Archive for the ‘Politik’ Category

Jag, ensamt geni

söndag 18 oktober, 2009

Jag har med ett halvt öra lyssnat på Godmorgon Världens första timme, och jag förstår att mina oceaner av läsare vibrerar av iver över att få läsa vad jag anser om den. Väntan är nu över. Jag har två kommentarer.

Ett:
Det här med en kärnvapenfri värld. Det är, minst sagt, en trevlig tanke. När jag fantiserar att det är sant så blir jag alldeles varm och lugn.
Men. Get real.
Är det någon som på allvar tror att Nordkorea kommer att skrota sina kärnvapen om bara resten av världen gör det? Det är deras främsta trumfkort, och det kommer bara att bli än främre om de är ensamma om det.
De kommer förstås inte att vara ensamma om det. Iran dolde sitt atomprogram i arton år, och så sent som för någon vecka sedan så fick den som eventuellt, mot bättre vetande, tvivlade bevis för att de fortsätter att smussla.
Cat’s out of the bag. Kärnvapnen är här för överskådlig tid. Det vore skönt med en kärnvapenfri värld, men om nu Nordkorea och Iran (bland annat) ska ha kärnvapen så är det faktiskt en försämring om det bara är de som har det.

Två:
SD och regeringsbildningen. Vi antar ett läge där SD kommer in i riksdagen och blir vågmästare. Vad göra?
Jag är verkligen inte först med att skriva det här, men ett fullt realistiskt alternativ är att nuvarande regering regerar på i minoritetsställning. Som Sverige fungerar så skulle det krävas misstroendevotum för att fälla regeringen – och vänsterblocket skulle behöva gå ihop med SD för att göra det. Det skulle alltså vara vänsterblocket som behöver SD för att fälla regeringen, inte regeringen som behöver SD för att sitta kvar. Nå, Sahlin har ju lovat dyrt och heligt att aldrig göra sig beroende av SD. Case closed.

Uppdatering
Jag ser att Per Gudmundson på SvDs ledarsida gör väsentligen samma observation.

En blind höna

söndag 18 oktober, 2009

eller
KD har rätt!
SvD skriver om det kommande kyrkomötet och det troliga beslutet att säga ja till samkönade vigslar. KD i kyrkan är emot:

Istället för en ny vigselordning vill Marianne Kronbäck att kyrkan avsäger sig vigselrätten. På så vis kan samhället stå för den juridiska delen som eventuellt kompletteras med en separat bröllopsakt i kyrkan.

Och det är förstås helt riktigt. Vi borde visa att vi menar allvar med kyrkans separation från staten. Låt, som Kronbäck säger, staten stå för det juridiska. Staten ska inte ha några synpunkter på kön eller sexuell läggning bland de två som önskar ange varandra som närmaste anhöriga. Den som utöver detta vill ha en ceremoni i sin kyrka, sin hockeyklubb, knypplingsförening eller frimurarloge är fri att göra så, utan att det har någon som helst juridisk betydelse. Den klubb som ställer speciella krav på sina medlemmar får göra det. Varför inte, liksom. Det är egentligen inte konstigare än att en kvinnoförening bara släpper in kvinnor, eller en muslimsk församling bara släpper in muslimer. Jag tycker att det verkar lite frånstötande med en kyrka (eller knypplingsförening) som säger att vi finns bara till för heterosexuella, men att lagstifta om deras medlemsregler? Nä. Låt dem ha sin hemliga klubb i fred, om det är det de vill.

Nu är varken det här med statens neutralitet – varför bara två, varför inte också antalsneutralitet? – eller privata sammanslutningars preferenser – varför ska inte också restauranger få vägra svarta eller homosexuella? – riktigt så enkelt. Men det får bli en annan postning.

Eyes off the money

torsdag 15 oktober, 2009

På DN Debatt i dag skrivs det om en rapport som sägs visa att allmän arbetskraftsinvandring, alltså utöver att ta in experter, inte hjälper de offentliga finanserna. Det stjälper inte heller, men någon stor boost ska man tydligen inte tro på.
Det är inget fel att räkna på det, det skadar inte att ha reda på siffrorna. Bara man inte får för sig att det är hela argumentet.

Om någon vill komma till Sverige och kan försörja sig så ska hon naturligtvis få göra det. Människors fria rörlighet är något gott i sig. Om det också stärker de offentliga finanserna så kan det vara en bonus, men det är inte en nödvändig förutsättning.

Och här håller jag på att gå i min egen fälla, genom att börja rada upp varför jag ur ett svenskt nyttoperspektiv tror att det vore bra med en större allmän arbetskraftsinvandring. Men det är inte det som är poängen i den här bloggposten. Poängen är just det goda i rörligheten i sig.

Därför hoppas jag att det här inte tas till intäkt för att hejda skiftet till större öppenhet för arbetskraftsinvandring.

Reflexer och speglingar

tisdag 15 september, 2009

Lunchpaus!

Nu har det varit val i Norge, och vänsterblocket har vunnit så att de kan sitta en mandatperiod till. Jag som på det stora hela stödjer Alliansen i Sverige (särskilt jämfört med innevarande opposition), borde jag vara ledsen över det?
Jag har inte en aning.
Det hade varit en sak om jag hade följt den norska politiken så att jag faktiskt hade någon koll att tala om, som jag gjorde med det amerikanska valet. Men bara för att jag befinner mig på högra planhalvan i Sverige så är väl inte det någon garanti för att detsamma gäller i andra länder. Jag menar, jag har röstat på vänsterhalvan i Sverige förut, och även om det just nu känns avlägset så kan vi mycket väl så småningom hamna i ett läge då Alliansen eller dess motsvarighet tappat geisten och är så trött, apatisk, korrumperad och idélös som S var sist det begav sig, samtidigt som oppositionen har tänt till och lagt de värsta galenskaperna på hyllan. Kanske är det så i Norge nu. Inte vet jag. Däremot vet jag att det skulle kännas väl märkligt att reflexmässigt stödja Berlusconi för att han inte är vänster.

Inte desto mindre är det det många verkar göra. Nå, inte så ofta med just Berlusconi. Men både från höger och vänster i Sverige så har jag en bestämd känsla av att man reflexmässigt tar ställning för vad som kallas höger och vänster i andra länder, utan att egentligen ha mer koll än vad som står på själva etiketten. Det tycker jag är konstigt. Eller nej, inte konstigt. Säg anmärkningsvärt.

Hur man undviker att snärja in sig i siffror

lördag 12 september, 2009

eller
Ingen pårökt utan eld?

Mitt förra inlägg renderade en del kommentarer och en del kritik mot mina källor, eller frånvaron därav. Jag tänkte bemöta det nu, kombinerat med en liten utökning av resonemanget.

Signaturen Rickard hänvisar till European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction (EMCDDA) med siffror som säger att drogdödligheten i Portugal har gått upp något, tvärtemot vad jag påstod. Men när jag följer länken så verkar det som om den siffran är mätt på ett lite konstigt sätt som gör att man kan fråga sig vad den säger. Jag är inte beredd att helt avfärda den, men den ska nog användas med viss försiktighet.
Rapporten som The Economist läst finns här. Jag har skummat runt lite i den, och hänvisar här till figur 11, över knarkdödar i Portugal:

Narkotikadödsfall i Portugal

Narkotikadödsfall i Portugal


Den visar en tydlig nedgång som samvarierar med avkriminaliseringen.

Vidare påpekades det att Sverige har ett lågt användande av narkotika bland skolungdom. Och det stämmer, men det är inte det som är min poäng. Jag inriktar mig (i den inrikespolitiska delen) på folk som fastnar i och ytterst dör av missbruk. Hur ser det då ut där egentligen? Jag får erkänna att jag inte kontrollerat mina källor, som bestått av vad andra skrivit på området. Nu grävde jag hyggligt djupt i EMCDDA-arkiven. Måttet jag letade efter var drogrelaterade dödsfall per capita och land i Europa. Till slut hittade jag det, här. Det ska sägas först att siffrorna är några år gamla och att alla länder inte mäter på samma sätt – till exempel kan man misstänka att Portugals siffror är överdrivna, och för ett par andra länder kan man undra vad som pågår bakom siffrorna. Men, som en första approximation, låt oss ta siffrorna rätt av. Vad finner vi då?
Bilden för DRD (Drug Related Deaths) är mycket likartad mellan de två kategorier jag tittat på, totala dödsfall och dödsfall i åldrarna 15-39 år. Sveriges dödlighet är något över medeltalet. Följande länder har lägre dödlighet än Sverige:

Belgien, Tjeckien (endast för 15-39 år), Spanien, Frankrike, Italien, Lettland, Litauen, Ungern, Malta (endast på totalen), Nederländerna, Polen, Portugal, Slovakien, Bulgarien, Rumänien

Det här kan man nu tolka på (minst) två sätt. Det ena är att a-HA, Sverige har alltså inte superhög dödlighet! Nej, där verkar jag ha varit fel ute, vilket onekligen tar en del av schvungen från min argumentation. Men inte särskilt mycket, för jag är mer benägen att säga så här:
Med sin hårda narkotikapolicy så lyckas Sverige… högst mediokert. Vi är faktiskt sämre än snitt i Europa, om än inte mycket. Färre dör i Portugal, och vi fullständigt utklassas av Nederländerna. Ni vet, Europas drogcentral.

Vad kostar då egentligen Sveriges egna krig mot narkotikan (eller, som någon skrivit, krig mot narkomanen, som det utvecklat sig till)? Tja, kolla till exempel den här artikeln, med rubriken ”Narkotikabrott ger högre straff än dråp”. 56 procent av dem som döms till fängelsestraff på fyra år eller mer döms för narkotikabrott. Ungefär en åttondel av alla som lagförs gör det för narkotikabrott, ofta då ringa brott som innehav. (Tack Mattias Svensson för det grävandet.) Det är alltså en stor del av rättsväsendet som håller på med att jaga brukare och missbrukare, och det är ju knappast som om vi har för hög uppklarandegrad på andra brott. Så vad får vi för den här polisiära verksamheten?
Ingenting!
Inte lyckas vi i alla fall hindra folk från att knarka ihjäl sig. Däremot lyckas vi ytterligare tränga ut några av samhällets redan mest utträngda medlemmar, samtidigt som Holland och Portugal, som gått över till att se beroende som ett medicinskt problem, lyckas bättre med att förhindra dödsfall.

Ett rimligt antagande är att när folk verkligen börjat knarka ned sig så utgör lagstiftning ingen väsentlig avskräckning för att fortsätta. Däremot kan vi vara säkra på att lagstiftningen avskräcker från att söka hjälp. Way to go.

Och här har vi inte ens berört effekten på länder som Colombia och Guinea, frågor som man med visst fog skulle kunna hävda är viktigare än vad som händer här hemma.

Min sammanfattning av det här är att den statistik jag hittat inte förändrar resonemang och slutsatser i förra posten. Jag gissar att jag får återkomma och bena upp resonemanget ytterligare på ett par punkter, men man kan inte klara allt i ett inlägg.

Jag kommer ut som drogliberal

torsdag 10 september, 2009

eller
Hur man gör sig partipolitiskt omöjlig

Nu är både jag och tiden mogen att göra upp med en dålig narkotikapolitik. Det är dags att komma ut som drogliberal.
Inte allt, men mycket av det som jag skriver här har jag inte tänkt ut på egen hand. Däremot har jag blivit mer och mer övertygad ju mer jag läst i ämnet. Men det är väl ofta så det är med åsikter, man formar dem sällan i ett vakuum.

Drogliberal är ingen bra etikett egentligen. För mig är det inte i första hand ett ideologiskt ställningstagande. Visst finns det element som överensstämmer med liberal ideologi, som att var och en bör få bestämma över sin egen kropp. Att stanna vid det tycker jag dock är att göra det enkelt för sig. Droger med sin förmåga att äta sig in i en människas beslutsfakulteter, och med sina ofta förödande sekundära konsekvenser för den närmaste omgivningen, kan jag inte se som en riktigt så enkel fråga. Men så är mitt ställningstagande också främst praktiskt motiverat.

Var är vi nu?
Jag har också varit en hardliner i knarkfrågan. Knark ska vara totalförbjudet och all hantering bestraffas hårt. Och det är så Sverige fungerar i dag. Vi är ovanligt hårda i vår narkotikapolicy. Relativt lindriga narkotikabrott kan bestraffas hårdare än både misshandel och mord. Men vart har det lett oss?
Har vi färre missbrukare än andra länder? Nej. Om något så har Sverige fler narkomaner fast i missbruk än jämförbara länder med mer relaxad policy.
Klarar sig våra missbrukare bättre än i andra länder? Nix. Svenska missbrukare dör som flugor. Vår dödlighet är skyhög.
Det här avspeglar sig i en massa halvsekundära frågor, som att vi vägrar sprututbytesprogram trots att vi vet att det skulle bespara många narkomaner mycket lidande.

Det är helt uppenbart att den hårda vägen inte fungerar. Vi snackar här om några av samhällets allra svagaste individer. Om samhället menar allvar med att svaga ska skyddas så kan vi inte ignorera det här. Expressen kan köra sin pinsamhetssnurra om fattiga barn hur många varv som helst, men det här är några av de verkligt fattiga och utsatta.

Vad göra?
Vi måste ta ett nytt grepp, och jag tror att rätt väg är att sluta se knark som ett polisiärt problem och börja se på det som ett medicinskt problem i stället. En god del av problemen kommer sig av att det är så himla olagligt med droger att så fort man försöker närma sig problemet så tvingas man liksom spela med i olagligheter. Det är ju också rätt självklart att man drar sig för att söka hjälp om man vet att man kastas i fängelse om man erkänner att man har ett problem.

Flera länder har avkriminaliserat narkotika för personligt bruk. Holland är mest känt, men även Portugal har gjort det. The Economist skrev om det härom veckan. Domedagsprofeterna hade förstås julafton, men lyckligtvis kom de på skam. Förvånande nog tycks inte narkotikaanvändningen ha ökat, åtminstone inte missbruket. Det skulle jag nog ha förväntat mig. Rimligen borde knarket bli mer lättillgängligt, vilket man kan tänka sig skulle öka användningen. Visserligen försvinner det spännande i att göra något förbjudet, men ändå. Ändock; användningen av tunga droger i låga åldrar har sjunkit. Portugal har över huvud taget ett av Europas lägsta cannabisintag.
Deltagandet i avvänjningsprogram har ökat, men det hålls för troligt att det mest beror på att folk som känner att de börjar tappa greppet törs närma sig sådana när de inte kriminaliseras. Dödligheten och sjukdomsspridningen har sjunkit dramatiskt.

När man lämnar skrämselpropagandan och tittar på data så talar alltså det mesta för att en avkriminalisering är rätt väg att gå.

Inte brottsligt, men fortfarande olagligt?
Det är dock viktigt att komma ihåg att även om användandet är avkriminaliserat så är knark fortfarande olagligt. Jag tycker att vi bör gå längre, och göra allt knark lagligt. Argumentet går så här:

Hittills har vi bara tittat på vad den hårda knarklinjen (jag får anstränga mig för att inte skriva ”knarklinan”) gör här hemma hos oss. Men hur ser det ut i ursprungsländerna? Vad gör den med länderna där narkotikan produceras? Ja jävlar. Där kan vi snacka elände. Land efter land har slitits sönder av strider mellan drogbaroner och staten, sådan den nu är. Colombia känner alla till, men det finns fler fall. Guinea betraktas nu som en failed state då det nyligen blivit ny transitcentral för narkotika på väg till Europa, och det har börjat pratas om att Mexiko kan vara på väg åt samma håll. Jag menar, Mexiko! Det är ingen bananrepublik vi pratar om. Det får våra inhemska problem, ehuru fruktansvärda på individnivå, att framstå som rätt beskedliga.
Och varför blir det så här? Varifrån kommer knarkbaronernas resurser? Jo, från försäljningen på gatan förstås. Knark är svindyrt. Men varför? Det är i allmänhet inte svårt eller dyrt att producera. Nej, det är distributionen som är dyr. Den är dyr för att det är så ohyggligt olagligt, vilket driver upp distributionskostnaden något extremt. Det är de kostnaderna som bekostar kaoset och mördandet i producentländerna och distributionskedjan, och det är de kostnaderna som gör att tunga missbrukare måste begå en massa brott – mot folk som aldrig haft med knark att skaffa – för att ha råd med skiten.
Jag förespråkar ett alexanderhugg. Gör narkotikan laglig. Sälj den på ett lagligt och kontrollerat sätt, som cigaretter. Då borde man också kunna få in en kvalitetskontroll, så att användaren vet vad hon stoppar i sig. Det borde dramatiskt kapa priset på knarket, så att det i slutändan kanske inte är mer lukrativt än att smuggla just cigaretter. Vilket i och för sig görs. Men inte sticker det några länder i brand.

Men är det inte för farligt?
Visst, speciellt tyngre narkotika kommer inte sluta vara farlig och mycket beroendeframkallande för att man legaliserar den. (Däremot kan kvaliteten som sagt kontrolleras, vilket i sig är en risksänkare.) Även om de data som finns talar emot det så kan man inte utesluta att ett antal personer som annars inte skulle ha trillat dit på narkotika kommer att göra det. Själv kommer jag knappast att göra det – nog för att det vore intressant att testa om heroin är så fantastiskt som pundarna i Trainspotting tycker, men det är knappast värt risken att prova. Det är min värdering i alla fall. Men alla tänker inte som jag.

Men se det så här. Hur mycket värre kan det bli? Vi vet att dagens politik leder till en myckenhet lidande här hemma, och fullständigt monstruöst lidande annorstädes. De data som finns pekar tämligen entydigt på att ett lättande på kriget mot knarket ger positiva resultat. Drogpolicyn har i decennier styrts av vad som bäst benämns religion (Hör du mig, Birgitta Rydberg? Och ungefär resten av landets politiker, när jag tänker på saken.), med förfärande resultat. Varför inte testa att använda oss av data och empiri, som omväxling?

Jag kan inte veta att det skulle sluta lyckligt, men nog sjutton är det värt ett försök.

Uppdatering
Efter en del kritik i kommentarerna så har jag skrivit ett nytt inlägg (nästa) som gräver lite mer i statistik.

I had a dream

söndag 30 augusti, 2009

Jo, det är sant. Bland alla stolligheter som jag drömde i natt så dök det upp ett resonemang som jag fortfarande, nu när jag är hyfsat vaken, tycker håller. Det handlar om gymnasieelevers rätt att få välja skola, och i någon förlängning friskolors existens.
Att propagera för det kan tyckas vara att slå in väldigt öppna dörrar. Men då och då dyker det upp någon förhållandevis ledande politiker som ömmar för skolan den kommunala skolan den kommunala skolans personal den kommunala skolans administratörer och tycker att det är ett elände att eleverna inte är hänvisade till den närmaste kommunala skolan.

Då undrar jag – och det är här drömmen kommer in – om man tycker likadant om universitet. Ska man även där vara hänvisad till sitt närmaste universitet? Ska högskolor som inte drivs i statlig regi (HHS och Chalmers må vara de enda exemplen som jag känner till) förbjudas? Högskolan fungerar ju rätt mycket som ett skolpengsystem. Är det också fel? Och om det är rätt, varför är det fel på gymnasiet?

Jag håller inte andan i väntan på svar.

Ja. Alla har blivit galna.

fredag 21 augusti, 2009

För det tar inte slut med galenskaperna. Som DN och SvD rapporterar så tänker Israels tydligen inte fullt tillräkneliga regering protestera officiellt hos svenska UD:

”Pressfrihet innebär att publicera sanningen och inte lögner”

Och då ska regeringen avgöra vad som är sant också, va? Att ta sig för pannan och stöna (2:20 in i klippet) tycks mig inte tillräckligt.

Samtidigt i Sverige så intervjuas Boström, upphovsman till den eländiga artikeln, i P1 Morgon. Där hade han chansen att visa om han över huvud taget hade något på fötterna. Det hade han förstås inte. Däremot passade han på att få in en referens till judens makt över medierna (eller med de ord han valde, ”Israel har världens största propagandaapparat”, om jag minns rätt). Någon som är med på ett bingo i antisemitiska myter?

Mot honom talade Anna Veeder sansat, kanske väl återhållsamt för min smak (även om jag kan förstå varför). Läs gärna hennes längre redogörelse på Newsmill.

Samtidigt, på Aftonbladet… så fortsätter man att löpa amok i det intellektuella vardagsrummet. Jag har främst två saker att säga om det.

  1. De vägrar naturligtvis att kalla det en debatt om antisemitism, utan sätter det inom citationstecken, debatt om ”antisemitism”. Men låt oss göra den här förvisso inte perfekta parabeln. Om jag påstod att anledningen till att svarta i USA i snitt har lägre inkomster än vita är att de saknar högre intellektuella fakulteter, men att de å andra sidan är barnsligt glada och har rytmen i blodet – skulle det vara rasism, eller skulle det vara en viktig fråga som USAs regering borde bemöta?
  2. Enligt Aftonbladet är det här inte alls en viktig debatt, utan vi borde i stället debattera den allmänna situationen i de palestinska områdena. Tja, tydligen klarar Aftonbladet inte av att hålla två tankar i huvudet samtidigt, utan bara en får plats. Med exakt samma argument skulle jag då vilja säga: Nej vi ska inte debattera Israel och Palestina alls, utan Darfur och bara Darfur, för där begås långt värre brott mot mänskligheten, och följaktligen kan vi inte tala om något annat.

Tidigare poster i samma ämne:
Har alla blivit galna, nu igen? i förrgår och This just in: Judar äter barn i måndags.

Att investera oss ur krisen…

torsdag 20 augusti, 2009

…eller Varvspolitiken ett varv till

Jag vet att det mesta här har skrivits förut, men det verkar inte räcka med det.
Jag gillar Saab. Det är trevliga bilar. Trots att det inte alls är en bil som passar mig nu så är jag ändå lite sugen på kommande(?) 9-5. Koenigsegg som ägare vore skitroligt. Vad skulle det bli av det? Spännande!
Men.
Inom och kring bilbranschen så har det länge, långt innan finanskrisen slog till, talats om en stor överkapacitet och att flera märken/tillverkare måste döden dö. Ingen har lyckats förklara varför Saab då skulle överleva. Saab som nästan aldrig har gått plus. Det främsta argumentet tycks vara att Saab har flera nya modeller på gång. Jamendåså, det tricket har nog ingen annan tillverkare tänkt på.

Givet dessa förutsättningar så vill en tydligt alltmer desperat Koenigsegg-ledning få statlig hjälp med 30% av pengarna, enligt seglivade rykten cirka tre miljarder kronor.

Regeringen håller lyckligtvis kursen och vägrar låta sig utpressas. Den är inte perfekt, den här regeringen, men en hel del gör den ändå rätt. Socialdemokraterna däremot indikerar klart och tydligt att de tycker att Sverige ska hosta upp. Okej. Jag tillåter mig en räkneövning.

Åtminstone i en första ordningens diskussion så är det rimligt att tala om de 4000 jobben på Saab som berörs. Siffror om sekundära effekter tenderar av flera skäl att vara rejält uppblåsta. Tre miljarder spänn för 4000 jobb, det är 750000 kr per jobb. På a-kassan får man maximalt ut ca 11000 kr per månad. De här tre miljarder kronorna skulle alltså räcka för att hålla alla Saab-arbetare på a-kassenivå i nästan sex år.

Sex år!

För att S-kalkylen ska vara vettig så räknar man alltså med att Saab-arbetarna annars i snitt skulle gå utan arbete i nästan sex år. Är det troligt, om de nu är så duktiga på Saab? Och att de är duktiga, det måste S tro, för hela kalkylen bygger på att Saab tack vare de tre miljarderna inte kommer att gå omkull. Det är det inte många andra som vågar tro.

Alltså: S har gjort en kalkyl som för att gå ihop kräver att två premisser stämmer.

  1. Tre statliga miljarder kommer att rädda Saab på lång sikt.
  2. Om Saab går omkull så kommer de duktiga Saab-byggarna inte att hitta någon annan mer lönsam verksamhet att jobba med, utan de kommer att gå utan jobb i nästan sex år.

Kom ihåg den nationalekonomiska övningen när det drar ihop sig till val och S tycker att regeringen slarvar med pengarna.

Det vore verkligen roligt att ge Koenigsegg+Saab en chans, men vill du göra det, gör det med dina egna pengar, inte med andras.

Har alla blivit galna, nu igen?

onsdag 19 augusti, 2009

Den här Aftonbladet-artikeln om judar som bakar bröd på barnablod som jag skrev om för två inlägg sedan, den verkar få folk att gå in i härdsmälteläge. Det här skulle kunna bli ett riktigt fint inslag i Spanarna på radio.

Exempel ett:
Företrädare för Israels regering, som inte heller tidigare har varit precis what the doctor ordered, gör utfall mot Sverige och tycker att sådant här ska inte få tryckas. Mm, yttrande- och pressfrihet, någon? Den gäller alla, inklusive nazister, Lars Vilks och, givetvis, Aftonbladet. Hur svårt kan det vara att hålla isär åsiktsyttringar man ogillar och åsiktsyttringar man vill förbjuda? Det borde Israels regering klara.

Exempel två:
Sveriges ambassadör som ger sig in och hytter med fingret åt Aftonbladet. Lärde hon sig ingenting av Laila Freivalds? För det här snacket att det är något unikt, det ambassadören gjort, det stämmer inte. Freivalds var ute i samma ärende när det begav sig. Lyckligtvis tycks inte ambassadören ha UD med sig i frågan, utan har antagligen tagit en rejäl cykeltur på egen hand.

Exempel tre:
Aftonbladets chefredaktör. Han hade kunnat säga något luddigt om att vi har yttrandefrihet, yadda yadda. Det gör han i och för sig. Men han sätter också igång med att försvara artikeln i sig, och riktar frågor till Israel som om det fanns något substantiellt över huvud taget i den annat än modern antisemitism. Finns det någon kvar på Aftonbladet med ett uns omdöme? Att kulturchef Linderborg försvarar självmordsbombare i Irak och utan någon överdrift att tala om inte uppvisar någon tydlig skillnad mot en tvättäkta stalinist visste vi sedan gammalt, men chefredaktören också? Ska vi verkligen behöva döpa om dem till Antisemitbladet? Kort sagt, har alla blivit galna?

För det är förstås det som är spaningen. Har alla blivit galna?

Jag orkar inte ens länka till eländet.

Uppdatering:
Eller okej. En länk kan jag orka, efter en stärkande paus. SvD får in exempel på det mesta av ovanstående i en enda artikel.

…och så har jag orkat länka till ursprunget för ”Antisemitbladet”.

Uppdatering 2:

Alla måste bada

söndag 16 augusti, 2009

Mona Sahlin har hållit sommartal, och en av punkterna var tydligen könskvotering av företagsstyrelser. Minst 40% av vardera könet tycks vara modellen. Det är ingen vidare bra idé, av flera skäl.

Dels så borde företag få bestämma själva vilka som ska sitta i deras styrelse. Personligen så föredrar jag könsblandade arbetsgrupper, jag tycker att det brukar bli bäst stämning så. Men preferenser är en sak, att tvinga på andra sina preferenser är en annan. Om staten vill tvinga sig själv att i sina egna företag kvotera, fine. Men privata företag är inte statens egendom som den själv ska kunna detaljstyra bemanningen i.

Det är förstås möjligt att ett färdigt förslag innehåller förbehåll om företagens storlek, men ett kvoteringskrav i det företag som jag i dag jobbar på skulle bli problematiskt. Det är ett halvlitet företag ägt huvudsakligen av dem som jobbar i företaget, vilket avspeglas i styrelsens sammansättning. Med det underlaget så skulle det – tyvärr – vara omöjligt att uppnå 40% representation.

Det påstås ofta att företag med hög andel kvinnor i styrelsen är mer lönsamma, även om det delvis motsägs av nya rapporter. Men låt oss anta att det stämmer. Då borde det ju på lite sikt inte behövas lagstiftning; vettiga företag ser till att ordna sina styrelser, och resten går under av konkurrenstrycket. Lite idealiserat förstås, men ekonomiska incitament är något som företag brukar förstå.

Och då har vi inte ens varit inne på de välkända problemen med kvotering. Dels att få vill misstänkas för att få sitta i styrelsen som alibi. Dels ett väldigt konkret exempel: Sydafrika. Jag har fått berättat för mig att där måste en viss del av styrelsen (eller ledningen, minns inte) i företag bestå av svarta människor. Konsekvensen har blivit att många svarta har kontrakterats som rena målvakter, för att stå på papperet som medlem i styrelsen och få en slant för det, men att sedan hålla sig undan. Den som säger att det inte skulle förekomma med kvinnor i Sverige måste förklara varför svarta skulle vara dummare än kvinnor.

Nej, ökad kvinnorepresentation i styrelser är mycket önskvärt, men att nå dit via lagstiftning är både etiskt och resultatmässigt tvivelaktigt. Låt bli.

Men då kan man undra hur jag kan vara emot kvoterade styrelser och ändå förespråka kvoterad föräldraförsäkring. Ja, till att börja med så föredrar jag att kalla det individualiserad föräldraförsäkring, thank you very much. Och skillnaderna mellan de två fallen överväger likheterna. Jag vill till exempel inte tvinga föräldrar att stanna hemma lika länge, jag anser bara inte att staten ska betala för ett system där familjen och inte individen är samhällets minsta beståndsdel (vill man driva det längre så kan man säga att ett företag är en (1) juridisk person, men jag har inte tänkt igenom det tillräckligt för att vara säker på att det är en bra liknelse) – särskilt inte när det får så dåliga konsekvenser. Notera här likheten med min förra post. Att få bestämma över sin styrelsesammansättning, det är en negativ rätt, det vill säga frånvaron av tvång. Men att kräva att andra ska betala mig för att vara hemma, det är något annat. Det är inte mer än ett malignt valt namn som förenar de två frågorna.

Fel om rätt

torsdag 13 augusti, 2009

…och när jag ändå klagar på andra människors tänkande.
Jag brukar säga att jag är en dilettant när det kommer till rättigheter, men jag börjar undra om jag inte ska omvärdera det. Rättigheter är kanske inte min starkaste sida, men det verkar gälla många. I morse hörde jag i P1 Morgon Kurdo Baksi uttala sig om en rasistisk (möjligen nazistisk) tidning som fått presstöd. Jag känner inte alls till det fallet än, men Baksi klarade inte av att göra skillnad mellan pressfrihet och presstöd. Så, Baksi, eftersom jag utgår från att du läser det här:

Pressfrihet är en negativ rättighet. Det betyder att ingen har rätt att hindra dig från att ge ut din tidning.

Rätt till presstöd skulle vara en positiv rättighet, det vill säga att du har rätt att kräva av andra att de ska betala för din tidningsutgivning.

Om man inte håller isär de två sakerna så blir allt lätt väldigt konstigt. Om du hade gjort det i morse så hade det du ville säga antagligen varit vettigt i stället för ett förvirrat mischmasch.

Varför pest eller kolera…

tisdag 4 augusti, 2009

…när man kan få båda?
Jag lyckas inte riktigt inse varför omskärelse av pojkar ska göras på landstingens bekostnad. Det är inte medicinskt motiverat, det är en rent kulturell/religiös grej. Om det nu alls ska vara tillåtet att skära i småbarn på det sättet (och det är verkligen inte självklart) så är det, eller borde vara, struntprat att de enda alternativen är att staten betalar eller köksbordskirurgi. Om det är en så viktig grej så kan man väl få betala själv för att en läkare ska göra det?

Birgitta Rydberg, som jag inte alls är speciellt nöjd med att ha röstat på, går i dag vilse i rättighetslabyrinten. Religionsfriheten är en negativ rättighet, det vill säga rätten att inte bli hindrad från att utöva sin religion, men hon får det till en positiv rättighet, det vill säga i detta fall rätten att kräva att andra ska stå för kalaset. Och, by the way: När man karvar i småbarn så utövar man inte sin religion. Då karvar man i småbarn.

Hon skriver vidare:
Sveriges Kommuner och Landstings rekommendation att alla landsting ska erbjuda omskärelse på ett medicinsk säkert sätt grundas på vetskapen att flera tusen barn utsätts för risker. Skulle vi acceptera detta om det gällde något annat än religiös omskärelse?
Eh. Håll upp en spegel, Rydberg.
Rydberg är själv en hård motståndare till sprututdelning till narkomaner, trots att hon måste veta att denna vägran leder inte bara till risker utan även till stor skada på redan mycket utsatta människor.

Konsekvent? Inte särskilt.

Hattrick

söndag 2 augusti, 2009

Vissa personer tycks ha otur när de tänker. Jag undrar hur stolta de är på Expressen nu över sin rekrytering av Lotta Gröning. På bara ett par dagar nu har jag tre gånger sett henne haverera sig fram genom världen på ett sätt som är rätt sällsynt att man ser. Jag menar, att det finns folk som man inte håller med, det är en sak; riktiga haverier är en annan.

Ett: Det är tydligen hon som till stor del ligger bakom Expressens nya vända med Fattiga barn. Alltså barn i Sverige som inte får åka på utlandssemester och inte får alla de märkeskläder de vill ha. Say what? Jag är uppvuxen i ett utpräglat medelklassområde, ett hav av rad- och kedjehus. Själv fick jag åka mycket utomlands, för min pappa jobbade på SAS, men omkring mig så var det legio att aldrig ha åkt på utlandssemester. Märkeskläder var inget som man förväntades ha. Det kan förstås hända att jag var ett ovanligt introvert barn som inte märkte att jag blev mobbad för mina omärkta kläder, eller att alla andra led svåra kval av att inte få åka till Mallis. Men att kalla detta ”Fattiga barn”… reality check, please! Det här är inte en artikelserie. Det är ett haveri.
När Expressen körde samma grej för några år sedan så fick de rättmätigt på nöten av resten av Sverige, men det här med att lära sig av sina misstag, det är svårt.

Två: Godmorgon Världen i förmiddags, panelen. Först om Gotlands landshövding som tyckt att lagen ska fungera annorlunda för företagsledare än för icke företagsledare. Gröning tyckte inte att det var så mycket att bråka om, för vilken landshövding har inte gjort så? Dessutom hade vi minsann inte hela bilden.
Eh.
Om det nu skulle vara så att alla landshövdingar gör trasmattor av det mest grundläggande i rättssamhället så är vårt problem inte att det i ett fall kommer fram. Sådant här ska bara bort. Likhet inför lagen, någon? Det är inte okej att rucka på det för att det möjligen skulle vara näringspolitiskt nyttigt. Och vadå, har inte hela bilden? Om man tillåter sig att fantisera fritt, finns det någon tänkbar ytterligare information som skulle kunna förändra bilden på ett väsentligt sätt?
Det finns ett ord för landshövdingens agerande, och det är korruption. Och det finns ett ord för Grönings tänkande, och det är haveri.

Tre: Sveriges insats i Afghanistan. Gröning tyckte inte alls att vi hade där att göra. Hennes argument var väsentligen tre:
a) Vi står under Nato-befäl.
b) Det kostar pengar.
c) Man kan inte bomba fram demokrati, vi borde bygga skolor i stället.
Okej. Till att börja med så utgick Sveriges absoluta neutralitet även på papperet 1992. Det är inte brott mot någon officiell svensk doktrin och absolut princip med militär närvaro i Afghanistan, utan det blir en avvägning mellan olika intressen. Och i det här fallet så är det viktigare för Gröning att slippa ha med Nato att göra än att lyfta ett finger för Afghanistan. Speciellt som det kostar pengar. För några år sedan så förde Socialdemokratin oväsen om något de kallade ”internationell solidaritet”, men det är oklart vad som egentligen menades med det, om det nu är något som Gröning står bakom. Men det är kanske viktigare att alla svenskar kan ha märkesjeans i skolan än att barn i Afghanistan alls ska ha någon skola.

För det är ju så det är. Utan militär närvaro så blir det inga skolor. Inte med ett ord nämner hon talibarnerna. De finns inte i hennes värld. Ni vet, de där mysiga grabbarna (tjejer göre sig icke besvär) som bränner skolor, dödar hjälparbetare och hotar att döda flickor som visar sig i närheten av en skola. I dag går två miljoner afghanska flickor i skolan. Det är för få, men det är två miljoner fler än vad det skulle vara utan militär närvaro. Det är sant att det inte har gått så bra som man skulle kunna hoppas, men att säga att det skulle vara omöjligt att göra något åt, det är bara sååå Irak 2006.

Man kan förstås anse att vi inte ska lägga pengar och svenska liv på att försöka förbättra läget i Afghanistan. Att man föredrar att åka hem så att talibanerna ska få ta över. Men då får man också säga det. Att i stället låtsas som att talibanerna inte finns och att allt skulle bli bra om all utländsk militär lämnade Afghanistan, det är – ja ni har ju redan gissat det – ett intellektuellt haveri.

Nya fåniga temat

söndag 26 juli, 2009

När jag ändå är igång och gnäller på formuleringar i och kring artiklar på nyhetsplats. Sedan ett tag så kör Aftonbladet en kampanj som de kallar ”Nya tuffa Sverige”. Under den rubriken så kör de diverse snyftreportage. I sig inget större fel med det, även om jag ibland kan bli lite trött på att vinkeln ständigt är att det är synd om någon.

Nu senast så handlar det om en dam som inte fått sin operation, utan i stället betalat för den privat. Och visst kan det vara värt att skriva om. Men vad är det som är nytt? Att hon inte fått sin operation av staten? Eh, är det någon som på allvar tror att hon hade fått det under den förra regeringen? Det är väl känt att tillgänglighet är den svenska vårdens problem, och det är inget nytt med det. Om något är nytt i det här så är det att det över huvud taget är möjligt att för egna pengar köpa sig vård, på ett sätt som inte drabbar den som inte har råd att göra det. Det är förstås sämre än att alla får sin operation, men självklart bättre än att ingen kan få det. Oh, förresten. Oppositionen är emot.

Det här är symptomatiskt. Under ”Nya tuffa Sverige” samlas en massa reportage som implicerar att allt elände är den borgerliga regeringens fel, vilket ofta är rent struntprat. Förra gången jag såg rubriken så var det någon som fått för lite pengar från a-kassan på grund av ett rent handläggningsfel, men även det var tydligen en del av det Nya tuffa Sverige. I det gamla goda Sverige gjorde ingen fel, kantänka.

Man ska givetvis få granska och kritisera regeringen. Men den här kampanjen hör hemma i slasken.