Revisionist

söndag 21 juni, 2015

På kort tid har det nu publicerats i alla fall två debattartiklar mot ett svenskt Nato-inträde. Jag tycker att båda brister allvarligt i sin argumentation, och i vissa stycken även i sin sanningsenlighet. Jag välkomnar en Nato-debatt, men folk får gärna skärpa sig också.

Den första artikeln har jag redan skrivit om både på Facebook och Twitter (@DanTilert). Den är inte huvudnumret i det här inlägget, så jag bara lyfter in ungefär vad jag skrev där.
Hirdman skriver:
http://www.dn.se/debatt/tio-myter-och-missforstand-om-svensk-sakerhetspolitik/
Det är egentligen och ungefärligen de argument mot Nato vi brukar se. Vi ska inte se om vårt försvar, för då kommer Kreml få dåndimpen. Som vanligt funderas inte över VARFÖR denna dåndimp, om man inte räknar ett omyndigförklarande psykologiserande över Kreml.
Men de är inte idioter i Kreml. De vet att Sveriges försvar är just ett försvar, utan nämnvärd förmåga att överfalla Ryssland, och det lär inte ändra sig i brådrasket.
Varför då denna Kremls besatthet vid att Sverige inte ska vara förmöget att försvara sig? Det hade kunnat vara värt en rad eller två också.
(Ni kan också få ett facit från mig. Låg nivå på svensk försvarsförmåga gynnar rysk militär och politisk handlingsfrihet, samtidigt som det missgynnar svensk militär och politisk handlingsfrihet. Svårare är det inte.)
Lyckligtvis, för den som vill läsa längre kommentarer, finns det andra som bemött Hirdman.
Långt och systematiskt här.
http://www.svd.se/nato-hirdmans-misslyckade-myth-busting
Inte lika systematiskt men betydligt kortare i del av denna artikel i dag.
http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-vanskap-byggs-inte-med-hot-och-logner/
Som påpekas både av Mattias S i Facebook-kommentar och i DN-ledaren tycks Hirdman numera ha Kreml som uppdragsgivare. Jag vill egentligen att argument primärt ska bedömas på sin egen styrka och inte på avsändaren, och det tycker jag funkar fint även i detta fall. Jag går dock med på att i det här fallet är avsändarens kopplingar relevant information.

Uppdatering den 22 juni: Det har nu kommit ett svar från andra gamla Moskva-ambassadörer. Borde vara tillnyktrande läsning. Det är bistra ord.
”Det är Sven Hirdman som sprider myter”
Lösryckt: ”Det är svårt att se några verkliga möjligheter att med nuvarande premisser föra en dialog med Putins Ryssland om en revidering av säkerhetsordningen i Europa. Denna behöver inte revideras utan respekteras. Sannolikt skulle dock inte heller eftergifter och anpassning minska spänningen. Konflikten med Väst fyller helt enkelt en viktig funktion i den nuvarande ryska maktutövningen. Dessvärre måste kanske EU, Sverige och även Nato åter utveckla sin förmåga att hantera en utdragen konfrontation. I den kraftmätning som nu pågår väcker en sådan förmåga respekt och verkar avhållande, medan försöken att se konflikten från motsidans synpunkt och söka efter kompromisser tolkas som svaghet och genererar större aptit.”

Den andra artikeln är skriven av Thage G Peterson, som var försvarsminister 1994-1997 – av en händelse under samma period som jag gjorde min militärtjänst. Han har publicerat sig på Aftonbladet Kultur, vilket väl kan sägas sätter tonen för vad han skriver.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article20984299.ab
Jag tänker fiska den. Inte i alla detaljer, men valda delar. Citat ur artikeln kursiveras, mina kommentarer i normal stil.

Artikelns inledning är ett försvar av alliansfrihet och neutralitet (och ett starkt försvar, vilket han försiktigtvis inte återkommer till i resten av artikeln). Neutraliteten återkommer han till, och talar om som om Sverige fortfarande var neutralt. Det är vi inte. Vi var det förstås inte under kalla kriget heller, som alla egentligen vet, men vi höll oss till den fasaden. Man kan debattera exakt när vi slutade vara neutrala även på papperet. Några bud är EU-inträdet 1995, utrikesdeklarationen 2002 eller solidaritetsförklaringen 2009. Oavsett vad man fastnar för: Sverige är inte neutralt, inte ens på papperet.
Alla svenskar har nog inte uppfattat det. En sådan miss är försumlig, det här är inte något som skett i hemlighet, men också förståelig om man inte är intresserad av utrikes- och försvarspolitik. Men att en före detta försvarsminister underblåser den illusionen är oförlåtligt.

Vår säkerhetspolitik bidrog till att bevara lugn och stabilitet i Norden. Och fred för vårt eget land. Utan kärnvapen.

Redan tidigt i artikeln drar han i med vad jag vill kalla en dubbel osanning. ”Utan kärnvapen.” Vad menar han då? Det får väl ändå anses bekräftat att Sverige under kalla kriget stod under Västs kärnvapenparaply. Att det gjordes i smyg förändrar inte faktum.
Han kan också mena att vi måste befatta oss med kärnvapen om vi går med i Nato. Det är ett vanligt argument mot Nato. Det är också, beroende på sagesmannens kunskaper, antingen lögn eller bara felaktigt. Nato har explicit sagt att ingen som inte vill ha kärnvapen hos sig behöver ha det. (Nato har för övrigt inga egna kärnvapen. En del länder som är med i Nato har kärnvapen. Samma sak kan sägas om EU.) Peterson, som före detta försvarsminister, måste rimligen veta hur det förhåller sig med den saken. Därför, för att inte beslås med en direkt lögn, antyder han saken i stället. Han kan alltid säga sedan att han menade något annat.

Ingen stat får isoleras eller utpekas som potentiell fiende. Det som nu händer i relationerna till Ryssland tjänar enligt min mening inte freden. Tvärtom. Isolering av stater och folk är farligt. Det leder inte till fred. Se på Nordkorea. Isolering leder i stället så småningom till främlingskap, ökade spänningar och fiendskap.

…så vad som gick fel med Nordkorea var att andra länder isolerade dem? Inte att Nordkorea har isolerat sig självt, eller några andra politiska beslut i landet?
Och vi får inte peka ut Ryssland som potentiell fiende. Inte efter flera invasioner av grannländer, inte efter explicita krigshot, inte efter skrammel med kärnvapen riktat mot oss och våra grannar. När, exakt när, är det tillåtet att göra det säkerhetspolitiska övervägandet att en annan stat inte enbart agerar för vårt eget bästa? Får Ukraina fundera så djärvt, eller leder det bara till ökade spänningar?
Inte med ett ord berörs Kremls eget agerande i det här sammanhanget. Sverige ska bara nicka och le, annars ökar spänningarna. Man får förmoda att Peterson önskar bort de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland också. Nicka och le.
För det vet vi ju alla. Att hyscha och ge efter för hot, det är det bästa sättet att få en trygg tillvaro i framtiden.

I stället för att tala om freden, så är det krig man talar om. I stället för att kalkylera med fredliga konfliktlösningar, så är det lösningar genom krig det spekuleras om.

Om nu en annan stat genomför seriösa krigsförberedelser mot oss, vilket enligt bland andra Säpo är klarlagt att Ryssland gör, så är det vår förbannade skyldighet att fundera över vad det kan och bör få för följder. Det betyder inte att man är säker på att det blir krig, än mindre att man hoppas på det. Men att en försvarsminister emeritus sitter och ondgör sig över att andra tar situationen på allvar borde föranleda ett retroaktivt avsked från ministerposten.

Rysslands ingripanden i Ukraina och på Krim har inneburit att alla länder i grannområdet känner sig hotade. Det är i och för sig en naturlig reaktion. Men Nato har gjort allt för att förvärra situationen genom att placera ut trupper och tunga vapen utmed Rysslands gräns. Man verkar inte ha sparat någon möda för detta. Spänningarna har ökat.

Till att börja med: Han skriver ”i Ukraina och på Krim”, som vore inte Krim en del av Ukraina. Han kallar det ”ingripande”. Vi har något i stil med 7000 döda och kanske en miljon på flykt undan Rysslands överfall. ”Ingripande” signalerar att man ingriper i ett skeende för att förhindra att något värre uppstår. Det är knappast en slump att Peterson valt den termen. Det är som taget direkt ur Kremls repertoar. Han borde skämmas.
Och sedan är det Natos fel, som vanligt. Har Peterson missat Rysslands hotfulla beteende även mot Natoländer? Exempelvis kidnappningen av en estnisk underrättelseofficer på estniskt territorium. Hotet att slå till mot Warszawa med kärnvapen. Allmänt löst tal om att gå i krig mot sina gamla Sovjetvasaller. Då är det Natos skyldighet att förstärka försvaret i dessa länder – särskilt som Nato under lång tid kraftigt rustat ned i Europa. En nedrustning som inte direkt verkar ha minskat spänningarna, utan snarare gett Kreml ökad motivation till militära äventyr.

Sverige verkar ha valt sida genom att släppa in Nato i det försvars- och säkerhetspolitiska tänkandet. Men neutralitet gäller faktiskt neutralitet gentemot båda de gamla stormaktsblocken. Det som måste tillämpas är samma språk gentemot både ryssar och amerikaner. Det finns inga undantag åt något håll.

Ja men nu var det ju det här med neutraliteten. Vi är inte neutrala. Släpp det.
Och även det förutan – den heliga neutraliteten är alltså att sitta still och le när våra grannar överfalls. Jomen det känns väl som en stabil långsiktig strategi?

Men västmakterna svek möjligheten till en långsiktig stabil fred i Europa med goda grannrelationer åt alla håll. Warszawapakten upplöstes men inte Nato. Som i stället för öppenhet och fredsansträngningar började att växa så nära Rysslands gräns som möjligt.

Eh va? Till att börja med var Natos upplösning aldrig något som förespeglades någon. Vidare har Nato länge ansträngt sig – och detta är väldokumenterat – för att Ryssland efter kalla krigets slut inte ska känna sig förfördelat, jag frestas säga som med ett bortskämt och lynnigt barn. Nato har slutligen inte kastat sig över de gamla Sovjetstaterna och -satelliterna för att sluka dem. Tvärtom är det dessa stater som, med övergreppen från sin gamla överherre i färskt minne, med frenesi har sökt säkerhet hos Nato, ett Nato som länge tvekade innan man tog emot dem. Att utmåla det som ”att växa så nära Rysslands gräns som möjligt” är dels ohederligt, dels oerhört oförskämt mot de stater som levt under Sovjets stövel. Ett långfinger åt Östeuropa. Åter: Skämmes, Peterson.

Jag förstår oron hos de baltiska folken efter Ukraina och Krim. Det är inte så länge sedan som Sovjetsystemet skickade medborgare från Estland, Lettland och Litauen till fängelse- och arbetsläger i Sibirien, där många dog under vidriga och omänskliga förhållanden. Jag har talat med balter som överlevde. Det är inga vackra berättelser. Men det kan ju vara så att också Ryssland och dess folk och president vill ha fred i sitt närområde.

Vadå ”men”? Vad menar karln här? Typ att ja, jo, Sovjet var ju inte så mysigt alltid MEN Ryssland har rätt att bestämma över sina gamla vasaller, för det skulle kännas bättre för Ryssland?
Pro tip: Om Ryssland vill ha fred i sitt närområde, starta inte krig där. Det skulle hjälpa.
Ingen kan trovärdigt utmåla dessa länders Nato-medlemskap som hot mot Rysslands säkerhet. Det är struntprat. Vet inte Peterson det, eller struntar han i det?

president Putin deklarerade nyligen att det inte finns någon anledning att frukta Ryssland. Ryssland vill inte ha krig. Detta tonades ner i svenska medier. Men när USA:s Nato-ambassadör några dagar senare kom med skrämselpropaganda mot Sverige, så fick det stor plats.

Jamen dåså. Putin har sagt det, då är det så. Sanningsvittnet Putin. Mannen som satt i system att ljuga oss rakt upp i ansiktet, eftersom han vet att vi har svårt att tro att någon kan vara så fräck. Mister ”det är inte vi på Krim” har talat.
Det här motiverar ett argumentum ad Youtube. ”Jag har inte ätit någon smet.”
Vartefter jag skriver det här inlägget får jag svårare och svårare att tro att Peterson själv tror på vad han skriver.
Och vad är det för skrämselpropaganda han sedan talar om? Det får vi gissa. Jag gissar att det var icke-nyheten att endast medlemmar i Nato kan räkna med skydd i enlighet med artikel V. På precis samma sätt som bara den som tecknat en försäkring kan räkna med ersättning i händelse av skada, även om man lajkat försäkringsbolaget på Facebook. Om det är skrämselpropaganda kan det fasen inte vara lätt att vara Peterson.

Rysskräck är en gammal svensk åkomma. Jag mötte den under min uppväxt. Jag mötte den när jag som försvarsminister sysslade med utbåtsfrågan. Jag tänker på detta i dag när jag läser om industrispionage mot Sverige. Då är det främst ryssar man nämner, trots att vi vet att både amerikaner och kineser finns med i verksamheten. Liksom att det bedrivs militär underrättelseverksamhet mot Sverige.

Första halvan av det här är en halmgubbe. Jag ser nästan ingen som bedriver hets mot ryska folket. Att oroa sig över Kremls handlande och avsikter kan inte med någon intellektuell hederlighet i behåll kallas rysskräck.
Och nu råkar det ju vara så att vi har från officiellt svenskt håll att Ryssland är bland de mest aktiva när det gäller underrättelseverksamhet riktad mot Sverige. Är det då rysskräck att inte tysta ned det?
Det här är ju bara larv. Vilken redaktör trycker sådant här?
Ja just ja, vi är på Aftonbladet Kultur.

Jag tycker inte att man kan utesluta att det är västs eget agerande som har framkallat de hårda motsättningarna. När det så kallade östra partnerskapet tillkom bad man faktiskt om en kraftig rysk motreaktion.

Så väst/EU skulle alltså INTE ha erbjudit ekonomiskt samarbete med Sovjets gamla lydstater. Vi skulle med flit hålla kvar dem i fattigdom, för vi borde ha insett att Ryssland skulle bli jeteargt om Ukraina och de andra gavs möjlighet att göra sina egna val?
Här omyndigförklaras inte bara Ukraina, Baltikum et al, utan även Ryssland. Det förstår man ju att Ryssland inte kan acceptera att andra stater utvecklas i demokratisk riktning och gör egna val. Sådana är de, ryssarna. Det vet man ju. Det borde vi förstått. Eller?
Är det någonstans vi hittar russofobi så är det väl här, när man förutsätter att Ryssland kommer agera brutalt och ociviliserat.

Sverige har ett långsiktigt intresse av att Ryssland utvecklas till ett land med stabila demokratiska institutioner, som vill samarbeta med sina grannar och övriga länder i Europa. Det betyder absolut inte att relationerna ska grundas på underdånighet och undfallenhet.

Peterson, har du läst vad du själv har skrivit lite högre upp i den här artikeln? Jo, underdånighet och undfallenhet är exakt – exakt – vad du predikar i praktisk handling.

Utan på realism och konsekventa markeringar om neutralitet och alliansfrihet.

Realism har Peterson dock förkastat. Neutrala är vi alltså inte, hur mycket han än upprepar det.

Det är dessutom så att enkla vardagliga relationer, som handel, turism, idrotts- och föreningsutbyte, öppnar dörrar och bygger broar. Jag har under senare år mött många ryssar i Gamla stan i Stockholm som uttryckt glädje och samhörighet.

Å men vad fint, Peterson har träffat ryssar i gamla stan och de höll inte alls på att ockupera Mynttorget och utropa Nya Ryssland.
Han har inte helt fel. Jag har själv tryckt på att man inte ska gå från antipati mot Kremls göranden till allmän fientlighet mot ryssar. Men är Peterson medveten om att sådant som brukar sortera under sådant här, som att ge stöd till ryskt föreningsliv och rysk demokratirörelse, ses som fientliga handlingar av Kreml? Vet han att Nordiska ministerrådet i S:t Petersburg nyligen stämplades som utländsk agentverksamhet och fick slå igen? Har han alls någon koll på hur Kreml på senare år kväst det ryska civilsamhället?

Peterson avslutar:
Att gå med i Nato är inte bara en formalitet som många tror. Vi är ju redan där, säger en del. Men nu gäller det neutralitet eller inte. Alliansfrihet eller inte. Självständighet eller inte.

Ständigt denna neutralitet.
Nej, det gäller inte neutralitet eller inte. Vad man än önskar har svaret länge varit ”inte”. Och vad sjutton är den där slutklämmen? Vadå självständighet? Vill man argumentera för att Sveriges självständighet håller på att gå om intet, ja då får man – wait for it – argumentera för det. Inte bara slänga dit det som sista mening och hoppas att läsaren ba’ ”ja det står ju som avslutande poäng till en lång text, det måste vara sant”.

Jag tycker det är bra att Nato-medlemskap, och försvars- och säkerhetspolitik i allmänhet, alls debatteras. Det har under många år varit svårt att få någon debatt alls i sådana frågor.
Det är också, givetvis, tillåtet att tycka och publicera snart sagt vad som helst, och det bör det vara. Men vi kan väl säga så här: det förvånar mig inte att det är just på Aftonbladet Kultur som Peterson skriver den här artikeln. AB Kultur har länge drivit en linje som bäst kallas Kreml-vänlig, och förutsägbart portionerat ut Kremls talepunkter för dagen. Det har de rätt att göra. Den här artikeln är helt i samma desinformationsspår. Den som läser bör, tycker jag, vara medveten om det.
Som jag skrev tidigt i inlägget, man ska inte förkasta artikeln av just den anledningen. Men det saknas inte andra anledningar.

————

Inläggets titel ”Revisionist” är ett skeppsnamn från Consider Phlebas, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:

En kulturgärning

Publicerat i Ultima ratio regum | Kommentarer inaktiverade för Revisionist

Prioriteringsproblem

söndag 14 juni, 2015

Miljöpartiet har begått kongress, under vilken man upprepade att klimatfrågan är vår viktigaste fråga. Därför beslöt man sig för att lägga ned sitt krig mot kärnkraften.
Nej, det är förstås inte sant.
Miljöpartiets raison d’être är att bekämpa kärnkraft. I själva verket struntar man i klimatfrågan.
Nej, det är inte heller sant, mer än till hälften.
Det finns ingen anledning att betvivla att MP känner starkt i klimatfrågan. Däremot saknar man antingen förmåga att prioritera, eller så har man prioriterat, och då funnit det viktigare att bekämpa kärnkraft än att jobba för klimatet.
Något av dessa alternativ är tvivelsutan helt sant, och det här inlägget handlar om hur dåligt det kan bli när man inte kan prioritera rationellt.

Jag har i över ett halvår ruvat på ett inlägg som handlar om just detta, förmågan eller oförmågan att prioritera i energi- och klimatpolitiken, med fokus på kärnkraften. Jag är medveten om att MP inte är de enda syndarna på området, men de gör nog mest väsen av sig, så de får klä skott som exempel i det här inlägget.
Jag har tidigare flera gånger skrivit om kärnkraften och dess säkerhet; för enkelhets skull refererar jag till min kategori Energetiskt material. Jag drar inte de resonemangen igen men tar med mig några tidigare slutsatser: enligt tillgängliga siffror är dagens kärnkraft för två av de allra viktigaste måtten, dödlighet och växthusgasutsläpp per producerad energimängd, i samma liga som vind- och vattenkraft, och slår av allt att döma solceller med relativt bred marginal. Samtliga dessa energislag är dock för dödlighet och utsläpp förkrossande överlägsna fossila energislag.
En sak som alltid kommer upp i kärnkraftsdiskussionen är avfallsfrågan, och den har jag nog inte svarat riktigt ordentligt på i tidigare inlägg. Det är synd eftersom det finns bra svar på den. Jag hoppas dedicera ett eget inlägg till den frågan i närtid.

Kan vi lägga ned den svenska kärnkraften?
Det är en fråga som ofta kommer upp. Jag tar omvägen att börja med den.
Klart vi kan. Det är plättlätt. Det är bara att ersätta gapet mellan produktion och behov med fossilkraft. Det är gott om kol och gas lång tid framöver. Det är så alla andra länder har gör, som inte byggt sin produktion på vatten- och kärnkraft. Sverige är i dag ett undantag, men vi kan när som helst välja att göra som de flesta andra.
Det är förstås en urdålig idé att göra så om man tycker global uppvärmning är viktig. Så kan vi lägga ned den svenska kärnkraften och ersätta gapet mellan produktion och behov med koldioxidsnåla källor? Som vatten, vind och sol.
Tja. Kan och kan.
Det här är inte inläggets huvudtema, så jag djupdyker inte i argumentation där, men se gärna lästips sist i inlägget. Men jo, ska jag skjuta från höften så tror jag nog vi kan göra det.
Det är inte enkelt. Vi har bestämt oss för att vi inte ska bygga ut fler älvar med vattenkraft. Vindkraft kräver enorma ytor, och även i ett så glesbefolkat land som Sverige blir det ofta protester när man vill bygga. Vårt nordliga läge gör oss inte särdeles lämpade för solkraft. Vind- och solkraftens väderberoende natur kan förutom att ställa stora krav på elnätet också kräva att vi bygger om vår vattenkraft så att den kan generera högre effekt då vädret är otjänligt och effektbehovet stort. Det kommer i sig ha betydande konsekvenser för älvmiljön. Och även om man gör detta ökar risken mycket kraftigt för att vi i vissa situationer helt enkelt får elbrist, och företag (troligen framför allt företag) kan bli utan el periodvis.
Men ja, Sverige har goda förutsättningar för i alla fall vind- och vattenkraft, och antagligen går det att avveckla den svenska kärnkraften utan att svenska växthusgasutsläpp sticker iväg kraftigt. Det kommer inte bli lätt och det kommer kräva en del uppoffringar, men det går nog.

Bör vi lägga ned den svenska kärnkraften?
Nej, det vore jättedumt.
Och det av i alla fall tre huvudsakliga skäl.

Ett: Det skulle kräva en jätteinsats utan att ge något substantiellt tillbaka i form av säkrare eller renare energi, enligt resonemangen ovan.

Två: Sveriges utsläpp relativt resten av världens utsläpp är små, och skulle så vara även om vi eldade kol för glatta livet. Som ofta framhålls från exempelvis miljöpartistiskt håll är ett av Sveriges viktigare bidrag i klimatarbetet att föregå med gott exempel och visa vad som kan göras.
Nu råkar det vara så att Sverige på 70-talet, då vi var betydligt mindre rika än i dag, avskaffade koldioxiden ur sin elproduktion, och det genom att fokuserat ersätta fossil produktion med kärnkraft. Ett fåtal länder gjorde ungefär samma sak. Alla länder skulle inte kunna göra det i dag, för kärnkraft ställer vissa krav som alla länder inte uppfyller. Men väldigt många av de stora utsläppsländerna i dag skulle kunna göra det. Kunde Sverige med 70-talets ekonomi så kan de i dag.
Det finns inga avgörande tekniska hinder för en sådan utveckling. Att bygga kärnkraft är dyrt, men sett över tiden kostar det ungefär som vindkraft, och som sagt – kunde vi på 70-talet så kan man i dag.
Att den globala uppvärmningen skulle lösas på så sätt är kanske långsökt, men inte i första hand av tekniska eller ekonomiska skäl, utan av politiska.
Sverige är ett fantastiskt framgångsexempel, men det exempel vi ska visa upp framöver är tydligen hur vi ångrade denna framgång av… just ingen särskild anledning, mer än att det där med kärnkraft känns lite jobbigt i magen.
Vi ska alltså inte bara som många andra länder strunta i att göra något, utan vi ska först ha en lösning och sedan med flit slänga bort den. Jag har svårt att tänka mig sämre förebilder.

Tre: Diskussionen om huruvida vi kan avveckla kärnkraften i Sverige utan att öka våra växthusgasutsläpp är feltänkt från början. Växthusgaser bryr sig föga om nationsgränser, och vår elmarknad är även den (i en första approximation) internationell. I dag utgör elen från våra kärnkraftverk baskraft i elsystemet. Vattenkraft kan säljas som reglerkraft dit det behövs – till exempel till andra länder, som då slipper använda fossilgas som reglerkraft. Vi kan även sälja baskraft till länder som behöver detta, och dessa länder kan då dra ned på fossilkraft. Lägger vi ned kärnkraften måste vi dels ta mer vattenkraft i anspråk som baskraft, dels måste vi själva använda mer reglerkraft. Och vi kan inte sälja lika mycket koldioxidsnål baskraft.

Alltså: Så länge det finns fossilkraft på elnätet kan den bli undanträngd av koldioxidsnåla källor, som kärnkraft. Fossilkraft dominerar i dag vårt internationella elnät. Om man, oberoende av anledning, stänger koldioxidsnål produktion frånhänder man sig möjligheten att ersätta fossilkraft med den. Det är inte en avlägsen teoretisk möjlighet utan dagens verklighet.

Sverige har ovanligt goda förutsättningar för vatten- och vindkraft. De flesta andra länder har inte våra möjligheter att få fram stora mängder koldioxidsnål reglerkraft utan är mycket mer beroende av fossila källor.
Det betyder i praktiken att nedlagd kärnkraft här blir extra fossilkraft någon annanstans. Att vi inom Sveriges gränser möjligen kan hålla utsläppen nere är egentligen inte till någon nytta.

Det här är centralt, så jag tar det igen fast på ett lite annat sätt:
att lägga ned svensk kärnkraft är ekvivalent med att bygga ungefär motsvarande mängd kol- och gaskraft. Detta gäller även om Sverige bygger ut sol, vind och vatten. Man kan gömma detta faktum genom att bara titta på nationella utsläpp, men det är globala utsläpp som spelar någon roll.

Man skulle kunna kalla det för Think Local, Act Global.

Ungefär motsvarande snedtänk hittar vi i Tysklands Energiewende, där man gör en massiv satsning på vind och sol. Kostnaderna är mycket höga, men det kan det ju vara värt om man fixar klimatet; hur man än gör kommer det att kosta pengar. Men hur är det med klimatfixandet egentligen? Det har bråkats högljutt om huruvida tyska koldioxidutsläpp gått upp eller ned något under Energiewende hittills (och prominenta MP-representanter jublar över Energiewende och hävdar att utsläppen sjunkit något).
Vem som har rätt är ointressant.
Det viktiga är valet Tyskland gjort. Man hade kunnat använda utbyggnaden av sol och vind till att avveckla kol och gas. Men man valde att i stället avveckla kärnkraften. Man hade kunnat kraftigt få ned sina utsläpp, men när det verkligen gällde, då gjorde man samma val som MP och många andra i Sverige: växthuseffekten var inte så viktig när allt kom omkring, utan det viktigaste var att i strid med vad vi borde veta bekämpa kärnkraften.
Att enskilda personer gör sneda riskvärderingar och kommer fram till att kärnkraft är ondska må vara hänt. Men när det sker på statsnivå är det ett intellektuellt haveri.

Detta är en bild av elproduktionen globalt, hämtad från Wikipedia Commons:

Här och var i världen byggs såväl sol och vind som vatten och kärnkraft ut. Men vad vi globalt framför allt gör är att bygga ut de fossila delarna.
Det pratas ibland om att man skulle kunna lösa koldioxidproblematiken genom att energieffektivisera. Det är vad jag frestas kalla en pipeline dream. Väldigt många människor lever i dag i svår elbrist, med svår inverkan på hälsa och snart sagt samtliga aspekter av sina liv. Effektiv elanvändning är givetvis bra, men världens energibehov är ökande, inte minskande.
Titta igen på cirkeldiagrammet. Det här är inte läge för en fajt mellan vind, vatten och kärnkraft. De är alla bra, och jag vill se mer helst av alla. Jag upprepar åter: det är kolet som är fienden. Mitt tålamod med andra dumheter är begränsat, och jag tycker att det borde bli en mer spridd uppfattning. Det tycks också vara uppfattningen hos den stora majoritet av IPCC-klimatforskare som ser kärnkraften som en nödvändig del av klimatarbetet.

När man måste välja
Att prioritera är att välja. Om man prioriterar allt prioriterar man i själva verket ingenting.
Jag tycker inte att det finns rationella skäl till att avveckla kärnkraften, men vissa, som MP, bygger sin existens på att vara emot kärnkraft. Man är också, rimligen uppriktigt, mycket intresserad av att bekämpa den globala uppvärmningen. Men när det verkligen gäller så väljer man alltså att avveckla kärnkraft först och fundera på klimatet sedan.
Ett sådant handlande förutsätter såvitt jag kan se minst ett av följande alternativ.
A: Man erkänner, i alla fall för sig själv, att det är viktigare att bekämpa kärnkraft än att ordna klimatet.
B: Man är bra på att känna saker men klarar inte av att göra rationella övervägningar och prioriteringar.

Ett eller två av dessa alternativ är uppenbart i spel.
Inget av dem förtjänar respekt.

————

Det är förstås inte bara jag som resonerar så här. På ganska kort tid har det publicerats flera artiklar som ligger så nära vad jag tänkt skriva att det här inlägget känns lätt reduntant. Men du har kanske inte läst dem! Jag länkar här till två.
Kortast och på svenska är en artikel på DN Debatt av James Hansen.
Längre och på engelska är en artikel i Energy Policy:
Environmental and health impacts of a policy to phase out nuclear power in Sweden
Den senare artikeln kan tjäna som en sammanfattning av det mesta jag skrivit på området, plus mer därtill. Den tar ett litet tag att läsa, men det är ändå bara åtta sidor och jag rekommenderar den varmt.

Publicerat i Energetiskt material, Politik | 8 Comments »

Om kriget kommer

onsdag 20 maj, 2015

Det här inlägget har två huvuddelar. I första delen motiverar jag varför inläggets titel inte är vare sig på skämt eller struntprat. I andra delen svarar jag på frågan som ligger implicit i titeln, med fokus på dig.

Del ett – titeln

Det finns i dag flera omständigheter som gör att hotet om krig, i form av ett överfall på Sverige, bör tas på allvar. Jag går här igenom ett antal av dem, men skriver bara kort om varje. Annars orkar ingen läsa hela inlägget.

Det är ingen idé att låtsas som om det är någon annan än Ryssland som står för hotet. Däremot ber jag läsaren komma ihåg vad jag skrivit tidigare – det är Putin och Kreml som är att lasta för detta, inte den ryska befolkningen som sådan.

Det har länge varit ett accepterat mantra i svensk säkerhetspolitik att ett isolerat angrepp på Sverige är mycket osannolikt, att om vi blir angripna kommer det vara en del av ett större krig. Jag skrev själv ungefär så i min försvarsmotion till Centerpartiets stämma, vilket jag senare ångrat – det påståendet är inte sant. Det finns flera scenarier i vilka ett isolerat angrepp mot Sverige är alltför sannolikt, helt enkelt eftersom det från Kremls horisont är en rationell åtgärd.

Det är svårt att veta exakt vad Kreml har för utrikespolitiska ambitioner, men två saker kan vi vara mycket säkra på: man skulle vilja, på ett eller annat sätt, åter lägga Baltikum under sig, och man skulle vilja knäcka Nato som fungerande allians.

Det senare kräver inte att man besegrar Nato i traditionell strid. Skulle det bli konventionellt storkrig mellan Ryssland och hela Nato skulle Nato vinna eftertryckligt, och det vet Kreml. Därför vill man antagligen undvika ett sådant krig. Men vem som vinner en militär kraftmätning handlar inte bara om vem som har mest och bäst vapen, utan också om viljan att använda dem. Det är där Kreml ser sin stora fördel, och hittills har man haft rätt. Ukraina stod Nato mycket nära, men det har inte hjälpt ett dugg när det verkligen gällt. Hur är det då med artikel 5, Natos sammanhållande paragraf om att en angrepp på en räknas som ett angrepp på alla? Skulle Nato verkligen gå i krig mot Ryssland för att rädda Baltikum? Det är här Sverige kommer in.
Om Ryssland behärskade exempelvis Gotland skulle man, med dagens vapensystem, göra det oerhört svårt för Nato att undsätta Baltikum. Det finns andra områden som skulle fylla samma syfte, Blekinge är ett, men Gotland får anses vara den mest troliga kandidaten. Ryska vapensystem skulle därifrån kunna behärska Östersjön och förneka Nato att uppträda där vare sig på vattnet eller i luften, annat än till priset av svåra förluster.
Ett scenario är att Ryssland bemäktigar sig Gotland strax före ett angrepp på Baltikum. Att angripa Nato-länder är dock förenat med enorma risker. Putin är visserligen känd sedan länge för att vara vårdslös med stora risker, men det finns en annan möjlighet också: På ett eller annat sätt, ta Gotland, men angrip inte Baltikum militärt – åtminstone inte på en gång. Att angripa det allianslösa Sverige är relativt sett ett lågriskföretag, lärdomarna från Ukraina visar att antagligen kommer ingen komma till Sveriges hjälp rent handgripligen. Nato är inte bundet att gå i krig och kommer troligen inte göra det heller. Men vad händer med sammanhållningen i Nato? Det kommer nu vara uppenbart att Natos möjligheter att leva upp till sina åtaganden gentemot Baltikum är mycket illa åtgångna; man ställs inför en omöjlig situation. Överlever alliansen en sådan knäck av sitt existensberättigande?
Kanske, kanske inte. Det vet ingen. För Kreml är risken förenad med att ta reda på det begränsad, och den möjliga belöningen enorm.

Att Kreml åtminstone leker med de här tankarna råder inget rimligt tvivel om. Men finns det några tecken på att man förbereder sig på att förverkliga dem också?
Ja det gör det. Jag punktar upp ett antal av dem här nedan.

Rustning
I åtminstone sju år har Ryssland kraftigt rustat sin militärmakt. Nu, i tider av ekonomiska svårigheter, fortsätter man inte bara rustandet, utan på senare månader har man även ökat takten. Jag har inte de exakta siffrorna, men en bra bit över 30 % av statsbudgeten läggs redan på militären. I termer av ”put your money where your mouth is” är det någon som på allvar förbereder sig för storkrig – något betydligt större än den ändå begränsade insats man håller på med i Ukraina. Precis var man tänker sig att man ska utkämpa detta storkrig går inte att veta, men området kring Östersjön är ett av Rysslands allra viktigaste strategiska områden och en uppenbar kandidat.

Mobilisering av samhället
Det är för all del inte bara militären som rustas. Man har även gjort stora övningar av (motsvarande) civilförsvaret, och tycks förbereda befolkningen på de svårigheter och umbäranden som förknippas med storkrig.
Inte bara svårigheter och umbäranden förresten. Den här nya vanan man lagt sig till med att ta småbarn (ålder fyra till tio år efter vad jag läst), klä upp dem i militäruniform och ha dem att marschera i offentliga sammanhang, den indikerar också att Kreml prioriterar att ställa in befolkningen på krig.

Som vanligt går det inte att vara 100 % säker på vad den verkliga avsikten är, men någon som förberedde sitt land för ett jättekrig skulle göra precis vad Ryssland gör. Och oavsett rysk propaganda vet all rysk underrättelseverksamhet värd namnet att Väst inte planerar något överfall på Ryssland. Är det någon som ska initiera en storkonflikt så är det Ryssland självt.

Intern propaganda
Propagandan riktad inåt, med den ryska befolkningen som målgrupp, startar eller slutar inte med marscherande barn. Man har under ett antal år nu successivt kvävt annan informationsförmedling än den regimtrogna, vare sig det gällt tidningar, radio- och tv-stationer eller internet. Statskanalerna dominerar nu kraftigt.
I dessa pekas Väst i allmänhet ut som en kombination av svagt, dekadent, fientligt och hotfullt. Vad mer är, specifikt Sverige utmålas som fiende. Just Sverige ges skulden för utvecklingen i Ukraina. I Sverige är det legio att nioåringar har sex (jag vet inte om det menas att de har det med varandra eller med vuxna). Barn över huvud taget behandlas på de mest chockerande sätt i Sverige.
Listan är säkerligen längre, men en sak står klart: man arbetar aktivt för att inpränta bilden av Sverige som ett riktigt rövarnäste.

Möjligen ska man hit räkna saker som att Nordiska ministerrådet i S:t Petersburg nyligen stämplades som utländsk agentverksamhet och fick slå igen.

Extern propaganda
Ryssland har varit enormt aktivt med informationskrigföring, mot Väst i allmänhet men också specifikt mot Sverige. Delar av propagandan har syftat till att legitimera ryska krigshandlingar mot Ukraina samt diskreditera Väst, vilket varit skapligt framgångsrikt; såväl tidningar som personer runt mig har vid otaliga tillfället lydigt vidarebefordrat Kremls talepunkter. Men man kan se ett annat mönster också, riktat till svenska mottagare: man tar alla tillfällen att motarbeta ökad svensk militär beredskap. Det kan ta sig helt olika uttryck, en dag i form av hot om krig ifall Sverige skulle vidta steg för att skydda sig militärt, nästa dag förvåning över att man kan tro att Ryssland skulle utgöra något hot. Det anpassas efter aktuell situation och hur mottagaren förväntas reagera, men det genomgående draget är att alltid motverka svensk militär förmåga.
Rysk underrättelsetjänst består inte av idioter. De vet att Sverige inte har några som helst planer på att överfalla Ryssland. Det är bara viktigt att motverka svensk försvarsförmåga om man själv vill hålla öppet för att genomföra ett eget överfall.
Lägg till detta de inte försumbara resurser som läggs på betalda nättroll som försöker påverka svensk debatt. Någon tycker det här är viktigt.

Militära övningar
Ryssland har genomfört ett stort antal mycket omfattande militära övningar på sistone, inte sällan oannonserade. Vissa av dem har tydlig udd mot Sverige. Då tänker jag inte bara på simulerad bombning mot Stockholm, utan även en stor landsättningsövning med bedömt enda realistiska mål Island eller Gotland. Kanske Åland också, jag är inte säker.
Stora övningar kostar mycket pengar, det är inget man gör lättvindigt.
Vidare: Det man övar i fred är ofta vad man tänker göra i krig.

Ständigt dessa ubåtar
Det har varit mycket ryskt flyg mot Sverige och andra länder, som gjort att incidentberedskapen verkligen får jobba. Dessa utfall är framför allt politisk kommunikation. Det syns tydligt vad man gör och man kan egentligen inte uträtta något som inte kan göras på annat sätt. En ubåtskränkning är något helt annat, och ja, som bloggare törs jag säga att det är överväldigande mest sannolikt att det är ryska besök vi haft.
En ubåt försöker vanligen hålla sig dold. Så länge den gör det är kommunikationsvärdet noll. I stället är det något annat man försöker genomföra, rimligen en krigsförberedande uppgift. Vi vet att sådant skett förut i form av sabotage mot svenska installationer, säkerligen mängder av spaning och möjligen utplacering av egen materiel. Är man på nytt besök är det sannolikt något liknande man har i hågen.

Övriga krigsförberedelser
Säpo sade förra året att Ryssland genomför krigsförberedelser mot Sverige, exempelvis i form av stora inköp av kartor. Ryssland bedöms också stå för det största underrättelsehotet, med omfattande inhämtningsverksamhet i Sverige.

Så, det kan duga som sammanfattning. Som jag tidigare skrivit, att någon genomför krigsförberedelser är inte samma sak som att man tänker gå i krig. Men man investerar betydande resurser i en sådan möjlighet, och det är Ryssland självt som bestämmer om möjligheten ska bli verklighet.
Vad är sannolikheten för det då?
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.
För några år sedan skulle jag sagt att risken var liten. Inte noll, men att ett överfall mot Sverige var mycket osannolikt.
Det tycker jag inte i dag. Det är inte längre ett osannolikt scenario.
Det betyder inte att scenariot är sannolikt. Det går knappt att veta. Men det finns tunga skäl att inte längre kalla det osannolikt.

Del två – frågan, och du själv

Om kriget verkligen skulle komma, i vilken skepnad kommer det då? Och vad ska du göra?
Omöjligt att veta förstås. Men en skepnad som hör till de mer sannolika är alltså att Ryssland, på ett eller annat sätt, bemäktigar sig Gotland. Det är långtifrån det mest hårresande scenario som är tänkbart, men låt oss ta det som exempel.
Det finns flera sätt ett sådant bemäktigande skulle kunna göras på. En möjlighet är att Kreml helt sonika meddelar Sverige att man tänker besätta Gotland och att Sverige tillåter det utan strid. Men om det skulle komma till strid?
Jag ser inte någon fullständig eller långvarig ockupation av hela Sverige framför mig. Men det skulle vara ganska lätt för Ryssland att allvarligt skada viktig infrastruktur i Sverige. Man kan antagligen slå ut elförsörjning på ett jobbigt sätt. Fundera på vad det betyder för samhället om elen försvinner i mer än några dagar. Mat? Vatten? Bränsle? Värme? Kommunikation? Sådant kan snabbt tvinga en stat på knä och göra att förlusten av en ö känns acceptabel, särskilt under hot om ytterligare aggression.
I ett lite mer upptrissat läge kan Göteborgs hamn göras obrukbar. Hur fungerar då tillförseln av livsmedel?

Vår civila beredskap är god?
Sådant här fanns viss beredskap för under kalla kriget. I dag är praktiskt taget all sådan organisation borta. Det finns inga nödlager och väldigt lite redundans. Nedrustningen av civilförsvaret har varit väl så omfattande som nedrustningen av det militära försvaret. Samhället kommer snabbt bli mycket ansträngt vid ett nödläge.

Din uppgift
Så vad ska du göra?
Inget märkvärdigt. Du ska se till att du kan klara dig utan hjälp en viss tid.
Vi kan inte begära att envar ska bli sin egen prepper, bygga skyddsrum och lägga upp förråd för flera års atomvinter. Men en kortare tid har man, tycker jag, ett personligt ansvar att vara beredd på. Gärna någon vecka eller två, men allra minst tre dygn.
Det kommer alltid finnas människor som inte kan klara sig själva. Samhället måste först och främst bistå dessa. Om du inte är en av dem, se till att du klarar dig själv ett tag åtminstone, så att du inte i onödan tar upp resurser som borde gå till bättre behövande.

Vad krävs för att klara sig på egen hand då?
Lyckligtvis behöver jag inte beskriva det i detalj här. MSB har funderat på samma sak och har en sajt på temat:
http://www.72timmar.se/
Läs den innan strömmen går! Den är en bra början.
Jag ska erkänna att jag inte lever riktigt som jag lär. Vi har gjort en del saker, men kan inte bocka av alla saker på listan än. Vi ska, vi ska. Men du behöver ju inte vänta på oss.

Det gör inget om du inte håller med mig.
Du kanske inte alls köper mitt resonemang kring vilken risk vi löper. Har du inte väldigt bra argument lutar jag att du gjort en överoptimistisk bedömning, men det spelar egentligen ingen roll.
Du bör ändå förbereda dig på lite samhällskollaps.
Det måste ju inte vara krig. Långvariga strömavbrott kan vi få ändå.
Då kommer du också ha nytta av att ha gjort några ganska enkla förberedelser. Och du behöver inte dra resurser från någon som kommer vara mer nödställd än du själv.

Fundera på saken. Eller än bättre, gör slag i saken.

Publicerat i Övrigt samhälle, Ultima ratio regum | 3 Comments »

Veckans lättaste beslut

söndag 17 maj, 2015

Många beslut man tar i regeringsställning är svåra, det törs jag säga utan att själv ha suttit i regering. Senast vid vårbudgeten yttrade jag viss sympati för regeringens problematik, om än inte dess lösningar (inte här, utan på Facebook).
Därför vill jag nu gratulera regeringen för att ha veckans, kanske mandatperiodens hittills, lättaste beslut framför sig.

Nu i dagarna går remisstiden ut för vad man egentligen ska göra med de antroposofiska läkemedlen. I över tjugo år har de levt på årlig dispens, men nu ska det sättas ned en fot. Ska lagstiftningen för läkemedel ändras så att den omfattar även antroposofiska preparat? Eller ska man förbjuda antroposofiska läkemedel? Det tycks vara huvudalternativen.
Precis vad ”förbjuda” betyder är jag inte säker på, men jag tror att det betyder att de inte får kallas läkemedel och inte sägas ha effekter som inte går att styrka.
Och där är den springande punkten. Läkemedel ska, åtminstone i princip, ha en specifik väldokumenterad effekt. Det finns fler villkor, men där har vi en bra grund att börja med.
Grunden för antroposofiska läkemedel är, åter i princip, inte att de är ordentligt testade för en specifik effekt, utan att Rudolf Steiner haft en andesyn om dem.
Ja.
Andesyn.

Saken är rätt klar, eller hur?

Om något antroposofiskt preparat i ordentliga kliniska prövningar klarar allt som vanliga läkemedel behöver klara är det självfallet välkommet att kallas läkemedel. Tills dess är det i den alternativmedicinska undervegetationen de hör hemma. Inte under falsk flagg som läkemedel.

Jag skrev om läkemedelsbegreppet i just denna aspekt i en av mina (framgångsrikt genomröstade) motioner till C-stämman nyligen.
Och jag har tidigare, exempelvis här, i vad jag tycker är ett av mina bättre inlägg, skrivit om hantering av alternativmedicin.
Att jag skriver om det här i dag är för att jag hörde på radio om dagens DN-Debattare ”Släpp inte in antroposofiska preparat i läkemedelslagen” som resonerar ganska precis som jag.

Jag tror att den som lyssnat på mig tillräckligt länge vet att jag skulle säga samma sak oavsett regering.
Så regeringen, det här är ingen svår fråga. Schabbla inte nu. Ge inte falsk legitimitet åt antroposofiskt trams.

Publicerat i Akademiska frågor, Politik | Kommentarer inaktiverade för Veckans lättaste beslut

Följa Johanna

söndag 10 maj, 2015

Migration har varit ett av de hetare ämnena i politisk debatt på sistone. Trots detta har jag själv i stort sett inte skrivit någonting om det. Det beror inte på att jag inte har någon åsikt; jag är generellt för att gränser ska vara öppna och rörlighet fri. Dock inser jag att en globalt helt fri rörlighet är förenad med en hel del svårigheter. Det skiljer sig för all del inte från dagens situation; tusentals och åter tusentals döda på flykt mot Europa är inte vad jag skulle kalla problemfritt.

Men när man tar sig bortom de första slagorden och principerna och börjar grotta i konkreta detaljer blir det, som i många andra frågor, snabbt ganska komplicerat. Och jag har helt enkelt inte tillräcklig sakkunskap för att skriva om migrationsfrågor på ett bra sätt när man kommer till den detaljnivån. Ja, med ”den detaljnivån” menar jag snart sagt vilken detaljnivå som helst som faktiskt har detaljer. Det är inte för att jag tycker det är en oviktig fråga, men jag kan inte sätta mig in i detaljerna i alla frågor, eller ens alla viktiga frågor.

Det är inte utan att jag tycker det är lite synd. Den här bloggen är inte primärt en kanal för Centerpartiet, men jag är ändå med i partiet och delar dess grundsyn på migration. Det vore bra om jag kunde vara lite mer elokvent på området. Men jag har ett bra sätt att komma runt det!
Partiet har en migrationspolitisk talesperson som heter Johanna Jönsson. Hon sitter också i riksdagen för Stockholms stad, så vi springer på varandra… nå, då och då i alla fall. Och hon gör ett jättejobb för att få rätsida på ärligt talat rätt svåra frågor. Praktiska frågor, svaren på ”jaja, men hur ska det funka i praktiken”?
Eftersom jag inte själv har några specialkunskaper kan jag inte alltid bedöma om de lösningar hon å partiets vägnar presenterar är optimala. Vad jag kan bedöma är att jämfört med väldigt många andra, däribland motsvarande talespersoner från andra riksdagspartier, är det mindre löst handviftande och mer bita tag i utmaningar när hon pratar. Kontrasten kan vara bjärt.

Sålunda, om du vill följa någon av
* någon jag rekommenderar att följa i migrationsfrågor
* Centerns talesperson i migrationsfrågor
* någon som är för öppna gränser och jobbar hårt med konkreta lösningar
eller kanske rentav alla tre,
då tycker jag att du ska följa Johanna Jönsson.

Hur gör man det då?
Ett sätt är att göra det på Facebook, jag tror hon har Follow-funktionen aktiverad. Och jag tror att den här länken leder till hennes sida.
https://www.facebook.com/johanna.jonsson.794
Ett annat sätt som hon själv rekommenderar är att följa hennes blogg,
Stadslolla.
Eller hennes instagram som hon också rekommenderar. Jag har dock inte instagram själv, så det tipset får klara sig på egen hand.

Så!

Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för Följa Johanna

En kulturgärning

söndag 12 april, 2015

Den som läst den här bloggen ett tag har nog märkt att ganska många inlägg har engelska titlar som också är namn på skepp från någon Culture-bok. Vad är det för böcker egentligen?

Tillägg: den här texten blev inte alls så bra som jag hade tänkt. Men av  på Twitter blev jag uppmärksammad på en artikel om The Culture (och om Elon Musk) som jag tyckte faktiskt var bra. Den är här:
https://www.1843magazine.com/culture/the-daily/the-novelist-who-inspired-elon-musk
Läs gärna resten av min text, men läs också artikeln, den är inte så lång.

Culture-serien är, till att börja med, helt klart bra böcker att läsa om man vill få en något annat än dystopisk skildring av ett samhälle styrt av maskiner. Det är science fiction med någorlunda fristående böcker som utspelar sig över ett spann på många hundratals år. Det finns ett totalt nio romaner och en liten hög med noveller, och eftersom författaren Iain M Banks nu är död lär det inte bli fler. Jag har [i skrivande stund] läst sex av romanerna och novellsamlingen, och även om de som de flesta böcker har sina brister har jag hittills alltid sett fram emot att läsa nästa.

The Culture är en civilisation som åtminstone från andra boken och så långt jag läst är dominerande i Vintergatan, eller den del av galaxen där man håller till. Det är också en civilisation där maskiner sitter vid alla roder. Ofattbart avancerade artificiella intelligenser, ”Minds”, styr alla stora skepp och för den delen världar. Alla större farkoster är intelligenta entiteter; någon egentlig besättning är alltså inte nödvändig, även om det ofta finns sådan ändå, på ungefär samma sätt som fartyg kan ha en skeppskatt. Självständigt tänkande robotar, ”drones”, utför allt nödvändigt arbete och är Culture-medborgare med samma rättigheter (eller vad det i sammanhanget ska kallas) som… ja nu är det inte människor, men det skulle lika gärna kunna vara, och jag tänker för enkelhets skull kalla dem människor. Människor som i maskinintelligensens Culture närmast är att jämföra med husdjur.
Och det är inte en dystopi!
Ingen är förslavad. Man kan göra i stort sett vad man vill. Den artificiella intelligentian är praktiskt taget genomgående kompetent, artig och välvillig. Samhället är grundläggande fredligt. Materiellt råder överflöd; man befinner sig i ”post scarcity”. Livet är någon sorts blandning av socialistisk utopi och lyxkryssning.
Låter det som tråkig läsning? Både nej och ja. En av de saker som drar mig tillbaka till böckerna är att jag aldrig tröttnar på att läsa om livet i The Cultures hedonistiska utopi. Jag vill bara ha mer och mer av deras bortskämda tillvaro, och vi måste förresten toksatsa på forskning om artificiell intelligens så att jag också får leva i The Culture. Borde motionerat om det till centerstämman.
Men eftersom det typiska Culture-livet är så tillrättalagt – till den grad att man sällan bor på en planet eftersom det känns lite otryggt, utan hellre håller sig till konstruerade habitat – är det inte heller där berättelserna brukar utspela sig. Snarare finner man sig någonstans i utkanten av civilisationen, ofta med något företag som The Cultures utåtriktade delar Contact eller Special Circumstances håller på med. Som namnet man tagit sig antyder är The Culture nämligen inte speciellt ödmjuka med att man anser sig ha en civilisationsform överlägsen andra, och man drar sig inte för att på olika sätt lägga sig i andra civilisationer och försöka knuffa in dem på rätt bana. Ofta går det bra, ibland inte.
Bra science fiction är ofta idélitteratur, och det tycker jag stämmer för Culture-serien. Den är till stora delar tankelek med de koncept jag beskrivit här ovan.

Taget från omslaget till första boken.

Taget från omslaget till första boken

Det dåliga
Jag ger mig på de mindre bra sidorna direkt. Samtliga Culture-böcker jag läst har tråkiga sträckor i sig. De kan också vara rätt så segstartade. Som första bok läste jag, därtill rekommenderad, nummer två i serien. Det var ett misstag. Jag höll på att ge upp för att jag inte förstod en massa referenser och för att det var, ja, segt i början.
Med några undantag är karaktärerna inte så himla minnesvärda. Det är ibland baksidan med idélitteratur. Det finns som sagt undantag, men karaktärerna kan lätt bli reducerade till medel för att driva idéerna framåt.
Jag tycker också att det är lite blandat med hur olika raser skildras. Vissa känns genomarbetade och välgjorda med bra karaktär, men jag kan inte skaka av mig att det känns lite Star Trek ibland: klistra på ett extra ben på en människa och så är det klart. Det finns inte samma funderande över fundamentala olikheter mellan olika civilisationer som exempelvis hos Stanislaw Lem; det tycks helt enkelt inte ha varit Banks intresse. Det kan i och för sig till viss del hänga ihop med en aspekt som kan vara bra eller dålig:

No more Mr Exposition
En del science fiction kan vara behängd med mycket exposition, alltså att författaren lägger energi på att förklara hur världen hänger ihop. Det kan lätt slå över i infodump. Culture-böckerna är inte fria från exposition, men det hålls överlag på en sparsam nivå. En lämplig illustration kan vara skillnaden i berättarstil mellan en vanlig Disney-film, där allt förklaras tydligt, och de Miyazaki-filmer (Spirited Away exempelvis) som gått på bio i Sverige och där man bara slängs in i en alternativ värld och får klara sig bäst man kan. Det senare mindre tillrättalagda tycker jag ofta känns mer tillfredsställande, men risken är att man tappar läsaren om det blir för mycket oförklarat på en gång – som höll på att hända mig när jag började läsa andra boken. Det gör också att Culture-serien kan vara ett olämpligt val att läsa som sin första science fiction-bok; det underlättar nog om man är van vid en del science fiction-koncept. Med det sagt har jag själv egentligen inte läst enorma mängder science fiction och uppskattar ändå bevisligen The Culture.

Det bra
Vad är det då som är så bra med böckerna? Jag har redan varit inne på det, men ska jag sammanfatta det i en mening så är de helt enkelt coola. Jag vill läsa nästa bok inte bara för att jag hoppas på mer paradisskildring, utan också för att se vad han hittat på till nästa bok.

Vad är grejen med de där skeppsnamnen då?
Såhär. Självklart har the Culture en massa rymdskepp. De delas in i olika typer som har väldigt byråkratiska namn. Den största typen, flera mil långa och med kanske hundra miljoner passagerare, kan tillverka i stort sett allt som the Culture kan tillverka och har om det behövs formidabel eldkraft – den är i princip en värld i sig själv. Den typen kallas helt enkelt GSV – General Systems Vehicle. Ett rent krigsskepp kan vara av typen ROU – Rapid Offensive Unit. Den här i mitt tycke alldeles underbart byråkratiska nomenklaturen bryts helt när det kommer till namn på individuella skepp. Skeppen är verkligen individer med sina egna personligheter (som kan vara viktiga karaktärer i handlingen), och de tar själva sina namn. Ofta till andra civilisationers frustration tar de då konstiga och flamsiga namn, och det är från denna skatt jag tar mina inläggsnamn. Några av mina favoriter är
Unfortunate Conflict of Evidence
Anticipation of a New Lover’s Arrival, The
Frank Exchange of Views (krigsskepp)
Attitude Adjuster (krigsskepp)
We Haven’t Met But You’re A Great Fan Of Mine
Ni fattar ju. Hur kan man inte älska en serie med sådana rymdskeppsnamn? Jag är inte ensam om att tänka så verkar det som. Elon Musk har tillkännagivit att han tänker ge i alla fall två av sina SpaceX-farkoster namn efter Culture-skepp.
Böckerna i övrigt är inte särskilt humoristiska, så skeppsnamnen bryter av markant. Stort plus!

Jag tänkte avsluta med att skriva några rader om de tre första böckerna. Jag råkar tycka att de alla tre är bra, och om man läser dem och fortfarande inte fastnar lär det knappast bli bättre sedan.

Consider Phlebas är alltså den första, och den skulle kunna bli antingen en riktigt bra film eller en eländig kalkon. Jag har svårt att avgöra vad som är troligast. Det är den enda bok (hittills) där Culture på allvar är i krig, och kriget skildras från en figur som samarbetar med deras fiender. Dessa fiender, idirer, är en ras som jag i boken tycker skildras med bra karaktär men som på film skulle löpa risk att bli bara trebenta utomjordingar med plasmagevär.
Det är ganska mycket laserkrig i första boken. Flera bra actionscener och en hel del ond bråd död. Det är också en pikareskroman, med kriget som fond snarare än huvudhandling större delen av boken. Bra fartig inledning till serien.

The Player of Games är inte alls actionspäckad på samma sätt. Inledningen fann jag som sagt seg. Men när den väl får upp farten är det med ett sug som gjorde att jag hela tiden ville läsa vidare. Det är dock ett lugnare, mer resonerande sug än explosionerna i första boken. Många verkar ha den här som favorit.

Use of Weapons är den bok i serien jag hittills tycker är bäst. Berättarmässigt är den rätt snårig: vartannat kapitel för handlingen framåt, och vartannat kapitel återberättar i omvänd kronologisk ordning episoder ur huvudpersonens liv. Jag tycker det funkar utmärkt, men det kräver en del uppmärksamhet från läsaren. Den har också inte mindre än tre av de mer minnesvärda karaktärerna i serien.
(Zakalwe, Diziet Sma och Skaffen-Amtiskaw, för den som undrar.)
Man får se the Culture både utifrån och inifrån, och bekanta sig närmare med några av de metoder man använder för att lägga sig i andra civilisationer. Jag gillar också titeln, som är en de där titlarna som blir bättre när man läst klart boken.

Borde du läsa de här böckerna? Tja, kanske. Jag tycker inte de känns så svåra att ta sig an, men flera andra jag pratat med tycker inte att de är helt lämpliga att börja med om man aldrig läst science fiction förut. Möjligen borde jag ägna det ett separat inlägg – vad är egentligen lämpligt att börja med?
Själv är jag i alla fall väldigt glad att Sofia (inte bara hon, men mest hon) fick mig att börja läsa dem. De har, åtminstone bitvis, gett mig en verklig wow-känsla.

Publicerat i Bok | 5 Comments »

Lasting Damage II

söndag 5 april, 2015

Det här inlägget beskriver hur det gick för de två försvarsmotioner jag skrev ihop till Stockholmscenterns stämma. Föga förvånande fäste och fäster jag stor vikt vid dessa beslut, och redan såhär i inläggets andra mening kan jag avslöja att jag har anledning att vara utomordentligt nöjd.

Den första och i mitt tycke viktigaste motionen var den om Tröskelförmåga och uthållighet hos Försvarsmakten. I den försökte jag ge en sammanfattande bild av säkerhets- och försvarsläge, och yrkade på dessa tre Att-satser:

Att Centerpartiet ska verka för att Sverige skaffar sig en militär tröskelförmåga, syftande till att avskräcka från angrepp.

Att Centerpartiet ska verka för att Sverige skaffar sig den militära uthållighet som krävs för att hjälp i händelse av ett angrepp ska ha förutsättningar att nå fram.

Att Centerpartiet accepterar att de två första Att-satserna kommer kräva ett substantiellt tillskott av resurser.

Speciellt den tredje Att-satsen såg jag som viktig; Sverige har länge nu haft en ambitionsnivå i sina direktiv till Försvarsmakten som man sedan konsekvent vägrat att finansiera, oavsett regering. Den Att-satsen gjorde också att jag hade ganska litet hopp om att få igenom motionen.
Distriktsstyrelsen hade skrivit ett för all del genomarbetat och bra svar, men ville ändå stanna vid att anse motionen besvarad, huvudsakligen med hänvisning till pågående försvarsberedning.
Just eftersom försvarsberedningen inte åstadkommit någonting på mycket länge nu tyckte jag det var viktigt att ändå försöka få bifall. Jag satt i den kommitté som behandlade denna motion (se föregående inlägg för hur arbetet med motionerna var upplagt), och till min förvåning röstades bifall där igenom. Nå, den gruppen handlade mest om försvarsfrågor och det kan ju tänkas att de som söker sig dit har en mer positiv inställning till försvarsverksamhet än de som söker sig någon annanstans, så jag blev glad men väntade mig fortfarande betydligt mer motstånd i plenum.

Väl där hade jag klottrat ihop ett litet anförande till motionens fromma. Ungefär så här sade jag.

Jag är glad att distriktsstyrelsen delar mycket av det resonemang som förs i motionen, men jag tycker ändå det är viktigt att den inte bara anses besvarad utan även bifalls.

Det är riktigt att internationellt samarbete i försvarsfrågor är nödvändigt. Men det är inte tillräckligt. Sverige måste ha en egen förmåga att hantera kriser. Den tröskeleffekt och den uthållighet motionen talar om handlar till viss del – stor del – om konkreta saker som kulor, krut och kängor. Men väl så viktigt är försvarsvilja, att visa att man tar sitt eget försvar på allvar. Det är svårare att beställa försvarsvilja än några extra par kängor, men det är lika viktigt. Här har vi som politiker ett unikt ansvar. Till skillnad från andra samhällsfrågor finns det ingen annan är vi politiker som kan kliva fram och lösa det här. Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är att vi tar det ansvaret. Vi har en sådan chans, i dag, här och nu.

Riksdagens track record i dessa frågor är inte betryggande. Att fortsätta med att hänvisa till kommande försvarsberedningar hade vi kunnat komma undan med för tio-tjugo år sedan. I dag kan jag inte se hur det skulle kunna vara fel att öppet deklarera att vi anser att vi bör ha en relevant försvarsförmåga. Om sedan försvarsberedningen och riksdagen landar i samma slutsats, då kan motionen anses besvarad.

Den här motionen handlar inte om att göra Sverige till ett genommilitariserat Nordkorea, utan om att göra en allvarligt menad riskvärdering och agera på den. Det vore tråkigt om det skulle krävas att någon ”lånar” Gotland eller Blekinge för att vi skulle börja vidta åtgärder.

Det här är inte en kul motion. Det vore mycket roligare att kunna lägga energi på annat. Men jag hoppas innerligt att stämman tar till sig allvaret i situationen i dag och markerar att vi är beredda att försvara allt det fina i Sverige som den här stämman till syvende og sist handlar om.

Det blev lite debatt, men huvudsakligen till stöd för motionen. När det var dags för beslut kunde det tas med acklamation, och samtliga Att-satser bifölls. Inte enhälligt, men med tydlig majoritet.

Wow! Jag hade verkligen inte trott det. För den som inte intresserat sig för försvarspolitik på länge låter det kanske inte som en stor grej, men det här är formuleringar och föresatser som de flesta partier nogsamt undvikit länge nu.
Nu är det här inte partiet nationellt (ännu), utan bara Stockholm, men likväl – wow!
Än bättre, min känsla är att styrelsen egentligen inte är avogt inställd till beslutet. Stämman kan alltid köra över styrelsen, men gissningsvis jobbar styrelsen mer helhjärtat för idéer den själv tror på.

Nästa motion var den om svenskt medlemskap i NATO. Där hade centerkollegan Alfred Askeljung lämnat in en egen motion med samma budskap. Här hade faktiskt styrelsen, efter ännu ett bra och genomarbetat svar, valt att ställa sig bakom våra motioner. Centerpartiets officiella linje är att ett medlemskap bör utredas, men distriktsstyrelsen instämde i att den tiden då en utredning var lämpligaste åtgärd nu är förbi. Än en gång hade jag anledning att vara glad – motionen passerade kommittéarbetet utan mankemang. Det lär alltid vara lättast om man har styrelsen med sig.
Även här hade jag trott på mycket motstånd i plenum, men så blev det inte. Den debatt som blev av handlade mest om behovet av att både ha en egen förmåga och att ingå i ett större försvarssammanhang. NATO blir där svaret på den implicita frågan i första motionens andra Att-sats: vem är det som ska komma till hjälp?
Motionerna bifölls.
(Jag fick senare veta av Stina Bengtsson att Stockholmscentern redan 2010 uttalat sig till förmån för NATO-medlemskap; det hade gått mig helt förbi. Hade jag vetat det hade jag kanske inte skrivit en NATO-motion, men jag är ändå glad att jag gjorde det.)

Det finns alltid formuleringar i motioner man kan ångra en smula när de väl skickats in. Förutom något språkfel skrev jag i tröskelmotionen att
Det sägs ibland att ett isolerat militärt angrepp mot Sverige är mycket osannolikt. Det är förmodligen sant, men det avhjälper inte vår utsatta position.
Jag vet inte riktigt varför jag skrev så. Det är förvisso vanligt att säga att ett isolerat angrepp mot Sverige är enormt osannolikt, det har närmast blivit ett mantra.
Men det är fel.
Tvärtom, som utvecklingen varit det senaste året finns det flera scenarier i vilka det vore rationellt att genomföra ett isolerat angrepp mot Sverige. Att det är rationellt betyder inte automatiskt att det är sannolikt att så kommer ske, men det finns många oerhört oroande tecken i den riktningen. Jag har tidigare skrivit om de krigsförberedelser som görs riktade mot Sverige, och sådant är verkligen inte på skoj. Eventuellt återkommer jag till det.
(Om det är lönt. En annan sak jag finner oroande är att mina försvarsorienterade inlägg har mycket färre läsare än inlägg som handlar om annat. Om det är en indikation på det allmänna intresset för frågorna så… ja, oroande som sagt.)

Men för att återvända till stämman: Jag är oerhört glad över att stämman tog den vägen den gjorde. Både med dessa två motioner och med de jag beskrev i förra inlägget. Stolt och nöjd. Bifall eller motsvarande på samtliga motioner jag inkommit med, och flera av dem i frågor jag tycker är mycket angelägna.
Vissa dagar är det lätt att vara medlem i Stockholmscentern.

Nu återstår den nationella nivån, med partistämma i Falun i september. Alla motioner jag skickat in kommer gå vidare dit. Där finns det verkligen skäl att förvänta sig hårt motstånd för de två detta inlägg handlat om. Nå, jag ska göra vad jag kan. Jag är inte ombud för Stockholmscentern, men yttranderätt har jag ändå. Och jag är inte ensam, inte ens om Stockholm inte funnes; det finns andra centerpartier i landet som delar motionernas mål. Jag hoppas åka till stämman och efter bästa förmåga stå och dundra i talarstolen.
Det vore, vill jag blygsamt påstå, bra för Sverige.

(Inläggets titel: ännu ett General Systems Vehicle från Culture-boken Look to Windward.)

Publicerat i Politik, Ultima ratio regum | 1 Comment »

Lasting Damage

tisdag 31 mars, 2015

I lördags den 28 mars hölls alltså stämma för Stockholmscentern, och som den som läst förra inlägget vet hade jag berikat den med fem motioner. Det visade sig vara en femtedel av det totala antalet motioner, så ett tag kändes det som att jag bredde ut mig ganska mycket. Sedan kändes det som att jag bredde ut mig ganska mycket, fast på ett bra sätt.
Jag hade dessutom skrivit under en motion om elöverkänslighet.
Det här inlägget handlar om hur stämman gick, med starkt fokus på just de motioner som jag skrivit eller deltog i debatt om.
På stämman hände förstås mycket annat, och inte allt av intresse för den som inte är del av centerrörelsen. Jag tycker i alla fall det kan vara värt att nämna att Christina Linderholm valdes till ny distriktsordförande efter Per Ankersjö. Det tror jag kan bli utmärkt.

Christina Linderholm, ny distriktsordförande för Centerpartiet i Stockholms stad.

Christina Linderholm, ny distriktsordförande för Centerpartiet i Stockholms stad, är skarpare i verkligheten & full upplösning.

Vad gäller motionerna då så hade samtliga motioner före stämman behandlats av distriktsstyrelsen och försetts med överlag väl genomarbetade svar – inget litet jobb. Jag hade tänkt blogga om dessa svar före stämman men hann helt enkelt inte.
Väl på stämman behandlades sedan motionerna i fyra kommittéer som tog ställning till distriktsstyrelsens svar. Kommitténs förslag togs sedan upp i plenum. Och det är först där det avgörs; vad än styrelsen och kommittéerna sagt kan stämman slutligen rösta för något helt annat, och då är det det som gäller.
Jag går inte igenom dessa turer i detalj i det här inlägget, då skulle knappt jag själv orka läsa det.

I stället, pang på motionerna. De två första motionerna från förra inlägget, den om läkemedelsbegreppet och den om reglerna för personalvårdsförmåner, hade båda udd mot pseudovetenskap – inte genom att vilja förbjuda något, utan mer genom att ge sig på olika former av statligt stöd till pseudovetenskap. De gick båda i princip igenom. Den om läkemedelsbegreppet på rent bifall; för personalvårdsförmånerna höll styrelsen/stämman i stort med men förespråkade en utredning av reglerna, vilket väsentligen är ekvivalent med motionens avsikt. Jag deklarerar framgång på båda.

Jag hade alltså också skrivit under en motion rörande behandling av elöverkänslighet som John Kåberg tagit initiativ till. Den yrkade bara på att behandling bör ske i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet, vilket inte är något nytt i sig. Den riktade sig i första hand mot de fall då man lagt skattepengar på att ”elsanera” lokaler. Den gick också igenom utan mankemang.

Så var det försvarsmotionerna då. Den första, om en detalj i upphandlingslagstiftningen, kommer knappast bli en blockskiljande valvinnare; jag ser den mer som en teknikalitet som bör rättas till. Den ansågs besvarad, men med ”Distriktsstyrelsen anser att frågan […] är så pass viktig att motionens innehåll och andemening bör meddelas Centerpartiets riksdagsgrupp och Centerpartiets kansli i Europaparlamentet och kan, med motionärens medgivande tillse att så sker.” Det har jag förstås inget att invända mot.

Hm… de två sista försvarsmotionerna tror jag faktiskt jag tar i ett separat inlägg, jag kan vilja lägga ut texten lite mer om dem. I stället kan vi glädja oss åt att stämman antog en motion om att barn ska kunna ha fler än två vårdnadshavare, och att man ska kunna ange vilka dessa är redan under graviditeten. Detta var nog stämmans längsta debatt, trots att stödet för motionen var stort. Debatten handlade till stor del om vilket inspel rörande föräldraförsäkringen man eventuellt skulle skicka med, men landade till slut – klokt, säger jag – i att inte säga något alls om det; den frågan behöver man uppenbart tänka över, och det görs inte bäst under pågående plenumdebatt.
Under denna debatt etablerades också stämmodagens ord: ”Fjösig”. Det var flera debattörers epitet på önskan att inte rakt av bifalla utan i stället ta ett varv via utredning.
Självfallet måste man utreda, men det görs alltid inför sådana lagändringar. Det hindrar inte att man uttrycker stöd för en intention.

Så, det får räcka som första del; en första del av idel goda nyheter. Håll utkik efter del 2!

(Inläggets titel: ett General Systems Vehicle från Culture-boken Look to Windward.)

Publicerat i Akademiska frågor, Politik | Kommentarer inaktiverade för Lasting Damage

Motionera mera

lördag 14 mars, 2015

Om två veckor är det distriktsstämma i Stockholmscentern dit jag hör. Jag har inte försuttit tillfället att skriva ihop en bunt motioner. ”En bunt” är en bra beskrivning; jag hade ingen aning om det medan jag skrev dem, men det visade sig sedan att mina motioner står för en försvarlig andel av det totala antalet motioner.
Nåja, så kan det gå.
Idén med det här inlägget är att jag lägger upp motionerna (pdf-filer) så att den intresserade kan se vad jag valt att skriva den här gången. Givetvis har jag inte kunnat motionera om varenda fråga som engagerar mig, och i många fall (exempelvis TV-licensen) är det överflödigt att motionera eftersom jag och partiet redan intar samma ståndpunkt.
Hur som helst, till motionerna! Med länkar och kort sammanfattning, om det alls behövs.

Läkemedelsbegreppet
Det är dumt att saker som inte har någon medicinsk effekt ska kallas läkemedel. Avbryt!

Renodlade regler för personalvårdsförmåner
Det är tillåtet för arbetsgivare att skattefritt bekosta viss friskvård för de anställda. Vad som är tillåtet och otillåtet är dock inte helt logiskt. Varför är det okej med homeopati men inte med kanotpaddling? Ändra!

Ändring av upphandlingslagstiftningen för militär materiel
En mycket teknisk motion (rent juridiskt) som ger sig på vad jag ser som ett direkt fel i den svenska upphandlingslagen som får kännbara konsekvenser.
Jag vill passa på att tacka Estrid Faust för hjälp med juridiska detaljer.
Tidigare hade jag någon sorts vag idé om att inte motionera om sådant som direkt berörde mitt arbete. Nu har jag helt enkelt struntat i det.

Och så ett par försvarsmotioner, vars argumentation bör vara välbekant för den som följt min försvarsserie (tex förra inlägget) här på bloggen.

Tröskelförmåga och uthållighet hos Försvarsmakten
Vårt militära försvar är underdimensionerat till och med för sina fredstida uppgifter. Med hänsyn till omvärldssituationen i dag är det ingen överdrift att säga att läget är kritiskt. Dribblande med enstaka flygplan är bara larvigt. Kraftsamling efterlyses.

Svenskt medlemskap i NATO
Att ge nytt liv åt försvaret är nödvändigt, men inte tillräckligt. Att gå med i Nato är nödvändigt, men inte tillräckligt. Tillsammans kan de två åtgärderna vara tillräckliga. Nato är inte perfekt, men likväl vår naturliga hemvist och bättre än alternativen.

Hur effektivt är det då att en enskild medlem motionerar? Tja, jag vet inte. I riksdagen bedöms det vanligen vara begränsat effektivt med ledamöternas fria motioner (även om läget just den här mandatperioden kan göra att det förändras något). Samtliga mina motioner är riksangelägenheter, vilket betyder att de först ska behandlas på stämman i Stockholm för att sedan gå vidare till nationella partistämman i höst. Rimligen är det bara ett fåtal av enskilda medlemmars motioner som slår igenom så att de faktiskt blir partiets politik.
Å andra sidan är motionerna det bästa verktyg jag kan se att jag har för att komma någonstans med politiska frågor som just jag driver.
Och jag tänkte, om inte förbättra, så åtminstone påverka utsikterna genom att detta år faktiskt åka till nationella partistämman och förhoppningsvis stå och dundra i talarstolen till motionernas fromma. Framåt, uppåt, utåt!

Publicerat i Akademiska frågor, Politik, Ultima ratio regum | 1 Comment »

Agera, agera och agera.

onsdag 11 mars, 2015

Jag närmar mig nu finalen i min publiceringsmässigt lite ryckiga serie om det svenska militära försvaret; varför vi har det, hur tillståndet är och vad vi bör göra. Jag hade sett framför mig hur det skulle utmynna i ett kraftfullt ”Och därför anser jag”, men finner i stället att när jag nu lagt grunden i de tidigare inläggen i samma serie så faller sig slutsatserna så självklara att de närmast är antiklimatiska.
De tidigare inläggen länkas till längst ned i detta inlägg, och jag utgår från att du läst dem innan du läser det här. Det går fint att läsa det här inlägget utan att ha läst de tidigare, men då blir det ganska mycket slutsats och ganska klent med underbyggande argumentation.

Det är mycket angeläget att vi
För det första
rustar upp försvaret så att det
a) når en adekvat tröskelförmåga
och
b) har en uthållighet som gör att man i händelse av angrepp kan hålla stånd så länge att hjälp har möjlighet att anlända.

Tröskelförmåga är alltså att man troliggör för en presumtiv angripare att man kommer bita ifrån så hårt att det kostar mer än det smakar att angripa. Detta troliggörande står på två ben. Dels är det själva förmågan, alltså sådant som räknas i kanoner och par kängor. Men det är också försvarsviljan. Den är svårare att ta på, men är helt enkelt beredskapen att i ett skarpt läge göra bruk av sin förmåga. Ett exempel är det resoluta svenska agerandet när U137 hade gått på grund vid Karlskrona och sovjetiska fartyg gjorde sken av att påbörja en fritagningsoperation in på svenskt vatten. Sverige skulle givetvis inte i längden kunnat stå emot ett fullskaligt sovjetiskt angrepp, men att man synbarligen var beredd att sätta hårt mot hårt fick uppenbarligen Sovjet att avblåsa operationen; kalkylen var inte lockande.
Försvarsvilja är inget man beställer fram på samma sätt som man kan beställa extra maskeringsnät, den är till sin natur psykologisk, men att börja återuppbygga försvaret är i sig en signal om försvarsvilja.

Uthålligheten i ofred har lidit svårt under försvarets omställning på senare år. Inriktningen har helt och hållet varit fredstida effektivitet med internationella insatser som dimensionerande fall. Att någon skulle genomföra ett strategiskt överfall och snabbt slå ut viktiga funktioner har inte varit ett prioriterat scenario. Det behöver det vara, om vi ska ha någon chans att hålla ut tills den där hjälpen, vad den nu skulle bestå i, kan komma.

Jaha? Är det här allt? Ingen uppräkning av prylar och förband vi behöver?
Nej, det tror jag mest skulle bli dumt. Visst kan jag nämna några saker jag tror vi absolut behöver (exempelvis krigsbaser åt flyget och ett mer kapabelt luftvärn), och även några saker som antagligen vore bra. Men jag sitter helt enkelt inte på kompetens nog för att avgöra hur många brigader si-och-så som skulle behövas. Jag skulle kunna återkomma med enstaka nedslag, men även om vi bestämmer oss för att nu på allvar bygga upp en försvarsförmåga kommer pengarna inte räcka till allt nice-to-have, och om jag då står och pekar ut precis vad vi ska göra ned på kompaninivå så blir det lite som om landstingspolitikerna skulle tala om precis hur många skyddshandskar sjukhuset ska köpa nästa år. Jag avstår alltså från det. Tills vidare.

Okej. Den där hjälpen då? Hjälpen som eventuellt ska komma om det skiter sig?
Ja det är ju också helt självklart.
För det andra
ska vi omgående söka NATO-medlemskap.

Det finns en, och endast en, försvarsallians med kapacitet att erbjuda Sverige någon meningsfull försvarsgaranti, och det är Nato.
(Eftersom jag är lat orkar jag inte skriva NATO varje gång, Nato får duga.)
Vi är redan med i en annan allians, EU. De flesta EU-länder är med i Nato. Att de skulle gå med på att skapa en fungerande försvarsallians parallellt med Nato för att blidka svensk beröringsskräck är rent ut skrattretande.
Nato måste vara en del av den svenska förmågan, både sett till tröskel och uthållighet. Det räcker inte med Nato; vi måste fortfarande anstränga oss själva. Nato är inte tillräckligt, men nödvändigt. Att bygga dessa förmågor utan Nato-hjälp skulle vara oerhört dyrt.
Nato är inte perfekt, men är ändå den bästa existerande approximationen av en allians av liberala demokratier. Det är där vi hör hemma.
I korthet är inte argumentet för ett Nato-medlemskap svårare än så.

Sedan finns det en uppsjö argument emot Nato. De flesta dåliga, tycker jag. Jag kan inte gå igenom alla grundligt i det här inlägget, det blir alldeles för långt. Men jag kan ta mig an några av de vanligare och kortfattat bemöta dem.

  • Neutraliteten har tjänat oss väl.
    Okej, det här kan ta några rader i anspråk.
    För det första är vi sedan ett par decennier inte neutrala ens formellt. Senast med EU-inträdet upphörde neutraliteten. Vår solidaritetsförklaring utesluter också neutralitet.
    Vidare: vi var under andra världskriget och under kalla kriget – de perioder man oftast pratar om – neutrala på papperet. I praktiken präglades perioden snarare av avsteg från neutraliteten. Under kriget först gentemot Tyskland, sedan mot de allierade. Det fanns också andra länder i Europa som förklarade sig neutrala (som Norge och Danmark), men inte hjälpte det dem. Pappersneutraliteten var ett mycket bräckligt skydd mot omvärlden.
    Under kalla kriget var vi lierade med Nato, vilket Sovjetblocket mycket väl visste om. I den sovjetiska krigsplaneringen fanns cirka 50 kärnvapen vikta för Sverige. Även i ett något mindre destruktivt scenario planerade man för begränsade kärnvapeninsatser mot Sverige. En aggressor har alltid veto mot en annans neutralitet, och Sovjet såg Sverige som en del av Nato. Det finns pålitliga vittnesmål om att ryska försvarsmakten även 2004 sorterade svenska marinen under Nato-flottor. Hade det blivit krig hade den svenska neutraliteten inte alls tjänat oss väl.
    Och vi har som sagt redan avsagt oss neutraliteten. Den finns inte. Glöm den.
  • Är vi med i Nato måste vi basera kärnvapen hos oss.
    Nej. Detta är falskt. Det finns explicita uttalanden att ingen som inte vill behöver ha kärnvapen hos sig.
  • Vi ska inte vara med i en kärnvapenallians.
    Vi är med i EU. EU har inga kärnvapen, men några EU-länder har kärnvapen. Nato har inga egna kärnvapen. Några länder som är med i Nato har kärnvapen. Ser ni likheterna? Det här är ett otroligt svagt argument.
    Vidare räknade vi uttalat under vår så kallade neutralitet med att skyddas av USA:s kärnvapenparaply. Att gå med i Nato skulle inte göra vare sig från eller till för vår kärnvapenfrihet.
  • Om vi går med i Nato måste vi öka våra försvarsutgifter till 2% av BNP.
    Det stämmer att Nato rekommenderar sina medlemsstater att ligga på åtminstone den nivån, även om få verkligen gör det. Givet Sveriges eftersatta försvar vore det dock oklokt att ignorera rekommendationen. Så ja, det skulle kosta mer pengar än i dag. Men som jag tycker att jag har visat så är inte det ansvarsfulla alternativet att ligga kvar på dagens nivå och göra ingenting. Alternativen är antingen Nato, och en ökning av utgifterna, eller inte Nato och då en fullständigt hisnande ökning av utgifterna.
  • Vi ska inte delta i USA:s anfallskrig. (detta argument tillagt efter inläggets första publicering)
    Här kan det vara lite oklart precis vad man menar, men såväl Irak- som Vietnamkrig demonstrerar tydligt att Nato inte fungerar så.
  • Det skulle destabilisera vårt närområde om vi gick med i Nato.
    Detta är kodord för att vi inte ska reta Ryssland, för då blir de kanske arga. Självavskräckning alltså. Under en och endast en omständighet innebär svenskt Nato-närmande väsentligt ökad krigsrisk: om Ryssland ändå hade tänkt att i närtid överfalla Sverige, ja, då kan förhandlingar om medlemskap provocera fram ett tidigare överfall.
    Under andra omständigheter är det snarare det säkerhetspolitiska hål vi i dagsläget utgör som är destabiliserande.
    Skulle Sverige börja förhandla om medlemskap så skulle Ryssland föra mycket oväsen om det, det går jag med på. Ryssland som det ser ut i dag kommer nämligen motsätta sig samtliga åtgärder ägnade att stärka dess grannars försvarsförmåga. Man bör i det sammanhanget fråga sig: är baltstaterna i dag mer eller mindre utsatta än vad de hade varit om de inte hade gått med i Nato medan tid var? Och om Kreml är så angeläget om att grannarna inte ska kunna försvara sig, är det då klokt att gå Kreml till mötes på den punkten?
    Jag tycker att svaren är uppenbara.
  • Vi ska inte bidra till en rustningsspiral. (argument bara delvis relaterat till Nato)
    Västeuropa har kraftigt rustat ned de senaste decennierna. Ryssland rustar upp i en rasande takt. Västeuropa lägger fortfarande sammanlagt mer pengar på försvar än vad Ryssland gör, men det säger inte allt om vilka förmågor man har. Från ryskt håll har man uttalat att om några decennier ser framför sig ”en försvarslös kontinent”.
    (Sergei Karaganov: ”In reality, Europe is becoming a defenceless continent, [..] Without America the Europeans will be left naked and defenceless, because except for Britain, they have no armed forces to speak of”)
    Tänk på det. Tänk på Rysslands upprustning. Tänk på utvecklingen av det ryska samhället. Tänk på vad Ryssland gör mot sina grannar.
    Om att skaffa sig en grundläggande försvarsförmåga i skuggan av den aggressivitet vi ser i dag är att bidra till en rustningsspiral, ja då tackar jag ja. Alternativet är sämre.

Det får avsluta den här serien.

Liksom de flesta skulle jag föredra om ett försvar inte behövdes och vi kunde koncentrera oss på andra trevligare saker i stället. Men just försvaret är en fråga där vi inte har lyxen att kunna göra precis som vi själva vill, oberoende av omvärlden; när det gäller att leva i evig fred har omvärlden alltid veto.

———

Det här är den avslutande del fem i min nystartade serie om det militära försvaret.
Del ett är här och handlar om varför vi alls ska ha ett försvar.
Del två är här och handlar om när vi behöver ett försvar.
Del tre är här och handlar, på ett ungefär, om vår säkerhetspolitiska position.
Del fyra är här och handlar om varför vi inte ska förlita oss på återaktiverad värnplikt.
Utöver detta finns spridda inlägg i kategorin Ultima ratio regum.

Vill du läsa mer om svensk tröskelförmåga, både historiskt och i framtiden, rekommenderar jag FOI-rapporten ”Krigsavhållande tröskelförmåga – Det svenska försvarets glömda huvuduppgift?”. Den är utgiven förra året, strax innan Ryssland överföll Ukraina, men är inte för den skull omodern.

Vill du läsa mer om NATO rekommenderar jag ”Nato – för och emot”, en antologi utgiven 2014 av Kungl Krigsvetenskapsakademien, ISBN 978-91-980878-2-6.

Publicerat i Politik, Ultima ratio regum | 2 Comments »

J’accuse

onsdag 11 februari, 2015

Jag har läst De tre musketörerna. Eller dess mindre kända namn, De fyra flåbusarna. Eller Män som hatar kvinnor.
Så jag tar en paus i försvarsbloggandet för att avhandla detta rykande aktuella ämne.

Jag har läst den två gånger tidigare, för ganska många år sedan nu, då i en svensk utgåva som jag tror är något förkortad. Denna gång har jag läst den på engelska i vad jag tror och hoppas är fullängd. Att jag läser den en tredje gång är förstås för att jag gillade den förut. Plus att jag på samma sätt med behållning läste Greven av Monte Cristo i fullängd.
Vad jag gillade med De tre musketörerna var främst att den är väldigt swashbuckling. Oförvägna våghalsar drar värja och skjuter mynningsladdade handeldvapen hej vilt och med suveränt förakt för allt vad självbevarelsedrift heter. Frukosten i…
…o förresten, det kommer vara en del spoilers här…
…frukosten i ett litet fort utanför det belägrade La Rochelle var en höjdpunkt av musketeraraction, och den desperata galoppen mot England i första halvan kommer inte långt efter. Allt uppblandat med en massa ridderligheter.

Det här står sig väl även när jag läser den nu. Det är bra underhållning. Bitvis ganska fjantigt och uppblåst, men likväl bra underhållning. I alla fall om man som jag gillar kostymfilmer.

Men det här varvet tänkte jag mer på vissa saker än tidigare. De här musketörerna alltså. Athos, Porthos och Aramis. Och så d’Artagnan. Vad är det för typer egentligen?
När Tony Olsson med några kumpaner rymde för ett antal år sedan och sedan några dagar senare hittades i en lada var det någon förståsigpåare som sade att sådana här högprofilkriminella, de är inte skarpaste knivarna i lådan direkt, de är framför allt våldsamma.
Det stämmer bra på våra musketörer. De är inte genomgående korkade, men inte heller genomgående sluga. De är åtminstone styckevis svårt försupna. De är framför allt våldsamma, och bra på det. Och de är fast övertygade om att eftersom de är gentlemän så har de i alla lägen både rätt och rätten.
De har tjänare, för det har man om man är en gentleman. Skulle man inte ha råd att betala tjänaren (eftersom man är de sämsta på den här sidan Tom Bombadill på att hantera pengar) och tjänaren börjar tala om att lämna sin tjänst är lösningen enkel: klå upp tjänaren tills han beundrar en. Funkar. I ljuset av det ska jag absolut inte vara missnöjd med mina lönesamtal.
Deras, eller i vart fall d’Artagnans, tillvägagångssätt för att uppvakta kvinnor vet jag inte exakt vad det skulle kallas i dag, men det skulle möjligen vara åtalbart. Det skulle säkerligen stämplas i termer av både stalker och creep.
Kort sagt är de här musketörerna ett gäng skitstövlar. De vet hur man för sig i uniform och de är bra på att kläcka ur sig ridderligheter, men de är fortfarande skitstövlar. Jag kan gå så långt som att säga att de också är ena as.

Och så har vi Milady, som genom boken seglar upp som musketörernas huvudfiende och slutboss. Man kunde tro att det skulle vara kardinal Richelieu som tog den rollen, men det är det alltså inte. Och faktum är att det inte boken igenom är helt klart att musketörerna i sin lojalitet mot kungen verkligen valt den goda sidan. I den mån det finns någon god sida, eftersom övervägande delen av de manliga huvudrollsinnehavarna dras med allvarliga karaktärsdefekter.
Men det är alltså Milady som får stå som den onda fienden. Jag tror att det verkligen är bokens avsikt att hon ska framstå som ond och fördärvlig. Vid den här genomläsningen är det dock inte det jag ser.
Vad jag ser är en ung kvinna som ensam försöker överleva och ta sig framåt och uppåt i en värld dominerad av män, männens rätt, fysisk styrka och våld. En värld som är riggad mot sådana som hon. Ja mot alla ”hon”.
Hon gör sitt bästa för att hävda sig med de få medel som står till buds, och hon är bra på det. Hon är alltid beroende av en manlig skyddande hand på ett eller annat sätt, och handen hör vanligen till någon som inte är disponerad att värdesätta självständighet hos en kvinna. Det är en svår dans hon har att utföra, men hon dansar den väl, det gör hon verkligen. Hon tar en del klandervärda steg, men nästan fram till slutet då det går en smula överstyr har hennes väg knappast varit bredare än musketörernas. Och i slutändan är det musketörerna som blir hennes fall. Musketörerna, som i sina tidigare möten med henne utsatt henne för vad som i dag skulle vara grova brott, varav vissa sexuella.
Milady är snabbtänkt, handlingskraftig, självständig och modig. Men när hon möter ett gäng våldsamma snobbar uppfyllda av sin gentlemannarätt går hon slutligen under. Hennes allierade är i själva verket lättade; sådan kapacitet hos en kvinna gjorde dem allt lite illa till mods när allt kom omkring.

Det är jättekonstigt att det inte är vanligare med adaptioner av De tre musketörerna som skildrar händelserna ur Miladys perspektiv. Det har gjorts så många varianter av boken att det borde finnas, men en snabbgoogling (första sidan) gav ingenting. Trots att det är en så uppenbar ingång.

Jag tycker fortfarande det är en underhållande bok. Men det är också en bok om män som, ja, hatar kvinnor.

Publicerat i Bok | 1 Comment »

Villospåret värnplikten

torsdag 5 februari, 2015

I förra inlägget etablerade jag att Sverige behöver återta försvarsförmåga. En lämplig nivå kan vara att dels skaffa sig tröskelförmåga, det vill säga tillräcklig kapacitet för att ett angrepp ska te sig kostsamt. Dels uthållighet så att man har en sportslig chans att hålla stånd tills hjälp anländer. Inte för att vi kan räkna med att någon faktiskt kommer, men det får vara material för ett senare inlägg.

Det här hade vi, mer eller mindre, under kalla krigets värnpliktstid. Många talar också om att vi borde återaktivera värnplikten. Vore inte det en bra idé, nu när vi behöver öka försvarsförmågan?

Jag säger entydigt nej. Ett värnpliktsförsvar är inte lösningen på framtidens försvarsbehov. Det är tvärtom ett villospår.
I en debattartikel argumenterade jag och min centerkollega Alfred Askeljung mot en återgång till värnplikten, men det formatet medger bara korta resonemang – eller egentligen knappt resonemang, mer slutsatser. Läs den för all del, men här tänker jag lite mer omfattande gå igenom viktiga och vanliga argument för och emot.

Frihetsargumentet
Hur man än vänder och vrider på det innebär värnplikt för den inkallade en tids tvångsarbete, stundom inte ofarligt sådant. För en liberalt sinnad person är detta ett starkt argument emot värnplikt. Visst är landets försvar angeläget, men det är bristen på specialistsjuksköterskor också. Är det någon vettig person som vill tvinga människor att bli specialistsjuksköterskor?
Tvångsarbete måste vara en sistahandslösning för den som har liberala ansatser.

För den som inte bryr sig nämnvärt om mänskliga friheter har jag fler invändningar nedan.

Förändrade krav på soldaten
Att vara soldat i dag ställer högre krav än för bara två decennier sedan. I dag har man på ett helt annat sätt avancerad utrustning som kräver lång övning för att kunna användas väl i en stridssituation. Som illustration kan nämnas att när jag gjorde min värnplikt ingick inte ett enda batteri i min personliga utrustning. I dag pratar man knappt om annat än hur tungt det är med alla batterier soldaterna behöver släpa runt på. Det krävs helt enkelt mer träning i dag för att en soldat ska göra bra ifrån sig. Det rimmar illa med ett värnpliktssystem.
Denna effekt ser vi redan i dag. Jag besökte i höstas arméns jägarbataljon i Arvidsjaur, och chefen där vittnade om hur man med dagens fast anställda soldater kunde utföra betydligt mer kvalificerade uppgifter än man kunde göra med värnpliktssoldaterna – och då var ändå de värnpliktiga jägarna några av de mest motiverade bland värnpliktiga.
Om inte den återaktiverade värnplikten skulle vara mycket längre än den vi hade förut skulle ett värnpliktsförsvar medföra att vi sänker kompetensen på våra förband. Den sortens kanonmatsstrategi hör inte hemma i Sverige.

Falsk trygghet
Blotta existensen av värnpliktsinstrumentet, även vilande, riskerar att fungera som en falsk trygghet. Tanken är att man ska kunna återaktivera värnplikten om omvärldsläget kräver. Men som jag beskrev i posten om när vi behöver ett försvar tar det lång tid att bygga upp ett breddförsvar. Tanken kan inte vara att vi ska sätta en bössa i handen på en bunt ungdomar och skicka dem i riktning mot fronten som kanonmat. Ska man utbilda ett ordentligt värnpliktsförsvar tar det tid. Lång tid. Vi har hittills inte uppvisat ett uns av förmåga till sådan framförhållning; i så fall skulle vi dragit igång massutbildning allra allra senast 2008, det vill säga två år innan vi beslöt oss för att i stället lägga ned värplikten.

Att det förhåller sig på det sättet är det nog många som inte tänker på. Men att säga att vi alltid kan återaktivera värnplikten om det hettar till är att frånhända sig reellt ansvar till förmån för en låtsaslösning som inte har förutsättningar att fungera.

Ekonomin
Om det ska vara någon poäng med en värnplikt måste den omfatta en stor del av befolkningen. Det är nog få som tycker det är försvarbart att plocka ut var tjugonde ungdom till tvångsarbete. Hela idén med värnplikt är att få volym. Men vad skulle det kosta med en rejäl värnpliktsarmé?

Kostnaden är, grovt sett, tvådelad.
Dels finns en dold kostnad. Den som gör värnplikt är inte produktiv på annat håll i samhället. Ett enkelt överslag indikerar att den löpande kostnaden blir runt 1% av BNP i förlorad produktivitet – en kostnad som förespråkare av värnplikt gärna glömmer, och som inte syns i några försvarsanslag, men som ändå finns där. För den kostnaden skulle man få rätt många yrkessoldater.
(Hur många? Tja, om man bara ser till personalkostnaden och gör ytterligare ett enkelt överslag landar man vid storleksordningen tio brigader. Det är inget att spotta åt.)

Sedan har vi den direkta kostnaden för utbildning och materiel. Det senare råkar jag veta något om. Jag kan exemplifiera med att alla soldater i dag ska ha en bildförstärkare, för att kunna verka även när det är mörkt. Att köpa sådana till en stor värnpliktsarmé skulle kosta bortåt hälften av dagens försvarsbudget. Det är visserligen en engångskostnad, men löpande underhållskostnader skulle förmodligen uppgå till någon eller ett par miljarder per år. Och efter kanske tio-femton år skulle man behöva ersätta dem med nya.
Och det här är ett system av många. Inte det billigaste, men inte heller det dyraste. System som inte fanns på den gamla värnpliktstiden som många minns.

Jag har ingen siffra på vad det totalt skulle kosta att köpa modern utrustning till en stor värnpliktsarmé, inte heller på vad utbildningen skulle kosta. Men så fort man börjar skissa på det inses lätt att det skulle kosta enorma pengar. Och det med tveksam effekt, enligt punkterna ovan. Nog för att det är viktigt att ha ett fungerande försvar, men någon sorts ansvar för att vi lägger pengarna på rätt saker måste vi fortfarande ta.

Det kan i samma veva noteras att Sverige inte är ensamt om att överge värnplikten. Tvärtom har de flesta västländer dragit liknande slutsatser och rört sig i riktning mot ett professionaliserat försvar.

Den folkliga förankringen
Försvarets folkliga förankring kommer ofta upp som argument för värnplikten; det är viktigt att gemene man känner samhörighet med försvaret.
Det argumentet är inte helt utan poäng. Visst kan deltagande i en verksamhet skapa både förståelse och sympati för den.
Men det kan inte vara ett superviktigt argument heller. Om det är en motivering till att ha värnplikt, varför var det bara viktigt att förankra försvaret hos männen i landet? Kvinnornas åsikter om försvaret var tydligen inte efterfrågade, eftersom bara män ansågs behöva genomgå den förankringsskapande verksamheten.
Vidare borde det väl vara lika viktigt att polisens arbete har en bred förankring i samhället. Polisen är precis som försvaret en av statens kärnuppgifter. Varför har vi inte tvångstjänstgöring inom polisen ett halvår för alla ungdomar? Om det nu är så man måste göra för att skapa förankring?
Nej, förankringsargumentet är inte helt vettlöst. Men det är inget man kan låta en värnplikt vila på.

Förbrödrande inverkan
En annan effekt av värnplikten jag ofta hör åberopas är hur gagnerikt det är för unga män att spärras in tillsammans. Inte uttryckt precis så, men det är betydelsen. Hur ungdomar som är snett ute kommer på rätt köl. Hur ungdomar från olika bakgrund får lära sig att respektera varandra.
Som med den folkliga förankringen behöver inte det här vara alltigenom fel. Men huvudsakligen torde det vara efterhandskonstruktionsblaj. Om värnplikten verkligen var så bra för att få ordning på unga på glid borde vi ha sett en markant ökning av brottslighet när värnplikten började fasas ut – och det gjorde den redan i mitten av 90-talet. Men något sådant har vi inte sett.
Och att lära sig respektera varandra. Mnja. Visst fanns det element av att man lär sig en del om samarbete och att inte bara tänka på sig själv. Men också att studiemotiverade ungdomar från välartade hem sattes att bestämma över andra. Det är möjligen en spegel av samhället i övrigt, men knappast i sig någon respekttrolldryck.
Så hade vi totalvägrarna också, som åkte i fängelse. Det är inte en myt, fortfarande när jag gjorde min värnplikt hamnade man faktiskt i fängelse om man totalvägrade. Den förbrödrande inverkan det hade torde varit ringa.

Sammanfattning
Det finns säkert fler argument både för och emot, men det här verkar vara de vanligaste.
Jag tycker slutsatsen är uppenbar.
Värnplikten är omhöljd av mycket romantik, och romantik är vad värnpliktsvurmandet kokar ned till. Återaktiverad värnplikt är inte en rationell lösning på vårt försvarsbehov.
Därmed inte sagt att det system för personalförsörjning vi har i dag fungerar väl; det är uppenbart för den som tittar närmare att där finns stora brister. Men fokus bör vara på att åtgärda dessa brister, inte att backa tillbaka till en gårdagslösning.

———

Det här är del fyra i min nystartade serie om det militära försvaret.
Del ett är här och handlar om varför vi alls ska ha ett försvar.
Del två är här och handlar om när vi behöver ett försvar.
Del tre är här och handlar, på ett ungefär, om vår säkerhetspolitiska position.
Utöver detta finns spridda inlägg i kategorin Ultima ratio regum.

Publicerat i Ultima ratio regum | 8 Comments »

Stor i orden

torsdag 29 januari, 2015

Jag vet, jag sade för två inlägg sedan att jag skulle prata om hur vi ska ha ett militärt försvar. Det kommer. Men för att det ska bli mer meningsfullt börjar jag med att skriva om vår nuvarande säkerhetspolitiska inriktning.
…okej, jag skojade. Vi har ju ingen säkerhetspolitisk inriktning. Inte på riktigt. Men även den som seglat vilse har ju en position, så vi börjar med det.

Förvånansvärt ofta hör jag människor uttrycka sig som om Sverige var neutralt. Det var det länge sedan vi var. Neutraliteten avskaffades formellt tidigt 90-tal om jag minns rätt, och i och med EU-inträdet blev det än svårare att hävda neutralitet. Vidare, som alla känner till vid det här laget var den gamla neutralitetspolitiken (”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”) en chimär. Man lurade möjligen det svenska folket, men alla relevanta säkerhetspolitiska aktörer visste hur det låg till med den saken. Exempelvis betraktade Sovjet Sverige som en del av Nato.
Därmed inte sagt att det var enbart tomma ord. Sverige backade under kalla kriget upp sin formella alliansfrihet med ett förhållandevis starkt försvar, eftersom det är vad någon utan försvarsgarantier från andra måste ha om man vill ha någon trovärdighet när man hävdar sitt territorium. Ensam är inte stark, men ensam behöver vara stark. Under slutet av kalla kriget lade Sverige bortåt 3% av BNP på sitt försvar.

Hur man skaffar sig en liten förmögenhet
Efter kalla kriget rustade Sverige ned kraftigt, för att i försvarsbeslutet 2004 i princip avskaffa territorialförsvaret till förmån för ett insatsförsvar med fokus på internationella insatser. Redan då fanns röster som hävdade att det vore oklokt att så totalt bortprioritera försvaret av det egna territoriet, men det var som det var.
Under 2008 angrep Ryssland militärt Georgien. Det var inte den första fientliga handlingen från Ryssland mot något av sina grannländer, men det tjänade som en väckarklocka. Sverige tryckte i allt väsentligt på snooze.
Vad man faktiskt gjorde var att fatta ett försvarsbeslut 2009 om att Sverige skulle ha i alla fall någon förmåga att hävda eget territorium. Det är detta som är det bespottade enveckasförsvaret, som ÖB populariserade förra året. För att rekapitulera: enveckasförsvaret är att kunna försvara en (1) del av landet. Som Stockholm ELLER Gotland, inte båda. (Blekinge, Göteborg och Norrland kan ju… äsch, låt oss inte tänka på det.) Detta i upp till en vecka. Och det bygger på gynnsamma omständigheter, som att vi har lång förvarning och agerar på den; ingetdera är vidare troligt. Vidare är detta försvar ingenting vi har i dag, utan något vi hoppas ha om bortåt tio år, givet substantiell tillförsel av pengar.
Så hur är vår position? Vi lägger i dag 1,2% av BNP på försvaret, vad får vi för det, när man börjar räkna förband?
För några decennier sedan kunde vi på armésidan ställa upp tiotals brigader. I dag kämpar vi för att få en (1) fungerande brigad. Beståndsdelarna av den har heller inte övat ihop.
Det påstås ibland att vi har oproportionerligt mycket flyg. Det kan stämma om man jämför med de andra försvarsgrenarna, men inte om man jämför med ambitionen att kunna försvara landet. För att med någon uthållighet försvara territoriet räknar man allmänt med att det behövs åtminstone 100 Gripen. När moderniseringen av Gripen-beståndet är klart ska vi ha 70 plan – förvisso en ökning från de 60 som först var planerade. Det kan i och för sig spela mindre roll så länge vi inte har någon krigsbasförmåga; då är risken exceptionellt stor att flyget ändå slås ut mycket snabbt.
Marinen då? Den erbjuder ingen ljusning. Vid ubåtsoperationen i höstas såg vi en stor del av Sveriges totala sjöstridskrafter (som för övrigt inte har något vettigt luftvärn). För bara ett par år sedan talades det på allvar om att helt lägga ned marinen eftersom vi ändå hade kritiskt låg förmåga.
Det är vad vi får i dag. Antalet förband och fordon är inte ett entydigt mått på försvarsförmåga, men det säger i alla fall något. Och då har vi inte ens gått in på materielunderhållet, som i stycken kan få den svenska järnvägen att framstå som ett under av framsynthet.

Tänk på mig som liten är
Som nationallt försvar betraktat är detta i bästa fall löjeväckande, vilket även riksdagen insåg. Därur torde vi kunna spåra vår säkerhetspolitiska portalparagraf sedan 2009, solidaritetsförklaringen:
Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vi ska därför förbereda oss för att efter egna nationella beslut kunna ge och ta emot stöd, som också kan vara militärt.
Denna försäkran tror jag har gått många människor förbi. Inte för att den varit på något sätt hemlig, men försvars- och säkerhetspolitik har inte debatterats seriöst i Sverige förrän alldeles nyligen. Nå, den försäkran kan man fundera på en stund.
Och när man gjort det, titta på mittersta meningen.
Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.
Jaså det gör vi.
Men vem, exakt vem, är det som ska hjälpa Sverige vid ett eventuellt angrepp? Och vet de om det?
Ingen, jag understryker ingen, har kunnat svara på det.
Anledningen är enkel.
Ingen kommer att hjälpa Sverige.
När frågan kommer upp tittar våra grannländer besvärat åt ett annat håll. Nato har artigt men tydligt upplyst om att man visserligen uppskattar Sverige som partner, men några försvarsgarantier utan medlemskap finns inte.
(Och även om kavalleriet skulle komma galopperande till undsättning med högsta fart så tar det åtminstone två-tre veckor. Ser någon glappet till enveckasförsvaret? Ska man ta emot hjälp ska inte allt vara förlorat redan när hjälpen kommer.)
Sverige har alltså, för att skyla över sitt urusla läge, lovat sig själv hjälp från ovan.

Som ofta påpekas är ett isolerat militärt angrepp mot Sverige osannolikt, om det inte görs som inledningen till en större konflikt, i vilket fall det är mindre osannolikt. Skulle ett militärt angrepp komma, ja då är det förmodligen i samband med en storkonflikt i närområdet. Tvärtemot vad man kan tro ökar inte det sannolikheten för att Sverige skulle få hjälp, utan minskar den. Alla tänkbara hjälpare kommer ha fullt upp med sitt. Var på prioritetslistan tror ni det kommer att avdela redan otillräckliga resurser till någon som vare sig är med i någon allians eller tagit sitt försvar på allvar?

Ja, Sverige är en nära partner till Nato. Men det finns ett land som var ännu närmare och ännu lojalare, utan att vara medlem.
Ukraina.
Ser ni någon hjälpa Ukraina försvara sig?
Nej, Sverige kan inte räkna med någon hjälp. Vi har kompisar, men skulle saker och ting gå överstyr kommer kompisarna råka åka in i en tunnel precis när vi ringer. Och varför inte? Varför ska man riskera sitt eget för att hjälpa någon som inte ens försökt skydda sig?

Sammanfattning
Vi har i dag en mycket låg försvarsförmåga.
Vad mer är, om vi ropar efter hjälp är det ingen som kommer.
Och även om någon, mot alla rimliga bedömningar, skulle komma så är allt redan över på sämsta sätt när de väl kommer.

Det här tycker en del är en rimlig risktagning.
Jag tycker det är åt helvete. Så här kan vi inte ha det.

Häng kvar.

———

Det här är del 3 i min nystartade serie om det militära försvaret.
Del ett är här och handlar om varför vi alls ska ha ett försvar.
Del två är här och handlar om när vi behöver ett försvar.
Utöver detta finns spridda inlägg i kategorin Ultima ratio regum.

Publicerat i Ultima ratio regum | 2 Comments »

Bredvidläsning

söndag 11 januari, 2015

Som ett mellanspel i mitt försvarsbloggande vill jag nu sprida några länkar. Ja och så vill jag påminna om gårdagens inlägg här på bloggen, som behandlade när man bör ha ett försvar.

Jag börjar med en artikel på SvD Brännpunkt i dag. Tre av Sveriges mer aktiva försvarsdebattörer skriver om läget för det svenska försvaret. Det går inte att täcka in alla aspekter i en sådan artikel, men som delsammanfattning är den inte alls dum och jag tycker dessutom att den anknyter både till mitt förra inlägg (länkat ovan) och mitt första i serien, om varför man alls ska ha ett militärt försvar. Starkt rekommenderad läsning.

Därefter ett blogginlägg av Jägarchefen: Operationella Realiteter i Östersjöregionen
Jägarchefen brukar ärligt talat skriva långt, snårigt och ganska svårläst – men också, bedömer jag, mycket initierat. Det här inlägget stämmer på allt det. Den som inte är sugen på att grotta ned sig i rysk militärorganisation kan hoppa till slutsatserna. Speciellt den korta förvarningstid man kan räkna med är intressant.

Slutligen två länkar jag redan postat på min politiksida på Facebook (https://www.facebook.com/DanTilertPolitik), där jag skrev så här:

Nämen hörrni. Vi tar lite länkfest till The XX Committee. Det är en blogg som drivs av John Schindler, historiker och före detta, uh, spook på amerikanska sidan. Hans syn på världen överensstämmer inte alltid med min, men jag uppfattar honom som mycket kunnig inom områdena han skriver om.

Det är ganska långa texter, men den första är rätt hanterlig:
http://20committee.com/2014/12/23/beware-putins-special-war-in-2015/
Det är en ickeoptimistisk fundering om vart konfilkten mellan Ryssland och Väst tar vägen under 2015. Ska du bara läsa en av de två texter jag länkar till här rekommenderar jag den här.

Den andra texten (som kändes längre att läsa även om den inte var det) handlar om sammansmältningen av kyrka och stat i Ryssland och dess användning i aggression mot Väst:
http://20committee.com/2014/12/27/putins-orthodox-jihad/
”…this bears more than a little resemblance to Holy War in a Russian and Orthodox variant. Whether Putin really believes all this may be immaterial, since his regime has created and nurtured a virulent ideology, an explosive amalgam of xenophobia, Chekism and militant Orthodoxy which justifies the Kremlin’s actions and explains why the West must be opposed at all costs.”

Och jag tyckte det var värt att lägga in här också.
Du behöver ju inte läsa alla artiklarna på direkten.

Nu pulka, tror jag.

Publicerat i Alla dessa länkar, Ultima ratio regum | Kommentarer inaktiverade för Bredvidläsning

Att bädda med granris

lördag 10 januari, 2015

För några inlägg sedan skrev jag om varför man alls ska ha ett militärt försvar. Inställt extraval innebär inte att den tilltänkta serien försvarsinlägg ska skrinläggas, så jag fortsätter här med när man ska ha ett militärt försvar.
Ganska långt inlägg, men du kan ju alltid hoppa över de avsnitt du inte orkar med. Slutsats dras längst ned.

När behövs försvaret?

Det är mycket enkelt. Försvaret behövs när det finns ett hot att försvara sig mot. Som jag skrev i förra inlägget i serien, det behöver inte vara ett fullt utvecklat invasionsförsvar designat för att kasta alla tänkbara och otänkbara angripare i sjön, men en tröskeleffekt är alltid eftersträvansvärd.
Så principen är enkel, men det kräver en hel del arbete att följa principen. Det duger inte att börja från noll den dagen hotet blivit realitet; att upprätthålla en försvarsförmåga bygger på flera saker som alla är tidskrävande. Jag ska exemplifiera nedan.

Materielanskaffning

Det här råkar vara mitt specialområde.
Att skaffa militär materiel tar tid. Förenklat: först ska man komma fram till ganska precis vad behovet är. Sedan ska man upphandla rätt pryl. Inte sällan krävs någon modifiering för att den ska passa svenska förhållanden, och den är förmodligen inte färdigtillverkad vid beställning; många pratar om militär hyllvara men få har någonsin sett någon. Ofta krävs en del byråkratiskt dansande med exportkontrollregler. När materielen väl levererats ska det finnas ordentlig dokumentation, och så måste man utbilda användarna om det inte är väldigt enkla saker. Och ska man kunna använda materielen över tid måste man ha sett till att det finns möjlighet till underhåll och reparationer.
Den här processen tar vanligen flera år i anspråk. Inget man vill ha väntat med att dra igång till ett skymningsläge.
Men om det nu börjar se svettigt ut, kan man inte kapa en del byråkratiska led? Jo, en del. Men låt oss titta på det.

  • Kapa behovsanalysen? Bra om man vill bränna mycket pengar. Sämre om man vill lösa en faktisk materielbrist. Men ja, jag misstänker att några månader av byråkrati skulle man nog kunna kapa utan att ta gigantiska risker.
  • Upphandlingen då? Jodå, är det krisläge kan vi nog slänga upphandlingsreglerna överbord. Det kan kapa en del tid, men det är nog många som överskattar hur mycket tid man verkligen skulle spara, givet att man inte bara vill köpa en pryl, utan även få rätt pryl. Man måste fortfarande ta fram en ordentlig specifikation och fundera över nödvändiga anpassningar. Men okej, några månader här också, beroende på vad det är för typ av materiel.
  • Produktionsanpassning och tillverkning är svårt att göra något åt. Och speciellt i ett krisläge kan det vara mycket svårt att få prioritet hos tillverkaren om den är utländsk. Är det kris här är det antagligen kris på andra ställen också. I både Frankrike och USA – och kanske många andra länder som jag inte har koll på – har staten rätt att ställa sig först i kön till producerad materiel. Det i sig gör det olämpligt att vänta till sista stund.
  • Exportkontrollen lär också vara svår att komma runt. Ibland går den snabbt. Ibland tar den månader.
  • Dokumentation och underhållsorganisation kan man förvisso börja ta fram innan materielen levererats, men att hoppa över det är vanligen inget framgångsrecept. Kan funka för enkel slit-och-släng-materiel, men för mer avancerade grejer är det här nödvändigt och det tar lite tid.
  • Användarutbildning är uteslutet att hoppa över. Modern militär materiel, även om man ansträngt sig för att den ska vara enkel att använda i stressiga miljöer, kräver ofta både utbildning och övning för att man ska få bra effekt ur dem. Det här tar tid. Börjar man med det i skymningsläge har man försatt sig i en svår situation.

Min slutsats är att det är lätt att raljera över hur långsamt det går att skaffa materiel, men sätter man sig och tittar på allt som behöver göras – givet att man inte bara vill ha materiel, utan användbar materiel – så är det inte konstigt att det tar tid.
Det finns ett par så kallade snabbspår för materielanskaffning som jag inte går in på här, men erfarenhetsmässigt är det tveksamt hur mycket snabbare dessa verkligen är.

Vidare har vi till stora delar gjort oss av med kompetensen för att långsiktigt sköta underhåll på materiel. Det har återverkningar redan i dag. Det skulle bli en stor huvudvärk om vi bestämde oss för att varva upp försvaret igen, vilket anknyter till nästa avsnitt.

Personal

Väl så kritisk är personalförsörjningen. Man kan lätt förledas att tro att det bara ska ta ett par år att utbilda nya soldater. En värnpliktstjänstgöring var ju ofta mindre än ett år, eller hur? Och så kör man ett par varv.

(Jag tycker inte att ett värnpliktsförsvar är en bra idé. Men jag återkommer till det.)

Det är en mycket optimistisk tanke. Det finns knappast kapacitet att parallellt och med god kvalitet utbilda så mycket personal så att man på bara ett par år fyller upp ett fungerande försvar. Det finns också andra besläktade problem, nämligen:
Vem är det som ska utbilda?
Vi har i Sverige gått fram rätt mycket med osthyvel, så att många delar av Försvaret fortfarande finns kvar, om än i kraftigt nedbantad form. Men vissa saker har fått gå i graven. Det här är ingen uttömmande lista, men tydligen har vi i dag inga pansarvärnsrobotar för lite längre skotthåll. Det uppmärksammades under hösten att vi i stor utsträckning avskaffat vår ubåtsjaktförmåga. Detsamma gäller förmågan att i händelse av ofred basera vårt flyg på krigsbaser utspridda i skogarna.
Om vi bestämmer oss för att återta dessa förmågor, varifrån ska kunskapen om dem komma?
En begränsad tid kan man locka fram kunskaperna ur gamla officerare, men de försvinner. Sedan finns inte kunskapen i landet längre. Då har man verkligen uppförsbacke.
Många saker kan man lära sig från utlandet, men att skicka våra framtida utbildare på utbildning utomlands är inte gjort i en handvändning. Och det är ju det här med specifikt svenska förhållanden. Finns verkligen kunskapen utomlands om hur man bäst baserar Gripen i en svensk skog? Eller hur man vid ubåtsjakt hanterar den mycket speciella Stockholms skärgård? Jag tvivlar.
Och vilka är det egentligen som ska utbilda de framtida soldaterna? Såvitt jag förstår har underlaget på svenska officersutbildningarna krympt så kraftigt att man räknar med allvarliga rekryteringsproblem till många befattningar framöver. Redan i dag gapar vakanser i Försvarsmakten.

Den som hårdbantat sitt försvar har sålunda en mycket lång väg tillbaka. Ska jag gissa så kanske femton år, och det även om man anstränger sig målmedvetet.

Den ständigt sena starten

Det är inte rimligt att man ständigt ska ha högsta beredskap mot angrepp, det måste gå att växla ned en smula om hot försvinner. Även om man kan ha synpunkter på omfattningen var det knappast fel i sig att skala ned invasionsförsvaret när Sovjetunionen upphörde. Haken är att man måste växla upp i tid igen om utvecklingen vänder, och det är något Sverige inte utmärkt sig med att vara bra på. Det finns här också en inbyggd eftersläpning när man som Sverige är tydligt defensivt inriktad. Om man börjar bygga upp sitt försvar när man ser ett ökande hot ligger det i sakens natur att hotet redan har ett försprång i sin uppbyggnad. Det kan också tänkas att den som rustar för aggression gör det mer målmedvetet än den som mest vill bygga tröskelförmåga. Vi ser just nu båda effekterna i närområdet.

Den onda cirkeln

Men är inte det här kapprustningslogik? Kommer det inte bara leda till ständigt accelererande militärsatsningar?
Inte nödvändigtvis.
Om det är två aggressiva parter som båda rustar för att kunna invadera den andre, ja då blir det kapprustning. Men det speglar inte svenska förhållanden.
Om den part som satsar offensivt inte är intresserad av att ge sig på den som bygger tröskelförmåga kommer ökad tröskelförmåga inte att trigga ännu mer ökade militärsatsningar.
Man kan få kapprustning även med en offensiv part och en part som bygger tröskel. Om syftet med det offensiva rustandet är att slå den som bygger tröskelförmåga, ja då kan ökad tröskelförmåga leda till att den offensive rustar än mer. Och då måste man bygga en ännu högre tröskel. Inte så kul. Men ärligt talat, vad är alternativet för en tröskelbyggare? Att bara ge upp?
Tyvärr är det så med militära konflikter att det räcker inte att du vill ha fred och vara vänner. Motparten har alltid veto mot det.

Sammantaget

Ett militärt försvar behövs när det finns ett yttre hot. Men eftersom det tar mycket lång tid att bygga upp ett försvar om man tidigare avskaffat för stora delar av det, och man om man är defensivt inriktad vanligen kommer ligga efter, är det svårartat oklokt – för att inte tala om oansvarigt – att lägga ned tröskelförsvaret även om det ser lugnt ut för stunden. Möjligt undantag är om man är mycket snabb med att växla upp igen om säkerhetsläget försämras, och dessutom då satsar målmedvetet på att återta förmåga. Sverige har dock inte visat sig vara bra på sådant. Det torde också vara sämre ur stabilitetssynpunkt att reagera med egen satsning så fort det rustas i omvärlden än att helt enkelt behålla egen förmåga över tid.
Så svaret på inläggets fråga, när man behöver ett försvar i landet, är tyvärr: i stort sett hela tiden.

Efter att nu inledande ha förklarat varför och när jag tycker att det är nödvändigt med ett försvar tänker jag i kommande inlägg gå in mer på hur. Och för all del hur inte.
Jag återkommer.

Publicerat i Ultima ratio regum | 1 Comment »

« Äldre poster
Nyare poster »