Förvånansvärt vettig

Så kommer då det säkerligen hett efterlängtade inlägget om förmögenhetsskatt! Passande nog åtminstone påbörjat under resa till Luxemburg.
Men för att sänka eventuella förväntningar – jag har egentligen inget nytt att säga om förmögenhetsskatten, jag tänkte bara åter motivera varför jag tycker det verkar vara en dålig skatt att ha, detta föranlett av att det grumsas här och var om att den borde återinföras.

Perspektivet jag anlägger är i första hand praktiskt. Vad som händer när man beskattar förmögenheter är att ägarna till förmögenheterna i många fall söker skydda dem från beskattning, av ungefär samma skäl som trängselskatt för bilar i Stockholm får folk att köra mindre bil genom tullarna. Det finns säkert många exotiska sätt att komma undan en förmögenhetsskatt, men ett av de enklare är att flytta pengarna till ett land som beskattar förmögenheter lägre eller inte alls. Om den enda effekten för Sverige av det vore att mindre förmögenhetsskatt kan håvas in vore väl inte det hela världen – får man till exempel bara in en tredjedel av vad man skulle fått om ingen flyttat sina pengar är det ändå mer än om man inte haft någon skatt alls.
Vad man glömmer då är vad pengarna skulle gjort om de varit kvar i Sverige. Vanligen ligger pengar inte i en madrass (även om det stundom kan se ut som en relativt bra investering), utan de finns tillgängliga för investeringar i företag som behöver kapital. Det kan vara i form av aktieköp på börsen, som riskkapital, som fondandelar eller för den delen som pengar på bankkonton – som banken sedan kan låna till företag. Tillgång till kapital och kapitalmarknader är ett viktigt fundament i en modern och fungerande ekonomi, och en kapitalflykt kan även om den inte direkt hotar ekonomins existens ändå försämra dess funktion.
Effekten är inte bara att ett företags vinst blir lite lägre, utan i förlängningen att arbetstillfällen som annars skulle skapats brinner inne.

I klartext får man alltså välja. Antingen klämmer man åt de rika, vilket i vissa sammanhang anses prioriterat. Eller så får man lite lägre arbetslöshet. Men inte båda, man måste välja.
Valet mellan att försämra för alla med en förmögenhetsskatt, eller att inte göra det, kan tyckas enkelt. Ja jag tycker ju att det är det. Icke desto mindre finns det här betydande mängder med folk som slits i stycken mellan två hötappar. Så kan det gå, när det anses gott i sig att försämra för väl bemedlade. Då kan det bli viktigare än att minska arbetslösheten.

Är det så här på riktigt också, eller är det bara en tankefigur? Som alltid när det gäller effekter av skattelagstiftning är det svårt att bevisa något med samma säkerhet som Pythagoras sats. Emellertid tycks förmögenhetsskatten, precis som värnskatten som jag skrev om nyligen, vara ett område där expertisen är ovanligt överens. Ja, en förmögenhetsskatt är en förlustaffär för samhället. Accepterar man det finns bara en anledning till att ändå förespråka ett återinförande, och det är föreställningen att det finns ett stort egenvärde i att bestraffa rikedom.
Det är ett fattigt resonemang.

Just say no, kids.

Det här riktar sig till de delar av kommentariatet som, precis som vid Reinfeldts 75-årsuttalande, nu vid uttalandet om vem som är arbetslös går igång på alla cylindrar om den svenska högerns omänsklighet. Här hemma går vi i vår tur igång på den debila reaktionen från detta inläggs tänkta mottagare.
Bästa Sämsta kommentariat. Kan ni läsa mer än en mening i taget innan det blir information overload?
Här är originalartikeln, eller så gott som. Ja, om man bara läser två meningar och de är

Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.

Ja, då kan det tolkas som att man bara bryr sig om etniska svenskar mitt i livet. För den som har normal läsförståelse och orkar läsa de dryga 300 ord artikeln består av uppenbarar sig ett annat sammanhang. ”Uppenbarar sig” är en adekvat beskrivning, för det är banne mig helt uppenbart att vad Reinfeldt gör är inte att han säger att bara etniska svenskar mitt i livet är viktiga. Han säger att problemet är att andra, som ungdomar och invandrare, har det svårt på arbetsmarknaden, och det impliceras tydligt att det är ett problem man måste ta itu med.
Det finns tydliga siffror på att han har rätt i sak.
Är det då inte bra att problemet påtalas? Jo, det är klart det är. Om man inte låtsas om ett problem blir det ofta svårare att göra något åt det.
Vad Reinfeldt gör är faktiskt exakt motsatsen till att säga att bara etniska svenskar mitt i livet är viktiga. Han säger att, okej, just det problemet verkar hjälpligt löst, men det finns andra problem som inte är lösta än.

Alliansfritt Sverige skriver, talande nog,

En person som inte erkänner problem kan aldrig åtgärda dem heller

Löfven stämmer in i kören:

Man pekar ut vissa grupper och säger att det är de som är problemet

WTF, dudes?

Om ni inte orkar läsa artikeln kanske det här är kort sammanfattning nog:
Reinfeldt erkänner problemet. Han säger inte att vissa grupper är problemet, han säger att de har problem.
Det är vad det handlar om. Det är fanimej inte svårt.

Tyvärr är det rätt uppenbart att den del av kommentariatet som det här riktar sig till ser det som högsta prioritet att basha Reinfeldt med vilka halvsanningar och lösryckta citat som helst. Om man därmed också dödar alla försök till en konstruktiv diskussion om ett av våra större samhällsproblem, ja då är det tydligen värt det.

Ni är inte de goda i den här diskussionen. Väx upp. Eller läs i alla fall en hel artikel och tänk på vad som är viktigt för er innan ni kastar er över tangentborden.

Uppdatering

Jag har blivit uppmärksammad på att Fredrick Federley, en politiker jag annars håller högt, säger att Reinfeldt spelar Sverigedemokraterna i händerna. Han har fel. Att sakligt diskutera problem av denna typ lär inte gynna SD. Vad som däremot bergsäkert gynnar SD, det är att reflexmässigt sparka bakut så fort någon nämner att det finns ett problem. Då kan SD säga att kolla, bara vi vågar prata om det är. Och vad värre är – de har rätt.
Jag har länge drivit linjen att man inte ska försöka tiga ihjäl SD. Man ska ta dem på allvar och mala ned dem i en saklig debatt. På exakt samma sätt ska man inte tiga ihjäl problem med hög arbetslöshet i vissa grupper. Att sopa det under mattan är inte konstruktivt. Man ska ta problemet på allvar. Men först måste man våga prata om det, och inse att det inte gör en till vare sig rasist eller inskränkt. För att tala med Alliansfritt Sverige: En person som inte erkänner problem kan aldrig åtgärda dem heller.

I förstone när jag hörde talas om vänsterpartiets jippo (Sydsvenskan, SvD) med barn som med slagträn går loss på piñatas med bilder föreställande borgerliga politiker fäste jag inte någon större uppmärksamhet vid det. Business as usual, mer eller mindre. Det var först när någon kom släpande med den gamla klyschan om vilket liv det skulle blivit om samma sak gjorts från den borgerliga sidan som tangentbordet började ropa på mig.
Klyschan har nämligen blivit klyscha av en bestämd anledning: den är sann. Tänk om centerpartiet gjort piñatas föreställande Jonas Sjöstedt, Josefin Brink och Stefan Löfven, och sedan låtit centerbarnen attackera dem med högrepar (de skriver för övrigt om baseballträn i Sydsvenskan, men det verkar märkligt USA-imperialistiskt och jag misstänker hur som helst att det rör sig om brännbollsträn). Det skulle verkligen ha blivit ett sabla liv. Nu kan man förvisso hävda att det blev det i vänsterpartiets fall också, eftersom jag alls hörde talas om det, men jag sätter en halv melon på att det är inget mot vad som skulle utbrutit i det omvända fallet.
Anledningen lär åtminstone delvis vara att sådant här är relativt legio från V-håll, medan de flesta borgerliga partier inte skulle komma på tanken. Man har, liksom jag, helt enkelt vant sig vid att våld är en del av den politiska symboliken från vänsterkanten. För det är ju vad det är – sedan kan man i efterhand sitta och säga att det bara var en kul grej. Man kan till och med tro på det själv, och ha tänkt på det så ända från början. Men det är just för att man är van vid att våld är en del av sin politiska symbolik.

Det är förmodligen min viktigaste poäng i hela inlägget, så jag tar den en gång till, i fetstil.
Anledningen till att man inte reagerar mer på sådant här är att alla, både vänsterkanten själv och andra, är vana vid att våld är en del av vänsterkantens symbolkultur.

Hela affären pekar vidare på två företeelser endemiska i vänsterpartiet.

Den första är närbesläktad med poängen ovan, och illustreras av en debattartikel i Aftonbladet från representanter för Vänsterns studentförbund i Malmö. I den framförs en vid det här laget bekant argumentation: vad är väl detta mot det våld som högern dagligen utövar mot medborgarna? Varmed avses den politik som i god parlamentarisk ordning och med demokratiskt stöd av svenska folket förs av sittande regering. Grejen är att det är inte den politik som skulle förts av artikelförfattarna själva om de suttit vid makten, och därför verkar det vara okej med våldsattribut riktade mot demokratiskt valda politiker. Det är långtifrån första gången jag ser sådana resonemang. Den som resonerar så menar jag har inte tagit till sig elementa för parlamentarisk demokrati.
Kuriöst nog hänvisar man till freds- och konfliktforskaren Johann Galtung för att få stöd i sin argumentation. Jag stötte på honom när jag surfade runt inför skrivandet av förra inlägget om antisemitism. Galtung har alldeles nyligen skrivit en artikel där han ger uttryck för gravt antisemitiskt material. Det är förstås i princip möjligt att vara en god forskare samtidigt som man strikt på sin fritid hatar judar. Ändå är Galtung en referens jag själv skulle vara försiktig med att använda för att bättra på min moraliska image.

Den andra företeelsen rör vid idébristen. Jag vet att jag länkar jätteofta till mitt lustmord på vänsterpartiet, men det är för att det så ofta visar sig stämma. En äkta vänsterpartist har inte varit för något sedan löntagarfonderna. Obs! Att vara för att vara emot något gills inte. Man har otroligt tunt med idéer för vad man vill med samhället. Vad man har är föreställningar om hur det inte ska vara (allt efter 80-talet). Och det är verkligen sant! Som tålmodiga bloggföljare sett har jag wallraffat på Socialistiskt forum både 2008 och 2010. Jag har lyssnat på vad vänsterkanten säger när de, hyfsat internt, funderar över vad de vill med sin politik. Och jag har hört – tystnad. Eller ja, tystnad och tystnad. Det klagas över att andra (liberaler) har fler idéer än de själva. Och givetvis pratas en hel massa, och allmänt hållna ord som ”rättvisa” kan dyka upp. Men när någon ber om konstruktiva, framåtriktade idéer, då blir det tyst. Undantaget en farbror som predikade bokstavstrogen gammelkommunism, men det kan vi nog bortse från.
Vad man däremot har lätt att samlas kring, det är fiendskapen mot ondingarna som inte tycker som man själv. Liberaler och borgare, mest. Jag skriver ”ondingarna” inte för att ironisera. Det verkar vanligt i dessa kretsar att anse att den som nått en annan politisk slutsats än den egna inte hamnat där för att man tänkt fel på något sätt, utan för att man är ond och vill ont. Och det är då det blir så här. Man har inget att vara för, utan koncentrerar sig helt på att i ökande desperation vara emot något annat och några andra. Inte desperation över sin livssituation, utan sin politiska situation. Någonstans i den atmosfären framstår det efter ett tag som fullt berättigat, ja rentav naturligt, att greppa ett slagträ och puckla på porträtt av sina politiska motståndare. Symbolvärdet, att våld mot politiska motståndare är berättigat, kan rentav bli ett plus.

Jag ska inte säga alla, det vore osant, men många vänsterpartistiskt sinnade jag träffat ger ett argt intryck. Ja, de är arga helt enkelt. Mest jämt, i alla fall i politiken. Det är nog ingen slump. Har man byggt sin politiska tillvaro, inte kring någon speciell idé för hur världen ska bli bättre, utan kring en föreställning om att allt som ännu inte är perfekt kan tillskrivas den inneboende och medvetna ondskan hos alla som inte tycker som en själv, då blir man nog rätt arg med tiden även om man inte var det från början. Ilskan lär inte minska med år av blint rallarsvingande mot denna kabal utan att träffa något, vilket för all del skulle kunna förklara driften att måla en storpotät på en piñata och gå loss på den i stället.
Men vackrare blir det inte.

Nu hörni. Nu ska vi snacka skatter. Gather ye round, children!

Jag följer upp förrförra postningen med ännu ett inlägg inspirerat av The Economist som i senaste numret, i en artikel föranledd av Frankrikes socialistiska presidentkandidat Hollandes löfte att höja högsta inkomstskatten till 75%, har en graf över några länders högsta marginalskatter. Det här med skattegrafer är ju uppenbarligen något som engagerar mig djupt, så vad kunde vara lämpligare?

Så alltså, fotograferat rätt ur tidningen:

Diagrammet är intressant för att det inte bara visar nivån på högsta marginalskatt, utan även vid vilken inkomst man drabbas av den. Det är en dimension som ibland tappas bort. Att Sverige har en högsta marginalskatt på runt 57% betyder egentligen inte så mycket i sig. Vi skulle kunna ha en högsta marginalskatt på 90% utan att det skulle göra speciellt mycket om den inträdde vid en årsinkomst på tio miljarder kronor. På samma sätt skulle det antagligen märkas rätt mycket om marginalskatten blev 40% – från första tjänade kronan.
Tittar man på Economists diagram blir det tydligt hur Sverige står ut, inte bara med sin höga marginalskatt utan också hur jämförelsevis långt ned i inkomst den slår till.

Jag skriver ”drabbas av den”, vilket inte är ideologiskt per se. För den som måste betala en skatt är det naturligtvis en bruttoskada. Det är (bland annat) därför man beskattar tobak och alkohol – det ska ta emot att använda dem. När det gäller skatt på arbete är syftet knappast att avskräcka, men effekten är förstås densamma ändå. Att gå därifrån till att vilja drastiskt sänka marginalskatten kräver dock mer än ett konstaterande att en hög skatt har en skadlig komponent. Anledningen till att man alls tar ut skatt på arbete är – eller bör vara – att man tycker att pengarna gör nytta i skattefinansierad verksamhet, och att nyttan är större där än där pengarna skulle vara om man inte skattat hem dem. Det låter trivialt och är det också, men det är en annan sak som åtminstone i de mer vulgära skattediskussionerna kommer bort ibland.

I Sveriges fall är värnskatten (som det egentligen inte heter längre) en del av den högsta marginalskatten, alltså 5% extra statsskatt som i strid med 1991 års skatteuppgörelse tas ut på årsinkomster över 587200 kr. De försök som gjorts att utvärdera värnskatten har väsentligen kommit fram till att det inte bara fråga om en bruttoskada utan även en nettoskada, i betydelsen att den på det hela taget skadar tillväxten och ekonomin. Det är i grunden en fråga om en lafferkurva; intäkter från skatter ökar inte alltid med skattesatsen, utan någonstans vänder det.
Jag tror inte att den värsta skadan med värnskatten är att folk som redan har relativt höga löner drar ned på arbetad tid, även om det är en del av det. Snarare är det den avskräckande effekten, att folk som ännu inte nått de nivåerna men skulle kunna anstränga sig extra helt enkelt låter bli. Någonstans blir belöningen för liten.

O, förresten – den som händelsevis inte tror att folk reagerar på ekonomiska incitament bör ta sig en titt på hur det pusslas för att optimera utfall av föräldraförsäkringen, eller för den delen hur biltrafiken i Stockholm minskade med trängselskatten.

Varför avskaffas då inte värnskatten? Det är knappast av ekonomiska skäl, snarast politiska. Att avskaffa värnskatten öppnar för attacker vänsterifrån om att gynna de rika, vilket är både sant, tveksamt och irrelevant.
Det är sant för att – ja, självklart kommer det att gynna höginkomsttagare.
Det är tveksamt för att korrelationen mellan hög inkomst (då man drabbas av värnskatt) och stor förmögenhet (då man är rik) är ovanligt svag i Sverige. Det är två olika saker som ständigt blandas samman.
Det är irrelevant för att det inte är – inte bör vara – något självändamål att klämma åt höginkomsttagare, om man inte bär på det vänsterpartistiska oket förstås. Är nettoeffekten av en skatt skadlig ska den givetvis avskaffas, även om några höginkomsttagare får det bättre som följd.

Jag skriver ”några höginkomsttagare”, för så många är de faktiskt inte. Värnskatten inbringar, brutto, ungefär 4,5 miljard till statskassan. Det borde gå att ta bort på studs, men just det belyser ett ekonomiskt aber som faktiskt kommer med ett avskaffande. Även om effekten på totalen väntas bli positiv tar det nog ett tag innan folks beteende anpassats till den nya situationen. Det är, föreställer jag mig, som telekomavregleringen i början av 90-talet, vars positiva effekter inte blev riktigt kännbara förrän ett helt knippe år senare. Medan man väntar på att skutan ska svänga är det, i en statisk beräkning, 4,5 Gkr man ska ligga ute med per år. Antagligen lite mindre eftersom en del av det konsumeras och inbringar moms, men på den vägen är det i alla fall. Tror jag.

Det accentuerar situationen för statsskatten i stort. Jag har tidigare skrivit en del om ett tänkt avskaffande av hela statsskatten. Jag har inte lika mycket på fötterna där, men min från-höften-gissning är att även ett avskaffande av hela den statliga inkomstskatten, de 20% extra i skatt som kommer vid en årslön över 414000 kr, skulle vara gynnsam på sikt. Förutom en gissad ekonomisk nettovinst lyfter jag två punkter rätt ur det inlägg jag just länkade till:

• PR! Sverige har i dag världens högsta marginalskatter. Vips skulle vi ha bland de lägre. Utan att det kostar sådär omöjligt mycket.
• En massa krångel som försvinner. Hela IPS-systemet bygger på progressiv beskattning. Likaså de bespottade 3:12-reglerna, som är ett lappverk till följd av att inkomst och kapital beskattas olika. Platt skatt på samma nivå som kapitalbeskattning skulle ta bort både möjlighet och incitament till en väldig massa dribblande, och det torde också minska på administrationsbehovet.

Vad skulle det kosta då, om man som med värnskatten tänker att de för statskassan positiva effekterna kommer först på lite sikt (för löntagarna kommer en positiv effekt förstås på en gång)? Tja, den statliga löneskatten inbringar brutto runt 40 miljarder per år. Det är förstås pengar. Inte mer än ungefär 2,5% av de totala skatteintäkterna, men ändå pengar. Man kan närma sig det här från två håll.
Det ena är att 40 Gkr är en hurvans massa pengar som man ska klara sig utan en tid, och då finns det viktigare saker att satsa på, exempelvis jobbskatteavdrag. Ett sådant resonemang är inte utan poänger. Jag har själv argumenterat för att det problem som jobbskatteavdraget skulle åtgärda var större än problemet med statsskatten.
Det andra hållet att närma sig från är att 2,5% av skatteintäkterna omöjligt kan vara en showstopper för evigt. Bara jobbskatteavdraget har, i sin statiska kalkyl, kostat klart mer än så. Det är klart det går! Man behöver inte ens ta allt på en gång. Precis som med jobbskatteavdraget kan man ta det i omgångar. Det handlar om att ta sig samman och börja argumentera.

Det kommer vid det här laget knappast som en överraskning att jag har en svaghet för det senare synsättet. Nu har vi ett jobbskattavdrag. Dags för ett statsskatteavdrag?
Ta också och titta på det här inlägget. Det utmynnade i vad som strängt taget är ett pläderande för – nå, inte en platt skatt. Det kommer fortfarande att finnas en progressivitet i skatteskalan. Men ändå något avsevärt plattare än i dag. Är det också ett rop på en nattväktarstat? Är det en brandfackla om att lägga ned den offentliga sektorn? Nej, det kan inte ens den mest hyperventilerande högskatteförespråkare påstå. Det är en argumentation för något som även i ett riktigt dåligt utfall skulle sänka de totala skatteintäkterna med ungefär 2%.
Som högerspöke betraktat känns det väl ändå rätt beskedligt?
Tänk på det. Det kan hända att du börjar gilla tanken.

Ibland känns det som om jag missat något. Jag, eller resten av kommentariatet.
Jag läste DNs intervju med Reinfeldt om pensionerna och tänkte inte så mycket mer på det. Som jag läste den sade han ungefär att vi blir äldre och ställer höga krav på välfärden. Det betyder att man framöver kan komma att behöva jobba längre. Det är inga nyheter och borde vara helt okontroversiellt. Det där med 75 år läste jag såhär: I dag kan man om man vill jobba till 67 år. Framöver kan det vara aktuellt att höja den gränsen till 75 år.
Nu när jag läser artikeln igen ser jag att det framgår inte helt entydigt att det är så han menar. Det går att läsa den på andra sätt. Men tittar man till exempel på det här stycket

Fredrik Reinfeldt säger att den allmänna bilden av att det finns en pensionsålder på 65 år är ett stort problem. Det var länge sedan Sverige införde flexibel pensionsålder, men ändå lever 65-årsdagen kvar i människors medvetande.

– Den bilden kan styra vad arbetsgivare menar med en framtidssatsning. Att anställa någon som är 55 år som säger ”ja, jag tänker jobba tills jag är 75 år”, det är 20 år, det är en väldigt intressant och långvarig arbetsrelation jämfört med om den här personen ska försöka börja trappa ned om sex-sju år.

så menar jag att min tolkning är väldigt rimlig.
Vad sjutton är det då folk blir så upprörda över?
Ja, det finns yrken man inte orkar hålla på så länge i.
Det kan vara därför Reinfeldt talar om behovet av att byta bana.
Ja, det finns saker som försvårar att byta bana.
Det kan vara därför Reinfeldt talar om behovet av att åtgärda sådana hinder.

Det Reinfeldt säger är vare sig något egentligt nytt eller något okänt. Det är inte lösningen på alla pensionsproblem. Det är inte heller en dödsdom mot… någon.

Det kan vara så att jag missat något väsentligt. Men jag lutar mer åt att kommentariatet borde skärpa sig och kanske läsa lite mer än rubrik och, på en bra dag, ingress.

Vid det här laget måste så gott som allt vettigt som går att säga om Löfven vara sagt, men efter att ha bloggat så mycket om Juholt känns det nästan tvunget att jag också pratar lite Löfven.

Men först – lite mer Juholt! Det har kommit till min kännedom att en bunt S-anhängare sörjer Juholts avpollettering. Alltså inte det faktum att partiet tappat ett år, utan det tycks röra sig om en genuin sorg över att politikern Juholt tvingats bort (eller som jag är böjd att säga, har tvingat bort sig själv).
Det förbluffar mig.
Jag finner inget konstigt i att andra når politiska slutsatser som skiljer sig från mina egna. Ganska ofta kan jag förstå ungefär hur dessa andra tänker, även om jag tycker att de tänker galet. Men så ibland poppar det upp ståndpunkter som lämnar mig om inte mållös så just förbluffad, eftersom jag bara inte fattar hur man byggt sin världsbild för att tycka så.
Exempel: Jag kan fatta hur man kan vara emot allt privat företagande i vårdsektorn. Jag tycker det är galet resonerat, men jag kan föreställa mig en bild av tillvaron där det är en rimlig ståndpunkt. Är alla företag onda så är de. Jag har däremot väldigt svårt att tänka mig in i den världsbild där man är emot grundprincipen i vårdvalet, alltså att folk själva ska få välja vilken vårdcentral de ska tillhöra. Icke desto mindre finns folk som tycker att detta är mer valfrihet än vad som passar sig, och icke desto mindre finns folk som sörjer och saknar partiledaren Juholt.
För en som har svårt att ur Juholts partiledarskap utläsa någon vidare politisk linje utöver att Domus är koolers och att det mesta var bättre förr framstår det som helt obegripligt, särskilt om man råkar vara socialdemokrat och vill sitt parti väl.
Nå, vissa saker är det väl inte meningen att vi människor ska begripa.

Löfven då.
Löfven var inte min favoritkandidat, det priset går till Damberg. Men nu är det Löfven.
Han verkar inte uppenbart galen. Det är en bra början. Han verkar ha en realistisk grundsyn i energi- och arbetsmarknadsfrågor (i klartext: är inte emot kärnkraft och dealade i krisen 2008 på ett sätt som kan ha räddat ett stort antal jobb). Visst, i Saab-krisen ylade han högt om att regeringen borde slängt bra pengar efter GMs dåliga; hade vi gjort som Löfven sagt hade svenska staten ägt Saab nu. Man kan visserligen säga att han sade det som fackföreningsledare med uppdrag att rädda sina medlemmars jobb, men det är bara delvis sant. Han var samtidigt medlem i socialdemokraternas VU, och därmed hade han två tjänstebeskrivningar. En enligt vilken han ska värna fackmedlemmarnas intressen, och en enligt vilken han ska företräda S intressen. Ibland var det samma sak, ibland inte.
Som S-ledare antar jag att han släpper fackledarskapet, men det påminner mig om John McCains presidentvalskampanj. Senatorn McCain fanns det goda anledningar att gilla, men presidentkandidaten McCain var ett helt annat djur, därtill antagligen tvingad av vad han ansåg krävdes i den nya rollen. Vilka förändringar Löfven anser sig behöva undergå i sin nya roll vet vi ännu inte.

Det finns en, i någon perverterad mening, positiv aspekt med att lyfta in en fackordförande som partiledare. Det är knappast någon hemlighet att jag tycker att sammanväxningen av LO och S är djupt osund och skadlig. Det är, trots att de flesta LO-medlemmar inte röstar på S, befogat att hävda att LO och S är samma sak och samma organisation, på ett sätt som med bibehållen hederlighet är omöjligt att hävda om till exempel M och Svenskt Näringsliv.
Det positiva med den här manövern att LO-S-förhållandet blir ådagalagt på ett sätt som inte går att förklara bort.
Förhållandet var förstås inte på något sätt hemligt eller okänt för den som bryr sig det allra minsta om politik, men det kan ändå vara bra att det flyter upp i medvetandet.

Så är det bara gnäll om Löfven? Egentligen inte, han kan ha förutsättningar att göra bra ifrån sig, men det är som det var med Juholt i början – jag får ge honom lite tid för att se vartåt det barkar. Redan nu kan jag i alla fall vara glad för vad det inte blivit på partiledarposten. Det har inte blivit någon som tycker att det sprids för lite antisemitiska myter i samhället, och det har inte blivit någon som med en historia av patetiska utspel gjort sig omöjlig att ta på allvar. Det är ändå en bra början.

Innan vi går vidare tycks det, i någon mening, vara nödvändigt att ägna i alla fall ett inlägg till åt Juholt.
Greider var igår ute och skyllde på medierna. Marita Ulvskog, förvisso inte känd för sina balanserade omdömen, gör detsamma. Om sådant sätter sig i S självbild kommer man fortsätta ha svåra problem.

Som jag ser det hade Juholts privata klanterier nästan ingenting med avgången att göra. Visst kan det vara så att jag fäster alltför liten vikt vid politikers privata haverier – kanske mindre än vad som egentligen vore befogat – men om lägenhetsstrulandet skulle ha fällt honom skulle det ha gjort det i oktober, inte nu.
Låt mig göra några nedslag i Juholts rent politiska gärning som S-ledare.
Tidigt sade han att han och facken var på gång att sätta sig ned och snacka pensionsuppgörelse. Men nej, det hade han hittat på själv, facken var inte alls intresserade.
Hans hattande i Libyen-frågan är legendariskt material. Maken till oproffsig hantering av en fråga som bokstavligen var på liv och död kan inte ha setts sedan tsunamin 2004.
Han schabblade bort partiets skuggbudget så att vi knappt ens i dag vet vad som står där på riktigt och vad som är någons hugskott. Den gamla frågan ”Hvad vilja socialdemokraterna” har aldrig varit mer aktuell.
Och så det galna, GALNA utspelet om att alla mobiloperatörer ska ha full täckning i hela landet; ett utspel som inte ens verkade vara ögonblickets ingivelse, utan en genomtänkt – i någon bisarr mening av genomtänkt – ståndpunkt.
Det var fel av Storbritannien att inte vilja vara med i den uppseglande europakten, men också fel om Sverige vill vara med. Försvaret har för lite pengar, men försvaret ska inte få mer pengar.
Slutligen så den klart och tydligt formulerade anklagelsen att regeringen gjort upp om försvarspolitiken med SD i riksdagen, innan SD kommit in i riksdagen.

Jag tror inte att det där är en fullständig uppräkning. Icke desto mindre är det ett spektakulärt facit på tio månader. Hade ett (1) av haverierna inträffat hade man väl kunnat komma undan med det, alla politiker kan klanta sig någon gång även i politiska frågor. Sätter man det i system är det en annan sak.

Socialdemokraterna knotar numera ofta med att de inte når ut med sin politik, att de aldrig får prata politik. Jag tror inte det stämmer. Allt det jag räknat upp här är politik. Det är inte frågan om att någon gjort juridiskt eller moraliskt tveksamma manövrer privat. Juholt har hela året pratat politik, nått ut med sitt politiska budskap – och precis det har varit problemet. Inte i något enda av fallen här har det i efterhand visat sig att media förvrängt eller hittat på, utan Juholt har helt och hållet för egen maskin schabblat bort sig själv och socialdemokratin.
Inte så att S inte redan hade svåra problem, men Juholt gjorde inte precis saken bättre.

Som jag flera gånger skrivit tidigare: Man behöver inte hysa omsorg om S för att tycka att det är bra att Juholt går. Medan Juholt varit S-ledare har regeringen inte behövt göra mer än att hålla en politisk linje en eftermiddag för att framstå som det mest kompetenta alternativet. Det är inte nyttigt någonstans. En regering behöver en kompetent opposition och granskning av sin politik. I den bästa av världar kan vi få det igen.

Det bygger dock på att S tar sig samman och slutar säga saker som att vi ska inte skylla på medierna… men det var mediernas fel. Uttalanden som det från VU-medlemmen Ulvskog inger tyvärr inte några större förhoppningar i den riktningen. Behovet av en rejäl reality check kvarstår tydligen.
Det var inte medierna, det var inte butlern med dolkstöten i tunnelbanan (ja jag vet att det inte var ett Juholt-utspel).
Juholts fall var Juholts fel.

Det tog alltså ungefär två veckor innan jag fick fel i min profetia att inga svenska riksdagspartier skulle byta partiledare 2012. Nå, det var en högoddsare redan från början, och en fråga jag gärna hade fel om. Jag har redan flera gånger skrivit om varför man inte behöver hysa någon särskild omsorg om S för att önska att Juholt skulle maka på sig.

Ja, han stod för god underhållning, inte på samma sätt som Jan O Karlsson, men ändå oöverträffat sedan honom. För det bjuder jag på en bild till alla sörjande S-anhängare.

Okej, jag fotade kitsch till annat, men så hände det här och då passade den bilden så bra.

Juholts politiska gärning sedan tillträdet som partiledare får benämnas ”kulpo”. Att veta om man skulle skratta eller gråta var dock aldrig helt lätt, med tanke på det allvarliga i att riksdagens största parti leddes av någon som tycktes stamma från S-versionen av Drönarklubben.
Göran Greider tycker nu att det var mediernas fel att Juholt behövde avgå. Den som följt svensk politik det senaste året kan lätt se att det är strunt. Mycket stora delar av Juholt- och S-bevakningen har handlat om Juholts sakpolitik, och det har varit smärtsamt uppenbart att det fanns, låt oss säga, ofullkomligheter i kompetensen.

Juholt personifierade i sitt avgångstal (DN, SvD) en del av det som är fel med socialdemokratin. Han inledde med

Jag är född socialdemokrat och jag kommer att dö som socialdemokrat

Jag vill gärna se valet av politiskt parti som något man gör efter att ha tänkt igenom ideologi och sakpolitik ordentligt, inte något man predestineras till. Ska S åter bli att räkna med vill det nog till att man slutar lita på att folket kommer strömmande för att deras föräldrar gjorde det.

Den givna frågan är förstås vad som händer nu, vem som tar över. Jag lär få anledning att återkomma.