Archive for the ‘Övrigt samhälle’ Category

« Äldre poster
Nyare poster »

Det rimliga i att vara emot sådant som är dåligt

lördag 28 juli, 2012

Det är lätt att tro att frågan om manlig omskärelse av spädbarn skulle vara utagerad i och med Johan Sperlings inlägg i frågan tidigare i år (Edit: död länk numera). Så tycks dock inte vara fallet. Det poppar fortfarande upp de mest kuriösa debattartiklar (tex DN1, DN2, DN3, Sydsvenskan) som argumenterar för omskärelse av spädbarn i Sverige. Det är tydligen dags att ta ett grepp om frågan igen, och min plan är att göra det med hjälp av en uppställning av för- och emot-argument, Sofias soffsurfning på en del rena sakargument, och givetvis Wikipedia.
Och, nota bene, vad det här inlägget handlar om är omskärelse av manliga spädbarn.

Vi börjar med den medicinska frågan.

  • Skyddar det inte mot HIV att vara omskuren?
    Jo, till viss del. Kvinnor får inget skydd, men en man som har oskyddat samlag med en HIV-smittad kvinna får ett visst skydd av att vara omskuren. Normal risk för att HIV-smittas vid ett enskilt vaginalt samlag tycks ligga någonstans under en promille; omskärelse kan minska den risken, kanske med hälften. De studier som finns ger ingen helt klar bild. Argumentet är dock dåligt eftersom
    1: HIV i Sverige är så sällsynt att det knappast kan motivera omskärelse.
    2: Har man HIV i Sverige vet man i regel om det. Den som försöker skydda sig mot HIV genom omskärelse i stället för kondom är korkad.
    3: Viktigast och nog i sig: Spädbarn och småbarn har inte penetrerande sex, och i de fall de har det är HIV-preventionen inte det stora problemet. Att vilja omskära småbarn för att skydda mot HIV är lite som att trampa sönder deras leksaksbilar eftersom det finns rattfyllerister.
  • Skyddar det inte mot HPV-smitta att vara omskuren?
    Alltså det virus som kan ge kvinnor livmoderhalscancer.
    Jo, det verkar så. Jag skriver att det ”verkar så” eftersom man varit tvungen att göra upprepade metastudier för att kunna säkerställa ett samband. Behöver göra mer än en metastudie kan man känna sig rätt övertygad om att den effekt man letar efter inte är särskilt stor.
    Argumentet faller dock på samma avgörande punkt som föregående: Spädbarn och småbarn har inte penetrerande sex.
  • Det är bra för hygienen att vara omskuren.
    Jovisst, man slipper dra tillbaka förhuden för att tvätta. Att övertala pojkar att dra förhuden fram och tillbaka är ju känt som ett omöjligt uppdrag.
    Nej, det har inte gått att knyta några relevanta hygienvinster till omskärelse.
  • Om man gör omskärelsen under ordnade former på sjukhus är det en riskfri operation.
    Fel.
    Inga operationer på spädbarn är riskfria. Dels är barnen så små att det är svårt rent hantverksmässigt att göra precis vad man ska. Dels är själva bedövningen en risk i sig.
    Det är inte lätt säga precis hur stora riskerna är. Komplikationer tycks uppstå i storleksordningen någon procent av fallen (även om betydligt högre skattningar finns). De flesta komplikationer är mindre allvarliga, men undantag finns. Det händer att resultatet är en trasig penis (David Reimer torde vara ett av de mer kända exemplen). Även dödsfall inträffar. De är inte vanliga, men tycks snitta på några om året i USA.

Detta är de medicinska argument jag sett andragas till spädbarnsomskärelsens fromma. Jag återkommer nedan till fler medicinska aspekter, men vill sammanfatta så här långt.
De enda effekter av en omskärelse som skulle kunna vara medicinskt motiverade kommer först när mannen börjar ha sex, och är sålunda helt utan bäring på omskärelse av småbarn.
Samtidigt finns risker med ingreppet, och det händer att barn dör i sviterna av det, eller förlorar sin penis, även då det görs av läkare. Det är ovanligt men det händer, med viss regelbundenhet.
Gör vi då inte andra medicinska ingrepp på barn som de ibland dör eller tar skada av? Jo, men då är de medicinskt motiverade, och man kan göra en avvägning av medicinska fördelar och risker. När det, som i detta fall, faktiskt inte finns några medicinska fördelar är även en ytterst liten risk alldeles för stor. Och när det handlar om flera dödsfall per år borde slutsatsen vara självklar.

Med det etablerat är det nu dags att fortsätta gå igenom argument, vissa med medicinsk anknytning, andra inte.

  • Det är bara oomskurna som klagar.
    Fel. Både på individ- och gruppnivå, fel.
    Jag som oomskuren har förstås ingen personlig erfarenhet av att vara omskuren. Den som omskurits som småbarn har likaledes ingen personlig erfarenhet av att vara oomskuren. Lyckligtvis(?) låter även vuxna män omskära sig, och på sådana individer där man har erfarenhet av båda tillstånden har det gjorts intervjustudier. Och, tja, det verkar vara legio att ångra sig. Det betyder inte att alla ångrar sig, men en väsentlig andel verkar göra det. Framträdande anledningar är sämre sexuell känslighet och ett allmänt tråkigare sexliv, och dålig komfort vid bärande av normala kläder. Detta givetvis även efter att såret läkt. Även om detta inte är något som alla intervjuade upplever borde det ändå stämma till eftertanke gällande att utsätta spädbarn för ingreppet.
    Inom judendomen finns ett antal organisationer som arbetar mot omskärelse av barn, och långtifrån alla barn i judiska familjer i Sverige omskärs. Inte heller i judiskt ortodoxa kretsar i Israel är omskärelsen allomfattande, och det har utvecklats alternativa ritualer som förbigår själva omskärelsen. Hur det ser ut i muslimska kulturkretsar har jag sämre koll på, och debatten i exempelvis USA har jag inte fördjupat mig i, men det här är uppenbart inte en fråga bara för sekulära svenskar.
  • Man klarar sig bra utan förhud också.
    Visst överlever man även utan förhud, ingen påstår något annat, även om det uppenbarligen finns nackdelar som upplevs i varierande grad. Å andra sidan – man klarar sig väldigt bra utan sin lilltå också. Det är ett dåligt argument för att ta bort lilltån på småbarn.
  • Säger inte WHO att omskärelse är bra?
    Nja. WHO tycker att omskärelse kan vara en bra idé under förhållanden då risken för HIV-spridning är hög (prevalens > 15%), men varnar för risken att folk förlitar sig på omskärelse som smittskydd, och understryker att det bör göras ”under conditions of informed consent”, vilket givetvis utesluter omskärelse av spädbarn.
  • Det är upp till föräldrarna att fatta medicinska beslut för sina barn.
    Fast nu är ju inte spädbarnsomskärelse ett medicinskt motiverat beslut, vilket etablerats ovan, utan något annat.
  • Barn tvingas till många saker de inte vill, som att vaccineras eller gå i skolan.
    Ja, och dessa saker kan uppfattas som övergrepp av barnet. Den viktiga distinktionen är att det finns goda sakliga skäl för barn att vaccineras och gå i skolan. Sådant saknas för omskärelse.
  • Det är upp till föräldrarna hur barnet ska uppfostras.
    Ja – inom vissa gränser. Man får till exempel inte slå barn, eller tatuera dem (tror jag). Varför det då skulle vara okej att skära bort delar av dem förefaller oklart. Barn är inte ägodelar som vilka som helst, att förfoga över helt efter gottfinnande. Faktum är att småbarnsomskärelse rimligen bryter mot barnkonventionen.
  • Ett förbud mot omskärelse av spädbarn skulle kränka religionsfriheten.
    Vems religionsfrihet då? Religionsfrihet handlar om att få utöva sin egen tro, så länge det inte kränker någon annans rättigheter. Att under frånvaro av samtycke avlägsna kroppsdelar från andra människor är givetvis inte något som har med religionsfrihet att göra. Man får ju inte definiera sin egen religiositet genom att skära i andra människor.
    Jag passar också på att rakt av citera Johan ovan, då skrivet i en judisk kontext:
    ”Du kan odla flätor, fira sabbat, rabbla böner och tro till bokstaven på varje knasig utsaga i Toran hur fritt och frejdigt som helst. Blir alla dessa saker värdelösa för dig om du inte får skära i barn?”
  • Ett förbud mot omskärelse av spädbarn skulle beröva barnen sin religiösa identitet.
    Återigen: Bosh. Småbarn, och i synnerhet inte spädbarn, är inte förmögna att fatta ett informerat beslut rörande sin livsåskådning. Det finns inga religiösa barn, bara barn till religiösa föräldrar. Om barnet när det vuxit upp beslutar att låta omskära sig är det en sak, men inte samma sak som att tvångsomskära det som liten parvel.
    Det är förstås fullt möjligt för föräldrar och omgivning att tuta i barnet att det inte är en fullvärdig människa eftersom det fortfarande har förhud. Det torde dock vara uppenbart att problemet i ett sådant fall inte är förhuden per se.
    Och det här med att avlägsna barnets förhud för att markera föräldrarnas kulturella preferenser… är det någon som tycker att det vore okej av kristna föräldrar att tatuera in ett litet kors på barnets penis? Någon? …någon?
  • Om man inte tillåter omskärelse kommer det göras ändå, fast på köksborden.
    Vad är det man säger här egentligen? Att de som mest idkar omskärelse – i ett svenskt sammanhang vanligen judar och muslimer, har jag fått för mig – är oförmögna att respektera lagar? Man vet ju hur de är, de där? Det låter lite… unket.
    Sedvänjor förändras. Jehovas vittnen i Sverige insisterar inte längre på att deras barn inte får ta emot blodtransfusioner. Det finns ingen anledning att tro att just judar och muslimer skulle vara oemottagliga för andra idéer än de redan kulturellt etablerade.
  • Att vara emot omskärelse är ett uttryck för islamofobi/antisemitism/rasism
    Det här är ett av de fulaste argumenten av alla; det borde ha en egen Godwin-kategori. Enda anledningen till att jag tar upp det är för att det dyker upp så jämrans ofta. Givetvis går det att vara rasse och vara emot omskärelse, men vid det här laget borde det stå klart att det finns goda och tillräckliga skäl till att vara emot omskärelse utan någon rasistisk läggning. Det här är inte så mycket ett argument som en förolämpning; ett reflexmässigt svar att ta till när man inga övriga argument har.

Det börjar bli dags att knyta ihop nu. Jag tror inte att jag ovan missat några vanligt förekommande argument. Omskärelse av småpojkar fyller inte något vettigt medicinskt syfte och det är inte riskfritt. Det kränker barnets rätt till självbestämmande – ja det är en kränkning helt enkelt, till på köpet en irreversibel kränkning med reell inverkan på barnets fortsatta liv. Väldigt lite eller inget i argumentationen för omskärelse handlar om barnets bästa, det verkar mer handla om föräldrars rätt att göra ägodelar av sina barn.
Om en vuxen människa vill låta omskära sig av vilket skäl det vara månde så är det, i princip, dennes ensak. Men blanda inte in spädbarn i det.

Etiketter:, ,
Publicerat i Akademiska frågor, Övrigt samhälle, Judefrågan & så'nt | 3 Comments »

Räkneövning med kolunionen

söndag 17 juni, 2012

Att AGW – Anthropogenic Global Warming – medelst utsläpp av växthusgaser är ett allvarligt problem är inte mycket att bråka om. Vad man ska göra åt det finns mycket större anledning att bråka om. Jag brukar hävda att det primärt inte är klimatet vi ska rädda, utan människorna. Man kan förstås vilja bevara klimatet för att rädda människorna, men jag menar att det är viktigt att det är människorna som är målet.
Det är inte bara semantik, utan får betydelse för vilken klimatstrategi som verkar rimlig. Till exempel skulle man, om klimatet per se var prio ett, kunna hävda att vi borde sluta skeppa varor kors och tvärs över jorden, eftersom transporter släpper ut växthusgaser. Jag noterar att det pratas mycket om hur det kommer gå illa för Bangladesh med ökande växthuseffekt, men rätt lite om hur det kommer gå för Nederländerna. Det är för att Nederländerna är rikt och Bangladesh är fattigt. Man räknar med att Nederländerna kommer kunna vidta åtgärder för att skydda sig rätt bra, medan Bangladesh inte har råd med det. Många av de taskiga bieffekter av uppvärmningen som inte är just översvämningar kommer också, tror man, att drabba fattiga länder värst, just för att de är fattiga.
Nå, det är nog så att uppvärmning slipper vi inte undan. Därför är det väldigt viktigt, ja imperativt, att vi låter fattiga länder bli rika, så att de också har råd att skydda sig. Jag känner inte till något fall då ett fattigt land blivit rikt utan handel med omvärlden. Det är så man gör helt enkelt. Därför vore det direkt kontraproduktivt att försöka stoppa varutransporter, trots att de släpper ut växthusgaser. Och med ”kontraproduktivt” menar jag ”dödar fler fattiga än det räddar”.

Det ska man emellertid inte ta till intäkt för att bara fortsätta som vanligt och inte göra något alls för att minska sina utsläpp av GHG (Greenhouse gas). Ett sätt att åstadkomma det i global skala är att införa en skatt på GHG-utsläpp. Det är inte min idé; tankar på en så kallad carbon tax har framförts och dryftats länge. Konstruktionen är alltså att utsläpp av växthusgaser – mest koldioxid, men inte bara – beläggs med en skatt på en viss summa per utsläppt mängd. Det ska göra det såpass dyrt att, till exempel, använda fossila bränslen att alternativen blir ekonomiskt fördelaktiga. Idén är tilltalande på flera sätt. Den är teknikneutral – den preskriberar ingen specifik teknologi, som till exempel ett stöd till solenergi skulle göra, utan den belönar alla teknologier som kan göra en verksamhet mindre GHG-intensiv. Den verkar genom ekonomiska incitament, något som ofta är en effektiv väg framåt, i stället för att stövla in och förbjuda någon specifik grej. Kort sagt, den talar till den kreativa, uppfinningsrika människan som hittar vägar framåt, inte bara pekar med hela handen bakåt.
Att det helst ska vara en global skatt är givetvis en svaghet. Faller inte det på sin egen ogenomförbarhet, precis som (den även i övrigt eländiga) Tobinskatten? Nej jag tror inte det. Kapital är mer lättrörligt än GHG-intensiv verksamhet. Det är klart att det i princip går att flytta sina fabriker till ett land som ställt sig utanför carbon tax-regelverket, men jag betvivlar att det på det stora hela är praktiskt.

Vad skulle en carbon tax, eller koldioxidskatt, medföra för vardagskostnader då? Det är det som är den egentliga poängen med det här inlägget. Jag har räknat lite på det och har några exempel.
Enheten som ska beskattas varierar, men jag har fastnat för ton koldioxidekvivalent. Alltså, om man släpper ut ett ton koldioxid, ja då motsvarar det förstås ett ton koldioxid. Om man släpper ut ett ton metan, som är en mer potent växthusgas än koldioxid, motsvarar det cirka 25 ton koldioxid (beroende på hur man räknar). Och det är viktigt att inte blanda ihop kol med koldioxid; ett ton kol motsvarar ungefär 3,5 ton koldioxid.
Det verkar som om ett pris på runt 12 amerikanska dollar per ton koldioxid är en medelskattning på vad som skulle behövas för att få avsedd effekt. Det är vad som anges som snitt för peer reviewade sammanhang på Wikipedia, och det ligger väldigt nära vad The Economist entusiastiskt och återkommande pratar om. Jag har räknat lite högt och avrundat det till 100 kr/ton, eller tio öre/kg. Jag har, för det här inlägget, inte funnit det vettigt att kritisera den nivån närmare, även om jag på ren känsla tycker att det låter lågt.
Vidare finns det redan koldioxidskatter på lite olika saker, men för att inte räkna för lågt och för enkelhets skull har jag ignorerat det.
Så nu – vardagskostnader!

  • Köra fossildriven bil: En hyggligt men inte exceptionellt snål bil släpper ut 150 g koldioxid per km, eller 1,5 kg per mil. Koldioxidskatt på det skulle addera femton öre per mil. För en normalbilist som kör 1200 mil/år blir det en årskostnad på 180 kr.
  • Köpa bil: Jag har tidigare kritiserat föreställningen att utsläppen vid en bils tillverkning överskuggar utsläppen under dess livstid; det är helt enkelt inte sant. Den sökning jag gjorde då indikerade att det går åt 6-10 ton koldioxid för att tillverka en typisk bil. Låt oss ta det högre värdet. Då skulle priset för en ny bil öka med ungefär en tusenlapp om man införde koldioxidbeskattningen.
  • Äta kött: Biffkött verkar anses ha störst klimatpåverkan. Man räknar då hela livscykeln och inkluderar metanutsläpp. Ett kg biffkött verkar, halvhögt räknat, stå för ungefär 30 kg koldioxidekvivalenter. Det betyder att köttpriset skulle gå upp med runt 3 kr/kg.
  • Flyga: Ett modernt passagerarjetplan drar ungefär 0,3 liter bränsle per passagerare och mil. Bränslet är någon sorts fotogen snarare än bensin, men det torde koldioxidmässigt inte avvika dramatiskt från bensin. Jag använder wikepediatabellen jag redan länkat till (trots att den verkar innehålla minst ett uppenbart fel, men den ser ok ut för flygbränsle) och får 0,8 kg koldioxid per passagerarmil. Alltså: Flyga Stockholm-Göteborg skulle kosta förskräckande fyra kr extra. Sverige-Thailand 80 kr.
  • Vara svensk, i största allmänhet: Låt oss räkna högt och säga att snittsvensken, allt som allt (exklusive utrikes transporter och varutillverkning i utlandet), släpper ut tio ton koldioxid per år. Tusen kronor per person alltså.

Jag stannar där; den listan borde räcka för att illustrera att ur ett svenskt perspektiv vore det inte speciellt dyrt med en ordentlig koldioxidskatt. Självklart kommer det, precis som vid varje potentiell utgiftsökning, att gå att uppbringa någon som inte har råd. På det hela taget tycker i alla fall jag att storleksordningen någon tusenlapp per skalle och år låter fascinerande billigt för att, förhoppningsvis, åstadkomma något verkligt betydande i klimatfrågan.
Kruxet är att det inte räcker med att man köper en lite dyrare bil. Hela skattestrukturen måste finnas på plats, och för att den ska spela någon nämnvärd roll måste den införas åtminstone semiglobalt. Var och en kan säkert föreställa sig mängder med hinder för att det ska hända, och jag ids inte riktigt lägga ut texten kring det. Jag koncentrerar mig hellre på att jag tycker det verkar vara en tilltalande idé, och att det i alla fall knappast gör saken sämre att blogga om det.

Etiketter:,
Publicerat i Övrigt samhälle, Hur att bruka jorden, Transportsträckor | 9 Comments »

Kuba

lördag 7 april, 2012

Det är dags att skriva lite om Kuba. Jag minns faktiskt inte om jag gjort det förut, men har jag gjort det så är det dags igen, för ämnet borde vara ständigt aktuellt. Vad som får mig att ta tag i det just nu är dock att The Economist nyligen hade en specialrapport om Kuba, och jag nyttjar den som källa och koncentrat av data att destillera ytterligare till bloggform. Inga av de data som framkommer i rapporten går på tvärs mot sådana jag tidigare sett, men kanske just därför är de värda att uppmärksamma.

Kuba är ett fattigt land. Det är inget man är ensam om, det finns många fattiga länder. Kuba är dock ovanligt på så sätt att det finns en vida spridd romantisering och bortförklaring av fattigdomen, samt ibland ett rent förnekande av den. När fattigdomen ändå erkänns är det inte ovanligt att skulden läggs på någon annan, främst då USA. Inget av det här, förutom kanske förnekandet av fattigdomens existens, är unikt. För så gott som varje fattigt land finns det många som är beredda att både börja och sluta sin förklaring med ond kolonialism. Min uppfattning är ändå att detta är betydligt mer framträdande för Kuba än för de flesta andra länder, och att man blundar både för fattigdomen och regimens brutalitet.

Kuba är fattigt nu, men har det inte alltid varit fattigt? Är det inte orättvist att jämföra det med rika länder? Nja.
Kuba före revolutionen 1959 var ett av latinamerikas rikaste länder. Det säger kanske inte så mycket i ett europeiskt perspektiv, men jämförelsen blir relevant. Economist skriver:
In 1959 Cuba was one of the leading five Latin American countries on a range of socio-economic indicators. Life expectancy was close to that of the United States and it had more doctors per person than in Britain and France.
Det betyder inte att allt var handy dandy. Batistas diktatur var korrupt och, ja en diktatur. Inte heller ekonomin var bara solsken. Citatet ovan följs upp med att konstatera att en tredjedel av befolkningen levde i svår fattigdom.

Hur har det gått sedan då?
Lite sådär.
Kubas mest annonserade styrka efter revolutionen har varit hälsoområdet. På indikatorer som medellivslängd, barn- och mödradödlighet och läkartäthet har man legat högt inte bara i ett latinamerikanskt perspektiv, utan även kunnat mäta sig med och stundom slå USA. Det är förstås inget negativt i att ha en bra folkhälsa, men det är inte hela bilden. Till att börja med har många andra länder kommit ikapp och förbi. Man har nu samma medellivslängd som Chile (och USA), och endast något bättre än Mexiko. Detta trots att Chile och Mexiko hade klart sämre utgångslägen 1959.
Kuba var rikare än både Mexiko och Chile 1959 (BNP per capita, köpkraftjusterat), men är nu mycket fattigare – faktiskt fattigare än Dominikanska republiken.
För att ta en annan jämförelse: I början på 50-talet var Kuba ungefär lika rikt (eller fattigt) som Italien. Som vi vet har Italien skötts fascinerande dåligt, men var 2010 enligt Gapminder ändå tre gånger rikare än arbetarnas paradis på Kuba.
Är allt detta då för att, som ofta faktiskt är fallet, alla blivit rikare men Kuba bara inte lika snabbt som de andra?
Åter: Nja.
När Sovjet föll samman rasade Kuba tillbaka till femtiotalsnivåer, men har sedan dess kämpat sig tillbaka och är enligt BNP-måttet rikare i dag än på femtiotalet. Men inte speciellt mycket, och det positiva resultat man kan uppvisa kommer, gissar jag, mycket från turism och hjälp från Venezuela – samt, enligt Economists artiklar, från råvaruutvinning tack vare en kanadensisk firma. De siffror jag ser pekar inte entydigt åt samma håll, men även enligt de mest optimistiskta är rikedomsökningen ytterst blygsam.
Jordbruket, regimens skötebarn, har det inte gått så bra för. Jag citerar Economist igen:
output per head of 15 out of 22 main agricultural and industrial products was dramatically lower in 2007 than it had been in 1958. (…) output of sugar, an iconic Cuban product, has dropped to an eighth of its level in 1959
Detta trots att Castro gjort sockerproduktionen till en hjärtefråga.
Trots – eller just därför. Statliga jordbruk kontrollerar lejonparten, 75%, av Kubas jordbruksland. Så sent som 2007 var nästan hälften av detta inte i bruk. Samtidigt importerade Kuba 80% av sin mat.
Detta är ingen liten sak i ett land där den store ledaren kan ägna timmar av radiotal åt att prisa riskokare, som befolkningen skulle få komma i åtnjutande av för några år sedan.

Vid Sovjets sammanbrott föll, enligt Economist, utgifterna för Kubas välfärdsstat med nästan 80% i reala termer. Det har hämtat sig en del sedan dess, men år 2000 befanns 20% av befolkningen (möjligen i Havana, som är i den rikare delen av landet) vara fattig, definierat som ”at risk of being unable to satisfy their basic needs”. Den siffran tros vara högre i dag. Ginikoefficienten tros ligga runt 0,5. Det är ungefär som latinamerika i stort. I Sverige ligger den runt 0,28. USA ligger runt 0,47.

Så. Femtio år efter revolutionen. Kuba har i stort sett stått still på rikedomsfronten. Andelen fattiga är på ungefär samma nivå som under Batistas regim och landet är inte jämlikt ens jämfört med USA och resten av latinamerika. På hälsoområdet är man inte dålig, men andra har kommit ikapp och utklassat Kuba på övriga fronter.

Och hur blev det så? Är det USA-embargots fel? Nej. Embargot svider säkert en del, men inte värre än att Kubas ledning inte tycks värst intresserat av att få det lyft – som politisk syndabock värderas det högre än fördelarna med ett lyft embargo. Det är inte heller så heltäckande som man kan tro. USA är Kubas femte största importpartner. Ur ett gynnsamhetsperspektiv torde Sovjets enorma subventioner och sedan Venezuelas oljeunderstöd vida överstiga USA-embargots betydelse.
Svaret på hur det blev som det blev är vare sig nytt eller överraskande. Det är inte konstigare än att man försökte införa kommunism. Det blir såhär då. Det är ingen konstig fluke eller olyckliga yttre omständigheter, utan det är precis som man kan förvänta sig när man förstatligar hela samhället och tar bort incitamenten – och ofta möjligheterna – till att arbeta.

Det här är inget att känna skadeglädje över. Ett helt land kört i botten är ingen libertariansk poängseger, det är en alldeles äkta tragedi. Och då har jag ändå bara pratat om ekonomi och välfärd. Politiskt är Kuba en brutal polisstat, där regimkritiker möts med misshandel, fängslanden och trakasserier av familjen. Visst finns än mer brutala ställen – till exempel är det numer rätt sällsynt att regimkritiker dör för regimens hand. Men det är liksom inget man får goodie points för.

Vad betyder allt det här då, vad vill jag säga?
Jag vill slå in en dörr som för de flesta förhoppningsvis redan är öppen. När Kubas ledare nu, inte för första gången, börjar tala om ekonomiska (inte politiska) reformer är det förstås bra. Men de är inga hjältar för den skull. Det är regimens eget fel att ekonomin är trasig, och det är samma regim som aktivt och med våld förvägrar sina medborgare grundläggande politiska rättigheter. Vädret må vara soligt, stränderna fina och de gamla bilarna charmiga, men förtrycket, fattigdomen och tragedin är på riktigt. Romantiserandet borde vara långt borta.

Publicerat i Övrigt samhälle | 2 Comments »

Fruktstundens lön

tisdag 6 mars, 2012

Med anledning av internationella kvinnodagen fick jag nyligen skickat till mig ett informationsblad om lönegapet mellan kvinnor och män. Driven kallas 15:51 efter inledningen på informationsbladet:

Det är bara det att påståendet är vilseledande.
Den första delen, att löneskillnaden mellan kvinnor och män är 14,3%, är av allt att döma sant. Men det innebär inte att kvinnor arbetar gratis efter 15:51. Löneskillnaden är nämligen – jag lutar mig här främst på SCBs Statistisk årsbok 2012 – arbetsinkomst rätt av. För att talet om gratisjobb efter 15:51 ska vara relevant måste man se till att jämföra rätt saker.

Arbetsgivarverket (med flera) har tittat på det här i en rapport för några år sedan. Den koncentrerade sig visserligen på den statliga sektorn, men löneskillnaden där är väldigt lik arbetsmarknaden i stort och det förefaller rimligt att anta att resultatet står sig hjälpligt på hela arbetsmarknaden.
I stället för att skriva själv kan jag citera rätt av från sammanfattningen:

Den statistiska analysen visar att den genomsnittliga löneskillnaden nästan helt kan hänföras till mätbara faktorer. Stora delar av löneskillnaden beror på att fler kvinnor än män arbetar deltid, arbetets svårighetsnivå och innehåll och på att fler män än kvinnor är chefer. (…) Det finns också skillnader i utbildning, erfarenhet, ålder, anställningstid eller i vilken region den anställde jobbar. Den löneskillnad som slutligen blir kvar, den s.k. oförklarade löneskillnaden, som inte kan förklaras av den mätbara information som finns tillgänglig i den partsgemensamma statistiken var i september år 2007 1,3 procent.

Ska man göra person av statistiken jobbar alltså inte kvinnan gratis efter 15:51. Hon kanske går hem, för hon jobbar deltid, och när man går hem får man inte betalt. Eller så har hon jobbat med något annat hela dagen. En läkare kan tjäna dubbelt så mycket som en sjuksköterska, men det är för den skull inte rimligt att säga att sjuksköterskan jobbar gratis efter lunch.

Det är inte så att det inte finns löneskillnader som inte kan förklaras med olika bakgrund, tjänst och arbetstid*. Det är inte långsökt att tala om diskriminering för en del av löneskillnaden. Den delen tycks dock bara vara ungefär en tiondel av vad det här uppropet ger sken av.
Det ska för den skull inte ignoreras. Det är runt 400 kr/månad för en lön på 30000 kr. Om jag tjänade det och hade samma tjänst och bakgrund som min kvinnliga kollega vore det onekligen knasigt om hon tjänade 29600. Okej, det är sällan så renodlat och enkelt, jag vet, men det duger som illustration.
Man kan även berättigat fundera på vad det är som gör att kvinnor har andra jobb och jobbar mer deltid, vilket jag i viss mån också ägnat mig åt.
Så, ja. Frågan om mäns och kvinnors lön är en reell fråga, värd att uppmärksamma.

Det är bara det att om man gör det med vilseledande påståenden, påståenden som jag menar närmar sig gränsen till lögn, då gör man fel. Folk som jag, som inte förnekar att det finns en relevant problemkärna, blir då arga och går i polemik mot 15:51-initiativet i stället för att göra gemensam sak med det.

Är det då inte bra att skapa uppmärksamhet kring problemet? Kan inte det goda syftet motivera lite myschlande med statistiken? Jag menar att svaret är nej. Ändamålet helgar inte medlen. Vill man komma tillrätta med ett statistiskt problem kan man inte själv misshandla statistik hur som helst. Det här duger inte.

_________________________

*Trippelnegation, wohoo!

Uppdatering den 8 mars

Jag länkade inte till 15:51-initiativet förut, för jag hittade helt enkelt ingen bra länk. I dag har de i alla fall en artikel på SvD Brännpunkt där de går mer in i detalj. I artikeln framgår en del, om än inte av allt, av vad jag klagat på att de inte låtsats om. Jag kanske inte håller med om alla deras slutsatser och framställningar, men det är ändå ett steg i rätt riktning. Tyvärr behålls fortfarande inramningen; i artikelns avslutning skriver man ”Vi som har bildat 15:51 rörelsen kommer att driva lönefrågan tills vi når vårt mål – kvinnor ska ha betalt även mellan 15:51 och 17:00.”

Jag ser därför ingen anledning att ändra mitt omdöme. Frågan är angelägen, men det här initiativet schabblar bort den.

Publicerat i Övrigt samhälle, Politik | 4 Comments »

Profetior 2012

söndag 8 januari, 2012

Som många som läser det här redan vet äter jag ibland (tyvärr ganska sällan) fredagsfrukost i ett varierande men fast sällskap som diskuterar någon aktuell fråga. Frukosten efter nyår går dock ut på att profetera: de närvarande vräker ur sig förutsägelser inför det kommande året, vilka antecknas. Vid nästa nyårsfrukost läses anteckningarna igenom och det avgörs efter bästa förmånga huruvida de slagit in eller inte.

Det är inte alltid helt enkelt att avgöra. Har vi till exempel fått se så mycket av Sarkozy att vi tröttnat på honom? Har Segway slagit? Segwayentusiaster som undertecknad påpekar att Segway i Sverige åtminstone hade ett klart bättre 2011 än 2010. Ibland dyker det också upp en förutsägelse i stil med att det ska ha gått bra för… ett namn. Ett namn som ingen känner igen och den som gjorde förutsägelsen är inte med detta år. Det antas då att det rör någon form av idrott, varpå många – men inte alla – av de närvarande får något glasartat i blicken.
Kjol för män har fortfarande inte slagit, men bland träffar förra året kunde vi notera att en lyriker skulle få litteraturpriset och att Maud Olofsson skulle avgå och ersättas av Annie Johansson. Att Saab skulle gå i konkurs var kanske en lågoddsare men ändå nära ögat.

Jag tenderar att missa de flesta nyårsfrukostarna också och bidrog inte med någon profetia förra året, men i år var jag där och hävde ur mig spontanprofetior på löpande band. Jag tänkte ta upp dem här också, denna gång med en kort motivering, något som vanligen inte ingår på frukosten. Jag kommer knappast att komma ihåg alla, och jag har säkert också glömt precis hur jag formulerade de jag ändå kommer ihåg. Men ändå, här är Profetior 2012! I ingen särskild ordning.

Storbritanniens regering faller/spricker – Egentligen tror jag inte det, men den är redan ansträngd till följd av idogt spararbete och Camerons äventyr (genomlevda och kommande) i EU lär inte göra saken lättare. En distinkt möjlighet, och det är trist att bara gå på lägsta odds!

Perus regering faller – Den nye president Humala har redan hunnit med en regeringsomdaning och gjort tvära kast i sin hållning. Det kanske håller, men det känns inte långsökt med eroderat stöd.

Bolivias regering faller – Morales har haft problem nästan sedan start. Det är kanske inte värre nu än nyss, men det känns hela tiden som att det hänger på en tråd.

Argentinas regering faller inte – Ekonomin må vara på väg utför, men Kirchner klarar minst ett år till. (Obs – Kirchner är president och inte regeringschef. Jag erkänner villigt att denna profetia kan vara lite off, jag har dålig koll på hur Argentinas statsskick är uppbyggt.)

USA går över till metersystemet – (alltså SI-systemet) Kommer givetvis inte hända, men vad bra det vore.

Inga partiledare för svenska riksdagspartier avgår (Ohly räknas inte) – Sjöstedt sitter förstås kvar. C har just bytt och det ska till något extraordinärt för att de ska göra det igen i år, dito för MP. Björklund sitter nog säkert, likaså Reinfeldt och Åkesson. KD är skakis, men verkar just lite osnyggt ha kväst ett uppror och det kanske är bra så den här gången. S är förstås det stora frågetecknet, men Juholt har klamrat sig kvar såhär långt och partiet är nog inte jättesuget på en ny ledarvalsprocess.

Fler döda i våldsdåd i Irak 2012 än 2011 – Ett utslag av pessimism. USA har åkt hem, på Iraks regerings begäran visserligen men det verkar vara rätt mycket Sadr bakom det beslutet. Vissa element kan ha hållit sig lugna just i väntan på att USA ska åka hem så att man får mer spelrum. Stora motsättningar och en en dysfunktionell regering; även med ett starkt försvagat irakiskt Al-Qaida skulle det inte förvåna om sekteristiskt våld åter flammar upp.
2645 döda 2011 enligt officiell statistik.

Färre döda i våldsdåd i Afghanistan 2012 än 2011 – Ett utslag av optimism. Det vore mycket att säga att det går bra i Afghanistan, men den afghanska underrättelsetjänsten och armén blir allt starkare, mer självständiga och kompetenta. Samtidigt är talibanerna under hårt tryck, och inte alla talibaner verkar övertygade om det kloka i att urskillningslöst spränga en massa afghaner.
Jag hittar inte på rak arm någon helt klar siffra för Afghanistan, men det skulle kunna ligga på drygt 2000 döda 2011 (liksom för Irak övervägande resultatet av upprorsgruppers förehavanden).

Tydlig ökning av attacker mot Israel av Hamas och/eller Hizbollah – Här utgår jag från Iran, som utövar tungt inflytande över båda grupperna. Man kan nog lugnt räkna med att detta inflytande kommer utnyttjas om det kommer till våldsamheter rörande Irans kärnvapenprogram. Egentligen behövs det inte andra våldsamheter för att detta ska hända, och Iran kommer knappast att kasta första stenen mot USA i den här frågan. Det nyligen levererade hotet mot USAs hangarfartyg lär vara utan verklighetsförankring, det finns inget skäl för Iran att ge någon annan ett så tydligt casus belli som en direkt attack. Men det finns annan sorts press, och Iran är redan under ganska hård sanktionspress. Det är inte alldeles långsökt att tänka sig att Iran pushar för ökad våldsamhet från Hizbollah/Hamas för att, utan att få blod på sina egna händer, visa att man kan ställa till med elände om man inte får som man vill.
Det är inte helt entydigt. Man kan tänka sig att en mer Hamas-vänlig regering i Egypten gör Hamas mindre beroende av Iran, men det är, som hela det här inlägget, spekulationer.

Tydliga steg i auktoritär riktning i Rwanda – helt enkelt för att det verkar vara på väg åt det hållet.

Obama vinner presidentvalet i höst – Inte för att han är så rasande populär, det är han inte. Men republikanerna är i dåligt skick, dominerade av republikanska fundamentalister. Den mest valbare kandidaten är antagligen Mitt Romney, men det kan mycket väl bli så att han för att vinna sitt partis nominering måste inta ståndpunkter som mittenväljarna har svårt att svälja, och som han själv får svårt att backa från, trots tidigare visad skicklighet på detta område.

USA, Kina och Australien uppvisar mer kompromissvilja i klimatfrågan – Om jag inte alldeles missminner mig tror att de redan börjat göra det, inte minst om man jämför med klimatmötet i Köpenhamn. Inte så hisnande förutsägelse alltså, speciellt som bedömningen kan bli rätt subjektiv.

Det blir ett jäkla tjat om mayakalendern – En hygglig lågoddsare, jag har redan hört på radio – P1! – intervju med en religionshistoriker, gjord så att det skulle låta som om det är vettigt att förvänta sig något. Oh dear.

Dödslistan – Något av en specialitet har varit att jag bidrar med många namn till denna. Jag brukar gissa på påven, men hann inte först med det i år. Tror jag nöjde mig med Fidel Castro. Funderade på Chávez (hur är det med USA-cancern?), men avstod.

Jag har säkert glömt något, men det märker jag förhoppningsvis senast om ett år när vi går igenom facit på nästa nyårsfrukost. Tills dess är det bara att hoppas att jag har fel i mina mer pessimistiska profetior!

Uppdatering (några dagar senare)
Jag kom på två profetior jag glömde ovan.

Det tas beslut om höjda trängselskatter och att Essingeleden ska avgiftsbeläggas – Tja, vem vet.

Aftonbladet anlitar väderorakel – Kanske en av årets främsta lågoddsare. Undrar om det inte redan hänt, jag tyckte jag såg en löpsedel med den stilen igår.

Publicerat i Övrigt samhälle, Politik | 4 Comments »

Arbetet och demokratin

torsdag 5 januari, 2012

På kort tid har jag nu sprungit på två saker på Facebook vilka, om inte tarvar, så i alla fall triggar det här inlägget.

Det första var en länk till en krönika i Blekinge Läns Tidning: ”Uteslut SD:are ur facket”
Detta görs tydligen redan; minst en SD-förtroendevald har tydligen blivit utesluten ur Transport just för att han är SD-förtroendevald.
Det synes mig vara en dålig idé.
Jag är tycker visserligen att föreningar i allmänhet ska få ha vilka regler de vill, men facket är inte en förening i allmänhet vilken som helst. Som arbetsmarknaden i Sverige är upplagd finns det vissa saker som bara facket kan göra. Under en del omständigheter kan en arbetstagare inte förhandla själv med arbetsgivaren vid en konflikt, utan bara facket kan göra det. Även om det blir mindre vanligt förekommer det också att den enskilde inte kan löneförhandla själv, utan måste låta facket göra det. Facket har alltså tagit på sig något som åtminstone liknar en myndighetsutövande roll. När man gör det kan man, menar jag, inte längre välja sina medlemmar fritt. Man måste välja. Antingen är man en fri förening som gör som man vill och väljer individer, eller så flyttar man rättigheter från individer till sitt eget kollektiv. Men inte båda.

Det andra var ett lösryckt citat:
”En arbetsgivare kan styra sina anställda i större detalj än vad de flesta av våra politiska diktatorer varit i stånd till: när de ska äta, hur de ska se ut osv. Medan produktiviteten ökar växer arbetslinjen in i vårt medvetande på ett djupare sätt än vad religion lyckats med.”
Detta ur en artikel i Bang (troligen ”Arbete är livet”, ej online) av Roland Paulsen, doktorand i sociologi.
Jag har inte läst artikeln, men givet att citatet ovan rör svenska förhållanden är jämförelsen absurd och, ja, stötande.
Det må vara uttjatat, men det är fortfarande sant att ett anställningsförhållande är något man går in i på frivillig basis. Det gäller sällan diktaturer. Man kan sluta på sitt jobb om man inte gillar det; det är sällan arbetsgivare sätter upp taggtråd och skjuter den som säger upp sig.
Det är sant att vissa arbetsgivare ställer krav på de anställdas klädsel. En del också på när man kan lägga ifrån sig arbetet och ta lunch. Den som gjort en reality check de senaste decennierna kan svårligen tycka att det i sig är upprörande, och jag hoppas slippa förklara varför. Arbetsgivarens makt över klädsel och mattider tenderar också att upphöra med arbetstiden. Något liknande har jag inte hört om för diktaturer.
Att över huvud taget få för sig att jämföra och likställa en anställning med att leva i en diktatur är inte kvickhet; det är faktiskt bara dumt. Och det är upprörande inte för att det demoniserar arbetsgivaren, utan för att det trivialiserar diktaturen.
Skäms.

Publicerat i Övrigt samhälle | Kommentarer inaktiverade för Arbetet och demokratin

Nationalekonomi och motköp

måndag 12 september, 2011

Jag har en nationalekonomisk fråga.
Det handlar om motköp (eller offset som det också kallas), vilket förekommer ibland när det görs internationella försvarsaffärer – kanske annars också, det vet jag inte. Förutsättningen är i korthet att för att land A ska köpa prylar från land B måste säljaren i land B fixa så att det köps prylar från land A; ofta men inte alltid för motsvarande summa. Det finns flera argument för och emot motköp, men den aspekt jag intresserar mig för här är den nationalekonomiska, och min tes är att det generellt är en dålig affär att kräva motköp.

Anledningen är i första hand att det borde fördyra köpet. Man kan också argumentera för att det på totalen inte borde vara effektiv ekonomi att tvinga någon annan att köpa något de annars inte tänkt köpa, men det lämnar jag därhän tillsvidare. Jag tänker mig att om säljaren måste lägga arbete på att få till ett motköp kommer det att göra affären dyrare. Jag har diskuterat saken med en ~kollega som jobbar med motköp och som säger att ja, i snitt fördyrar det typ 7%. Hon menade dock att det ändå är jäkligt lönsamt för, i mitt exempel, land A att kräva motköp.
Det kan tyckas plausibelt. Man lägger på 7% och får hem en order på 100%. Win! Mitt motargument är att det bygger på en implicit premiss, nämligen att den som får motordern annars skulle ha idlat sig igenom tillvaron. Om man i stället antar att hon annars skulle ha utfört något annat arbete, ja då har vi tagit 7% skattebetalarpengar för att tränga undan annan produktion. Lose!

Jag är benägen att se den ekonomiska aspekten som identisk med industristöd och en variant på protektionism. Om jag har rätt borde det vara rationellt att avstå från att kräva motköp oavsett vad andra länder gör, analogt med att det är rationellt att ta bort sina tullar även om andra länder har sina kvar.
Men vad vet jag, jag kanske tänker fel. Jag kan inte så värst mycket nationalekonomi, men jag har i alla fall förstått att det är lätt att tänka fel. Det kanske egentligen är ett Fångarnas dilemma där man ständigt åker på däng om man inte kräver motköp när de andra gör det.

Så… är den någon nationalekonomiskt orienterad som har något att säga om saken?

Publicerat i Övrigt samhälle | 4 Comments »

Argos

torsdag 4 augusti, 2011

När det skulle röstas om trängselskatt i Stockholm röstade jag nej. Det tog emot. Principen med en trängselavgift (sedan må den rent tekniskt vara en skatt) är riktig. Men det man riggade upp var inte bara ett system för att ta upp trängselskatt, utan också ett övervakningssystem som registrerade alla bilfärder ut och in i Stockholm. Eftersom jag till stora delar lämnat wo i övrig integritetsdebatt kan det tyckas märkligt att jag reagerade här, men tja, man är inte helt konsekvent alltid och det här var dessutom en väldigt konkret fråga.
Jag hade kunnat tänka mig en lösning där det gavs en fil som inte var kameraövervakad och där man kunde, ja, typ slänga pengar i en burk. Praktiskt svårgenomfört antagligen, men jag hade sett det ungefär som att betala med kontanter i affären. Det är okej för mig att kortföretagen vet precis vad jag köper var och när, så länge jag kan välja att betala kontant om jag inte vill synas. Det är när det övervakningsfria alternativet försvinner jag blir lite illa till mods.

Det sades när systemet byggdes att bilderna bara skulle användas för att hantera trängselskatten. Yeah right, tänkte jag. Det lär väl inte dröja länge innan polisen rutinmässigt använder det, och till yttermera visso läcker alla register. Därför måste jag säga att jag är förvånad över att det tagit så lång tid som tills nu innan polisen börjat använda det. Visserligen hade jag för mig att det bara tog några veckor innan det hände första gången, men ingen annan tycks minnas det, så jag minns väl fel.
SvD skriver om det i sin ledare, ”Integriteten hotas när skatt blir övervakning”, och jag har inte så värst mycket att tillägga. Att Beatrice Ask inte ser någon principiell skillnad mellan massövervakning och riktad buggning förvånar mig egentligen inte, men det påminner mig om min bestörtning över att hon fick sitta kvar efter valet – jag minns att jag hörde det på radio när jag promenerade på stan, och stampade i marken vid ett övergångsställe och utstötte ett förgrymmat läte; om någon oskyldig trängselbetalande bilist tog åt sig ber jag om ursäkt. Med sin många gånger om uppenbara brist på kompetens och omdöme torde Ask vara regeringens minst nödvändiga medlem.

O, förresten, ett sidospår. En sak jag stör mig på är hur det ofta påpekas att det är dumt att miljöbilar slipper trängselskatt (vilket de gör ett år till) när de trängs lika mycket som andra bilar; som om det vore en oförklarlig lapsus hos lagstiftaren. Det ignorerar helt att syftet med trängselskatten var tudelat. Ja, den skulle minska trängsel (vilket den gjorde), men den skulle också uppmuntra till miljöbilsköp (vilket den också gjorde). Det är klart att om enda syftet var att minska trängsel hade det varit dumt att befria miljöbilar, men så var det inte.

Publicerat i Övrigt samhälle, Transportsträckor | Kommentarer inaktiverade för Argos

Om Bamse

söndag 29 maj, 2011

Så, det andra inlägget som fått ligga för fäfot i någon vecka eller två.

Jag har i säkert ett par år tänkt att jag skulle skriva ett inlägg om Bamse. Det kan rentav hända att jag redan gjort det, men i så fall har jag glömt bort det och då kan det vara dags igen. Jag hakar på de senaste dagarnas uppflammande intresse föranlett av den där serien som getts ut i samverkan med Migrationsverket. Man kan läsa den här.
Jag hade förstås tänkt skriva om helt andra aspekter, men det lär bli svårt att inte säga något alls om den här publikationen. Särskilt om jag använder den som cue för att skriva inlägget.
Jag har läst hela, och i alla fall ett antal fall av kritik mot den. En del av kritiken handlar inte om Bamse egentligen, utan om Sveriges invandringspolitik. Jag har inte direkt svårt att komma på saker att säga om invandringspolitiken, men jag tycker inte att det är principiellt fel att Bamse medverkar till information om dess utformning. Om det nu är det han gör. Till större delen tycker jag att serien är neutral i sin ton till politiken. Bamse har aldrig dragit sig för att ta politisk ställning per se, och även om det är skillnad mellan att ta serieställning för en politisk riktning och att agera informatör för svensk realpolitik är det inte som om man plötsligt och oväntat exponerat barn för att det finns politik.

Däremot finns det som bekant stundom rejäla glapp mellan grundprinciperna för invandringspolitiken och dess implementation. Man behöver nog inte leta så länge för att hitta exempel på att Sverige visst skickat tillbaka folk till ställen där det råder väsentlig fara för deras liv, vilket Bamse-serien inte tar upp.
Så för ökad realism hade man kunnat ha ett exempel där en familj skickas till ett land där de blir massakrerade.
Ja. Ja, det hade man kunnat göra.
Frågan är om det hade varit bättre. Eller ens mer representativt.
Jag håller med om att det kanske var väl sockersött att det avvisade barnet på ett skalmanmagiskt sätt fick med sig sina nya jättestora leksaker, men jag har inte övertygat mig om att det verkligen hade varit bättre att i denna form försöka redovisa alla avarter och baksidor med svensk invandringspolitik.
Å andra sidan kan man med visst fog hävda att Bamse inte heller är så himla klargörande avseende vad som gäller. När Skalman förklarar asylprocessen (sid 14-15) är det just asylprocessen som förklaras. Alltså hur byråkratin fungerar, vilket förstås är relevant, men väl så relevant hade det väl kunnat vara att förklara vilka allmänna riktlinjer besluten grundas på. Det framkommer nu lite implicit i själva serien, men om det är avsett att fungera som information till asylsökande kunde det ha gjorts tydligare.

Om någon nu tycker att jag skriver en smula oengagerat om det här så är det för att jag inte lyckats arbeta upp någon brinnande vrede i frågan. För Bamses vidkommande hade det enklaste helt klart varit att avstå, för att folk skulle bli arga var rätt givet. För en del argas vidkommande skulle jag önska att man gjorde klart vem man egentligen är arg på – Bamse, Migrationsverket eller den invandringspolitik som vi haft de senaste decennierna. För det framgår inte alltid helt tydligt.

För mitt eget vidkommande skulle jag vilja prata om det jag egentligen vill prata om, nämligen Bamse som serie för barn.
Jag är uppvuxen med Bamse och är mest bekant med materialet fram till, tja, andra halvan av åttiotalet sådär. Utgående från det är min inställning att

Å ena sidan:
Bamse har som sagt aldrig varit rädd för att ta ställning i politiska frågor. Nu skulle jag säga att patoset ofta varit mer framträdande än den genomtänkta analysen. När Skalman uppfinner roboten Meka-Nicke vill Krösus Sork köpa den eftersom den aldrig blir trött och, om mitt minne inte sviker mig, skulle kunna ersätta tre sömmerskor i hans fabrik. Skalman förstör därför Meka-Nicke, så att inte tre sömmerskor ska bli arbetslösa. Som en alldeles äkta luddit motsätter sig alltså Bamse den industriella revolutionen; hade han fått bestämma hade vi fortfarande varit jordbrukare med hästen framför plogen hela bunten. Denna oförståelse har setts gå igen i inställningen till handel och internationella investeringar. Hans syn på skatter är en smula onyanserad. Ska man vara noga håller han också på med skenavrättningar, vilket väl är lite sådär om man ska gå för att vara snäll.

Å andra sidan:
Politisk och ekonomisk vilsenhet är förstås inga plus, men viktigare tycker jag är vad Bamse lägger mer emfas på: att man ska vara snäll mot varandra och hjälpas åt. Det låter kanske trivialt, men om man tittar på referensserien Kalle Anka, var finns där det budskapet? Bamse och Skalman jobbar också för att bekämpa allsköns vidskeplighet och skrock, exempelvis astrologi. Hos Kalle Anka, åter vår referensserie, står professor Ludwig för den akademiska auktoriteten. Professor Ludwig går med pendel och sysslar med, ja, astrologi.
I det återkommande inslaget ”Bamses skola” har man idkat folkbildning av barnen i de mest skiftande ämnen. Om Laila Freivalds bara hade läst sin Bamse hade hon vetat vad en tsunami var för någonting. Tänk på det, alla blivande politiker.

Min poäng är alltså att även om serien Bamse inte är felfri är den betydligt mer bra än dålig. Så var det i alla fall fram till och med åttiotalet; nu kanske den bara handlar om Migrationsverket.

Publicerat i Övrigt samhälle | 2 Comments »

Demokrati som cargo cult

söndag 15 maj, 2011

Cargo cult är ett samlingsnamn på kulter som uppstått när urbefolkningar på teknologiskt primitiv nivå kommit i kontakt med civilisationen och dess materiella frukter, och sedan inte uppfattat det bakomliggande arbetet utan trott att några relativt enkla åtbörder är vad som krävs för att komma i åtnjutande av, ja, skeppslaster med användbar teknologi. Totte förklarade det för mig och exemplifierade med att när urinvånare på stillahavsöar under WW2 kom i kontakt med amerikanska krigsmakten som använde öarna som baser lade sig urinvånarna, när krigsmaskineriet åkt vidare, på ett religiöst sätt till med många av de beteendemönster som soldaterna uppvisat. Man hade sett soldaterna bygga en landningsbana, och därefter hade det landat flygplan med en massa last. Man byggde alltså egna landningsbanor, imiterade flygledare och hade sig, i hopp om att de gudomliga gåvorna skulle återkomma. Som det står i wikipedialänken ovan:
Notable examples of cargo cult activity include the setting up of mock airstrips, airports, offices, and dining rooms, as well as the fetishization and attempted construction of Western goods, such as radios made of coconuts and straw.
Detta förväxlande av yttre åtbörder med den äkta varan menar jag inte är begränsad till negerkungar på Kurrekurreduttön urbefolkningar i Söderhavet, utan man kan hitta ett åtminstone snarlikt beteende i västvärlden. Det handlar då om människor som hört att demokrati är något bra, men inte har något vidare grepp om vad det betyder.

Den där kokosnötsradion påminner säkert om en riktig radio, och har man val är det väl demokrati, eller? Säger man inte ibland att de där valen vi har vart fjärde år är den enda gången vi som inte är politiker utövar demokrati? Jo det sägs så ibland, men det vilseleder. Precis som det inte räcker med ett par kokosnötter för att bygga en radio även om man med lite fantasi kan få till lite yttre likhet, krävs det mer än en vallokal eller två för demokrati.

Vad som menas med demokrati är nu inget man behöver dividera om i oändligheters oändlighet om man inte har som hobby att göra det besvärligt för sig. Det finns väletablerade och likartade definitioner som används av Polity och Freedom House, och efter vad jag läst (bland annat i Forskning & Framsteg) används dessa allmänt i samhällsvetenskaper när man vill ranka länder efter demokratisk nivå. I grova drag ska följande vara uppfyllt för att ett land ska räknas som en demokrati:
* Fria och rättvisa val. Fredligt maktskifte bör ha ägt rum för att visa att systemet fungerar.
* Det ska finnas en fri press.
* Rule of Law, vilket jag översätter till att det ska finnas ett oberoende och fungerande rättsväsende.
När man tillämpar kriterierna – som är betydligt mer utbroderade än den här korta sammanfattningen – får man inte en etta eller nolla på demokratiskalan, utan vanligen en siffra någonstans emellan. De rankningar som Polity och Freedom House gör kan diffa sinsemellan i mitten av skalan, men brukar vara tämligen överens i skalans ytterkanter.

Det finns förstås folk som menar något helt annat när de pratar om demokrati, företrädesvis då folk på vänsterkanten som yrar om något de kallar ”äkta demokrati” eller motsvarande. Men det är vanligen samma människor som inte kan tänka en hel tanke utan att blanda in USAs ondska och som fortfarande tror att kommunism är en bra grej som bara gått en aning fel i implementationen; emedan det givetvis står dem fritt att hitta på helt egna betydelser för ord som andra är rätt överens om kan man med gott samvete lämna dem därhän om man vill komma någonstans.

Nå. Felet många gör, och det gäller i viss grad över hela den politiska skalan, är alltså att stirra sig blinda på den första punkten. Har det bara hållits ett val i ett land hoppar man direkt till slutsatsen att det är en demokrati. Men de andra punkterna finns inte där bara för att framställa västliga demokratier i bättre dager. Inspirationen till dem kommer från de mänskliga rättigheterna, och det finns bra anledningar till att hålla på dem. För att bara nämna ett par; värdet av fria val reduceras kraftigt om partiet vid makten har monopol på (des-)informationsspridning, och i länder där domstolarna fungerar som verkställare av partiets vid makten önskningar tenderar misshagliga kandidater att fängslas. Att det också finns en massa andra andra fördelar med maktdelning och pressfrihet borde inte behöva påpekas särskilt.

Några exempel:

  • Venezuela har hjälpligt fria val, ja (bortsett från att Chavez fipplat med valkretsarna så att antalet röster inte har så mycket att göra med hur församlingen sedan ser ut). Men domstolarna har blivit hans egna verktyg och agerar på kommando, och den fria pressen har länge trakasserats. Jag skulle inte kalla Venezuela en diktatur, men man uppfyller inte de mest grundläggande kraven på demokratier.
  • Ryssland är i ett läge liknande Venezuela. Man har val, även om de knappast kan kallas rättvisa. Domstolarna är Kremls nickedockor och det är inte mycket bevänt med den fria pressen. Diktatur? Nja. Men absolut inte demokrati.
  • Hamas på Gaza-remsan vann ett demokratiskt val, det är alldeles sant. Men det var 2005. Hamas visar inga tecken på att vilja hålla nya val, fri press tillåts inte och såvitt jag vet finns det inget självständigt rättsväsende. När Hamas vann tyckte jag att man skulle ge dem en chans, men nu är det dags att sluta låtsas att styret på Gaza är demokratiskt legitimt.
  • Irak. Man har haft två val nu, och det är ärligt talat inte helt trivialt att säga hur väl valresultatet respekterats. Men övriga variabler är det hur som inte speciellt väl ställt med. Det är klart att det kunde vara frestande att vid de första valen utropa att sådärja, nu är Irak en demokrati. Men så enkelt är det inte.

Jaha, så vad vill jag säga med det här?
Inget komplicerat egentligen. Bara att det inte räcker med att dra fram några vallokaler ur rockärmen om man vill njuta frukterna av demokrati. Och att det kan vara bra att ha i bakhuvudet, vare sig man är höger- eller vänsterpolitiker, journalist eller fikarumsorakel. Det är när allt kommer omkring en smula pinsamt att ertappas med två halva kokosnötter och två palmblad på en pinne den dagen någon verkligen synar ens demokratiradar.

Publicerat i Övrigt samhälle, Politik | 4 Comments »

Hugskott om riskvärdering

måndag 18 april, 2011

På tal om kärnkraft.
Jag har tidigare uppehållit mig vid en sak jag tycker är märklig, nämligen den skeva riskvärderingen. Folk tycks gladeligen acceptera 5000 dödsfall/år i Sverige till följd av den fossileldning vi ägnar oss åt i dag, men av kärnkraft får ingen dö på 100000 år. Det är förstås bra att man har höga krav på säkerhet, men när man gör sådan skillnad på vilka skador man accepterar från olika energislag blir också bedömningar och beslut väldigt skeva.

Jag har diskuterat det här i olika sällskap, och ett återkommande bud är att folk är rädda för radioaktivitet för att det är osynligt. Det syns inte, det luktar inte, det känns inte. Det låter för all del bestickande, men mitt hugskott nu är att det kan vara tvärtom.

För visst, själva strålningen syns inte. Men nog fasen syns kärnkraftsolyckor. Folk går runt i heltäckande skyddsdräkter. Mätare tickar. Man associerar till atombomber, och alla vet ju hur ett svampmoln ser ut (vilket gissningsvis är varför Aftonbladet lade upp en bild på ett exploderande oljeraffinaderi (Youtube-länk) i en artikel om kärnkraftverket). Pang tjong så har folk ”Kärnkraft nej tack” på sina profilbilder på Facebook och antroposoferna i Järna hänger ut banderoller vid E4.

Men de där 5000 döda/år i Sverige från fossileldning, hur ser de ut? Någon som sett något? Någon hostar lite, det är väl som vanligt? Inga heroiska arbetare i rymddräkter, inga bekymrade experter i tv, inga explosioner, bara business as usual.
Osynligt.

Jag ser inga banderoller om det.

Publicerat i Övrigt samhälle, Energetiskt material | 2 Comments »

Korruptionsfråga

torsdag 17 februari, 2011

Jag jobbar sedan ett tag på ett ställe som sysslar med myndighetsutövning. När jag började fick jag och några andra nyanställda en dragning om bestickning (eller mutor). Jag kom att tänka på det i dag, då jag funderade på om jag kunde låta mig bli bjuden på bricklunch av ett företag som vi lägger skattefinansierade uppdrag på. Det är självklart att man ska ha lagar mot mutor när det gäller myndigheter. Men tydligen, fick vi veta, gäller lagarna även privata företag.

Det fattar jag inte.

Det är klart att det antagligen vore osmart av ett privat företag att kräva av sina affärskontakter att ett antal mellanchefer ska få några flaskor bättre whisky innan det kan bli affär av. Men, så länge företaget inte har någon myndighetsroll eller sköter uppdrag åt det offentliga, varför lagstifta mot det? Ska man lagstifta mot dåligt affärsmannaskap?
Mutor kan givetvis också vara skattebrott, men det har vi redan lagstiftning mot.
En enskild anställd som på eget bevåg begär en muta är förstås ingen bra grej, men jag skulle tro att det redan är olagligt under trolöshet mot huvudman.

Jag förstår helt enkelt inte vari samhällsfaran ligger med företag som vill ha mutor. Sådana företag kommer knappast att visa sig speciellt konkurrenskraftiga. Och vad är det man vill skydda sig mot? Att inköpsavdelningar fattar irrationella beslut?

Det kan dock mycket väl tänkas att det finns en god anledning till varför privata företag inte ska få ta mutor. Om någon känner till varför, tala gärna om det för mig.

Uppdatering
Josef skriver (bland annat) på Facebook:
Dessutom gör mutbrottslagstiftningen handlingen olaglig även för den som lämnar mig mutan (nämligen bestickning), vilket inte skulle vara fallet annars.
En annan aspekt är att den som drabbas av brottet/handlingen inte bara är huvudmannen till mottagaren av mutan. Jag som leverantör skadas exempelvis om någon av mina konkurrenter stjäl en viktig affär genom att sätta in pengar på inköparens privata konto hos någon av mina kunder.
Det är i och för sig sant, och jag hade inte tänkt på det. Men… tja.
Såhär: Ett mutförfarande är dåligt för företaget i vilket mutan tas emot. Det är dåligt för förfördelade konkurrenter (enligt Josefs exempel ovan). Det är också dåligt för samhället och samhällsekonomin i stort. Det är egentligen bara bra för den som ger och den person som tar emot mutan. Att ta emot mutan är antagligen redan trolöshet mot huvudman, men med en mutlagstiftning kommer man även åt den som ger mutan. Fair enough. Det finns definitivt ett samhälleligt intresse med en mutlagstiftning för privata företag, det var jag redan med på. Men jag knorrar ändå. Finns det inte andra företagsförfaranden som är dåliga i största allmänhet men ändå är tillåtna? Räknas det att ge för mycket lön till sina anställda så att företaget inte går runt? Nja, inte helt klockrent exempel kanske. Men, ja, jag har ett visst inre motstånd mot att lagstifta bort dumt beteende. Även om det här enbart drabbar tredje part.
Äh. Jag kan inte riktigt avgöra om jag är principfast eller bara tjurskallig. Det är inte alltid samma sak.

On a related note har jag just startat ett experiment med att låta mina bloggposter annonseras på Fejan. Jag är inte helt säker på att det är så lyckat. Det gör att eventuella kommentarer lätt hamnar där i stället för här. Taskig spårbarhet på det. Jag får se hur jag gör.

Publicerat i Övrigt samhälle | Kommentarer inaktiverade för Korruptionsfråga

Ny Teknik och -hetsvärdering

fredag 11 februari, 2011

För några dagar sedan skrev Ny Teknik om att halterna av Omega 3 i odlad lax är på nedgång, vilket utmålades som något dåligt.
Och visst, även om det ännu är lite oklart precis hur nyttigt Omega 3 egentligen är så är nog sjunkande halter av Omega 3 åtminstone inte en uppenbart god nyhet.
Men jag vill ändå gnälla på hur man vinklat faktaläget. Den som läser artikeln ser nämligen att de sjunkande halterna beror på att laxen till allt större del får vegetabilisk föda. Det är det jag ser som den verkliga nyheten – och det är en god nyhet. Länge har ett framträdande problem med laxodling varit att laxen väsentligen lever på fisk, och att utfiskning är ett problem. Laxvegetarianer, även om de fortfarande bara är på 70%, är därför ett stort steg för att få hållbarhet i laxen. Om man sedan får i sig lite mindre Omega 3 – tja, det är knappast någon katastrof. Om inte annat kan man väl äta lite mer lax då, nu när det ser ut som om det kan bli långsiktigt hållbart.

Låt vara att ”Newsflash! Laxvegetarianismen nu uppe på 70%!” kanske inte är en omedelbar kioskvältarstory.

Den som tycker sig känna igen kombinationen fisk och Ny Teknik i bloggen minns förmodligen det här inlägget.

Publicerat i Akademiska frågor, Övrigt samhälle | 1 Comment »

Historiens vingklippning

måndag 31 januari, 2011

De senaste dagarna har jag varit en riktig nyhetsknarkare med anledning av Egypten. Det finns förstås hur mycket som helst att säga, men det här handlar bara om de rapporterade plundringsförsöken av bland annat Egyptiska museet.
Jag har sett kommentarer i stil med att det viktigaste i Egypten nu är att museet är (relativt) oskadat.
Struntprat, säger jag. Visst vore det en stor tragedi om viktiga delar Egyptens kulturarv skadades eller förkom.
Men levande människor är viktigare än döda. Får jag, i två ytterligheter, välja mellan å ena sidan ett diktatoriskt Egypten med kulturarvet kvar och å andra sidan ett lyckligt slut på kalabaliken men med ett förstört kulturarv, då tar jag alla gånger det senare.

Men det finns förstås ingenting, exakt ingenting, i en demokratisk revolution som kräver att man skändar kulturarv. Så var snälla och sluta med det.

Like This!

Publicerat i Övrigt samhälle | Kommentarer inaktiverade för Historiens vingklippning

På spaning efter en tid på nytt

torsdag 30 december, 2010

Jag har på sistone stött på flera personer som explicit eller implicit hävdar att saker på det hela taget var bättre förr än nu. Med ”förr” menas exempelvis 80-talet. Kanske är du själv av denna åsikt? Misströsta inte. Med förvånansvärt enkla medel kan man återskapa mycket av hur det var i Sverige på 80-talet. Allt kan man inte simulera, men nedan ska jag dela med mig av några handgrepp som kan skänka dig intrycket av att vara tillbaka på den gamla goda, flydda tiden.

Åtgärd 1: Gillar du att se på tv? Fortsätt med det, men givetvis bara ettan och tvåan. När det börjar bli halvsent på kvällen måste du sluta titta, för att simulera att sändningarna tar slut då. Du kan hoppas på att förnuftet segrar och det blir förbjudet att inneha utrustning för att se andra kanaler.

Åtgärd 2: Sluta med internet. Givetvis. Där finns ändå praktiskt taget ingenting som man inte kan sköta på andra sätt.

Åtgärd 3: Avyttra mobiltelefonen. Folk får svårare att nå dig, men det gick ju bra ändå på 80-talet. Egentligen ska du inte ringa till mobiltelefoner, men du kan göra undantag för de fjantar som slutat med fast telefoni; dem får du ringa på kvällstid, men om de inte är hemma när de svarar så måste du lägga på.

Åtgärd 4: Om du behöver skaffa eller flytta ett telefonabonnemang, vänta två-tre månader innan du gör det. Det simulerar den sunda väntetid som rådde på 80-talet. När du ringer utanför kommunen, lägg några kronor i en burk som du efter ett tag skickar till teleoperatören Televerket. Det ska vara speciellt att ringa Riks. Om du skulle få för dig att ringa till utlandet kan du lika gärna skicka din lön direkt till Televerket.

Åtgärd 5: Gör dig av med mikrovågsugnen. Det gick faktiskt utmärkt att värma mat på spisen, och man får säkert cancer av mikrovärmd mat ändå.

Åtgärd 6: Du har kanske inget lokalt postkontor kvar, men det kan simuleras. Välj ett serviceställe som ligger lite längre bort än ditt närmaste, helst ett som du sällan har vägarna förbi. Gör sedan dina ärenden där, men bara i tät anslutning till kontorstid. Gå inte heller direkt fram till disken om den är ledig, utan stå och stirra tomt framför dig en stund och dröm dig tillbaka till de gamla hederliga köerna. Det finns inget så rejält som en solid kö.

Åtgärd 7: Det finns ingen anledning till varför du skulle nöja dig med dagens ynkliga marginalskatter. De må vara världens högsta eller näst högsta, men en marginalskatt är inte en riktig marginalskatt om den inte passerar 80%. Inget hindrar en från att göra en frivillig inbetalning till Skatteverket, jag är till och med ganska säker på att det finns en sorts rutin för det. Samma sak med det här sataniska jobbskatteavdraget; det är bara att betala lite mer på frivillig basis. På jobbskattavdrag.se kan du enkelt se hur mycket du ska betala om du vill simulera 2006, men det är förstås inte nog. Jag har tyvärr ingen omedelbar källa på hur mycket du ska betala för att uppnå 1985, men det finns inga genvägar till det perfekta 80-talet; du får leta.

Åtgärd 8: Om du behöver nyttja offentliga tjänster som exempelvis vård, insistera på att få träffa en ny läkare varje gång. Omväxling förnöjer, i alla fall i dessa förehavanden. För att simulera att landstinget (och kommunerna) hade betydligt mindre pengar att röra sig med på 80-talet än nu kan du insistera på att vissa föreslagna behandlingar helt enkelt ska hoppas över.

Åtgärd 9: Du behöver strängt taget inte alls hålla på att välja pensionsplaceringar, telefonabonnemang och sådant. Det är bara att låta bli att välja, så kommer du att få ett defaultalternativ. Det kanske är ett bra alternativ, kanske ett dåligt. Så länge du inte kan påverka vilket så är det viktigaste uppnått. Simuleringen är tyvärr inte perfekt. Du kan inte få din pension till att bli ett pyramidspel med dina yngre landsmäns pengar. Det är bara att beklaga.

Åtgärd 10: Köa aslänge för att få en lägenhet på en sovjetiskt reglerad hyresmarknad och ha höga trösklar för unga och invandrare på en stelopererad arbetsmarknad.
Nej vänta, här behövs ju ingen simulering.

Åtgärd 10: Om du vill åka taxi, slå en sexsidig tärning. Om resultatet blir 1 eller 2, lös transporten på annat sätt. Det är ingen sport om det ska vara lätt att få tag på taxi.

Åtgärd 11: Om du vill flyga inrikes: Låt bli. Eller okej, flyg då, men skicka några extra tusenlappar till flygbolaget. Att flyga är för riktiga tjänstemän, inte kreti och pleti. Det ska kännas i plånboken. Förresten, det gäller i hög grad utrikesflyg också.

Åtgärd 12: Mys lite extra när tåget Stockholm-Göteborg är två timmar sent. Då kommer resan nämligen att ta ungefär lika lång tid som den alltid tog på 80-talet. Resa ska man göra eftertänksamt, inte rusa fram som funnes det ingen morgondag.

Åtgärd 13: Trött på moderna bilar med allt onödigt lullull? Det är inte riktigt rätt att köpa en bil som faktiskt är från 80-talet, de kan vara väldigt slitna nu. Men det säljs nya bilar som åtminstone kommer i närheten av 80-talskänslan. Lada har minst en modell, och så finns Dacia som ett helt lågprismärke. Jajamen, det blir till och med billigare än andra bilar. För att slippa modernt krafs som krockkuddar kan du dock behöva direktimportera från något fattigare land. Tyvärr uppfyller bilarna förmodligen moderna avgaskrav. För att miljökompensera, försök få tag på ett rejält parti rysk tjockolja som du eldar av med jämna mellanrum.

Ja, där ser du! Man kan inte åstadkomma allt, men en hel del. Och det där är bara vad jag fick ihop på rak arm och en höft med tio minuter och en papperslapp.
Kanske kommer jag på flera bra tips, kanske flyter det in några tips; jag kan då komma att uppdatera listan. Men det kommer ju inte du att nås av, försåvitt det inte tas upp på SVT-nyheterna eller i DN. Jaja, man kan inte få allt.

Uppdatering: Calle Modén kommenterar på Facebook:
”En spontan kommentar om posten är att jag minns att min mamma fick delta i ett kundnöjdhetsprogam hos posten. Man fick en speciell timer som man förväntades ha med sig och sedan ta tid på hur lång tid det tog i postkön varje gång. Men man måste först ta nummerlapp, sedan fylla i alla potentiellt nödvändiga blanketter, innan man fick starta klockan. Jag vill minnas att upp till omkring 15 minuters kö sedan räknades som ok.”
Så till åtgärd 6 fogas att du ska stå och stirra tomt framför dig ungefär en kvart.

Like This!

Publicerat i Övrigt samhälle | Kommentarer inaktiverade för På spaning efter en tid på nytt

« Äldre poster
Nyare poster »