Förvånansvärt vettig

Av naturliga skäl skrivs det en del om rutavdraget nu, och jag fortsätter min egen följetong. Nyss skrev jag inlägget Vådan av vissa gropar man grävt åt andra, vilket kan vara en passande rubrik eftersom vänsterblocket låtsas att man är emot att gynna vissa branscher, men tydligen inte har något emot differentierade momssatser för olika branscher eller för den delen rotavdraget, som kan användas till exempel för att gräva gropar. För inte speciellt länge sedan var man inne på att ge fem miljarder till GM för att eventuellt rädda några tusen jobb, men ett skatteavdrag som netto inte kostar någonting och skapar ännu fler jobb, det är man emot. Det är inte utan att rubriken är motiverad.

På SvDs ledare i dag tar de upp i det närmaste precis det jag skrev om för ett par veckor sedan: Beskattad karl reder sig själv
Jag illustrerade det med en så fin graf att jag repriserar den:

Den visar alltså löneskattens betydelse för hur mycket man själv måste jobba ihop åt sin arbetsgivare för att kunna ge 1000 kr netto åt någon man anlitar. Om man inte gjort det redan så rekommenderar jag läsning båda av ledaren och, givetvis, av mitt inlägg! Effekterna som bekrivs syns nu tydligt i verkligheten: När skattekilarna minskas så slutar envar att vara sin egen allt-i-allo och anlitar i stället proffs, varpå skatteintäkterna faktiskt ökar. Det finns givetvis ingen garanti för att så alltid sker, men det är vad som tycks ha hänt i det här fallet, vilket gör oppositionens prioriteringar än mer obegripliga korkade.

I en annan artikel, ”Höga S-politiker utnyttjar rutavdrag”, framkommer än mer förvirring. Jag tycker förstås att det är bra att även häga S-politiker bidrar till framväxten av en tjänstesektor. Att det ger S-partiet magont är partiets eget fel och inget jag ligger sömnlös över. Jag kan dock i ett anfall av godhet ordinera en kur. Om man nu som Ylva Johansson tycker att ”Det är en felprioritering att ge sådana som mig skatterabatt” så går det utmärkt att göra en extra inbetalning till Skatteverket. Det finns faktiskt ingenting som hindrar det, så den som inte vill ha skatteavdrag slipper.

I samma artikel gör Vänsterspartiets arbetsmarknadspolitiske talman Josefin Brink en klassisk vänstervurpa: ”Det bevisar att detta är en förmån som bara gynnar höginkomsttagare” säger hon. Jag har tidigare uttalat mig förklenande om Brinks nationalekonomiska espri, och ser ingen anledning att revidera det omdömet. Hon har rätt i att avdraget gynnar höginkomsttagare, men drar därav det klassiska felslutet att där någon vinner måste någon annan förlora, varför det per definition måste vara fel att gynna höginkomsttagare. Men här har vi nu ett ovanligt tydligt exempel på att höginkomsttagare gynnas, och låginkomsttagare, och tusentals före detta arbetslösa, och den så omhuldade staten.

Hur svårt ska det här vara egentligen?

Ganska nyss hade jag ett inlägg som illustrerade skatters effekter på kostnaden för att få något gjort, och pratade en del om att med tillräckligt höga skatter så kan intäkterna utebli eftersom saker helt enkelt inte blir gjorde. Lafferkurvan nämndes.

Det har nu aktualiserats av de senaste dagarnas prat om RUT-avdraget (hushållsnära tjänster), som torde vara en hygglig illustration av ovanstående resonemang. De mest rosenröda optimistiska prognoserna verkar nu ha blivit oberoende bekräftade.

• Avdraget har nyttjats av en stor mängd människor, både med höga och låga inkomster.
• 11000 jobb har skapats inom denna sektor – nästan tre gånger så många som jobbar på Saab.
• Tack vare detta har hela apparaten blivit en nettovinst även för staten, som kunnat se sina skatteinkomster öka från detta område.

Vad RUT-avdraget i praktiken är, är en sänkning av skatterna på hushållsnära tjänster. Genom att sänka skatterna ökade aktiviteten så att staten ändå gick plus i slutändan. OCH folk fick jobb, OCH folk fick hjälp i hemmet.

Det borde alltså vara en no-brainer att fortsätta med systemet. Men nej, inte för alla. Det vållar tydligen svåra konvulsioner på vänster planhalva. Där har man grävt ned sig i en pigretorik som nu är svår att komma ur. Strunt samma att alla mätbara effekter verkar vara positiva, det är tydligen moraliskt stötande med hjälp i hemmet. Huruvida det är barnfamiljen som får avlastning eller städaren som får jobb som bryter mot vänsterkänslan för vad som går för sig är lite oklart, men vissa jobb verkar hur som helst inte vara fina nog.

Jag har ju faktiskt röstat på vänsterblocket. Var de lika korkade då? Eller har det bara blivit mer tydligt i dag, när vi ser alternativet i verkligheten?

Uppdatering:
Nu har det getts besked: Vänsterblocket vill ta bort avdraget. Inga av ovanstående fakta är tydligen av vikt. I stället oroas man över att en växande privat sektor, som omvandlar många svarta jobb till vita, kan komma att konkurrera med den kommunala hegemonin. Jag finner resonemanget en smula… exotiskt.

Det är förvisso inte problemfritt att ge en viss sektor skattelättnader, men det är knappast unikt – så är det redan, med olika momssatser för olika näringar, så det är knappast där skon klämmer. Och när något fungerar så bra i praktiken så är jag beredd att ha överseende med anomalier av den typen.

Vissa säger att vill man ha något ordentligt gjort så får man göra det själv. När det gäller hantverksarbete så gäller det knappast mig, men gäller det grafer så kan det ligga något i det. Jag ramlade in i en diskussion om skattesatser och hur mycket man måste jobba för att kunna ge någon annan en viss summa i nettolön. Jag såg snart chansen att göra en till skattegraf!

Frågeformulering: Jag vill ha någon att göra ett jobb åt mig och betala för det. Jag har själv en anställning.
Hur mycket pengar måste jag jobba ihop på min kant för att kunna ge henne 1000 kr netto?
Frågan förenklas genom att anta att alla pengar som jag ger henne går direkt till lön, efter att ha passerat 25% moms, 31,46% arbetsgivaravgift och den vanliga löneskatten. Vi antar också att alla pengar som jag jobbar ihop på min kant, alltså på mitt jobb, går direkt till min lön. Eller, annorlunda uttryckt:
Hur stor lönekostnad har min arbetsgivare för att jag ska kunna ge henne 1000 kr netto?

”Henne” kan rent konkret vara en hantverkare, en tandläkare, en frisör eller en taxichaufför. Till exempel.

Och här har vi nu det häpnadsväckande svaret!

Det tarvar förstås lite förklaring. På x-axeln har vi löneskatten i procent. Y-axeln visar hur många kronor min arbetsgivare måste lägga på lön till mig för att jag ska kunna ge 1000 kr i nettolön till hantverkaren eller vad det nu är.
Måtte jag inte ha räknat fel.
Modellen förutsätter att jag och hantverkaren har samma skattesatser på lönen. Det går att göra en ytplot som tillåter olika skattesatser, men den blir bara svårläst.

Nå, så vad ser vi? Ja som vanligt finns det fascinerande mycket information i skattegrafen. Några nedslag i siffror:
Vid 10% löneskatt måste jag jobba in 2670 kr.
Vid 24% skatt – genomsnittlig skatt för genomsnittlig lön i dag – 3740 kr.
Vid 31% skatt – genomsnittlig skatt för samma lön med 2006 års skattesatser – 4530 kr.
Vid 50% skatt blir det 8640 kr.
Vid 70% skatt stannar det inte förrän på 24000 kr.

De två sista exemplen är relevanta. Det saknas inte folk som tycker att 50% skatt är en rimlig nivå, och 70% har nämnts som exempel på skattenivå som kan behövas för att täcka vårdkostnaderna om inget görs. Den här grafen torde illustrera varför det avfärdas som en absurd situation.

För varför är det viktigt att hålla den här kostnaden låg?
Det handlar om vilka jobb som blir utförda och vilka som inte blir det. Varför ägnar sig horder av svenskar åt att renovera hus och lägenheter på ren amatörbasis? En del gör det säkert för att de tycker att det är kul, men jag vågar min hatt på att det oftast handlar om att man tycker att det är för dyrt med professionell hjälp. Och det är klart, krävs det för många arbetade timmar av en själv för att kunna anlita någon i en timme så gör man det till slut själv. Det tar förstås längre tid än för ett proffs, men inte så mycket längre att det blir rationellt att tjäna ihop pengar och ge till proffset. Vi blir små hemmapulare och allkonstnärer allihopa, trots att det är specialisering som gett oss mycket av vårt moderna välstånd. I stället för att jag gör det som jag är bra på och sedan låter någon som verkligen kan lägga golv göra det åt mig, så kryper jag själv omkring och fumlar och golvläggaren får inget jobb. Dåligt! Och, med för stora skattekilar, helt rationellt.

Det här är också poängen med Lafferkurvan (vars taxonomi jag lärde mig endast nyligen hos Ingerö). Blir skattesatsen för hög så minskar skatteintäkterna, helt enkelt eftersom ekonomin stannar av. Mindre jobb blir gjort, och även om de som jobbar betalar hög skatt så är det färre som betalar skatt. Minus för alla.

Det betyder inte att man ska ha 0% skatt. Det är nödvändigt med ett visst skatteuttag. Men det är också uppenbart att det kostar att höja skatter. Det kostar i jobb som inte blir utfört.
Den som inte tror på det bör förklara varför ROT-avdraget lett till ett stort uppsving i anlitade hantverkare.

Kort sagt, ännu en triumf för skattegraferna!

På DN Debatt i dag beskriver S+V+MP i Stockholm sitt alternativ till Vårdval Stockholm. Det är ömsom vin, ömsom skämt vin.

Den stora grejen är att om jag har förstått artikeln rätt så köper de grundförutsättningen att patienten ska få välja vårdcentral själv. Det är vad jag kallar framlänges reträtt, måhända på lite oklar språklig grund. De verkar alltså gå med på att staten inte längre generöst ska bestämma var det passar folket att bli sjukt. Minns vad jag profeterade för snart ett år sedan:
”Om bara några år så kommer det att framstå som helt bisarrt att man en gång inte kunde välja vårdcentral, utan att man hade centralplanerats till en.”

De vill också ändra ersättningsmodellen. Jag har inte kompetens att på rak arm bedöma om det ett bra förslag, men omöjligt är det inte. Det är ingen som har trott att Vårdval Stockholm skulle vara perfekt från början; tvärtom har man från start sagt att det krävs en injusteringstid. Det är inte uppenbart orimligt att den föreslagna förändringen är bra.

Men så finns det sämre saker. Den fria etableringen ska bort, och det kunde man just tänka sig. Strunt samma att både vårdpersonal och patienter tenderar att gilla privata initiativ, och att det bör inverka positivt på vårdpersonalens arbetssituation; här har vi ett System att försvara. Möjligen är det tanken att man inte ska få tjäna pengar på sjukvård som ligger bakom. Varför är svårt att förstå. Är det bättre att folk tjänar pengar på godis och tobak?

Man skriver också att man ska ersätta besök hos kiropraktor och naprapat. Här kan man antagligen se Miljöpartiets hand, de har en lång tradition av att tämligen okritiskt stödja alternativa – det vill säga icke evidensbaserade – medicinska behandlingar. Det finns säkert fall då både kiropraktorer och naprapater kan göra nytta, men de är ingalunda oproblematiska – detta till en sådan grad att det knappast är rimligt att staten ska införliva dem i vårdapparaten.

Sammantaget så kunde de rödgrönas förslag vara sämre, men också åtskilligt bättre. Snarast handlar det om att de inte verkar tänka försämra dagens system så mycket som man kunnat vara rädd för.

Uppdatering
FPs svar i DN bekräftar i stort mina huvudslutsatser. Eller nå, bekräftar är kanske ett starkt ord, låt säga håller med om. Kanoniseringen av kiropraktikerna och naprapaterna faller givetvis helt bort i diskussionen. Min gissning är att det fortsätter så.

Jag flaggade för ett par inlägg sedan att jag skulle skriva något om nivån på a-kassan. Det är också ett ämne som diskuterats livligt i politiken, om än inte så mycket på sistone.

När man pratar om a-kassenivåer så är det oftast procent som slängs fram och tillbaka. Till exempel sänkte nuvarande regeringen ersättningen från dag 201 till 70%, från de 80% som gäller från dag 1-200, vilket vissa tyckte var okej och andra sataniskt. Men procent av vad? Av inkomsten man hade före arbetslöshet, kan man tro. Men det finns ett tak. Inte mer än 80% av 18700 kr betalas ut, så om ens a-kassegrundade lön var högre så får man ändå inte mer. 18700 kr/mån är en låg lön. Enligt SCB finns bara tre yrken i Sverige med lägre genomsnittlig månadslön. Om ens lön var högre än 23015 kr så spelar sänkningen ingen roll, man får samma ersättning genom hela perioden. 23000 kr är en bra bit under rikets genomsnittslön.

Det blir alltså mindre och mindre relevant att tala om såväl procent som nivåer – vi går mot att ha en nivå i a-kassan, en fast summa som alla får. Så är det inte än, men de allra flesta som blir arbetslösa i dag slår på ett eller annat sätt i taket.
Men är det dåligt då? Jag tycker inte det. Jag förstår egentligen inte varför vi ska ha en inkomstbortfallsprincip. Vad vi är på väg mot nu är ett system med en grundtrygghet, lika för alla. Är man van vid höga inkomster och vill vara säker på att ha det även under arbetslöshet så får man ordna det på annat sätt. Flera fackförbund har inkomstförsäkringar för sina medlemmar. För mig personligen är det ett av de starkare argumenten för att vara med i facket (vilket jag är). Det är inte uppenbart varför lågavlönade ska behöva skatta för att högavlönade ska få mer än de själva i händelse av arbetslöshet.

Det bygger dock på att det uppstår en ordentlig marknad för inkomstförsäkringar. Det verkar vara på gång, men det verkar också vara lite trögstartat. Det kan vara så att jag inte riktigt begriper försäkringsmarknaden. Varför, till exempel, översvämmas jag inte av erbjudanden om tandvårdsförsäkringar? Den som vet får gärna tala om det för mig.

Okej, så jag har nyss uppmärksammat att jobbskatteavdraget ger en betydande inkomstförstärkning i alla lönelägen, och relativt större ju mindre man tjänar. Det är, som jag skrev, fakta. Men är det bra använda pengar också? Det är till stor del en normativ fråga. Man kan förstås erkänna fakta men tycka att resurserna hade kunnat användas bättre på annat håll.

Idén bakom jobbskatteavdraget är, som alla borde känna till, att det ska löna sig bättre att arbeta jämfört med att inte arbeta. Det innebär med nödvändighet att den som av en eller annan anledning inte arbetar kommer att få mindre pengar än en som arbetar, jämfört med tiden före jobbskatteavdraget och allt annat lika. Det sker på två sätt, varav det mest betydande torde vara själva skattesänkningen, men också genom att a-kassan sänks något. (Just nivåerna i a-kassan har jag länge tänkt att jag ska skriva ett eget inlägg om, men det får komma senare.) Det kan tyckas orättfärdigt, om man antar att alla alltid jobbar så mycket de bara kan, men det är rätt uppenbart att det inte är så. Den ekonomiska forskning som finns visar tydligt på (jag erkänner dock att jag inte har läst den själv) att det finns ett starkt samband mellan marginaleffekter och sysselsättning. Konkret uttryckt: Om det inte lönar sig för människor att börja jobba så gör de ofta inte det. Vad betyder då ”ofta”? Det vet jag inte. Men på ett anekdotiskt plan så är det för mig tydligt att effekten finns. Jag känner själv personer som föredrar att hanka sig fram på bidrag om de inte tjänar något väsentligt på att jobba. Man kan också misstänka att det faktum att så många varit utanför arbetsmarknaden i just de inkomstlägen där det lönat sig som minst att börja jobba har med det att göra, om än inte uteslutande – vissa sådana jobb kan antas vara mer sjukskrivningsframkallande än andra med högre löner, för att arbetsuppgifterna är repetitiva och den anställde har litet inflytande över sitt arbete.
Vidare är det bara att lyssna på hur folk dribblar med sina föräldrapenningar för att övertyga sig om att ekonomiska spelregler spelar stor roll för hur folk lägger upp sina liv.

Det räknas med att jobbskatteavdraget har fått några tiotusen i arbete. Jag minns inte siffrorna precis, och det är förstås omöjligt att ge ett svar som man vet är rätt. Men, som sagt, man kan tycka att pengarna skulle ha varit bättre att använda på annat håll. Innan jag börjar räkna upp alternativ så ska man dock påminna sig om att en del av pengarna är självgenererande. Statsbudgeten får naturligtvis en förstärkning av att flera kommer i arbete, och det är pengar som inte skulle finnas annars. En del pengar kommer också från sänkte ersättningsnivåer, så man kan inte låta bli jobbskattereformen och använda alla pengar till annat.

Men, nå. Om man skulle ha lagt pengarna på något annat, vad borde man då ha valt? Mer pengar till vård-skola-omsorg kanske? Det är ett populärt mantra.
Jag är dock inte övertygad. Visst finns det problem i till exempel svensk vård, men det är osannolikt att det är för lite pengar som är det stora problemet. Sverige lägger mer pengar än många andra jämförbara länder på sjukvård, utan att för den skulle få bättre resultat – det är framför allt tillgängligheten som brister. SKL visade också för inte så länge sedan att denna sektor under en lång rad år fått mer och mer resurser relativt befolkningsunderlaget. Man har aldrig haft så mycket pengar som nu. Det förefaller troligt att problemet snarare är en monolitisk och urusel arbetsgivare.

När man pratar om ökade utgifter så brukar ovanstående mantra komma tidigt i diskussionen. Ett annat område som skulle kunna vara aktuellt är försvaret. Det är uppenbart att det är ett eftersatt område, och det är inte något som jag tycker är bra. Vad vi ska med ett försvar till har jag möjligen berört tidigare, och jag förbigår det i den här posten. Det är hur som helst svårt att tänka sig ett politiskt mandat för att satsa alla jobbskattepengar på försvaret, men det är inte otänkbart att en del av dem hade varit betjänta av att hamna där. Å andra sidan är det fullt möjligt att försvarets främsta problem inte är för lite pengar, utan obefintlig transparens och usel organisation. Jag har fått höra att ännu i dag, nådens år 2010, så vet försvaret självt inte hur mycket pengar som går vart. Vad man däremot vet är att pengar hamnar fel. Att ge mer pengar åt försvaret kan vara att kasta bra pengar efter dåliga. Sverige ska ha ett försvar, men ibland får jag för mig att det – liksom med sjukvården – vore bäst att bara bränna rasket och börja om på ny blyfri kula.

Sänka andra skatter då?
Jobbskatteavdraget sänker visserligen skatten proportionellt mer för låg- än för höginkomsttagare, men det medför också ökad progressivitet i skatteskalan. Det kan man gilla vänsterifrån, men helt lyckat är det inte. Ökad progressivitet medför minskad motivation att öka sin inkomst, vilket är olyckligt både på ett privat- och nationalekonomiskt plan. Jag, som törs avslöja att jag ligger över brytpunkten för statsskatt, har själv märkt att jag ibland har avstått från extrajobb för att marginalinkomsten blir så pass liten. Värnskatten, de sista 5% i skatt på höga inkomster, var en krisåtgärd i förra krisen som snabbt skulle bort igen, men så har det förstås inte blivit. Regeringen har hänvisat till att det är viktigare med jobbskatteavdraget. På ett sätt håller jag med dem. Värnskatten, och i förlängningen möjligen hela statsskatten, är skadlig, men än mer skadlig har de höga trösklarna längre ned i inkomstskalan antagligen varit. Ändå kan man notera att ett borttagande av värnskatten även i en statisk kalkyl inte skulle vara speciellt dyr, och även ett avskaffande av hela den statliga inkomstskatten skulle kosta väsentligt mindre än jobbskatteavdraget.
Sug på den ett tag! Utan statlig skatt skulle vi ha något som mycket påminde om platt skatt, dvs att man betalar samma procentandel av sin inkomst oberoende av storleken på inkomst – den som tjänar dubbelt så mycket skulle fortfarande betala dubbelt så mycket skatt.
Fördelarna skulle vara flera:

• Ökad överskådlighet i skattelagstiftningen. Det var en av hörnstenarna i 1991 års skatteuppgörelse, och jobbskatteavdraget går rakt på tvärs mot det.
• Borttagna marginaltrösklar mot att gå upp i inkomst. Tröskeln blir inte högre med ökad inkomst.
• PR! Sverige har i dag världens högsta marginalskatter. Vips skulle vi ha bland de lägre. Utan att det kostar sådär omöjligt mycket.
• En massa krångel som försvinner. Hela IPS-systemet bygger på progressiv beskattning. Likaså de bespottade 3:12-reglerna, som är ett lappverk till följd av att inkomst och kapital beskattas olika. Platt skatt på samma nivå som kapitalbeskattning skulle ta bort både möjlighet och incitament till en väldig massa dribblande, och det torde också minska på administrationsbehovet.

Och det här är inte ens orealistiskt, i alla fall inte fiskalt. Kostnaden, i en statisk kalkyl, skulle vara ungefär hälften mot jobbskatteavdraget, om jag minns rätt. Skulle det ha varit så fel att avsätta en del av jobbskatteavdraget för avskaffad statsskatt? Eller åtminstone sänkt, till en början?
Däremot är det antagligen politiskt svårare. Men man får väl börja propagera, det är så man till slut vinner en opinion.

Det finns förstås andra skatter än inkomstskatter. Jobbskatteavdraget ökar efterfrågan på arbete, men det ska till ett utbud av arbete också, och avdraget minskar inte kostnaderna för arbetsgivare. En sänkt arbetsgivaravgift hade inte suttit fel på den fronten.

Den här posten är redan alldeles för lång som den är, och det går inte att täcka in allt som skulle kunna sägas. Ska jag sammanfatta vad jag tycker så blir det att jobbskatteavdraget inte är utan sina problem; det sänker trösklar men ger en brantare sluttning, och det är krångligt. Det tilltalar min teknokratiska klurande sifferpillarsida, men enkelt och överskådligt är det inte. Å andra sidan ger det väldigt många människor kraftigt ökad disponibel inomst, vilket är gott i sig, och det koncentrerar sig på låginkomsttagare, vilket är svårt att vara direkt fientlig till. Det åtgärdar viktiga problem. Såtillvida är det en mycket bra reform.
Samtidigt finns det andra åtgärder som också är angelägna. Min känsla är att det kan räcka med jobbskatteavdrag nu. Lägg pengarna på andra reformer ett tag framöver.

Tillägg:
Jag ser att SvDs ledarredaktion är inne på ett liknande spår. Inte så konstigt, det var ju deras inlägg i frågan härom dagen som fick mig att snickra ihop föregående inlägg.

Det finns så många grafer man kan göra på så få siffror!
Jag var inte helt mätt efter gårdagens skatteillustration, så jag har ägnat en ledig eftermiddag åt att göra nya grafer – inte helt smärtfritt eftersom jag inte hade något program för ändamålet som jag trivs riktigt bra med, det blev en kombination av Scilab och Inkscape.
Det här blir alltså en orgie i grafer över vad som har hänt med inkomstskatterna sedan 2006. I ”inkomstskatt” räknar jag här inte in arbetsgivaravgiften, även om det är en direkt löneskatt. Jag har fått data på samma sätt som i förra posten: jobbskatteavdrag.se, med landets genomsnittliga skattenivå.

Jag börjar med samma graf som sist, som visar med hur många procent ens inkomstskatt har sänkts.

Den här gången har jag inte samma avrundningsfel som förra gången. Däremot är samplingen inte hur tät som helst, därav knaggligheten. Närmare analys i förra inlägget.

När man ändå håller på med procent kan man fråga sig: Hur mycket skatt betalar man nu på en given lön? Jag har gjort grafer för det också, avseende 2006 och 2010. Här talar vi alltså om total skatt på hela lönen, inte marginalskatter som alltid är högre.

Grafen visar inget som egentligen inte var känt, men den är ett tydligt åskådliggörande av att alla, inte minst de med lägre inkomster, fått betydande sänkningar. För folk med högre inkomster beror det i icke ringa grad på uppräkningen av brytpunkten för statlig skatt – i enlighet med skatteuppgörelsen från 1991, som sagt var. En som tjänar 18000 kr/mån har alltså gått från 29% i skatt till 21%. Det är stor skillnad.
Vad det lilla hacket i början av 2006-kurvan beror på vet jag inte. Jag tycks inte ha gjort fel i inmatningen i alla fall.

I pengar då? Vi kan också titta på hur mycket man betalar in i inkomstskatt, i kronor rakt av, för en viss månadslön 2006 och 2010.

Det är kanske den minst intressanta av de här graferna, ganska mycket ett ”jaså”. Lutningen på kurvan blir marginalskatten, och den är oförändrad för högre inkomster. Att högre inkomster fått störst sänkning i kronor räknat visste vi redan, och det är så gott som tvunget för att undvika att bara flytta marginaltrösklarna framför sig. Skillnaden blir riktigt märkbar först när man passerar den gamla gränsen för statsskatt.

Då tycker jag att nästa graf är betydligt mer intressant. Det är också den sista i den här vändan, så håll ut!
Här har jag normerat inkomstskatten efter genomsnittlig månadslön i landet. 2006 var den 25 kkr, och 2008 (de nyaste siffror vi har) var den 27 kkr. Jag har tagit mig friheten att lägga på en tusenlapp på det senare värdet, för att approximera utvecklingen sedan 2008. Det gör väldigt liten skillnad i grafen (jag har testat båda).
Vad vi ser är alltså hur mycket inkomstskatt man 2006 och 2010 betalar, relativt den som tjänar genomsnittlönen för respektive år. Funky!

För att förklara lite närmare: 1 på x-axeln är den normerade snittlönen för respektive år. 1 på y-axeln är den normerade inkomstskatten för snittlönen respektive år.
Om det nu blev klarare av det.
Vad vi ser är till exempel:

• En som i dag tjänar dubbla snittlönen betalar över tre gånger så mycket skatt som snittlöntagaren.
• En som i dag tjänar halva snittlönen betalar ungefär 40% av snittlöntagarens skatt.
• Jämfört med 2006 och snittlönen för respektive år så betalar en låginkomsttagare i dag lägre skatt, och en höginkomsttagare betalar högre skatt. Relativt sett så beskattar den borgerliga regeringen alltså höginkomsttagare hårdare och låginkomsttagare lättare än den förra regeringen.

Speciellt den sista punkten är poängen med den här grafen. Den som gapar om jobbskatteavdraget som skattesänkningar för de rika har en del definierande att göra.

Det får räcka så just nu. Jag har en till skattesalva på gång, men den får komma senare.

Det skrivs här och var om att jobbskatteavdraget borde upplysas om mer. Det gör jag gärna, dels eftersom det är den sorts sifferpillande som jag gillar (vilket antyder att jobbskatteavdraget ur ett enkelhetsperspektiv inte är det bästa), dels eftersom jag utan det knappast hade ansett mig ha råd att flytta till den lägenhet där jag bor nu.

Jag har använt mig av den gamla vanliga sajten, den som regeringen borde ha gjort själva men inte orkade: jobbskatteavdrag.se.
Där har jag gått från mycket låga månatliga inkomster, 5000 kr/mån, till höga, upp till 60000 kr/mån, och noterat hur mycket lägre inkomstskatt rent procentuellt som man fått nu jämfört med 2006. Jag har tagit genomsnittsvärde för hela Sverige. Det här får jag då.

Jag har tagit mig friheten att peka ut ungefärliga medellöner (eller var det median?) i Sverige och Stockholm, så som jag minns dem från när jag kollade hos SCB senast enligt SCBs siffror från 2008.

Knaggligheten i kurvan mellan ungefär 15000 och 28000 är avrundningsfel; jag orkade inte räkna ut skattesänkningen med decimaler, utan tog bara sajtens avrundade helprocentsvar.

Så vad ser vi i figuren?

1. Alla lönelägen som har kontrollerats har fått en betydande skattesänkning.
2. Över lag är sänkningen kraftigare ju lägre inkomst man har. Räknat i procent alltså; räknat i kronor har den som tjänar 60000 kr/mån fått mer sänkt skatt än den som tjänar 10000 kr/mån. Något annat är också mycket svårt om man inte vill få kontraproduktiva marginaleffekter.
3. Skattesänkningspuckeln runt 30000 kr/mån beror inte på jobbskatteavdraget i sig, utan på att brytpunkten för statlig inkomstskatt i enlighet med skatteuppgörelsen från 1990 flyttats upp.

Vad betyder det i praktiken då, i rent guld?
En lärare som tjänar 26000 kr/mån har – i snitt – 1783 kr mer per månad att röra sig med.
För en sjuksköterska med 24000 kr/mån så motsvarar skattesänkningen mer än de 10% löneförhöjning som man strejkade för härom året, och inte fick.

Det här är nu inte en fullständig verklighetsbeskrivning. Till exempel har en del (oftast dock en liten del) av inkomstökningen ätits upp av höjda omkostnader för medlemskap i fack och a-kassa.
Man kan förstås också ha preferenssynpunkter på vad man annars kunnat göra med pengarna. Det får jag ta i en annan post.
Men att skatterna för vanliga löntagare har sänkts kraftigt, och att sänkningarna är kraftigare i lägre lönelägen, det är fakta.

Uppdatering:
Jag verkar ha varit ute och cyklat om snittlönerna. Jag har nu uppdaterat grafen ovan med genomsnittliga månadslöner från 2008, det senaste som finns hos SCB.

För mer skattegrafporr, se nästa inlägg.

I veckan hade Metro en fet rubrik på förstasidan:
C vill att unga ska få lägre lön
Jag föreslår en alternativ men innehållsmässigt väsentligen ekvivalent rubrik:
Alla partier utom ett tycker att erfarenhet och yrkesskicklighet inte ska betala sig

Jag läste inte artikeln, men det är självklart att jag har lägre lön än kollegor med mer erfarenhet och skillz som i direkt jämförelse med mig skulle prod buttock. Det märkliga är att i vissa yrkesgruppen verkar detta uppfattas som orättvist.

Vid det här laget har naturligtvis Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet analyserats till leda, men jag ger mig också på den. Det dröjde nämligen innan jag läste själva artikeln; först såg jag bara en massa artiklar om Åkessons artikel. När jag sedan till slut läste originalet – det kändes som att det kommer att vara modern allmänbildning i en vecka att ha läst den – så var min första reaktion att det där var väl inte så farligt, jämfört med vad kommentarerna hade fått mig att vänta mig.

Antagligen kommer det sig inte bara av mina, eh, uppskruvade förväntningar, utan också av att han ägnar en väsentlig del av utrymmet åt att angripa islam. Emedan islam i sig knappast är värre än andra religioner så är det fortfarande religion, något jag som hårdhudad ateist ser negativt på. Det innebär ett försanthållande av sådant som det inte finns rimliga skäl att tro på, och sådant ser jag ingen anledning att försvara. Däremot ska folk givetvis få vara religiösa om de vill, religionsfriheten är ett av våra demokratiska fundamenta. Bara inte vidskepligheten börjar tränga sig in på områden där den inte har att skaffa.

Nå, nog inledning. Jag tänkte att jag skulle fiska artikeln, lite sådär halvseriöst. För att se vad jag landar med. Up and at’om:

En av mångkulturens många inneboende paradoxer är att den, trots sitt universella anspråk, är ett monokulturellt fenomen som endast funnit grogrund i den postmoderna, oikofoba* västvärlden och som därför också tar sin utgångspunkt i västerländska fenomen och erfarenheter när man bedömer och analyserar omvärlden. Den västerländska erfarenheten ses som ett högre utvecklingsstadium, som resten av världen bara inte hunnit uppnå ännu.

*Oikofob är enligt den brittiske filosofen Scruton en person som föraktar sin hembygd. (Red. anm.)

Ärligt talat så förstår jag inte vad han säger här. Närmare bestämt så förstår jag inte hur oikofobin går ihop med den andra meningen. Jag förbigår stycket med vidare tystnad.

Detta är också anledningen till att dagens mångkulturella svenska maktelit är så totalt blind för farorna med islam och islamisering. Man utgår från att muslimer inte vill någonting hellre än anpassa sig till ett västerländskt levnadssätt och västerländska normer,

Nog hade det varit klädsamt att skriva ”alla muslimer” i stället för bara ”muslimer”? Det är obestridligt att det finns ett problem med integrationen av vissa muslimska invandrare (fråga bara Nalin Pekgul om Tensta) som inte beror på diskriminering från svenskt håll. Men att klumpa ihop alla muslimer sådär är trist.

liksom att islam i grund och botten är samma sak som kristendom, med den enda skillnaden att muslimer har ett annat namn på gud.
Därmed antar man också att man kommer att kunna tämja islam på samma sätt som sekulära krafter sedan århundraden tillbaka tämjt den europeiska kristendomen och förpassat den till den privata sfären.
Islam skiljer sig dock från kristendom på flera avgörande punkter, till exempel gällande distinktionen mellan andlig och världslig makt och synen på vålds­användning.

Här har han faktiskt en poäng. Den muslimska världen har inte genomgått samma upplysningsprocess som den kristna gjorde med början på 1700-talet. Den kristna kyrkan har steg för steg tvingats göra skillnad mellan världslig och andlig makt – det har inte alltid varit så, fråga bara vad kejsarna av det heliga tyskromerska riket på 1300-talet ansåg om saken. I det politiska islam så finns ingen sådan åtskillnad, vilket torde vara ett av den muslimska världens största problem. Det finns liksom en (nå, flera, men det här är en av dem) anledning till att många muslimskt dominerade stater är så dåliga.
Men man ska för den skull inte i hastigheten glömma bort att många muslimska invandrare aktivt har flyttat från den sortens stat.

Islam har ingen motsvarighet till Nya testamentet och inget allmänmänskligt kärleksbudskap. Dessa skillnader har också gjort att islam och den muslimska världen aktivt har avvisat upplysningen och humanismen.
Detta, tillsammans med nästan 1400 år av krig och motsättningar mellan islam och det kristna Europa, tror sig nu dagens makthavare kunna övervinna i en handvändning.

Nå, jag skulle nog inte tillskriva just NT äran för upplysningen.
Och om Frankrike och Tyskland kunde bli sams, eller Sverige och Danmark, då ska det nog kunna ordna sig mellan Europa och islam också, vad som än hände vid Poitiers eller Wien.

Såhär långt tvingas man dock konstatera att islam har påverkat det svenska samhället i betydligt högre utsträckning än det svenska samhället har påverkat islam. Massinvandringen från muslimska länder tillsammans med de relativt höga födelsetalen inom den muslimska befolkningsgruppen talar för att denna utveckling kommer att fortsätta om inte en politisk kursändring sker.

Den första meningen är svår att kvantifiera. Självklart har det svenska samhället påverkats av islam, all invandring förändrar samhället. Det är en truism. Att Sverige knappast har påverkat islam i stort torde också vara trivialt. Däremot tror jag knappast att han har på fötterna för att säga att muslimer som flyttar till Sverige generellt förblir opåverkade, om det är det han menar. Och det där med de höga födelsetalen… Kris i befolkningsfrågan, någon?

Naturligtvis är en betydande andel av Europas muslimer inte bokstavstroende, även om de flesta studier som gjorts på området visar att fundamentalisterna är en stor och växande minoritet.
Rotlösheten, som den mångkulturella samhällsordningen underblåst hos många andra och tredje generationens invandrare, har fått många att söka sig till islam som en identitetsskapande och samlande kraft och vi upplever nu en radikaliseringsprocess bland muslimska ungdomar i Europa.
I Sverige finns mig veterligen inga kända studier på området, men i en brittisk undersökning från 2007 uppgav 37 procent av de unga, brittiska muslimerna att de skulle föredra sharialagar framför brittisk lag och lika många ansåg att den som konverterar från islam skall avrättas. I andra studier från bland annat Frankrike och Tyskland kan samma mönster urskiljas.

”Stor” minoritet vete sjutton. Och det brukar finnas anledning att navigera försiktigt kring siffror som SD slänger sig med. Men visst, man ska vara bra oreceptiv om man inte ser att muslimsk radikalisering i Sverige och Europa är ett problem att ta på allvar. Däremot misstänker jag att min lösning på det problemet inte överensstämmer med Åkessons.

För 20 år sedan tror jag att de flesta svenskar skulle ha mycket svårt att tänka sig att islam skulle komma att bli Sveriges näst största religion

Um… hur tänkte han nu? Vi snackar 1989. Jag minns faktiskt 1989. Det var liksom ingen som blev förvånad över att det fanns muslimer i landet 1989.

att svenska konstnärer som kritiserar eller skojar med islam skulle leva under ständigt dödshot

Det här är faktiskt på riktigt, och ett av de problem som finns med hur islam fungerar i dag.

att ett tiotal muslimska terrororganisationer skulle komma att etablera sig i Sverige

Oklart hur han räknar då, som SvD påpekar. Att det finns verksamhet med koppling till islamistisk terror i Sverige, framför allt då på organisationssidan, är helt klart. Och visst, hade man portat alla muslimer från anno datsumal så hade väl just den problematiken sluppits, men det känns som en överreaktion.

att ledande muslimska företrädare skulle framföra krav på införandet av sharialagar i Sverige

Också det har ju faktiskt hänt, även om det knappast rört hela sharia-paketet. Lyckligtvis är någons önskan om en lagstiftning inte samma sak som att lagen införs.

att svenska landsting skulle använda skattebetalarnas pengar till att skära av förhuden på fullt friska småpojkar

Lo and behold! Föga förvånande med ett parti som sveper så brett som SD så kommer man förr eller senare till någon enskild fråga där man är överens.

att Sverige skulle ha flest våldtäkter i Europa och att muslimska män skulle vara mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna

Detta tillbakavisas i SvD-artikeln jag länkar till ovan. Jag är inte speciellt förvånad över att SD slänger sig med sådana påståenden.

att svenska badhus skulle införa separata badtider för män och kvinnor, att svenska kommuner skulle överväga införandet av könssegregerad simundervisning i skolorna

Visst, det är inte speciellt bra. Det finns ingen riktigt bra anledning för samhället att uppmuntra könssegregering.

att frysdiskarna i våra livsmedelsbutiker skulle erbjuda ritualslaktat kött samtidigt som svenska förskolor slutar att servera fläskkött

Angående det förstnämnda så har han rätt – helt enkelt för att halalslakten egentligen räknas som djurplågeri, och religionsfriheten är en negativ rättighet, inte positiv. Man kan faktiskt inte – eller borde inte kunna – motivera djurplågeri med vidskeplighet.
Angående det andra – jag vet inte hur vanligt det är, men är det verkligen ett problem? Det finns säkert många andra saker som inte heller serveras i skolmaten. Marulk till exempel. Är det någon som egentligen lider av att inte få fläsk i skolan?

att svenska skolor skulle införa nya lov för att fira avslutningen på Ramadan samtidigt som kyrkliga skolavslutningar förbjuds på fler och fler skolor och så vidare

Här blir det, från min horisont, förvirrat. Antingen ska skolan vara helt sekulariserad, och då är det rimligt att inte vara i kyrkan. Eller också tar man hänsyn till olika religioner, och då är det rimligt att förlägga någon enstaka studiedag till slutet av Ramadan. Är det ett hot eller ett problem på något sätt?
Eller okej, han har något som liknar en poäng om dessa sker samtidigt, som han skriver. Men problemet ligger ju i så fall i en förvirrad skolledning, inte i någon massinvandring.

Allt detta är i dag en del av den svenska verkligheten. Frågan är hur det ser det ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet.
Den mångkulturella samhällseliten ser kanske denna framtid som en färgglad intressant förändring av ett Sverige och Europa som man allt som oftast förnekar ens någonsin har varit ”svenskt” eller ”europeiskt”.

Det här stycket innehåller egentligen ingen information. Om något så är det ett uttryck för en känsla.

Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.

Men hur tänkte du nu?
Om vi ska tro min fiskning så har artikeln inte utan framgång
a) Pekat på några svenska tillkortakommanden i integrationsprocessen – dock utan att nämna det stora misslyckandet, att få in flyktinginvandrare på arbetsmarknaden.
b) Pekat på en del problem som bevisligen finns med islam i dag.
Åkesson har dock inte varit speciellt bra på att etablera den länk som rimligen skulle behövas för att bunta ihop alla muslimer till ett kollektivt problem.

För mig får man gärna basha islam i sig. Det är en religion, och religioner bör bashas. Det var inte genom att tassa på tå runt kristendomen som sekulariseringen av den kristna världen kom så långt som den har gjort. Men Åkesson ger inte intryck av att göra skillnad mellan islam, islamism, muslimer och islamister. Det smickrar honom inte.

Ändå är jag inte speciellt upprörd. Antagligen för att det kommer just från SD, och det här är precis vad jag förväntar mig av dem. Om Mona Sahlin hade skrivit samma sak så hade jag antagligen skummat av rättmätig harm. Jag blev ju som tokig när Göran Persson började dravla om social turism (och fick andra med sig, vilket bidrog starkt till att jag lämnade Folkpartiet; jag blir fortfarande arg när jag tänker på det), och det här är klart värre. Men när jag såg rubriker om nazism så hade jag liksom förväntat mig mer – även om jag borde ha vetat bättre när jag såg att det var den gamle token Jan Hjärpe som varit i farten igen.

Jaha, så hur ska jag avsluta? Är det en rasistisk artikel? Ja, det måste man nog säga. Inte riktigt så illa som jag hade trott, men de där ounderbyggda påståendena om våldtäkt och brottsbenägenhet känns svåra att kalla något annat. I övrigt känns den primärt mer virrig. Och då ska man komma ihåg att det här är SDs hemmaplan. Resten är mest Potemkinkulisser för att låtsas ha någon politik som inte handlar om invandring.
Skratta nu barn, för roligare än så här blir det inte.