Okej, så jag har nyss uppmärksammat att jobbskatteavdraget ger en betydande inkomstförstärkning i alla lönelägen, och relativt större ju mindre man tjänar. Det är, som jag skrev, fakta. Men är det bra använda pengar också? Det är till stor del en normativ fråga. Man kan förstås erkänna fakta men tycka att resurserna hade kunnat användas bättre på annat håll.
Idén bakom jobbskatteavdraget är, som alla borde känna till, att det ska löna sig bättre att arbeta jämfört med att inte arbeta. Det innebär med nödvändighet att den som av en eller annan anledning inte arbetar kommer att få mindre pengar än en som arbetar, jämfört med tiden före jobbskatteavdraget och allt annat lika. Det sker på två sätt, varav det mest betydande torde vara själva skattesänkningen, men också genom att a-kassan sänks något. (Just nivåerna i a-kassan har jag länge tänkt att jag ska skriva ett eget inlägg om, men det får komma senare.) Det kan tyckas orättfärdigt, om man antar att alla alltid jobbar så mycket de bara kan, men det är rätt uppenbart att det inte är så. Den ekonomiska forskning som finns visar tydligt på (jag erkänner dock att jag inte har läst den själv) att det finns ett starkt samband mellan marginaleffekter och sysselsättning. Konkret uttryckt: Om det inte lönar sig för människor att börja jobba så gör de ofta inte det. Vad betyder då ”ofta”? Det vet jag inte. Men på ett anekdotiskt plan så är det för mig tydligt att effekten finns. Jag känner själv personer som föredrar att hanka sig fram på bidrag om de inte tjänar något väsentligt på att jobba. Man kan också misstänka att det faktum att så många varit utanför arbetsmarknaden i just de inkomstlägen där det lönat sig som minst att börja jobba har med det att göra, om än inte uteslutande – vissa sådana jobb kan antas vara mer sjukskrivningsframkallande än andra med högre löner, för att arbetsuppgifterna är repetitiva och den anställde har litet inflytande över sitt arbete.
Vidare är det bara att lyssna på hur folk dribblar med sina föräldrapenningar för att övertyga sig om att ekonomiska spelregler spelar stor roll för hur folk lägger upp sina liv.
Det räknas med att jobbskatteavdraget har fått några tiotusen i arbete. Jag minns inte siffrorna precis, och det är förstås omöjligt att ge ett svar som man vet är rätt. Men, som sagt, man kan tycka att pengarna skulle ha varit bättre att använda på annat håll. Innan jag börjar räkna upp alternativ så ska man dock påminna sig om att en del av pengarna är självgenererande. Statsbudgeten får naturligtvis en förstärkning av att flera kommer i arbete, och det är pengar som inte skulle finnas annars. En del pengar kommer också från sänkte ersättningsnivåer, så man kan inte låta bli jobbskattereformen och använda alla pengar till annat.
Men, nå. Om man skulle ha lagt pengarna på något annat, vad borde man då ha valt? Mer pengar till vård-skola-omsorg kanske? Det är ett populärt mantra.
Jag är dock inte övertygad. Visst finns det problem i till exempel svensk vård, men det är osannolikt att det är för lite pengar som är det stora problemet. Sverige lägger mer pengar än många andra jämförbara länder på sjukvård, utan att för den skulle få bättre resultat – det är framför allt tillgängligheten som brister. SKL visade också för inte så länge sedan att denna sektor under en lång rad år fått mer och mer resurser relativt befolkningsunderlaget. Man har aldrig haft så mycket pengar som nu. Det förefaller troligt att problemet snarare är en monolitisk och urusel arbetsgivare.
När man pratar om ökade utgifter så brukar ovanstående mantra komma tidigt i diskussionen. Ett annat område som skulle kunna vara aktuellt är försvaret. Det är uppenbart att det är ett eftersatt område, och det är inte något som jag tycker är bra. Vad vi ska med ett försvar till har jag möjligen berört tidigare, och jag förbigår det i den här posten. Det är hur som helst svårt att tänka sig ett politiskt mandat för att satsa alla jobbskattepengar på försvaret, men det är inte otänkbart att en del av dem hade varit betjänta av att hamna där. Å andra sidan är det fullt möjligt att försvarets främsta problem inte är för lite pengar, utan obefintlig transparens och usel organisation. Jag har fått höra att ännu i dag, nådens år 2010, så vet försvaret självt inte hur mycket pengar som går vart. Vad man däremot vet är att pengar hamnar fel. Att ge mer pengar åt försvaret kan vara att kasta bra pengar efter dåliga. Sverige ska ha ett försvar, men ibland får jag för mig att det – liksom med sjukvården – vore bäst att bara bränna rasket och börja om på ny blyfri kula.
Sänka andra skatter då?
Jobbskatteavdraget sänker visserligen skatten proportionellt mer för låg- än för höginkomsttagare, men det medför också ökad progressivitet i skatteskalan. Det kan man gilla vänsterifrån, men helt lyckat är det inte. Ökad progressivitet medför minskad motivation att öka sin inkomst, vilket är olyckligt både på ett privat- och nationalekonomiskt plan. Jag, som törs avslöja att jag ligger över brytpunkten för statsskatt, har själv märkt att jag ibland har avstått från extrajobb för att marginalinkomsten blir så pass liten. Värnskatten, de sista 5% i skatt på höga inkomster, var en krisåtgärd i förra krisen som snabbt skulle bort igen, men så har det förstås inte blivit. Regeringen har hänvisat till att det är viktigare med jobbskatteavdraget. På ett sätt håller jag med dem. Värnskatten, och i förlängningen möjligen hela statsskatten, är skadlig, men än mer skadlig har de höga trösklarna längre ned i inkomstskalan antagligen varit. Ändå kan man notera att ett borttagande av värnskatten även i en statisk kalkyl inte skulle vara speciellt dyr, och även ett avskaffande av hela den statliga inkomstskatten skulle kosta väsentligt mindre än jobbskatteavdraget.
Sug på den ett tag! Utan statlig skatt skulle vi ha något som mycket påminde om platt skatt, dvs att man betalar samma procentandel av sin inkomst oberoende av storleken på inkomst – den som tjänar dubbelt så mycket skulle fortfarande betala dubbelt så mycket skatt.
Fördelarna skulle vara flera:
- Ökad överskådlighet i skattelagstiftningen. Det var en av hörnstenarna i 1991 års skatteuppgörelse, och jobbskatteavdraget går rakt på tvärs mot det.
- Borttagna marginaltrösklar mot att gå upp i inkomst. Tröskeln blir inte högre med ökad inkomst.
- PR! Sverige har i dag världens högsta marginalskatter. Vips skulle vi ha bland de lägre. Utan att det kostar sådär omöjligt mycket.
- En massa krångel som försvinner. Hela IPS-systemet bygger på progressiv beskattning. Likaså de bespottade 3:12-reglerna, som är ett lappverk till följd av att inkomst och kapital beskattas olika. Platt skatt på samma nivå som kapitalbeskattning skulle ta bort både möjlighet och incitament till en väldig massa dribblande, och det torde också minska på administrationsbehovet.
Och det här är inte ens orealistiskt, i alla fall inte fiskalt. Kostnaden, i en statisk kalkyl, skulle vara ungefär hälften mot jobbskatteavdraget, om jag minns rätt. Skulle det ha varit så fel att avsätta en del av jobbskatteavdraget för avskaffad statsskatt? Eller åtminstone sänkt, till en början?
Däremot är det antagligen politiskt svårare. Men man får väl börja propagera, det är så man till slut vinner en opinion.
Det finns förstås andra skatter än inkomstskatter. Jobbskatteavdraget ökar efterfrågan på arbete, men det ska till ett utbud av arbete också, och avdraget minskar inte kostnaderna för arbetsgivare. En sänkt arbetsgivaravgift hade inte suttit fel på den fronten.
Den här posten är redan alldeles för lång som den är, och det går inte att täcka in allt som skulle kunna sägas. Ska jag sammanfatta vad jag tycker så blir det att jobbskatteavdraget inte är utan sina problem; det sänker trösklar men ger en brantare sluttning, och det är krångligt. Det tilltalar min teknokratiska klurande sifferpillarsida, men enkelt och överskådligt är det inte. Å andra sidan ger det väldigt många människor kraftigt ökad disponibel inomst, vilket är gott i sig, och det koncentrerar sig på låginkomsttagare, vilket är svårt att vara direkt fientlig till. Det åtgärdar viktiga problem. Såtillvida är det en mycket bra reform.
Samtidigt finns det andra åtgärder som också är angelägna. Min känsla är att det kan räcka med jobbskatteavdrag nu. Lägg pengarna på andra reformer ett tag framöver.
Tillägg:
Jag ser att SvDs ledarredaktion är inne på ett liknande spår. Inte så konstigt, det var ju deras inlägg i frågan härom dagen som fick mig att snickra ihop föregående inlägg.
Förvånansvärt vettig 