Förvånansvärt vettig

Åter har jag lyckats vara bortrest under en politisk cirkus, denna gång vändorna om det gamla högerpartiets för eller emot gällande rösträtten. Utöver att notera att frågan inte tycks vara riktigt så enkel som någon av de mer högljudda rösterna vill göra gällande ger jag mig inte in i den sakfrågan, precis som med Juholts affärer för att jag inte tycker det är speciellt intressant.

Och precis som med Juholts affärer vill jag precisera mig genom att säga att det förstås ur vissa aspekter är intressant, och det är där någonstans det här inlägget uppstår.

Ja, det är klart att frågan är intressant ur ett historiskt perspektiv. Jag är hobbyintresserad av historia, så jag borde veta. Ur ett dagspolitiskt perspektiv tycker jag dock inte att det är intressant – därmed inte sagt att man inte får skylla sig själv om man gör historiska uttalanden utan att ha ordentlig koll.
Och varför är det inte intressant? Jo, för att jag tycker att vad som i första (och andra, och tredje) hand är intressant är vad partier tycker i dag, inte vad de i en annan inkarnation tyckte för hundra år sedan. Vare sig de tyckte bra eller dåliga saker.
Det finns undantag, och relevanta sådana. Trivialundantaget är förstås när partiet tycker samma sak i dag som för hundra år sedan – självklart.
Det andra stora undantaget är när det är samma personer i dag som då. Hade de politiker som var aktiva för hundra år sedan, tack vare flitigt brukande av linggymnastik och frikostigt intag av frukt, fortfarande varit aktiva i dag, ja då hade det varit högst intressant vad de sade igår, inte bara i dag. Visst kan folk ändra sig, men det hade ändå varit intressant.
Det är också intressant vilka åsikter som rådde när någon gick med i ett parti, även om hon själv inte var åsikternas främsta banérförare.

Därför är det intressant med gamla hyllningar av kommunistdiktaturer från vpk – det är i icke ringa utsträckning samma personer i V i dag som då. Därför är det intressant med bilder på Pierre Schori som glatt poserar med Castro – han dyker fortfarande upp i debatten. Därför är det intressant när… [försöker desperat komma på någon svensk borgerlig politiker eller borgerligt parti med relevant modern historia av att hylla förtryckarregimer – det borde väl gå att hitta något, får återkomma i så fall] Och därför är det intressant om naziuniformer var legio i dåvarande SD när Åkesson gick med, oavsett om han själv favoriserat brunt eller inte.
Därför är det inte intressant vilken sida dåvarande vänstern tog i den ryska revolutionen 1917; alla som var med och tyckte är döda nu. Därför är det inte intressant huruvida Bondeförbundet var mer nazianstruket än andra partier under andra världskriget; ingen vettig människa tror att det har någon som helst bäring på dagens C.

Historiskt intressant? Jodå, absolut. Intressant för vilka partier som är värda röster i dag?
Gäsp.

Jag inser att den poäng jag kan ha plockat hem genom att inte sätta parentes kring första bokstaven i rubriken måhända förloras när jag påpekar det, men ändå: jag vill ha poäng för att ha låtit bli.

Så, vi kommer hem från en veckas semester i Egypten, och efter att ha varit i charterbubblan en vecka upptäcker vi att Juholt hamnat i besvär.

Det här är inte Juholt, utan en muräna jag träffade i Egypten.

Det verkar ha varit en väl vald vecka att vara borta. Jag har inte grottat ned mig i alla detaljer, men det verkar som om de formella fel Juholt gjort är på den mindre allvarliga delen av skalan. Det tycks mig dessutom osannolikt att de varit uppsåtliga. Ja, det är förstås viktigt att förtroendevalda granskas så att de inte myglar iväg skattebetalarnas pengar, och inte minst riksdagsledamöter kan förväntas följa de lagar och regler de själva bestämmer om. Personligen tycker jag dock det är trist att så mycket av politikergranskningen handlar om kvitton och så lite handlar om den politiska gärningen. Därför svarar jag på frågan ingen ställt till mig, ”tycker du att Juholt borde avgå”,
– Ja. Men inte för att han inte har styrsel på sina utläggsersättningar.

I april var jag beredd att ge Juholt lite tid innan jag kom med någon dom, men nu har vi sedan länge passerat tidsgränsen för träningsvarv. Problemet med Juholt är att han är en vandrande politisk slumpgenerator. Det började i någon mening med insatsen i Libyen, som han enligt egna utsagor verkar ha valt ut som lämplig fråga för att tala om för regeringen att han fanns. Genom att byta hållning snart sagt dagligen landade det till slut i att Sverige ska göra en insats, fast lite sämre. Vem kan på allvar tro att det bottnade i en genomtänkt övertygelse?
I samband med regeringens budget hotade han att välta hela budgetpraxisen över ända. Ni vet, den som har gjort att Sveriges ekonomi flyter medan typ resten av omvärlden sjunker. Detta utan att ha något vettigt alternativ, eller egentligen något alternativ alls utom att bilda regering med SD. Utan bara för att han kunde.
Sedan när han skulle presentera sin egen budget… ja, ni minns ju. Juholt och Waidelich som Helan & Halvan. Först prata ett språk i ett halvår, sedan göra helt om i budgeten, sedan göra helt om igen.

Per T Ohlsson har en betydligt längre lista, för den som vill friska upp sitt minne. Det finns mycket lite som tyder på att det här är en bra S-ledare.

Man kan förstås med visst fog ifrågasätta mitt engagemang i socialdemokraternas partiledare. Jag må ha röstat på S 1998, men det torde vara tydligt att det känns rätt avlägset i dag. När jag bekymrar mig över frågan, är inte det samma sak som de socialdemokrater som låtsas ha omsorg om centerpartiets ledarval?
Jo, till viss del är det väl det. Men det finns faktiskt två anledningar till att bry sig på riktigt, och ingen av dem är Juholts yttre likhet med en figur i Angry Birds.

Den första har jag redan varit inne på ovan. Juholts slirande har inte bara effekter i socialdemokratins inre liv, utan även påtagliga konsekvenser för sådant som är viktigt på riktigt. Det är förvisso poängen med politik, men det Juholt ägnat sig åt i exemplen ovan är inte politik så mycket som att föra oväsen för att få uppmärksamhet.
Den andra är att det för en hälsosam demokrati behövs en ordentlig opposition. I brist på sådan finns alltid risken att regeringen slappar till. Det är jobbigt att ständigt vara på topp och prestera intellektuellt, och om det saknas kompetent opposition kanske regeringen anpassar sig till den nivå som behövs för att behålla makten. Den risken är uppenbar i Sverige. Nuvarande moderatledda regering har fått en hel del gjort, men mycket av det är idéer från före valet 2006. Även om jag menar att Sverige i dag är bättre än då är det inte som om det saknas områden att åtgärda, men uppslagen från regeringen (ej att sammanblanda med regeringens partier) har inte överväldigat många på sistone. Då är det inte bra med en opposition som man för att överglänsa bara behöver kunna gå och prata samtidigt hålla en politisk linje mer än en förmiddag.

Därför tycker jag att det vore bra om Juholt byttes ut.
Frågorna ”hur” och ”mot vad” kan dock motivera varför så inte sker – och då har vi inte ens nämnt att det för vilket parti som helst måste svida något galet att tvingas byta ut en partiledare så snabbt. Inget av det förändrar dock att jag tycker det vore bra om det skedde.

I förra inlägget gissade jag vilt kring hur stor en medborgarlön kunde tänkas bli, om man inte vill spränga statsbudgeten. I det här inlägget tänkte jag, med SCBs Statistisk årsbok 2011 i högsta hugg, slå mig på en något mer underbyggd gissning. Om än bara något.

Min tanke är så här.
Man tager, å ena sidan, alla mellan 18 och 64 år som inte har ett jobb.
Man tager, å andra sidan, de offentliga utgifterna för stöd till dessa.
Sedan delar man det andra med det ena. Vips har man en grovt tillyxad uppskattning om var man kan tänkas hamna.

Vad har jag då tagit för siffror?
(Obs – framför alla siffror nedan skulle det kunna stå ”ca”, ”ungefär” och liknande. Tänk dit det själv. Källan till nästan alla siffror är alltså SCBs årsbok, speciellt tabell 18.9.)
Sverige har 9,5 miljoner invånare. 60% av dem är mellan 18 och 64 år, dvs 5,7 miljoner personer.
Fyra miljoner har ett jobb. Det gör att det är 1,7 miljoner pers som ska dela på medborgarlönpengarna.

Hur mycket pengar det är har varit skakigare att ta fram. Jag räknar inte med att man rör pensionerna. Jag har också låtit bli barnbidrag och föräldrapenning; däremot har tex bostadsbidrag fått åka med. Gränsdragningarna har kanske inte gjorts med blixtrande logisk stringens i samtliga fall, men hoppeligen duger det för en grov uppskattning. Jag har fått det till så här, avrundat till Gkr/år.
A-kassa – 30 (inkl egenavgifter)
Socialbidrag – 11 (möjligen överskattat en faktor fem, jag såg 2 Gkr någon annanstans)
Bostadsbidrag – 3
Sjukpenning – 23
Sjuk- och aktivitetsersättning – 56
Småposter inom socialförsäkringarna – 6
Aktivitetsstöd – 10
Studiestöd – 24 (inklusive studiebidrag till folk under 18, men jaja)
Summa: 163 miljarder kr

Delar man nu det andra med det ena landar man på 8000 kr/månad.
Inga jättepengar direkt.
Men om jag inte gjort ett betydande tankefel någonstans, eller läst tabellerna helt galet (båda fullt möjliga, jag gör det här mellan jobbet och middagen), ja då är det något sådant det blir. Förhoppningsvis är det i alla fall träff i tavlan.

Notera att det är en helt statisk kalkyl, utan någon som helst hänsyn till vilka förändrade beteendemönster man kan förvänta sig. Bland sådana kan jag på rak arm komma på dels en ökad drift hos vissa att skaffa sig ett jobb då a-kassan sjunker kraftigt, medan andra kanske uppfattar att det är helt okej att inte försöka skaffa jobb utan tycker att man kan chilla rätt okej för åtta papp i månaden. Men som sagt, det ligger helt utanför det här omsorgsfullt kalkylerade budgetexemplet skottet från höften.

På rak arm tycker jag att poängen från förra inlägget består: Ja, man skulle kunna införa medborgarlön. Frågan är hur många som verkligen vill.

I förra inlägget berördes vilken princip man ska ha för socialförsäkringarna. Jag tänkte passa på att spåna lite löst kring det.
I dag är flera av socialförsäkringarna grundade på principen om inkomstbortfall, alltså att man får en viss procent av sin tidigare inkomst. Även om det är grundprincipen har vi i praktiken i flera betydande fall gått mot något som snarare är en grundtrygghet, lika för de flesta. Jag har tidigare skrivit om det, och jag tycker fortfarande att den texten är aktuell. På rak arm verkar det vettigt att man får en grundtrygghet, och vill man ha mer pengar än så i händelse av arbetslöshet eller något annat får man teckna försäkring för det. Som jag skrev då, det är inte uppenbart varför lågavlönade ska behöva skatta för att högavlönade ska få mer än de själva i händelse av arbetslöshet.

Det finns ett argument jag hört för varför lågavlönade skulle vilja skatta för sådant, och det är att det ska bevara högavlönades betalningsvilja gällande skatter. Och visst, om man explicit går över till ett system med grundtrygghet, där det är upp till envar som vill ha högre grad av skydd att skaffa det, då bör man också sätta ett tak för inbetalningarna till systemet. Tanken är ju – eller bör i alla fall vara – att ge utrymme för individuellt val av skyddsnivå, och då måste man också ge rum för det.
Dock kan man göra observationen att vi redan i dag närmar oss ett grundtrygghetssystem, utan att man begränsat skatteuttaget och utan att vi för den skull sett omfattande skattemygel.

Det bör sägas att en övergång till grundtrygghet bygger på en implicit premiss att det kommer att dyka upp marknadslösningar som låter en komplettera sitt skydd. Det borde verkligen göra det, och till viss del har det redan blivit så – flera stora fackförbund erbjuder i dag inkomstförsäkring till sina medlemmar – men, som jag också skrev sist det begav sig, jag förstår inte varför jag inte översvämmas av erbjudanden om tandvårdsförsäkringar. Det är nog en bra idé att undersöka marknaden för inkomstförsäkringar innan man fullt ut sjösätter en grundtrygghetsreform.

När man ändå pratar grundtrygghet är det lätt att glida över till något av en favoritidé i vissa vänsterhörn: medborgarlön.
Alltså en peng som alla får, i alla fall om de inte har ett arbete.
Det finns några lockande aspekter i en sådan idé. Från mitt perspektiv är den mest lockande enkelheten i systemet. Man kan skära bort mycket av joxet kring ersättningarna i dag. Strunt samma om man inte har ett jobb för att man är sjuk, bara vill jobba med indonesisk isskulptur, studerar eller vad som helst annat. Har du inte jobb, här är en påse pengar som ersätter socialförsäkringar, socialbidrag och studiebidrag, tack och hej.
Man kommer dock inte undan kontrollapparaten helt. Jag utgår från att en medborgarlön för att inte krascha statsfinanserna bara kan gå till dem som inte har jobb, så man måste fortfarande kolla att det inte blir fel där. Det skulle också kunna vara slugt att ta sig en funderare på hur man ska hantera folk som startar företag, eller för den delen alla med ryckiga inkomster.
Vidare ligger det, om man nu inte önskar sig finansiell kollaps, i sakens natur att en medborgarlön måste vara en i lönetermer mycket låg lön, jag gissar mer i linje med socialbidrag och studiemedel än vad man normalt tänker på i termer av a-kassa och sjukpenning. Dels för att inte den rena penningmängden ska löpa amok, dels för att det måste vara ekonomiskt mycket mer fördelaktigt för en individ att arbeta än att inte göra det. Vad man än kallar det kommer en medborgarlön fortfarande i praktiken att vara ett bidrag som bekostas av dem som jobbar, och då hänger det som vanligt på att tillräckligt många jobbar; det är det gamla vanliga om att man måste producera välståndet innan man fördelar det. Lätt att glömma.

Så även om medborgarlön tilltalar mitt estetiska sinne för enkelhet i systemen har jag svårt att se det bli verklighet. Det lär inte vara helt enkelt att sälja in något som i praktiken innebär en mycket kraftig sänkning av a-kassa och sjukersättning.

Jag kanske borde fotnota hit att jag inte ens har försökt att räkna på vad som skulle vara en rimlig nivå på en medborgarlön – och då menar jag statsfinansiellt rimlig, inte rimlig för att kunna chilla med sin Playstation under softa förhållanden. Att göra en statisk uppskattning (alltså utan att ta hänsyn till förändrade beteenden) ska väl inte vara helt omöjligt borde vara ganska lätt med lite grottande i statistik, men det får vänta.

Almega skriver i dag på SvD Brännpunkt om socialförsäkringar: ”Slå ihop a-kassa och sjukförsäkring”.
Almega hör inte till de organisationer jag sorterar i kategorin loony bin, men i det här fallet förstår jag inte hur de tänker.
Ingressen, som tycks spegla artikeltexten, säger

En ny undersökning visar att de flesta vill ha en gemensam försäkring för både sjukdom och arbetslöshet. Det visar tydligt att dagens spretiga system behöver göras om

Dels tycker jag att det är slapp argumentation att hänvisa till opinion i en sådan fråga.
Men framför allt – är det ingen som minns 2005? Ett mycket stort problem i Sverige var att a-kassa och sjukförsäkring blandades ihop, så att man blev sjukskriven av arbetsmarknadsskäl. Det talades, inte helt utan grund, om att den sammanblandningen i förlängningen kunde hota hela socialförsäkringssystemets existens. Sedan dess har vi kommit en bra bit med att få bukt med den röran, men nog sjutton måste väl risken för att man åter börjar blanda ihop dem öka väsentligt om man slår samman försäkringarna?

I artikeln ondgör man sig också över att villkoren ”ser mycket olika ut för den som är arbetslös men tidigare har arbetat, den som aldrig har arbetat (…)”. Ja, men det är ju för att vi har ett system som åtminstone i princip bygger på inkomstbortfallprincipen. Då följer det med i paketet att ersättningen beror på vilken inkomst man haft förut. Jag är själv tveksam till om principen om inkomstbortfall är någon höjdare, och lite senare i artikeln nämns också ”grundtrygghet”, men man skjuter bort sig om man argumenterar kring spretiga villkor enligt ovan men inte pratar om orsaken.

Vidare tycker författarna att det borde vara samma premie till vad man kallar omställningsförsäkringen oavsett branschen man verkar i. Det motiveras med att folk byter bransch. Visst, men då kan man väl byta a-kassa när man väl genomfört bytet? Jag kan se en poäng med att premien återspeglar risken att man inte får jobb.

Det är inte omöjligt att det finns goda poänger i artikeln, och det vore fånigt att försöka hävda att socialförsäkringarna är optimalt utformade i dag – det är det nog mycket få som tycker. Men när man inte alls berör risken för att regrediera till 2005 blir jag orolig.

Jag har, åter, varit lite out of the loop gällande nyheterna i allmänhet och bloggandet i synnerhet. Sålunda är det först nu jag uppmärksammar att ett knippe ryktbara centerpartister varit ute och dragit en lans för individualiserad föräldraförsäkring. Det här är en fråga där jag skiljer ut mig från större delen av borgerligheten, och det är trevligt att se åsiktsfränder i samma politiska läger.
Jag har tidigare argumenterat utförligt i frågan, först här och sedan här. Mycket kort kan man sammanfatta argumentationen med: Dagens konstruktion gör det rationellt att diskriminera kvinnor på arbetsmarknaden, och även om man inte ska tvinga föräldrar att stanna hemma lika länge med barn finns det heller ingen anledning för staten att betala för ett system som så tydligt går ut över kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden.
I en replik skriver två av mig respekterade folkpartister ”I grund och botten är problemet att ett samhälle där vi har höga skatter och där det är svårt för unga människor att få jobb gör det svårare att göra något så grundläggande mänskligt som att skaffa barn.” Men nej, det är inte det som är problemet i grund och botten. I grund och botten är problemet just att systemet gör diskriminering rationell. Det kommer alltid att finnas folk som vill diskriminera på irrationella grunder, men man kan väl i alla fall försöka göra något åt de rationella grunder som finns.
Givet folkopinionen är det kanske inte så taktiskt klokt att vara för en individualisering, men folkopinioner kan inte bara följas utan även bildas. Det här kan ta sin tid, men någonstans ska det börjas.

Lite synd är det därför att Annie Lööf, som tydligen tidigare uttryckt sig positivt om individualisering, nu tycks backa – kanske av just taktiska skäl. Jag vill ändå se henne som ny C-ledare; en fråga av viss vikt för mig, som ådagalagt centerpartistiska böjelser. Hatt tycks förespråka en utslätning av partiet som på allvar torde resa frågan om vad som är dess existensberättigande, och vad den tredje kandidaten står för eller ens heter är en smula höljt i dunkel. Lööf är inte bara en skicklig kommunikatör och valvinnare, hon står också för en tydligt liberal politik i de flesta frågor. Hon skulle säkert reta gallfeber – har redan retat gallfeber – på de horder av vänsterskägg och -koftor som låtsas att de skulle rösta på C om de hade Olof Johansson som partiledare, men (/och) hon skulle också ha en god chans att göra partiet meningsfullt på allvar, och återstarta den förnyelse som kommit av sig en smula sedan 2006.
Heja heja.

Ett tag nu har jag sett att folk tror att regeringen med flit försöker få Saab att gå omkull. Nå, ganska länge, men med ökande intensitet. I dag har till och med SvD tagit in en brännpunktsartikel på temat.

Jag skulle vilja be konspirationsspanarna att ta sig en så kallad reality check.
Det kan tänkas att regeringen motsatt sig Antonovs övertagande av Saab. Jag vet inte att det är så, men det är inte heller otänkbart. Enda anledningen jag kan komma på till att regeringen skulle ha något att säga till om i den frågan är att man står som borgenär för det lån det hela handlar om. Om man har anledning att tro att det ligger något i de envisa påståendena att Antonov är något av en skummis, ja då är det kanske inte så konstigt att man inte vill stå som borgenär för ett flermiljarderslån till honom. Någon skulle kanske rentav tycka att en sådan motvilja vittnade om försiktighet med skattebetalarnas pengar. Det kan kontrasteras mot oppositionens väl kända reflex att först ge (inte låna ut, utan ge) fem miljarder till GM och sedan ta över Saab, förmodligen för att fortsätta ösa in miljarder à la varvskrisen.

Vad som däremot är otänkbart är att regeringen skulle ha som mål i sig att få Saab att gå omkull. Exakt vad skulle man vinna på det? Det vore klädsamt om konspirationsspanarna åtminstone gjorde ett allvarligt försök att presentera ett plausibelt motiv. Och nej, regeringens väl kända ondska räknas inte. Brännpunktsartikelns förslag, att det är ett led i en ideologisk strukturomvandling och att det till yttermera visso permanent skulle skydda regeringens mörka hemligheter, hade jag från början tänkt sortera under D för Deranged, men vid närmare eftertanke är det så bottenlöst sinnesförvirrat att jag inte tänker bli förvånad om upphovsmännen strax anlägger vildvuxna skägg och börjar orera om våg-partikel-dualiteten.