Förvånansvärt vettig

Jag var beredd på att miljö skulle bli ett stort inslag i årets valrörelse. Hittills har det inte riktigt blivit så. Icke desto mindre finns det många som rankar miljöfrågor högt på priolistan, och jag vill gärna räkna mig dit – även om jag glatt erkänner att det inte är min enda prioritet.
Jag har tidigare skrivit om miljöfrågorna, men känner mig inte helt nöjd med min insats. Därför tar jag ett nytt, delvis kompletterande, grepp. Jag kan naturligtvis inte skriva om allt i ett enda inlägg, men hoppeligen är det bättre än inget.
Det är naturligt att vända sig till Miljöpartiet om man intresserar sig för miljöpolitik. Namnet är lite av en giveaway i sammanhanget. Jag är dock av åsikten att Mp inte är så himla bra på miljöpolitik. Det råder inga tvivel om att de är hett och ärligt engagerade i miljöfrågor; det är lösningarna jag vänder mig mot. Deras främsta problem är att de dels vägrar alla lösningar som de hittar någon nackdel med, vilket gör att de ofta står utan praktisk lösning; dels att de tycks närmast komplett oförmögna att inse att när man har begränsade resurser att spela med måste man se till effektivitet. Det är inte utan att det är lite ironiskt att ett parti vars själva Raison d’Être är att spela med begränsade resurser, är så dåligt på att spela med begränsade resurser.

Ett av de mest uppenbara exemplen är energifrågan. Mp förespråkar åtgärder som kraftigt driver upp elbehovet; en fördubbling av tågkapaciteten kräver troligen mer än 1,2 GW till, ännu mer om man ska köra höghastighetståg. Samtidigt vill de inte ha mer vattenkraft och kärnkraften, som står för över 40% av elproduktionen, ska enligt partiets hemsida avvecklas på 10-12 år. Att ersätta bortfallet med vind och sol är av flera skäl inte realistiskt, bland annat för att vindkraft är tillgänglig 20-25% av tiden och solkraften något ditåt. För att få ihop det måste man importera el från kol och gas.
Visst finns det baksidor med dagens kärnkraft, men ur ett koldioxidperspektiv ligger den ungefär som vindkraft. Och det inkluderar hela livscykeln, inklusive uranbrytning. Att vägra kärnkraft är ett exempel på denna oförmåga att prioritera bland realiteter.

(Jag känner att det är ett nytt stort kärnkraftsinlägg på gång, men det får vänta – jag kan i alla händelser inte ta det i det här inlägget.)

Det är ungefär likadant inom jordbruket, där Mp förespråkar lösningar som låter snälla och ser puttenuttiga ut men som inte är självklart miljövänliga och som inte löser kärnfrågan hur folk ska få mat.
(Här stod från början en längre text om jordbruket, men den togs bort för att få ned textmassan; det får bli en annan gång det med.)

Zoomar man in på klimatfrågan blir det än tydligare. Det verkar som om den stora idén från Mp och de rödgröna är att få ned koldioxidutsläppen genom att bygga höghastighetsjärnväg. Jag gillar det projektet ur ett rent tekniknördigt perspektiv, men som jag sagt förr är det som klimatåtgärd en rätt misslyckad idé som mest för tankarna till grandstanding.
Frågan aktualiserades när Centerpartiet den 6 september släppte en rapport om Miljöpartiets och de rödgrönas brist på konkretion i klimathanteringen. Poängen var att man hittade på grandiosa mål men inte hade några konkreta idéer om hur målen skulle nås. Rapporten var ärligt talat uppenbarligen rätt hastigt skriven, men hur som helst gick Wetterstrand till motattack på SvD Brännspunkt den 9/6, vilket Olofsson i sin tur svarade på en dag senare. På sätt och vis var Wetterstrands svar mer belysande än Centerns rapportskrift; sådana där rapporter släpps i parti och minut, och speciellt i en het valrörelses slutskede är det lätt hänt att det blir lite si och så med sakligheten. Wetterstrand tycks dock väsentligen inte bestrida rapporten i sak, vilket blir en bekräftelse på att Miljöpartiets främsta talang är att hitta på stora siffror, inte att komma med konkret politik.

Är då Centern och Alliansen så mycket bättre själva?
Ja föga överraskande tycker jag det.
Det är vanligt att uttrycka sig som om det inte hänt ett jota på miljöfronten under Alliansens regering, men det verkar mer vara ett uttryck för förutfattade meningar än grundat i någon riktig inventering.

Kärnkraften har vi redan berört; tilläggas kan att kraftverksägarna nu är fullt ansvariga för eventuella olyckor.
En annan uppenbar grej är utvecklingen med miljöbilar i Sverige. Nyköpen har ändrats så att antalet miljöbilar tiodubblats under mandatperioden. Det är givetvis inte enkom regeringens förtjänst, det hänger delvis ihop med teknikutvecklingen i bilarna. Men regeringen har mycket medvetet försökt styra folk mot miljöbilar. Bil Sweden påstår om nybilsförsäljningen: ”Sverige har gått från Europas högsta utsläpp 2005 till Europas lägsta 2009.” Något rätt har man gjort, annars skulle andra länder ha sänkt sig lika mycket de. Utsläppen från transportsektorn minskar trots ökande trafik, vilket möjligen är första gången.

Miljöanslagen har höjts från 15 miljarder till 20 miljarder kronor.
En miljard satsas på Östersjön – att jämföra med tydligen inga spårbara medel under förra regeringen. Utsläppen av kväve och fosfor påstås minska.
Alliansen påstår att de årligen skyddat fyra gånger så mycket skog som under MP-åren, och att anslagen för biologisk mångfald ökat med 25%.
Det finns tre gånger så mycket vindkraft i dag än i augusti 2006, delvis till följd av regelförenklingar.
Bioenergin har passerat oljan.
En bunt olyckliga ämnen (som fosfater i tvättmedel) har fått rött kort.

Man kan givetvis alltid tycka att mer skulle göras, och det saknas inte områden med förbättringspotential. Men för att på allvar påstå att Alliansen och Centern skulle vara sämre på praktisk miljöpolitik än de rödgröna och Miljöpartiet får man kisa rätt mycket. Jag vidhåller därför vad jag skrev i maj:

Nuvarande regering har inte samma uppskruvande tonläge om miljön, men de har visat en viss förmåga att get shit done. Det är mer än man kan säga om vänstra planhalvan, och att åstadkomma saker i praktiken tycker jag är viktigare än vem som kan hitta på störst siffror.

Tricket är alltså som vanligt förmåga till kvantitativ analys och att inte nöja sig med stora ord.

Inte för att det krävdes något större geni för det, men jag var rätt ute när jag skrev om Vänsterpartiets prioriteringar:

Det allra värsta är förstås om någon gör vinst (dåligt i sig, se ovan) på något som är bra. Till exempel att driva en skola som folk är nöjda med. Det viktiga i den kråksången är alltså inte huruvida elever och personal är nöjda, eller om undervisningsresultaten är bra, eller om någon hittat ett sätt att bedriva undervisning med samma kvalitet men på mindre pengar än den kommunala skolan. Det viktiga är att någon har gjort vinst (som sagt).

I dag hamrar Ohly in det budskapet på SvD Brännpunkt och är uppenbarligen nöjd med sitt påfund ”välfärdens fiender”.
Låt vara att siffrorna han svänger sig med tycks vara omdiskuterade, men låt oss för diskussionens skull utgå från att de är korrekta – det spelar inte så stor roll i sammanhanget. Ohly är helt fixerad vid att någon har gjort vinst. Det finns dock inte speciellt mycket som tyder på att vinsterna, i största allmänhet, skett på bekostnad av kvalitet. Om så vore borde det märkas i nyttjarnas val.
Men det är klart, att låta folks egna preferenser spela någon roll är inte en tankefigur man i V är så van vid; det kan förklara att det inte tycks finnas med i ekvationen.
Vad jag tänker är i stället att om det går att bedriva en verksamhet som motsvarar den kommunala med en betydande (om den nu är betydande) vinst så betyder det att den kommunala verksamheten i alla år varit ineffektiv. Det i sin tur betyder att alla låginkomsttagare under alla dessa år avstått mer av sin lön än vad som egentligen varit nödvändigt.
Det borde bekymra Ohly och de rödgröna. Inte att någon kan erbjuda likvärdig kvalitet till lägre kostnad.

Som någon kanske anat är jag något av en politiknörd. Låt vara att jag mår illa av anspänning bara jag tänker på valvakan (jag överväger på allvar att gå till sängs, gömma mig under täcket och bara kolla tidningarna nästa morgon), men jag gillar att kolla på valaffischer. Tyvärr har ett väldigt tråkigt mönster uppenbarat sig.

Många affischer är vandaliserade på ett eller annat sätt. Man har rivit ned dem, klistrat över andra saker på dem eller målat Hitler-mustasch på människorna på affischerna. Jag kan givetvis inte göra anspråk på att ha sett hur det ser ut över landet, men i de delar av Stockholm jag har rört mig är det en sak som är slående.
Det är bara Alliansens affischer som är vandaliserade.
Verkligen bara.
Jag har hållit ögonen öppna, låt vara i mitt begränsade reservat, men inte en enda affisch från de rödgröna är vandaliserad. Däremot många, många från Alliansen.

Jag tänker göra ett djärvt antagande och peka ut vad som ibland kallas ”politiskt engagerade ungdomar” som ansvariga för det här. Det är självklart inte Sahlin eller Ohly som beordrat ut sina stödtrupper på vandaliseringsstråt, men det skulle inte vara första gången som man på den unga vänsterkanten tillgriper våld och vandalisering i sin politiska gärning – man kan till exempel dra sig till minnes förra valrörelsens vandalisering av Centerns lokaler, och återkommande fysiska angrepp på SD-valmöten.

Det skulle nu förvåna mig om det inte i hela landet vandaliserades några vänsteraffischer. Det finns korkat folk i alla läger.
Men jag menar att det finns en logik bakom vandaliseringen av just högerprylar. Det är inte bara en slump.
Väsentligen alla ungdomsförbund kommer tid efter annan med utspel och kampanjer som man inte gärna kan kalla balanserade. Det är på sätt och vis ungdomsförbundens uppgift. Jag har också fått för mig att det i samma värld är legio att betrakta sina meningsmotståndare som, tja, inte de skarpaste knivarna i lådan helt enkelt.
Det finns dock ett läger i vilket man inte bara betraktar motståndarna som missledda och småkorkade, utan även medvetet och aktivt onda.
(Läs Johan Ingerös hågkomst från skoldebatter för en symptombeskrivning)
Hela ideologin på vänsterkanten bygger på föreställningen att det finns några Andra (ibland oklart precis vilka, förutom att det alltid är McDonalds) som förtrycker och ställer till med armod och elände. En liten andel – men tillräckligt många för att det ska vara ett problem – av denna riktning anser att detta för en normalt orienterad människa något oklara förtryck är en våldsutövning som motiverar ett våldsamt svar. Och vad är väl lite vandalisering av ondingarnas material jämfört med den outsägliga ondska som emanerar från envar som driver ett företag?

Okej, jag raljerar här. Men det är ett verkligt problem. Det är ingen slump att det är högern som får sina grejer vandaliserade. De som håller på med sådan verksamhet har missat några av demokratins elementa, exempelvis att även åsikter man personligen ogillar har rätt att framföras. Och det är en direkt följd av ideologin på vänsterkanten som gör att man sätter sig över sådant.

Skämmes.

Uppdatering 16/9
Denna text har nu fått en uppdatering/fortsättning:
Små valskandaler

Ja. Slutligen har så båda blocken presenterat sina valmanifest. Inget av dem innehöll några stora överraskningar, det mesta var känt sedan tidigare. Alliansens manifest (pdf) har inte lämnat några djupa spår i mitt medvetande, antagligen för att det i mångt och mycket är en fortsättning av den politik som redan förs. Det är synd att man inte tänker förändra arbetsrätten något nämnvärt, men bra att sänkt moms i tjänstesektorn i alla fall finns på kartan. Ungefär så.

Inte heller det betydligt kortare rödgröna manifestet (pdf) innehöll alltså några riktiga kioskvältare, men några saker vill jag i alla fall kommentera.

• När jag tidigare tillfrågades om det inte fanns något jag föredrog hos de rödgröna drog jag upp viljan att individualisera föräldraförsäkringen, vilket jag tidigare argumenterat för. Trots att samtliga rödgröna partier vill gå i den riktningen så misslyckades de alltså med att få med det i sin plattform. Kanske klokt, rent opinionsmässigt. Från min horisont ser de bara ännu mer vilsna ut.
• Speciellt S har försatt sig själva i en knipa. Hela mandatperioden har de målat ut alla regeringens förehavanden som ondskan förkroppsligad. Nu, när det väl gäller, accepterar de ändå stora delar av politiken. Vad ska vi tro? Skojade de bara förut, när de kallade regeringen för satanisk? Eller vill de svenska folket ont, genom att fortsätta med att göra ont? Är det helt enkelt rätt när far super?
• Något som kommenterats överraskande lite är att de vill göra heltid till en rättighet.
  Tänka sig. De rödgröna har, i sin upphöjda vishet, beslutat att det på varje arbetsplats finns precis så mycket arbete att det alltid räcker till ett helt antal heltidstjänster. Därefter har de generöst gett någon annan skyldigheten att ge folk jobb på exakt heltid.
  Därmed kan vi konstatera att de rödgrönas påstådda omsorg om företag inte går så långt som att omfatta faktisk handling. Någon som är förvånad?
• Något som däremot har uppmärksammats är det återinförda kravet på att även mycket små företag måste ha jämställdhetsplaner. Som ska göras om varje år. Alla företag. Även enmansföretag, verkar det som. Så mycket för viljan att förenkla för företag. Förenklingar är nog bra, bara det inte betyder något i praktiken, som att man tar bort någon regel.
• Man lägger mycket krut på att detaljstyra lärartäthet. Det är inte i sig dåligt med högre lärartäthet. Däremot är sambandet mellan lärartäthet och skolresultat svagt, och det är ett mycket dyrt sätt att nå högre kvalitet, vilket är deras uttalade mål. Åter har man missat den här lilla detaljen med effekt per krona. Men varför bry sig? Skattepengar finns det alltid mer av.
• I en Aktuellt-debatt efter manifestens presentation sade Sahlin om rut-avdraget:

  Det kanske finns andra sektorer där de kan jobba. Det kanske finns utbildningsinsatser som de behöver nås av. De kanske behöver bättre ersättningssystem så att de också kan leva på ett värdigt sätt. Det finns andra sätt än att städa hos varandra.

  Det är alltså ett mer värdigt liv att hitta en juste bidragsnisch än att ha ett städjobb. Eller, vid en närmare läsning: Att ha ett städjobb är inte att leva på ett värdigt sätt.
  Det förklarar väldigt mycket av vad som är fel i Socialdemokraterna.

• Slutligen har man strött en hel del hintar omkring sig att även om man inledningsvis låter det mesta av Alliansens arbetslinje vara kvar så ämnar man på sikt rulla tillbaks den. Därmed visar man att man inte förstått vad det betyder att det ska löna sig att arbeta. Om man accepterar att det ska löna sig bättre att arbeta än att inte arbeta, så måste det med nödvändighet innebära att det lönar sig sämre att inte arbeta än att göra det. Det är denna andra del som bara inte går in, och det är därför man strävar mot en ordning där, för att tala med 100 anledningar, ”incitamenten till arbete är ungefär lika starka som incitamenten till att chilla”. Jag har tidigare klagat på att oppositionen inte fattar det här med incitament. Även detta tidigare omdöme tycks stå sig.

Så. Möjligen är jag förvånad över att man verkar mena allvar med heltidslagen, men på det hela taget inte mycket nytt i manifesten, definitivt inget sprängstoff. Min halvtidssammanfattning kan gott stå kvar som den är.

De rödgröna har just presenterat sitt valmanifest. Jag har knappt alls hunnit titta på det (jag sitter på kafferast på jobbet gubevars), men noterar att man som klimatåtgärd vill bygga höghastighetsjärnväg för gissningsvis en bit över 100 miljarder kronor.

Jag jobbar med järnväg. Jag tycker att det vore jätteroligt med en höghastighetsjärnväg genom (södra delen av) landet. Det är, rent känslomässigt, ett kalasprojekt.

Men som klimatprojekt är det kasst. Det har redan från flera håll belysts att klimatnyttan relativt kostnaden är försvinnande liten. I tidningen ”Future Transport – Nordic Rail News” 2/2010 uttrycks:

Det finns gott om alternativa åtgärder som kan minska koldioxidutsläppen till en mindre kostnad än [att] bygga höghastighetsbanor. Om till exempel ingen långtradare körde mer än 80 km/h skulle klimatvinsten vara större än hela höghastighetsprojektet – till negativ kostnad

Jag har tidigare klagat på att de rödgröna inte är några hejare på att prioritera och att använda pengar effektivt. För att använda Wetterstrands ord – nog är höghastighetsbanan, som insats räknad, ”kraftfull”. Klimatresultatet är det klenare med.

Många har känt sig kallade att skriva om Miljöpartiet och deras eventuella liberalism. Så även jag, efter att flera personer i närheten uttryckt sig som om det mest var ett olycksfall i arbetet att MP hamnat till vänster i politiken och att de med lite flyt snart ska inse att de är liberala. Jag delar inte den upfattningen. Jag menar att det finns en enkel förklaring till att MP hamnat med S och V: deras problemformuleringar och -lösningar är klart mer socialistiskt än liberalt orienterade. Den första instinkten tycks så gott som alltid vara att med lagstiftning tvinga människors in beteende i ett mönster som stämmer överens med MPs egna preferenser. Ibland råkar dessa preferenser överensstämma med vad många liberaler råkar föredra för egen del, men det är inte samma sak som att vara liberal.

Den som vill läsa kortare redogörelser än min, men med delvis samma innehåll, kan läsa Sofia Nerbrand eller Fredrik Westerlund.

Gissningsvis är Maria Wetterstrand en god del av förklaringen till att MP lyckas visa upp en liberal fasad i vissa lägen. Wetterstrand är mer liberal än resten av partiet och det andra språkröret Peter Eriksson – det säger hon till och med själv.
(Ett exempel är att när hon pressas går hon med på att om man får bukt med utsläppen så är bilar okej; på denna punkt skiljer hon sig från från tex trafikpolitiske talespersonen Karin Svensson-Smith som menar att bilar är onda oavsett vad.)
Det är därför viktigt att komma ihåg att
a) När Wetterstrand intervjuas är det ofta personen Wetterstrand som svarar, inte politikern Wetterstrand
b) Även om det vore politikern Wetterstrand som svarade så har hon alltså ofta inte partiet med sig
c) Kort efter valet måste Wetterstrand, enligt partiets stadgar, sluta som språkrör. Vad kommer sedan?

För att bilda sig en bättre bild av MPs eventuellt liberala böjelser verkar det bättre att titta på den politik som de vill föra, och i förekommande fall för. Enklast kan man utgå från MPs egen hemsida; det har jag gjort, uppblandat med aktuella utspel. Det här är inte platsen för långa resonemang om varje punkt, men en uppradning låter sig göras.
Det kan hända att en viss sammanblandning sker mellan frågor som har koppling till socialism/liberalism och frågor där jag av andra skäl ogillar MPs hållning. Det får läsaren glatt leva med!

• MP stödjer rätt till heltid, det vill säga att politiken ska bestämma att någon är skyldig att anställa folk på heltid.
• MP vill inte ha några betyg i skolan. Det kan förvisso ifrågasättas om det har något med liberalism/socialism att göra, men det är en väsentlig blockskiljande fråga.
• Det ska bli olagligt att uppföra nya köpcentra utanför stan, tydligen för att MP fått för sig att det hotar innerstans affärer (vilket inte tycks stämma, rent empiriskt). Samtidigt ska det vara så svårt som möjligt att framföra en bil inne i stan. Hur det är tänkt att vardagen ska se ut för den som inte bor i innerstan lämnas utan svar.
• Kärnkraften ska avvecklas helt på 10-12 år. Samtidigt ska outbyggda älvar grundlagsskyddas(!), och behovet av el öka då tågkapaciteten fördubblas. Ingen seriös bedömare tror att sol och vind kan täcka upp däremellan. Vad vi ser är sinsemellan oförenlig statlig styrning.
• MP introducerade framgångsrikt konceptet grön skatteväxling; att höja skatter på miljöfarlig verksamhet och sänka den på arbete. I praktiken har man dock nu gått över till enbart skattehöjningar. Detta även då effekten av höjda skatter (som bensinskatten) har synnerligen liten miljöeffekt.
• Om det funnits någon entusiasm för att driva offentlig verksamhet i privat regi så har den försvunnit. SJ ska ha monopol. Inga akutsjukhus ska drivas privat, vilket man får förmoda gäller det i dag privata och framgångsrika S:t Görans i Stockholm.
• Partiet förespråkar tydligen såväl en statlig tidning som kommunala biografer som ska visa filmer som behagar någon sorts smakråd. MP är distinkt negativa till reklam och vill gärna lägga restriktioner på vad man ska få göra reklam för. Tilltron till politikernas upphöjda vishet är anslående. De skriver:

  Dagens konsumtionssamhälle hålls vid liv av skapade och konstlade behov. Dessutom gynnar reklam stora och kapitalstarka företag på mindre företagsbekostnad. Vi vill därför begränsa reklamens utbredning och motarbeta reklam som inte efterfrågas.

• I teorin är MP för bostadsbyggande. I praktiken har de i Stockholm röstat emot fler byggen än kanske något annat parti.
• De är galet emot bilen som princip. Det har inte nödvändigtvis något med miljömedvetenhet att göra, det handlar mer om att resande till sin natur ska vara kollektivt.
• När Saab krisade började man plötsligt prata om att äga bilföretag. Då är det inte den liberala reflexen som ligger närmast.
• MP är, möjligen näst V, riksdagens mest globaliseringsfientliga parti. Man motarbetar tämligen konsekvent frihandel och kräver ”rättvis handel”, en eufemism för protektionistiska handelshinder. De skriver:

  Globaliseringen är både positiv och negativ. Positiv eftersom den innebär ökade kontakter över gränserna mellan människor, negativ eftersom utvecklingen hittills främst har gynnat den industrialiserade världen.

  Det kunde vara hämtat ur Attacs program, och kommer inte från någon som faktiskt bekymrat sig med att ta reda på de fakta som faktiskt finns.

• Teknikfientligheten är slående. Det gäller inte bara motståndet mot kärnkraft och vägran att tro att bilen kan bli något annat än den var 1970. Man är också tväremot genmodifierade grödor. Saxat:

  Att genmanipulera mat är inte en naturlig process, det är just modifiering av växternas och djurens gener. Syftet är att man ska ”förbättra” växterna och djuren så att de växer sig större, kan stå emot insektsangrepp och möjliggör transporter. (…) Helst skulle vi vilja ha bort de genmanipulerade livsmedlen.

  Så skriver ingen som vet hur genmodifiering och traditionell växtförädling går till. Så skriver ingen som bryr sig om den miljard människor som den gröna revolutionen beräknas ha räddat från svält. Så skriver bara någon som är mer intresserad av naturromantik än faktisk livsmiljö.

• MP är religiöst övertygade om den ekologiska odlingens förträfflighet. Det kan vara värt att hålla i minnet (förutom att ett övergivande av det konventionella jordbruket skulle leda till svält) att ekologisk odling inte i sig är någon garant för miljövänlighet; det är ett förbud för att använda modern teknik och inte mycket annat.
• Synen på ekonomi kan få redovisas av MPs egna ord:

  Vi vill ha en demokratisk ekonomi som utgår från miljömässiga och mänskliga behov och är byggd på solidariska ideal. (…)
  Kredit, investerings- och valutamarknaderna har avreglerats och mängden kapital som flyttas runt i världen har växt lavinartat. Spekulationen har bidragit till omfattande kriser och minskat demokratiskt valda regeringars handlingsutrymme. (…)
  De stora pensionsfonderna i västvärlden bidrar också till spekulationen. Vi arbetar för en skatt på valutatransaktioner och en samhällelig kontroll över pensionsmedel för att trygga goda investeringar som kan ge jobb och bidra till en hållbar utveckling. (…)
  Vi vill genom internationella överenskommelser avskaffa skatteparadisen. Det är bland annat detta vi menar när vi talar om globala spelregler för kapitalet

  Som hämtat ur Attacs program, igen. Globaliseringsfientlighet och socialism i salig förening. Av tro på marknadslösningar och tro på människors egen kraft att göra gott märks blott intet. Politikerna är de enda som kan rädda oss.

• Även synen på internationell samverkan kan MP själva få redogöra för:

  Tyvärr har EU-medlemskapet lett till att Sveriges röst i världen hörs allt svagare – något som går stick i stäv med Sveriges långa tradition av att tala klart och tydligt på den internationella arenan och i synnerhet ställa upp på de fattiga ländernas sida.

  Menar man den tiden då Sverige hoppade runt och kramade diktaturer? Andra skulle kanske säga att såväl Göran Persson som Fredrik Reinfeldt genom EU gett Sverige sin starkaste röst i världen sedan 1709 ungefär – om man med styrka menar något som någon bryr sig om.
  MP får ordet igen:

  Om EU ska bli en möjlighet och inte ett hinder i utvecklingen för en bättre värld, behöver det ske en omprioritering från tillväxt och frihandel till ansvar för miljö och sociala villkor.

  Mer handelshinder för fattiga länder som inte har råd med vår egen standard alltså. Vi fattar.

• MP ägnar sig också åt en massa påhitt som att man på äldreboenden ska tvingas äta vegetariskt på tisdagar och att man inte ska få ha större lönespridning än en faktor fyra i kommunen. Socialistiskt detaljstyre kallar jag det, någon annan kanske tycker att det är liberalt.

Visst finns det enskildheter hos MP där de utmärker sig som mer liberala än S och V – låt vara ofta som medel för att föra fram pseudovetenskap inom utbildning och sjukvård. Min bild är ändå klar. MP är inte ett liberalt parti. Inte ”egentligen” eller ”i grunden” eller i någon annan rimlig mening. Deras grundhållning är mycket mer socialistisk än liberal. Staten är den enda som kan rädda oss från ondo, och staten ska därför detaljstyra vår tillvaro.

För vissa kan det vara goda nyheter. Är man socialistiskt övertygad och oroar sig för att MP är för liberalt är det här en veritabel reklamskrift för dem. Bara att springa iväg och rösta. Har man en liberal grundhållning bör man dock hålla sig ifrån Miljöpartiet. De är varken liberala eller ens, brukar jag hävda, speciellt miljövänliga.

Jag har tidigare sammanfattat varför jag, så långt, ansåg att man bör rösta på Alliansen hellre än de rödgröna.
Jag följde upp det med att motivera varför min plan, åtminstone så långt, är att rösta på Centern. Vilket känns rätt bra nu med hygglig utdelning från Harpsund (jag skrev mer om just den halverade momsen här, förvisso inte utan skepsis). Nå, jag skrev att jag eventuellt skulle återkomma om huruvida jag förordade någon speciell kandidat. Nu kan det vara dags för det.

Det här med kandidat är till sin natur en lokal fråga. Jag bor i Stockholm och väljer bland de kandidater som finns här. Jag har faktiskt inte helt bestämt mig än, men jag lutar starkt åt att göra som i förra riksdagsvalet och sätta mitt personkryss vid Fredrick Federley. Det skrivs en hel del kring honom nu, så det verkar opportunt att jag också gör det.

För att börja defensivt så är det nog så att många i första hand förknippar Federley med omröstningen om FRA-lagen, då han misslyckades med att få stopp på den. Jag har skrivit om det tidigare; kontentan är att, ja, han misslyckades med att få stopp på den. Sannolikt ingick massiv mobbing i att få stopp på honom i detta värv. Men till skillnad från nästan alla andra riksdagsledamöter försökte han faktiskt. När nästan alla andra satt still i båten och var rädda om sitt eget skinn så gjorde han ett försök. Det i sig motiverar kanske inte en röst, men jag menar att det omvända också gäller; det vore bakvänt att låta det bli vad som får en att inte rösta på honom.

Vad ska man då rösta på honom för? Ja inte som tröst för FRA förstås. Min motivering är i delar påfallande lik förra valets motivering.
Jag håller inte med Federley i varje enskild sakfråga, men han har en förmåga att synas och att föra upp liberala perspektiv på dagordningen. Han har förmågan att koppla samman idéer med verklighet, och han kan vrida på frågor så att de belyses ur andra perspektiv än statscentristiska. Han går stundom längre än vad jag skulle ha gjort, och mycket av det han förespråkar har han givetvis inte en chans att få igenom i riksdagen, på kort sikt i alla fall. Men det är viktigt att det finns någon som vågar gå utanför vad som för dagen kan ge bäst utdelning i opinionsmätningarna.

Han har av allt att döma placerats i frysen av sitt parti, gissningsvis som straff för bångstyrighet i allmänhet och FRA i synnerhet. Det är inte ägnat att förvåna. Partiledningar gillar inte folk som inte sitter still i båten. Nu har han hamnat i den parlamentariska utredningen, med representanter från alla partier, för hur socialförsäkringarna ska utformas i framtiden. Där är han antagligen ofarlig på kort sikt, från partiledningens perspektiv. På längre sikt kan han dock vara synnerligen bra där, från mitt eget perspektiv. Det behövs någon där som kan tänka lite vildare än bara att justera en procent hit eller dit.
Han har flyttats ned till tredje plats på valsedeln, vilket troligen inte är valbar plats, trots att han såvitt jag förstått gjorde bättre ifrån sig än så i provvalen. Att byta parti för det är meningslöst; svinerier och rå maktmobbing är legio i exakt alla riksdagspartier. Maud Olofsson och Andreas Carlgren, som står över honom på listan, tycker jag är bra politiker och jag vill ändå stödja Centern. Men med tillräckligt många personkryss kan Federley flyttas upp. Det hände förra valet, och det vore bra om det hände igen.

Det finns flera bra personer i samma parti, men Federley är redan inne i systemet och har redan tagit de smällar en ny Federley sannolikt kommer att få ta. Därför tänker jag antagligen ge honom min röst i år igen.

Landsting och kommun

När jag ändå håller på kan jag väl nedteckna mina böjelser i landstings- och kommunval. Jag är inne på att köra C rakt igenom i år. Jag gjorde inte det sist, men nu känns det så. C lokalt i Stockholm påminner om C i stort, fast med de bra delarna (utvecklings-, marknads- och tekniktillvändhet till exempel) förstärkta och med de mindre bra delarna (som landsbygdsromantik) försvagade. I kommunen är Per Ankersjö stark man, och i landstinget Gustav Andersson. Jag har träffat båda som hastigast, och det gav väl i ärlighetens namn inte mycket mer än att de inte är uppenbart galna och att de definitivt ansluter sig till det lite modernare C; mer Federley än Olof Johansson, kan man säga. Men när de dyker upp i debatten tycker jag att de ger ett bra intryck. Ja, helt enkelt eftersom de är goda representanter för den nya Centern jag gillar. Jag har anledning att tro att det även här finns flera bra personer, men dessa två är åtminstone inte fel.

Det är mer sannolikt att jag ändrar mig om kandidater än om parti, men det skulle ändå förvåna mig om jag ändrar mig. Då ska det antagligen framkomma något mer sensationellt än att Federley följt Säpos instruktioner.

Uppdatering/rättelse
Jag tycks ha missuppfattat hur det funkar med listorna på valsedlarna. Om Alliansen bildar regering blir Olofsson och Carlgren sannolikt statsråd och använder då inte sina riksdagsplatser. Jag visste faktiskt inte att det var så; hoppas att jag har fattat rätt nu.
Det betyder att tredje plats på listan är i högsta grad valbar plats, och förhoppningsvis även fjärde. Goda nyheter!

När jag ändå skriver om arbetslöshet.
S har i sitt valmanifest sagt att man ska/vill minska långtidsarbetslösheten med 90000 personer. Men att minska arbetslösheten med precis hur mycket man vill är trivialt. Det är bara att skaffa tillräckligt många spadar och sedan ha de arbetslösa att gräva hål och sedan fylla igen dem. Vips är ingen arbetslös.
Att man inte gör det beror förstås på att man fattar att för att det ska vara något bevänt med det så ska det vara ett jobb som efterfrågas. Det intressanta är därför inte primärt siffran på hur mycket man vill minska arbetslösheten, utan hur man tänkt sig att åstadkomma det.

Tittar man då på S-receptet så finns det åtskilligt att vara begränsad imponerad av. Det verkar vara väsentligen samma sak som före valet 2006. Komvux, folkhögskolor, praktikplatser och något helt odefinierat som kallas ”gröna jobb”. Vad det är vet jag inte, men man kanske hämtar inspiration från Spanien (kort bloggpost resp längre artikel; kontentan är att det inte gått så bra)?

Finns det då inget försonande med S-planen? Tja, man vill göra det billigare att anställa ungdomar som varit arbetslösa ett halvår. Det är på sätt och vis ett bra förslag; det är billigare och mer träffsäkert än nuvarande rabatt för samtliga ungdomar. Men det är det där med träffsäkerheten. Arbetsgivaren får ett väldigt incitament att inte anställa någon ungdom som inte varit arbetslös i ett halvår. Risken är uppenbar (om man funderar över incitament) att arbetsgivare inte vill anställa ungdomar som inte först varit arbetslösa i ett halvår. Grattis till ett halvårs obligatorisk arbetslöshet! Det fanns nog en anledning till att alliansregeringen gjorde rabatten generell.

Men Alliansen kan inte vara hur malliga som helst över sin kamp mot arbetslösheten. Ja, man har gjort en del viktiga reformer för att pressa ned arbetslösheten. Lärlingssystemet lär också hjälpa den som inte har högskoleliga böjelser. Men exempelvis turordningsreglerna i LAS, som utan tvekan håller ungdomar, invandrare och andra med svag förankring på arbetsmarknaden kvar i arbetslöshet, den har man inte vågat ge sig på.
Det är fegt.

Jag känner att jag borde komma med en rättelse eller ett förtydligande (kan inte bestämma mig för vilket det är) om arbetslösheten i Sverige. Jag har tidigare skrivit att ”arbetslösheten i dag, efter den djupaste recessionen sedan 30-talet, ligger på samma nivå som den förra regeringen lyckades prestera i slutet av en lång högkonjunktur”. Det är sant, på sätt och vis. Arbetslösheten har inte fördubblats eller så. Den har dock ökat mer än vad jag hade i huvudet då. Den ligger i dag, i grova slängar, tre procentenheter högre än före finanskrisen, eller två procentenheter högre än 2006 (varefter en kombination av god konjunktur och strukturåtgärder hann få ned arbetslösheten en procentenhet).
Utvecklingen sedan finanskrisens början ligger, sett till dessa siffror, mycket nära EU-snittet.

Det finns dock ett par saker man inte ska glömma:
Dels har detta skett medan man drastiskt minskat sjukskrivningarna och förtidspensioneringarna, som förut användes som arbetsmarknadsåtgärd.
Dels ökade arbetslösheten i Sverige snabbare än i EU-snittet i början av finanskrisen. Det finns minst två plausibla förklaringar till det: dels är Sverige mycket exportberoende, dels hängde man inte på vågen av massiva stimulanspaket. Och det är klart att det går att skapa jobb med statliga medel. Vi som är skeptiska till Keynes ser dock nu vad vi förväntat oss: i Sverige sjunker arbetslösheten sedan ett tag. Något sådant syns inte i EU-snittet. En Keynes-insats kan dämpa den inledande effekten av en lågkonjunktur, men tenderar också att hämma återhämtningen så att man i slutändan inte vunnit något.
I Sverige sjunker nu arbetslösheten, samtidigt som statsbudgeten i allt väsentligt är i balans och statsskulden inte skenat iväg. Ingen av dessa tre faktorer verkar gälla EU i stort.