Förvånansvärt vettig

Efter att ha skrivit min halvtidssammanfattning inför valet fick jag kommentaren att jo, det där såg väl bra ut, men finns det verkligen inget område där oppositionen har bättre förslag?
Det är en mycket rimlig fråga som jag ska försöka besvara.

Till att börja med vill jag upprepa min avgränsning. Jag berör inte alla områden av politiken, bara de jag tycker är av större vikt på något sätt. Det är fullt möjligt att det finns områden med bra förslag vänsterifrån, fast jag inte tycker att det platsar som lika viktiga frågor.

Ett område där jag har närmare till oppositionen än regeringen är föräldraförsäkringen. Jag brukar argumentera för att den ska vara individualiserad. Där möter jag kompakt mostånd i det borgerliga lägret, som – sannolikt med stöd i opinionen – motsätter sig sådant. Låt vara att oppositionens förslag med tredelad försäkring kan vara sämre både än att ha kvar status quo och att dela den rätt av (jag sparar den argumentationen), men de är i alla fall inne på samma spår som jag. Så på den punkten föredrar jag ändå oppositionen framför regeringen.

Man skulle också kunna tänka sig rättspolitiken, som under Beatrice Ask varit sanslöst misskött. Jag hoppas verkligen att hon byts ut om regeringen får sitta kvar. Det finns tecken på det; hon mer eller mindre gömdes undan under Almedalsveckan. Förhoppningsvis har man insett att hon måste bytas ut, men vill av rent taktiska skäl inte ta ett ministerbyte så nära valet.
Problemet där är att oppositionen är minst lika dålig, och inte bara för att Bodström vill förbjuda nollning. Det är självmål från båda lägren. Så även om jag tycker att regeringen gör ett dåligt jobb så finns inget som tyder på att oppositionen skulle vara bättre.

Annars då? Kan det verkligen bara vara det?
Det låter ju helt absurt. Men då måste man ha bakgrunden klar för sig.
När S förlorade valet -06 utlovade man bot och bättring, och tillsatte en mängd arbetsgrupper som skulle ta fram nödvändig förnyelse. Tills dess de var klara skulle man få vänta på besked i sakfrågor.
Så blev det också, till hälften. Vänta fick man. Ja det vill säga, vissa besked behövde man inte vänta på. Snart sagt varje förslag regeringen har lagt har S skällt som bandhundar på, lovat riva upp (i alla fall i början) och återgå till Edens lustgård augusti 2006. Har man velat ha närmare besked än att borgarna är onda har man tvingats leva i en lång besvikelse. Eller kanske snarare i lång hoppfullhet – det gick väldigt bra för oppositionen så länge den inte redovisade någon egen politik.
Så kom tiden då arbetsgrupperna skulle redovisa sina förslag, men det var fortfarande mestadels tyst (vilket kunde ha sina förklaringar). Det dröjde egentligen ända fram till vårbudgeten i maj i år innan det kom speciellt mycket till konkret oppositionspolitik. Utöver då att allt var bättre förr.

Så om man betänker att det inte funnits speciellt många oppositionsförslag (utöver att vara emot allt) att tycka bättre om än regeringens förslag, och att jag begränsar mig till de områden jag tycker är viktigast, så är det inte så konstigt längre att jag har svårt att hitta oppositionens konkret bättre politik.

En pikant observation är att så fort oppositionen redovisade konkret politik dök den kraftigt i opinionen. Ändå finns det många relevanta områden kvar som inte är redovisade. Möjligen känner man sig i oppositionen begränsat angelägen om att redovisa något i dessa frågor före valet. Det har när allt kommer omkring visat sig mer framgångsrikt att sväva på målet och hoppas att väljarna ska läsa in vad de vill i vagheten. Det funkade ju för Obama.

I förra posten sammanfattade jag, såhär i valrörelsens halvtidspaus, varför jag tycker att Alliansen tveklöst är att föredra framför de rödgröna. Jag har pratat väldigt lite om precis vilket parti jag favoriserar, eftersom det inte alls är lika viktigt som att rätt block vinner. Nu ska jag ändå gå in en aning på min partipreferens, som jag förstås tycker att andra ska följa.
Moderaterna behöver inte min röst. De är tillräckligt stora ändå. Och även om de gör mycket bra så har de också i flera viktiga frågor triangulerat sig väldigt nära S, och inte på ett bra sätt. Nej, det blir inte M.
Kristdemokraterna – nej, allvarligt talat. Som jag skrivit tidigare ser jag KD som harmlösa, och de har gjort en del bra saker under mandatperioden. Men nej, jag kan inte rösta på KD, det faller på sin egen orimlighet.
Folkpartiet beskylls ofta för, tja, både det ena och det andra. Ofta orättvist, men visst ligger det en del i att de inte ohotade som liberalismens förkämpe i Sverige. Själv ställde jag dem i kylan 2003 när de jamsade med om övergångsregler mot de nya EU-länderna, men kan tänka mig att sju år är ett tillräckligt långt straff. FP har, när allt kommer omkring, många rätt. De driver skolfrågorna i vad som huvudsakligen är rätt riktning, och de tar, till skillnad från snart sagt alla andra partier, konsekvenserna av verkligheten i frågor som Nato och försvaret. De var i ett par år förtjusta i att formulera sina förslag i soundbites som de visste skulle få stora rubriker, men själva förslagen var inte alltid (dock ibland) så tokiga.
Centerpartiet blir dock troligen mitt val – det lutar det åt i alla fall. Igen. Jaha, varför?

• Dels vill jag belöna C för att man äntligen släppt på sitt kärnkraftmotstånd. Energiuppgörelsen är ett av mandatperiodens större steg åt rätt håll.
• Centern, med Maud Olofsson, har hela tiden varit tydliga med att den som vill gå in med pengar till företag med problem får göra det för sina egna pengar. Det gällde före Saab, till exempel när Volvo hade problem.
• C har över lag en sansad attityd till miljöproblem. Man klarar av både att kalkylera och prioritera, och hemfaller inte åt teknikfientligt domedagstänkande, som andra miljöintresserade partier jag skulle kunna nämna. Exempel:
  Man satsar visserligen på vind- och solkraft, men inser att det inte räcker utan öppnar för fortsatt kärnkraft också.
  Man accepterar att dagens bilar är problematiska, men i stället för att vilja hindra folk från att förflytta sig individuellt sätter man in ekonomiska styrmedel för att hjälpa bättre bilar på traven.
  Man omarbetar strandskyddet så att det kan anpassas till lokala förhållanden, i stället för att krampaktigt hålla fast vid den absurda ordning som gällde tills igår. På så vis kan man förhoppningsvis få acceptans för det, och ett fungerande skydd där det behövs.
  Se också uppdateringen nedan.
• När man ändå jämför med andra miljöintresserade partier, och teknikfientlighet: Centern kan i alla fall i princip tänka sig genmodifierade grödor. Det är viktigt.
• Ja just det. Det borde kanske inte behöva påpekas, men de är ett miljöintresserat parti som inte vill förbjuda stormarknader, avskaffa räntan eller ser kollektivisering och ransonering som lösningen på samhällsproblem, miljörelaterade såväl som andra. En lösning måste inte göra ont för att vara bra.
• Andra partier pratar mycket om hur välstånd ska fördelas, men färre pratar om hur det ska skapas. Alliansen har gjort en del på området, men C är det parti som mer än andra tagit sig an företagandets villkor. Sverige är inget dåligt land för företagande, men det finns fortfarande mycket att göra. Tyvärr har C inte fått speciellt mycket gehör i regeringen för sina frågor, men de är viktiga om vi vill fortsätta kunna fördela något växande välstånd. Det är vettigt att stödja dem i det.
• Arbetsmarknaden är något av det som fungerar minst bra i Sverige. LAS är inte ensamt skyldigt till allt dåligt, men det står ställt utom allt rimligt tvivel att LAS dels låser in folk på jobb de inte trivs på, och framför allt håller ungdomar och invandrare utanför den reguljära arbetsmarknaden. Så kan vi inte ha det. Moderaterna har dock lämnat WO i den fajten för att kunna triangulera sig nära S. C är de enda som vågar lyfta frågan på allvar. Det är vettigt att stödja dem i det.

Jag tycker att det kan räcka som en översiktlig motivering. Jag får väl återkomma vid ett senare tillfälle om huruvida jag förordar någon speciell kandidat.

Uppdatering
På tal om miljöpolitiken låter jag C själva få ordet. Givetvis ultrapartiskt, men inte ointressant.

Jag har nåtts av önskemål på en executive summary av mitt valargumenterande. Och visst, det jag skriver i Val 2010 kan lätt bli mycket och långt för den som inte gärna lägger stora mängder fritid på att böka med trynet i den politiska myllan. Så här kommer alltså en sammanfattning såhär i halvtid ungefär. Eftersom det är just en sammanfattning så innehåller den inte så mycket argument; sådana får man leta efter i mina mer utförliga poster. Det blir mer en bunt påståenden här, för att något få ned volymen på det ändå omfattande materialet.

Innan jag börjar räkna upp punkter, några ord om mina förutsättningar. Det är inte svårt att komma på områden där Alliansen kommer rejält till korta jämfört med mina preferensers idealregering. Men det är inte det som är mitt fokus, för min idealregering verkar inte kandidera i 2010 års riksdagsval. Mitt fokus är att jämföra de reellt existerande alternativen, det vill säga sittande Alliansregering mot den rödgröna oppositionen. Det är i det ljuset som jag tycker att Alliansen framstår som det överlägset mest aptitliga alternativet.

Så, listan, inte i någon speciell ordning:

• Privatekonomi – med jobbskatteavdraget i alla dess steg har folk i lägre lönelägen fått en reallöneökning som saknar motstycke på bra länge. För någon som tjänar 20000 kr/mån talar vi om en skattesänkning från 29% till 22%, eller mer än en månadslön – händelsevis ungefär lika mycket som sjuksköterskorna strejkade galet för häromåret. Jag hänvisar åter till mitt paradinlägg, Överdrivet många skattegrafer, och givetvis jobbskatteavdrag.se.
  S motsatte sig detta i samtliga steg.
• Statens ekonomi. Man har, vad det verkar, tagit sig igenom den värsta recessionen sedan 30-talet med en budget som i allt väsentligt är i balans. Man har, åtminstone i större utsträckning än oppositionen, stått emot frestelsen att kasta pengar på allt som rör sig för att framstå som handlingskraftig.
• Saab – exempel på ovanstående. Oppositionen ville i första hand ge(!) fem miljarder till GM, i andra hand ta över Saab. Miljöpartiet, normalt bilhatare, ville driva bilfabrik. I andra länder (Tyskland, Frankrike, USA) har man öst pengar på olönsamma bilföretag. I Sverige höll man huvudet kallt, och de kostnader för Saab som regeringen eventuellt kommer att drabbas av är långt mindre än de kostnader som andra länder redan tagit på sig – och som förordats av oppositionen.
• Apoteksmonopolet har avskaffats. Det är nu tydligen bara Nordkorea och Kuba som har apoteksmonopol. Det går att få tag på huvudvärkstabletter även om apoteket är stängt. Det hade aldrig hänt med en S-regering, som såg död och pina i att överge de kvarvarande kommuniststaternas klokhet.
• Man har börjat avyttra saker som staten inte ska ägna sig åt. Det är oklart varför S anser att sprittillverkning är en uppgift för staten, men nu är vi i alla fall av med den blemman. Det finns mycket kvar att göra (exakt varför har vi ett spelmonopol?), men det händer i alla fall mer med Alliansen än med de rödgröna.
• Energi. Man har, om än tyvärr med vissa begränsningar, tagit bort vidskeplighetsförbudet mot kärnkraft. Man har jämte detta storsatsat på förnyelsebar energi. Även med effektiviseringar så kommer vi att behöva mer energi, inte mindre – särskilt om vi ska börja driva bilar på el.
  Oppositionen vill riva upp detta.
• Miljö. Faktiskt. Man är inte lika bra på att gorma och hitta på stora siffror som de rödgröna, men man får saker gjorda. Energifrågan är en viktig del däri. Andelen miljöbilar har, till stor del tack vare ekonomiska styrmedel, växt explosionsartat. Miljöproblem är globala, och det gäller att få hög effekt per satsad krona. Därför gör regeringen miljösatsningar i länder där man inte kommit så långt som i Sverige och man får större effekt per satsad krona, något MP av ren masochism motsätter sig.
• Rut-avdraget, eller avdraget för hushållsnära tjänster. Utan att det netto verkar ha kostat statskassan något alls har man gjort det överkomligt för vanliga barnfamiljer och pensionärer att få hjälp i hemmet, i samma veva som man gjort tusentals svarta jobb vita och hjälpt tusentals personer att komma in på arbetsmarknaden. Oppositionen är emot, av skäl som är för idiotiska för att låta sig sammanfattas.
• Förmåga till ekonomisk analys. Exempel: S-regeringen kastade tiotals miljarder på sjukvårdsköerna utan att lyckas korta dem nämnvärt. Alliansen tänkte igenom situationen och vilka drivkrafter som fanns, och satsade en miljard per år, fast på ett slugt sätt. Detta har kapat köerna dramatiskt.
  Alltså inte bara lite, utan dramatiskt. Enligt det på förhand uppgjorda sättet att mäta har ca 2/3 hälften (det cirkulerar olika uppgifter, jag ändrar till en mer konservativ uppskattning) av köerna försvunnit.
  Politik är inte bara en tävling om vem som kan göra av med mest pengar, även om det är lätt att få för sig det ibland.
• En sund inställning till vinst. Oppositionen blir som galna om någon skulle göra vinst på sjukvård eller skola. Varför det samtidigt är okej att någon gör vinst på läkemedel, eller mat, eller på att bygga hus eller bygga järnväg, ja det framgår inte. Varför det vidare skulle vara sämre att utveckla tjänster inom sjukvård än inom bilindustri undandrar sig min bedömning. Inte heller verkar oppositionen slås av tanken att det kanske går att göra vinst för att landstinget inte direkt fungerat optimalt. Alliansen har insett att det är av underordnad betydelse vem som utför en skattefinansierad tjänst, så länge den utförs med god kvalitet och till ett acceptabelt pris.
• Oppositionen vill, över lag, förbjuda privat vård. Sådant här alltså (berättelse om min första kontakt med privat vård). Återigen: Hur man tänker då undrandrar sig min bedömning.
• Hantering av pengar, igen. Exempel. Jag tycker också att det vore trevligt med en höghastighetsjärnväg (jag jobbar till och med med järnväg), men jag vill gärna att man först tar reda på hur den skulle kunna byggas och betalas och om det alls är samhällsekonomiskt lönsamt. Vilket tycks vara regeringens linje. Oppositionen å sin sida har redan bestämt sig, utan att ha dessa svar. Det kompenserar man med att förorda en finansiering som såvitt jag läst strider mot budgetlagen.
  Det fanns en tid då man med viss rätta kunde vara skeptisk till en borgerlig regerings förmåga att sköta en statsbudget. Den tiden är definitivt över. Nu är det de rödgröna som alltid har mer pengar än alla andra att spendera.
• Toppföreträdare för Alliansen har, till skillnad från toppföreträdare från oppositionen, åtminstone inte hittills helt obekymrat demonstrerat tillsammans med öppet judehatande element.
• Det finns abolut mer som skulle kunna göras för att komma åt arbetslösheten. Men det har gjorts viktiga saker, och arbetslösheten i dag, efter den djupaste recessionen sedan 30-talet, ligger på samma nivå som den förra regeringen lyckades prestera i slutet av en lång högkonjunktur.
• Man har tagit sig an den helt absurda situationen att världens friskaste folk var världens mest sjukskrivna. Det nya regelverket är säkerligen inte perfekt, men antalet personer i sjukpenning och förtidspension har sjunkit med ca 140000, från 615000 i september 2006 till 475000 i maj 2010. Utan att arbetslösheten skjutit i höjden.
• Skolan. You’ve got to hand it to Folkpartiet: De har i stort sett på egen hand vänt på diskussionen om skolan i Sverige. Det betyder inte att allt de föreslår är bra, men vi har ändå fått ett skifte till att man på allvar funderar på hur det kommer sig att skolresultat sjunker, och vad man kan göra åt det. Folkpartiets och Alliansens recept har till viss del varit en kraftsamling kring arbetsro i klassrummen och att elevernas prestationer ska dokumenteras, men även initiativ som lärlingsprogram för att hantera att alla faktiskt inte ska gå på högskola, och att man ska kunna klara sig ändå.
  På vänsterkanten har vi S som efter mycket initialt motstånd mot att alls se att det fanns ett problem till stora delar har gått med på Alliansens problemformulering och lösning, och så förstås ett parti som absolut inte vill ha några betyg alls och gärna vill förbjuda läxor också. Mmm, det lär ju vara bra för barn som inte kommer från studievana hem. Mer snedrekrytering ger fler vänsterpartister, eller vad är tanken?
• Utrikespolitik. Det finns mycket att skriva, men jag nöjer mig med att oppositionen kräver att USA ska lämna alla sina utländska baser. Bara USA, inte någon annan, och oavsett konsekvenser tydligen. Det är utrikespolitisk analys det.
• Alliansen har säkerligen inre slitningar, men det finns lika säkert en grundläggande vilja att regera tillsammans. Det finns inte hos oppositionen. I de flesta frågor kommer de rödgröna att komma överens ändå, trots ibland stora skillnader i vad de egentligen tycker. Det gjorde de när de gjorde upp om budgetar i förra mandatperioden. Men det var backstabbing och hotande regeringskris varenda gång, om någon nu minns det. Och ibland kommer de faktiskt inte överens, utan hänskjuter sin havererade förhandling till en folkomröstning och låtsas att det handlar om demokrati.
  Kan man inte regera så ska man inte.
• Alliansen har vett nog att hålla sig ifrån vansinnigheter som rätt till heltid och sex timmars arbetsdag med bibehållen lön.
• Alliansen har satsat på reformer som ökar antalet arbetade timmar. Det kan man tycka är mer eller mindre rätt (det är till exempel inte direkt givet att en människa ska ses som medel för målet statsbudgeten), men det har gjort att man kunnat sjösätta exempelvis en rad förbättringar för pensionärerna som förra regeringen aldrig hittade pengar till, trots upprepade försök. En tandvårdsreform till exempel. Och skattesänkningar.
• Jag är inte helt övertygad om att det är rätt väg att gå, men man bör ändå nämna högkostnadsskyddet för tandvård och tandvårdschecken. Förra regeringen pratade lääänge om att införa något sådant. Alliansen gjorde det. Med budgeten i balans.
• Det var den här regeringen som gav utländska kvinnor rätt att göra abort i Sverige, och det var den här regeringen som tillät samkönade äktenskap – låt vara att det senare gjordes på fel sätt, och att KD(!) var de enda som hade rätt i hur det skulle genomföras.
• För att tala med finansministern: Det finns ett (1) land i Europa där oppositionen kan gå till val på att spendera.

Det här kan väl räcka, såhär i halvtid.

Överlag är Alliansen som sagt inte min drömregering. Men den har visat sig vara kompetent. Det är inte glamoröst, men det är viktigt. På ett ofta blygt och lågmält sätt har de
a) fått saker gjorda, och
b) i allmänhet bra saker.
På dessa två grundläggande vis anser jag att de skiljer sig från vad vi av allt att döma har att vänta av oppositionen.

Uppdatering den 3 september
Sedan jag skrev ovanstående har båda blocken presenterat sina valmanifest. Emedan det finns saker i dem som jag skulle vilja kommentera, och inte har kommenterat än, så ändrar ingen av dem på något grundläggande. Det jag skrev ovan står fast.

Däremot skulle jag vilja komplettera med några länkar till egna tillägg.
Jag har motiverat närmare vilket parti jag föredrar, och även vilka kandidater som är aktuella. Inte heller detta har ändrat på sig.
Jag har kommit med en korrigering rörande arbetslösheten; mitt påstående här ovan behövde det.
Jag har fått frågan om det inte finns något som de rödgröna är bättre på, och besvarat det efter bästa förmåga.
Jag har naturligtvis skrivit mer än så, men det där torde vara det viktigaste som är direkt relaterat till det här inlägget.

Något det snackats mycket om, mest intensivt det senaste året, är sjukförsäkringssystemet. Jag har en viss förmåga att snöa in på torra saker, men just det här har jag inte ägnat mer än ett högst allmänt intresse. För några veckor sedan blev jag dock åhörare till en diskussion som demonstrerade att många andra inte ens gjort det, utan på fullt allvar tycktes ha köpt gapandet om stupstock (alltså en avrättningsmetod) eller häxbränningar.
Därför framstod det med ens som angeläget att skriva något om det. Och nu, några veckor senare, gör jag det också.

Först lite bakgrund. Förra mandatperioden. Sjukskrivningar och förtidspensioneringar galopperade. Under en period förtidpspensionerades 140 personer om dagen. Såg man till hälsoindikatorer så var svenskarna ett av världens friskaste folk, men sett till sjukskrivningar ett av de sjukaste. Samtidigt kunde man se att sjukskrivningarna samvarierade geografiskt med områden med få arbeten. Till viss del kan man förstås tänka sig att folk blir sjuka av att gå sysslolösa, men det var mer än så – det rådde inget tvivel om att sjukförsäkringssystemen utnyttjades för att gömma folk från arbetslöshetsstatistiken. Detta sparade dessutom pengar åt staten. Göran Persson stod i Riksdagens plenisal och var förnöjd över att förtidspensionärerna fick 64% av sin arbetsinkomst i ersättning, betydligt lägre än om man var arbetslös eller sjukskriven.

Någon ordnad rehabiliteringskedja fanns inte. Inte så att folk aldrig fick rehabilitering, men det var över lag lite hipp som happ, pö om pö och ad hoc. Och ganska lite tillgängliga resurser. Gick man sjukskriven i över ett år var sannolikheten hyggligt stor att man förtidspensionerades – i praktiken utan någon större utsikt till rehabilitering, att komma tillbaka till arbetsmarknaden, eller att åtnjuta något annat än en blygsam inkomst.

Detta skedde alltså i närmast industriell skala, till stor del med statsmaktens goda minne. Det sparade pengar (jämfört med att ha folk arbetslösa eller sjukskrivna) och det bättrade på siffrorna för arbetslösheten. Samtidigt började det, först så smått och sedan mera utbrett, talas om att något måste göras. På allvar. Den rådande trenden hotade på sikt, sade man, hela välfärdssystemets existens. Det låter kanske överdrivet nu, men frågeställningen var relevant.

Så har då alliansregeringen sent omsider sjösatt en rehabiliteringskedja, avsedd att få folk från sjukskrivning till arbete. Det var väl vid årsskiftet som den kickade igång på allvar, som slutsteg i en större omläggning av sjukförsäkringssystemet. Jag har som sagt inte följt utvecklingen med samma intresse som en del andra frågor. Någon som skrivit betydligt mer om det är Den hälsosamme ekonomisten, till exempel här, här och här. Jag hänvisar dit för detaljerna. Han är i högsta grad part i målet, såsom politisk tjänsteman på det ansvariga departementet. Å andra sidan får man förmoda att han just därför kan bidra med en del rena sakuppgifter. Och part i målet, det är ju snart sagt varje fulbloggare.

I korthet fungerar systemet så här: När man varit sjukskriven en viss tid – ett år, tror jag – ska man prövas mot arbetsmarknaden, och om man befinns frisk nog återgår man dit. De flesta som på detta sätt lämnar sjukpenningen återgår i arbete. Är man inte frisk så får man förlängd sjukpenning (till maximalt 914 dagar). Obligatorisk prövning för förtidspension efter ett år tas dock bort. I stället finns en rejäl satsning på rehabilitering, inte bara förrådsställande av sjuka.
Det här är inte en fullständig redogörelse, jag rekommenderar mina länkar ovan.

Jag ber nu läsaren ta sig en funderare. Låter det här som en medeltida avrättningsmetod? Är det att jämställa med en stupstock, som alltså används för att hugga huvudet av folk? Eller, för att använda LO:s senaste liknelse, är det att jämställa med häxbränning?
Nej, det är förstås bara idiotiskt babbel, sprunget ur logiken ”borgarna är dumma – det här har borgarna infört – alltså är det ondska”. Knappast värdigt en tänkande människa.
Tvärtom är det vad en humanistiskt intresserad regering borde göra; försök förhindra att folk låses in i förlamande passivisering. Ge dem aktivt chanser att komma tillbaka till arbete.
Och det verkar fungera. Arbetslösheten i dag (i sviterna efter en djup ekonomisk världsdepression) är ungefär som den var 2006 (efter en ovanligt lång högkonjunktur). Men sjukskrivning och förtidspension används inte längre som arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Man kan titta på de siffror som SCB ger för det så kallade utanförskapet här. Det framgår att antalet sjukskrivna och förtidspensionerade har minskat med långt över 100000 personer. Inte bara tack vare denna reform, men den är en del av bilden. En god del av dem som genomgått arbetsmarknadsprövningen har inte fått jobb, utan återgått till sjukskrivning. Nota bene, inte halshuggits eller bränts på bål, utan fortsatt vara sjukskrivna. Det hade förstås varit bättre om de visat sig vara friska, men det var de inte. Samtidigt har en betydande andel faktiskt återgått till arbete. Är det det som är stupstocken då, att man inte fortsätter att vara sjukskriven fast man kan jobba? Det är sannerligen inte lätt att veta. Men när jag hittar en stupstock säger jag till.

Allt det här betyder inte att systemet sådant det är i dag är perfekt. Tvärtom förutsätter jag, precis som med vårdvalet, att det kommer att visa sig att det behöver korrigeras. Det förekommer helt enkelt inte att man sjösätter större systemförändringar utan att det uppstår knas någonstans. Och speciellt i stora system som berör många människor är det alltid någon som hamnar i kläm. Det ska man naturligtvis försöka motarbeta, men det är oundvikligt att det händer. Och det kommer inte att vara samma människor som råkar i kläm i den här systemvarianten som i den förra. Sålunda kommer det alltid att gå att hitta någon som det blivit mer synd om. Är det det som är stupstocken? Kanske. Men vad ska man då kalla systematisk massutrangering av folk som faktiskt inte var för sjuka för att ha ett jobb? Semester och glass åt alla?

Det är verkligen relevant att fråga sig vad oppositionen skulle ha gjort. Det vet ingen. Det är inte alls säkert att de skulle ha suttit paralyserade i frågan en mandatperiod till. Det började, får man erkänna, sprida sig en medvetenhet åtminstone hos S om att något behövde göras. Men vad skulle de ha gjort? Ja det vet alltså ingen. Inte ens de själva, vad det verkar. För medan de har lagt mycket energi på att folkbilda om medeltidshistoria så har de inte kommit med ett enda konkret motförslag, såvitt jag känner till. Det är inte som om de inte fått frågan, men det enda svar som hörts är mer ylande om omänsklighet. Om nu rehabiliteringskedjan är så ondskefull, hur svårt kan det då vara att klämma ur sig ett motförslag som inte dryper av ondska? Men, nix. Tomt på den fronten.

Jag återvänder till vad jag nämnde i början, diskussionen som jag hade det begränsade nöjet att bevittna. Den handlade om att någon som hade blivit väldigt sjuk i svininfluensan nu skulle prövas mot arbetsmarknaden, trots att hon enligt en tidningsartikel fortfarande var dålig. Det som skulle hända henne var alltså samma sak som hänt många tusen andra: en check mot arbetsmarknaden. Fortfarande för sjuk? Ja, om det är så, tillbaka till sjukskrivning. Inte mord direkt, kan man tycka. Men det beror förstås på grundinställning. Vet man att borgarna är onda så kan man väl inte, med ett favorituttryck, låta fakta stå ivägen för Sanningen. Då räcker väl ett sådant exempel för att befästa hur illviljan och föraktet för svaghet genomsyrar de slemma borgarna. Även efter att ha blivit upplyst om hur kedjan fungerade, så uttryckte en diskuterande att hon var säker på att folk på det stora hela fick det sämre under den nya ordningen. Högst oklart vilken saklig grund den uppfattningen hade, men visst – är man av åsikten att det snällaste man kan göra mot en sjukskriven är att aldrig störa med något annat än, efter något år, de sextiofyra procenten i ersättning resten av livet, då är det klart att Alliansen inte framstår som ett bra alternativ.

Jag vill dock mena att det finns andra sätt att se på saken. Sätt att se som är mottagliga för en något mer nyanserad analys. Sätt att se som inte axiomatiskt utgår från att augusti 2006 representerade det högsta goda. Kanske att det här inlägget då kan bidraga till att det kan sås ett frö till någon liten acceptans av att något behövde göras, att vad som gjorts inte enbart varit frukten av djupt rotad ondska, och att det på något obskyrt sätt är i alla fall lite bra om tiotusentals kan lyftas ur evig sjukstämpling.

Hoppas kan man ju.

Undrar förresten om stupstocken verkligen var medeltida. Det har jag inte kollat upp.