Förvånansvärt vettig

Man tror knappt att det är sant. S har ett tag vevat på om den så kallade pensionärsskatten, det vill säga skillnaden mellan inkomstskatter mellan förvärvsarbetande och pensionärer. I dag på SvD Brännpunkt skriver Ibrahim Baylan: ”Pensionärsskatten ska bort”. Det är tydligen starten för en kampanj ”för avskaffandet av pensionärsskatten”.

Det hela är så korkat att jag nästintill tappar andan. Jag har inte tid att fiska hela artikeln, fast den är kort, men låt oss göra några nedslag.

Ett. Det finns ingen pensionärsskatt. Pensionärerna har under nuvarande regering fått sänkt skatt, klart mer än vad som skedde under förra S-regeringens tolv år. Därutöver har det tillkommit saker som en tandvårdsreform, som S-regeringen också trots egna intentioner misslyckades med att införa.
Hela grejen är att löntagare har fått sin skatt sänkt mer än pensionärer. Båda har fått det bättre, men löntagarna lite mer. Det är vad S kallar ”den absurda pensionärsbeskattningen”.

Två. En stor del av idén med jobbskatteavdraget är att stimulera till arbete. Det går inte att stimulera redan utfört arbete.

Tre. Påståendet att pension är uppskjuten lön är, för större delen av dagens pensionärer, inte sant. För folk som arbetar i dag är det sant, men för dem som arbetade igår är pensionerna ett pyramidspel som betalas av dagens arbetande. Därför är det viktigt att stimulera till arbete, så att gårdagens arbetare kan få pensioner.

Fyra. Baylan skriver att ”Regeringen Reinfeldt har frångått principen om en rättvis, progressiv beskattning”. Betydelsen av ordet ”rättvis” är rimligen ”införd av S”. Vad gäller progressiviteten så visade jag för ett tag sedan (den sista grafen) att Alliansregeringen har skärpt progressiviteten i skattesystemet. Det kan man tycka är bra eller dåligt, men så är det.

Fem. ”Den svenska regeringen har en orättvis, förlegad syn pensionärer – som en homogen grupp personer som har gjort sitt. (…) Äldres erfarenhet och kunnande behövs”, skriver Baylan.
Eh, ja. Det är därför Alliansregeringen – inte S-regeringen – har gjort det möjligt att anställa pensionärer med kraftigt reducerade kostnader för arbetsgivaren. Det utrymmet kan givetvis användas för höja lönen.

Hela den här grejen från S är så bottenlöst dum att jag hoppas att de får grundligt på nöten för det. Risken är förstås att folk verkligen är så dumma har så dålig koll som de hoppas, och att Alliansen med sin letargiska inställning till kommunikation skulle orka bemöda sig att gå till motangrepp kan vara för mycket att hoppas på.

Uppdatering
SvDs ledare i dag (11/3) skriver om kampanjen och tar upp en aspekt som jag inte iddes beröra, och som än tydligare beskrivs hos Den hälsosamme ekonomisten. Den så kallade klyftan kan stängas på två sätt – genom att sänka skatten för pensionärerna (vilket Alliansen påbörjat), eller genom att höja den för arbetarna. Det mesta tyder på att det är det senare som S primärt tänker sig. Så pensionärerna ska egentligen inte få det bättre, men de andra ska få det lite sämre, och på så sätt ska alla bli ungefär lika missnöjda, och då är det rättvist. Tadaa!

Jag är fortfarande förbluffad över kampanjen. Det är förstås vanligt att man från båda sidor blockgränsen inte instämmer i kampanjer som den andra sidan drar igång, men det är sällan man ser en kampanj som rent faktamässigt är så rätt och slätt fel som den här.

Av naturliga skäl skrivs det en del om rutavdraget nu, och jag fortsätter min egen följetong. Nyss skrev jag inlägget Vådan av vissa gropar man grävt åt andra, vilket kan vara en passande rubrik eftersom vänsterblocket låtsas att man är emot att gynna vissa branscher, men tydligen inte har något emot differentierade momssatser för olika branscher eller för den delen rotavdraget, som kan användas till exempel för att gräva gropar. För inte speciellt länge sedan var man inne på att ge fem miljarder till GM för att eventuellt rädda några tusen jobb, men ett skatteavdrag som netto inte kostar någonting och skapar ännu fler jobb, det är man emot. Det är inte utan att rubriken är motiverad.

På SvDs ledare i dag tar de upp i det närmaste precis det jag skrev om för ett par veckor sedan: Beskattad karl reder sig själv
Jag illustrerade det med en så fin graf att jag repriserar den:

Den visar alltså löneskattens betydelse för hur mycket man själv måste jobba ihop åt sin arbetsgivare för att kunna ge 1000 kr netto åt någon man anlitar. Om man inte gjort det redan så rekommenderar jag läsning båda av ledaren och, givetvis, av mitt inlägg! Effekterna som bekrivs syns nu tydligt i verkligheten: När skattekilarna minskas så slutar envar att vara sin egen allt-i-allo och anlitar i stället proffs, varpå skatteintäkterna faktiskt ökar. Det finns givetvis ingen garanti för att så alltid sker, men det är vad som tycks ha hänt i det här fallet, vilket gör oppositionens prioriteringar än mer obegripliga korkade.

I en annan artikel, ”Höga S-politiker utnyttjar rutavdrag”, framkommer än mer förvirring. Jag tycker förstås att det är bra att även häga S-politiker bidrar till framväxten av en tjänstesektor. Att det ger S-partiet magont är partiets eget fel och inget jag ligger sömnlös över. Jag kan dock i ett anfall av godhet ordinera en kur. Om man nu som Ylva Johansson tycker att ”Det är en felprioritering att ge sådana som mig skatterabatt” så går det utmärkt att göra en extra inbetalning till Skatteverket. Det finns faktiskt ingenting som hindrar det, så den som inte vill ha skatteavdrag slipper.

I samma artikel gör Vänsterspartiets arbetsmarknadspolitiske talman Josefin Brink en klassisk vänstervurpa: ”Det bevisar att detta är en förmån som bara gynnar höginkomsttagare” säger hon. Jag har tidigare uttalat mig förklenande om Brinks nationalekonomiska espri, och ser ingen anledning att revidera det omdömet. Hon har rätt i att avdraget gynnar höginkomsttagare, men drar därav det klassiska felslutet att där någon vinner måste någon annan förlora, varför det per definition måste vara fel att gynna höginkomsttagare. Men här har vi nu ett ovanligt tydligt exempel på att höginkomsttagare gynnas, och låginkomsttagare, och tusentals före detta arbetslösa, och den så omhuldade staten.

Hur svårt ska det här vara egentligen?

Ganska nyss hade jag ett inlägg som illustrerade skatters effekter på kostnaden för att få något gjort, och pratade en del om att med tillräckligt höga skatter så kan intäkterna utebli eftersom saker helt enkelt inte blir gjorde. Lafferkurvan nämndes.

Det har nu aktualiserats av de senaste dagarnas prat om RUT-avdraget (hushållsnära tjänster), som torde vara en hygglig illustration av ovanstående resonemang. De mest rosenröda optimistiska prognoserna verkar nu ha blivit oberoende bekräftade.

• Avdraget har nyttjats av en stor mängd människor, både med höga och låga inkomster.
• 11000 jobb har skapats inom denna sektor – nästan tre gånger så många som jobbar på Saab.
• Tack vare detta har hela apparaten blivit en nettovinst även för staten, som kunnat se sina skatteinkomster öka från detta område.

Vad RUT-avdraget i praktiken är, är en sänkning av skatterna på hushållsnära tjänster. Genom att sänka skatterna ökade aktiviteten så att staten ändå gick plus i slutändan. OCH folk fick jobb, OCH folk fick hjälp i hemmet.

Det borde alltså vara en no-brainer att fortsätta med systemet. Men nej, inte för alla. Det vållar tydligen svåra konvulsioner på vänster planhalva. Där har man grävt ned sig i en pigretorik som nu är svår att komma ur. Strunt samma att alla mätbara effekter verkar vara positiva, det är tydligen moraliskt stötande med hjälp i hemmet. Huruvida det är barnfamiljen som får avlastning eller städaren som får jobb som bryter mot vänsterkänslan för vad som går för sig är lite oklart, men vissa jobb verkar hur som helst inte vara fina nog.

Jag har ju faktiskt röstat på vänsterblocket. Var de lika korkade då? Eller har det bara blivit mer tydligt i dag, när vi ser alternativet i verkligheten?

Uppdatering:
Nu har det getts besked: Vänsterblocket vill ta bort avdraget. Inga av ovanstående fakta är tydligen av vikt. I stället oroas man över att en växande privat sektor, som omvandlar många svarta jobb till vita, kan komma att konkurrera med den kommunala hegemonin. Jag finner resonemanget en smula… exotiskt.

Det är förvisso inte problemfritt att ge en viss sektor skattelättnader, men det är knappast unikt – så är det redan, med olika momssatser för olika näringar, så det är knappast där skon klämmer. Och när något fungerar så bra i praktiken så är jag beredd att ha överseende med anomalier av den typen.

Vissa säger att vill man ha något ordentligt gjort så får man göra det själv. När det gäller hantverksarbete så gäller det knappast mig, men gäller det grafer så kan det ligga något i det. Jag ramlade in i en diskussion om skattesatser och hur mycket man måste jobba för att kunna ge någon annan en viss summa i nettolön. Jag såg snart chansen att göra en till skattegraf!

Frågeformulering: Jag vill ha någon att göra ett jobb åt mig och betala för det. Jag har själv en anställning.
Hur mycket pengar måste jag jobba ihop på min kant för att kunna ge henne 1000 kr netto?
Frågan förenklas genom att anta att alla pengar som jag ger henne går direkt till lön, efter att ha passerat 25% moms, 31,46% arbetsgivaravgift och den vanliga löneskatten. Vi antar också att alla pengar som jag jobbar ihop på min kant, alltså på mitt jobb, går direkt till min lön. Eller, annorlunda uttryckt:
Hur stor lönekostnad har min arbetsgivare för att jag ska kunna ge henne 1000 kr netto?

”Henne” kan rent konkret vara en hantverkare, en tandläkare, en frisör eller en taxichaufför. Till exempel.

Och här har vi nu det häpnadsväckande svaret!

Det tarvar förstås lite förklaring. På x-axeln har vi löneskatten i procent. Y-axeln visar hur många kronor min arbetsgivare måste lägga på lön till mig för att jag ska kunna ge 1000 kr i nettolön till hantverkaren eller vad det nu är.
Måtte jag inte ha räknat fel.
Modellen förutsätter att jag och hantverkaren har samma skattesatser på lönen. Det går att göra en ytplot som tillåter olika skattesatser, men den blir bara svårläst.

Nå, så vad ser vi? Ja som vanligt finns det fascinerande mycket information i skattegrafen. Några nedslag i siffror:
Vid 10% löneskatt måste jag jobba in 2670 kr.
Vid 24% skatt – genomsnittlig skatt för genomsnittlig lön i dag – 3740 kr.
Vid 31% skatt – genomsnittlig skatt för samma lön med 2006 års skattesatser – 4530 kr.
Vid 50% skatt blir det 8640 kr.
Vid 70% skatt stannar det inte förrän på 24000 kr.

De två sista exemplen är relevanta. Det saknas inte folk som tycker att 50% skatt är en rimlig nivå, och 70% har nämnts som exempel på skattenivå som kan behövas för att täcka vårdkostnaderna om inget görs. Den här grafen torde illustrera varför det avfärdas som en absurd situation.

För varför är det viktigt att hålla den här kostnaden låg?
Det handlar om vilka jobb som blir utförda och vilka som inte blir det. Varför ägnar sig horder av svenskar åt att renovera hus och lägenheter på ren amatörbasis? En del gör det säkert för att de tycker att det är kul, men jag vågar min hatt på att det oftast handlar om att man tycker att det är för dyrt med professionell hjälp. Och det är klart, krävs det för många arbetade timmar av en själv för att kunna anlita någon i en timme så gör man det till slut själv. Det tar förstås längre tid än för ett proffs, men inte så mycket längre att det blir rationellt att tjäna ihop pengar och ge till proffset. Vi blir små hemmapulare och allkonstnärer allihopa, trots att det är specialisering som gett oss mycket av vårt moderna välstånd. I stället för att jag gör det som jag är bra på och sedan låter någon som verkligen kan lägga golv göra det åt mig, så kryper jag själv omkring och fumlar och golvläggaren får inget jobb. Dåligt! Och, med för stora skattekilar, helt rationellt.

Det här är också poängen med Lafferkurvan (vars taxonomi jag lärde mig endast nyligen hos Ingerö). Blir skattesatsen för hög så minskar skatteintäkterna, helt enkelt eftersom ekonomin stannar av. Mindre jobb blir gjort, och även om de som jobbar betalar hög skatt så är det färre som betalar skatt. Minus för alla.

Det betyder inte att man ska ha 0% skatt. Det är nödvändigt med ett visst skatteuttag. Men det är också uppenbart att det kostar att höja skatter. Det kostar i jobb som inte blir utfört.
Den som inte tror på det bör förklara varför ROT-avdraget lett till ett stort uppsving i anlitade hantverkare.

Kort sagt, ännu en triumf för skattegraferna!

På DN Debatt i dag beskriver S+V+MP i Stockholm sitt alternativ till Vårdval Stockholm. Det är ömsom vin, ömsom skämt vin.

Den stora grejen är att om jag har förstått artikeln rätt så köper de grundförutsättningen att patienten ska få välja vårdcentral själv. Det är vad jag kallar framlänges reträtt, måhända på lite oklar språklig grund. De verkar alltså gå med på att staten inte längre generöst ska bestämma var det passar folket att bli sjukt. Minns vad jag profeterade för snart ett år sedan:
”Om bara några år så kommer det att framstå som helt bisarrt att man en gång inte kunde välja vårdcentral, utan att man hade centralplanerats till en.”

De vill också ändra ersättningsmodellen. Jag har inte kompetens att på rak arm bedöma om det ett bra förslag, men omöjligt är det inte. Det är ingen som har trott att Vårdval Stockholm skulle vara perfekt från början; tvärtom har man från start sagt att det krävs en injusteringstid. Det är inte uppenbart orimligt att den föreslagna förändringen är bra.

Men så finns det sämre saker. Den fria etableringen ska bort, och det kunde man just tänka sig. Strunt samma att både vårdpersonal och patienter tenderar att gilla privata initiativ, och att det bör inverka positivt på vårdpersonalens arbetssituation; här har vi ett System att försvara. Möjligen är det tanken att man inte ska få tjäna pengar på sjukvård som ligger bakom. Varför är svårt att förstå. Är det bättre att folk tjänar pengar på godis och tobak?

Man skriver också att man ska ersätta besök hos kiropraktor och naprapat. Här kan man antagligen se Miljöpartiets hand, de har en lång tradition av att tämligen okritiskt stödja alternativa – det vill säga icke evidensbaserade – medicinska behandlingar. Det finns säkert fall då både kiropraktorer och naprapater kan göra nytta, men de är ingalunda oproblematiska – detta till en sådan grad att det knappast är rimligt att staten ska införliva dem i vårdapparaten.

Sammantaget så kunde de rödgrönas förslag vara sämre, men också åtskilligt bättre. Snarast handlar det om att de inte verkar tänka försämra dagens system så mycket som man kunnat vara rädd för.

Uppdatering
FPs svar i DN bekräftar i stort mina huvudslutsatser. Eller nå, bekräftar är kanske ett starkt ord, låt säga håller med om. Kanoniseringen av kiropraktikerna och naprapaterna faller givetvis helt bort i diskussionen. Min gissning är att det fortsätter så.

Jag flaggade för ett par inlägg sedan att jag skulle skriva något om nivån på a-kassan. Det är också ett ämne som diskuterats livligt i politiken, om än inte så mycket på sistone.

När man pratar om a-kassenivåer så är det oftast procent som slängs fram och tillbaka. Till exempel sänkte nuvarande regeringen ersättningen från dag 201 till 70%, från de 80% som gäller från dag 1-200, vilket vissa tyckte var okej och andra sataniskt. Men procent av vad? Av inkomsten man hade före arbetslöshet, kan man tro. Men det finns ett tak. Inte mer än 80% av 18700 kr betalas ut, så om ens a-kassegrundade lön var högre så får man ändå inte mer. 18700 kr/mån är en låg lön. Enligt SCB finns bara tre yrken i Sverige med lägre genomsnittlig månadslön. Om ens lön var högre än 23015 kr så spelar sänkningen ingen roll, man får samma ersättning genom hela perioden. 23000 kr är en bra bit under rikets genomsnittslön.

Det blir alltså mindre och mindre relevant att tala om såväl procent som nivåer – vi går mot att ha en nivå i a-kassan, en fast summa som alla får. Så är det inte än, men de allra flesta som blir arbetslösa i dag slår på ett eller annat sätt i taket.
Men är det dåligt då? Jag tycker inte det. Jag förstår egentligen inte varför vi ska ha en inkomstbortfallsprincip. Vad vi är på väg mot nu är ett system med en grundtrygghet, lika för alla. Är man van vid höga inkomster och vill vara säker på att ha det även under arbetslöshet så får man ordna det på annat sätt. Flera fackförbund har inkomstförsäkringar för sina medlemmar. För mig personligen är det ett av de starkare argumenten för att vara med i facket (vilket jag är). Det är inte uppenbart varför lågavlönade ska behöva skatta för att högavlönade ska få mer än de själva i händelse av arbetslöshet.

Det bygger dock på att det uppstår en ordentlig marknad för inkomstförsäkringar. Det verkar vara på gång, men det verkar också vara lite trögstartat. Det kan vara så att jag inte riktigt begriper försäkringsmarknaden. Varför, till exempel, översvämmas jag inte av erbjudanden om tandvårdsförsäkringar? Den som vet får gärna tala om det för mig.

Okej, så jag har nyss uppmärksammat att jobbskatteavdraget ger en betydande inkomstförstärkning i alla lönelägen, och relativt större ju mindre man tjänar. Det är, som jag skrev, fakta. Men är det bra använda pengar också? Det är till stor del en normativ fråga. Man kan förstås erkänna fakta men tycka att resurserna hade kunnat användas bättre på annat håll.

Idén bakom jobbskatteavdraget är, som alla borde känna till, att det ska löna sig bättre att arbeta jämfört med att inte arbeta. Det innebär med nödvändighet att den som av en eller annan anledning inte arbetar kommer att få mindre pengar än en som arbetar, jämfört med tiden före jobbskatteavdraget och allt annat lika. Det sker på två sätt, varav det mest betydande torde vara själva skattesänkningen, men också genom att a-kassan sänks något. (Just nivåerna i a-kassan har jag länge tänkt att jag ska skriva ett eget inlägg om, men det får komma senare.) Det kan tyckas orättfärdigt, om man antar att alla alltid jobbar så mycket de bara kan, men det är rätt uppenbart att det inte är så. Den ekonomiska forskning som finns visar tydligt på (jag erkänner dock att jag inte har läst den själv) att det finns ett starkt samband mellan marginaleffekter och sysselsättning. Konkret uttryckt: Om det inte lönar sig för människor att börja jobba så gör de ofta inte det. Vad betyder då ”ofta”? Det vet jag inte. Men på ett anekdotiskt plan så är det för mig tydligt att effekten finns. Jag känner själv personer som föredrar att hanka sig fram på bidrag om de inte tjänar något väsentligt på att jobba. Man kan också misstänka att det faktum att så många varit utanför arbetsmarknaden i just de inkomstlägen där det lönat sig som minst att börja jobba har med det att göra, om än inte uteslutande – vissa sådana jobb kan antas vara mer sjukskrivningsframkallande än andra med högre löner, för att arbetsuppgifterna är repetitiva och den anställde har litet inflytande över sitt arbete.
Vidare är det bara att lyssna på hur folk dribblar med sina föräldrapenningar för att övertyga sig om att ekonomiska spelregler spelar stor roll för hur folk lägger upp sina liv.

Det räknas med att jobbskatteavdraget har fått några tiotusen i arbete. Jag minns inte siffrorna precis, och det är förstås omöjligt att ge ett svar som man vet är rätt. Men, som sagt, man kan tycka att pengarna skulle ha varit bättre att använda på annat håll. Innan jag börjar räkna upp alternativ så ska man dock påminna sig om att en del av pengarna är självgenererande. Statsbudgeten får naturligtvis en förstärkning av att flera kommer i arbete, och det är pengar som inte skulle finnas annars. En del pengar kommer också från sänkte ersättningsnivåer, så man kan inte låta bli jobbskattereformen och använda alla pengar till annat.

Men, nå. Om man skulle ha lagt pengarna på något annat, vad borde man då ha valt? Mer pengar till vård-skola-omsorg kanske? Det är ett populärt mantra.
Jag är dock inte övertygad. Visst finns det problem i till exempel svensk vård, men det är osannolikt att det är för lite pengar som är det stora problemet. Sverige lägger mer pengar än många andra jämförbara länder på sjukvård, utan att för den skulle få bättre resultat – det är framför allt tillgängligheten som brister. SKL visade också för inte så länge sedan att denna sektor under en lång rad år fått mer och mer resurser relativt befolkningsunderlaget. Man har aldrig haft så mycket pengar som nu. Det förefaller troligt att problemet snarare är en monolitisk och urusel arbetsgivare.

När man pratar om ökade utgifter så brukar ovanstående mantra komma tidigt i diskussionen. Ett annat område som skulle kunna vara aktuellt är försvaret. Det är uppenbart att det är ett eftersatt område, och det är inte något som jag tycker är bra. Vad vi ska med ett försvar till har jag möjligen berört tidigare, och jag förbigår det i den här posten. Det är hur som helst svårt att tänka sig ett politiskt mandat för att satsa alla jobbskattepengar på försvaret, men det är inte otänkbart att en del av dem hade varit betjänta av att hamna där. Å andra sidan är det fullt möjligt att försvarets främsta problem inte är för lite pengar, utan obefintlig transparens och usel organisation. Jag har fått höra att ännu i dag, nådens år 2010, så vet försvaret självt inte hur mycket pengar som går vart. Vad man däremot vet är att pengar hamnar fel. Att ge mer pengar åt försvaret kan vara att kasta bra pengar efter dåliga. Sverige ska ha ett försvar, men ibland får jag för mig att det – liksom med sjukvården – vore bäst att bara bränna rasket och börja om på ny blyfri kula.

Sänka andra skatter då?
Jobbskatteavdraget sänker visserligen skatten proportionellt mer för låg- än för höginkomsttagare, men det medför också ökad progressivitet i skatteskalan. Det kan man gilla vänsterifrån, men helt lyckat är det inte. Ökad progressivitet medför minskad motivation att öka sin inkomst, vilket är olyckligt både på ett privat- och nationalekonomiskt plan. Jag, som törs avslöja att jag ligger över brytpunkten för statsskatt, har själv märkt att jag ibland har avstått från extrajobb för att marginalinkomsten blir så pass liten. Värnskatten, de sista 5% i skatt på höga inkomster, var en krisåtgärd i förra krisen som snabbt skulle bort igen, men så har det förstås inte blivit. Regeringen har hänvisat till att det är viktigare med jobbskatteavdraget. På ett sätt håller jag med dem. Värnskatten, och i förlängningen möjligen hela statsskatten, är skadlig, men än mer skadlig har de höga trösklarna längre ned i inkomstskalan antagligen varit. Ändå kan man notera att ett borttagande av värnskatten även i en statisk kalkyl inte skulle vara speciellt dyr, och även ett avskaffande av hela den statliga inkomstskatten skulle kosta väsentligt mindre än jobbskatteavdraget.
Sug på den ett tag! Utan statlig skatt skulle vi ha något som mycket påminde om platt skatt, dvs att man betalar samma procentandel av sin inkomst oberoende av storleken på inkomst – den som tjänar dubbelt så mycket skulle fortfarande betala dubbelt så mycket skatt.
Fördelarna skulle vara flera:

• Ökad överskådlighet i skattelagstiftningen. Det var en av hörnstenarna i 1991 års skatteuppgörelse, och jobbskatteavdraget går rakt på tvärs mot det.
• Borttagna marginaltrösklar mot att gå upp i inkomst. Tröskeln blir inte högre med ökad inkomst.
• PR! Sverige har i dag världens högsta marginalskatter. Vips skulle vi ha bland de lägre. Utan att det kostar sådär omöjligt mycket.
• En massa krångel som försvinner. Hela IPS-systemet bygger på progressiv beskattning. Likaså de bespottade 3:12-reglerna, som är ett lappverk till följd av att inkomst och kapital beskattas olika. Platt skatt på samma nivå som kapitalbeskattning skulle ta bort både möjlighet och incitament till en väldig massa dribblande, och det torde också minska på administrationsbehovet.

Och det här är inte ens orealistiskt, i alla fall inte fiskalt. Kostnaden, i en statisk kalkyl, skulle vara ungefär hälften mot jobbskatteavdraget, om jag minns rätt. Skulle det ha varit så fel att avsätta en del av jobbskatteavdraget för avskaffad statsskatt? Eller åtminstone sänkt, till en början?
Däremot är det antagligen politiskt svårare. Men man får väl börja propagera, det är så man till slut vinner en opinion.

Det finns förstås andra skatter än inkomstskatter. Jobbskatteavdraget ökar efterfrågan på arbete, men det ska till ett utbud av arbete också, och avdraget minskar inte kostnaderna för arbetsgivare. En sänkt arbetsgivaravgift hade inte suttit fel på den fronten.

Den här posten är redan alldeles för lång som den är, och det går inte att täcka in allt som skulle kunna sägas. Ska jag sammanfatta vad jag tycker så blir det att jobbskatteavdraget inte är utan sina problem; det sänker trösklar men ger en brantare sluttning, och det är krångligt. Det tilltalar min teknokratiska klurande sifferpillarsida, men enkelt och överskådligt är det inte. Å andra sidan ger det väldigt många människor kraftigt ökad disponibel inomst, vilket är gott i sig, och det koncentrerar sig på låginkomsttagare, vilket är svårt att vara direkt fientlig till. Det åtgärdar viktiga problem. Såtillvida är det en mycket bra reform.
Samtidigt finns det andra åtgärder som också är angelägna. Min känsla är att det kan räcka med jobbskatteavdrag nu. Lägg pengarna på andra reformer ett tag framöver.

Tillägg:
Jag ser att SvDs ledarredaktion är inne på ett liknande spår. Inte så konstigt, det var ju deras inlägg i frågan härom dagen som fick mig att snickra ihop föregående inlägg.

Det finns så många grafer man kan göra på så få siffror!
Jag var inte helt mätt efter gårdagens skatteillustration, så jag har ägnat en ledig eftermiddag åt att göra nya grafer – inte helt smärtfritt eftersom jag inte hade något program för ändamålet som jag trivs riktigt bra med, det blev en kombination av Scilab och Inkscape.
Det här blir alltså en orgie i grafer över vad som har hänt med inkomstskatterna sedan 2006. I ”inkomstskatt” räknar jag här inte in arbetsgivaravgiften, även om det är en direkt löneskatt. Jag har fått data på samma sätt som i förra posten: jobbskatteavdrag.se, med landets genomsnittliga skattenivå.

Jag börjar med samma graf som sist, som visar med hur många procent ens inkomstskatt har sänkts.

Den här gången har jag inte samma avrundningsfel som förra gången. Däremot är samplingen inte hur tät som helst, därav knaggligheten. Närmare analys i förra inlägget.

När man ändå håller på med procent kan man fråga sig: Hur mycket skatt betalar man nu på en given lön? Jag har gjort grafer för det också, avseende 2006 och 2010. Här talar vi alltså om total skatt på hela lönen, inte marginalskatter som alltid är högre.

Grafen visar inget som egentligen inte var känt, men den är ett tydligt åskådliggörande av att alla, inte minst de med lägre inkomster, fått betydande sänkningar. För folk med högre inkomster beror det i icke ringa grad på uppräkningen av brytpunkten för statlig skatt – i enlighet med skatteuppgörelsen från 1991, som sagt var. En som tjänar 18000 kr/mån har alltså gått från 29% i skatt till 21%. Det är stor skillnad.
Vad det lilla hacket i början av 2006-kurvan beror på vet jag inte. Jag tycks inte ha gjort fel i inmatningen i alla fall.

I pengar då? Vi kan också titta på hur mycket man betalar in i inkomstskatt, i kronor rakt av, för en viss månadslön 2006 och 2010.

Det är kanske den minst intressanta av de här graferna, ganska mycket ett ”jaså”. Lutningen på kurvan blir marginalskatten, och den är oförändrad för högre inkomster. Att högre inkomster fått störst sänkning i kronor räknat visste vi redan, och det är så gott som tvunget för att undvika att bara flytta marginaltrösklarna framför sig. Skillnaden blir riktigt märkbar först när man passerar den gamla gränsen för statsskatt.

Då tycker jag att nästa graf är betydligt mer intressant. Det är också den sista i den här vändan, så håll ut!
Här har jag normerat inkomstskatten efter genomsnittlig månadslön i landet. 2006 var den 25 kkr, och 2008 (de nyaste siffror vi har) var den 27 kkr. Jag har tagit mig friheten att lägga på en tusenlapp på det senare värdet, för att approximera utvecklingen sedan 2008. Det gör väldigt liten skillnad i grafen (jag har testat båda).
Vad vi ser är alltså hur mycket inkomstskatt man 2006 och 2010 betalar, relativt den som tjänar genomsnittlönen för respektive år. Funky!

För att förklara lite närmare: 1 på x-axeln är den normerade snittlönen för respektive år. 1 på y-axeln är den normerade inkomstskatten för snittlönen respektive år.
Om det nu blev klarare av det.
Vad vi ser är till exempel:

• En som i dag tjänar dubbla snittlönen betalar över tre gånger så mycket skatt som snittlöntagaren.
• En som i dag tjänar halva snittlönen betalar ungefär 40% av snittlöntagarens skatt.
• Jämfört med 2006 och snittlönen för respektive år så betalar en låginkomsttagare i dag lägre skatt, och en höginkomsttagare betalar högre skatt. Relativt sett så beskattar den borgerliga regeringen alltså höginkomsttagare hårdare och låginkomsttagare lättare än den förra regeringen.

Speciellt den sista punkten är poängen med den här grafen. Den som gapar om jobbskatteavdraget som skattesänkningar för de rika har en del definierande att göra.

Det får räcka så just nu. Jag har en till skattesalva på gång, men den får komma senare.

Det skrivs här och var om att jobbskatteavdraget borde upplysas om mer. Det gör jag gärna, dels eftersom det är den sorts sifferpillande som jag gillar (vilket antyder att jobbskatteavdraget ur ett enkelhetsperspektiv inte är det bästa), dels eftersom jag utan det knappast hade ansett mig ha råd att flytta till den lägenhet där jag bor nu.

Jag har använt mig av den gamla vanliga sajten, den som regeringen borde ha gjort själva men inte orkade: jobbskatteavdrag.se.
Där har jag gått från mycket låga månatliga inkomster, 5000 kr/mån, till höga, upp till 60000 kr/mån, och noterat hur mycket lägre inkomstskatt rent procentuellt som man fått nu jämfört med 2006. Jag har tagit genomsnittsvärde för hela Sverige. Det här får jag då.

Jag har tagit mig friheten att peka ut ungefärliga medellöner (eller var det median?) i Sverige och Stockholm, så som jag minns dem från när jag kollade hos SCB senast enligt SCBs siffror från 2008.

Knaggligheten i kurvan mellan ungefär 15000 och 28000 är avrundningsfel; jag orkade inte räkna ut skattesänkningen med decimaler, utan tog bara sajtens avrundade helprocentsvar.

Så vad ser vi i figuren?

1. Alla lönelägen som har kontrollerats har fått en betydande skattesänkning.
2. Över lag är sänkningen kraftigare ju lägre inkomst man har. Räknat i procent alltså; räknat i kronor har den som tjänar 60000 kr/mån fått mer sänkt skatt än den som tjänar 10000 kr/mån. Något annat är också mycket svårt om man inte vill få kontraproduktiva marginaleffekter.
3. Skattesänkningspuckeln runt 30000 kr/mån beror inte på jobbskatteavdraget i sig, utan på att brytpunkten för statlig inkomstskatt i enlighet med skatteuppgörelsen från 1990 flyttats upp.

Vad betyder det i praktiken då, i rent guld?
En lärare som tjänar 26000 kr/mån har – i snitt – 1783 kr mer per månad att röra sig med.
För en sjuksköterska med 24000 kr/mån så motsvarar skattesänkningen mer än de 10% löneförhöjning som man strejkade för härom året, och inte fick.

Det här är nu inte en fullständig verklighetsbeskrivning. Till exempel har en del (oftast dock en liten del) av inkomstökningen ätits upp av höjda omkostnader för medlemskap i fack och a-kassa.
Man kan förstås också ha preferenssynpunkter på vad man annars kunnat göra med pengarna. Det får jag ta i en annan post.
Men att skatterna för vanliga löntagare har sänkts kraftigt, och att sänkningarna är kraftigare i lägre lönelägen, det är fakta.

Uppdatering:
Jag verkar ha varit ute och cyklat om snittlönerna. Jag har nu uppdaterat grafen ovan med genomsnittliga månadslöner från 2008, det senaste som finns hos SCB.

För mer skattegrafporr, se nästa inlägg.

I veckan hade Metro en fet rubrik på förstasidan:
C vill att unga ska få lägre lön
Jag föreslår en alternativ men innehållsmässigt väsentligen ekvivalent rubrik:
Alla partier utom ett tycker att erfarenhet och yrkesskicklighet inte ska betala sig

Jag läste inte artikeln, men det är självklart att jag har lägre lön än kollegor med mer erfarenhet och skillz som i direkt jämförelse med mig skulle prod buttock. Det märkliga är att i vissa yrkesgruppen verkar detta uppfattas som orättvist.