en representant för landets individer – är en högst legitim intressent. Jag tror att jag är ganska pragmatisk när det kommer till kritan, och när jag dessutom har en svaghet för teknokratiska nyttomaximeringsresonemang kan det lätt bli så att argumentationen koncentreras till sådana framställningar jag nyligen ägnat förmögenhets- och värnskatt. Men just därför är det viktigt att då och då påminna sig om grundhållningen: individen i första hand.

Etiketter: ,
Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för En anmärkning om skattemoral

Den fattiga förmögenhetsskatten

tisdag 3 juli, 2012

Så kommer då det säkerligen hett efterlängtade inlägget om förmögenhetsskatt! Passande nog åtminstone påbörjat under resa till Luxemburg.
Men för att sänka eventuella förväntningar – jag har egentligen inget nytt att säga om förmögenhetsskatten, jag tänkte bara åter motivera varför jag tycker det verkar vara en dålig skatt att ha, detta föranlett av att det grumsas här och var om att den borde återinföras.

Perspektivet jag anlägger är i första hand praktiskt. Vad som händer när man beskattar förmögenheter är att ägarna till förmögenheterna i många fall söker skydda dem från beskattning, av ungefär samma skäl som trängselskatt för bilar i Stockholm får folk att köra mindre bil genom tullarna. Det finns säkert många exotiska sätt att komma undan en förmögenhetsskatt, men ett av de enklare är att flytta pengarna till ett land som beskattar förmögenheter lägre eller inte alls. Om den enda effekten för Sverige av det vore att mindre förmögenhetsskatt kan håvas in vore väl inte det hela världen – får man till exempel bara in en tredjedel av vad man skulle fått om ingen flyttat sina pengar är det ändå mer än om man inte haft någon skatt alls.
Vad man glömmer då är vad pengarna skulle gjort om de varit kvar i Sverige. Vanligen ligger pengar inte i en madrass (även om det stundom kan se ut som en relativt bra investering), utan de finns tillgängliga för investeringar i företag som behöver kapital. Det kan vara i form av aktieköp på börsen, som riskkapital, som fondandelar eller för den delen som pengar på bankkonton – som banken sedan kan låna till företag. Tillgång till kapital och kapitalmarknader är ett viktigt fundament i en modern och fungerande ekonomi, och en kapitalflykt kan även om den inte direkt hotar ekonomins existens ändå försämra dess funktion.
Effekten är inte bara att ett företags vinst blir lite lägre, utan i förlängningen att arbetstillfällen som annars skulle skapats brinner inne.

I klartext får man alltså välja. Antingen klämmer man åt de rika, vilket i vissa sammanhang anses prioriterat. Eller så får man lite lägre arbetslöshet. Men inte båda, man måste välja.
Valet mellan att försämra för alla med en förmögenhetsskatt, eller att inte göra det, kan tyckas enkelt. Ja jag tycker ju att det är det. Icke desto mindre finns det här betydande mängder med folk som slits i stycken mellan två hötappar. Så kan det gå, när det anses gott i sig att försämra för väl bemedlade. Då kan det bli viktigare än att minska arbetslösheten.

Är det så här på riktigt också, eller är det bara en tankefigur? Som alltid när det gäller effekter av skattelagstiftning är det svårt att bevisa något med samma säkerhet som Pythagoras sats. Emellertid tycks förmögenhetsskatten, precis som värnskatten som jag skrev om nyligen, vara ett område där expertisen är ovanligt överens. Ja, en förmögenhetsskatt är en förlustaffär för samhället. Accepterar man det finns bara en anledning till att ändå förespråka ett återinförande, och det är föreställningen att det finns ett stort egenvärde i att bestraffa rikedom.
Det är ett fattigt resonemang.

Just say no, kids.

Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för Den fattiga förmögenhetsskatten

Räkneövning med kolunionen

söndag 17 juni, 2012

Att AGW – Anthropogenic Global Warming – medelst utsläpp av växthusgaser är ett allvarligt problem är inte mycket att bråka om. Vad man ska göra åt det finns mycket större anledning att bråka om. Jag brukar hävda att det primärt inte är klimatet vi ska rädda, utan människorna. Man kan förstås vilja bevara klimatet för att rädda människorna, men jag menar att det är viktigt att det är människorna som är målet.
Det är inte bara semantik, utan får betydelse för vilken klimatstrategi som verkar rimlig. Till exempel skulle man, om klimatet per se var prio ett, kunna hävda att vi borde sluta skeppa varor kors och tvärs över jorden, eftersom transporter släpper ut växthusgaser. Jag noterar att det pratas mycket om hur det kommer gå illa för Bangladesh med ökande växthuseffekt, men rätt lite om hur det kommer gå för Nederländerna. Det är för att Nederländerna är rikt och Bangladesh är fattigt. Man räknar med att Nederländerna kommer kunna vidta åtgärder för att skydda sig rätt bra, medan Bangladesh inte har råd med det. Många av de taskiga bieffekter av uppvärmningen som inte är just översvämningar kommer också, tror man, att drabba fattiga länder värst, just för att de är fattiga.
Nå, det är nog så att uppvärmning slipper vi inte undan. Därför är det väldigt viktigt, ja imperativt, att vi låter fattiga länder bli rika, så att de också har råd att skydda sig. Jag känner inte till något fall då ett fattigt land blivit rikt utan handel med omvärlden. Det är så man gör helt enkelt. Därför vore det direkt kontraproduktivt att försöka stoppa varutransporter, trots att de släpper ut växthusgaser. Och med ”kontraproduktivt” menar jag ”dödar fler fattiga än det räddar”.

Det ska man emellertid inte ta till intäkt för att bara fortsätta som vanligt och inte göra något alls för att minska sina utsläpp av GHG (Greenhouse gas). Ett sätt att åstadkomma det i global skala är att införa en skatt på GHG-utsläpp. Det är inte min idé; tankar på en så kallad carbon tax har framförts och dryftats länge. Konstruktionen är alltså att utsläpp av växthusgaser – mest koldioxid, men inte bara – beläggs med en skatt på en viss summa per utsläppt mängd. Det ska göra det såpass dyrt att, till exempel, använda fossila bränslen att alternativen blir ekonomiskt fördelaktiga. Idén är tilltalande på flera sätt. Den är teknikneutral – den preskriberar ingen specifik teknologi, som till exempel ett stöd till solenergi skulle göra, utan den belönar alla teknologier som kan göra en verksamhet mindre GHG-intensiv. Den verkar genom ekonomiska incitament, något som ofta är en effektiv väg framåt, i stället för att stövla in och förbjuda någon specifik grej. Kort sagt, den talar till den kreativa, uppfinningsrika människan som hittar vägar framåt, inte bara pekar med hela handen bakåt.
Att det helst ska vara en global skatt är givetvis en svaghet. Faller inte det på sin egen ogenomförbarhet, precis som (den även i övrigt eländiga) Tobinskatten? Nej jag tror inte det. Kapital är mer lättrörligt än GHG-intensiv verksamhet. Det är klart att det i princip går att flytta sina fabriker till ett land som ställt sig utanför carbon tax-regelverket, men jag betvivlar att det på det stora hela är praktiskt.

Vad skulle en carbon tax, eller koldioxidskatt, medföra för vardagskostnader då? Det är det som är den egentliga poängen med det här inlägget. Jag har räknat lite på det och har några exempel.
Enheten som ska beskattas varierar, men jag har fastnat för ton koldioxidekvivalent. Alltså, om man släpper ut ett ton koldioxid, ja då motsvarar det förstås ett ton koldioxid. Om man släpper ut ett ton metan, som är en mer potent växthusgas än koldioxid, motsvarar det cirka 25 ton koldioxid (beroende på hur man räknar). Och det är viktigt att inte blanda ihop kol med koldioxid; ett ton kol motsvarar ungefär 3,5 ton koldioxid.
Det verkar som om ett pris på runt 12 amerikanska dollar per ton koldioxid är en medelskattning på vad som skulle behövas för att få avsedd effekt. Det är vad som anges som snitt för peer reviewade sammanhang på Wikipedia, och det ligger väldigt nära vad The Economist entusiastiskt och återkommande pratar om. Jag har räknat lite högt och avrundat det till 100 kr/ton, eller tio öre/kg. Jag har, för det här inlägget, inte funnit det vettigt att kritisera den nivån närmare, även om jag på ren känsla tycker att det låter lågt.
Vidare finns det redan koldioxidskatter på lite olika saker, men för att inte räkna för lågt och för enkelhets skull har jag ignorerat det.
Så nu – vardagskostnader!

  • Köra fossildriven bil: En hyggligt men inte exceptionellt snål bil släpper ut 150 g koldioxid per km, eller 1,5 kg per mil. Koldioxidskatt på det skulle addera femton öre per mil. För en normalbilist som kör 1200 mil/år blir det en årskostnad på 180 kr.
  • Köpa bil: Jag har tidigare kritiserat föreställningen att utsläppen vid en bils tillverkning överskuggar utsläppen under dess livstid; det är helt enkelt inte sant. Den sökning jag gjorde då indikerade att det går åt 6-10 ton koldioxid för att tillverka en typisk bil. Låt oss ta det högre värdet. Då skulle priset för en ny bil öka med ungefär en tusenlapp om man införde koldioxidbeskattningen.
  • Äta kött: Biffkött verkar anses ha störst klimatpåverkan. Man räknar då hela livscykeln och inkluderar metanutsläpp. Ett kg biffkött verkar, halvhögt räknat, stå för ungefär 30 kg koldioxidekvivalenter. Det betyder att köttpriset skulle gå upp med runt 3 kr/kg.
  • Flyga: Ett modernt passagerarjetplan drar ungefär 0,3 liter bränsle per passagerare och mil. Bränslet är någon sorts fotogen snarare än bensin, men det torde koldioxidmässigt inte avvika dramatiskt från bensin. Jag använder wikepediatabellen jag redan länkat till (trots att den verkar innehålla minst ett uppenbart fel, men den ser ok ut för flygbränsle) och får 0,8 kg koldioxid per passagerarmil. Alltså: Flyga Stockholm-Göteborg skulle kosta förskräckande fyra kr extra. Sverige-Thailand 80 kr.
  • Vara svensk, i största allmänhet: Låt oss räkna högt och säga att snittsvensken, allt som allt (exklusive utrikes transporter och varutillverkning i utlandet), släpper ut tio ton koldioxid per år. Tusen kronor per person alltså.

Jag stannar där; den listan borde räcka för att illustrera att ur ett svenskt perspektiv vore det inte speciellt dyrt med en ordentlig koldioxidskatt. Självklart kommer det, precis som vid varje potentiell utgiftsökning, att gå att uppbringa någon som inte har råd. På det hela taget tycker i alla fall jag att storleksordningen någon tusenlapp per skalle och år låter fascinerande billigt för att, förhoppningsvis, åstadkomma något verkligt betydande i klimatfrågan.
Kruxet är att det inte räcker med att man köper en lite dyrare bil. Hela skattestrukturen måste finnas på plats, och för att den ska spela någon nämnvärd roll måste den införas åtminstone semiglobalt. Var och en kan säkert föreställa sig mängder med hinder för att det ska hända, och jag ids inte riktigt lägga ut texten kring det. Jag koncentrerar mig hellre på att jag tycker det verkar vara en tilltalande idé, och att det i alla fall knappast gör saken sämre att blogga om det.

Etiketter: ,
Publicerat i Övrigt samhälle, Hur att bruka jorden, Transportsträckor | 9 Comments »

Biodynamiken, antroposofin och varför inte

fredag 1 juni, 2012

Jag drog nyligen in mig själv i en diskussion om Saltå Kvarn och biodynamisk mat. Min ståndpunkt är att jag i möjligaste mån vill undvika biodynamiskt odlad mat, och nu tänkte jag lite närmare motivera varför.
Det är inte för att det är något fel på själva maten. Det finns ingen anledning att tro att kvaliteten är vare sig högre eller lägre än den skulle varit utan det specifikt biodynamiska inslaget i odlingen.
Biodynamisk odling är inte synonymt med ekologisk odling, men biodynamisk odling är också ekologisk. Är det där skon klämmer? Jag har ju tidigare uttryckt motstånd mot ekologisk odling i stor skala. Men nej, det är inte heller det som är grejen, även om det i mina ögon inte heller hjälper den biodynamiska saken.

Nej, problemet är att jag inte vill ge mitt stöd till de idéer som kommer i det biodynamiska paketet.
Det där är alltid en gränsdragningsfråga. Som liberal vill jag till exempel i princip inte stödja vänsterpartiet, men i det sällsynta fall jag stöter på en vänsterpartistisk näringsidkare ser jag ingen anledning att missgynna denne för sina partisympatier. Skulle det å andra sidan vara fråga om en öppet nazistisk nasare skulle jag dra öronen åt mig. Var och en måste få dra sin egen gräns, och jag har funnit att min gräns går hitom biodynamiken med vidhängande idégods.

Vad är det då för idéer jag finner så frånstötande?
Dels, och i sammanhanget mest harmlöst, är det praktiken för själva odlingen. Den är fylld av vidskepelse och astrologi, som föreställningar att kosmiska krafter (Obs! Inte gravitation.) ska påverka odlingen. Speciella preparat tillverkas, till exempel: ”Småhackade barkbitar av ek läggs i en skalle från något husdjur, omges av torv och grävs ned i marken på hösten på ett ställe där mycket regnvatten rinner förbi.” Detta ska alltså hjälpa skörden. Eftersom preparaten ska användas i homeopatiska portioner uteblir förstås all eventuellt tänkbar effekt – vilken nu den speciella effekten av att ligga i en koskalle skulle vara.
Jag behöver egentligen inte orda mer om själva odlingen, även om det sannerligen finns mer godis i den påsen. Det är tillräckligt att konstatera att odlingen bygger på magiskt tänkande och allehanda stolligheter, och att även om det inte gör maten dålig lämnar det ändå en besk bismak i min mun.

Det är emellertid först nu vi glider in på det graverande. Den biodynamiska odlingen är en del av den antroposofiska rörelsen. Antroposoferna är mest kända för roliga hus, garn och lugna miljöer – ungefär. Och kanske biodynamiken. Det finns dock fler och mer relevanta aspekter att känna till. Faktum är att det finns så enormt mycket graverande inom antroposofin att skriva om att det är omöjligt att täcka allt i ett blogginlägg; jag får begränsa mig till några nedslag.

Antroposofin är en religiös rörelse med ungefär hundra år på nacken, och Rudolf Steiner är dess profet. Antroposofin själv brukar inte karakterisera sig som en religiös rörelse, utan snarare som bärare av en speciell sorts vetenskap: den andliga vetenskapen, uppenbarad i andesyner för Steiner, den ende(?) som varit kapabel att nå full insikt i hur saker och ting hänger ihop.
Ja, det är alldeles uppenbart en religion alltså.
Och problemet är just hur saker anses hänga ihop.

Raslära
Det kan nog tänkas att en och annan blir förvånad av att höra att rastänkande är en av grundbultarna i antroposofisk världsåskådning. Mänskligheten delas in i raser som representerar stadier i människans andliga utveckling. Föga förvånande står den ariska rasen överst. Negerns själ är tydligen helt passiv, men han är glad ändå, representerande barnet. På mellannivåer hittar vi asiater, medan indianerna är en degenererad människoras som representerar ålderdomen.
Låter det här bekant är det inte av en tillfällighet. Antroposofin hade ett betydande idémässigt överlapp med – och påverkan på – den tyska nationalsocialismen när det begav sig. Mycket av rasmaterialet kom dock till innan det blev riktigt i ropet med stöveltramp. Steiner malde om raser och det hemska med negrer i Europa på ett sätt som skulle få Sverigedemokraterna att framstå som ivriga integrationsförespråkare.
Jag skulle vilja exemplifiera med några utdrag ur antroposofiska verk, bara för att visa vad det kan handla om.

Det är inte på grund av européernas nycker som den indianska befolkningen har dött ut, utan på grund av att den indianska befolkningen måste förvärva de krafter som ledde till att den dog ut
– Die Mission einzelner Volksseelen, s. 4:9

Om aboriginer:
förkrympta människor vilkas avkomma, de så kallade vilda folkslagen, idag befolkar vissa delar av jorden
– Rudolf Steiner, Aus der Akasha-Chronik, Basel 1955, s. 32.

Det finns naturligtvis ingen anledning att med högmod blicka ner på de färgade raserna. Man föraktar ju inte heller gamlingar och barn på grund av att de inte står på den mänskliga utvecklingens nuvarande höjdpunkt. Barn och gamla är oumbärliga för samhället, de tillför samhället något specifikt. Barn t. ex. framkallar hos vuxna en inre moralisk anspänning, man är tvungen – visserligen i allmänhet helt omedvetet – att framstå som förebild för dem. Man har betydligt mera ansvar inför det uppväxande släktet än för fullvuxna människor. Mänskligheten har för övrigt börjat att känna ett mycket större ansvar för de färgade raserna nu än förr.De färgade raserna representerar olika tidigare utvecklingsfaser av hela mänskligheten och bevarar dessa för framtiden, då de på nytt – om än i förvandlad form – skall få aktualitet.
– Antropos 14(9):235, 1967

Vurmen för rastänkande upphörde inte med andra världskriget utan fortsatte ogenerat åtminstone in på 60-talet. Mot slutet av 60-talet publicerades i den antroposofiska tidningen Antropos ett oemotsagt försvar för apartheid i Sydafrika. 1983 skrev Hans Möller, ledande svensk antroposof:

Även andliga väsen är underkastade karmalagen och därför kan man urskilja karma även i folkens öden. Är det inte skakande att observera hur amerikanska män en gång av hänsynslöst vinningsbegär slog negrer i kedjor – människor som stod på barnets utvecklingsnivå – och släpade dem från urskogens naturliga fria liv till sitt eget hemland för att förslava och grymt utnyttja dem – och nu få se hur folkkarma verkar: att det amerikanska folket nu är tvunget att under stora uppoffringar och s.a.s mot sin vilja måste göra allt för att höja de förslavade negrernas kulturella nivå till sin egen standard – den enda lösningen på det nu så brinnande negerproblemet

Det finns vidare rapporter från 90-talet att rasläran användes i antroposofernas skolor. För inte längre sedan ska barnen, på annat håll, ha fått höra att det var dags för indianerna att dö.
Hur det står till i dag är inte enkelt att veta. Det finns många aspekter av antroposofin som antroposofer inte gärna skyltar med. Det här är en av dem, och det ligger nära till hands att antroposoferna gjort den korrekta bedömningen att den skulle kunna uppfattas som rasistisk.

Ja, eftersom den är jätterasistisk så att det stänker om det helt enkelt.

En sak är dock säker, och det är att antroposofin aldrig gjort upp med sin raslära. Det skulle faktiskt vara rätt svårt att göra det, eftersom den som sagt är en grundbult i den antroposofiska världssynen. Vidare kommer mycket av det direkt från Steiner, och en annan grundbult är att Steiner är så gott som ofelbar.

Jag kan förstås inte veta att den biodynamiske bonden går och grunnar speciellt mycket på negerproblemet eller gottar sig åt den ariska rasens överlägsenhet. Man får hoppas att det där lugnat ned sig en del. Men faktum kvarstår: rasläran är en integrerad del av den antroposofiska läran, och någon utrensning av den har aldrig gjorts.

Medicin
Nästa allvarliga invändning jag har mot antroposofin är dess medicin.
Till att börja med på är grundsynen direkt antivetenskaplig. Tron på reinkarnation är av stor vikt, och att drabbas av sjukdom kan vara ett tecken på att man varit stygg i tidigare liv. Men sjukdomar är inte bara dåliga, utan även av stor betydelse för barnets utveckling. När det kommer till de antroposofiska läkemedlen (i brist på ett bättre ord) bygger de mycket på signaturlära (alltså, växter med hjärtformiga blad hjälper mot hjärtsjukdomar) och lika botar lika, alkemi och astrologi. Det vill säga, lite av varje ur skåpet med strunt. Man tycks dock nogsamt ha undvikit att plocka upp någon av den folkmedicin som skulle kunna ha en del vettigt i sig, i stället kommer väldigt mycket direkt från Rudolf Steiners andesyner. Det behöver knappt nämnas att det finns få eller inga exempel på antroposofiska läkemedel som bestått en god vetenskaplig prövning.

Det här kan inte avfärdas som harmlöst strunt. Till exempel är man i antroposofiska kretsar vaccinationsmotståndare, och det var bara häromåret som det uppdagades att en vårdcentral i antroposifitäta Järna avrådde från att vaccinera barn mot mässlingen. Då och då bryter det också ut mässlingsepidemier bland antroposofer. Mässling är en potentiellt dödlig sjukdom, vilket är lätt att glömma för den vaccinerade delen av befolkningen. Tack vare Steiners andesyner utsätter antroposoferna sina barn för en inte försumbar livsfara.

Den regelbundne läsaren minns kanske cancerpatienten jag nämnde i förra avsnittet, som åkt till Tyskland för alternativvård, till en kostnad av livet. Jodå, det var en antroposofisk inrättning. De får inte bedriva sådan ”vård” i Sverige, men i Tyskland kommer de undan med det, och de är hjälpsamma nog att ha en svensk hemsida, så de bedriver uppenbarligen rekrytering gentemot Sverige. Det kostar liv. Inte bara några statistiska liv på en okänd marginal, utan riktiga, konkreta människoliv, i dag, i Sverige.

Avrundning
Jag vidhåller vad jag sade i början. Envar måste få dra sin egen gräns för vad man tycker det är okej att ge sitt stöd till.
Om jag blir bjuden på biodynamisk mat äter jag; det är som sagt knappast något fel på själva maten. Är biodynamisk mat det enda som finns att få tag på går jag inte hungrig.
Men det ska mycket till innan jag, om jag har ett val, ger mitt stöd till en rörelse som den antroposofiska. Ja, de bygger festliga hus. Men de går också från det förryckta (flå sorkar vid rätt astrologiska förhållanden), via det motbjudande (omfattande rasism som aldrig tycks ha rensats ut) till en medicinsk praxis som dödar.
Givetvis finns trevliga antroposofer. Den antroposofiska läran finner jag dock, och med goda skäl, gravt frånstötande.
Det är inte så att jag direkt frustar av iver att få hälla mina pengar på den rörelsen.

Det här är ändå bara ett mycket begränsat axplock. Den som vill gå vidare kan, bland mycket annat, roa sig med vad tänderna betyder för barns andliga utveckling. Det finns, som sagt, mer godis i den här påsen.
Information är också, numera, relativt lättillgänglig. När jag ville friska upp mitt minne och hämta citat inför skrivandet av det här har jag gjort det enkelt för mig och bland annat använt följande ej hittills nämnda källor:
Antroposofi och ekofascism
Antroposofisk medicin (pdf)
Antroposofisk medicin – en granskning
De svenska antroposoferna och negerproblemet
Rudolf Steiners raslära

För att ta det en tredje gång – du gör förstås som du vill. Men fundera gärna på om det där biodynamiska mjölet smakar så gott egentligen.

Publicerat i Akademiska frågor, Hur att bruka jorden | 2 Comments »

Farligt flummeri i parti och minut

söndag 27 maj, 2012

Jag hade egentligen tänkt skriva om förmögenhetsskatt, men blev kastad in på ett annat spår. Miljöpartiet har kongressat, och det har motionerats vilt. En av motionerna handlade om att ge mer pengar till forskning på alternativmedicin. Det vill säga, yrkandet var ”att riksdagsgruppen får i uppdrag att arbeta för att en särskild forskningsfond för klinisk forskning och utveckling inrättas”, men vad den egentligen handlade om var att ge mer pengar till forskning på alternativmedicin.

Motionstexten är för lång för att återges här i sin helhet och jag har tyvärr ingen länk till den. Argumentationen rör både bristen på evidens för behandlingar inom etablerad sjukvård och, tja, det klagas på att folk som tillämpar alternativmedicin inte får den uppskattning de förtjänar, ungefär. Det exemplifieras med en läkare som inte fått bedriva sin alternativa praktik i Sverige på grund av alla stelbenta och provinsiella regler om evidens, och som därför flyttat till Tyskland ”och bedriver där en framgångsrik praktik med samma metod som förbjöds i Sverige”. Jag återkommer till det.

Är det inte bra att forska på alternativmedicinska metoder då? Mer forskning är väl alltid bra?
Ja, i princip. Kruxet uppstår när resurserna är begränsade, vilket de alltid är.
Innan man satsar mer på forskning på alternativmedicin bör man därför betänka följande.

  • Det är sant att det många behandlingar inom sjukvården inte är testade enligt konstens alla regler. I vissa fall finns goda skäl till det (sambo Sofia påpekar till exempel att ortopediska ingrepp är etiskt knepiga att testa mot placebo; ska man låta bli att laga benen på några patienter?), men i andra fall är det helt enkelt så att det aldrig gjorts en riktigt ordentlig utvärdering. Det finns dock vanligen goda skäl att tro att existerande behandlingar fungerar. På det sättet är alla otillräckligt utvärderade behandlingar inte skapade lika. Många av de alternativmedicinska hypoteser som framkastas är uppenbart orimliga, på så sätt att de strider mot grundläggande medicinsk, kemisk eller fysikalisk vetenskap. Varför ska man kasta pengar på sådant, när det finns rimliga behandlingar att utvärdera?
  • Den som tror att det inte forskats på alternativmedicin bedrar sig. Det har lagts jättebelopp på att utvärdera alternativmedicin, och det har lett till – nästan ingenting. Det är typ Johannesört som i någon mån överlevt en tuffare granskning, vilket är typiskt på så sätt att mycket av modern medicin har sin bas i renade former av ämnen man funnit i växtriket. När det gäller alternativmedicinska hypoteser som i förstone avfärdats som vetenskapligt orimliga, men som ändå visat sig fungera, kan jag komma på… hm, nä, jag kom inte på några.
    (Akupunktur och kiropraktik når inte dit; om det verkligen behövs kan jag återkomma till dem i kommentarerna.)
  • Många av de alternativa behandlingar som förs fram är inte nya, outforskade, spännande hypoteser. Ofta är det varianter av samma gamla trötta idéer som cirkulerat i år, decennier eller ibland i sekler. De tenderar att redan vara så ordentligt utredda som är rimligt möjligt, och om bara deras anhängare var villiga att ta till sig resultat som strider mot deras förutfattade meningar så, tja, skulle de inte vara anhängare längre.

Det sistnämnda är en av sakerna som skiljer vetenskap från pseudovetenskap. Även inom normal vetenskap kommer det fram drösvis med hypoteser som vid granskning inte visar sig hålla. Tricket då är att överge dem och gå vidare. Det är en vana som knappt alls omfattas av alternativmedicinen, där man krampaktigt kan hålla fast vid de mest bisarra föreställningar. Homeopati, för att nämna något, var visserligen långsökt redan när det uppfanns, och borde ha övergivits helt när det blev uppenbart att det inte låg något i idéerna. Den som i dag förespråkar homeopati har ställt sig vid sidan om hela det vetenskapliga angreppssättet. Om det gjorts av okunskap (inte en ursäkt, information är lätt tillgänglig), ondska (för det är vad det är om man medvetet vill pracka på folk verkningslösa preparat) eller dumhet (beklagligt) kan vara sekundärt; vägran att ta till sig god vetenskaplig forskning är inte något som bör belönas med mer pengar.

Allt mitt tal om vetenskap kontra pseudovetenskap och alternativmedicin här kan lätt ge intryck av att jag vill ha någon sorts särbehandling av det ena eller andra. I själva verket är det tvärtom. Jag vill att alla hypoteser ska bedömas på samma grunder. Det är också i stor utsträckning vad som i dag sker. När man ska fördela sina begränsade forskningsmedel ger man dem då till idéer som inte redan är motbevisade eller är uppenbart galna.
Den som vill särbehandla, det är den som vill ha en specialfond för de tokerier som i en renhårig kamp inte har en chans.
Jag säger som jag sagt förut: Idén att man skulle satsa extra mycket på just sådana behandlingar som vare sig är teoretiskt lovande eller har kunnat visas fungera i praktiken tycks mig inte ha resonerats fram av någon som uppenbart borde leda landet.

Allt det här kan fortfarande verka som en rätt kylig fråga, som på sin höjd handlar om fördelning av skattemedel. Det är fel. Det handlar om liv och död, alldeles på riktigt. Den som avstår från visat verkningsfull behandling för att i stället ägna sig åt ett verkningslöst eller skadligt alternativ har större bekymmer än ineffektivt nyttjande av skattemedel. För hur var det nu med den där behandlingen som nämndes i början av inlägget, som framhålls som så behjärtansvärt i motionstexten? Jag citerar hela stycket:

Flera exempel finns där läkare flyttat utomlands eller där läkare blivit av med legitimationen på grund av att det saknas vilja och pengar att följa upp de metoder dessa läkare använt sig av. I flertalet fall rör det sig inte om helt nya metoder utan behandlingar som använts i andra länder i Europa eller USA med gott resultat. Läkaren har varit utbildad för att utföra behandlingen och haft den utrustning som behövts. Trots det har metoderna förkastats för att de ansågs sakna evidens. Ett exempel på detta är en läkare som tidigare var verksam i Upplands Väsby. Han utbildade sig och införskaffade apparater för uppvärmning av tumörer. I först hand för att lindra smärta, men i flera fall blev patienten också av med tumören. Denne läkare blev anmäld HSAN och det beslutades mot vite att hans metoder inte skulle få användas i Sverige. Läkaren flyttade till Tyskland och bedriver där en framgångsrik praktik med samma metod som förbjöds i Sverige. Forskningsmedel för uppföljning av metoden hade kunna skapa en annan situation.

Sofia gjorde tio minuters research på det där. Forskningsmedel för uppföljning av metoden hade inte förändrat ett smack, eftersom metoden redan är utvärderad av Cochrane och inte visat sig hjälpa för att bli av med tumörer. Men det slutar inte där – Sofia kände igen behandlingen från en av sina arbetsplatser. En patient med lungcancer kom in till sjukhuset. Cancern bedömdes vara i botbart skick. Patienten avböjde dock behandling, och åkte i stället till Tyskland för att använda just denna värmebehandling. Hen kom tillbaka med lungorna fulla av spridd cancer; hem till Sverige och en nu oundviklig död.
Det är vad motionen tycker att vi ska ha mer av i Sverige.
Någon har, i den här människans fall, tyckt att alternativa terapier är finare än det strävsamma arbetet med att samla evidens. Någon har talat väl om värmebehandlingen utan att ha på fötterna. I förlängningen har det dräpt en människa. Och alla som läst något om Steve Jobs vet att det inte är en unik historia.
Det är vad det här handlar om. Det handlar om vetenskap, ja. Men det handlar också om liv och död.

I politik fattas många beslut som i förlängningen blir frågor på liv och död. Förbjuder man dubbdäck kommer några köra ihjäl sig. Tillåter man dem kommer några andra dö av partikelföroreningar. Med begränsade resurser kan man antingen bygga vajerräcken på vägar som räddar några liv, eller så kan man lägga pengar på mer avancerad diagnostik för att hitta cancer tidigare. Kanske inte båda.
Det här är inte en sådan avvägning. Att vilja lägga pengar på att legitimera orimliga alternativbehandlingar är att betala för att onödigt många ska dö, utan att få något igen för det.

Hur gick det för motionen då?
Den röstades ned. Lyckligtvis finns det oftast folk som säger stopp i tid. Men inte alltid.
Det finns förespråkare för pseudovetenskap i alla riksdagspartier. En mångfald exempel talar för att miljöpartiet av födsel och ohejdad vana är värst (vilket jag vet att långtifrån alla miljöpartister är glada över), men det ryktas att mitt eget centerparti och moderaterna kommer som goda tvåor. Det är inte med stolthet jag minns när en centerpartist installerade vattenvirvlare i Riksdagshuset. Den som ägnar sig åt sådant har inte i Riksdagen att göra, oavsett partitillhörighet.

xkcd får avslutningsordet. Klicka på bilden för original.

Etiketter:
Publicerat i Akademiska frågor, Politik | 9 Comments »

We Haven’t Met But You’re A Great Fan Of Mine

fredag 18 maj, 2012

När jag startade den här bloggen var tanken i första hand att skriva för min egen tillfredsställelse och först i andra hand för eventuella läsare. Inte så att jag inte ville ha läsare, men det var inte det som var poängen med den. Om inte annat kan väl det åskådliggöras av det minimala arbete som lagts på dess utseende – jag såg att defaulttemat kallades ”Kubrick”, tolkade det som ett gott omen och var nöjd.
I grunden antar jag att detta inte förändrats. Även om jag funderat på saken har jag inte gjort ett jota åt designen. Jag skriver fortfarande när jag själv hinner och har lust. Trots detta råkar jag veta att det finns läsare, rentav regelbundna läsare. Inte så många, jag skulle säga fler än tio men färre än hundra. Med några undantag vet jag inte vilka de – eller ni, jag går över till ni – är, jag bara tolkar anonym besöksstatistik.

Och det är roligt att ha läsare! Även om grundidén är att skriva för sin egen tillfredsställelse är det helt enkelt än roligare om jag tror att någon läser vad jag skriver. Inte minst om jag skriver något jag gärna vill nå ut med.

För det mesta är det dock bara jag som kan se att det är någon mer än jag som läser vad jag skrivit. Kommentarsfälten ligger öde som… tja… som en regnmätare i Nazcaöknen? Det är lite tråkigt. Jag kan se att hundra personer har läst ett visst inlägg, men ingen har sagt något om det. Det ger ett lite, ja, öde intryck.
Det är inget konstigt med det. Jag själv kommenterar oftast inte på andras blogginlägg, vad jag än tycker om dem. Man kanske inte har tid att samla sig till någon skarp och välformulerad kritik, vare sig positiv eller negativ.

Icke desto mindre – det vore kul om ni någon gång ibland lämnade något kommentarsspår efter er, om ni nu inte redan gör det. Det behöver verkligen inte vara varje gång, men om man gör det vid sådär vart tionde, tjugonde eller trettionde inlägg, storleksordningen enstaka gång per år, ja då borde det bli i snitt någon kommentar per inlägg. Det skulle jag tycka var roligt.
Ni behöver inte ens presentera er.
Jag kan inte lova att svara på alla kommentarer, än mindre att svara klokt och fylligt, så jag har givetvis inga krav på att en kommentar ska vara speciellt klok och fyllig. ”Bra skrivet!” duger. Liksom ”Nu hetsar du väl upp dig i onödan, tänk på barnen i Grekland.” Eller ”Ditt inlägg om den kungliga fruktskålen får mig att tänka på den gång jag, klämd mellan faster Agatha och faster Dahlia, tvangs stjäla en kosnipa i silver (modernt holländskt arbete).”

Det kommer förvisso likes och, ibland, kommentarer på Facebook. Det är roligt. Jo, det är det verkligen. Både för att det borde dra in några läsare till, och för att det är roligt i sig. Sluta inte! Kruxet är att de sedan försvinner i historiens dimmor, och när om man senare går tillbaka till originalinlägget är det Nazcaöknen igen.

Ni måste förstås inte. Jag ser mycket hellre att någon fortsätter läsa i tysthet än slutar läsa för att hen känner tvång att lämna kommentar. Men tänk på saken! Någon gång om året sådär. Det tycker jag vore roligt.

(Inläggets titel: Härifrån. Tack Sofia. Det kom nästan att heta Alone in the dark.)

Publicerat i Meta | 9 Comments »

Dumt om arbetslöshet

tisdag 15 maj, 2012

Det här riktar sig till de delar av kommentariatet som, precis som vid Reinfeldts 75-årsuttalande, nu vid uttalandet om vem som är arbetslös går igång på alla cylindrar om den svenska högerns omänsklighet. Här hemma går vi i vår tur igång på den debila reaktionen från detta inläggs tänkta mottagare.
Bästa Sämsta kommentariat. Kan ni läsa mer än en mening i taget innan det blir information overload?
Här är originalartikeln, eller så gott som. Ja, om man bara läser två meningar och de är

Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.

Ja, då kan det tolkas som att man bara bryr sig om etniska svenskar mitt i livet. För den som har normal läsförståelse och orkar läsa de dryga 300 ord artikeln består av uppenbarar sig ett annat sammanhang. ”Uppenbarar sig” är en adekvat beskrivning, för det är banne mig helt uppenbart att vad Reinfeldt gör är inte att han säger att bara etniska svenskar mitt i livet är viktiga. Han säger att problemet är att andra, som ungdomar och invandrare, har det svårt på arbetsmarknaden, och det impliceras tydligt att det är ett problem man måste ta itu med.
Det finns tydliga siffror på att han har rätt i sak.
Är det då inte bra att problemet påtalas? Jo, det är klart det är. Om man inte låtsas om ett problem blir det ofta svårare att göra något åt det.
Vad Reinfeldt gör är faktiskt exakt motsatsen till att säga att bara etniska svenskar mitt i livet är viktiga. Han säger att, okej, just det problemet verkar hjälpligt löst, men det finns andra problem som inte är lösta än.

Alliansfritt Sverige skriver, talande nog,

En person som inte erkänner problem kan aldrig åtgärda dem heller

Löfven stämmer in i kören:

Man pekar ut vissa grupper och säger att det är de som är problemet

WTF, dudes?

Om ni inte orkar läsa artikeln kanske det här är kort sammanfattning nog:
Reinfeldt erkänner problemet. Han säger inte att vissa grupper är problemet, han säger att de har problem.
Det är vad det handlar om. Det är fanimej inte svårt.

Tyvärr är det rätt uppenbart att den del av kommentariatet som det här riktar sig till ser det som högsta prioritet att basha Reinfeldt med vilka halvsanningar och lösryckta citat som helst. Om man därmed också dödar alla försök till en konstruktiv diskussion om ett av våra större samhällsproblem, ja då är det tydligen värt det.

Ni är inte de goda i den här diskussionen. Väx upp. Eller läs i alla fall en hel artikel och tänk på vad som är viktigt för er innan ni kastar er över tangentborden.

Uppdatering

Jag har blivit uppmärksammad på att Fredrick Federley, en politiker jag annars håller högt, säger att Reinfeldt spelar Sverigedemokraterna i händerna. Han har fel. Att sakligt diskutera problem av denna typ lär inte gynna SD. Vad som däremot bergsäkert gynnar SD, det är att reflexmässigt sparka bakut så fort någon nämner att det finns ett problem. Då kan SD säga att kolla, bara vi vågar prata om det är. Och vad värre är – de har rätt.
Jag har länge drivit linjen att man inte ska försöka tiga ihjäl SD. Man ska ta dem på allvar och mala ned dem i en saklig debatt. På exakt samma sätt ska man inte tiga ihjäl problem med hög arbetslöshet i vissa grupper. Att sopa det under mattan är inte konstruktivt. Man ska ta problemet på allvar. Men först måste man våga prata om det, och inse att det inte gör en till vare sig rasist eller inskränkt. För att tala med Alliansfritt Sverige: En person som inte erkänner problem kan aldrig åtgärda dem heller.

Publicerat i Politik | 5 Comments »

Vilse i piñatan

lördag 5 maj, 2012

I förstone när jag hörde talas om vänsterpartiets jippo (Sydsvenskan, SvD) med barn som med slagträn går loss på piñatas med bilder föreställande borgerliga politiker fäste jag inte någon större uppmärksamhet vid det. Business as usual, mer eller mindre. Det var först när någon kom släpande med den gamla klyschan om vilket liv det skulle blivit om samma sak gjorts från den borgerliga sidan som tangentbordet började ropa på mig.
Klyschan har nämligen blivit klyscha av en bestämd anledning: den är sann. Tänk om centerpartiet gjort piñatas föreställande Jonas Sjöstedt, Josefin Brink och Stefan Löfven, och sedan låtit centerbarnen attackera dem med högrepar (de skriver för övrigt om baseballträn i Sydsvenskan, men det verkar märkligt USA-imperialistiskt och jag misstänker hur som helst att det rör sig om brännbollsträn). Det skulle verkligen ha blivit ett sabla liv. Nu kan man förvisso hävda att det blev det i vänsterpartiets fall också, eftersom jag alls hörde talas om det, men jag sätter en halv melon på att det är inget mot vad som skulle utbrutit i det omvända fallet.
Anledningen lär åtminstone delvis vara att sådant här är relativt legio från V-håll, medan de flesta borgerliga partier inte skulle komma på tanken. Man har, liksom jag, helt enkelt vant sig vid att våld är en del av den politiska symboliken från vänsterkanten. För det är ju vad det är – sedan kan man i efterhand sitta och säga att det bara var en kul grej. Man kan till och med tro på det själv, och ha tänkt på det så ända från början. Men det är just för att man är van vid att våld är en del av sin politiska symbolik.

Det är förmodligen min viktigaste poäng i hela inlägget, så jag tar den en gång till, i fetstil.
Anledningen till att man inte reagerar mer på sådant här är att alla, både vänsterkanten själv och andra, är vana vid att våld är en del av vänsterkantens symbolkultur.

Hela affären pekar vidare på två företeelser endemiska i vänsterpartiet.

Den första är närbesläktad med poängen ovan, och illustreras av en debattartikel i Aftonbladet från representanter för Vänsterns studentförbund i Malmö. I den framförs en vid det här laget bekant argumentation: vad är väl detta mot det våld som högern dagligen utövar mot medborgarna? Varmed avses den politik som i god parlamentarisk ordning och med demokratiskt stöd av svenska folket förs av sittande regering. Grejen är att det är inte den politik som skulle förts av artikelförfattarna själva om de suttit vid makten, och därför verkar det vara okej med våldsattribut riktade mot demokratiskt valda politiker. Det är långtifrån första gången jag ser sådana resonemang. Den som resonerar så menar jag har inte tagit till sig elementa för parlamentarisk demokrati.
Kuriöst nog hänvisar man till freds- och konfliktforskaren Johann Galtung för att få stöd i sin argumentation. Jag stötte på honom när jag surfade runt inför skrivandet av förra inlägget om antisemitism. Galtung har alldeles nyligen skrivit en artikel där han ger uttryck för gravt antisemitiskt material. Det är förstås i princip möjligt att vara en god forskare samtidigt som man strikt på sin fritid hatar judar. Ändå är Galtung en referens jag själv skulle vara försiktig med att använda för att bättra på min moraliska image.

Den andra företeelsen rör vid idébristen. Jag vet att jag länkar jätteofta till mitt lustmord på vänsterpartiet, men det är för att det så ofta visar sig stämma. En äkta vänsterpartist har inte varit för något sedan löntagarfonderna. Obs! Att vara för att vara emot något gills inte. Man har otroligt tunt med idéer för vad man vill med samhället. Vad man har är föreställningar om hur det inte ska vara (allt efter 80-talet). Och det är verkligen sant! Som tålmodiga bloggföljare sett har jag wallraffat på Socialistiskt forum både 2008 och 2010. Jag har lyssnat på vad vänsterkanten säger när de, hyfsat internt, funderar över vad de vill med sin politik. Och jag har hört – tystnad. Eller ja, tystnad och tystnad. Det klagas över att andra (liberaler) har fler idéer än de själva. Och givetvis pratas en hel massa, och allmänt hållna ord som ”rättvisa” kan dyka upp. Men när någon ber om konstruktiva, framåtriktade idéer, då blir det tyst. Undantaget en farbror som predikade bokstavstrogen gammelkommunism, men det kan vi nog bortse från.
Vad man däremot har lätt att samlas kring, det är fiendskapen mot ondingarna som inte tycker som man själv. Liberaler och borgare, mest. Jag skriver ”ondingarna” inte för att ironisera. Det verkar vanligt i dessa kretsar att anse att den som nått en annan politisk slutsats än den egna inte hamnat där för att man tänkt fel på något sätt, utan för att man är ond och vill ont. Och det är då det blir så här. Man har inget att vara för, utan koncentrerar sig helt på att i ökande desperation vara emot något annat och några andra. Inte desperation över sin livssituation, utan sin politiska situation. Någonstans i den atmosfären framstår det efter ett tag som fullt berättigat, ja rentav naturligt, att greppa ett slagträ och puckla på porträtt av sina politiska motståndare. Symbolvärdet, att våld mot politiska motståndare är berättigat, kan rentav bli ett plus.

Jag ska inte säga alla, det vore osant, men många vänsterpartistiskt sinnade jag träffat ger ett argt intryck. Ja, de är arga helt enkelt. Mest jämt, i alla fall i politiken. Det är nog ingen slump. Har man byggt sin politiska tillvaro, inte kring någon speciell idé för hur världen ska bli bättre, utan kring en föreställning om att allt som ännu inte är perfekt kan tillskrivas den inneboende och medvetna ondskan hos alla som inte tycker som en själv, då blir man nog rätt arg med tiden även om man inte var det från början. Ilskan lär inte minska med år av blint rallarsvingande mot denna kabal utan att träffa något, vilket för all del skulle kunna förklara driften att måla en storpotät på en piñata och gå loss på den i stället.
Men vackrare blir det inte.

Publicerat i Politik | 2 Comments »

Antiantisemitism, en lekmannamanual

tisdag 1 maj, 2012

Det var nu bra länge sedan jag skrev något om antisemitismen i vardagen. Det beror inte, som man lätt skulle kunna tro, på att världen nyktrat till, kammat sig (eller i förekommande fall odlat hår) och skaffat sig ett jobb, utan i vanlig ordning på att jag inte är någon nyhetsbyrå.

Material har inte saknats. Mest spektakulärt på sistone har nog Günter Grass dikt varit, med påföljande rabalder som man med fördel kan läsa Mathan Ravid från SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) redogöra för på Expressen Kultur.
Vi har också – förstås, frestas jag tyvärr tillägga – Ilmar Reepalu i Malmö som gång på gång, år efter år, bara råkar häva ur sig något antisemitiskt tankegods.

När Donald Boström fick härja fritt på Aftonbladet med att sprida antisemitiska blodsmyter gick jag till botten med detaljerna – nästan hela denna kategori på bloggen handlar om det. (Den som klickar runt lite bland länkarna kan för övrigt se att just Aftonbladet dyker upp mer än en gång.) Det här inlägget är dock ingen detaljorgie. I stället tänkte jag prata lite om antisemitism i allmänhet, från ett lekmannaperspektiv.

Jag är inte expert på antisemitism. Men min tes är att det är inte climate science, det här. Det går förstås att göra svårt, och ska man gå på djupet kan det kräva sin expert, och det finns alltid svårbedömda gränsfall, men i en första ordningens approximation är det inte så jäkla svårt. Så här kommer, från en lekman, några grundantaganden. Ni ska till och med få en checklista.

Det är lätt att få för sig att antisemitism är något som bara utövas av brunskjortor med ett osunt förhållande till svenska flaggan och vaga men bestämda åsikter om svenskhet. Det är ungefär som att tro att rasism bara återfinns hos… ja, samma klientel. Antisemitism är i grunden inte annat än gammal vanlig rasism, riktad mot judar. Det finns en hel del särskiljande drag, mest i form av populära antijudiska myter, allt från föreställningar om judars makt till att de dödar ickejudars barn för att komma åt deras blod (eller organ). Men i en första, eller möjligen nollte, ordningens approximation underlättar det att tänka på antisemitism som annan rasism. Skulle det inte vara okej att säga om muslimer eller svarta skulle det antagligen inte vara okej att säga om judar heller.

Okej, nog pratat. Till checklistan! Vad är okej och vad är inte okej?

* Att kritisera staten Israel – helt okej. Israel ska ha ögonen på sig som alla andra stater.
Det händer att det grymtas om att så fort man kritiserar Israel blir man stämplad som antisemit. Det är till och med vanligt att höra sådana grymtanden. Det är komplett struntprat. Israel kritiseras hur mycket som helst och något åsiktsförbud existerar inte. Det är när man kritiserar Israel på ett osakligt, antisemitiskt sätt som man blir beskylld för att sprida antisemitism.

* Att skuldbelägga enskilda judar, eller för den delen judar som grupp, för staten Israels agerande – inte okej. Av rätt uppenbara anledningar, och för den delen samma anledningar som enskilda muslimer inte ska behöva utstå spott och spe för att Iran är en mördardiktatur. Ändå mycket vanligt.

* Att ogilla den judiska religionen – helt okej. Jag är till exempel ateist och därmed motståndare till samtliga religioner, judendomen inräknad, eftersom samtliga religioner jag känner till bygger på försanthållanden av saker det inte finns goda skäl att hålla för sanna. Det gör inte mig eller någon annan till antisemit. En parallell är att jag inte känner någon som helst dragning till den kristna högmässan, men att jag för den skull inte hyser antipati mot kristna människor i gemen. Eller, närliggande, att jag själv inte har någon lust att använda eyeliner men för den skull inte har beef med eyelinerfrälsta.

* Att ogilla vissa sedvänjor som förekommer i en judisk kontext – också okej. Som omskärelse av spädbarn, en debatt som min vän Johan Sperling dräpt (fast det verkar inte ha hjälpt).
Klarar man att hålla mer än en tanke i huvudet åt gången går det fint att kritisera en människas enskilda handlingar utan att göra hets mot folkgrupp av det. Lite som att jag kan ha skarpa invändningar mot en socialdemokratisk partiledares tankar kring telelagstiftning utan att för den skull säga att alla som röstat på S är idioter.

* Att förutsätta att judar världen över samarbetar, gärna i hemlighet, just för att de är judar – inte okej. Klassisk myt.

* Att tillskriva judar stor, sinister makt över världens agenda, makt som utövas för att främja specifikt judiska intressen – inte okej, ännu en klassisk myt.

(Här är det dags för en problematiserande paus. Det är inte okej att förutsätta att judar samarbetar bara för att de är judar, men självklart finns judar som samarbetar. Det är inte okej att tillskriva judar stor makt, men självklart finns det en judisk lobby, precis som det finns en kristen lobby, en vapenlobby och en nykterhetslobby. Vanligen är det inte så svårt att skilja sakliga påståenden från rasistiskt dravel, men det är klart att det kan bli svårbedömda gränsfall ibland. Slut på pausen.)

* Nästan utom tävlan: Att framföra tankegångar i stil med att eftersom judarna förföljts så mycket och fått så mycket spö, inte minst i och med förintelsen, borde de väl ha lärt sig att le och vara snälla nu. Ni hör hur det låter.

* Att likställa staten Israels agerande med nazityskland, när en enkel reality check skulle ge att det är befängt – inte okej, men mer och mer vanligt. Min trendkänsla säger mig att det här är något som verkar vara på uppgång, medan anklagelser om gudadråp inte är lika hett i dag som det varit.

* Att i negativa sammanhang, när det är helt ovidkommande för sakfrågan, ta upp någon inblandads judiskhet – inte okej. Det här är en annan vanlig grej, särskilt när man på detta sätt kan koppla någons judiska bakgrund till något som påminner om en av de antijudiska standardmyterna, som girighet eller hämndlystnad, eller bara allmänt skumraskande.

* Döpa en hel kategori på sin blogg till ”judefrågan” – förhoppningsvis något man kan komma undan med, om man inte har en nazivinkling på det.

Jag låter listan stanna där. Den är inte fullständig, men det är en början. Den som tycker att inslagen är absurda kan ta sig en funderare över att samtliga antisemitiska punkter ovan (utom kanske gudadråpet) förts fram i stora tidningar och/eller av etablerade politiker, i Sverige, på 2000-talet.

Jag är som sagt inte expert på antisemitism. Den uppmärksamme länkläsaren kan dock ha noterat att jag återkommit till SKMA. Det är inte en tillfällighet. Jag har stor respekt för SKMAs arbete, och de har bland annat en längre men fortfarande kort sammanfattning av antisemitismens historia och nuvarande uttryck. Rekommenderad läsning.

Publicerat i Judefrågan & så'nt | 2 Comments »

Läser du det här kan det bli dyrt

torsdag 19 april, 2012

Kan det vara sant? Det börjar viskas om att tv-licensen, eller tv-avgiften, kan vara på väg ut. Det vore inte en dag för tidigt. Barockare och mer stötande system får man leta efter i Sverige i dag. SvD skriver att den kan vara på väg att ersättas med en skatt liknande begravningsavgiften.
Självklart är några mörkermän – notera att mörkerman kan man vara oavsett faktiskt kön – emot. Mats Svegfors, vd på Sveriges Radio, tycker att det är viktigt att det ska vara en avgift och inte en skatt. Han säger:

– En avgift karaktäriseras av att det finns ett direkt samband mellan betalning och att man erhåller en tjänst. En obligatorisk avgift som alla ska betala är en skatt, inte en avgift. Det hjälper inte om riksdagen kallar en skatt för en avgift. En skatt är en skatt.

Därmed lyckas han sätta fingret på en av de två saker som är galna med dagens avgiftssystem. På 60-talet fanns det ett direkt samband mellan att ha en tv och att titta på tv, men nu när man kan ha en tv till så mycket annat är den kopplingen helt borta. Jag kan exemplifiera med mig själv, som äger en tv – och betalar tv-avgiften – men inte tittar på tv. Tittar på film på min tv, ja. Spelar spel på min tv, ja. Tittar på SVT på min tv, nej. Man kan alltid hävda att jag borde göra det, men jag gör det de facto inte. Jag har inte bett om tjänsten jag erhåller. Att jag i lagens mening inte betalar för att titta på SVT utan för att äga en tv-mottagare accentuerar bara det absurda i att hävda att jag betalar för att erhålla en tjänst.

Till och med det där att betala för att ha en tv-mottagare är det lite si och så med. För några år sedan, när det analoga nätet höll på att släckas, var det fortfarande innehavet av en analog tuner man betalade för, och det fanns då inga planer på att ändra det. Jag tror att de faktiskt tagit sig samman och ändrat det sedan, men under en period betalade man alltså inte ens för att ha en apparat som gjorde det möjligt att se SVT, utan för för att ha en apparat som inte längre fyllde någon teknisk funktion. Då har man verkligen helt lämnat det här med att ta betalt för tv-utsändningarna, och klår bara folk på pengar helt arbiträrt. Om det är vad Svegfors värnar i avgiften, då säger jag hej och välkommen till skatten.

På senare år har det pratats, synbarligen på fullt allvar, om att utsträcka de avgiftsgrundande apparaterna till datorer, eftersom man nu kan se SVT på internet. Då har vi lämnat det arbiträra och närmar oss ”hål i hela huvudet”-territorier. Det skiljer sig i princip inte från att jag skapar något upphovsrättsskyddat, lägger upp det på internet och sedan kräver resten av världen på pengar för att de nu kan se något jag har upphovsrätt på. Men när Sveriges Radio upptar vår tid med sådana idiotier ska vi tydligen ta det på allvar.

Det här är dessutom bara ena halvan av dårskapen. Den andra är att vi har byggt upp ett kontrollsystem för att övervaka efterlevnaden. Det finns förstås kontrollsystem och kontrollsystem, men försök ta ett steg tillbaka, låtsas att du inte kände till systemet och begrunda följande:

I Sverige, 2012, avlönar vi – staten, det offentliga – folk för att titta in genom fönstren hos människor för att se om de möjligen äger en TV-mottagare. Upptäckt av otillåten kommunikationsutrustning ger provision.

Det är inte rimligt någonstans.

Eva Hamilton, vd på SVT (samt ordförande för Radiotjänst som driver in avgifterna) säger att dagens finansieringsmodell fungerar väl med hög betalningsvilja.
Och visst, jag betalar ju min avgift. Fast Stasi fungerade ju också väl och hade hög anslutningsgrad i befolkningen. Onödigt halsbrytande jämförelse kan tyckas, nästintill Godwin-varning. Kanske det. Å andra sidan – vi har alltså ett system där statligt avlönade spanare gluttar in genom folks fönster. År 2012.
Svegfors och Hamiltons omhuldade avgift har dels endast ringa koppling till tjänsten den ska finansiera, dels bygger den på ett angiverisystem. Det är inte bara absurt, det är frånstötande. Vi kan inte ha det så. TV-avgiften måste ut.

Jag tjänar mer än snittet i Sverige. Jag inser att om avgiften i stället blir en skatt proportionell mot inkomsten kommer jag att betala mer till SVT än jag gör i dag, och jag tittar som sagt inte på tv. Men det är okej. Jag har inget emot SVT, och får jag betala lite mer för att slippa delta i den här osmakliga avgiftscharaden är det värt det alla licensfria dagar i veckan.

Publicerat i Politik, Vardagens väsentligheter | 2 Comments »

Deklarationsdags

måndag 16 april, 2012

Det har slagit mig att jag kanske borde deklarera att jag sedan en dryg månad är medlem i Centerpartiet. Delvis inspirerad därtill av min vän Johan Sperling tog jag, i någon mening, konsekvensen av att i två val ha propagerat för att rösta på Centern. Att sympatisera med ett parti är förvisso inte samma sak som att vara med i det, och det är ännu alldeles för tidigt för att säga vart, om någonstans, medlemskapet leder. Jag får ge det lite tid innan jag ser vartåt det barkar.

Vad kommer det här att betyda för bloggen då, kan man säga något om det i alla fall? Kommer jag hädanefter bara att skriva drapor till Centerpartiets oerhörda ära? Nja, förhoppningsvis inte. Som bevis vill jag andraga min nyligen framförda kritik mot 15:51-initiativet, som jag tack vare mitt sprillans medlemskap uppmärksammades på med Centerkvinnorna som avsändare.

Men i just det här inlägget ämnar jag faktiskt skalda till Centerpartiets fromma.
Låt vara att jag är lite sent ute, men bättre det än aldrig.
Det handlar om stockholmsidén att göra Kungsgatan till gågata på helger under sommaren (juni-augusti), framförd i DN för några dagar sedan, väsentligen för att ge plats åt förmodat folkliv. Jag tycker idén är intressant. Den som följt mina åsikter i trafikärenden vet att jag har en positiv grundsyn på biltrafik, inte minst då den biltrafik jag hoppas att vi ska ha en liten bit in i framtiden, men det betyder inte att det alltid måste vara bilar överallt. Det är inte säkert att det blir någon fantastisk upplevelse med en periodvis bilfri Kungsgata, men bilförbudet är så begränsat i omfattning att jag tycker det kunde vara värt ett försök. Visst är det ett par frågor som måste lösas, vilket Ankersjö också vidgår i artikeln, som dragningen av Ettans buss. Men det skulle kännas trist att inte ens försöka hitta en lösning på dem.

Trist är just vad kritiken i SvDs ledarblogg mot förslaget känns. Den skjuter dessutom bom på i alla fall två sätt. Jag citerar en god bit av inlägget:

Partier som koketterar med att kalla sig liberala borde däremot ha mindre egna idéer om den perfekt[a] staden och i stället ha medborgarna som utgångspunkt för stadsplanering. Hur och var vill man bo. Hur och var vill man flanera. Samt Hur och var vill man köra bil.

Det är därför med en smula besvikelse jag tar del av det senaste utspelet från Stadshuscentern som nu vill stänga hela Kungsgatan för trafik.

Ansatsen tycks vara att liberaler ska låta människor sköta sig själva och därför inte alls ägna sig åt trafikfrågor.
Visst, i en mycket fjärran form av liberalism kan man väl anta en laissez faire-attityd till trafikfrågor och tänka att det där, det ordnar marknaden själv, det ska inte politiker befatta sig med. Just infrastruktur brukar dock inte höra till de frågor som ens rätt så renläriga liberaler vill släppa. Själv har jag svårt att se det orimliga i att en liberal har synpunkter på vilka fordon som får åka på en offentligt ägd gata. Att utmåla det som ett svek mot den liberala hållningen – nja, det är mer fånigt än klarsynt.

SvD fortsätter sedan med att postulera ”Det går inte”. Postulatet tycks vara argument nog i sin egen majestätiska prakt.

Påpekandet att det inte är mindre framkomliga trafikleder som behövs i Stockholm är förvisso sant, men envar som knatat Stockholm fram en helg i juli kan intyga att just då kanske det finns utrymme för ett trafikmässigt experiment. Jag är helt med på att man inte ska trakassera Stockholms bilförare för principens skull, men att tvärsätta klackarna i backen mot det här förslaget är – ja, nu kommer det igen – fånigt.

Publicerat i Meta, Politik, Transportsträckor | Kommentarer inaktiverade för Deklarationsdags

Andras skattegrafer och vad som ligger däri

tisdag 10 april, 2012

Nu hörni. Nu ska vi snacka skatter. Gather ye round, children!

Jag följer upp förrförra postningen med ännu ett inlägg inspirerat av The Economist som i senaste numret, i en artikel föranledd av Frankrikes socialistiska presidentkandidat Hollandes löfte att höja högsta inkomstskatten till 75%, har en graf över några länders högsta marginalskatter. Det här med skattegrafer är ju uppenbarligen något som engagerar mig djupt, så vad kunde vara lämpligare?

Så alltså, fotograferat rätt ur tidningen:

Diagrammet är intressant för att det inte bara visar nivån på högsta marginalskatt, utan även vid vilken inkomst man drabbas av den. Det är en dimension som ibland tappas bort. Att Sverige har en högsta marginalskatt på runt 57% betyder egentligen inte så mycket i sig. Vi skulle kunna ha en högsta marginalskatt på 90% utan att det skulle göra speciellt mycket om den inträdde vid en årsinkomst på tio miljarder kronor. På samma sätt skulle det antagligen märkas rätt mycket om marginalskatten blev 40% – från första tjänade kronan.
Tittar man på Economists diagram blir det tydligt hur Sverige står ut, inte bara med sin höga marginalskatt utan också hur jämförelsevis långt ned i inkomst den slår till.

Jag skriver ”drabbas av den”, vilket inte är ideologiskt per se. För den som måste betala en skatt är det naturligtvis en bruttoskada. Det är (bland annat) därför man beskattar tobak och alkohol – det ska ta emot att använda dem. När det gäller skatt på arbete är syftet knappast att avskräcka, men effekten är förstås densamma ändå. Att gå därifrån till att vilja drastiskt sänka marginalskatten kräver dock mer än ett konstaterande att en hög skatt har en skadlig komponent. Anledningen till att man alls tar ut skatt på arbete är – eller bör vara – att man tycker att pengarna gör nytta i skattefinansierad verksamhet, och att nyttan är större där än där pengarna skulle vara om man inte skattat hem dem. Det låter trivialt och är det också, men det är en annan sak som åtminstone i de mer vulgära skattediskussionerna kommer bort ibland.

I Sveriges fall är värnskatten (som det egentligen inte heter längre) en del av den högsta marginalskatten, alltså 5% extra statsskatt som i strid med 1991 års skatteuppgörelse tas ut på årsinkomster över 587200 kr. De försök som gjorts att utvärdera värnskatten har väsentligen kommit fram till att det inte bara fråga om en bruttoskada utan även en nettoskada, i betydelsen att den på det hela taget skadar tillväxten och ekonomin. Det är i grunden en fråga om en lafferkurva; intäkter från skatter ökar inte alltid med skattesatsen, utan någonstans vänder det.
Jag tror inte att den värsta skadan med värnskatten är att folk som redan har relativt höga löner drar ned på arbetad tid, även om det är en del av det. Snarare är det den avskräckande effekten, att folk som ännu inte nått de nivåerna men skulle kunna anstränga sig extra helt enkelt låter bli. Någonstans blir belöningen för liten.

O, förresten – den som händelsevis inte tror att folk reagerar på ekonomiska incitament bör ta sig en titt på hur det pusslas för att optimera utfall av föräldraförsäkringen, eller för den delen hur biltrafiken i Stockholm minskade med trängselskatten.

Varför avskaffas då inte värnskatten? Det är knappast av ekonomiska skäl, snarast politiska. Att avskaffa värnskatten öppnar för attacker vänsterifrån om att gynna de rika, vilket är både sant, tveksamt och irrelevant.
Det är sant för att – ja, självklart kommer det att gynna höginkomsttagare.
Det är tveksamt för att korrelationen mellan hög inkomst (då man drabbas av värnskatt) och stor förmögenhet (då man är rik) är ovanligt svag i Sverige. Det är två olika saker som ständigt blandas samman.
Det är irrelevant för att det inte är – inte bör vara – något självändamål att klämma åt höginkomsttagare, om man inte bär på det vänsterpartistiska oket förstås. Är nettoeffekten av en skatt skadlig ska den givetvis avskaffas, även om några höginkomsttagare får det bättre som följd.

Jag skriver ”några höginkomsttagare”, för så många är de faktiskt inte. Värnskatten inbringar, brutto, ungefär 4,5 miljard till statskassan. Det borde gå att ta bort på studs, men just det belyser ett ekonomiskt aber som faktiskt kommer med ett avskaffande. Även om effekten på totalen väntas bli positiv tar det nog ett tag innan folks beteende anpassats till den nya situationen. Det är, föreställer jag mig, som telekomavregleringen i början av 90-talet, vars positiva effekter inte blev riktigt kännbara förrän ett helt knippe år senare. Medan man väntar på att skutan ska svänga är det, i en statisk beräkning, 4,5 Gkr man ska ligga ute med per år. Antagligen lite mindre eftersom en del av det konsumeras och inbringar moms, men på den vägen är det i alla fall. Tror jag.

Det accentuerar situationen för statsskatten i stort. Jag har tidigare skrivit en del om ett tänkt avskaffande av hela statsskatten. Jag har inte lika mycket på fötterna där, men min från-höften-gissning är att även ett avskaffande av hela den statliga inkomstskatten, de 20% extra i skatt som kommer vid en årslön över 414000 kr, skulle vara gynnsam på sikt. Förutom en gissad ekonomisk nettovinst lyfter jag två punkter rätt ur det inlägg jag just länkade till:

  • PR! Sverige har i dag världens högsta marginalskatter. Vips skulle vi ha bland de lägre. Utan att det kostar sådär omöjligt mycket.
  • En massa krångel som försvinner. Hela IPS-systemet bygger på progressiv beskattning. Likaså de bespottade 3:12-reglerna, som är ett lappverk till följd av att inkomst och kapital beskattas olika. Platt skatt på samma nivå som kapitalbeskattning skulle ta bort både möjlighet och incitament till en väldig massa dribblande, och det torde också minska på administrationsbehovet.

Vad skulle det kosta då, om man som med värnskatten tänker att de för statskassan positiva effekterna kommer först på lite sikt (för löntagarna kommer en positiv effekt förstås på en gång)? Tja, den statliga löneskatten inbringar brutto runt 40 miljarder per år. Det är förstås pengar. Inte mer än ungefär 2,5% av de totala skatteintäkterna, men ändå pengar. Man kan närma sig det här från två håll.
Det ena är att 40 Gkr är en hurvans massa pengar som man ska klara sig utan en tid, och då finns det viktigare saker att satsa på, exempelvis jobbskatteavdrag. Ett sådant resonemang är inte utan poänger. Jag har själv argumenterat för att det problem som jobbskatteavdraget skulle åtgärda var större än problemet med statsskatten.
Det andra hållet att närma sig från är att 2,5% av skatteintäkterna omöjligt kan vara en showstopper för evigt. Bara jobbskatteavdraget har, i sin statiska kalkyl, kostat klart mer än så. Det är klart det går! Man behöver inte ens ta allt på en gång. Precis som med jobbskatteavdraget kan man ta det i omgångar. Det handlar om att ta sig samman och börja argumentera.

Det kommer vid det här laget knappast som en överraskning att jag har en svaghet för det senare synsättet. Nu har vi ett jobbskattavdrag. Dags för ett statsskatteavdrag?
Ta också och titta på det här inlägget. Det utmynnade i vad som strängt taget är ett pläderande för – nå, inte en platt skatt. Det kommer fortfarande att finnas en progressivitet i skatteskalan. Men ändå något avsevärt plattare än i dag. Är det också ett rop på en nattväktarstat? Är det en brandfackla om att lägga ned den offentliga sektorn? Nej, det kan inte ens den mest hyperventilerande högskatteförespråkare påstå. Det är en argumentation för något som även i ett riktigt dåligt utfall skulle sänka de totala skatteintäkterna med ungefär 2%.
Som högerspöke betraktat känns det väl ändå rätt beskedligt?
Tänk på det. Det kan hända att du börjar gilla tanken.

Publicerat i Politik | 5 Comments »

Fulspel om narkotikalagstiftning

söndag 8 april, 2012

SvD Brännpunkt har i dag en artikel av en narkotikapolis, ”De som vill legalisera bör se helvetet först”. Den inleds:

Aktuell statistik visar att fler missbrukare dör. Naiva debattörer och politiker, några med dunkla motiv, dömer ut svensk narkotikapolitik. De påstår att den restriktiva svenska modellen är en bidragande orsak till att dödstalen stiger, och vill avkriminalisera bruk av narkotika. Förslagen är att öka substitutionsverksamhet och sprututbytesprogram, legalisera cannabis. Listan kan göras lång. Alla förslag har dock en sak gemensamt. En total avsaknad av respekt för den enskilde missbrukaren.

På den vägen är det. Artikeln avslutas också med en referens till dunkla argument, som ”är inget annat än en skymf mot oss som försöker rädda liv”.

Jag har argumenterat för legalisering av narkotika, med grundargumentation här och sifferbakgrund här. Det går i korthet ut på att jag inte hittar stöd för att en hård narkotikapolitik leder till något gott, hur goda intentionerna än må vara. Svensk narkotikapolitik är hård, men dödligheten är inte låg.
Det är fullt möjligt att inte hålla med om mina slutsatser. Hemmapanelen gör det inte, och har en del goda argument därtill. Det är fullt möjligt att jag drar fel slutsatser.
Men det är inte något dunkelt i min argumentation, tack så mycket. Att som narkotikapolisen Lennart Karlsson misstänkliggöra sina meningsmotståndare – eller rättare, kasta skit på dem och hoppas att något fastnar – är inte bara ohederligt, det är också oförskämt. Det förstör möjligheten till ett konstruktivt samtal om det narkotikaproblem som onekligen existerar.

Han buntar också ihop sprutbytesprogram med legalisering av narkotika, och skriver bland annat om detta
”Alla förslag har dock en sak gemensamt. En total avsaknad av respekt för den enskilde missbrukaren. Snabba enkla lösningar som bara kommer att leda fram till en sak. Fler missbrukare och fler döda.”
Detta trots att de bästa data som finns om sprutbytesprogram tydligt indikerar en gynnsam effekt. Det stärker inte hans argumentation.

Jag har ingen anledning att betvivla att Karlsson har missbrukarnas bästa för ögonen och gör stora personliga ansträngningar för att hjälpa dem. Men precis som en sjuksköterska kan jobba häcken av sig men sjukvården ändå inte är perfekt organiserad så måste det vara principiellt möjligt att polisen gör sitt bästa men att nuvarande lagstiftning inte är optimal. Det bara måste gå att hålla de två tankarna i huvudet samtidigt.

Det Karlsson skrivit är svårt att se som en debattartikel. Artikel ja, debatt nej. När man säger att framförande av argument andra än de han själv omfamnar är en skymf mot honom ser det mer ut som att be folk hålla käften.
Jag har svårt att tro att det räddar några liv.

Publicerat i Knarkotika | Kommentarer inaktiverade för Fulspel om narkotikalagstiftning

Kuba

lördag 7 april, 2012

Det är dags att skriva lite om Kuba. Jag minns faktiskt inte om jag gjort det förut, men har jag gjort det så är det dags igen, för ämnet borde vara ständigt aktuellt. Vad som får mig att ta tag i det just nu är dock att The Economist nyligen hade en specialrapport om Kuba, och jag nyttjar den som källa och koncentrat av data att destillera ytterligare till bloggform. Inga av de data som framkommer i rapporten går på tvärs mot sådana jag tidigare sett, men kanske just därför är de värda att uppmärksamma.

Kuba är ett fattigt land. Det är inget man är ensam om, det finns många fattiga länder. Kuba är dock ovanligt på så sätt att det finns en vida spridd romantisering och bortförklaring av fattigdomen, samt ibland ett rent förnekande av den. När fattigdomen ändå erkänns är det inte ovanligt att skulden läggs på någon annan, främst då USA. Inget av det här, förutom kanske förnekandet av fattigdomens existens, är unikt. För så gott som varje fattigt land finns det många som är beredda att både börja och sluta sin förklaring med ond kolonialism. Min uppfattning är ändå att detta är betydligt mer framträdande för Kuba än för de flesta andra länder, och att man blundar både för fattigdomen och regimens brutalitet.

Kuba är fattigt nu, men har det inte alltid varit fattigt? Är det inte orättvist att jämföra det med rika länder? Nja.
Kuba före revolutionen 1959 var ett av latinamerikas rikaste länder. Det säger kanske inte så mycket i ett europeiskt perspektiv, men jämförelsen blir relevant. Economist skriver:
In 1959 Cuba was one of the leading five Latin American countries on a range of socio-economic indicators. Life expectancy was close to that of the United States and it had more doctors per person than in Britain and France.
Det betyder inte att allt var handy dandy. Batistas diktatur var korrupt och, ja en diktatur. Inte heller ekonomin var bara solsken. Citatet ovan följs upp med att konstatera att en tredjedel av befolkningen levde i svår fattigdom.

Hur har det gått sedan då?
Lite sådär.
Kubas mest annonserade styrka efter revolutionen har varit hälsoområdet. På indikatorer som medellivslängd, barn- och mödradödlighet och läkartäthet har man legat högt inte bara i ett latinamerikanskt perspektiv, utan även kunnat mäta sig med och stundom slå USA. Det är förstås inget negativt i att ha en bra folkhälsa, men det är inte hela bilden. Till att börja med har många andra länder kommit ikapp och förbi. Man har nu samma medellivslängd som Chile (och USA), och endast något bättre än Mexiko. Detta trots att Chile och Mexiko hade klart sämre utgångslägen 1959.
Kuba var rikare än både Mexiko och Chile 1959 (BNP per capita, köpkraftjusterat), men är nu mycket fattigare – faktiskt fattigare än Dominikanska republiken.
För att ta en annan jämförelse: I början på 50-talet var Kuba ungefär lika rikt (eller fattigt) som Italien. Som vi vet har Italien skötts fascinerande dåligt, men var 2010 enligt Gapminder ändå tre gånger rikare än arbetarnas paradis på Kuba.
Är allt detta då för att, som ofta faktiskt är fallet, alla blivit rikare men Kuba bara inte lika snabbt som de andra?
Åter: Nja.
När Sovjet föll samman rasade Kuba tillbaka till femtiotalsnivåer, men har sedan dess kämpat sig tillbaka och är enligt BNP-måttet rikare i dag än på femtiotalet. Men inte speciellt mycket, och det positiva resultat man kan uppvisa kommer, gissar jag, mycket från turism och hjälp från Venezuela – samt, enligt Economists artiklar, från råvaruutvinning tack vare en kanadensisk firma. De siffror jag ser pekar inte entydigt åt samma håll, men även enligt de mest optimistiskta är rikedomsökningen ytterst blygsam.
Jordbruket, regimens skötebarn, har det inte gått så bra för. Jag citerar Economist igen:
output per head of 15 out of 22 main agricultural and industrial products was dramatically lower in 2007 than it had been in 1958. (…) output of sugar, an iconic Cuban product, has dropped to an eighth of its level in 1959
Detta trots att Castro gjort sockerproduktionen till en hjärtefråga.
Trots – eller just därför. Statliga jordbruk kontrollerar lejonparten, 75%, av Kubas jordbruksland. Så sent som 2007 var nästan hälften av detta inte i bruk. Samtidigt importerade Kuba 80% av sin mat.
Detta är ingen liten sak i ett land där den store ledaren kan ägna timmar av radiotal åt att prisa riskokare, som befolkningen skulle få komma i åtnjutande av för några år sedan.

Vid Sovjets sammanbrott föll, enligt Economist, utgifterna för Kubas välfärdsstat med nästan 80% i reala termer. Det har hämtat sig en del sedan dess, men år 2000 befanns 20% av befolkningen (möjligen i Havana, som är i den rikare delen av landet) vara fattig, definierat som ”at risk of being unable to satisfy their basic needs”. Den siffran tros vara högre i dag. Ginikoefficienten tros ligga runt 0,5. Det är ungefär som latinamerika i stort. I Sverige ligger den runt 0,28. USA ligger runt 0,47.

Så. Femtio år efter revolutionen. Kuba har i stort sett stått still på rikedomsfronten. Andelen fattiga är på ungefär samma nivå som under Batistas regim och landet är inte jämlikt ens jämfört med USA och resten av latinamerika. På hälsoområdet är man inte dålig, men andra har kommit ikapp och utklassat Kuba på övriga fronter.

Och hur blev det så? Är det USA-embargots fel? Nej. Embargot svider säkert en del, men inte värre än att Kubas ledning inte tycks värst intresserat av att få det lyft – som politisk syndabock värderas det högre än fördelarna med ett lyft embargo. Det är inte heller så heltäckande som man kan tro. USA är Kubas femte största importpartner. Ur ett gynnsamhetsperspektiv torde Sovjets enorma subventioner och sedan Venezuelas oljeunderstöd vida överstiga USA-embargots betydelse.
Svaret på hur det blev som det blev är vare sig nytt eller överraskande. Det är inte konstigare än att man försökte införa kommunism. Det blir såhär då. Det är ingen konstig fluke eller olyckliga yttre omständigheter, utan det är precis som man kan förvänta sig när man förstatligar hela samhället och tar bort incitamenten – och ofta möjligheterna – till att arbeta.

Det här är inget att känna skadeglädje över. Ett helt land kört i botten är ingen libertariansk poängseger, det är en alldeles äkta tragedi. Och då har jag ändå bara pratat om ekonomi och välfärd. Politiskt är Kuba en brutal polisstat, där regimkritiker möts med misshandel, fängslanden och trakasserier av familjen. Visst finns än mer brutala ställen – till exempel är det numer rätt sällsynt att regimkritiker dör för regimens hand. Men det är liksom inget man får goodie points för.

Vad betyder allt det här då, vad vill jag säga?
Jag vill slå in en dörr som för de flesta förhoppningsvis redan är öppen. När Kubas ledare nu, inte för första gången, börjar tala om ekonomiska (inte politiska) reformer är det förstås bra. Men de är inga hjältar för den skull. Det är regimens eget fel att ekonomin är trasig, och det är samma regim som aktivt och med våld förvägrar sina medborgare grundläggande politiska rättigheter. Vädret må vara soligt, stränderna fina och de gamla bilarna charmiga, men förtrycket, fattigdomen och tragedin är på riktigt. Romantiserandet borde vara långt borta.

Publicerat i Övrigt samhälle | 2 Comments »

Döden och penningen

lördag 31 mars, 2012

Eller med andra ord: vapenexport. Det har varit lite på tapeten på sistone, och jag skrev själv i förra inlägget ”Och då är jag, vill jag påpeka, inte generellt negativ till vapenexport.” Därför tänkte jag nu passa på att förklara hur jag tänker kring det.

Det är inget komplicerat resonemang. Grundantagandet är att det är i sin ordning att staten har förmåga till våldsutövning, specifikt då väpnad strid. Det är fullt möjligt att inte hålla med om det, och då blir slutsatsen för vapenexporten rimligen en annan, men för egen del menar jag att även om det vore trevligt om väpnad strid aldrig var motiverad finns det situationer då förmågan behövs.

Vill man då ha förmåga till väpnad strid ligger det implicit i detta att man inte bara vill strida; man vill också vinna striden. Annars kunde man hellre låtit bli. En del i vägen till vunnen strid är att åtminstone inte ha sämre materiel än motståndaren.
Nu har det hänt rätt mycket på materielfronten sedan napoleonkrigen. Bara svenskt stål och svartkrut förslår inte längre. Ska man i dag ha slagkraftig utrustning kostar det någonstans mycket pengar. Väldigt mycket pengar. Att vara självförsörjande med sådant är inte att tänka på, i synnerhet inte för Sverige. Jag blir alldeles matt bara jag tänker på vad det skulle kunna tänkas kosta att bygga upp kapacitet för all modern försvarsmateriel inom landet. Inte ens USA mäktar med det. Lösningen är att dela på kostnaden, vilket går att göra på flera sätt. Ett sätt är att gå ihop om utvecklingsprojekt. Ett annat är att den som tagit fram ett bra system kan sälja det till andra – det vill säga försvarsexport och -import. Denna handel kan ses som ett informellt sätt att bekosta projekt tillsammans.
Tricket är att sälja till rätt köpare. Om den som köper visar sig vara fiende en månad senare har man kanske inte vunnit så mycket på sin fina utveckling. Det gäller alltså att sälja till folk i rätt lag.

Svårare är det i princip inte. Tycker man att det är nödvändigt med en försvarsmakt? Om ja, då blir export och import av försvarsmateriel en nödvändig följd, med förbehållet att man ska sälja till rätt lag.

Och det är väl där många som inte är principiellt emot all vapenhandel börjar gnissla, inte utan skäl. Vilka är rätt lag? Personligen tycker jag att länders demokratiska status bör vara en viktig indikator, om än kanske inte den enda. Det tycks hittills funka bra att hävda att demokratier inte krigar mot varandra.
Jag har inte ambitionen att i detta inlägg reda ut precis hur jag tycker att vapenexport ska regleras, bland annat för att det inte är trivialt och jag har inte ett färdigt svar. Jag kan kosta på mig att upprepa att jag finner det högst tveksamt om Saudiarabien är i rätt lag, men jag vill belysa att man kan vara emot vapenexport till Saudi och ändå se behovet av internationell handel med försvarsmateriel.
Det kan man förstås kalla girighet, som alltid när pengar är inblandade. Men pengar representerar resurser, och vill man ha ett fungerande försvar utan att lägga alla sina resurser på det får man vackert acceptera att det kommer handlas med vapen. Något sätt att både äta kakan och ha den kvar känner jag inte till.

Publicerat i Politik, Ultima ratio regum | Kommentarer inaktiverade för Döden och penningen

« Äldre poster
Nyare poster »