Förvånansvärt vettig

På kort tid har det nu publicerats i alla fall två debattartiklar mot ett svenskt Nato-inträde. Jag tycker att båda brister allvarligt i sin argumentation, och i vissa stycken även i sin sanningsenlighet. Jag välkomnar en Nato-debatt, men folk får gärna skärpa sig också.

Den första artikeln har jag redan skrivit om både på Facebook och Twitter (@DanTilert). Den är inte huvudnumret i det här inlägget, så jag bara lyfter in ungefär vad jag skrev där.
Hirdman skriver:
http://www.dn.se/debatt/tio-myter-och-missforstand-om-svensk-sakerhetspolitik/
Det är egentligen och ungefärligen de argument mot Nato vi brukar se. Vi ska inte se om vårt försvar, för då kommer Kreml få dåndimpen. Som vanligt funderas inte över VARFÖR denna dåndimp, om man inte räknar ett omyndigförklarande psykologiserande över Kreml.
Men de är inte idioter i Kreml. De vet att Sveriges försvar är just ett försvar, utan nämnvärd förmåga att överfalla Ryssland, och det lär inte ändra sig i brådrasket.
Varför då denna Kremls besatthet vid att Sverige inte ska vara förmöget att försvara sig? Det hade kunnat vara värt en rad eller två också.
(Ni kan också få ett facit från mig. Låg nivå på svensk försvarsförmåga gynnar rysk militär och politisk handlingsfrihet, samtidigt som det missgynnar svensk militär och politisk handlingsfrihet. Svårare är det inte.)
Lyckligtvis, för den som vill läsa längre kommentarer, finns det andra som bemött Hirdman.
Långt och systematiskt här.
http://www.svd.se/nato-hirdmans-misslyckade-myth-busting
Inte lika systematiskt men betydligt kortare i del av denna artikel i dag.
http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-vanskap-byggs-inte-med-hot-och-logner/
Som påpekas både av Mattias S i Facebook-kommentar och i DN-ledaren tycks Hirdman numera ha Kreml som uppdragsgivare. Jag vill egentligen att argument primärt ska bedömas på sin egen styrka och inte på avsändaren, och det tycker jag funkar fint även i detta fall. Jag går dock med på att i det här fallet är avsändarens kopplingar relevant information.

Uppdatering den 22 juni: Det har nu kommit ett svar från andra gamla Moskva-ambassadörer. Borde vara tillnyktrande läsning. Det är bistra ord.
”Det är Sven Hirdman som sprider myter”
Lösryckt: ”Det är svårt att se några verkliga möjligheter att med nuvarande premisser föra en dialog med Putins Ryssland om en revidering av säkerhetsordningen i Europa. Denna behöver inte revideras utan respekteras. Sannolikt skulle dock inte heller eftergifter och anpassning minska spänningen. Konflikten med Väst fyller helt enkelt en viktig funktion i den nuvarande ryska maktutövningen. Dessvärre måste kanske EU, Sverige och även Nato åter utveckla sin förmåga att hantera en utdragen konfrontation. I den kraftmätning som nu pågår väcker en sådan förmåga respekt och verkar avhållande, medan försöken att se konflikten från motsidans synpunkt och söka efter kompromisser tolkas som svaghet och genererar större aptit.”

Den andra artikeln är skriven av Thage G Peterson, som var försvarsminister 1994-1997 – av en händelse under samma period som jag gjorde min militärtjänst. Han har publicerat sig på Aftonbladet Kultur, vilket väl kan sägas sätter tonen för vad han skriver.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article20984299.ab
Jag tänker fiska den. Inte i alla detaljer, men valda delar. Citat ur artikeln kursiveras, mina kommentarer i normal stil.

Artikelns inledning är ett försvar av alliansfrihet och neutralitet (och ett starkt försvar, vilket han försiktigtvis inte återkommer till i resten av artikeln). Neutraliteten återkommer han till, och talar om som om Sverige fortfarande var neutralt. Det är vi inte. Vi var det förstås inte under kalla kriget heller, som alla egentligen vet, men vi höll oss till den fasaden. Man kan debattera exakt när vi slutade vara neutrala även på papperet. Några bud är EU-inträdet 1995, utrikesdeklarationen 2002 eller solidaritetsförklaringen 2009. Oavsett vad man fastnar för: Sverige är inte neutralt, inte ens på papperet.
Alla svenskar har nog inte uppfattat det. En sådan miss är försumlig, det här är inte något som skett i hemlighet, men också förståelig om man inte är intresserad av utrikes- och försvarspolitik. Men att en före detta försvarsminister underblåser den illusionen är oförlåtligt.

Vår säkerhetspolitik bidrog till att bevara lugn och stabilitet i Norden. Och fred för vårt eget land. Utan kärnvapen.

Redan tidigt i artikeln drar han i med vad jag vill kalla en dubbel osanning. ”Utan kärnvapen.” Vad menar han då? Det får väl ändå anses bekräftat att Sverige under kalla kriget stod under Västs kärnvapenparaply. Att det gjordes i smyg förändrar inte faktum.
Han kan också mena att vi måste befatta oss med kärnvapen om vi går med i Nato. Det är ett vanligt argument mot Nato. Det är också, beroende på sagesmannens kunskaper, antingen lögn eller bara felaktigt. Nato har explicit sagt att ingen som inte vill ha kärnvapen hos sig behöver ha det. (Nato har för övrigt inga egna kärnvapen. En del länder som är med i Nato har kärnvapen. Samma sak kan sägas om EU.) Peterson, som före detta försvarsminister, måste rimligen veta hur det förhåller sig med den saken. Därför, för att inte beslås med en direkt lögn, antyder han saken i stället. Han kan alltid säga sedan att han menade något annat.

Ingen stat får isoleras eller utpekas som potentiell fiende. Det som nu händer i relationerna till Ryssland tjänar enligt min mening inte freden. Tvärtom. Isolering av stater och folk är farligt. Det leder inte till fred. Se på Nordkorea. Isolering leder i stället så småningom till främlingskap, ökade spänningar och fiendskap.

…så vad som gick fel med Nordkorea var att andra länder isolerade dem? Inte att Nordkorea har isolerat sig självt, eller några andra politiska beslut i landet?
Och vi får inte peka ut Ryssland som potentiell fiende. Inte efter flera invasioner av grannländer, inte efter explicita krigshot, inte efter skrammel med kärnvapen riktat mot oss och våra grannar. När, exakt när, är det tillåtet att göra det säkerhetspolitiska övervägandet att en annan stat inte enbart agerar för vårt eget bästa? Får Ukraina fundera så djärvt, eller leder det bara till ökade spänningar?
Inte med ett ord berörs Kremls eget agerande i det här sammanhanget. Sverige ska bara nicka och le, annars ökar spänningarna. Man får förmoda att Peterson önskar bort de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland också. Nicka och le.
För det vet vi ju alla. Att hyscha och ge efter för hot, det är det bästa sättet att få en trygg tillvaro i framtiden.

I stället för att tala om freden, så är det krig man talar om. I stället för att kalkylera med fredliga konfliktlösningar, så är det lösningar genom krig det spekuleras om.

Om nu en annan stat genomför seriösa krigsförberedelser mot oss, vilket enligt bland andra Säpo är klarlagt att Ryssland gör, så är det vår förbannade skyldighet att fundera över vad det kan och bör få för följder. Det betyder inte att man är säker på att det blir krig, än mindre att man hoppas på det. Men att en försvarsminister emeritus sitter och ondgör sig över att andra tar situationen på allvar borde föranleda ett retroaktivt avsked från ministerposten.

Rysslands ingripanden i Ukraina och på Krim har inneburit att alla länder i grannområdet känner sig hotade. Det är i och för sig en naturlig reaktion. Men Nato har gjort allt för att förvärra situationen genom att placera ut trupper och tunga vapen utmed Rysslands gräns. Man verkar inte ha sparat någon möda för detta. Spänningarna har ökat.

Till att börja med: Han skriver ”i Ukraina och på Krim”, som vore inte Krim en del av Ukraina. Han kallar det ”ingripande”. Vi har något i stil med 7000 döda och kanske en miljon på flykt undan Rysslands överfall. ”Ingripande” signalerar att man ingriper i ett skeende för att förhindra att något värre uppstår. Det är knappast en slump att Peterson valt den termen. Det är som taget direkt ur Kremls repertoar. Han borde skämmas.
Och sedan är det Natos fel, som vanligt. Har Peterson missat Rysslands hotfulla beteende även mot Natoländer? Exempelvis kidnappningen av en estnisk underrättelseofficer på estniskt territorium. Hotet att slå till mot Warszawa med kärnvapen. Allmänt löst tal om att gå i krig mot sina gamla Sovjetvasaller. Då är det Natos skyldighet att förstärka försvaret i dessa länder – särskilt som Nato under lång tid kraftigt rustat ned i Europa. En nedrustning som inte direkt verkar ha minskat spänningarna, utan snarare gett Kreml ökad motivation till militära äventyr.

Sverige verkar ha valt sida genom att släppa in Nato i det försvars- och säkerhetspolitiska tänkandet. Men neutralitet gäller faktiskt neutralitet gentemot båda de gamla stormaktsblocken. Det som måste tillämpas är samma språk gentemot både ryssar och amerikaner. Det finns inga undantag åt något håll.

Ja men nu var det ju det här med neutraliteten. Vi är inte neutrala. Släpp det.
Och även det förutan – den heliga neutraliteten är alltså att sitta still och le när våra grannar överfalls. Jomen det känns väl som en stabil långsiktig strategi?

Men västmakterna svek möjligheten till en långsiktig stabil fred i Europa med goda grannrelationer åt alla håll. Warszawapakten upplöstes men inte Nato. Som i stället för öppenhet och fredsansträngningar började att växa så nära Rysslands gräns som möjligt.

Eh va? Till att börja med var Natos upplösning aldrig något som förespeglades någon. Vidare har Nato länge ansträngt sig – och detta är väldokumenterat – för att Ryssland efter kalla krigets slut inte ska känna sig förfördelat, jag frestas säga som med ett bortskämt och lynnigt barn. Nato har slutligen inte kastat sig över de gamla Sovjetstaterna och -satelliterna för att sluka dem. Tvärtom är det dessa stater som, med övergreppen från sin gamla överherre i färskt minne, med frenesi har sökt säkerhet hos Nato, ett Nato som länge tvekade innan man tog emot dem. Att utmåla det som ”att växa så nära Rysslands gräns som möjligt” är dels ohederligt, dels oerhört oförskämt mot de stater som levt under Sovjets stövel. Ett långfinger åt Östeuropa. Åter: Skämmes, Peterson.

Jag förstår oron hos de baltiska folken efter Ukraina och Krim. Det är inte så länge sedan som Sovjetsystemet skickade medborgare från Estland, Lettland och Litauen till fängelse- och arbetsläger i Sibirien, där många dog under vidriga och omänskliga förhållanden. Jag har talat med balter som överlevde. Det är inga vackra berättelser. Men det kan ju vara så att också Ryssland och dess folk och president vill ha fred i sitt närområde.

Vadå ”men”? Vad menar karln här? Typ att ja, jo, Sovjet var ju inte så mysigt alltid MEN Ryssland har rätt att bestämma över sina gamla vasaller, för det skulle kännas bättre för Ryssland?
Pro tip: Om Ryssland vill ha fred i sitt närområde, starta inte krig där. Det skulle hjälpa.
Ingen kan trovärdigt utmåla dessa länders Nato-medlemskap som hot mot Rysslands säkerhet. Det är struntprat. Vet inte Peterson det, eller struntar han i det?

president Putin deklarerade nyligen att det inte finns någon anledning att frukta Ryssland. Ryssland vill inte ha krig. Detta tonades ner i svenska medier. Men när USA:s Nato-ambassadör några dagar senare kom med skrämselpropaganda mot Sverige, så fick det stor plats.

Jamen dåså. Putin har sagt det, då är det så. Sanningsvittnet Putin. Mannen som satt i system att ljuga oss rakt upp i ansiktet, eftersom han vet att vi har svårt att tro att någon kan vara så fräck. Mister ”det är inte vi på Krim” har talat.
Det här motiverar ett argumentum ad Youtube. ”Jag har inte ätit någon smet.”
Vartefter jag skriver det här inlägget får jag svårare och svårare att tro att Peterson själv tror på vad han skriver.
Och vad är det för skrämselpropaganda han sedan talar om? Det får vi gissa. Jag gissar att det var icke-nyheten att endast medlemmar i Nato kan räkna med skydd i enlighet med artikel V. På precis samma sätt som bara den som tecknat en försäkring kan räkna med ersättning i händelse av skada, även om man lajkat försäkringsbolaget på Facebook. Om det är skrämselpropaganda kan det fasen inte vara lätt att vara Peterson.

Rysskräck är en gammal svensk åkomma. Jag mötte den under min uppväxt. Jag mötte den när jag som försvarsminister sysslade med utbåtsfrågan. Jag tänker på detta i dag när jag läser om industrispionage mot Sverige. Då är det främst ryssar man nämner, trots att vi vet att både amerikaner och kineser finns med i verksamheten. Liksom att det bedrivs militär underrättelseverksamhet mot Sverige.

Första halvan av det här är en halmgubbe. Jag ser nästan ingen som bedriver hets mot ryska folket. Att oroa sig över Kremls handlande och avsikter kan inte med någon intellektuell hederlighet i behåll kallas rysskräck.
Och nu råkar det ju vara så att vi har från officiellt svenskt håll att Ryssland är bland de mest aktiva när det gäller underrättelseverksamhet riktad mot Sverige. Är det då rysskräck att inte tysta ned det?
Det här är ju bara larv. Vilken redaktör trycker sådant här?
Ja just ja, vi är på Aftonbladet Kultur.

Jag tycker inte att man kan utesluta att det är västs eget agerande som har framkallat de hårda motsättningarna. När det så kallade östra partnerskapet tillkom bad man faktiskt om en kraftig rysk motreaktion.

Så väst/EU skulle alltså INTE ha erbjudit ekonomiskt samarbete med Sovjets gamla lydstater. Vi skulle med flit hålla kvar dem i fattigdom, för vi borde ha insett att Ryssland skulle bli jeteargt om Ukraina och de andra gavs möjlighet att göra sina egna val?
Här omyndigförklaras inte bara Ukraina, Baltikum et al, utan även Ryssland. Det förstår man ju att Ryssland inte kan acceptera att andra stater utvecklas i demokratisk riktning och gör egna val. Sådana är de, ryssarna. Det vet man ju. Det borde vi förstått. Eller?
Är det någonstans vi hittar russofobi så är det väl här, när man förutsätter att Ryssland kommer agera brutalt och ociviliserat.

Sverige har ett långsiktigt intresse av att Ryssland utvecklas till ett land med stabila demokratiska institutioner, som vill samarbeta med sina grannar och övriga länder i Europa. Det betyder absolut inte att relationerna ska grundas på underdånighet och undfallenhet.

Peterson, har du läst vad du själv har skrivit lite högre upp i den här artikeln? Jo, underdånighet och undfallenhet är exakt – exakt – vad du predikar i praktisk handling.

Utan på realism och konsekventa markeringar om neutralitet och alliansfrihet.

Realism har Peterson dock förkastat. Neutrala är vi alltså inte, hur mycket han än upprepar det.

Det är dessutom så att enkla vardagliga relationer, som handel, turism, idrotts- och föreningsutbyte, öppnar dörrar och bygger broar. Jag har under senare år mött många ryssar i Gamla stan i Stockholm som uttryckt glädje och samhörighet.

Å men vad fint, Peterson har träffat ryssar i gamla stan och de höll inte alls på att ockupera Mynttorget och utropa Nya Ryssland.
Han har inte helt fel. Jag har själv tryckt på att man inte ska gå från antipati mot Kremls göranden till allmän fientlighet mot ryssar. Men är Peterson medveten om att sådant som brukar sortera under sådant här, som att ge stöd till ryskt föreningsliv och rysk demokratirörelse, ses som fientliga handlingar av Kreml? Vet han att Nordiska ministerrådet i S:t Petersburg nyligen stämplades som utländsk agentverksamhet och fick slå igen? Har han alls någon koll på hur Kreml på senare år kväst det ryska civilsamhället?

Peterson avslutar:
Att gå med i Nato är inte bara en formalitet som många tror. Vi är ju redan där, säger en del. Men nu gäller det neutralitet eller inte. Alliansfrihet eller inte. Självständighet eller inte.

Ständigt denna neutralitet.
Nej, det gäller inte neutralitet eller inte. Vad man än önskar har svaret länge varit ”inte”. Och vad sjutton är den där slutklämmen? Vadå självständighet? Vill man argumentera för att Sveriges självständighet håller på att gå om intet, ja då får man – wait for it – argumentera för det. Inte bara slänga dit det som sista mening och hoppas att läsaren ba’ ”ja det står ju som avslutande poäng till en lång text, det måste vara sant”.

Jag tycker det är bra att Nato-medlemskap, och försvars- och säkerhetspolitik i allmänhet, alls debatteras. Det har under många år varit svårt att få någon debatt alls i sådana frågor.
Det är också, givetvis, tillåtet att tycka och publicera snart sagt vad som helst, och det bör det vara. Men vi kan väl säga så här: det förvånar mig inte att det är just på Aftonbladet Kultur som Peterson skriver den här artikeln. AB Kultur har länge drivit en linje som bäst kallas Kreml-vänlig, och förutsägbart portionerat ut Kremls talepunkter för dagen. Det har de rätt att göra. Den här artikeln är helt i samma desinformationsspår. Den som läser bör, tycker jag, vara medveten om det.
Som jag skrev tidigt i inlägget, man ska inte förkasta artikeln av just den anledningen. Men det saknas inte andra anledningar.

————

Inläggets titel ”Revisionist” är ett skeppsnamn från Consider Phlebas, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:

En kulturgärning

I förra inlägget etablerade jag att Sverige behöver återta försvarsförmåga. En lämplig nivå kan vara att dels skaffa sig tröskelförmåga, det vill säga tillräcklig kapacitet för att ett angrepp ska te sig kostsamt. Dels uthållighet så att man har en sportslig chans att hålla stånd tills hjälp anländer. Inte för att vi kan räkna med att någon faktiskt kommer, men det får vara material för ett senare inlägg.

Det här hade vi, mer eller mindre, under kalla krigets värnpliktstid. Många talar också om att vi borde återaktivera värnplikten. Vore inte det en bra idé, nu när vi behöver öka försvarsförmågan?

Jag säger entydigt nej. Ett värnpliktsförsvar är inte lösningen på framtidens försvarsbehov. Det är tvärtom ett villospår.
I en debattartikel argumenterade jag och min centerkollega Alfred Askeljung mot en återgång till värnplikten, men det formatet medger bara korta resonemang – eller egentligen knappt resonemang, mer slutsatser. Läs den för all del, men här tänker jag lite mer omfattande gå igenom viktiga och vanliga argument för och emot.

Frihetsargumentet
Hur man än vänder och vrider på det innebär värnplikt för den inkallade en tids tvångsarbete, stundom inte ofarligt sådant. För en liberalt sinnad person är detta ett starkt argument emot värnplikt. Visst är landets försvar angeläget, men det är bristen på specialistsjuksköterskor också. Är det någon vettig person som vill tvinga människor att bli specialistsjuksköterskor?
Tvångsarbete måste vara en sistahandslösning för den som har liberala ansatser.

För den som inte bryr sig nämnvärt om mänskliga friheter har jag fler invändningar nedan.

Förändrade krav på soldaten
Att vara soldat i dag ställer högre krav än för bara två decennier sedan. I dag har man på ett helt annat sätt avancerad utrustning som kräver lång övning för att kunna användas väl i en stridssituation. Som illustration kan nämnas att när jag gjorde min värnplikt ingick inte ett enda batteri i min personliga utrustning. I dag pratar man knappt om annat än hur tungt det är med alla batterier soldaterna behöver släpa runt på. Det krävs helt enkelt mer träning i dag för att en soldat ska göra bra ifrån sig. Det rimmar illa med ett värnpliktssystem.
Denna effekt ser vi redan i dag. Jag besökte i höstas arméns jägarbataljon i Arvidsjaur, och chefen där vittnade om hur man med dagens fast anställda soldater kunde utföra betydligt mer kvalificerade uppgifter än man kunde göra med värnpliktssoldaterna – och då var ändå de värnpliktiga jägarna några av de mest motiverade bland värnpliktiga.
Om inte den återaktiverade värnplikten skulle vara mycket längre än den vi hade förut skulle ett värnpliktsförsvar medföra att vi sänker kompetensen på våra förband. Den sortens kanonmatsstrategi hör inte hemma i Sverige.

Falsk trygghet
Blotta existensen av värnpliktsinstrumentet, även vilande, riskerar att fungera som en falsk trygghet. Tanken är att man ska kunna återaktivera värnplikten om omvärldsläget kräver. Men som jag beskrev i posten om när vi behöver ett försvar tar det lång tid att bygga upp ett breddförsvar. Tanken kan inte vara att vi ska sätta en bössa i handen på en bunt ungdomar och skicka dem i riktning mot fronten som kanonmat. Ska man utbilda ett ordentligt värnpliktsförsvar tar det tid. Lång tid. Vi har hittills inte uppvisat ett uns av förmåga till sådan framförhållning; i så fall skulle vi dragit igång massutbildning allra allra senast 2008, det vill säga två år innan vi beslöt oss för att i stället lägga ned värplikten.

Att det förhåller sig på det sättet är det nog många som inte tänker på. Men att säga att vi alltid kan återaktivera värnplikten om det hettar till är att frånhända sig reellt ansvar till förmån för en låtsaslösning som inte har förutsättningar att fungera.

Ekonomin
Om det ska vara någon poäng med en värnplikt måste den omfatta en stor del av befolkningen. Det är nog få som tycker det är försvarbart att plocka ut var tjugonde ungdom till tvångsarbete. Hela idén med värnplikt är att få volym. Men vad skulle det kosta med en rejäl värnpliktsarmé?

Kostnaden är, grovt sett, tvådelad.
Dels finns en dold kostnad. Den som gör värnplikt är inte produktiv på annat håll i samhället. Ett enkelt överslag indikerar att den löpande kostnaden blir runt 1% av BNP i förlorad produktivitet – en kostnad som förespråkare av värnplikt gärna glömmer, och som inte syns i några försvarsanslag, men som ändå finns där. För den kostnaden skulle man få rätt många yrkessoldater.
(Hur många? Tja, om man bara ser till personalkostnaden och gör ytterligare ett enkelt överslag landar man vid storleksordningen tio brigader. Det är inget att spotta åt.)

Sedan har vi den direkta kostnaden för utbildning och materiel. Det senare råkar jag veta något om. Jag kan exemplifiera med att alla soldater i dag ska ha en bildförstärkare, för att kunna verka även när det är mörkt. Att köpa sådana till en stor värnpliktsarmé skulle kosta bortåt hälften av dagens försvarsbudget. Det är visserligen en engångskostnad, men löpande underhållskostnader skulle förmodligen uppgå till någon eller ett par miljarder per år. Och efter kanske tio-femton år skulle man behöva ersätta dem med nya.
Och det här är ett system av många. Inte det billigaste, men inte heller det dyraste. System som inte fanns på den gamla värnpliktstiden som många minns.

Jag har ingen siffra på vad det totalt skulle kosta att köpa modern utrustning till en stor värnpliktsarmé, inte heller på vad utbildningen skulle kosta. Men så fort man börjar skissa på det inses lätt att det skulle kosta enorma pengar. Och det med tveksam effekt, enligt punkterna ovan. Nog för att det är viktigt att ha ett fungerande försvar, men någon sorts ansvar för att vi lägger pengarna på rätt saker måste vi fortfarande ta.

Det kan i samma veva noteras att Sverige inte är ensamt om att överge värnplikten. Tvärtom har de flesta västländer dragit liknande slutsatser och rört sig i riktning mot ett professionaliserat försvar.

Den folkliga förankringen
Försvarets folkliga förankring kommer ofta upp som argument för värnplikten; det är viktigt att gemene man känner samhörighet med försvaret.
Det argumentet är inte helt utan poäng. Visst kan deltagande i en verksamhet skapa både förståelse och sympati för den.
Men det kan inte vara ett superviktigt argument heller. Om det är en motivering till att ha värnplikt, varför var det bara viktigt att förankra försvaret hos männen i landet? Kvinnornas åsikter om försvaret var tydligen inte efterfrågade, eftersom bara män ansågs behöva genomgå den förankringsskapande verksamheten.
Vidare borde det väl vara lika viktigt att polisens arbete har en bred förankring i samhället. Polisen är precis som försvaret en av statens kärnuppgifter. Varför har vi inte tvångstjänstgöring inom polisen ett halvår för alla ungdomar? Om det nu är så man måste göra för att skapa förankring?
Nej, förankringsargumentet är inte helt vettlöst. Men det är inget man kan låta en värnplikt vila på.

Förbrödrande inverkan
En annan effekt av värnplikten jag ofta hör åberopas är hur gagnerikt det är för unga män att spärras in tillsammans. Inte uttryckt precis så, men det är betydelsen. Hur ungdomar som är snett ute kommer på rätt köl. Hur ungdomar från olika bakgrund får lära sig att respektera varandra.
Som med den folkliga förankringen behöver inte det här vara alltigenom fel. Men huvudsakligen torde det vara efterhandskonstruktionsblaj. Om värnplikten verkligen var så bra för att få ordning på unga på glid borde vi ha sett en markant ökning av brottslighet när värnplikten började fasas ut – och det gjorde den redan i mitten av 90-talet. Men något sådant har vi inte sett.
Och att lära sig respektera varandra. Mnja. Visst fanns det element av att man lär sig en del om samarbete och att inte bara tänka på sig själv. Men också att studiemotiverade ungdomar från välartade hem sattes att bestämma över andra. Det är möjligen en spegel av samhället i övrigt, men knappast i sig någon respekttrolldryck.
Så hade vi totalvägrarna också, som åkte i fängelse. Det är inte en myt, fortfarande när jag gjorde min värnplikt hamnade man faktiskt i fängelse om man totalvägrade. Den förbrödrande inverkan det hade torde varit ringa.

Sammanfattning
Det finns säkert fler argument både för och emot, men det här verkar vara de vanligaste.
Jag tycker slutsatsen är uppenbar.
Värnplikten är omhöljd av mycket romantik, och romantik är vad värnpliktsvurmandet kokar ned till. Återaktiverad värnplikt är inte en rationell lösning på vårt försvarsbehov.
Därmed inte sagt att det system för personalförsörjning vi har i dag fungerar väl; det är uppenbart för den som tittar närmare att där finns stora brister. Men fokus bör vara på att åtgärda dessa brister, inte att backa tillbaka till en gårdagslösning.

———

Det här är del fyra i min nystartade serie om det militära försvaret.
Del ett är här och handlar om varför vi alls ska ha ett försvar.
Del två är här och handlar om när vi behöver ett försvar.
Del tre är här och handlar, på ett ungefär, om vår säkerhetspolitiska position.
Utöver detta finns spridda inlägg i kategorin Ultima ratio regum.

Jag vet, jag sade för två inlägg sedan att jag skulle prata om hur vi ska ha ett militärt försvar. Det kommer. Men för att det ska bli mer meningsfullt börjar jag med att skriva om vår nuvarande säkerhetspolitiska inriktning.
…okej, jag skojade. Vi har ju ingen säkerhetspolitisk inriktning. Inte på riktigt. Men även den som seglat vilse har ju en position, så vi börjar med det.

Förvånansvärt ofta hör jag människor uttrycka sig som om Sverige var neutralt. Det var det länge sedan vi var. Neutraliteten avskaffades formellt tidigt 90-tal om jag minns rätt, och i och med EU-inträdet blev det än svårare att hävda neutralitet. Vidare, som alla känner till vid det här laget var den gamla neutralitetspolitiken (”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”) en chimär. Man lurade möjligen det svenska folket, men alla relevanta säkerhetspolitiska aktörer visste hur det låg till med den saken. Exempelvis betraktade Sovjet Sverige som en del av Nato.
Därmed inte sagt att det var enbart tomma ord. Sverige backade under kalla kriget upp sin formella alliansfrihet med ett förhållandevis starkt försvar, eftersom det är vad någon utan försvarsgarantier från andra måste ha om man vill ha någon trovärdighet när man hävdar sitt territorium. Ensam är inte stark, men ensam behöver vara stark. Under slutet av kalla kriget lade Sverige bortåt 3% av BNP på sitt försvar.

Hur man skaffar sig en liten förmögenhet
Efter kalla kriget rustade Sverige ned kraftigt, för att i försvarsbeslutet 2004 i princip avskaffa territorialförsvaret till förmån för ett insatsförsvar med fokus på internationella insatser. Redan då fanns röster som hävdade att det vore oklokt att så totalt bortprioritera försvaret av det egna territoriet, men det var som det var.
Under 2008 angrep Ryssland militärt Georgien. Det var inte den första fientliga handlingen från Ryssland mot något av sina grannländer, men det tjänade som en väckarklocka. Sverige tryckte i allt väsentligt på snooze.
Vad man faktiskt gjorde var att fatta ett försvarsbeslut 2009 om att Sverige skulle ha i alla fall någon förmåga att hävda eget territorium. Det är detta som är det bespottade enveckasförsvaret, som ÖB populariserade förra året. För att rekapitulera: enveckasförsvaret är att kunna försvara en (1) del av landet. Som Stockholm ELLER Gotland, inte båda. (Blekinge, Göteborg och Norrland kan ju… äsch, låt oss inte tänka på det.) Detta i upp till en vecka. Och det bygger på gynnsamma omständigheter, som att vi har lång förvarning och agerar på den; ingetdera är vidare troligt. Vidare är detta försvar ingenting vi har i dag, utan något vi hoppas ha om bortåt tio år, givet substantiell tillförsel av pengar.
Så hur är vår position? Vi lägger i dag 1,2% av BNP på försvaret, vad får vi för det, när man börjar räkna förband?
För några decennier sedan kunde vi på armésidan ställa upp tiotals brigader. I dag kämpar vi för att få en (1) fungerande brigad. Beståndsdelarna av den har heller inte övat ihop.
Det påstås ibland att vi har oproportionerligt mycket flyg. Det kan stämma om man jämför med de andra försvarsgrenarna, men inte om man jämför med ambitionen att kunna försvara landet. För att med någon uthållighet försvara territoriet räknar man allmänt med att det behövs åtminstone 100 Gripen. När moderniseringen av Gripen-beståndet är klart ska vi ha 70 plan – förvisso en ökning från de 60 som först var planerade. Det kan i och för sig spela mindre roll så länge vi inte har någon krigsbasförmåga; då är risken exceptionellt stor att flyget ändå slås ut mycket snabbt.
Marinen då? Den erbjuder ingen ljusning. Vid ubåtsoperationen i höstas såg vi en stor del av Sveriges totala sjöstridskrafter (som för övrigt inte har något vettigt luftvärn). För bara ett par år sedan talades det på allvar om att helt lägga ned marinen eftersom vi ändå hade kritiskt låg förmåga.
Det är vad vi får i dag. Antalet förband och fordon är inte ett entydigt mått på försvarsförmåga, men det säger i alla fall något. Och då har vi inte ens gått in på materielunderhållet, som i stycken kan få den svenska järnvägen att framstå som ett under av framsynthet.

Tänk på mig som liten är
Som nationallt försvar betraktat är detta i bästa fall löjeväckande, vilket även riksdagen insåg. Därur torde vi kunna spåra vår säkerhetspolitiska portalparagraf sedan 2009, solidaritetsförklaringen:
Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vi ska därför förbereda oss för att efter egna nationella beslut kunna ge och ta emot stöd, som också kan vara militärt.
Denna försäkran tror jag har gått många människor förbi. Inte för att den varit på något sätt hemlig, men försvars- och säkerhetspolitik har inte debatterats seriöst i Sverige förrän alldeles nyligen. Nå, den försäkran kan man fundera på en stund.
Och när man gjort det, titta på mittersta meningen.
Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.
Jaså det gör vi.
Men vem, exakt vem, är det som ska hjälpa Sverige vid ett eventuellt angrepp? Och vet de om det?
Ingen, jag understryker ingen, har kunnat svara på det.
Anledningen är enkel.
Ingen kommer att hjälpa Sverige.
När frågan kommer upp tittar våra grannländer besvärat åt ett annat håll. Nato har artigt men tydligt upplyst om att man visserligen uppskattar Sverige som partner, men några försvarsgarantier utan medlemskap finns inte.
(Och även om kavalleriet skulle komma galopperande till undsättning med högsta fart så tar det åtminstone två-tre veckor. Ser någon glappet till enveckasförsvaret? Ska man ta emot hjälp ska inte allt vara förlorat redan när hjälpen kommer.)
Sverige har alltså, för att skyla över sitt urusla läge, lovat sig själv hjälp från ovan.

Som ofta påpekas är ett isolerat militärt angrepp mot Sverige osannolikt, om det inte görs som inledningen till en större konflikt, i vilket fall det är mindre osannolikt. Skulle ett militärt angrepp komma, ja då är det förmodligen i samband med en storkonflikt i närområdet. Tvärtemot vad man kan tro ökar inte det sannolikheten för att Sverige skulle få hjälp, utan minskar den. Alla tänkbara hjälpare kommer ha fullt upp med sitt. Var på prioritetslistan tror ni det kommer att avdela redan otillräckliga resurser till någon som vare sig är med i någon allians eller tagit sitt försvar på allvar?

Ja, Sverige är en nära partner till Nato. Men det finns ett land som var ännu närmare och ännu lojalare, utan att vara medlem.
Ukraina.
Ser ni någon hjälpa Ukraina försvara sig?
Nej, Sverige kan inte räkna med någon hjälp. Vi har kompisar, men skulle saker och ting gå överstyr kommer kompisarna råka åka in i en tunnel precis när vi ringer. Och varför inte? Varför ska man riskera sitt eget för att hjälpa någon som inte ens försökt skydda sig?

Sammanfattning
Vi har i dag en mycket låg försvarsförmåga.
Vad mer är, om vi ropar efter hjälp är det ingen som kommer.
Och även om någon, mot alla rimliga bedömningar, skulle komma så är allt redan över på sämsta sätt när de väl kommer.

Det här tycker en del är en rimlig risktagning.
Jag tycker det är åt helvete. Så här kan vi inte ha det.

Häng kvar.

———

Det här är del 3 i min nystartade serie om det militära försvaret.
Del ett är här och handlar om varför vi alls ska ha ett försvar.
Del två är här och handlar om när vi behöver ett försvar.
Utöver detta finns spridda inlägg i kategorin Ultima ratio regum.

För några inlägg sedan skrev jag om varför man alls ska ha ett militärt försvar. Inställt extraval innebär inte att den tilltänkta serien försvarsinlägg ska skrinläggas, så jag fortsätter här med när man ska ha ett militärt försvar.
Ganska långt inlägg, men du kan ju alltid hoppa över de avsnitt du inte orkar med. Slutsats dras längst ned.

När behövs försvaret?

Det är mycket enkelt. Försvaret behövs när det finns ett hot att försvara sig mot. Som jag skrev i förra inlägget i serien, det behöver inte vara ett fullt utvecklat invasionsförsvar designat för att kasta alla tänkbara och otänkbara angripare i sjön, men en tröskeleffekt är alltid eftersträvansvärd.
Så principen är enkel, men det kräver en hel del arbete att följa principen. Det duger inte att börja från noll den dagen hotet blivit realitet; att upprätthålla en försvarsförmåga bygger på flera saker som alla är tidskrävande. Jag ska exemplifiera nedan.

Materielanskaffning

Det här råkar vara mitt specialområde.
Att skaffa militär materiel tar tid. Förenklat: först ska man komma fram till ganska precis vad behovet är. Sedan ska man upphandla rätt pryl. Inte sällan krävs någon modifiering för att den ska passa svenska förhållanden, och den är förmodligen inte färdigtillverkad vid beställning; många pratar om militär hyllvara men få har någonsin sett någon. Ofta krävs en del byråkratiskt dansande med exportkontrollregler. När materielen väl levererats ska det finnas ordentlig dokumentation, och så måste man utbilda användarna om det inte är väldigt enkla saker. Och ska man kunna använda materielen över tid måste man ha sett till att det finns möjlighet till underhåll och reparationer.
Den här processen tar vanligen flera år i anspråk. Inget man vill ha väntat med att dra igång till ett skymningsläge.
Men om det nu börjar se svettigt ut, kan man inte kapa en del byråkratiska led? Jo, en del. Men låt oss titta på det.

• Kapa behovsanalysen? Bra om man vill bränna mycket pengar. Sämre om man vill lösa en faktisk materielbrist. Men ja, jag misstänker att några månader av byråkrati skulle man nog kunna kapa utan att ta gigantiska risker.
• Upphandlingen då? Jodå, är det krisläge kan vi nog slänga upphandlingsreglerna överbord. Det kan kapa en del tid, men det är nog många som överskattar hur mycket tid man verkligen skulle spara, givet att man inte bara vill köpa en pryl, utan även få rätt pryl. Man måste fortfarande ta fram en ordentlig specifikation och fundera över nödvändiga anpassningar. Men okej, några månader här också, beroende på vad det är för typ av materiel.
• Produktionsanpassning och tillverkning är svårt att göra något åt. Och speciellt i ett krisläge kan det vara mycket svårt att få prioritet hos tillverkaren om den är utländsk. Är det kris här är det antagligen kris på andra ställen också. I både Frankrike och USA – och kanske många andra länder som jag inte har koll på – har staten rätt att ställa sig först i kön till producerad materiel. Det i sig gör det olämpligt att vänta till sista stund.
• Exportkontrollen lär också vara svår att komma runt. Ibland går den snabbt. Ibland tar den månader.
• Dokumentation och underhållsorganisation kan man förvisso börja ta fram innan materielen levererats, men att hoppa över det är vanligen inget framgångsrecept. Kan funka för enkel slit-och-släng-materiel, men för mer avancerade grejer är det här nödvändigt och det tar lite tid.
• Användarutbildning är uteslutet att hoppa över. Modern militär materiel, även om man ansträngt sig för att den ska vara enkel att använda i stressiga miljöer, kräver ofta både utbildning och övning för att man ska få bra effekt ur dem. Det här tar tid. Börjar man med det i skymningsläge har man försatt sig i en svår situation.

Min slutsats är att det är lätt att raljera över hur långsamt det går att skaffa materiel, men sätter man sig och tittar på allt som behöver göras – givet att man inte bara vill ha materiel, utan användbar materiel – så är det inte konstigt att det tar tid.
Det finns ett par så kallade snabbspår för materielanskaffning som jag inte går in på här, men erfarenhetsmässigt är det tveksamt hur mycket snabbare dessa verkligen är.

Vidare har vi till stora delar gjort oss av med kompetensen för att långsiktigt sköta underhåll på materiel. Det har återverkningar redan i dag. Det skulle bli en stor huvudvärk om vi bestämde oss för att varva upp försvaret igen, vilket anknyter till nästa avsnitt.

Personal

Väl så kritisk är personalförsörjningen. Man kan lätt förledas att tro att det bara ska ta ett par år att utbilda nya soldater. En värnpliktstjänstgöring var ju ofta mindre än ett år, eller hur? Och så kör man ett par varv.

(Jag tycker inte att ett värnpliktsförsvar är en bra idé. Men jag återkommer till det.)

Det är en mycket optimistisk tanke. Det finns knappast kapacitet att parallellt och med god kvalitet utbilda så mycket personal så att man på bara ett par år fyller upp ett fungerande försvar. Det finns också andra besläktade problem, nämligen:
Vem är det som ska utbilda?
Vi har i Sverige gått fram rätt mycket med osthyvel, så att många delar av Försvaret fortfarande finns kvar, om än i kraftigt nedbantad form. Men vissa saker har fått gå i graven. Det här är ingen uttömmande lista, men tydligen har vi i dag inga pansarvärnsrobotar för lite längre skotthåll. Det uppmärksammades under hösten att vi i stor utsträckning avskaffat vår ubåtsjaktförmåga. Detsamma gäller förmågan att i händelse av ofred basera vårt flyg på krigsbaser utspridda i skogarna.
Om vi bestämmer oss för att återta dessa förmågor, varifrån ska kunskapen om dem komma?
En begränsad tid kan man locka fram kunskaperna ur gamla officerare, men de försvinner. Sedan finns inte kunskapen i landet längre. Då har man verkligen uppförsbacke.
Många saker kan man lära sig från utlandet, men att skicka våra framtida utbildare på utbildning utomlands är inte gjort i en handvändning. Och det är ju det här med specifikt svenska förhållanden. Finns verkligen kunskapen utomlands om hur man bäst baserar Gripen i en svensk skog? Eller hur man vid ubåtsjakt hanterar den mycket speciella Stockholms skärgård? Jag tvivlar.
Och vilka är det egentligen som ska utbilda de framtida soldaterna? Såvitt jag förstår har underlaget på svenska officersutbildningarna krympt så kraftigt att man räknar med allvarliga rekryteringsproblem till många befattningar framöver. Redan i dag gapar vakanser i Försvarsmakten.

Den som hårdbantat sitt försvar har sålunda en mycket lång väg tillbaka. Ska jag gissa så kanske femton år, och det även om man anstränger sig målmedvetet.

Den ständigt sena starten

Det är inte rimligt att man ständigt ska ha högsta beredskap mot angrepp, det måste gå att växla ned en smula om hot försvinner. Även om man kan ha synpunkter på omfattningen var det knappast fel i sig att skala ned invasionsförsvaret när Sovjetunionen upphörde. Haken är att man måste växla upp i tid igen om utvecklingen vänder, och det är något Sverige inte utmärkt sig med att vara bra på. Det finns här också en inbyggd eftersläpning när man som Sverige är tydligt defensivt inriktad. Om man börjar bygga upp sitt försvar när man ser ett ökande hot ligger det i sakens natur att hotet redan har ett försprång i sin uppbyggnad. Det kan också tänkas att den som rustar för aggression gör det mer målmedvetet än den som mest vill bygga tröskelförmåga. Vi ser just nu båda effekterna i närområdet.

Den onda cirkeln

Men är inte det här kapprustningslogik? Kommer det inte bara leda till ständigt accelererande militärsatsningar?
Inte nödvändigtvis.
Om det är två aggressiva parter som båda rustar för att kunna invadera den andre, ja då blir det kapprustning. Men det speglar inte svenska förhållanden.
Om den part som satsar offensivt inte är intresserad av att ge sig på den som bygger tröskelförmåga kommer ökad tröskelförmåga inte att trigga ännu mer ökade militärsatsningar.
Man kan få kapprustning även med en offensiv part och en part som bygger tröskel. Om syftet med det offensiva rustandet är att slå den som bygger tröskelförmåga, ja då kan ökad tröskelförmåga leda till att den offensive rustar än mer. Och då måste man bygga en ännu högre tröskel. Inte så kul. Men ärligt talat, vad är alternativet för en tröskelbyggare? Att bara ge upp?
Tyvärr är det så med militära konflikter att det räcker inte att du vill ha fred och vara vänner. Motparten har alltid veto mot det.

Sammantaget

Ett militärt försvar behövs när det finns ett yttre hot. Men eftersom det tar mycket lång tid att bygga upp ett försvar om man tidigare avskaffat för stora delar av det, och man om man är defensivt inriktad vanligen kommer ligga efter, är det svårartat oklokt – för att inte tala om oansvarigt – att lägga ned tröskelförsvaret även om det ser lugnt ut för stunden. Möjligt undantag är om man är mycket snabb med att växla upp igen om säkerhetsläget försämras, och dessutom då satsar målmedvetet på att återta förmåga. Sverige har dock inte visat sig vara bra på sådant. Det torde också vara sämre ur stabilitetssynpunkt att reagera med egen satsning så fort det rustas i omvärlden än att helt enkelt behålla egen förmåga över tid.
Så svaret på inläggets fråga, när man behöver ett försvar i landet, är tyvärr: i stort sett hela tiden.

Efter att nu inledande ha förklarat varför och när jag tycker att det är nödvändigt med ett försvar tänker jag i kommande inlägg gå in mer på hur. Och för all del hur inte.
Jag återkommer.