Archive for the ‘Politik’ Category

Det grekiska dramat

måndag 24 maj, 2010

Den här bloggposten har legat och skvalpat i snart en vecka nu. Jag är inte så nöjd med den, men postar jag den så blir jag i alla fall av med den.

Det bråkas fortfarande om Grekland och dess skuldkris. Själv tycker jag att det konstiga inte är att det bråkas fortfarande, utan att det bråkats alls.
För det har bråkats, både i maktens korridorer och gatans parlament. Båda dessa kontingenter har skyllt eländet på marknaden. De engagerade aktivisterna ställer till med mordbrand för att protestera mot IMFs lånevillkor.

Men vad finns det egentligen att bråka om? Mig synes situationen vara synnerligen enkel. Grekland har under lång tid spenderat mer pengar än man tjänat. När privatpersoner gör så fastnar de i en så kallad skuldfälla och blir tvungna att anpassa sitt leverne efter resurserna. Detsamma visar sig nu gälla stater. Grekland har länge tagit lån för att täcka upp skillnaden mellan produktion och konsumtion. Nu börjar de få svårt att hantera lånen. Vad finns det då att bråka om? Blir man upprörd över att den som lånat ut pengar vill få dem återbetalade som utlovat? Det är en märklig syn på både ekonomi och ekonomisk moral. Det är för övrigt mest folks pensionspengar som är utlånade, i vanlig ordning. Blir man upprörd över att potentiella långivare känner tvivel över återbetalningsförmågan, och antingen vill ha en riskpremie eller ställer villkor för lånen? Det kan man förstås bli. Men det är en smula oklart varför någon skulle vara tvungen att låna ut sina pengar till Grekland. Den som hävdar motsatsen är välkommen att till låg ränta låna ut sitt pensionskapital till den grekiska staten.

Givetvis är det tråkigt för Grekland, och på ett emotionellt sätt kan man sympatisera med deras besvikelse. Jag vet ju hur entusiastisk jag själv skulle vara inför en egen lönesänkning, eller ens fryst lön.
Men Grekland är inte ett av världens fattigare länder. Det är inte Zimbabwe direkt. Andra länder med klart sämre förutsättningar än Grekland har klarat sig alldeles utmärkt. Och det är inte heller bara en ond elits fel; grekerna är, vill jag minnas, notoriskt dåliga på att betala de skatter de ska. Den kallhamrade slutsatsen blir alltså: Well, Grekland, boo-fucking-hoo. Dags att ta sig samman.

Varning för förbifart förnuftet

onsdag 19 maj, 2010

I dag har man kunnat läsa (jag har för mig att det var på DNs löp också) något som förvisso inte är en nyhet: Även om man bygger Förbifart Stockholm så kan den bara ett eller ett par decennier efter sitt färdigställande vara överbelastad.

Det är inte en vågad gissning att vissa kommer att ta det till intäkt för att man inte ska bygga den alls, eftersom den inte kommer att vara alla köers bane. Jodå, det har redan hänt.
Men det är givetvis tvärtom. Att man räknar med att den snart kommer att vara underdimensionerad betyder just att den behövs. Att säga att den inte behövs för att många kommer att vilja åka på den sorterar någonstans i samma liga som att säga att man inte skulle ha byggt Essingeleden, för Centralbron var ju redan igenkorkad.

I dag har jag varit i Kiruna. En karl jag skulle träffa där hade haft företag i norra Stockholm, men enligt egen uppgift flyttat till Kiruna där tidsavstånden inte var så långa. Okej, visst hände det ofta att man behövde åka tretton mil. Men det tog en och en halv timme, och vad var det mot köerna när man skulle till södra delen av Stockholm?
Den som tror att en förbifart inte behövs, eh, tror fel.

Antisemitism på egen bakgård

söndag 16 maj, 2010

Så mycket som jag skrivit om Aftonbladet, Boström och antisemitism så kanske vän av ordning undrar varför jag ännu inte skrivit om den solklart turboantisemitiske centerpartisten, inte minst som jag själv återkommande uppvisar centerpartistiska sympatier.

Nå, förutom att man inte kan skriva om allt (jag har till exempel inte skrivit om Vilks trots tumultet den senaste veckan, jag är ingen nyhetsbyrå) så är svaret enkelt. Det finns ingen som betvivlar att den här dårfinken är just en antisemitisk dårfink. Ingen Carin Jämtin har på Fejan sagt att han gör ett viktigt jobb. Ingen stor tidning har publicerat hans dravel och ställt sig bakom det. Visst, C har uppenbarligen inte gjort grundläggande research på honom, men när man väl fick honom påpekad för sig så var det snabba ryck.

Kort sagt, här finns inget av något större intresse.

När lillefar super är det rätt

fredag 14 maj, 2010

Expressen uppmärksammar en glipa i Lars Ohlys lans för högskattesamhället. Tydligen har han blivit medveten om att höga skatter gör det svårt för fotbollsklubbar att betala attraktiva löner till sina spelare. Fotboll ligger Ohly varmt om hjärtat. Han tycker att det kan vara aktuellt med specialundantag i dessa fall.
Ungefär samtidigt, på Vänsterpartiets partikongress, uttrycks det att det är för lätt att bli rik i Sverige. V i synnerhet är ofta på krigsstigen för att klämma åt ”de rika”, vilket vanligen åsyftar folk med betydligt lägre lön än spelarna i allsvenskan har.
Hur går det ihop?
Det gör det förstås inte.

För några år sedan, efter valet, var V tvungna att skära ned i personalen på sitt ~kansli. Man undantog då ett par personer från turordningsreglerna, med motiveringen att i en liten verksamhet kan sådant vara viktigt för att få saker och ting att fungera. Fint, det kan man väl förstå – om man inte råkar vara vänsterpartist, och har fört mycket oväsen om att just sådana undantag inte ska vara tillåtna.
Hur går det ihop?
Det gör det förstås inte.

Båda exemplen visar med all önskvärd tydlighet att de är helt ute och cyklar, med en kompass som bara pekar mot stålet i den egna cykeln och en karta som inte uppdaterats sedan revolutionsåret -48. Så fort de får ta konsekvenserna av sina egna förslag så slingrar de sig undan. För just dem finns ömmande omständigheter, men andra arbetsgivare och rikingar är onda och ska därmed lida ont.

Hittills tyder mycket på att V får bra betalt för sitt samarbete med S och MP.
Snart i en regering nära dig?

Uppdatering
Efter några veckors betänketid bekräftat Ohly att han inte bara slant med tungan. Jag och DN skriver mer.

Val: Regeringsduglighet och lite trafik

tisdag 4 maj, 2010

I förra posten på valtemat angrep jag oppositionens bristande förmåga att få saker gjorda; att gå från stora ord till praktisk, fungerande handling. Ett utmärkt exempel, som också berör trafikpolitiken, är haveriet kring Förbifart Stockholm.

För att avhandla själva sakfrågan först så är det rätt självklart att förbifarten i någon form bör byggas. Ska man med bil ta sig mellan norr och söder i Stockholm så gives i dag väsentligen två alternativ: Essingeleden eller Centralbron, rakt genom stan. När en optimistisk pråm häromåret rammade Essingeleden blev det uppenbart hur sårbart systemet är för minsta störning. Med Essingeleden stängd kunde man välja mellan en helt igenkorkad väg genom city, eller att köra via Strängnäs. Det är helt galet för Stockholm som region och för landet som helhet att huvudstaden inte klarar av att kommunicera med sig själv. Förbifarten är en långsiktig dellösning på det, och det är väl ingen som tror att vi för all framtid ska köra med bensinbilar på den? Jag har tidigare utvecklat min ståndpunkt visavi bilen, för den som är intresserad; sammanfattning: den är inte perfekt i dag, men den blir bättre och det är något önskvärt att behålla biltrafik. Kollektivtrafik är en mycket bra lösning på delar av trafikfrågan, men kan omöjligen lösa allt.

Det om sakfrågan. Allt det här vet och accepterar en stabil politisk majoritet, omfattande i stort sett alla partier utom MP och V. Ändå blev vi häromveckan bryskt påminda om att samarbetet mellan S+MP+V inte direkt är något romantiskt äktenskap. Många har olyckskraxat om att de inte kommer att komma överens, men naturligtvis kommer de att komma överens. Frågan är vad de kommer överens om, och hur det går till.

Det är sant att denna trio under lång tid hade ett budgetsamarbete. Det påpekar de gärna. Vad de mindre gärna vill att man ska minnas är hur det såg ut. Det var utpressning, backstabbing och hotande regeringskris varenda sabla gång. Haveriet med Förbifart Stockholm visar att dessa tider inte är förbi. Här misslyckades man faktiskt med att bli eniga, och skickade frågan tillbaka till väljarna. De försöker framhålla det som ett demokratiskt framsteg, men det är naturligtvis struntprat, eftersom

  • Det här är ett skolexempel på en fråga man inte ska ha folkomrösta i. Det är ett komplext ekonomiskt beslut, och det finns inget sätt att utkräva ansvar av väljarna för deras beslut.
  • Om det är så viktigt att ha folkomröstning om det här trafikprojektet, varför ska man då inte också ha det om höghastighetsjärnvägen som de har bestämt att man ska ha, och som kommer att kosta 5-10 gånger mer?
  • De tänker sig att man ska fortsätta med projekteringen av arbetet fram till folkomröstningen, för sådant kostar i deras värld inga pengar. Säg det till alla dem som vill ha lön för sitt projekteringsarbete.
  • Som en bonus är folkomröstningen möjligen olaglig; regeringen kan, har det sagts från juridiskt håll, inte beordra fram en folkomröstning i en viss del av landet.

Så, visst kommer de att kunna enas. Den här gången enades de om att de inte klarar av att regera, och att de ska göra spektakel av en stor men inte anmärkningsvärt stor infrastruktursatsning. Det är knappast Valmyndighetens eller folkets fel, men det är ändå vi som får lida för det. Vad blir nästa folkomröstning? Afghanistan? Varenda fråga i utrikespolitiken där Lars Ohly utnyttjar att S behöver honom mer än han behöver S? Polisens antal? Fastighetsskatten?

Kan man inte regera så ska man inte. Att koalitionspartier inte tycker likadant i varje fråga är naturligt, men det ingår i dealen att man kan hantera sådant. Oppositionen har kommit fram till att de inte gillar att vara opposition, men har redan på torrsimstadiet uppvisat en förskräckande inkompetens och brist på förmåga att hantera de krav en koalitionsregering ställer. Preludiet förskräcker. De har inte i regeringsställning att göra.

Uppdatering
Jag ser nu att prediktionen om Afghanistan har alla möjligheter att falla ut på sämsta möjliga sätt…
DN: Rödgröna passar om Afghanistan

Uppdatering 2
SvDs ledarblogg tipsar om en artikel på temat: ”Rödgrön skräckfärd” i Fokus. Långt och läsvärt. Inte för att det finns någon garanti för att Alliansens interna förhandlingar alltid är en dans på rosor, men min kommentar ovan om hur det var när de skulle komma överens förr om åren är uppenbarligen inte passé.

Val: Miljöpolitik

måndag 3 maj, 2010

Efter att ha plockat enkla poäng i Saab-frågan ger jag mig nu på något som för många kan tyckas vara en tough sell: Att regeringen har en bättre miljöpolitik än oppositionen. Oppositionen har ju Miljöpartiet, som per definition har bäst miljöpolitilk, eller hur?

Det är sant att Moderaterna länge gav blanka fan i allt vad miljö hette, och att Miljöpartiet var de som på allvar fick in miljöfrågan i svensk politik. Men sedan dess har det hänt saker. Alla partier har i dag tagit till sig miljöfrågan, och det är inte längre självklart att den som har mest miljö i namnet har den bästa politiken.

De senaste åren har miljöpolitik varit nära knutet till energipolitik, och det är därför naturligt att jag koncentrerar mig på det. Självklart finns andra relevanta aspekter, och vi får se om jag orkar/hinner/ids beröra några av dem. De energipolitiska aspekterna får dock ta högsätet.

Det är sunt att ha som övergripande mål att minska utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser. Dels är det rimligt att anta att teorin1 om mänsklig uppvärmning i stora drag är korrekt, dels kommer de fossila bränslena så småningom att ta slut2, så att inte fundera över detta är att stoppa huvudet i sanden.

Just Sverige är lite speciellt eftersom elproduktionen i landet till mycket liten del tillför koldioxid; som bekant är det i stort sett hälften var av vattenkraft och kärnkraft, med en smula vindkraft som bonus. Framöver kan man vänta sig att behovet av el kommer att öka.
Dels är de stora energibesparingarna redan gjorda i Sverige. Det finns inte längre en massa lågt hängande frukt att plocka på det området. Det betyder inte att allt som går att göra är gjort, men att förvänta sig drastiska besparingar i Sverige är inte realistiskt.
Dels har jag i mitt energirika evangelium predikat att ökad energianvändning är ett nödvändigt medel för att nå synnerligen eftersträvansvärda mål.
Dels, rent konkret, om vi nu ska börja använda el för att ersätta fossila bränslen på andra områden – tänk elbilar – så är det uppenbart att elbehovet ökar, inte minskar.
Detta ska vi alltså få ihop med att generera elen på icke koldioxidintensiva sätt.

Potentialen för att öka uttaget av vattenkraft i Sverige är försumbar. Vind och sol är trevliga grejer och definitivt ett komplement, men mer kan man av olika skäl inte förvänta sig i dag. Som Kungliga Vetenskapsakademiens energiutskott kommit fram till, kärnkraft är det i närtid enda realistiska alternativet. Kärnkraft är också, som jag tidigare argumenterat, behäftat med betydligt mindre farliga restprodukter än fossila bränslen, även om man helt negligerar växthuseffekten. Det kanske förvånar någon, men faktum är att man i dag fäster bokstavligen flera hundra miljoner gånger större vikt vid kärnkraftens giftighet än vid fossila bränslens giftighet. Av ett rent sammanträffande ser jag också just nu att Kungliga Vetenskapsakademien återkommit i ämnet i dag.

Så, efter denna långa introduktion. Hur ser de politiska alternativen ut?
Regeringen ser ut att godkänna fortsatt användning av kärnkraft, tillsammans med en begränsad ökning av kapaciteten.
Oppositionen vill fortfarande stänga kärnkraften.
Båda vill öka användningen av förnyelsebara energikällor (mest vindkraft och biobränslen). Oppositionens linje kräver dock att tappet från kärnkraften ersätts på detta sätt, vilket är rätt och slätt fantasier. Situationen påminner om, eller är snarare identisk med, när regeringen satte ett mål på 30%(?) minskade koldioxidutsläpp. Oppositionen var genast där och ropade på 40%, men var helt utan idéer för hur det skulle gå till – särskilt som man vägrar använda sig av de bra alternativ som faktiskt finns. Det är symptomatiskt. Man är bra på att larma och göra sig till, men när det kommer till praktiskt genomförande finns det ingen substans bakom den höga svansföringen, inget som håller i sinnevärlden.

Samma praktiska handfallenhet gav sig tillkänna när oppositionen nyss som klimatåtgärd presenterade en höjning av bensinskatten. Tidigare erfarenheter har visat att folk är påfallande okänsliga för höjda bensinpriser. Man kör i stort sett lika mycket bil ändå och drar in på något annat om det behövs för att klara ekonomin. Höjda bensinskatter är sålunda ett effektivt sätt att dra in mer pengar till staten, men som åtgärd för att minska CO2 är det mycket skrik för lite ull3. Det luktar en hel del ”We have to do something. This is something. Therefore we have to do it.”

Det är mycket känslor och lite kalkyler i miljöpolitiken. Växthuseffekten är ett globalt problem, och givet ändliga resurser bör man satsa dem där de får störst effekt. Sverige har redan kommit långt i sitt arbete, och fortsatta minskningar på hemmaplan är relativt dyra. Därför har regeringen föreslagit att pengar för utsläppsminskningar skulle kunna gå till åtgärder i andra länder där samma resurser kan få en mycket större effekt. Detta har man på den vänstra planhalvan motsatt sig, och utmålat som ett sätt att smita från ansvar.
Det är alltid vanskligt att spekulera i andras inre liv, men en sådan inställning förklaras lättast av en övertygelse om att miljöpolitik inte är riktig miljöpolitik om det inte gör ont. Prio ett är att umbära och försaka, om det sedan får någon effekt är på något sätt sekundärt. Bensinskatter kan man alltid höja, det kanske inte är speciellt effektivt ur en miljösynpunkt men det gör i alla fall ont.

Ett annat exempel är fisken. Det är allom bekant att många fiskevatten är i ett bedrövligt skick. Nå, det finns en lösning som testats av några länder (Tex Island och Nya Zeeland), och som åtminstone där fungerat bättre än något annat, nämligen att införa ett system med äganderätter för att på så vis neutralisera the Tragedy of the Commons. Det verkar vettigt att försöka med det i Sverige också, vilket regeringen föreslagit. Miljöpartiet är dock inte riktigt med på den idén. Varför? Det förefaller oklart. En förklaring som ligger nära till hands är att det är svårt att få ihop en sådan ansats med en världsbild där godheten i miljöpolitiken är direkt proportionell mot smärtan den medför.

Miljöpartiet, som till stor del är de som sätter tonen för miljöpolitiken inom oppositionen, har ett djupt rotat teknikmotstånd. Det är också synnerligen väldokumenterat att ren vetenskapsfientlighet är utbrett inom partiet. Det är då inte så konstigt att de enda lösningar man tar till sig är sådana som handlar om ransonering.

Miljöpartiet och oppositionen är bra på att skrika högt om miljön. Det är i sig ingen dålig sak. Det kan behövas att någon skriker för att sådant ska bli uppmärksammat. Men det är inte säkert att den som skriker högst har de bästa lösningarna. Inte minst måste olika saker kunna vägas mot varandra. Att vara emot allt är bra plakatpolitik, men inte bra miljöpolitik. I sin synbarligen närmast kompletta oförmåga att prioritera och hålla huvudet kallt har oppositionen byggt en miljöpolitik av tomma ord. Sådant fungerar i opposition, men det duger inte om man vill regera.

Det finns mer att säga, men det här kan inte bli hur långt som helst. Nuvarande regering har inte samma uppskruvande tonläge om miljön, men de har visat en viss förmåga att get shit done. Det är mer än man kan säga om vänstra planhalvan, och att åstadkomma saker i praktiken tycker jag är viktigare än vem som kan hitta på störst siffror. Därför anser jag att regeringen har en bättre miljöpolitik än oppositionen.

1Jag använder här ordet teori i dess vetenskapliga mening, vilket ställer mycket högre krav än i dess vardagliga mening; den vardagliga användningen av ”teori” motsvaras i vetenskapliga sammanhang mer av explorativ hypotes eller hugskott.

2Okej, jag vet, de kommer aldrig att ta slut. De kommer bara att bli så dyra att man inte vill ha dem längre. Men det är i praktiken samma sak.

3Man kan dock tänka sig att högre priser på just bensin kan leda till att andra bränslen framstår som mer attraktiva, och den effekten är antagligen starkare i dag än igår. Det förefaller dock långsökt att det skulle ha blivit någon mirakulös förändring.

Spekulerande om taktiserande

tisdag 27 april, 2010

Jag ser i SvD att Mats Odell myntar begreppet ”Tobleronepolitik” om oppositionens utlovade bidrag till kommunerna.
Man kan fråga sig om det är så smart. Genom att använda den termen spelar man med i charaden om att Sahlins fall på 90-talet bara handlade om en Toblerone, när det i själva verket var så ofantligt mycket mer än så.
Å andra sidan kanske förhoppningen är att oppositionen ska hugga till med att det är ynkligt att komma och snacka om en Toblerone, så att man får casus belli för att påminna folk om mängden av hyss hon hade för sig. Det är möjligt att det är taktiskt slugt, men lite trist. Inte så att Sahlins eskapader på 90-talet totalt saknar intresse, men det är ändå jämförelsevis ointressant i dag när det finns så gott om andra saker att angripa Sahlin och i synnerhet hennes politik för.

Däremot är oppositionens faktiska svar, där de går i taket över det gränslöst låga i angreppet och jämför med kosackval, väl så befängt. Är det två självmål vi ser kanske?

Uppdatering
Jag ser nu att det flyttat upp överst hos SvD (och för den delen på andra ställen också). Dagens låtsasskandal alltså. Jag borde kanske vara nöjd med att min triviala analys delas av minst en person till, men… äh. Det är redan mångomvittnat att ekonomi inte är Sahlins starka punkt. Att använda femton år gammalt fummel för att leda det i bevis borde vara överflödigt.

Bodström motionerar igen

tisdag 13 april, 2010

Sanna Rayman noterar på SvD att Thomas Bodström är i farten och slänger motioner om sig igen, utan att riktigt ha tänkt igenom saken. Jag skriver ”igen”, och hänvisar till när han ville förbjuda nollning.

Som den trogne läsaren kunnat uttyda på sistone är Beatrice Ask inte en av mina favoriter, men oppositionens alternativ är sannerligen inte bättre. Kan han inte nöja sig med att motionera på fotbollsplanen?

Armchair general

söndag 11 april, 2010

Jag borde väl inte ha blivit förvånad, men jag blev ändå lite tagen på sängen av kommentarsfloden till förra inlägget. Givet ämnet så förvånar tyvärr inte tonen i vissa av kommentarerna. Att kalla Israel för naziststat är givetvis idiotiskt, men jag låter det stå eftersom det renderar en Godwin-seger.

Hur som helst kastar jag om mina redan lösa bloggplaner lite och nedtecknar, for the record, på ett ungefär vad jag tycker att Israel borde göra. Jag skrev om det för drygt ett år sedan, och kan gott reprisera det:

När Israel evakuerade Gaza 2005 så var det väsentligen tänkt som första steget i ett ensidigt uppfyllande av (ungefärligen) Osloavtalet från 2000. Även om olyckskorparna fick rätt, och Hamas snarast såg det som uppmuntran, så tycker jag att man skulle fortsätta på den vägen. Gör samma sak med Västbanken. Utrym bosättningarna där och lämna över kontrollen till palestinierna. Det där jättestaketet har varit extremt effektivt på att stoppa självmordsbombningar, och jag begär inte att det ska avskaffas. Däremot ska det flyttas så att det inte ligger på västbanksk mark. Man kan inte heller begära att Israel ska upphöra med sina gränskontroller på ett bra tag än, men det borde vara en signifikant lättnad att inte längre ha sådana inne på Västbanken. Vad gäller kontroll av luftrum så tycker jag att det borde överlämnas tills behovet av motsatsen bevisats (tex med fler raketattacker). Hamnkontrollen är rimlig så länge Gaza styrs av en part med aktiv ambition att förinta Israel och som beväpnas från utlandet. ”Hamnkontroll” betyder förstås inte totalstopp, utan att man kontrollerar fartyg så att de inte är fulla av iranska raketer.
Golanhöjderna har jag ännu inte bildat mig en uppfattning om.

Den övergripande tanken är att så långt som möjligt ge Palestina en ny ordentlig chans att utvecklas i seriös riktning. Dock utan att vara direkt korkad å den egna befolkningens säkerhets vägnar.

Detta skrevs med Gazakriget i färskt minne, men sedan dess har inte mycket hänt. Min grundprincip är att Israel borde fortsätta med ett ensidigt uppfyllande av Osloavtalet. Det skulle vara en signal om vilja till fred som knappt ens RKU skulle kunna missa, och det skulle entydigt putta över bollen till den palestinska sidan – som det är nu är det liksom båda och ingen som har bollen.

Vidare tycker jag att man borde upphöra med landblockaden mot Gaza. Dels är den, som återgetts bland annat i Economist, inte speciellt effektiv (Gaza får ändå vad det vill ha från Egypten via tunnlar, vilket dessutom göder Hamas som beskattar denna handel), dels har det mig veterligen inte skjutits speciellt mycket från Gaza mot Israel på sistone. Jag ser helt enkelt inte att blockaden tjänar något konkret syfte längre.
Skulle raketbeskjutningen återupptas är man förstås i sin fulla rätt till nya krigsoperationer, precis som man i princip var sist det begav sig.

Sedan kan man fråga sig varför jag och alla andra snackar så mycket om vad Israel ska göra. Lika viktigt är vad Palestina, sådant det nu är, ska göra. Svaret är mycket enkelt: Erkänn Israels rätt att existera. Sluta med raketbeskjutning och terrordåd. Medverka för uppfyllande av Osloavtalet.

Från sin bekväma länstol kan man verkligen tycka: Ska det vara så sabla svårt?

Allt var bättre 1974

torsdag 8 april, 2010

Oppositionen tar sig en svängom i kulturpolitiken. DN skriver bland annat att man vill återinföra fri entré på statliga muséer. Det skulle förstås vara trevligt för mig, som bor i Stockholm och gillar att gå på museum. Men.

För det första så är det inte en självklar prioritering. Nästan alla statliga museer ligger i Stockholm. Är det givet att staten ska gynna just Stockholm på det sättet? Det är inte uppenbart fel, men inte heller någon no-brainer.

För det andra så var, om mitt minne inte sviker mig, vad regeringen gjorde väsentligen att man lät museerna behålla pengarna, men lät dem själva bestämma om de skulle fortsätta att använda dem till fri entré eller annat. De flesta, inte alla, valde då själva att använda dem till annat. Vad oppositionen vill tycks vara att införa mer direktstyre av museerna.

Vidare säger Pagrotsky att ”den nuvarande regeringens ambitionsnivå när det gäller kultur hittills har varit låg”. Det kan man förstås definiera som man vill, men det tenderar att missas att kulturen fått mer pengar under den här regeringen än under förra. De rödgröna brukar gilla att jämställa ambitioner med satsade pengar. Men det är klart, vi kan inte låta fakta stå i vägen för sanningen – och alla i branschen vet ju att de borgerligas kulturpolitik per definition måste vara usel.

Siv Holma (V) säger att ”Regeringen har hittills velat göra kulturarbetare till företagare och entreprenörer. Vi vill stärka kulturens oberoende och egenvärde.”
Ska vi gissa att oberoende i det här fallet betyder beroende av statliga pengar?

SvD skriver att man också vill återinföra den statliga konstnärslönen, tydligen eftersom det är viktigt att så många som möjligt får livslång försörjning utan krav på motprestation. I alla fall så länge de håller på med kultur. Men det är väl viktigt att Myrdal ska kunna knyta vänskapsband med indiska gerillor.

Håhåjaja.

Val: Saabverk 80

onsdag 7 april, 2010

Det har gått ett bra tag nu sedan jag storartat lovade att prata politik inför valet. Jag har goda förfall – spex och semester i Nicaragua. Men nu fick jag oförhappandes en ledig kväll, så det är väl dags att börja. Och jag börjar med att göra det enkelt för mig och snacka Saab. Som få andra områden synliggjorde den frågan de två blockens olika ekonomiska reflexer.

Nu är jag inte helt tillfreds med lösningen sådan den blev. Regeringen står som borgenär för ett lån av rejäla dimensioner. Om Saab går år skogen, och det är knappast otroligt, måste man falla tillbaka för säkerheten för lånet. Vad den består i är inte offentligt, men det har spekulerats rimligt i att den knappast täcker hela lånet. Man har alltså utsatt sig för en betydande risk för miljardförlust. Kanske hade det varit bättre att låta Saab gå omkull?

Men när man kritiserats vänsterifrån är det inte det kritiken har gällt. När den alls har konkretiserats så har det snarare handlat om att regeringen skickar in för lite av skattebetalarnas pengar i förlustföretag. Sahlins första impuls var att ge fem miljarder till GM. Alltså ge. Redan där hade hon säkerställt långt större förluster för staten än vad regeringen nu tagit en viss risk för.

I början talades det vitt och brett om att staten borde ta över Saab. Att Göran Greider tycker det förvånar knappast någon, men oppositionen var inne på samma sak. Stålverk 80, någon? Eller en ny varvspolitik, med statliga miljarder in och, eh, inget ut som någon blir glad av? Likheterna är slående.

Läs också gärna min i detaljer inaktuella men i princip fortfarande gällande utläggning om detta:
Att investera oss ur krisen…

Varje gång GM försökte utpressa svenska staten så hoppade oppositionen efter chansen att ge bort pengar – pengar som annars kunde användas på mantrat vård-skola-omsorg. Snart sagt varenda fint gick man på. Samtidigt behöll regeringen lugnet. Maud Olofsson var hela tiden tydlig med att det inte finns någon anledning att tro att staten är en bra biltillverkare, och om man nu trodde att Saab var ett sådant kap så kunde man (hör ni det, IF Metall) få gå in och satsa med sina egna pengar. Put one’s money where one’s mouth is, som de säger i utlandet.

Det är sammanfattningsvis plågsamt tydligt att föreställningen om Socialdemokratins ekonomiska förnuft och borgerlighetens dito släpphänthet har noll och intet med dagens verklighet att skaffa. Tanken på att ge oppositionen nyckeln till statens – det vill säga de svenska skattebetalarnas – kassakista är inte ägnad att förbättra nattsömnen.

Ständigt denne Boström

onsdag 24 mars, 2010

Tydligen utpekas israeliska hjälparbetare på Haiti av Syrien som organtjuvar. Inget speciellt nytt med det i sig, statskontrollerat judehat är legio i denna del av världen. Det för svenskt vidkommande (relativt) nya är att man åberopar Boströms artikel som stöd. Jag har tidigare nämnt artikelns genklang i dessa kretsar, och rundgången tycks fortsätta.

För inte så länge sedan sade Carin Jämtin på Facebook att Boström gör ett viktigt arbete – och ja, kontexten var hans artikel. Undrar om det var sådant här hon menade. Och om inte, vad sjutton hon menade då.

Ett fall framåt

lördag 20 mars, 2010

Jag har tidigare varit hård mot Birgitta Rydberg för att hon tvärvägrat ett sprutbytesprogram för narkomaner i Stockholm. Därför är det med icke ringa glädje jag nu noterar att hon har ändrat sig. Eller nå, ändrat sig verkar lite oklart om hon har. Det ser lite surmagat ut tycker jag. Men det spelar i dagsläget inte så stor roll, det viktiga är att hon de facto ställer sig bakom beslutet.

– Jag tror inte att enbart sprutbyte gör någon skillnad [för smittspridningen]. Men vi hoppas på att nå personer som vi tidigare inte har fått kontakt med, se till att de får sjukvård, bygga upp ett förtroende och så småningom få in dem i behandling, säger Birgitta Rydberg.

Nå, det första får vi se. Jag tror att det gör det, men vi får se. Det senare är väl så viktigt.

Sent men godkänt, Rydberg.

Gräddfil är gott

onsdag 10 mars, 2010

Ett: För något år sedan tecknade jag genom mitt fackförbund en privat sjukvårdsförsäkring.

Två: Jag har till och från (på sistone mest till) haft problem med ont i benen i samband med idkande av idrottsliga aktiviteter.
Igår kopplade jag ihop ett och två och ringde försäkringsnumret.

När jag tecknade försäkringen var min tanke att jag redan betalade ett par tusenlappar i månaden till vårdapparaten. Genom att betala 150 kronor till så får jag också tillgång till vård. Det verkade vara en vettig marginalinvestering.

Det här är min första kontakt med privat vård. Så här har det gått hittills.
Igår eftermiddag ringde jag dem. Telfonkö: Ingen.
Jag fick en tid hos en ortoped kl 08:20 i dag.
Han klämde på mig och grymtade en del. Kom fram till att man nog skulle röntga ryggen. Jaha, var och när?
I huset bredvid, genast.
Jag gick dit och fick veta att jag tyvärr skulle få vänta lite, kanske 20-30 minuter.
Efter fem minuter var det min tur.
Pang bom, upp på britsen.
08:50 var jag ute igen och på väg till jobbet.

Goddamn säger jag.
Okej, jag har inte fått svaren än. Dem får jag i nästa vecka.
Men ändå. Jag vågar påstå att det här i den offentliga vårde skulle ha varit en betydligt längre process än arton timmar – om jag ens hade kommit så långt.
(En ytlig bekant har väntat ett halvår på offentlig remiss för vagt liknande problem.)
Som vi vet är svensk offentlig vård ofta utmärkt – när man får den. Det är tillgängligheten som brister, till en sådan grad att vi ligger i Europas bottenskikt.

Nå, så låt oss sammanställa så här långt.

Vinnare:

  • Jag, som fick vård svischande snabbt.
  • Den privata vårdgivaren, som fick in lite pengar.
  • Vårdpersonal i största allmänhet, som får ett alternativ till Landstinget som arbetsgivare, och en större arbetsmarknad.
  • Den offentliga vården, som slapp att jag kom och ville ha del av dess resurser, trots att jag redan i någon mening betalat för dem.
  • Alla som köar till den offentliga vården, när jag inte tar upp en plats i kön.

Förlorare:

  • Um… försäkringsbolaget, antar jag. I alla fall på kort sikt.

Nota bene: Det här ogillar S och V. Usch och fy. För jag fick ju vård snabbt. Och det är dåligt, för alla fick inte vård snabbt. Då är det bättre att jag får det mycket sämre och alla andra lite sämre.

Hur dumma tror de att vi är?

onsdag 10 mars, 2010

Man tror knappt att det är sant. S har ett tag vevat på om den så kallade pensionärsskatten, det vill säga skillnaden mellan inkomstskatter mellan förvärvsarbetande och pensionärer. I dag på SvD Brännpunkt skriver Ibrahim Baylan: ”Pensionärsskatten ska bort”. Det är tydligen starten för en kampanj ”för avskaffandet av pensionärsskatten”.

Det hela är så korkat att jag nästintill tappar andan. Jag har inte tid att fiska hela artikeln, fast den är kort, men låt oss göra några nedslag.

Ett. Det finns ingen pensionärsskatt. Pensionärerna har under nuvarande regering fått sänkt skatt, klart mer än vad som skedde under förra S-regeringens tolv år. Därutöver har det tillkommit saker som en tandvårdsreform, som S-regeringen också trots egna intentioner misslyckades med att införa.
Hela grejen är att löntagare har fått sin skatt sänkt mer än pensionärer. Båda har fått det bättre, men löntagarna lite mer. Det är vad S kallar ”den absurda pensionärsbeskattningen”.

Två. En stor del av idén med jobbskatteavdraget är att stimulera till arbete. Det går inte att stimulera redan utfört arbete.

Tre. Påståendet att pension är uppskjuten lön är, för större delen av dagens pensionärer, inte sant. För folk som arbetar i dag är det sant, men för dem som arbetade igår är pensionerna ett pyramidspel som betalas av dagens arbetande. Därför är det viktigt att stimulera till arbete, så att gårdagens arbetare kan få pensioner.

Fyra. Baylan skriver att ”Regeringen Reinfeldt har frångått principen om en rättvis, progressiv beskattning”. Betydelsen av ordet ”rättvis” är rimligen ”införd av S”. Vad gäller progressiviteten så visade jag för ett tag sedan (den sista grafen) att Alliansregeringen har skärpt progressiviteten i skattesystemet. Det kan man tycka är bra eller dåligt, men så är det.

Fem. ”Den svenska regeringen har en orättvis, förlegad syn pensionärer – som en homogen grupp personer som har gjort sitt. (…) Äldres erfarenhet och kunnande behövs”, skriver Baylan.
Eh, ja. Det är därför Alliansregeringen – inte S-regeringen – har gjort det möjligt att anställa pensionärer med kraftigt reducerade kostnader för arbetsgivaren. Det utrymmet kan givetvis användas för höja lönen.

Hela den här grejen från S är så bottenlöst dum att jag hoppas att de får grundligt på nöten för det. Risken är förstås att folk verkligen är så dumma har så dålig koll som de hoppas, och att Alliansen med sin letargiska inställning till kommunikation skulle orka bemöda sig att gå till motangrepp kan vara för mycket att hoppas på.

Uppdatering
SvDs ledare i dag (11/3) skriver om kampanjen och tar upp en aspekt som jag inte iddes beröra, och som än tydligare beskrivs hos Den hälsosamme ekonomisten. Den så kallade klyftan kan stängas på två sätt – genom att sänka skatten för pensionärerna (vilket Alliansen påbörjat), eller genom att höja den för arbetarna. Det mesta tyder på att det är det senare som S primärt tänker sig. Så pensionärerna ska egentligen inte få det bättre, men de andra ska få det lite sämre, och på så sätt ska alla bli ungefär lika missnöjda, och då är det rättvist. Tadaa!

Jag är fortfarande förbluffad över kampanjen. Det är förstås vanligt att man från båda sidor blockgränsen inte instämmer i kampanjer som den andra sidan drar igång, men det är sällan man ser en kampanj som rent faktamässigt är så rätt och slätt fel som den här.