Förvånansvärt vettig

När jag ändå skriver flaxiga inlägg om politiska motståndare.
För många av de åsikter man träter om med sådana kan man förstå den andres ståndpunkt. Jag håller inte med om den, men jag kan ändå förstå att med den och den grundförutsättningen i sin världsbild blir det logiskt att förfäkta den. För att gå till extremer, tycker man att ekonomisk vinning i sig är något dåligt blir det logiskt att bekämpa privat företagande.
Men ibland dyker det upp ståndpunkter jag bara inte förstår. En sådan var det principiella motståndet mot vårdvalet. Hur kunde man vara emot att folk skulle få välja vilken vårdcentral de ska höra till? Alltså principiellt vara emot? Jag fick inte ihop det.

En annan sådan ståndpunkt är vad man nu kan se från och till: folk som hyllar de grekiska demonstranterna.
Demonstranterna kan jag förstå. Många i Grekland har länge uppburit väldigt privilegierade positioner, med villkor vanliga dödliga bara kunnat drömma om. Klart man blir förbannad om man håller på att bli av med ett sådant guldläge, det skulle säkert jag också bli, även om jag visste att allt bara var ett luftslott. Man kan också tänka sig att arbetare i yrken som hittills fungerat som skråväsenden men nu ska öppnas upp blir sura. Det skulle förvåna mig mycket om inte en ansenlig del av dem – lastbilschaufförer till exempel – betalat stora pengar för att komma över sin licens, sin biljett till klubben. En sådan investering, svart eller inte, tappar allt värde om yrket plötsligt öppnas.
Så visst kan jag förstå de demonstranter som drivs av sådana motiv.
Men heja på – det är en helt annan sak.

Det är inte direkt någon hemlighet, vilket fortfarande illustreras i artikeln jag länkat till tidigare, att den grekiska krisen övervägande beror på
– Dels att hela staten levt på ekvivalensen till sms-lån. Som vilken lyxfälla som helst. Det går inte ens på något rimligt sätt att skylla på kapitalismen, det är bara fiffel och idioti, från både höger- och vänsterpolitiker.
– Dels att folk inte betalat sina skatter. Skattefusk verkar ha varit en nationalsport.
När, undrar jag, exakt när blev skattefusk en dygd till vänster?

Ännu ett inlägg som fått ligga till sig ett tag.

Det påstådda fusket i socialförsäkringssystemen dyker upp som debattämne då och då, nu senast i en debattartikel i DN där hela grejen med att jaga fuskare får sig en släng av sleven. Artikeln är författad av Petter Larsson som en av två författare, vilket kanske kan få en och annan att misstänka att artikeln inte är ägnad att ge en balanserad bild av regeringens förehavanden i frågan; jag förmodar att det är samma Petter Larsson som är känd från lååångt ut på vänsterkanten. Men låt oss inte gå ad hominem utan i stället titta på själva frågan, med debattartikeln som ingång.

Sakfrågan är nämligen en sådan där fråga som är knepig att hantera för lagstiftare men lätt att hantera för oss bloggare. Man kan tänka sig en glidande skala av kontrollapparat för socialförsäkringarna och andra system. I den ena änden finns ingen kontroll alls, och det var någonstans där vi mig veterligen befann oss för inte så himla länge sedan. Inte ända ute i intervallets ände, men ändå distinkt på den halvan. I den andra änden sitter Stasi. Låt mig till att börja med klargöra att om man hamnar hos Stasi har man gjort fel. Hamnar man, för att ta ett angränsande exempel, i att det står statligt finansierad personal och gluttar in genom folks fönster för att spana efter otillbörlig kommunikationsutrustning har man också gjort fel. Men om man glatt tänker sig att kontroll över huvud taget är onödigt har man också gjort fel.

För det första – även om det stämmer att tidiga uppskattningar av fuskproblemets storlek vilade på otillräckliga grunder är debattartikelns insinuation om att det rör sig om några hundratal individer inte rimlig. Jag är själv bekant med en à två personer som glatt berättat om sin mygelverksamhet; en omfattar oblygt åsikten att det är rätt att andra försörjer honom så att han dels kan dryga ut kassan med lite svartjobb, dels kan ägna sig åt sina hobbies. Mig närstående personer kan berätta liknande historier. Det är inte mycket till statistiskt underlag, men att jag bara av en ren slump skulle ha råkat hamna i sådan närhet av en så stor andel av Sveriges socialförsäkringsfuskare, det vågar jag utan att räkna på det säga trotsar all sannolikhet.

För det andra argumenterar artikeln att de resurser som satsas på att finna fuskare inte motsvaras av de besparingar som uppstår då fuskare fälls. Det kan mycket väl vara sant, men det är ett knepigt resonemang. Ska man bara bekämpa brott där man kan förvänta sig att brottets ekonomiska värde överstiger polisens löner? Det låter inte som en bra grund för en rättsstat, och folks tankar om den. Det vore som om man skulle strunta i att utreda villainbrott för att, ja, för att det som stals understiger utredningskostnaden.

Oj, vänta. Det är ju så det är. Och det är mycket därför folk har taskigt förtroende för rättsstaten när det kommer till vardagsbrott. Så var det ja.

Artikeln nämner folks förtroende för systemet som föregivet motiv för fuskarletandet, men avfärdar det som någon sorts svepskäl för att få starta en medelklassens klappjakt på underklassen, till stöd för arbetslinjen. Det är helt bisarrt, och inte bara för antagandet att bidragsfusk är förbehållet en viss samhällsklass, utan även för att det är en så märklig sak att vilja skydda från granskning. Den som lurar till sig bidrag stjäl till stor del från undersköterskor, hotellreceptionister och lärare. Jag har sagt det förut; Sverige har en så liten inkomstspridning att väsentligen alla föreställningar om att man kan friåka på ”de rika” är falska (så länge man inte med ”rika” menar alla som har ett jobb, det händer ibland). Jag har svårt att se något behjärtansvärt med en sådan stöldverksamhet.
Det är korrekt att det kan ses som en del av arbetslinjen; den går som bekant ut på att det ska vara bättre att arbeta än att inte göra det. Men det här med att hetsa samhällsklasser mot varann, det är min uppfattning att man ägnar sig åt flitigast bland vänsteryttrarna. Jag kan förstås – åter, får man förmoda – i en statistisk singularitet bara haft otur när jag hört och läst högar av vänsterapostlar uttrycka sitt hat mot människor vilka identifieras som tillhörande andra klasser, medan jag inte kan påminna mig att jag hört motsvarande hatfulla utsagor från höger, trots att Göran Greider har förklarat att valdeltagandet till höger är större på grund av det därstädes grasserande klasshatet (”Valdeltagandet är alltid lägre i arbetarklassen än bland medel- och överklass, vilket beror på att de sociala hatkänslorna gentemot arbetarklassen där alltid är hemligt starka.” – Greider i kolumn i Metro 2005). Men nej, jag tror inte det. Uppfattningen att ståndpunkter man inte delar måste vara sprungna ur illvilja frodas i dagens politiska Sverige i mycket större utsträckning till vänster än till höger, helt enkelt för att det är till vänster man hittar en ideologi vars själva grund är en uppdelning i, väsentligen, goda och onda människor. Det är där jag hört folk döma andras åsikter efter vad de tjänar, inte till höger.

Det är för mig inte speciellt intressant huruvida den som fubbar till sig någon del av socialförsäkringarna i grunden är ond eller god, eller vilken samhällsklass vederbörande anses tillhöra. Jag gillar det här med likhet inför lagen, och en del av det är att man inte ska bekymra sig så mycket om folks ställning i samhället när man funderar på att vidta något juridiskt. Det var fel när gotländske landshövdingen gjorde det när den store industrihövdingen ville bygga vid vatten, och det är fel när man gör det för bidragsfuskare.

För att återgå till motivet för att leta fuskare avfärdar artikelförfattarna inte helt att obeivrat fuskande skulle leda till urholkat systemförtroende, men menar att det – förutom att vara ett svepskäl – överskuggas av att påståenden om stora fuskarantal leder till samma urholkning. Påståenden ska så klart bygga på bästa tillgängliga grund, men oavsett det delar jag inte författarnas bedömning. Visst saknas inte exempel på hur tron på andras fifflande sätter system i spinn, men inte ens i de mest pessimistiska bedömningarna närmar man sig i Sverige grekiska nivåer på fifflet. Någon sådan fara är knappast aktuell i Sverige. Däremot har, vilket även den uslaste spelteoretiker vet, folk en inbyggd känsla för rättvisa och att fusk inte ska löna sig, även om rättvisan kommer med en prislapp för dem själva. Vill man bevara svenskarnas socialförsäkringsförtroende är det här bekymren finns. Att försöka gömma problemet är inte lösningen, utan en del av själva problemet.

Så vad betyder det här i praktiken då? Var ska man sätta nivån? Ja det är här det är så praktiskt att vara bloggare. En lagstiftare måste komma med ett konkret förslag som balanserar olika intressen på ett bra sätt. Jag å min sida kan säga att det är svårt att säga precis var man ska lägga sig i sin kontrollnit och nöja mig med att peka ut ett par positioner som är uppenbart feltänkta. Sedan lämnar jag detaljerna åt någon annan, beredd att rycka ut för att peka på fel och brister i konkreta förslag. Mycket bekvämt.

Jag har lyssnat på radio igen. Den här gången har jag fått höra att KU kritiserar ministrar i regeringen för bland annat senfärdighet med att inställa sig för debatt när det dykt upp interpellationer.

Det är förstås inte bra, men det ska ses i ljuset av att det får anses väl känt att oppositionen med början i förra mandatperioden började använda interpellationsinstrumentet som ett sätt att bedriva fördröjningsstrid mot regeringen, på ett sätt som det aldrig varit avsett för och heller inte använts på tidigare. Exempelvis fick Littorin under sin tid som minister svara på någonstans i häradet 300 interpellationer, däribland sådana av irrelevant karaktär som uppenbart bara var till för att störa regeringens dagliga arbete. Inte ens den mest övertygade jobbskatteavdragmotståndare kan på allvar mena att denna interpellationsflod varit sakligt motiverad.

KU har givetvis rätt i sak. Det är inte bra om interpellationssvaren dröjer. Men med en opposition som aktivt saboterat det viktiga interpellationsinstrumentet blir hela frågan bara ett ”meh”.

Som vanligt blir folk som galna när SL-taxan höjs. Det är klart att det är trist när det händer, man betalar mer för något och ser ingen omedelbar förbättring av tjänsten. Ändå motiverar höjningen knappast det perspektivlösa havererande i snarstucket ynk man ser i varenda hörn på internet.

Om jag läst och minns rätt höjdes taxan vid ungefär motsvarande tid i förra mandatperioden. Om den höjs 100 kr på fyra år kan vi slå ut det till 25 kr/år. 25 kr är 3,6% av 690 kr, en siffra som något överstiger normal inflation. Är det så mycket att larma och göra sig till över?

De grupper som mest frekvent har behov av ett SL-kort, arbetande och studenter, har dessutom fått lättnader de senaste åren. Den som bor och arbetar i Stockholm och tjänar 18000 kr/mån – dvs ett lågt löneläge, sannolikt en deltid – hade 2006 fått ut 12840 kr, men får i dag tack vare jobbskatteavdraget 14178 kr (14338 nästa år), dvs nästan 1338 (1498) kr extra per månad. Enbart nästa års utökning av jobbskatteavdraget täcker SL-taxeökningen.
Är det då så att man höjer SL-taxan för att finansiera jobbskatteavdraget? Nej, det är inte samma pengar. SL-taxan sätts av landstinget och kollektivtrafiken finansieras jämte avgifter med landstingsskatten, medan jobbskatteavdraget finansieras statligt. Jag vet inte precis hur det går till, men jag förutsätter att det är så, för annars skulle tidningarna ha fyllts med artiklar om kommuner och landsting som höjer sina skattesatser och skyller på jobbskatteavdraget.

Studenter å sin sida har numera rabatt på SL-kortet, vilket de inte hade när jag pluggade för inte så galet länge sedan.

Det är klart att det, som alltid, kommer att gå att hitta någon krake för vilken dessa 100 kr extra kommer att vara droppen som får utgiftsbägaren att rinna över (måhända inte min snyggaste liknelse). Så är det alltid, vid vilken utgiftsökning det vara månde. Och det går inte att komma ifrån att jobbskatteavdrag eller inte, i september ska man ut med 100 kr mer än i augusti, och det i sig är väl inget att jubla över. Ändå verkar det vara på sin plats att rya:
Skärp er!

Uppdatering 14 maj
En aspekt jag glömde att ta upp är det här med underhåll. På senare tid har det varit något av en folkrörelse att, inte oberättigat, klaga på att politiker lägger för lite pengar på underhåll av kollektivtrafik. Nå, min förståelse är att den här höjningen i icke ringa grad handlar om underhåll. Så vad trodde folk? Att underhåll är gratis? Nej, antagligen inte. Men jag gissar att det inte var många som hade tänkt att just de själva skulle behöva betala mer för ökat underhåll. Det är alltid någon annan som ska betala.
Sverige har en av världens minsta inkomstspridningar. Det betyder att man inte kan låta ”de rika” stå för fiolerna. Det finns helt enkelt inte speciellt mycket pengar att hämta där. Om folk kunde lära sig det skulle vi kanske se lite färre ”allt åt alla gratis”-rörelser.
Nå, kanske inte. Men drömma kan man.

När USA gick in i Irak 2003 bodde jag i Husby, en av Stockholms mer invandrartäta förorter. Kvällen den dagen Bagdad och den gamla regimen föll hördes en massa oväsen i kvarteren. Bilar cruisade på gatorna, förarna hängde på signalhornen och från passagerarfönster böljade den irakiska flaggan. Det var svårt att tolka som något annat än genuin lycka.
Men över vad? Att FN nu skulle ha bättre möjligheter att hitta wmd-prylar i Irak?

Det här är den antydda fortsättningen på förra inlägget. Där skrev jag om de skäl som (faktiskt) fanns och androgs för att gå in i Afghanistan och Irak; detta eftersom det ibland känns som om många glömt att det fanns skäl, vare sig man tyckte att skälen var tillräckliga eller ej. Här skriver jag om skäl som hade kunnat ligga till grund, oavsett om de gjorde det eller inte.

Det kokar ned till att Irak var något av ett helvete på jorden, utom för en privilegierad minoritet. Afghanistan var mer något av ett helvete på jorden, punkt. I båda fallen berodde det på förtryckande mördarregimer.
Båda invasionerna har, delvis på grund av taskig planering, följts upp av förskräckande dödstal, huvudsakligen med sekterisktiskt våld som direkt orsak. Men hur otroligt det än kan låta har intensiteten på dödandet efter invasionerna, enligt de siffror jag sett, i snitt varit lägre än snittet före invasionerna. Eländet märks förstås mer på senare år när det rapporterats mer i pressen, men för den skull ska man inte glömma att skändligheterna som avslöjades i det USA-styrda Abu Ghraib-fängelset, ehuru i sig inte ursäktliga, snarast var en påtaglig förbättring jämfört med förhållandena när Saddam Hussein satt vid makten.
Både i Irak och Afghanistan rådde ett skräckvälde ingen hänvisning i världen till något som absurdistiskt kallas folkrätt kan få mig tycka ska få fortgå.

De cruisande bilarna i Husby är förstås inte mycket till opinionsundersökning, men som kommentar till diktatorns skräckvälde var de påtagliga.

Här gäller det att kunna hålla flera tankar i huvudet, något som kan vara svårt i en inspirerad muntlig diskussion.

För det första: Att terrorregimer beter sig på ett sätt mot den egna befolkningen som gör att behovet av ett internationellt ingripande övertrumfar statssuveräniteten leder inte med automatik till att ett sådant ingripande blir lyckat. Men om ingripandet blir misslyckat betyder inte det att ett ingripande i sig aldrig var motiverat.
För det andra: Även om ingripandena i både Afghanistan och Irak till stora delar präglats av både dålig planering och dåligt genomförande av fasen efter själva invasionen tyder mycket på att de ändå var en vändning till det bättre. Det finns fortfarande rika möjligheter för alla vinster att gå om intet, men jag talar om läget i dag. Det betyder inte att läget i dag är bra, utan bara att det av allt att döma var ännu sämre förut. Det grundar jag inte bara på parametrar som rena dödsfall, utan till exempel tillgång till skolor i Afghanistan och att irakierna, enligt de opinionsmätningar som gick att göra, även under de mest våldsamma åren efter 2003 i snitt tyckte att livet blivit bättre efter invasionen. Det är inte så mycket ett gott betyg till västmakterna som ett mått på det bottenlösa elände som rådde förr, låt vara bevakat av färre journalister.

Jag nämnde också ytterligare motiv. Ett av dem är den så kallade Bush-doktrinen, eller för all del neokonservatism.
…och nu vore det trevligt om alla kunde sätta sig och sluta gapa, som det lätt blir så fort man nämner Bush.
Efter att ha inlett sin presidentperiod i isolationismens tecken gjorde Bush helt om efter 11 september. Analysen var, kortfattat, att terrorism till stor del har sin grund i ofria samhällen och att man för att komma åt problemet måste byta ut förtryckarregimerna i mellanöstern. Analysen som sådan är inte pjåkig, problemet uppstår i själva utbytandet. Det påstås ibland lite tillspetsat att man inte kan bomba fram demokrati. Det kan hända att Tyskland och Japan post 1945 har en annan åsikt i den frågan, men med erfarenheterna från Afghanistan och Irak är det svårt för någon att påstå att det är lätt. Med det höga mänskliga priset för sådana företag i åtanke ska det antagligen vara rätt jäkla illa i ett land för att det ska vara någon nettovinst i att gå in, och det blir alltid en kontrafaktisk analys där man aldrig vet hur det skulle ha blivit om man gjort annorlunda. Själv tror och hoppas jag att både Afghanistan och Irak i slutändan ska ha tjänat på invasionerna, men det kan som sagt fortfarande gå åt skogen och helt säker kan man aldrig bli.

Oavsett doktrinens lämplighet och effektivitet får det anses klart att den spelat en väsentlig roll. Visst finns det gott om folk som kategoriskt avvisar möjligheten att USA kan agera med demokrati som delintention, men det är ganska precis samma sorts pseudointellektualism som att förklara allt med olja.

Rent konkret har doktrinen fått effekter; begränsade effekter, men ändå effekter. Strax efter Irak-invasionen var det flera regimer i regionen som av självbevarelsedrift påbörjade rörelser i demokratiserande riktning. På de flesta håll avstannade det när USA körde fast i den sekteristiska våldsspiralen, men ett resultat var att Khaddafi i Libyen avslutade sitt eget wmd-program för att undgå det irakiska ödet. Det är omöjligt att veta hur det hade gått om han fått fortsätta, men man kan fråga sig: om han lyckats lägga sig till med wmd i större skala, kanske även kärnvapen, hade det då alls varit möjligt för FN och Nato att göra något i dag? Eller hade Khaddafi under sitt eget kärnvapenparaply kunnat göra vad han ville med Libyens folk?

Tja, vad säger man. Det är inte lätt det här. Man kan förstås göra det lätt för sig, men då har man antagligen fuskat. Två invasioner som, vilket jag skrev i förra inlägget, västvärlden kan sägas ha tvingats respektive lurats in i, även om det fanns goda reella skäl till dem. En diktator som fejkar ett wmd-program och därför går under. En annan som ger upp ett äkta wmd-program och kanske därför går under på sin kant. Det ska fasen vara politiker i internationell hetluft. Lättare då att blogga långt i efterhand.

I diskussioner jag närvarat vid föranledda av bin Ladins frånfälle har invasionerna av Afghanistan och Irak, eller snarare skälen till dem, eller än snarare frånvaron därav, nämnts i svepande förlöjligande ordalag. Det har inte varit läge där och då att ta upp den tråden; i stället konstaterar jag att även om jag berört det tidigare här i bloggen kan det vara dags att göra det igen.

Man kan säga många berättigat syrliga saker om hur saker och ting skötts efter själva invasionsstadiet, men det är inte det jag skriver om här. Inte heller handlar det om hur utsikterna är nu, när vi närmar oss ett decennium efter de första händelserna. Båda är intressanta ämnen, men en sak i taget. Det jag skriver om här handlar om skälen och argumenten för besluten att gå in. Många verkar ha glömt att det faktiskt fanns sådana.

Afghanistan.
Inte mycket att snacka om egentligen. Man kunde vara rimligt säker på att det med Afghanistan som logistisk bas – och med stöd från landets styre, sådant det nu var – riktats vad som kunde jämställas med en synnerligen blodig krigshandling mot USA. Det var inte första gången man slagit sig på något sådant, 9/11 var kulmen snarare än början, men otvivelaktigt det mest flagranta exemplet.
Vad skulle USA ha gjort? Skickat ett telegram där man bad dem att vänligen låta bli sådant i fortsättningen?
Det fanns inget realistiskt alternativ till att gå in. Det insåg också omvärlden, som genom FN gav sitt stöd.
Den som tycker att man borde gjort något annat är välkommen att presentera sitt alternativ. Förslag som bygger på att bin Ladin et al skulle visa sig vara hyggliga bara man inför handelsembargo mot Saudiarabien undanbedes.

Irak.
Otvivelaktigt ett mer komplicerat fall.
Det finns flera skäl som skulle kunnat åberopas för invasionen, men det som faktiskt användes var farhågan för massförstörelsevapen (wmd). Nu i efterhand vet vi att farhågan var falsk, men det intressanta är vad vi visste då.
Vi visste att Irak haft stora mängder wmd.
Vi visste att man använt dem i skarpt läge, till på köpet mot sin egen befolkning.
Vi visste att det förekommit stora ansträngningar att skaffa mer.
Irak hade efter första gulfkriget ålagts att förstöra sina wmd och redovisa detta, något man inte gjort. Endast en del av lagren hade redovisats. Man bröt mot långa rader tvingande FN-resolutioner vilka krävde en öppen redovisning och hotade med allvarliga konsekvenser om så inte skedde. Man lekte en ändlös kurragömmalek med FNs inspektörer. Man betedde sig precis som man skulle göra om man hade ett wmd-program att dölja. Det har senare framkommit indikationer på att regimen faktiskt medvetet försökte få det att se ut så, av rädsla för sina närmaste grannar.
Illusionsnumret var framgångsrikt som sådant; låt vara att det ligger nära till hands att tro att regimen inte räknat med konsekvenserna. Före kriget var det inte bara USA som trodde att det fanns ett wmd-program. Även Frankrikes och Tysklands underrättelsetjänster trodde det, även om länderna för den skull inte ville gå i krig.
Sålunda: Även om wmd-hotet var falskt fanns det 2003 goda skäl att tro att det var äkta, inte minst eftersom Irak-regimen sannolikt försökte få det att se ut så. Hemmapanelen liknade det vid att stå och vifta mot polisen med en soft air gun, och jag finner liknelsen god.

Ett äkta wmd-hot leder förstås i sig inte med automatik till att en invasion är det enda alternativet. Men vad menade man då i FN-resolutionerna med allvarliga konsekvenser? Handelssanktioner hade ju visat sig fungera sådär. Så åter blir frågan: vad skulle man ha gjort i stället? Är det passivitet som var alternativet? Om ni inte slutar mörka ert wmd-program så lämnar vi er ifred?
Nu kan man tycka att det är märkligt att jag fäster så stor vikt vid FN-resolutioner, jag som annars är lite sådär ljummet intresserad av vad FN beslutar (av den enkla anledningen att det till stor del är en lekstuga för diktaturer). Anledningen är att jag inte primärt skriver om mina favoritskäl, utan om vilka skäl man mest framträdande begagnade sig av.

Så, med något som liknar facit i hand, har vi (i någon mening av ”vi”) blivit lurade in i två invasioner? Tja, det är ett case man kan göra sig. Attentaten 11 september gjorde i praktiken invasionen av Afghanistan tvingande, och i fallet Irak kan man tala om tala om rent lur. Det betyder inte att det inte också fanns andra poänger med invasionerna, liksom andra idéer bakom dem. Men, som jag inledde med, det är inte det det här inlägget handlar om. Vad det handlar om är att påminna om att det fanns skäl till invasionerna. Man behöver inte godkänna skälen, men att, vilket ibland förekommer, låtsas att de inte fanns är inte hederligt.

Eventuellt återkommer jag med de där andra poängerna jag hintat om.

På hemvägen i dag lyssnade jag på radio, vilket ofta leder till att jag bloggar upp någon kommentar senare på kvällen. Så även i dag.
Ekot körde inslaget ”Var tionde utförsäkrad tvingas söka socialbidrag”, väl sammanfattat i rubriken. Medelst lite stickprov har SKL kommit fram till att var tionde som utförsäkrats från sjukförsäkringen sedermera har sökt socialbidrag.
Är det mycket eller lite? Svårt att säga på rak arm. Vad man däremot kan säga är att det inte är ägnat att förvåna. Det är ingen hemlighet att sjukskrivningar tills alldeles nyligen användes som restpost för att stuva undan människor som av olika anledningar inte gjorde lycka på arbetsmarknaden. Nu har man bestämt att sjukförsäkringen ska vara en sjukförsäkring, och då är det rätt självklart att vissa som får lämna den inte har omedelbar försörjning på annat sätt. Det kan liksom tänkas att det var därför en del hamnade i sjukförsäkringen till att börja med.
Plus förstås att har man varit borta från arbetsmarknaden länge kan det vara svårt att komma tillbaka, även om man blivit frisk och därför inte ska vara i sjukförsäkringen längre.

Inslaget i sig slår inte an en speciellt alarmerande ton utan tjänar måhända mest som upplägg inför Ekots lördagsintervju. Sist i artikeln på nätet har man dock samlat några nyckelord vars urval en ogin betraktare möjligen skulle finna aningen tendentiöst.

(Och ja, bloggpostens rubrik är Birger Sjöberg. Det bara blev så.)

…eller kanske repeterar.
Lite sent, eftersom det var flera dagar sedan vårbudgeten presenterades och tidningarna tryckte tabeller över skatteförändringarnas effekter i olika inkomstlägen.
Jag skriver skatteförändring, för även om högavlönade får sänkt skatt tycker jag inte att det är helt rättvisande att tala enbart om skattesänkningar.

Del fem av jobbskatteavdraget är en skattesänkning, inte tu tal om den saken.
För den som tjänar dryga 30 kkr/månad kommer dock en betydande del av den ökade nettoinkomsten från höjd brytpunkt för uttag av statlig inkomstskatt. Det går tillbaka till den stora skatteuppgörelsen 1991; en av hörnstenarna var att endast ett litet antal, 15% tror jag, skulle betala statlig inkomstskatt. Det har såvitt jag vet så gott som aldrig varit uppfyllt, men för att det inte alldeles ska erodera måste man då och då flytta upp gränsen i och med att lönerna i allmänhet går upp. Att inte flytta upp gränsen skulle i praktiken vara en skattehöjning, då man låter fler och fler betala högre skattesatser.

Därför menar jag att även om det är sant att en enskild person som tjänar över 30 kkr får sänkt skatt från en månad till nästa är själva åtgärden egentligen inte en skattesänkning; snarare ett undvikande av en skattehöjning.

Och det får avsluta kvällens skolastiska övningar.

Jag hörde på radio igår att ett knippe pensionärsorganisationer vill (bland annat) ha bort bromsen i pensionssystemet. Den fungerar så att en del av pensionen är kopplad till samhällsekonomin i stort, och om samhällsekonomin i stort skulle råka dyka följer pensionerna med. På så sätt kraschar förhoppningsvis inte pensionsutbetalningarna ekonomin fullständigt. En pensionär blir endast i sällsynta fall av med jobbet i en lågkonjunktur, men kan alltså ändå känna av en sorts snitteffekt av att andra blir det. Och nu slog alltså bromsen till för första gången sedan systemet infördes, vilket storligen verkar ha förvånat ett antal organisationer som, måste man förmoda, trodde att bromsen bara var på låtsas.

Myntet har en annan sida. När landets ekonomi går bra växer även pensionerna. Vi kan kalla det för gasen i pensionssystemet. Om de här organisationerna nu vill ta ett kliv åt sidan ur resten av samhället och göra sig oberoende av, tja, ekonomiska realiteter kan man väl bara anta att de inte bara vill avskaffa bromsen utan även gasen. Det torde vara det enda konsekventa. Jag hörde dock inte att de sade något om det.

Juholt har tillträtt och det verkar skrivas spaltmeter av kremlologi varje dag. Jag kan inte påstå att jag läser lejonparten av det, men visst är det så att det just inte presenterats mycket till konkret politik än? Det har kommit en del utspel, mest präglade av förvirring och helomvändningar dagen efter, men inte vad jag skulle kalla ett program.

Det är inte så konstigt om det dröjer lite med en fast kurs. Det är en sak att sitta och klura ut önskepolitik på sin kammare, en annan att slänga fram färdiga förslag som ska vara partiets politik. Det jag hittills hört från Juholt gör det långsökt att tro att han ska bli den som lockar mig tillbaka till S (som jag faktiskt har röstat på, även om jag i dag inte är övertygad om att det var rätt beslut då). Det kan vara med den saken som det vill; det verkar rimligt att ge honom lite tid innan man börjar dissekera politiken. Cut the guy some slack, som det heter på utrikiska.

Det är klart. Väntar han lika länge som Sahlin, som knappt presenterade någon konkret politik alls förrän i maj valåret (om man inte räknar ”Sverige har blivit kallt, nej till allt” som ett politiskt program), då kan det vara läge att börja gnälla. Men tills vidare låter jag dem som har betalt för det skriva om knappt existerande politik, och vilar själv på hanen ett tag till.

PS
Jag vill ha pluspoäng för att jag inte en enda gång nämnde Juholts mustasch.

PPS
Dang.

Så är det dags igen. Nu senast med anledning av Libyen har det kommit på tal att USA i någon form kan komma att agera i ett annat land. Genast är förståsigpåarna där. De vet minsann hur det ligger till. I fikarum nickas det självbelåtet, på internetfora skrivs analyser lika tvärsäkra som korthuggna.
Det är oljan.
Oljan och… väsentligen endast oljan är, enligt en förbluffande mängd politiska orakel, vad som dikterar USAs utrikespolitiska förehavanden. Det vet man ju.
Den läsare som inte har hört någon uttrycka det resonemanget, stundom på ett sätt som om sagesmannen vore den första med sin slutsats, behöver tvätta öronen.
Det är lika förutsägbart som ett avsnitt av Inspector Gadget, och ungefär lika begåvat.

Alla andra faktorer ignoreras glatt. Vissa undrar storögt och insinuant hur det kom sig att Libyen släpptes in i den diplomatiska stugvärmen för några år sedan, trots att det inte direkt är någon hemlighet att det var för att man lade ned sitt program för massförstörelsevapen. Befogad eller obefogad rädsla för terrorism och massförstörelsevapen, idealism och humanitet, allt avfärdas a priori. Man vet ju hur jänkarna är. Det är bara oljan som gills.

Att hävda att olja inte spelar någon roll alls för hur USA och andra stater agerar vore naivt åt andra hållet; det är bara att se hur ett antal länder i EU kröker rygg för den ryska naturgasen, och givetvis vill USA ha olja. Men den som på allvar vill hävda att oljan är vad som i varje läge styr USAs agerande bör ha bra svar på följande frågor.

• Libyen står för ca 2% av världens oljeproduktion. Ett sådant bortfall kan Saudiarabien ensamt kompensera för. Vidare verkar det långsökt att vem som än står som segrare i den libyska maktkampen inte skulle fortsätta att sälja olja. Varför över huvud taget lägga sig i, om det bara är oljan man vill åt? Det är ju uppenbart enklare och billigare att bara avvakta.
• Irak. Om målet nu är att få sin olja så säkert och billigt som möjligt hade det varit ofantligt mycket både billigare och enklare att helt enkelt bara köpa oljan av Saddam Hussein, det torde ha stått klart redan före invasionen. Varför gjorde man inte så?
• Irak igen. Om det är så att man vill kontrollera oljan för eget bruk, varför då inte skicka in sina egna oljebolag i stället för att låta irakierna sköta det själva?
• Om oljan nu är så viktig, varför är man inte snällare mot Venezuela? Varför hålla en hård ton mot ett land som har saker man vill köpa?
• Om oljan nu är så viktig, varför är man inte snällare mot Iran? Varför hålla en hård ton mot ett land som har saker man vill köpa?
• Om olja är det enda som kan driva USA till att agera, hur förklarar man interventionen mot Serbien? De har ingen olja. Inte ens i Ordfront kunde man komma på något bättre än att det var för att fira Natos femtioårsjubileum. True story.
• Om olja är det enda som kan driva USA till att agera, hur förklarar man då (den misslyckade) insatsen i Somalia? Jag har inte hört att Somalia var någon betydande oljeexportör.
• Om olja är det enda som kan driva USA till att agera, hur förklarar man då insatsen i Afghanistan? Nog för att det skulle kunna vara praktiskt med en pipeline eller två där, men någon oljestat har Afghanistan aldrig aspirerat på att vara.

Olja är säkerligen en delförklaring till delar av USAs utrikesagerande. Men att alltid veva oljeskivan ett varv till, det är inte uttryck för slughet. Det är intellektuell lathet. Jag säger inte att de faktiska beslutsgrunderna alltid är ädla och genomtänkta, men att som en papegoja på all yttre stimuli bräka ”Det är oljan!” är något som alla som gått ut högstadiet borde hålla sig för goda för.

Å, förresten. Jag gillade Inspector Gadget när jag var liten. Sedan såg jag den igen som vuxen. Då höll den inte alls.