Förvånansvärt vettig

Den här bloggposten har legat och skvalpat i snart en vecka nu. Jag är inte så nöjd med den, men postar jag den så blir jag i alla fall av med den.

Det bråkas fortfarande om Grekland och dess skuldkris. Själv tycker jag att det konstiga inte är att det bråkas fortfarande, utan att det bråkats alls.
För det har bråkats, både i maktens korridorer och gatans parlament. Båda dessa kontingenter har skyllt eländet på marknaden. De engagerade aktivisterna ställer till med mordbrand för att protestera mot IMFs lånevillkor.

Men vad finns det egentligen att bråka om? Mig synes situationen vara synnerligen enkel. Grekland har under lång tid spenderat mer pengar än man tjänat. När privatpersoner gör så fastnar de i en så kallad skuldfälla och blir tvungna att anpassa sitt leverne efter resurserna. Detsamma visar sig nu gälla stater. Grekland har länge tagit lån för att täcka upp skillnaden mellan produktion och konsumtion. Nu börjar de få svårt att hantera lånen. Vad finns det då att bråka om? Blir man upprörd över att den som lånat ut pengar vill få dem återbetalade som utlovat? Det är en märklig syn på både ekonomi och ekonomisk moral. Det är för övrigt mest folks pensionspengar som är utlånade, i vanlig ordning. Blir man upprörd över att potentiella långivare känner tvivel över återbetalningsförmågan, och antingen vill ha en riskpremie eller ställer villkor för lånen? Det kan man förstås bli. Men det är en smula oklart varför någon skulle vara tvungen att låna ut sina pengar till Grekland. Den som hävdar motsatsen är välkommen att till låg ränta låna ut sitt pensionskapital till den grekiska staten.

Givetvis är det tråkigt för Grekland, och på ett emotionellt sätt kan man sympatisera med deras besvikelse. Jag vet ju hur entusiastisk jag själv skulle vara inför en egen lönesänkning, eller ens fryst lön.
Men Grekland är inte ett av världens fattigare länder. Det är inte Zimbabwe direkt. Andra länder med klart sämre förutsättningar än Grekland har klarat sig alldeles utmärkt. Och det är inte heller bara en ond elits fel; grekerna är, vill jag minnas, notoriskt dåliga på att betala de skatter de ska. Den kallhamrade slutsatsen blir alltså: Well, Grekland, boo-fucking-hoo. Dags att ta sig samman.

Expressen uppmärksammar en glipa i Lars Ohlys lans för högskattesamhället. Tydligen har han blivit medveten om att höga skatter gör det svårt för fotbollsklubbar att betala attraktiva löner till sina spelare. Fotboll ligger Ohly varmt om hjärtat. Han tycker att det kan vara aktuellt med specialundantag i dessa fall.
Ungefär samtidigt, på Vänsterpartiets partikongress, uttrycks det att det är för lätt att bli rik i Sverige. V i synnerhet är ofta på krigsstigen för att klämma åt ”de rika”, vilket vanligen åsyftar folk med betydligt lägre lön än spelarna i allsvenskan har.
Hur går det ihop?
Det gör det förstås inte.

För några år sedan, efter valet, var V tvungna att skära ned i personalen på sitt ~kansli. Man undantog då ett par personer från turordningsreglerna, med motiveringen att i en liten verksamhet kan sådant vara viktigt för att få saker och ting att fungera. Fint, det kan man väl förstå – om man inte råkar vara vänsterpartist, och har fört mycket oväsen om att just sådana undantag inte ska vara tillåtna.
Hur går det ihop?
Det gör det förstås inte.

Båda exemplen visar med all önskvärd tydlighet att de är helt ute och cyklar, med en kompass som bara pekar mot stålet i den egna cykeln och en karta som inte uppdaterats sedan revolutionsåret -48. Så fort de får ta konsekvenserna av sina egna förslag så slingrar de sig undan. För just dem finns ömmande omständigheter, men andra arbetsgivare och rikingar är onda och ska därmed lida ont.

Hittills tyder mycket på att V får bra betalt för sitt samarbete med S och MP.
Snart i en regering nära dig?

Uppdatering
Efter några veckors betänketid bekräftat Ohly att han inte bara slant med tungan. Jag och DN skriver mer.

Jag ser i SvD att Mats Odell myntar begreppet ”Tobleronepolitik” om oppositionens utlovade bidrag till kommunerna.
Man kan fråga sig om det är så smart. Genom att använda den termen spelar man med i charaden om att Sahlins fall på 90-talet bara handlade om en Toblerone, när det i själva verket var så ofantligt mycket mer än så.
Å andra sidan kanske förhoppningen är att oppositionen ska hugga till med att det är ynkligt att komma och snacka om en Toblerone, så att man får casus belli för att påminna folk om mängden av hyss hon hade för sig. Det är möjligt att det är taktiskt slugt, men lite trist. Inte så att Sahlins eskapader på 90-talet totalt saknar intresse, men det är ändå jämförelsevis ointressant i dag när det finns så gott om andra saker att angripa Sahlin och i synnerhet hennes politik för.

Däremot är oppositionens faktiska svar, där de går i taket över det gränslöst låga i angreppet och jämför med kosackval, väl så befängt. Är det två självmål vi ser kanske?

Uppdatering
Jag ser nu att det flyttat upp överst hos SvD (och för den delen på andra ställen också). Dagens låtsasskandal alltså. Jag borde kanske vara nöjd med att min triviala analys delas av minst en person till, men… äh. Det är redan mångomvittnat att ekonomi inte är Sahlins starka punkt. Att använda femton år gammalt fummel för att leda det i bevis borde vara överflödigt.

Sanna Rayman noterar på SvD att Thomas Bodström är i farten och slänger motioner om sig igen, utan att riktigt ha tänkt igenom saken. Jag skriver ”igen”, och hänvisar till när han ville förbjuda nollning.

Som den trogne läsaren kunnat uttyda på sistone är Beatrice Ask inte en av mina favoriter, men oppositionens alternativ är sannerligen inte bättre. Kan han inte nöja sig med att motionera på fotbollsplanen?

Jag borde väl inte ha blivit förvånad, men jag blev ändå lite tagen på sängen av kommentarsfloden till förra inlägget. Givet ämnet så förvånar tyvärr inte tonen i vissa av kommentarerna. Att kalla Israel för naziststat är givetvis idiotiskt, men jag låter det stå eftersom det renderar en Godwin-seger.

Hur som helst kastar jag om mina redan lösa bloggplaner lite och nedtecknar, for the record, på ett ungefär vad jag tycker att Israel borde göra. Jag skrev om det för drygt ett år sedan, och kan gott reprisera det:

När Israel evakuerade Gaza 2005 så var det väsentligen tänkt som första steget i ett ensidigt uppfyllande av (ungefärligen) Osloavtalet från 2000. Även om olyckskorparna fick rätt, och Hamas snarast såg det som uppmuntran, så tycker jag att man skulle fortsätta på den vägen. Gör samma sak med Västbanken. Utrym bosättningarna där och lämna över kontrollen till palestinierna. Det där jättestaketet har varit extremt effektivt på att stoppa självmordsbombningar, och jag begär inte att det ska avskaffas. Däremot ska det flyttas så att det inte ligger på västbanksk mark. Man kan inte heller begära att Israel ska upphöra med sina gränskontroller på ett bra tag än, men det borde vara en signifikant lättnad att inte längre ha sådana inne på Västbanken. Vad gäller kontroll av luftrum så tycker jag att det borde överlämnas tills behovet av motsatsen bevisats (tex med fler raketattacker). Hamnkontrollen är rimlig så länge Gaza styrs av en part med aktiv ambition att förinta Israel och som beväpnas från utlandet. ”Hamnkontroll” betyder förstås inte totalstopp, utan att man kontrollerar fartyg så att de inte är fulla av iranska raketer.
Golanhöjderna har jag ännu inte bildat mig en uppfattning om.

Den övergripande tanken är att så långt som möjligt ge Palestina en ny ordentlig chans att utvecklas i seriös riktning. Dock utan att vara direkt korkad å den egna befolkningens säkerhets vägnar.

Detta skrevs med Gazakriget i färskt minne, men sedan dess har inte mycket hänt. Min grundprincip är att Israel borde fortsätta med ett ensidigt uppfyllande av Osloavtalet. Det skulle vara en signal om vilja till fred som knappt ens RKU skulle kunna missa, och det skulle entydigt putta över bollen till den palestinska sidan – som det är nu är det liksom båda och ingen som har bollen.

Vidare tycker jag att man borde upphöra med landblockaden mot Gaza. Dels är den, som återgetts bland annat i Economist, inte speciellt effektiv (Gaza får ändå vad det vill ha från Egypten via tunnlar, vilket dessutom göder Hamas som beskattar denna handel), dels har det mig veterligen inte skjutits speciellt mycket från Gaza mot Israel på sistone. Jag ser helt enkelt inte att blockaden tjänar något konkret syfte längre.
Skulle raketbeskjutningen återupptas är man förstås i sin fulla rätt till nya krigsoperationer, precis som man i princip var sist det begav sig.

Sedan kan man fråga sig varför jag och alla andra snackar så mycket om vad Israel ska göra. Lika viktigt är vad Palestina, sådant det nu är, ska göra. Svaret är mycket enkelt: Erkänn Israels rätt att existera. Sluta med raketbeskjutning och terrordåd. Medverka för uppfyllande av Osloavtalet.

Från sin bekväma länstol kan man verkligen tycka: Ska det vara så sabla svårt?

Oppositionen tar sig en svängom i kulturpolitiken. DN skriver bland annat att man vill återinföra fri entré på statliga muséer. Det skulle förstås vara trevligt för mig, som bor i Stockholm och gillar att gå på museum. Men.

För det första så är det inte en självklar prioritering. Nästan alla statliga museer ligger i Stockholm. Är det givet att staten ska gynna just Stockholm på det sättet? Det är inte uppenbart fel, men inte heller någon no-brainer.

För det andra så var, om mitt minne inte sviker mig, vad regeringen gjorde väsentligen att man lät museerna behålla pengarna, men lät dem själva bestämma om de skulle fortsätta att använda dem till fri entré eller annat. De flesta, inte alla, valde då själva att använda dem till annat. Vad oppositionen vill tycks vara att införa mer direktstyre av museerna.

Vidare säger Pagrotsky att ”den nuvarande regeringens ambitionsnivå när det gäller kultur hittills har varit låg”. Det kan man förstås definiera som man vill, men det tenderar att missas att kulturen fått mer pengar under den här regeringen än under förra. De rödgröna brukar gilla att jämställa ambitioner med satsade pengar. Men det är klart, vi kan inte låta fakta stå i vägen för sanningen – och alla i branschen vet ju att de borgerligas kulturpolitik per definition måste vara usel.

Siv Holma (V) säger att ”Regeringen har hittills velat göra kulturarbetare till företagare och entreprenörer. Vi vill stärka kulturens oberoende och egenvärde.”
Ska vi gissa att oberoende i det här fallet betyder beroende av statliga pengar?

SvD skriver att man också vill återinföra den statliga konstnärslönen, tydligen eftersom det är viktigt att så många som möjligt får livslång försörjning utan krav på motprestation. I alla fall så länge de håller på med kultur. Men det är väl viktigt att Myrdal ska kunna knyta vänskapsband med indiska gerillor.

Håhåjaja.

Man tror knappt att det är sant. S har ett tag vevat på om den så kallade pensionärsskatten, det vill säga skillnaden mellan inkomstskatter mellan förvärvsarbetande och pensionärer. I dag på SvD Brännpunkt skriver Ibrahim Baylan: ”Pensionärsskatten ska bort”. Det är tydligen starten för en kampanj ”för avskaffandet av pensionärsskatten”.

Det hela är så korkat att jag nästintill tappar andan. Jag har inte tid att fiska hela artikeln, fast den är kort, men låt oss göra några nedslag.

Ett. Det finns ingen pensionärsskatt. Pensionärerna har under nuvarande regering fått sänkt skatt, klart mer än vad som skedde under förra S-regeringens tolv år. Därutöver har det tillkommit saker som en tandvårdsreform, som S-regeringen också trots egna intentioner misslyckades med att införa.
Hela grejen är att löntagare har fått sin skatt sänkt mer än pensionärer. Båda har fått det bättre, men löntagarna lite mer. Det är vad S kallar ”den absurda pensionärsbeskattningen”.

Två. En stor del av idén med jobbskatteavdraget är att stimulera till arbete. Det går inte att stimulera redan utfört arbete.

Tre. Påståendet att pension är uppskjuten lön är, för större delen av dagens pensionärer, inte sant. För folk som arbetar i dag är det sant, men för dem som arbetade igår är pensionerna ett pyramidspel som betalas av dagens arbetande. Därför är det viktigt att stimulera till arbete, så att gårdagens arbetare kan få pensioner.

Fyra. Baylan skriver att ”Regeringen Reinfeldt har frångått principen om en rättvis, progressiv beskattning”. Betydelsen av ordet ”rättvis” är rimligen ”införd av S”. Vad gäller progressiviteten så visade jag för ett tag sedan (den sista grafen) att Alliansregeringen har skärpt progressiviteten i skattesystemet. Det kan man tycka är bra eller dåligt, men så är det.

Fem. ”Den svenska regeringen har en orättvis, förlegad syn pensionärer – som en homogen grupp personer som har gjort sitt. (…) Äldres erfarenhet och kunnande behövs”, skriver Baylan.
Eh, ja. Det är därför Alliansregeringen – inte S-regeringen – har gjort det möjligt att anställa pensionärer med kraftigt reducerade kostnader för arbetsgivaren. Det utrymmet kan givetvis användas för höja lönen.

Hela den här grejen från S är så bottenlöst dum att jag hoppas att de får grundligt på nöten för det. Risken är förstås att folk verkligen är så dumma har så dålig koll som de hoppas, och att Alliansen med sin letargiska inställning till kommunikation skulle orka bemöda sig att gå till motangrepp kan vara för mycket att hoppas på.

Uppdatering
SvDs ledare i dag (11/3) skriver om kampanjen och tar upp en aspekt som jag inte iddes beröra, och som än tydligare beskrivs hos Den hälsosamme ekonomisten. Den så kallade klyftan kan stängas på två sätt – genom att sänka skatten för pensionärerna (vilket Alliansen påbörjat), eller genom att höja den för arbetarna. Det mesta tyder på att det är det senare som S primärt tänker sig. Så pensionärerna ska egentligen inte få det bättre, men de andra ska få det lite sämre, och på så sätt ska alla bli ungefär lika missnöjda, och då är det rättvist. Tadaa!

Jag är fortfarande förbluffad över kampanjen. Det är förstås vanligt att man från båda sidor blockgränsen inte instämmer i kampanjer som den andra sidan drar igång, men det är sällan man ser en kampanj som rent faktamässigt är så rätt och slätt fel som den här.