Förvånansvärt vettig

Wanja Lundby-Wedin skriver på SvD Brännpunkt om att meddelarfriheten måste gälla även privata företag som gör saker i offentlig regi.
Som i ett lika sensationellt som sällsynt sammanträffande håller jag med om grundtanken. Om man nu lägger ut offentlig verksamhet på privata aktörer – vilket jag tycker att det ofta finns bra skäl till att göra – blir det knasigt om man därigenom försämrar meddelarskyddet, särskilt om det rör sig om myndighetsutövning. Faktum är att jag tills för inte så länge sedan var omedveten om att det förhöll sig på det sättet.
Möjligen slår Lundby-Wedin in halvöppna dörrar eftersom det, om jag förstått saken rätt, är på väg ett förslag som rättar till saken. Men så länge förslaget inte är ett faktum är opinionsbildning förstås både legitimt och klokt.

Men det kommer knappast att räcka så. Rubriken på artikeln är ”Rädslans kultur breder ut sig”, och man kan undra om det är menat profetiskt. Ska den offentliga sektorns rädsla nu sprida sig till den privata? Meddelarskydd eller inte, efter vad jag läst på området – och vilket Lundby-Wedin glider förbi – är nämligen offentliganställda i snitt betydligt mer rädda för att lufta sitt missnöje med arbetsförhållanden än anställda i privat sektor. Hur går det ihop?
Jag tror inte att det är så konstigt. Även om det är förbjudet med repressalier mot whistle blowers går det givetvis att straffa sådana ändå, bara man gör det tillräckligt subtilt för att inte åka dit på det. Utfrysning, utebliven befordran… det finns många möjligheter, och att de används kan man vara tryggt förvissad om. Skillnaden mellan privat och offentlig sektor är, eller har varit, att den som jobbar i offentlig sektor kan vara i en situation där arbetsgivaren har monopol. Det finns ingen annan arbetsgivare att gå till, vilket ger arbetsgivaren ohälsosamt stor makt över de anställda.
Det kan nu vara på väg att ändra på sig i flera branscher där det dyker upp flera arbetsgivare än staten (innefattande kommun och landsting). Det kommer inte att bli lätt att vara den som larmar om missförhållanden, men kanske kan liberaliseringar av välfärdsstaten att göra det lite mindre jävligt, både för den som har en privat arbetsgivare och den som är anställd av staten.

Uppdatering
Kerstin pekar mig mot den här artikeln:
Lundby-Wedin verkar inte ha förstått lex Sarah
Vilket rimligen betyder att jag inte heller har reda på begreppen. Kanske mer pinsamt för LO än för mig, men ändå inte min största stund.
Med en del utbytta termer står sig nog resonemanget ändå, men det får stå där som ett monument över att vara trigger happy. Det lär inte vara sista gången. Och jag är i alla händelser för febrig för att göra något åt det.

SvD skriver om ”Massiv självkritik i krisrapport från S”. Bland annat har det framförts krav på en öppen process när ny S-ordförande ska väljas.

Men någon medlemsomröstning blir det inte, sade ordföranden Berit Andnor.

–Det är ingen Idoltävling det här.

Socialdemokratiska partiet är inte detsamma som Sverige, och ett parti får givetvis självt välja hur det ska vaska fram sin ledare. En öppen medlemsomröstning är inte heller något som är legio i andra svenska riksdagspartier.
Men känns det ändå inte lite obehagligt när valberedningens ordförande så ohöljt nedlåtande avfärdar en demokratisk omröstning?
Eller så menar hon att socialdemokratin inte kan förväntas prestera lika hög nivå av demokrati som ett tv-program. Det är förstås också en möjlighet.

På SvD Brännpunkt igår vevar Lars Ohly tillsammans med Brigitta Sevefjord (oppositionslandstingsråd i Stockholm) sitt positiv ett varv till:
Skatterna ska gå till vård – inte aktievinster
I sak innehåller skriften inte så mycket nytt, det är samma sak som V brukar säga. Sjukvården ska (precis som så mycket annat som bara möjligt) inte drivas av privata aktörer, vi ska ”ta tillbaka det som är vårt”.

Jag har skrivit om ungefär det här förut, och har egentligen bara två observationer nu.
Dels följer den här artikeln samma mönster som när målet var friskolorna. Ohly lyckas inte ens i sin partsinlaga få det att framstå som om vården är sämre på det privat drivna S:t Görans än på andra sjukhus. Endast en liten del av texten handlar om detta, det som man annars skulle kunna tycka borde vara det centrala. I stället handlar allt om att någon lyckas tjäna pengar på att ge folk vård, vilket precis som att tjäna pengar på att undervisa barn tydligen är något ondskefullt.
Om jag inte anade att svaret är ”inget” så skulle jag fråga vad man egentligen ska få tjäna pengar på.
Så, alltså. Det viktiga är som vanligt inte om en verksamhet fungerar eller inte, utan att till varje pris förhindra att någon privatperson lyckas med något.
Den andra observationen är att det här utspelet ligger helt i linje med vänsterns funderingar på Socialistiskt Forum, som jag skrev om för några veckor sedan. Vänstervägen framåt ligger i att med all till buds stående kraft bekämpa privatiseringar och liberaliseringar och gå i riktning mot statsmonopolet. Då kommer folket att komma till vänsterns famn.
Jag tvivlar.
För några år sedan sade en Socialdemokratisk höjdare – Pär Nuder eller Hans Karlsson – att man inom partiet tenderat att se företagare som någon i cylinderhatt och cigarr som vill ont, och att det var dags att göra upp med den bilden. Jag väntar fortfarande på att den impulsen ska nå Vänsterpartiet, men jag tänker inte spara min sista cigarr i väntan på att det ska hända.

DN rapporterar: Vårdnadsbidraget har hittills varit ett fiasko
Bakgrunden är en rapport som säger att ”Knappt två procent av berörda föräldrar har utnyttjat bidraget”.

Tja. Det beror ju på vad man menar med fiasko. Jag är själv synnerligen tveksam till vårdnadsbidraget som idé, men man får väl vara lite rättvis och fråga sig – fiasko i förhållande till vad? Är verkligen procentsatsen i sig ett bra mått på framgången? Om vi tillåter oss att tro KD på deras ord så är inte målet med vårdnadsbidraget att så många som möjligt ska nyttja det, utan att så många som möjligt ska ha möjlighet att nyttja det. Att man vill att familjer ska ha möjlighet att välja en viss lösning är inte samma sak som att man vill få alla att faktiskt välja denna lösning.

Det hade KD kunnat säga, men i stället för att ta chansen att, åh, försvara en av sina profilfrågor så avböjer Hägglund enligt sin pressekreterare att kommentera. Är det verkligen en slug strategi för ett parti i opinionskris?

Uppdatering
SvDs ledarblogg skriver om samma och tycker samma, väsentligen, men rapporterar även om rapporteringen.

Jag har allt som allt lagt förskräckande mängder tid på att diskutera socialistisk ekonomi på minst ett nätforum där det är legio att tycka att Lenin nog var rätt hyvens ändå. Inte alla diskussioner har varit flamewars, utan jag har gjort ett par hyggligt seriösa försök att fråga ut planekonomins apostlar om hur de hade tänkt sig att det skulle fungera, rent konkret. Svaren har inte gjort mig nöjd.
(Faktum är att svaren lett till för mig inte helt obetydliga insikter i varför det så ofta urartat i terror när någon försöker sig på att införa planekonomi, även om lejonparten av mina kontrahenter på forumet inte alls har det som avsikt.)
Jag fick där tips om en bok, ”Planekonomi och direktdemokrati” av Paul Cockshott. Jag gav mig aldrig på att skaffa och läsa den, för… tja, diskutera på ett forum är en sak, läsa 400 sidor om ett perifert ämne som inte ens omfattas av något parti som folk faktiskt röstar på i någon utsträckning är en annan.
Men när jag såg att Cockshott skulle dyka upp på SocFo så tänkte jag att det kunde vara kul att lyssna på honom och hoppas på att någon skulle ta upp ett par av de mer brännande frågorna jag har, och som ingen planapostel hittills lyckats ge mig ett svar på. Detta fick därför bli dagens tredje och sista seminarium för mig; för en bakgrund till hela dagen, se mitt första inlägg om SocFo 2010.

Jag hade dock till viss del missuppfattat var seminariets tyngdpunkt skulle ligga; till stor del pratade man om annat än hur man skulle få en planekonomi att snurra. Den första delen handlade på ett ungefär om förutsättningar för ett socialistiskt samhälle. Jag hade ärligt talat svårt att få ett riktigt sammanhang i vad som sades, så jag nöjer mig med att göra några punktobservationer i första delen.

• Boken skrevs när Sovjet började få problem med Perestrojkan, och Cockshott et al var oroliga för att det skulle gå åt skogen. Som jag förstod det ansåg de att det oroande var att man var på väg bort från planekonomin.
• Dagens kommunister är inte trogna det kommunistiska manifestet. Kommunisterna ska inte bilda ett separat parti, utan vara ett avantgarde, de som insett hur saker hänger ihop.
• Man strävar efter demokrati, men demokrati betyder inte samma sak som det man brukar mena i dag. Man får gå tillbaka till Aristoteles för att hitta den betydelse som åsyftas. Det handlar inte om majoritetsstyre, utan om ”rule of the poor”, eller med Cockshotts egna ord, proletariatets diktatur.
• Det framlades vad som krävs för att en kommunistisk revolution skulle lyckas. Bland annat måste den ledas av en beslutsam kärna och armén och flottan måste göra gemensam sak med revolutionen. Själv tyckte jag att underlaget för att formulera benhårda villkor var en smula svagt; totalt fanns bara fyra exempel, varav endast två hade lyckats – och som lyckat räknades då Pariskommunen 1871. Och så brukar det komma från dessa håll att nationalekonomi har klent underlag. Huh!
• Cockshotts ordination för styret är att man ska ha ett paneuropeiskt parlament, men parlamentarikerna ska lottas fram. Detta skulle ta bort karriärincitamentet från politiken, vilket tydligen är det stora problemet med styresskicket i dag, och göra partierna mer ideologiska. Hur det här går ihop med övriga punkter, eller om det alls kan finnas partier om man ändå lottar fram parlamentarikerna, förstod jag inte. Det var ibland lite glest mellan de förklarande sammanhangen.
  Vidare ska ECB styras ”av folket” och domstolarna kontrolleras av lottade arbetare.

Som en parentes, på tal om ”rule of the poor”, kan jag nämna att när jag diskuterat, eller åsett diskussioner, med de här vänstervarelserna på nätet så har det flera gånger hänt att de avfärdat åsikter från meningsmotståndare med hänvisning till att de tjänar för bra. Det här med att gradera folks åsikter efter deras inkomst kanske man trodde var något som dog ut med grosshandlarhögern, men i delar av de här kretsarna känns det tydligen fortfarande fräscht och modernt. Jag har också stött på rent förakt, inte bara för bättre bemedlades åsikter, utan även för själva människorna, enkom för att de är just bättre bemedlade. Där kan vi tala om klassförakt. Men det är väl Hegels dialektik, kantänka.

Cockshott tyckte också att man inte skulle ge USA monopol på vad demokrati betyder. Själv tycker jag att om det man strävar efter är något helt annat än vad man brukar mena med demokrati så verkar det fånigt att alls försöka kalla det demokrati, men som jag observerade i del 3 verkar de här kretsarna ha en viss talang för att med flit välja en terminologi som inte är förenlig med normalt språkbruk, och sedan uppröras över att resten av världen inte köper avantgardets nomenklatur.

Nå, seminariet gled över till att handla om planen för den socialistiska ekonomin. Tyvärr behandlades ämnet högst översiktligt, och det var inte alltid helt lätt att förstå vad planen syftade till. Det gällde inte bara mig, även andra delar av auditoriet tycktes stundom bortvirrade.

En bärande tanke är i alla fall att det inte ska gå att tjäna pengar på annat än eget arbete. Dagens situation kallades för löneslaveri, vilket är legio på vänsterkanten; uppseendeväckande var måhända att Cockshott explicit jämställde dagens lönearbete med gamla tiders slaveri. Lite magstarkt kan jag tycka, även i detta sammanhang.
På sikt vill man avksaffa pengar, men på kortare sikt får man nöja sig med att koppla pengarna direkt till arbetstid, så att en viss arbetad tid ger en viss mängd pengar, lika för alla. Pengarna ska egentligen inte heller vara pengar i dagens mening, mer personliga poäng som inte går att överföra till någon annan (för då skulle det gå att tjäna pengar på annat än eget arbete).
Det här med privategendom är en knivig fråga. Målet är att avskaffa privategendomen, men rent opinionsmässigt kan det vara knepigt i början. Man kan till exempel tänka sig att man skulle få bönderna emot sig om man sade att man tänkte konfiskera deras mark; inte minst skulle högerfolk kunna skrämmas med att man skulle konfiskera alla tillgångar, vilket förvisso vore sant. Därför kan man börja med att låta folk behålla sina egendomar, men man beskattar dem så att det motsvarar den förväntade avkastningen. För mark motsvarande arrendeinkomster, för fastigheter motsvarande vad man kan få ut i hyra på dem. På så sätt får folk behålla sin egendom men det centrala målet uppnås, att man inte ska kunna tjäna pengar på annat än sitt eget arbete.
Det betyder givetvis att man inte heller ska kunna tjäna pengar på kapital. Samtliga skulder ska därför avskrivas, med tre undantag: Löneskulder i företag, kvarskatt samt att det ska vara tillåtet att ha upp till 30000 € på personliga sparkonton. Resten av skulderna ska gå upp i rök. Att ränta förbjuds är förstås en bisak i detta sammanhang. Vips kan skuldtyngda firmor börja jobba igen, folk kan börja konsumera, stater och banker blir solventa och vi slipper sådana här finanskriser.

Något säger mig att inte alla aspekter av skuldavskrivningen täcktes av Cockshotts seminarium. Detaljer, detaljer! Det övriga, det med att pengar kopplas direkt till arbetade minuter, törs jag påstå är en gammal bekanting i marxistisk arbetsvärdeteori.

Vad ska hända med företag då? Ja de ska inte likvideras, men de ska tas över av de anställda. På sikt måste konkurrensen elimineras, så att det finns ett flygbolag, en yoghurttillverkare och så vidare. Annars kan kapitalismen komma tillbaka.

Det här med konkurrensen menar jag är talande för hela feltänket på området. Jag har stött på samma resonemang i mina egna diskussioner: Det är ineffektivt att flera enheter gör väsentligen samma sak och konkurrerar med det. Resonemanget är inte helt utan poäng. Om flera verkligen gör samma sak, ja då är det klart att det är en sorts ineffektivitet. Därför vill planapostlarna slänga ut det systemet. Kruxet är att de inte har något att ersätta det med. Om det gick att centralplanera fram all forskning och utveckling på ett optimalt sätt så vore det en sak, men det finns inget som tyder på att det går att göra så. En av dem har till och med andragit NASA som exempel på hur samhället i stort borde skötas, tydligen utan att veta att NASA brukar anses vara exceptionellt trögt, ineffektivt och resursslukande – precis som stora byråkratier brukar bli.

Det här knyter an till det jag hoppades att någon skulle fråga, men ingen verkade göra det, så till slut bröt jag mot mina rules of engagement att bara lyssna, och ställde en egen fråga. Den var på ett ungefär:

I have been told that one of the difficulties with large planned economies is to gather the information needed to make wise decisions. Do you have anything to say about that, any advice?

Frågan är ett understatement. Vi har där kärnan – nå, en av kärnorna – i problemet med en planekonomi. Problemet är inte att fatta produktionsbesluten; problemet är att få besluten att svara mot en faktisk efterfrågan. Hur ska man veta vad folk kommer att anse sig behöva? Hur ska man samla in den informationen, var kommer den ifrån? Den planekonom som inte har ett bra svar på det borde ta på sig skämsmössan och gå tillbaka till ritbordet.

Cockshott tillstod att problemet fanns, vilket var en bra början. Han menade dock att det fanns två samverkande lösningar.

1. Vi har ju internet. På så vis kan vi nu samla in folks behov/preferenser.
2. Informationen finns redan i företagens datorer. Problemet i dag är företagshemligheten. Om man bara lyfter på den så har vi informationen som behövs.

Det var faktiskt vad han svarade, och i det ögonblicket beslöt jag mig för att inte köpa hans bok. Han har förstått, eller i alla fall hört, att det finns ett problem, men han har faktiskt inte förstått vad problemet handlar om – ett av planekonomins centrala och olösta. Och han har definitivt inte en aning om hur det ska lösas.

Hans första svar är naivt. Ska vi rösta om hur många buntband och dörrmattor som behövs? Ska vi, vid respektive internetterminal, långt i förväg binda upp oss för hur många morötter vi tänker äta nästa vinter?
Det andra svaret hisnar. Låt mig, nationalekonomiskt orakel, tala om hur det fungerar. Företagen har inte en jäkla aning om hur mycket av deras produkter som folk vill ha, nu och i framtiden. De kan göra intelligenta gissningar, men att tro att de sitter på all information som behövs för att planera en samhällsekonomi framkallar stön av en kaliber motsvarande vad vi ser något tiotal sekunder in i detta klipp.

Anledningen till att många företag ändå med viss framgång lyckas förhålla sig till verkligheten är – pengar. Pengar är inte bara ett konsumtionsmedel, det är också en informationsbärare. De talar om vad folk inte bara säger sig vara intresserade av, utan vad de faktiskt är så intresserade av så att de satsar sina begränsade resurser på det. Visst kan man göra marknadsundersökningar, men det är i slutändan genom folks faktiska betalningar som företag kan orientera sig och styra produktionen mot vad folk behöver och vill ha. Jag må inte vara ekonom till facket, men jag tror mig veta att det är svårt att nog betona pengars vikt som informationsbärare.
En informationsbärare som Cockshott et al vill avskaffa, och ersätta med – ingenting. Och sedan vänta sig att saker och ting ska fungera.

Jag har varit mer imponerad.

Där hade jag effektfullt kunnat avsluta det här inlägget, men jag saknar tydligen förmåga att begränsa mig och vill ta upp ett par saker från den frågestund som följde. En fråga var lite rolig eftersom den i allt väsentligt var identisk med slutscenen i Mars Attacks där en huvudperson tycker att det vore bättre att bo i tepees, men en annan var belysande för en annan tendens när sådana här ämnen kommer på tal. Frågeställaren undrade om inte ett sådant här socialistiskt samhälle skulle kräva, eller möjligen resultera i, människor med en annan sorts psyke än vad vi vanligen ser i dag. Det kan låta flummigt, och jag tror inte att frågeställaren menade något ont, men det är något jag också har sett i mina nätdiskussioner. Man förutsätter att med ett annat system kommer också andra människor, sådana som inte har egen vinning som drivkraft. Följdfrågan borde bli: vad händer med de människor som inte förändras, och följaktligen står ivägen för det nya systemet?
Men det vet vi ju redan. Vi har sett det så många gånger förut.
De mördas.
Det är inte som om det bara hänt en gång att någon som ska införa ett kommunistiskt samhälle funnit att det behövs nya människor och att de gamla måste röjas ur vägen. Det slutar vanligen med terror. Då menar jag inte terror i betydelsen ”ojojoj, det finns så många sorters corn flakes att välja på, och jag måste jobba för att få mat och lägenhet i innerstan, det är så synd om mig, jag är så förtryckt”, utan riktig terror med riktiga massmord. Och ändå sitter den här säkert vämenande drömmaren och pratar om att vi måste bli mer andliga och förändras i grunden, eller något i den svängen. Tala om att inte lära av historien.

Till Cockshotts försvar får andragas att han höll med om att det alltid uppstår en sådan strävan vid stora revolutioner, men han ville inte uttala sig om utsikterna för framgång. Det får väl ses som i alla fall ett partiellt erkännande av kommunismens brott.
Men det intressanta här är just att jag inte alls tror att frågeställaren ville ha ihjäl någon. När jag tidigare diskuterat liknande frågor har det vanligen varit så. Visst har det funnits folk som helt klart lever i våldsromantik, men vanligen är det människor som vill väl. Och ändå är det så tydligt varför och hur det, om de skulle få hållas, kommer att urarta i terror. Igen.
Det blir ju så, när det man egentligen vill ha inte är ett nytt ekonomiskt system, utan nya människor.

Under seminariets gång dröp det kontinuerligt av folk ur publiken, så att det på slutet inte var mer än hälften kvar. Det kan ha berott på att det var sent på eftermiddagen, men det kan också ha berott på att stoffet blev väl magstarkt för att accepteras även av den rimligen rätt härdade publiken på Socialistiskt Forum. Jag såg inte Josefin Brink i publiken, hon som i mitt förra inlägg tyckte att det måste finnas mer vänsteryttrar. Hon hade kanske blivit nöjd med det här, men jag vidhåller att vänsterns problem bevisligen knappast är att det florerar för lite ytterkantsåsikter.

Så har det blivit dags att beskriva nästa seminarium jag var på, ”Är det inte dags att sluta förlora nu?” Bakgrunden till alltihopa ges i del 1.
En kommentar av Esbati till förra inlägget påminde mig om att jag kanske borde påpeka (om det mot förmodan inte är uppenbart för någon) att vad jag håller på med inte är ett försök till opartisk återgivning; det är en partsinlaga där seminarierna trycks igenom mina huvudsakligen liberala och rätt skeptiska filter.

Det andra seminariet, som liksom det första drabbades av schemaförvirring, leddes av Aron Etzler (som kom från det förra med gummit rykande kring sulorna) som frågade ut en skara personer som vartefter seminariet fortflöt fylldes på. Först upp var Maria Bosdotter, ordförande LO-distriktet i Stockholm och socialdemokrat, och en Mattias vars efternamn och position undflydde mig, men han tycktes vara en SSU-höjdare.
Etzler avsåg börja i mörkret och sedan höja sig mot ljuset, och ”ska man börja i mörkret så vänder man sig till en socialdemokrat i dag”. Första frågan var åter: Varför blev det som det blev i valet? Var det fel kandidat, fel kommunikation, fel program, fel frågor? Fel på de rödgröna?
Maria Bosdotter menade att det var lite av allt. Partiet har länge befunnit sig på det sluttande planet och har inte ens orkat analysera EU-valen än. Hon menade att folk gillar S-värderingar men litar inte på partiet, och det kan det väl ligga lite sanning i; vad som än ryas från diverse läger så är inte Moderaterna precis nyliberala.
Mattias höll med i breda drag, men preciserade med att ”Ska man forma politik måste den formas utifrån vad man vill med samhället, inte utifrån att man vill ha makt”, vilket på sistone varit en vanlig kritik mot S, även från mig. Han menade också att S har tagit på sig en ekonomisk tvångströja i samband med den ekonomiska saneringen, och att man måste se att jämlikheten inte ökade vid S tid vid makten. Precis vad det betyder framgick inte explicit; en näraliggande tolkning är att han vill slopa budgetdisciplinen. Det är inte uppenbart för mig att det är en valvinnare, svenskarna verkar gilla budgetdisciplin, men det vore förvisso förenligt med att först forma sin politik och först i andra hand fundera på vad opinionen verkar gilla.
Maria och Mattias tycktes överens om att partiet varit för defensivt och inte stått för det man tror på. Man har tillåtit krackeleringar i välfärdssamhället (det vill säga privata entreprenörer i välfärden). Friskolesystemet har fullständigt spårat ur, med vinstutdelning och så. S måste vara tydligare om vinster i välfärden och andra viktiga frågor.
Aron Etzler undrade om det var en vänstersväng som efterlystes. Bosdotter högg direkt:
”Det är naturligtvis en nödvändighet.”

Personligen är jag föga förvånande en smula skeptisk till det framgångsreceptet, givet att man syftar till att återta regeringsmakten. Att skrämmas med privatiseringar kan nog ha funkat för 20-30 år sedan. Även i dag kan det funka bland de redan planekonomiskt frälsta. Många andra lär nog ha kommit i kontakt med privat drivna (och offentligt finansierade) tjänster och vara av åsikten att det på det hela taget fungerar rätt bra. Givetvis finns undantag, men en entreprenör som missköter sitt uppdrag kan bli av med kontraktet. Misskötsel grasserar även i offentligt driven verksamhet – den som tror något annat har inte i en seriös diskussion att göra – men det är sällsynt att en offentligt driven vårdcentral som missköter sig blir av med verksamheten. Det kan också vara så att många när det gäller skolan i första hand är intresserade av om undervisningen verkar fungera, och om det visar sig att någon kan åstadkomma bra undervisning med mindre medel än den kommunala skolan så kanske det är den kommunala skolan man ska ifrågasätta, inte att friskolan hittat effektivare former för sin verksamhet.
Så, jag säger som till Ung Vänster på förra seminariet: Lycka till med den valvinnaren.
Den som tror att allt var bättre när det mesta var offentligt minns helt enkelt inte hur det var. Vilket i och för sig kan vara en räddningsplanka för planekonomerna.

Nästa upp var Josefin Brink från V. Hon fick samma frågor som de Maria och Mattias fått, fast för V, och uppmanades att tala klarspråk, fastän Lars Ohly satt i publiken – någon omedelbar rädsla för stalinistiska utrensningar tycktes dock inte föreligga.
Hon sade egentligen inte så mycket som inte sagts tidigare under dagen, men hon sade det med betydande entusiasm. Under lång tid har vänstern pressats tillbaka. Hela politiken sedan 90-talen har vridits åt höger, nyliberal ekonomisk politik har varit dominant.

[Rant]Det är lite störande hur begreppet ”nyliberal” har gått från att betyda, tja, nyliberal till bara ickesocialistisk. Men jag antar att det bara är att vänja sig. Ords betydelse förändras. De som verkligen räknar sig som nyliberala – en gruppering jag inte räknar mig till – har redan börjat kalla sig libertarianer i stället. Nu vore det skönt om också kommunisterna kunde acceptera att vad kommunism de facto denoterar är de kommunistiska regimerna vi sett i sinnevärlden, och sluta gnälla om att kommunism är något annat, något fint som världen ännu inte skådat. Sluta gnöla och hitta på ett nytt ord, gnällspikar.[/Rant]

Brink tyckte att man glömde bort att förklara varför man ville byta regering, och att regeringen varit skicklig PR-mässigt. Hur man kan tycka det är lite av ett mysterium för mig personligen, som under större delen av mandatperioden såg regeringen ragla från ett PR-schabbel till ett annat och över huvud taget ha en letargisk inställning till kommunikation. Men ser man finanskrisen i första hand som en PR-fråga (vilket var något av ett tema när jag för två år sedan besökte SocFo) så antar jag att det är möjligt.
Det var vidare för dålig entusiasm för samarbetet från MP och S, och det var inte tillräckligt stor skillnad mellan höger och vänster.

Hon sade också att medie- och debattklimatet var extremt aggressivt mot vänsteråsikter, och det måste byggas upp en miljö där man vågar framföra vänsteråsikter. Hon saknade vad hon kallade för högerns bredd och acceptans för olika åsikter, med diverse galningar på högerkanten. Vänstern skulle behöva något motsvarande.

Ytterligare en observation från mig: På SocFo var såväl Svensk-kubanska föreningen som Revolutionär Kommunistisk Ungdom representerade. Det sista föredraget jag var på skulle handla om planekonomi och, visade det sig, proletariatets diktatur. Det är inte uppenbart för mig att det är för lite ytterkantsåsikter som är vänsterns problem.

Efter Brink var det dags för Camilla Salomonsson från Gemensam Välfärd. Hon gick, apropå Sveriges utveckling de senaste decennierna, ut med att det skett en betydande nedmontering av välfärden och att genom privatiseringar förhindras människor från att ta del av välfärden. Precis hur hon menade då sade hon inte, så jag fick nöja mig med att i mitt stilla sinne efterlysa en reality check. Att SKL-rapporten jag nämnde i förra inlägget gått obemärkt förbi är en sak, men jag börjar misstänka att många inte klarar av att skilja mellan en helprivatisering à la nidbilden av USAs sjukvård och att offentligt finansierad verksamhet drivs i privat regi. S-propaganda i valrörelsen verkade i alla fall satsa på att folk inte gjorde den distinktionen.
Även Salomonsson var inne på att privatiseringsmotstånd hade kunnat bli en valvinnare om man bara satsat mer på det. Man måste också satsa på att återupprätta folks tro på att vänstern vill ha makten för att hjälpa, inte bara för att få makt. Mer vardagsnärvaro ordinerades.

Nu tyckte Etzler att det var nog med eländesbeskrivningarna. Nu skulle vi ha konkret diskussion om vad som ska göras. Ordet är fritt!
Det följdes av tystnad.
En ganska lång tystnad.
Jag skojar inte! Så fort man skulle sluta gnöla och börja konkretisera sig sänkte sig tystnaden.
Den bröts av Brink, som efterlyste en trovärdig politik för full sysselsättning. Man måste göra det offentliga bättre, inte bara gnälla på det privata (vilket jag för en gångs skull finner rimligt, ingen vinner ju något på en misskött offentlig verksamhet)
Maria Bosdotter menade, något överraskande kanske, att arbetsrätten var byggd för stora stabila företag, men facket måste anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden.
”Jag gillar att säga nej, men det räcker inte.”
Det kan låta nästan liberalt, men det kontrades genast med att man måste prata om ekonomisk demokrati (vanligen ett kodord för centralstyrd kommandoekonomi, har jag lärt mig), och att man måste bli tuffare och driva frågor om inga vinster i välfärden och liknande.
Mattias avslutade med att LO måste titta bredare än sina medlemmar; hur kan facket stå på de arbetslösas sida? Det kan man tycka är lite mycket att begära av en intresseförening för folk med jobb, mot folk utan jobb, men har man samhällsbärande ambitioner som LO så är begäran inte orimlig.

Därefter var det meningen att det skulle diskuteras klimatfrågan ett tag, men klockan var så mycket att det blev väldigt forcerat. Samuel Jarrick från Klimataktion och Josefin Brink var synbarligen eniga om att

• Vänstern är de enda som rimligen har ett svar på klimatkrisen
• Företagens makt måste brytas
• Konsumtion måste begränsas
• Jämlikhetsanden är en bra bok

Här tror jag att vänstern gör ytterligare ett misstag. Och inte bara för att man reagerar precis som med finanskrisen och tycker sig se ett finfint tillfälle att införa lite gammelkommunism.
Jag betvivlar inte att man ärligt tror att man själv har det enda svaret på klimatfrågan, men det betyder inte att andra håller med. Det är inte heller direkt så att ingen annan uppmärksammat frågan. Enligt senaste wikiläckan från USA gör Reinfeldt inget annat än att prata om klimatfrågan. Mitt husorgan The Economist skriver spaltmeter efter spaltmeter om möjliga åtgärder. Det finns andra svar än vänsterns. Jag tänker inte gå ned mig i klimatdetaljer här, men det kan vara så att vänstern om den förväntar sig att klimatfrågan ska bli deras vinnare åter få se sig förbisprungna.

Så har vi äntligen nått slutet på de två seminarier som handlade om vänsterns orientering i Sverige i dag. Att jag inte är superimponerad är väl inte konstigt när jag bekänner mig till en annan idéströmning, men jag tycker att även vänstermänniskor borde vara lite oroliga över vad de hör.
Och det är de ju också.
Jag menar, jag kan sammanfatta de här seminarierna i

• Medierna är dumma
• Borgarna är sluga
• Det mesta var bättre förr
• Företag är onda till sin natur
• Planekonomi ftw
• Vi måste komma på något! Nu! Snabbt! Har någon en idé? …någon? Ingen?

Visst. Det är min partiska sammanfattning. Men är den så långt från vad även en vänsterpartist skulle säga?
Jag ska inte påstå att idédebatten på den borgerliga sidan alltid är så mycket bättre, men så är inte behovet riktigt lika akut där. Än.
Som sagt, det här är vänsterns vänsterfalang. Man ska inte förväxla det med vart S som helhet är på väg. Men som det påpekats annorstädes, borgerligheten behöver en vass opposition för att inte bli så odräglig som S blev efter för lång tid vid makten. Det finns redan tecken i den riktningen. Att borgerligheten ska räddas av Socialistiskt Forum är kanske för mycket att hoppas på, men ska det vara värt att lyssna på fler seminarier om vänsterns inriktning är det dags att släppa hörnflaggan och komma in i matchen.

Så. Nu återstår bara att skriva om det tredje seminariet, ”Skiss för en övergång till en socialistisk ekonomi”, som får de två första att framstå som högeravvikelser av timbroska dimensioner. Vilken vecka som helst!
Det här tog mig halva dagen att få ihop. Varför gör jag det?

Så, dags att fortsätta med seminarierna jag var på (den som till äventyrs inte vet vad jag talar om anmodas läsa förra inlägget). Eftersom de två första seminarierna var så lika hade jag tänkt ta dem båda i det här inlägget, men det blev för långt. Jag får nöja mig med det första här. Då har jag ändå ingen ambition att komma med en fullständig sammanfattning, även om det enklaste onekligen vore att bara dumpa de fem datorsidor med anteckningar som jag har på bloggen.
Jag kanske bara inte kan döda mina älsklingar.

Det första seminariet var alltså i Ung Vänsters regi. Deras vice ordförande Elisabeth Biström frågade ut Aron Etzler, Ida Gabrielsson och Ali Esbati. Klientelet var, tja, rätt sansat. Ett par röda stjärnor på kläderna syntes väl, och visst kunde man inbilla sig en markerad vänsteraura kring många i församlingen, men det blev inte parodiskt. Samtalet började med senaste riksdagsvalet, som ”vi nog alla har negativa känslor kring”.
Ha! De skulle bara veta, skrockar mullvaden i deras mitt tyst för sig själv.
Nå, men hur gick det till? Varför förlorade vänstern?
Aron E, Ida G och Ali E hade flera svar på det. Ett av de mer dominerande var, förstås, medierna. De var överens om att som mediesituationen var i dag gick det inte att vinna val. Nu är vi inte alla bergfast övertygade om mediernas högerkonspiration, men det är klart att om man som normaltillstånd ser tidningar som predikar planekonomins förträfflighet blir det inte så svårt att ana en sammansvärjning i dag. Esbati visade dock prov på visst omdöme genom att avvisa den gamla föreställningen att eftersom tidningarnas ägare är borgerliga så skriver tidningarna vad ägarna gillar. Man skulle dock inte ignorera problemet, utan satsa fackliga resurser på att bryta den borgerliga mediehegemonin (den som säger så har inte läst tex DN Kultur på ett tag, men okej).

Allt var dock inte mediernas fel, om än en hel del. Vänstern slarvade också bort valsegern på egen hand, huvudsakligen genom passivitet. Med de goda opinionssiffrorna litade man på att folk skulle se hur hemskt samhället blivit och var dålig på att förklara det. Esbati undrade i mitten av mandatperioden hur borgarna skulle förklara att de gått till val på att skattefinansierad välfärd är bra, och att det sedan blev tvärtom. Men borgarna hittade på något annat att prata om i stället (finanskrisen?).
Här kan man, tycker jag, börja ana en förklaring till vänsterns/Vänsterpartiets problem. Vadå blev tvärtom? Den skattefinansierade välfärden är inte avskaffad. Att justera ersättningarna några procent räknas inte. De privatiseringar som genomförs bygger fortfarande på skattefinansiering.
(Miniuppdatering: Det har dessutom genomförts en skattefinansierad tandvårdsreform, något S-regeringen under alla år misslyckades med. Man har alltså på vissa områden betydligt ökat inslaget av offentlig välfärd.)
Det här är samma visa som S försökte med, att utmåla den borgerliga regeringen som att man avskaffar den skattefinansierade välfärden. Inte att undra på att båda får problem, när varje hjälpligt politiskt informerad människa vet att det är en halmgubbe.

Man borde också, ansåg i alla fall Aron Etzler, ha ägnat sig mer åt personangrepp. Detta mot bakgrund av Odells(?) tjuvnyp om tobleronepolitik; LOs renodlade personangreppsaffischer, med synbarligen magert resultat, eller Expressen-annonsen om Reinfeldts privatekonomi, var saligen bortglömda.

Annars var ett problem enligt panelen att borgarna faktiskt hade rätt när de sade att det lönade sig bättre att arbeta. Vänstern saknade ett slagkraftigt svar på det. Att säga sig vilja investera i en annan ekonomisk politik var uppenbarligen inte nog, det gick inte hem i stugorna. Borgarna har berättelsen om företag för hög sysselsättning. Vänstern behöver en egen berättelse, en alternativ verklighetsbeskrivning.
Men vilken då i så fall, undrar jag. Vi återkommer till det. Typ.

I ett ämnesbyte tog Biström upp något som SvDs ledarblogg huggit på, ett uttalande av Gabrielsson:

Jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag är rädd för att jag inte kommer att få se det igen – Sverige när det är som bäst.

Menade Ida att det var bättre förr?
Ja, hon vidhöll att hon menade det. Sverige var bättre förr, på 80-talet, före 90-talets nedskärningar.
Här noterar jag ännu ett exempel på möjlig förklaring till varför V är så vilsna. Deras karta stämmer inte. Har de, för att bara nämna något, helt missat SKL-rapporten ”Välfärdsmysteriet” från häromåret, den som tydligt visade att efter en dipp i början av 90-talet har det offentliga aldrig haft så mycket pengar till välfärd som nu? Inte på 80-talet, inte på 70-talet, inte på 60-talet. Minnet av en svunnen guldålder för välfärdsresurser är falskt. Och vad är det då man saknar med 80-talet? Försök till förbud av parabolantenner? Tre månaders väntan på ett telefonabonnemang? Lycka till med den valvinnaren.

Inte heller tycks finanskrisen ha inneburit något allvarligt avbräck för kommuner och landsting. När båda blocken inför valet tävlade i att kasta pengar på kommunerna framkom det att de redan hade mer pengar än någon föreställt sig. Om de sedan väljer att satsa pengarna på konsertarenor i stället för omsorg så är det i vart fall knappast nyliberalismens fel.

Nå. Esbati stämde in i att samhället förändrats kraftigt. Situationen är dramatisk. Fattigdomen i Sverige har ökat fem år i sträck.
Här har vi tredje exemplet på tvivelaktig verklighetsförankring. Jag lånar ett diagram från Ekonomistas, med data från Socialstyrelsen:

Ja, andelen relativt fattiga har stigit, men vad det betyder är inte att folk har fått det sämre, utan att en del har fått det bättre snabbare än andra. Det kan man förstås av ideologiska skäl tycka är obra, men när det ändå är så att de i absoluta tal fattiga blivit färre så hamnar man rimligen återigen snett i sin berättelse när man för en befolkning som väsentligen får det bättre förtäljer att eländet breder ut sig.

Nå. Panelen var tämligen eniga om att man måste vara mer aktiv, ta ansvar för Sverige. Vad ska staten med goda finanser till om man inte gör något med dem? (Notera alltså att förståelsen för att goda finanser i sig skapar förutsättningar för privat välståndsutveckling lyste med sin frånvaro, endast staten räknas.) Vänstern måste ta mer konflikter – om pensionerna, om att ”freda” välfärdstjänster mot privatiseringar, om klimatet; om arbete, om trygghet.
Men vad ska man då göra, rent konkret? Vad är Vänsterpartiets uppgift? Gabrielsson fick frågan. Hon pratade en bra stund utan att såvitt jag uppfattade konkretisera sig bortom att ojoj, det fanns så mycket att göra, ska V verkligen göra allt? Men så, precis när jag på grund av klanterier i schemat var tvungen att gå, kom hon med ett konkret recept. Vänstern ska…
(håll i er nu)
…se över sin organisation. Ja. Varför fanns det så få aktiva vänsterpartister? Gärna krismedvetande och katastrofläge, men först en rejäl funderare över organisationer.
I denna fruktansvärda tid då välfärden ligger i ruiner och vänstern måste ta sitt ansvar för att samhället inte fullständigt ska kollapsa, då är prio ett alltså att tweaka sin organisation.
Inte så att organisationen inte är viktig alltså, fråga bara vilken bolsjevik som helst. Men låter det inte ganska mycket som mitt paradinlägg om Vänsterpartiet? Bra på att vara emot saker, sämre på att vara för någonting.

Högerspöken i alla länder, förenen eder i skräck. Här kommer Vänstern, och de har (snart) justerat sin organisation! Fortsättning följer.

Uppdatering
Esbati själv påpekar i en kommentar att seminariet finns att se på webben:
http://svtplay.se/v/2256696/svt_forum/socialistiskt_forum_-_vanstern_och_framtiden
Bra för den som inte litar på min sammanfattningsförmåga, eller helt enkelt vill se det utan att få det processat i mitt åsiktsfilter!

Jag gjorde det, igen! Jag besökte Socialistiskt Forum! Liksom jag gjorde 2008. Tre seminarier satt jag igenom i år – nästan i alla fall.
Socialistiskt Forum är alltså en pow-wow där en massa vänsteryttrar samlas för att åkalla förfädernas andar prata politik. Så vad sjutton gör jag där? Nog för att jag har en röd ungdom bakom mig, men nu torde det inte råda något större tvivel om vilket läger jag håller mest – eller minst – med. Är det för att bevittna en politisk freakshow?
Nja, huvudsakligen inte. Visst finns det element av det med, men mer än så är det för att det är nyttigt att ibland lyssna även på meningsmotståndare. På ett sådant här arrangemang pratar de utan att vara i en situation där de försöker fiska röster. Jag tänker mig att det borgar för bättre chanser att få veta hur de ser på tillvaron än i en hetsig valrörelse.

Det blir förstås en rätt vänstervriden bild av vänstern. Det är huvudsakligen inte kanslihushögern som frekventerar SocFo (som det får heta). Som jag rapporterade förra gången kallas S frekvent för nyliberala i de här sammanhangen. Dels finns det en poäng med det, eftersom jag ägnat en hel del tid i andra sammanhang åt att debattera med vänsteryttrar. Dels kompenserar jag en aning genom att lägga det mesta krutet på seminarier som låter någorlunda sansade, och har kända namn som deltagare. Sålunda gick jag med vett och vilje miste om en diskussion om hur nästa Ship to Gaza ska läggas upp. Efter det första seminariet såg det ut som om jag skulle missa det andra jag tänkt gå på, och jag övervägde då att slinka in på ett annat där den utomparlamentariska vänstern skulle prata om vad man skulle slå sig på härnäst. Strängt taget betyder utomparlamentariskt bara att det är något som görs utanför parlamentet, och kan till exempel vara ett soppkök. Just för det här klientelet har det dock i många fall betytt, eh, engagerade ungdomar som intresserar sig för stenkastning och slik idrott. Mot lite vad som, men helst McDonalds. Om det var sådant eller soppkök som diskuterades får jag kanske aldrig veta, för jag kom i alla fall in på mitt planerade seminarium.

Jag kan inte sammanfatta allt i en enda bloggpost. Jag börjar med den här, och så skriver jag separata poster om seminarierna jag gick på, som programmet beskrev så här:

VÄNSTERN OCH FRAMTIDEN
Ung Vänster arrangerar ett panelsamtal om läget i vänstern och tankar om hur vi tar oss framåt. Hur ska vänstersidan återerövra den politiska dagordningen? Vilka förändringar behövs och vilka är målsättningarna för en modern vänster?
Medverkande: Ida Gabrielsson, sammankallande i Vänsterpartiets framtidskommission, Aron Etzler, chefredaktör på Flamman och Ali Esbati, vänsterdebattör och analytiker vid den norska tankesmedjan Manifest Analyse, samtalsledare Elisabeth Biström, vice ordförande för Ung Vänster.

ÄR DET INTE DAGS ATT SLUTA FÖRLORA NU?
Valet är avgjort, arbetarrörelsen försvagad! De flesta andra progressiva rörelser också. På i stort alla områden – rättvisa, jämställdhet, klimatfrågor, internationell solidaritet, antirasism – riskerar utvecklingen att gå bakåt i flera år till. Vad är det som krävs för att radikala rörelser ska sluta förlora?
Medverkande: KG Westlund, LO-distriktet, Camilla Salomonsson, Gemensam välfärd, Josefin Brink, vänsterpartiet, Samuel Jarrick, klimataktion, m.fl. samtalsledare: Aron Etzler, flamman.
Arrangör: Socialistisk Debatt, CMS, och vänsterpartiet Storstockholm.

SKISS FÖR EN ÖVERGÅNG TILL EN SOCIALISTISK EKONOMI
Paul Cockshott är doktor i datavetenskap vid Glasgows universitet han har blanda annat på svenska givit ut boken Planhushållning och Direkt demokrati. Men avstamp i Clartés senaste nummer på tema socialism diskuterar Paul Cockshott skissartat om planhushållning och socialistiska samhällsmodeller.
Medverkande: Paul Cockshott, Glasgow universitet, m.fl.
Arrangör: Svenska Clartéförbundet.

Jag har annat att göra – framför allt sova – men Mona Sahlins avgång måste få en snabbkommentar i alla fall.

Jag ska inte försöka lura i någon att jag gillade den socialdemokrati som Sahlin anförde i valet. Det gjorde uppenbarligen inte särskilt många väljare heller. Men frågan är hur mycket det var Sahlins fel, mer än att det förstås i princip alltid är partiledarens ansvar. Sahlin gjorde ett försök att förnya partiet. Det misslyckades gruvligen; hon blev snärjd av partiets konservativa falang (det finns som bekant få mer konservativa storheter än inbitna sossar) och av den påbörjade förnyelsen blev bara ett tankebefriat antiregeringsbröl som måste ha generat de delar av partiet som försökte tänka längre än att Borgarna Är Onda, Vi Vill Regera.

Så visst, hon var för svag för att rå på den konservativa delen av partibasen. Men det i sig betyder inte att hon var speciellt svag. Jag tror inte att många skulle kalla Göran Persson för svag, och när han på andra halvan av 90-talet försökte sig på en förnyelse inte helt och hållet olik det Sahlin påbörjade stötte han på liknande patrull – och kapitulerade. Partiet stagnerade, och det blev nådens år 2006.

Förenklad historieskrivning förstås, men jag sade ju att det var en snabbkommentar.

På så vis kan man med visst fog tycka att det är orättvist mot Sahlin att tvinga bort henne. Däremot förstås inte utan underhållningsvärde för oss som nu kan se fram mot en ny partiledarvalscirkus utan någon uppenbar storfavorit.

Jag gillade inte partiledaren Sahlin. Det handlade under henne mycket om stil och slagord och förtvivlat lite om innehåll. Men socialdemokratins problem är inte Sahlin. Socialdemokratins problem är det socialdemokratiska partiet.

På ytterligare ett forum jag hänger på ibland försatte jag mig i en diskussion om huruvida Venezuelas Hugo Chávez – eller kanske snarare Hugo Chávez Venezuela – är mer bra än dålig, eller vice versa. Föga förvånande är jag inne på det senare. Jag arkiverar det väsentliga av min motivering här.

Mitt eget argument mot Chávez är att han är både antidemokrat och dålig för befolkningen.
Vad menar jag då med det? Jag får kondensera min argumentation en smula.

Det handlar inte om att Chávez skulle vara ondskan inkarnerad, utan om jag tycker att han är mer dålig än bra. Och det tycker jag att han verkar vara. Man kan inte ursäkta antidemokratiskt beteende med socioekonomiska framsteg, men Chávez verkar misslyckas med båda.

Såja. Nu vet ni!

Rubriken till inlägget betyder mer än att jag återpostar något. Chávez är uppseendeväckande omhuldad på vänsterkanten – det var därför diskussionen alls kom upp. För någon med mina ideologiska glasögon är han ytterligare en autokrat på väg åt skogen både med sig själv och landet han styr. Mönstret från till exempel Mugabe känns utan svårighet igen. Nu kan man hoppas att Chávez försvinner innan det går så illa – för det är som jag skriver, han är ingen diktator. Än. Men vi har sett mönstret förut.
Det är inte som om det saknas vänsterpolitiker i Sydamerika att gilla. Brasiliens Lula da Silva har gjort mycket gott för sitt land utan några riktigt allvarliga demokratiska avsteg. Men det är som om det är någon sorts Tourettes som gör att vänsterflanken lik förbannat, med papphammarmässig säkerhet, måste satsa på de riktiga rötäggen i stället.