Archive for the ‘Övrigt samhälle’ Category

Där är Greider

måndag 27 december, 2010

Friskispressen intervjuar ibland någon kändis som tränar på Friskis & Svettis. I senaste numret har de fått tag på Göran Greider. Han får (ej online, verkar det som) frågan

Varför tror du lågutbildade och lågavlönade rör sig mindre än välutbildade rika, som statistiken visar?

och svarar inledningsvis

Det här är ett område för reformer. Det måste göras billigt att träna och äta nyttigt.

Det är struntprat.
Det är inte billigt att träna, det är gratis. Allt som behövs är ett par skor, sedan kan man ge sig ut och springa – eller jogga eller promenera.
Frukt kostar ofta runt 20 kr/kg. Lycka till med att stadigvarande hitta godis och chips till de priserna. Samma förhållande råder för mat. Inte ens fint kött som entrecote eller biff är vanligen svårt att hitta till ungefär samma kilopriser som en vanlig pizza. En enkel köttgryta på högrev och rotfrukter är långt billigare än vad som ofta kallas skräpmat.

Jag har tidigare uppehållit mig vid vad det kan bero på att lågutbildade fattar sämre hälsobeslut än högutbildade. Något helt uppenbart svar har jag inte, och det har nog ingen annan heller. Det finns hypoteser, men inget facit. Däremot är det helt uppenbart fel svar att det beror på att man inte har råd att äta nyttigt och motionera.
Gör man en sådan analys är det läge att ta sig en reality check.

(Ja, inläggets titel syftar på en numera insomnad blogg som försökte hålla reda på Göran Greider, om någon nu minns den.)

Like This!

Förrförra veckans citat

söndag 14 november, 2010

Jag har varit borta från allt vad nyhetsmedier heter i en vecka och har inte kommit ifatt. I stället bjuder jag – eller snarare The Economist – på ett citat från förrförra numret, då de intervjuar ett par ”mid-level Taliban commanders” i Kabul.

Though courteous and hospitable, the commanders expressed ugly views. Asked about an Islamist acid attack on schoolgirls in Kandahar, one said: ”What else do they deserve? A good woman needs only Islam, not school.”

Talibanerna är nu inte så enkelspåriga att de bara slänger syra omkring sig; måna om sitt rykte som påhittiga fyrar har även brandattacker mot skolor varit legio.

Det är svårt att veta vilket inflytande, på det stora hela, som de intervjuade kämparna har, men det de säger ligger helt i linje med talibanernas modus operandum.

Det är möjligt att det i slutändan blir så att Afghanistan till stora delar lämnas över till talibanerna. Sverige kan i alla händelser inte dra lasset själv. Men blir det så, ska ingen jävel sedan kunna komma och säga att vi inte visste vad talibanerna var för typer.

Like This!

Långtidsminnet och Afghanistan

lördag 16 oktober, 2010

Det skrivs mycket märkligheter om insatsen i Afghanistan. Det går inte att kommentera alla, men en kan jag väl ta mig an – till exempel denna på SvD Brännpunkt.
Soldater ett hinder för fredsmäklande
Jag har tidigare skrivit om att Afghanistan är ett komplicerat fall där det inte finns några lösningar som inte har allvarliga nackdelar. Det är dock ingen anledning till att som i brännpunktartikeln ignorera uppenbara och reella omständigheter. Författaren, Henrik Persson, ondgör sig över omfattande civila förluster, vilket förstås i sig är motiverat. Ingen ansats görs dock för att reda ut alternativet. Hur skulle det sett ut med talibanerna vid makten, enbart i utebliven sjukvård för kvinnor?
Han ställer sig bakom ett uttalande av Palme:
”Det går aldrig att rättfärdiga ett militärt ingripande i en annan nations inre angelägenheter”
Jaså inte det. Var det då alltså rätt att inte ingripa i pågående folkmord i Rwanda? Är skribenten nöjd med den uteblivna reaktionen på utvecklingen i Sudan? Om nazityskland hållit sig för sig själva, hade det då aldrig gått att rättfärdiga ett militärt ingripande, trots koncentrationsläger? Att talibanernas mordvälde tydligen var okej får vi väl anse som ställt utom rimligt tvivel.

Slutligen verkar Persson tillsammans med väldigt många andra ha glömt bort vad som utlöste invasionen av Afghanistan. Låt mig påminna: Med stöd av landets talibanregering genomfördes en omfattande attack mot ett annat land – inte mot militära mål, utan i syfte att döda så många civila som möjligt. Talibanerna vägrade sedan att utlämna bin Ladin et al. Vad sjutton skulle USA göra? Låtsas som om inget hänt? Är det en inre angelägenhet när andra länder attackeras? Det kan ju den åt statssuveräniteten svurne Persson ta sig en funderare på.
Nej, man var helt enkelt tvungen att ta sig an Afghanistan med vapen. Några andra reella alternativ fanns inte, och det insåg till och med FN som gav stöd åt insatsen. Som en fälla à la Musen som röt var det på sätt och vis inte oävet. Man tvingade USA med allierade att invadera, och där sitter man nu.

Att jag personligen tror att insatsen, om den görs rätt, kan vara till gagn för Afghanistan förändrar inte att det faktiskt inte var därför den startades. Den startades för att förhindra talibanerna och Al-Qaida från att ha landet som bas för att mörda fler civila. Det vore det bra om någon kom ihåg någon gång.

Like This!

Samtidigt, någon helt annanstans

onsdag 13 oktober, 2010

På ett forum där jag hänger till och från fann jag anledning att posta ett långt inlägg om alternativmedicin. På det forumet kommer inlägget att förfaras snabbt. För att det ska få skina i oändlig triumf återpostar jag det här. Det innehåller inget nytt eller några originella insikter, men strunt samma. Here goes.

Jag har länge tänkt att jag skulle skriva ett inlägg om alternativmedicin, eftersom sådana frågor kommer upp här då och då. Det blir förstås mycket komprimerat.

Alternativmedicin betraktas som alternativ av, såvitt jag kan komma på, en av två anledningar. Den ena är att den inte är kliniskt utvärderad. Den andra är att den är kliniskt utvärderad men inte befunnits hålla måttet.
Vad är det som är så viktigt med klinisk prövning? En klinisk prövning är den process i vilken man genom test på riktiga människor testar om en behandling har någon specifik verkan. Det är inte så enkelt som man kanske kan tro, men oftast heller inte jättesvårt. Det gäller att se till att man kontrollerar för faktorer som spontan tillfriskning, placebo och förväntningar hos försöksledaren. Detta åstadkoms vanligen med randomiserade kontrollgrupper och dubbelblindning. Vet man inte vad det betyder så är inte det hela världen. Grejen är att för att veta om något funkar så måste man, verkligen måste, använda sådana metoder. Att ”egen erfarenhet” inte är tillräcklig illustreras tydligt av att det i princip var först när man började med ordentliga utvärderingar inom medicinen som det slutade vara mer farligt att gå till doktorn än att stanna hemma.

Men placebo, är inte det bra grejer? Jo, på sätt och vis. Placebo kan ha en begränsad läkande effekt, beroende på tillstånd. Men placebo är per definition inte specifik för den behandling man testar. Ett grundkrav i all medicinsk utvärdering är att en ny behandling ska vara bättre än placebo. Påståenden som man ibland ser om att mediciner bara är placebo är alltså direkt och objektivt felaktiga.

Låt oss då titta på de två fall för alternativmedicin som jag nämnde ovan.
Det första fallet, att en metod inte är utvärderad, är inte jättevanlig när det gäller de mer kända alternativmedicinska behandlingarna. För nyare och mer okända alternativ kan det dock vara så. Det betyder att de, om en ordentlig prövning utfaller positivt, kan komma att upptas i den vanliga medicinens fålla. Men det betyder också att det finns exakt noll personer som verkligen vet om behandlingen har en positiv effekt. Man kan ibland göra kvalificerade gissningar, men i princip inte mer.

Det andra fallet är det vanliga för de mer kända alternativmedicinska behandlingarna. Skälet till att de förblivit alternativa är att de inte klarat sig i kliniska tester. Det finns dock ett brett spann för vad det betyder. Det kan vara som homeopati och zonterapi, som inte har någon belagd effekt över huvud taget. Det kan vara som akupunktur, som tycks vara nästan genomgående placebo men har viss effekt för vissa typer av smärtlindring. Eller det kan vara som kiropraktik, som har en effekt, men effekten är inte större än hos etablerade metoder som sjukgymnastik och det finns andra nackdelar – i kiropraktikens fall avsevärt större risker och biverkningar. Det kan också finnas behandlingar med resultat likvärdigt det som kan uppnås i den etablerade medicinen, fast till mycket högre kostnad. Då kan en behandling också förbli alternativ, i meningen att den inte anammas av skattefinansierad vård.

Ska man vara noga så är det här förstås en förenkling – det blir så när man skriver ett foruminlägg och inte en bok. Av någon anledning brukar tex klassisk massage räknas till alternativmedicin, trots att det inte (har jag fått för mig) riktigt passar in i något av fallen ovan.

Undrar om någon orkat läsa så här långt.
Jag tycket inte att alternativmedicin generellt ska förbjudas, om någon nu fått det intrycket. Jag tycker att det ska vara tillåtet att sälja och nyttja homeopatika, av ungefär samma anledning som jag tycker att det ska vara tillåtet att vaska champagne. Problemet uppstår när försäljare påstår saker det inte finns belägg för, och under falsk flagg saluför behandlingar som kan vara verkningslösa eller ibland direkt farliga. Som hugad brukare tycker jag att man alltid bör ställa sig frågan: Varför är den här behandlingen alternativ? Ofta finns det en bra anledning.

Like This!

Dåliga sätt att bedriva valrörelse

torsdag 16 september, 2010

Aftonbladet skriver om misshandeln av Fredrick Federley:

Om attacken beror på att Fredrick Federley är riksdagsledamot vet vi inte i skrivande stund. Det kan vara ett vanligt rån.
Men att Federley fyra dagar före valet, långt innan solen gått ner och i ett av Stockholms mest välmående områden utsätts för ett simpelt gaturån förefaller, åtminstone vid första påseendet, som otroligt.

och

Fredrick Federley var motståndare till FRA-lagen. Efter det utsattes han för dödshot och hade vakande vakter vid sin sida.
Det hade han inte i går. Borde han ha haft det?

Samma tidning var för mindre än en månad sedan ute och försökte få det till politisk skandal att Federley, på order från Säpo, åkte mycket taxi.

Det är förstås bra om de har nyktrat till nu. Men Federley hade redan, innan den här gången, blivit misshandlad två gånger. Ibland tar det en stund innan poletten trillar ned. Även om vi förstås inte med säkerhet verkligen kan veta att misshandeln var politiskt motiverad.

Jag har i mitt intresse för Federley som kandidat skrivit att

Federley är redan inne i systemet och har redan tagit de smällar en ny Federley sannolikt kommer att få ta

Men det var inte så här jag menade.

Like This!

PS

tisdag 7 september, 2010

Direkt uppföljare till förra inlägget:

…och innan någon föreslår att jag ska rösta på Ohly om jag nu är så förtjust i det här förslaget:
Nja. Ett hyggligt oreformerat kommunistparti genomsyrat av patologiskt USA-hat som inte klarar av att skilja mellan demokrati och diktatur och gärna fraterniserar med stenkastarvänstern, som motsätter sig privat ägande i största allmänhet, som är Emot Allt och inte uppvisar tillstymmelse till förståelse för hur man skapar det välstånd de vill fördela?
Eh. Nog för att jag gillar idén om individualiserad föräldraförsäkring, men inte riktigt så mycket.

Like This!

Yippiekayey

tisdag 7 september, 2010

Lästips igen.
Vetenskap och Folkbildning har fått in en artikel på DN Debatt:
”Skattebetalarnas pengar ska inte gå till sockerpiller”
Inget nytt för den skeptiskt/vetenskapligt orienterade, men mycket trevligt att få spridning på budskapet.

Inte helt otippat kommenterar Annika Dahlqvist, Årets förvillare 2009, artikeln på sin blogg. Jag har ingen större lust att fiska inlägget, men i en kommentar till det skriver hon själv

Det är mycket lätt för en rik producent att, med hjälp av lierade experter, vinkla en vetenskaplig studie så att den passar det egna intresset. Därför ska vi ha en sund skepsis mot resultatet av ”vetenskapliga studier”, och lita minst lika mycket på grundläggande kunskaper (i kostfrågans fall att kolhydrater höjer blodsockret) och egna och andras erfarenheter, och inte hänge oss till en blind tro på ”vetenskapen” så som VoF gör.

och visar varför hon var en värdig mottagare av utmärkelsen.

Ledtråd: Det var när man slutade förlita sig på personlig erfarenhet och började med ordentliga studier som det slutade vara mer farligt att gå till läkaren än att stanna hemma.

Like This!

Framåt skall städse vara vår lösen

söndag 29 augusti, 2010

Jag vet inte vad ni brukar göra om söndagarna, men jag har läst en galet intressant artikel om brasilianskt jordbruk. Givetvis i mitt husorgan The Economist. Jag har börjat upptäcka att de har en hel del av sina artiklar gratis på nätet, så här är den:

Brazilian agriculture – The miracle of the cerrado
Brazil has revolutionised its own farms. Can it do the same for others?

Den är lång. Men det är det värt.

För att sammanfatta:
Genom att göra ungefär tvärtemot rådande modus operandum i Europa, och omfamna storskalighet, teknisk utveckling och såväl växtförädling som genmodifiering har Brasilien lyckats öka sin avkastning dramatiskt. Detta har skett väsentligen utan att gå åt regnskogen, och ökningen beror huvudsakligen på ökad avkastning per ytenhet, inte att ta större yta i anspråk. Från att ha varit nettoimportör av livsmedel har man blivit en av världens stora exportörer.

Det är rimligen ännu för tidigt för att säga att ökningen inte orsakar andra problem, men man tycks i alla fall ha tänkt ordentligt på jordutarmning, erosion och andra vanliga problem.

Man räknar allmänt med att avkastningen från jordbruket måste öka med 50% de närmaste decennierna för att föda världens ökande befolkning, och det kan inte göras genom att ta mer land i anspråk – den ytan finns inte. Jag satsar min kapitalistiska cylinderhatt på att det här är rätt väg att gå, och min batikkaftan (hade jag haft någon) på att ekologisk odling, med teknikförbud och kraftigt minskad avkastning, är fel väg.

Like This!

Enkla problem, knepiga lösningar

tisdag 24 augusti, 2010

Igår i t-banan fick jag syn på denna valaffisch:
Rödgrön analys

Av alla affischer i valrörelsen är det knappast den som får mig att mest rynka på pannan, men den fick mig i alla fall att ta mig en funderare. Det tycks mig att den illustrerar hur man identifierar ett problem och sedan rusar åstad utan att riktigt ha tänkt igenom saken. Varför finns denna skillnad i livslängd?

Jag är inte bombsäker på att det gäller för hela kommuner, men många av de fattigare områdena är väldigt invandrartäta. Om man har levt sina ungdomsår under förhållanden med betydligt mer umbäranden än vad man vanligen upplever i Sverige, så kommer man i snitt att leva kortare än den som är uppvuxen i Sverige, och det är svårt att korrigera i efterhand. En del av skillnaden är därför antagligen inte i sig bunden till inkomst.

Det är dock sant att livslängden samvarierar med socioekonomisk status, det vill säga även med rikedom/fattigdom – även om detta alltså knappast är hela förklaringen.
Det är välkänt att låginkomsttagare i snitt fattar sämre hälsobeslut än höginkomsttagare. Det mest kända och uppenbara är att låginkomsttagare röker mer. Men varför? Det har inte med inkomst att göra, det är dyrt att röka. Det är inte heller direkt hemligt att det är farligt att röka, och framhärdar en person i sitt rökande är det inte mycket sjukvården kan göra. I stort sett detsamma gäller kosten. Det är billigare med frukt och grönsaker än med godis och skräpmat. Att motionera är gratis.
Det är inte heller självklart hur långt det är rimligt att gå för att hindra folk från att göra dåliga val. Någonstans måste man få välja själv hur man vill leva.

Exakt vad skillnaderna i beslutsfattande beror på är man, såvitt jag vet, inte på det klara med. Man kan tänka sig att det handlar om träning i att sålla och värdera information, något man som höginkomsttagare (och sannolikt högutbildad) antagligen har mer av. I så fall kan man tänka sig en skolinsats, som till exempel lär ut att inte grunda alla sina beslut på The Medical Journal of Aftonbladet (tack Sofia för namnet). Det här med att lära sig saker i skolan har dock inte varit de rödgrönas paradgren.
Tittar man på kampanjens hemsida verkar det inte heller vara sådant man tänkt sig. En del av punkterna luktar mest flum. Andra verkar rikta in sig på vårdvalet. Som framkommit på sistone har dock vårdvalet ökat läkarbesöken från fattigare områden.

Skillnaden i livslängd handlar till mycket liten del om tillgänglighet till sjukvården. Att identifiera skillnaden i livslängd som ett problem är det i sig inget fel i, men att försöka lösa det med mer planekonomi i vården ter sig i bästa fall långsökt.

Like This!

We come in peace

lördag 7 augusti, 2010

Så, ska man tro talibanerna själva har de alltså mördat en bunt tio människor varav åtta hjälparbetande läkare.

Det är egentligen inget man borde förvånas av. Det ligger helt i linje med deras vanliga verksamhet. Däremot är jag nyfiken på en annan sak. Det saknas inte folk i Sverige som menar att man inte ska ha någon militär närvaro i Afghanistan, utan bara hålla på med konventionellt humanitärt bistånd.
Anser man att dessa mördade biståndsarbetare hade för mycket eller för lite militärt beskydd?

Om jag minns rätt gick under talibanernas tid under en miljon barn i skolan i Afghanistan. Såvitt känt var inga av dem flickor. I dag går sex miljoner barn i skolan, två miljoner av dem är flickor.

Tillgången till sjukvård i dag kan knappast beskrivas som annat än usel, men ändå långt bättre än förr. Under talibanerna fick väsentligen inga kvinnor sjukvård.

Det är förstås mest bekvämt att åka hem. I krig dör oskyldiga människor. Åker man hem kan man säga att jag har då sannerligen inte dödat någon oskyldig. Och det kan ju låta humant.
Men vem försöker man lura?

Tänk på barnen!

onsdag 4 augusti, 2010

Så fort FP öppnat munnen de senaste åren har det brutit ut… ja, kaos. Det är delvis deras eget fel, men minst lika illa är alla de som på ren automatik löper amok på all FP-stimuli. Nu har Björklund sagt att han vill ha förtydligade regler om att en skola ska få förbjuda såväl elever som anställda att täcka ansiktet. Och jodå, som på beställning kommer SD-kortet, beskyllningar om grumliga vatten och så vidare.

Låt mig därför förklara hur det borde vara.
Vi har religionsfrihet i Sverige, och det ska vi ha. Det innebär å ena sidan att man inte ska hindras från att tro på vad man vill, eller att utöva sin tro – men det innebär inte att religionen ska ha precedens över lagar i största allmänhet. Så bör det åtminstone vara.
Min inställning är att religion i princip ska behandlas som vilken hobby som helst. Skulle det vara okej om elever hade AIK-halsdukar runt ansiktet? Om ja, då måste det vara okej med ansiktstäckande slöja också. Om nej, då ryker slöjan också.
Själv tycker jag inte att man som skolelev ska ha automatisk rätt att sitta med dolt ansikte i klassrummet. Om läraren tycker att det är okej, jamen fine, då är det väl inget problem. Men det måste gå att säga att det inte funkar att täcka sitt ansikte.

Och att en lärare inte ska få ha ansiktet täckt är väl fullständigt självklart.

Det här är ingen stor fråga i sak. Det handlar såvitt jag förstår om ett förtydligande av en redan implicit praxis. Till och med S, som normalt är emot precis allt som regeringen säger, håller med i sak. Så snälla, kan vi spara lite på hysterin den här gången?

Det här är inte alls samma sak som ett allmänt ansiktslöjeförbud – populärt burkaförbud. Jag ogillar bruket av heltäckande slöjor, men därifrån och till att förbjuda dem på allmän plats är steget rätt långt, och ett man inte bör ta utan att ta sig en rejäl funderare på om man verkligen ska förbjuda allt man inte gillar. Vill man ha ansiktet invirat i en Hammarbyhalsduk på allmän plats så kan man väl få det. Alltså är det okej för niqab också. Då får man förstås finna sig i att det blir svårt att kommunicera med folk – och det är precis därför som det måste vara okej att säga att man inte ska få vara maskerad i ett klassrum.
Om sedan någons skäl till att vilja vara maskerad är att man hejar på ett visst hockeylag eller att man vill visa sin uppskattning av en eller annan idéskrift, ja det ska ska egentligen inte ha med saken att göra.

Uppdatering
Mina mad skillz i att profetera står sig. Artikel i SvD i dag:
”Folkpartiet vill gärna ha en konflikt”
Artikeln handlar inte så mycket om förslaget i sig, och det är inte så konstigt, för förslaget i sig är ett tillägg till en parentes i en rätt okomplicerad fråga. Den handlar så gott som uteslutande just om, ja, att FP skulle vilja ha en konflikt.

Jamen ge dem inte det då.

Det är fanimej inte svårare än att bara rycka på axlarna och gå vidare.

Pappskallar.

Om konsten att hitta ett problem

måndag 2 augusti, 2010

Det har sagts mig att en användbar grundregel i journalistik är att det alltid är synd om någon. P1 Morgon i morse tycktes ha tagit fasta på det när de frågar sig:
Apoteken – kan de bli för många?
Jag snor ingressen rakt av:

För lite mer än ett år sedan avskaffades Apotekets monopol på läkemedelsförsäljning. Sedan dess har runt 80 nya apotek öppnats och många av de gamla har bytt ägare. Dessutom väntar ett 50-tal nya apotek på godkännande och klartecken från Läkemedelsverket. Vi har besökt skånska Löddeköpinge med strax under 7000 invånare. I höst får samhället sitt fjärde apotek.

Rubriken sätter tonen mer rättvisande än ingressen. Tonen i reportaget var genomgående att det här var ett problem, eller om det inte var ett problem så skulle det säkert kunna bli ett, om man kisade lite. Behövs verkligen fyra apotek i Löddeköpinge?
Inte vet jag. Finns det mer än en mataffär också? Behövs det?
Som i och för sig framgick av reportaget, eller om det var frågestunden efteråt, har Sverige haft låg apotektäthet. Det finns ca 1000 apotek i landet, och nu får vi alltså se en ökning på drygt 10% det första året. Någon hade bedömt att det borde finnas utrymme för ungefär 50% ökning totalt.

Jag blir så trött av sådant här. Visst går det att hitta tänkbara problem med av- eller snarare omregleringen av apoteksmarknaden. Men att några skåningar får närmare till apoteket är inte ett av dem.

Efter reportaget var det improviserad duell mellan Ylva Johansson (S) och Kenneth Johansson (C). De var rätt dåliga båda två, och det enda som egentligen kom ut av det var att, ja, om S vinner valet så ska de riva upp och göra om. Vad de ska göra i stället var fluffigt ospecat, precis som det brukar vara – jag återkommer till det i en kommande post.

Egentligen hade jag här tänkt utveckla vad jag ser som det främsta tänkbara problemet med omregleringen, men jag hinner inte nu. Om jag ids får jag väl uppdatera med det senare.

Hm. Det här är inte historiens bästa bloggpost känner jag.

Rättvisemärkt: Betraktelse genom introspektion

söndag 11 juli, 2010

Jag har tidigare skrivit om mina invändningar mot Rättvisemärkt. Sedan dess har en bekant kommit med invändningar, som för en dilettant som undertecknad inte är helt triviala att bemöta på en höft. Jag tänkte göra ett försök här – det kan ju vara så att jag har fel, det skulle inte vara första gången.

För den som inte orkar läsa tidigare tirader i ämnet så kan man sammanfatta min huvudinvändning mot rättvisemärkta produkter (jag har uppehållit mig främst vid kaffe och i viss mån bananer, men antagit att det är möjligt att generalisera) med en variant av det klassiska frihandelsargumentet. Om någon får för lite betalt för sitt kaffe så är det för att det produceras för mycket kaffe. Rätt väg är inte att betala ett konstlat högt pris för kaffet, utan att några av kaffeodlarna börjar göra annat i stället – vilket till exempel Kenya lyckats bra med. Då kan priset för kvarvarande kaffeodlare stiga, och resurser styrs mot varor som det finns en faktisk efterfrågan på. Vidare är det tydligen vanligen inte de fattigaste odlarna som kan rättvisemärka sig, utan lite halvfattiga som borde kunna klara omställningen till något annat.

Så långt allt gott. Min bekants argument var dock att hans mål med att köpa Rättvisemärkt inte i första hand var att ge mer pengar till odlarna (vilket är lika bra det eftersom jag läst att verkningsgraden genom Rättvisemärkt är låg; mycket pengar stannar i själva organisationen Rättvisemärkt), utan att verka för bättre arbetsförhållanden. Eller att inte stödja dåliga arbetsförhållanden, men det kan väl gå på ett ut.
Det klassiska frihandelsargumentet säger då att man inte hjälper de fattigaste genom att inte köpa deras produkter. Sverige (och tidigare England, senare Japan och Sydkorea, och nu Vietnam, och… så gott som alla länder som tagit sig upp ur fattigdom) blev rikt genom att andra köpte de produkter som barnarbetare tillverkat under dåliga förhållanden. En vägran att handla med Sverige anno 1860 hade inte gjort att barnen hade kunnat gå i en svensk skola à la 1983, utan helt enkelt hållit kvar Sverige i fattigdom. Man kan inte förbjuda folk att vara fattiga. Eller jo, man kan, men det hjälper inte.
Och, analogt, att betala överpriser för de svenska potäterna eller vad det kunde vara skulle bara ha låst in Sverige i semieländigt jordbruk. Inget att vara speciellt tacksam för.

Men är det ett giltigt argument? Ja, om landet (jag skriver land av bekvämlighetsskäl, det skulle kunna vara region eller grupp människor) av egen kraft ska ta sig upp ur fattigdom så torde det vara det. Men om man nu är en kapitalstark utlänning som verkar i landet, kan man inte då tänka sig att man skulle kunna lägga pengar på bättre arbetsmiljö? I det klassiska fallet går inte det; pengarna för det finns helt enkelt inte. Men om det nu finns en betalningsvilja hos kunderna för att det ska råda bättre arbetsmiljö utan att ta den långa, klassiska vägen dit, är det då fortfarande ett missgrepp?
Delvis är det redan så. Företag från rika länder som verkar i fattiga länder tenderar att betala högre löner och ha bättre arbetsvillkor än det fattiga landets egna arbetstillfällen. Men det är, föreställer jag mig, inte riktigt det jag pratar om här.

Ett idiotargument skulle kunna vara att alla inte vill betala det högre priset. Det är förstås sant, och betyder att alla inte kan komma i åtnjutande av bättre arbetsförhållanden på en gång. Men så är det ju i alla fall. Jag kan inte komma på något exempel då alla i ett land har blivit rika på en gång. Den verkliga frågan måste vara vad som händer när några men inte alla är beredda att betala det högre priset. En effekt är den som jag nämnt ovan: det skapas på konstlad väg incitament att vara kvar i en bransch som det inte finns grundläggande bärkraft för. Några får det lite bättre, men en bunt andra får det sämre än vad de skulle fått om den första gruppen börjat med annat i stället. Speciellt om man bara ger extra pengar till vissa närningar så försvårar det bytet till en annan näring som inte åtnjuter konstlat stöd.
Men är det rimligt att resonera så? Eller, ja det är det, men snarare: är det rimligt att kräva att andra ska resonera så? Det här att man ska låta bli att på kort sikt göra det bättre för några för att det på lång sikt är bättre för alla om man inte gör det, kan man kräva ett sådant resonemang av folk?
Det är ju knappast så att folk köper rättvisemärkt för att vara elaka mot fattiga människor.
Rent politiskt är det inte utan att det känns lite… antireformistisk socialism. Nej, vi ska inte genom reformer göra det bättre för arbetarna, för det invaggar dem bara i falsk nöjdhet och hindrar revolutionen. Okej, det är ingen vidare liknelse, det är ju inte en revolution vi väntar på i det här fallet. Men det är onekligen en aning kontraintuitivt att avstå från att här och nu göra det bättre för folk, för att man tror att det netto är dåligt på sikt.

Nå, jag har haft det här inlägget liggande i bra över en månad i väntan på att jag ska ta itu med det ordentligt. Jag tror att jag postar det i stället, som en dokumentation av förvirring och osäkerhet. Så vad har jag kommit fram till?
Inte så mycket tyvärr. Man kan väl säga att jag betraktar bättre arbetsförhållanden som en sorts betalning, och då skulle jag tro att den tidigare analysen ligger fast: det faktum att man personligen har råd att betala någon mer för en vara förändrar inte att det fuckar upp incitamenten i branschen, så att det produceras mer av varan än det finns grundläggande förutsättningar för. Däremot är det svårt att direkt fördöma den som ändå väljer att göra en sådan extrabetalning. Det är onekligen en del tough love att säga att nej, du får inte mer för din vara fast jag skulle ha råd med det, för det är i slutändan inte bra för dig.
Ett par sköna arbetshandskar till potatisbonden i 1800-talets Sverige var egentligen inte vad som behövdes. Vad som behövdes var omställning av produktion och produktionssätt. Inte mer småskaligt mys, utan mer storskalighet och industrialisering. Men skulle man därför till de inte riktigt fattigaste torparna ha sagt att nej, du får inga handskar, för det ger fel incitament? I princip ja, antar jag. Man ska nog bara inte förvänta sig att få en hjältegloria för det.

Att finna ett korn

fredag 2 juli, 2010

Som mina många hundratusentals trogna läsare väl vet är det ingen hemlighet att jag på flera områden är starkt kritisk till Greenpeace. De tycks ha gjort det till standardförfarande att vara för allt som är dåligt och mot allt som är bra. De är förvisso bra på att skapa uppmärksamhet, men som guider vid policybeslut har de inte direkt imponerat.

Ändock; skäller jag på dem när de är dumma ska jag väl ge beröm när de gör något bra. Mitt husorgan The Economist skriver i artikeln The other oil spill om palmolja, och de förändringar i branschen som framtvingats till stor del på grund av tryck från organisationer som Greenpeace. Och här får man säga att de verkar ha gjort ett bra jobb.

Som vanligt är inte allt riktigt så enkelt att palmolja = ondska. Tvärtom är den enligt artikeln synnerligen högavkastande, och på så sätt rätt väg att gå. Med en begränsad yta att odla på måste man inrikta sig på hög avkastning. Den är också viktig rent ekonomiskt i fattiga länder, och det är en intressant aspekt om man händelsevis intresserar sig för människors väl och ve. Icke desto mindre borde man ta sig en funderare på om det möjligen går att få fram den på något sätt som inte är så skövlande.

Kampanjen verkar vara exklusivt inriktad på den västerländska hanteringen av palmolja, och i stort sett ignorera de asiatiska företagen. Nå, men Greenpeace har jag fått för mig är i första hand en västerländsk organisation. Man kan inte kräva av en sådan organisation att den ska vara precis lika aktiv på alla kontinenter. Det är förstås mycket enklare att verka på sin hemmamarknad.
Ibland slår den snett, om det stämmer att en del produkter den attackerat knappt innehåller någon palmolja alls. Det är förstås suboptimalt.

Det sagt så… är nog det mesta sagt, förutom att det som nästan alltid med Economist är en läsvärd artikel. På det stora hela så tror jag att Greenpeace är rätt ute i den här frågan, något jag inte är bortskämd med. Jag ville mest uppmärksamma det.

(Inte speciellt) kära domedagsprofeter

torsdag 17 juni, 2010

Så här ska det gå till, i alla fall i ett första steg. Så kan vi odla rovfisk utan att den måste äta annan fisk. Fungerar det, och det verkar det göra, så är det ett jättesteg framåt både för fiskarna och fiskätarna.
Och vet ni, inte speciellt kära domedagsprofeter, det uppnås inte genom att klä sig i säck och strö aska i sitt hår. Det uppnås genom teknisk utveckling och, håll i er nu, kapitalism.
O, förresten. Det finns ett annat ord för det.
Tillväxt.
Det som ni tycker att vi haft nog av.
Men visst, ni får förstås söka upp närmsta flagellantkonvent om ni vill. Själv tänker jag äta fisk. Och, på lite sikt, odlat kött.