Archive for the ‘Politik’ Category

Att klä sig i säck och aska

tisdag 10 augusti, 2010

eller
Negative Campaigning

Det verkar vara tungt att vara vänsterpartist. Om man händelsevis missat alla ekonomiska rön sedan 1848 och på fullt allvar tror att ekonomi är ett nollsummespel blir det väldigt viktigt att hålla koll så att ingen får det för bra. Om någon har det bra så måste någon annan med den logiken ha det dåligt.

Tänk att varje kväll gå och lägga sig med en obehaglig gnagande känsla av att någon, någonstans i Sverige, kan ha lyckats med något i dag. Stackars alla dem som på grund av detta misslyckats! Inte att undra på att partiledningen häromåret kom fram till att Vänsterpartiet ser för sura ut.

Det allra värsta är förstås om någon gör vinst (dåligt i sig, se ovan) på något som är bra. Till exempel att driva en skola som folk är nöjda med. Det viktiga i den kråksången är alltså inte huruvida elever och personal är nöjda, eller om undervisningsresultaten är bra, eller om någon hittat ett sätt att bedriva undervisning med samma kvalitet men på mindre pengar än den kommunala skolan. Det viktiga är att någon har gjort vinst (som sagt).
Det har alltså gått bra för någon.
Och inte nog med det, denne någon har ägnat sig åt att undervisa barn.
Vilken satanisk kombination! Det måste genast stoppas, oavsett allt annat.

Det är lite oklart vad man egentligen ska få tjäna pengar på. Man ska inte få tjäna pengar på saker som normalt anses snälla, som skola och sjukvård. Det verkar inte som om man ska få tjäna pengar på saker som normalt anses osnälla, som vapentillverkning. Vad ska man då tjäna pengar på?
Svaret kan finnas i den insikt som denna sommar förmedlats från ledande vänsterpartister, inklusive Ohly själv vill jag minnas.

Det är för lätt att bli rik i Sverige.

Det ska helt enkelt inte gå att tjäna pengar på något.
Vilket alltså är fullt logiskt, om man ser varje individuell framgång som ett bakslag.

I det ljuset är det väl snarast en lapsus att V inte vill förstatliga matproduktionen. Det är ju också något som alla behöver. Eller författandet av läromedel, vilket ju betalas med skattepengar. Liksom byggen av vägar. Och järnvägar. Och skolor.
Eller, vill och vill. Det kan väl få vara en vision?

Fattigdom är inte ett egentligt problem, så länge alla är lika fattiga. Det är framgång och rikedom som är problemet.
Ta till exempel förmögenhetsskatten. Nog för att det var en skatt som höll kapital från landet; kapital som annars kunde ha skapat nya jobb. Men man kan inte få allt, och måste man välja så är det viktigare att rakryggat klämma åt ”de rika”.

Men, åter till det vänsterpartistiska svårmodet. Inte nog med att man måste hålla reda på folk så att det inte går bra för dem, snobbarna i akademin käbblar emot också. Man kan bli surmulen för mindre. Att den samlade nationalekonomin inte accepterar partiets analys, ja rentav avvisar den, är ett tydligt tecken på att den inte är en riktig vetenskap. Det kunde man kanske leva med, men nu har samarbetspartierna tvingat dem att inte lova bort mer pengar än vad som finns. Vad är det för strunt? Det är ju bara att politisera riksbanken igen och börja trycka sedlar så är saken biff. Men det fattar ingen annan. Man blir så arg, grrr!

Dock; den som tycker att jag hittills tecknat en torftig, ja rent ofullständig, bild av Vänsterpartiet har rätt. Jag har undlåtit att nämna partiets kanske främsta onus, det som ofta är det första man möter: det reaktiva tänkandet. Alla andra är så positiva till allt möjligt hela tiden. Vänsterpartiet har, inte utan att visa tecken på viss vällust, axlat oket att vara de som är Emot.
En vänsterpartist känns liksom inte riktigt äkta om hen inte är emot
* All vinst, som sagt var. Kapitalism, givetvis.
* EU (utom möjligen när man kan använda EU för att vara emot något)
* EMU
* Snart sagt alla internationella organisationer utom FN
* FN, i de få fall då FN gör något konkret
* Att ge pengar till försvaret, och emot att avskaffa värnplikten
* Allt militärt samarbete
* USA och Israel, i alla lägen
* Alla privatiseringar och liberaliseringar
* All konkurrens i verksamheter som man skulle kunna tänka sig att staten skulle kunna hålla på med
* Privat drivna köpcentra
* Privat ägande överlag. Jo det är sant, kolla i partiprogrammet (pdf) sid 27 och framåt.
* Berlinmurens fall
* Glasögon och degenererad konst
* Globalisering och fri rörlighet
* Frihandel
* Kärnkraft
* Alla skattesänkningar, oavsett omständigheter
* Nymodigheter som växtförädling medelst genteknik
* Alla former av studiekrav och -dokumentation

Idealet är kort sagt att inte ha varit för någonting sedan löntagarfonderna.

Det är mycket praktiskt; det är sällan speciellt svårt att vara emot en given förändring eller en åtgärd, och man kan framstå som det sansade förnuftets röst. Att vara progressiv medelst stockkonservatism. Det medföljande tungsinnet blir väl ett offer man får stå ut med att göra på Motståndets altare. Det finns ju så mycket att vara Emot.

I skolvalet i nian röstade jag på Vänsterpartiet. Såhär i efterhand framstår det inte som ett av mitt livs största ögonblick.

Like This!

Nyliberalismens spöke

fredag 6 augusti, 2010

I jakten på en vettig angreppspunkt på regeringen har S bestämt sig för att pröva försäljningen av statliga företag. Ibrahim Baylan tar i på SvD Brännpunkt:
Vi tar strid mot utförsäljningar, skriver han.

Den hastiga utförsäljningen drivs fram av den borgerliga ideologin. Men regeringen vet att idén om att vi inte ska äga vattenkraften genom Vattenfall, våra gruvor genom LKAB och vår skog genom Sveaskog har svagt stöd. Den bygger på idén om en minimal nattväktarstat, den där tanken som Moderaterna påstår sig ha kastat överbord.

Ehm. Så att inte anse att det är statens uppgift att äga allt (inklusive kolgruvor), det är att vilja ha en nattväktarstat? Nog för att nyliberaler har fått vänja sig vid att begrepp skiftar betydelse, men är inte det här lite väl magstarkt? Kan ingen med tillgång till Baylan be honom göra en reality check? Det finns mellanting mellan att staten äger allt och en nyliberal nattväktarstat.

Däremot har han rätt till viss del. Det är klart att det är ett ideologiskt beslut att sälja statliga företag, och ingen har låtsats något annat, även om det finns andra effekter som också nämns – exempelvis amortering på statsskulden.
Så, ja, det är ideologi. Precis som det är ideologi att tycka att staten ska sköta skogsbruket, gruvdriften och sprittillverkningen. Dock är det en annan ideologi än Baylans att minska det statliga företagandet. En som, för att bara nämna ett av exemplen som Baylan tar upp, inte ser det som självklart positivt att Sverige haft rekordfå apotek tack vare ett monopolsystem i övrigt anammat endast av Kuba och Nordkorea. Men ta den striden, ni. Förklara varför det är bättre med färre apotek och att man inte ska kunna köpa huvudvärkstabletter på en söndag.

Staten är, överlag, ingen bra företagsägare. Inte för att den som jobbar åt staten är slö, utan för att incitamenten så lätt blir fel. Ta SBAB som fick i uppdrag att ge billiga lån. Inte för att det var affärsmässigt sunt, utan för att det kändes bra rent politiskt. Någon som får lite dåliga vibbar av det?

Och varför ska staten egentligen med ena handen försöka hindra folk från att dricka sprit, och med andra försöka sälja så mycket sprit som möjligt genom förr statliga Vin & Sprit? Om det är (nyliberal) ideologi att sluta med sådant, då säger jag:
Nyliberalismen är död – länge leve nyliberalismen.

Baylan efterlyser vad man mer ska sälja. Tja, åtminstone delar av Vattenfall verkar vara på tapeten, om C får bestämma (det hade jag tänkt skriva ett eget inlägg om, får se om det blir av). Och varför inte – det är inte så lyckat att dels säga till Vattenfall att de ska tjäna pengar, och sedan bli sur när de gör det genom att köpa kolkraft. Se där en bra illustration av problemen med att staten driver företag. Men Baylan kanske har en bra lösning på det? Kanske, kan vi gissa, av typen ”jamen tjäna inte pengar då”. Mmm, det borde göra skattebetalarna nöjda. Gissningsvis ska vi också fortsätta att ösa in pengar i SAS, om S får bestämma. För det skulle ju aldrig gå om staten drog sig ur flygverksamheten och lämnade den åt giriga kapitalister. Det skulle bli dyrt och otillgängligt, en så svår och viktig verksamhet kan man inte låta vinstdrivande företag ta hand om.

Eller…?

Tänk på barnen!

onsdag 4 augusti, 2010

Så fort FP öppnat munnen de senaste åren har det brutit ut… ja, kaos. Det är delvis deras eget fel, men minst lika illa är alla de som på ren automatik löper amok på all FP-stimuli. Nu har Björklund sagt att han vill ha förtydligade regler om att en skola ska få förbjuda såväl elever som anställda att täcka ansiktet. Och jodå, som på beställning kommer SD-kortet, beskyllningar om grumliga vatten och så vidare.

Låt mig därför förklara hur det borde vara.
Vi har religionsfrihet i Sverige, och det ska vi ha. Det innebär å ena sidan att man inte ska hindras från att tro på vad man vill, eller att utöva sin tro – men det innebär inte att religionen ska ha precedens över lagar i största allmänhet. Så bör det åtminstone vara.
Min inställning är att religion i princip ska behandlas som vilken hobby som helst. Skulle det vara okej om elever hade AIK-halsdukar runt ansiktet? Om ja, då måste det vara okej med ansiktstäckande slöja också. Om nej, då ryker slöjan också.
Själv tycker jag inte att man som skolelev ska ha automatisk rätt att sitta med dolt ansikte i klassrummet. Om läraren tycker att det är okej, jamen fine, då är det väl inget problem. Men det måste gå att säga att det inte funkar att täcka sitt ansikte.

Och att en lärare inte ska få ha ansiktet täckt är väl fullständigt självklart.

Det här är ingen stor fråga i sak. Det handlar såvitt jag förstår om ett förtydligande av en redan implicit praxis. Till och med S, som normalt är emot precis allt som regeringen säger, håller med i sak. Så snälla, kan vi spara lite på hysterin den här gången?

Det här är inte alls samma sak som ett allmänt ansiktslöjeförbud – populärt burkaförbud. Jag ogillar bruket av heltäckande slöjor, men därifrån och till att förbjuda dem på allmän plats är steget rätt långt, och ett man inte bör ta utan att ta sig en rejäl funderare på om man verkligen ska förbjuda allt man inte gillar. Vill man ha ansiktet invirat i en Hammarbyhalsduk på allmän plats så kan man väl få det. Alltså är det okej för niqab också. Då får man förstås finna sig i att det blir svårt att kommunicera med folk – och det är precis därför som det måste vara okej att säga att man inte ska få vara maskerad i ett klassrum.
Om sedan någons skäl till att vilja vara maskerad är att man hejar på ett visst hockeylag eller att man vill visa sin uppskattning av en eller annan idéskrift, ja det ska ska egentligen inte ha med saken att göra.

Uppdatering
Mina mad skillz i att profetera står sig. Artikel i SvD i dag:
”Folkpartiet vill gärna ha en konflikt”
Artikeln handlar inte så mycket om förslaget i sig, och det är inte så konstigt, för förslaget i sig är ett tillägg till en parentes i en rätt okomplicerad fråga. Den handlar så gott som uteslutande just om, ja, att FP skulle vilja ha en konflikt.

Jamen ge dem inte det då.

Det är fanimej inte svårare än att bara rycka på axlarna och gå vidare.

Pappskallar.

Fortfarande ingen straffskatt

onsdag 4 augusti, 2010

Jag har i flera inlägg kritiserat – ja, rasat – mot att S beskriver de sänkningar av pensionärernas inkomstskatt som gjorts som straffskatt på pensionärer, eftersom arbetande fått ännu större skattesänkning. Det är ett fjantigt resonemang. Det finns ingen straffskatt på pensionärer.

Alliansen har infört att för folk upp till 26 år behöver man bara betala halv arbetsgivaravgift, vilket givetvis inverkar positivt på ungdomsarbetslösheten i alla fall i någon mån. Den nedsättningen vill oppositionen ta bort. På SvDs ledarblogg beskrivs detta som ”ungdomsskatt” och, ja, ”en straffskatt på att rekrytera ungdomar inom näringslivet”. Men låt oss nu vara rättvisa. Om ungdomar åter blir dyrare att anställa så är det för den skull ingen straffskatt, om de har precis samma avgifter som äldre. Man kan med gott schvung argumentera emot ett avskaffande av reduktionen, men att kalla det en straffskatt är inte hederligt, på samma sätt som det inte är hederligt att tala om straffskatt på pensionärer.

Å andra sidan

måndag 2 augusti, 2010

Efter att ha skrivit min halvtidssammanfattning inför valet fick jag kommentaren att jo, det där såg väl bra ut, men finns det verkligen inget område där oppositionen har bättre förslag?
Det är en mycket rimlig fråga som jag ska försöka besvara.

Till att börja med vill jag upprepa min avgränsning. Jag berör inte alla områden av politiken, bara de jag tycker är av större vikt på något sätt. Det är fullt möjligt att det finns områden med bra förslag vänsterifrån, fast jag inte tycker att det platsar som lika viktiga frågor.

Ett område där jag har närmare till oppositionen än regeringen är föräldraförsäkringen. Jag brukar argumentera för att den ska vara individualiserad. Där möter jag kompakt mostånd i det borgerliga lägret, som – sannolikt med stöd i opinionen – motsätter sig sådant. Låt vara att oppositionens förslag med tredelad försäkring kan vara sämre både än att ha kvar status quo och att dela den rätt av (jag sparar den argumentationen), men de är i alla fall inne på samma spår som jag. Så på den punkten föredrar jag ändå oppositionen framför regeringen.

Man skulle också kunna tänka sig rättspolitiken, som under Beatrice Ask varit sanslöst misskött. Jag hoppas verkligen att hon byts ut om regeringen får sitta kvar. Det finns tecken på det; hon mer eller mindre gömdes undan under Almedalsveckan. Förhoppningsvis har man insett att hon måste bytas ut, men vill av rent taktiska skäl inte ta ett ministerbyte så nära valet.
Problemet där är att oppositionen är minst lika dålig, och inte bara för att Bodström vill förbjuda nollning. Det är självmål från båda lägren. Så även om jag tycker att regeringen gör ett dåligt jobb så finns inget som tyder på att oppositionen skulle vara bättre.

Annars då? Kan det verkligen bara vara det?
Det låter ju helt absurt. Men då måste man ha bakgrunden klar för sig.
När S förlorade valet -06 utlovade man bot och bättring, och tillsatte en mängd arbetsgrupper som skulle ta fram nödvändig förnyelse. Tills dess de var klara skulle man få vänta på besked i sakfrågor.
Så blev det också, till hälften. Vänta fick man. Ja det vill säga, vissa besked behövde man inte vänta på. Snart sagt varje förslag regeringen har lagt har S skällt som bandhundar på, lovat riva upp (i alla fall i början) och återgå till Edens lustgård augusti 2006. Har man velat ha närmare besked än att borgarna är onda har man tvingats leva i en lång besvikelse. Eller kanske snarare i lång hoppfullhet – det gick väldigt bra för oppositionen så länge den inte redovisade någon egen politik.
Så kom tiden då arbetsgrupperna skulle redovisa sina förslag, men det var fortfarande mestadels tyst (vilket kunde ha sina förklaringar). Det dröjde egentligen ända fram till vårbudgeten i maj i år innan det kom speciellt mycket till konkret oppositionspolitik. Utöver då att allt var bättre förr.

Så om man betänker att det inte funnits speciellt många oppositionsförslag (utöver att vara emot allt) att tycka bättre om än regeringens förslag, och att jag begränsar mig till de områden jag tycker är viktigast, så är det inte så konstigt längre att jag har svårt att hitta oppositionens konkret bättre politik.

En pikant observation är att så fort oppositionen redovisade konkret politik dök den kraftigt i opinionen. Ändå finns det många relevanta områden kvar som inte är redovisade. Möjligen känner man sig i oppositionen begränsat angelägen om att redovisa något i dessa frågor före valet. Det har när allt kommer omkring visat sig mer framgångsrikt att sväva på målet och hoppas att väljarna ska läsa in vad de vill i vagheten. Det funkade ju för Obama.

En liten graf

söndag 1 augusti, 2010

I kommentarerna till en post nyligen sade jag att jag kanske kunde återkomma med ett stiligt diagram som visade samband mellan en öppen ekonomi och ekonomisk framgång. Här är ett:

Samband mellen fri ekonomi och BNP

Argumentet för en öppen ekonomi låter sig förstås inte sammanfattas med en enda graf; det krävs mer än så (pdf). Men som fristående graf betraktad är den inte så tokig.

Tåg och bilar

torsdag 29 juli, 2010

Ofta när det talas om vägar i allmänhet, och om Förbifart Stockholm i synnerhet, så ställs vägar och bilar i motsatsförhållande till tåg. Det är delvis fånigt, men inte helt utan poäng. Visst vill man bygga allt, men resurserna är begränsade.

Om förbifarten byggs så är det inte för dagens bilar. Den är inte klar på många år, och liksom alla vägar byggs den för att finnas länge. Så vad kan vi vänta av morgondagens bilar, och hur står de sig mot tåg? Specifikt lägger jag fokus på bränsleförbrukning för persontransporter.
Den som inte orkar läsa hela inlägget kan hoppa till slutet, där jag har en kort sammanfattning.

Det går faktiskt att säga en hel del om det redan i dag. Och som sagt, jag jobbar ju med tåg. Det här borde vara en fråga för mig.

De tåg vi tittar på är eldrivna. Det är rimligt, den mesta persontrafiken på tåg i Sverige är eldriven. När man talar om kapacitet på persontåg så brukar man utgå från enheten personkilometer, alltså att frakta en person en km. När man mäter förbrukning på persontåg talar man om kWh/pkm, alltså kilowattimmar per personkilometer. Jag utgår här från boken ”Spårtrafiksystem och spårfordon” (Stockholm 2007) av Evert Andersson och Mats Berg på järnvägsgruppen på KTH. Enligt den (tabell 9-5) drar ett X2000 ca 0,10 kWh/pkm. Ett lite äldre pendeltåg drar 0,16 kWh/pkm. Detta under normala drift- och beläggningsförhållanden. Att ett X2000 drar mindre, trots högre vikt och hastighet, beror till stor del på att det inte stannar så ofta.

Tittar man på vad som kommer på bilfronten så satsar nu de flesta större bilföretag som galningar på att ta fram bilar som kan drivas på el, vilket dels är miljömässigt trevligt, dels gör jämförelsen med tåg betydligt lättare. I dag är utbudet av dylika bilar försvinnande litet (jag räknar inte dagens hybrider som visserligen är en bra interimslösning men som huvudsakligen ändå drivs på bensin), men storskaliga introduktioner ligger faktiskt bara månader bort, och här pratar vi om tidsperspektiv på decennier.
För elbilars förbrukning har jag inte lika fina referenser som för tåg, men Google-konsensus verkar vara att en elbil kan förväntas dra ca 2 kWh/mil med dagens teknik. Hur många personer som sitter i bilen spelar förstås roll, men inte i den här grova uppskattningen. Vi får alltså med endast en person i bilen 0,2 kWh/pkm, och med fyra i bilen 0,05 kWh/pkm.

Hoppsan! Det var inte ett resultat jag hade väntat mig. Jag hade trott att tåget, tack vare sin mycket lägre friktion mot underlaget och att det kan gömma mycket folk bakom en liten front mot luften, skulle ha klart lägre förbrukning än elbilen. Och så visar det sig att redan om det sitter två personer i elbilen så är den bättre eller lika bra som tåget. Om man räknar med att en bil i snitt har 1,5 personer i sig hamnar man på ca 0,13 kWh/pkm, mitt i tåglandet.

Sedan finns det förstås en hel massa komplicerande faktorer, som till exempel

  • Kommande effektiviseringar. Kan man tänka sig att förbrukningen går att få ned? Ja, självklart. Jag tror dock inte att den kommer att gå ned så mycket för bilen, det är snarast batteritekniken som kan bli bättre, och den påverkar inte förbrukningen i sig i någon större omfattning. Jag har anledning att tro att det finns lite mer att göra, och därmed vinna, på tågen.
  • Räckvidden för tåg kommer alltid att vara längre än räckvidden för en eldriven bil. Det finns i och för sig experiment med enkla batteribyten på mackar, men det är inget vi kan ta för givet.
  • En bil å andra sidan kan ta en precis dit man vill på vägnätet, och avgår när man själv vill, vilket är jättefördelar.

Det är alltså inte så enkelt som att säga att det ena trafikslaget är entydigt bättre än det andra, inte ens om man begränsar sig till att enbart titta på förbrukningssiffror. Men bara det är, för mig, lite av en sensation. Den här jämförelsen måste självfallet ha gjorts förut, men jag har inte sett den tidigare. Det är bara att hoppas att jag har tänkt rätt och inte har gjort ett idiotfel någonstans…

Det föranleder mig också att undra om några av alla som är benhårda motståndare till alla vägbyggen alls har tänkt på saken ur det här perspektivet. För mig blir det i alla fall än mer tydligt att vi behöver både bilvägar och järnvägar. Att bara satsa på det ena av dem verkar inte speciellt genomtänkt.

Det styrker givetvis argumenten för att bygga en förbifart Stockholm. Jag har inte på fötterna för att säga att just liggande förslag är det bästa, men att någon form av förbifart ska byggas förefaller rätt självklart. Om man nu inte är nöjd med att det redan finns en väg i Strängnäs.

Sammanfattning
Om man antar att vi på sikt till stor del kommer att driva våra bilar på el så visar det sig att elbilen och tåget ur en förbrukningssynpunkt är i stort sett likvärdiga för persontransporter. Det bör vara en viktig faktor att ta hänsyn till när man överväger satsningar på infrastruktur.

Val: Parti

onsdag 28 juli, 2010

I förra posten sammanfattade jag, såhär i valrörelsens halvtidspaus, varför jag tycker att Alliansen tveklöst är att föredra framför de rödgröna. Jag har pratat väldigt lite om precis vilket parti jag favoriserar, eftersom det inte alls är lika viktigt som att rätt block vinner. Nu ska jag ändå gå in en aning på min partipreferens, som jag förstås tycker att andra ska följa.
Moderaterna behöver inte min röst. De är tillräckligt stora ändå. Och även om de gör mycket bra så har de också i flera viktiga frågor triangulerat sig väldigt nära S, och inte på ett bra sätt. Nej, det blir inte M.
Kristdemokraterna – nej, allvarligt talat. Som jag skrivit tidigare ser jag KD som harmlösa, och de har gjort en del bra saker under mandatperioden. Men nej, jag kan inte rösta på KD, det faller på sin egen orimlighet.
Folkpartiet beskylls ofta för, tja, både det ena och det andra. Ofta orättvist, men visst ligger det en del i att de inte ohotade som liberalismens förkämpe i Sverige. Själv ställde jag dem i kylan 2003 när de jamsade med om övergångsregler mot de nya EU-länderna, men kan tänka mig att sju år är ett tillräckligt långt straff. FP har, när allt kommer omkring, många rätt. De driver skolfrågorna i vad som huvudsakligen är rätt riktning, och de tar, till skillnad från snart sagt alla andra partier, konsekvenserna av verkligheten i frågor som Nato och försvaret. De var i ett par år förtjusta i att formulera sina förslag i soundbites som de visste skulle få stora rubriker, men själva förslagen var inte alltid (dock ibland) så tokiga.
Centerpartiet blir dock troligen mitt val – det lutar det åt i alla fall. Igen. Jaha, varför?

  • Dels vill jag belöna C för att man äntligen släppt på sitt kärnkraftmotstånd. Energiuppgörelsen är ett av mandatperiodens större steg åt rätt håll.
  • Centern, med Maud Olofsson, har hela tiden varit tydliga med att den som vill gå in med pengar till företag med problem får göra det för sina egna pengar. Det gällde före Saab, till exempel när Volvo hade problem.
  • C har över lag en sansad attityd till miljöproblem. Man klarar av både att kalkylera och prioritera, och hemfaller inte åt teknikfientligt domedagstänkande, som andra miljöintresserade partier jag skulle kunna nämna. Exempel:
    Man satsar visserligen på vind- och solkraft, men inser att det inte räcker utan öppnar för fortsatt kärnkraft också.
    Man accepterar att dagens bilar är problematiska, men i stället för att vilja hindra folk från att förflytta sig individuellt sätter man in ekonomiska styrmedel för att hjälpa bättre bilar på traven.
    Man omarbetar strandskyddet så att det kan anpassas till lokala förhållanden, i stället för att krampaktigt hålla fast vid den absurda ordning som gällde tills igår. På så vis kan man förhoppningsvis få acceptans för det, och ett fungerande skydd där det behövs.
    Se också uppdateringen nedan.
  • När man ändå jämför med andra miljöintresserade partier, och teknikfientlighet: Centern kan i alla fall i princip tänka sig genmodifierade grödor. Det är viktigt.
  • Ja just det. Det borde kanske inte behöva påpekas, men de är ett miljöintresserat parti som inte vill förbjuda stormarknader, avskaffa räntan eller ser kollektivisering och ransonering som lösningen på samhällsproblem, miljörelaterade såväl som andra. En lösning måste inte göra ont för att vara bra.
  • Andra partier pratar mycket om hur välstånd ska fördelas, men färre pratar om hur det ska skapas. Alliansen har gjort en del på området, men C är det parti som mer än andra tagit sig an företagandets villkor. Sverige är inget dåligt land för företagande, men det finns fortfarande mycket att göra. Tyvärr har C inte fått speciellt mycket gehör i regeringen för sina frågor, men de är viktiga om vi vill fortsätta kunna fördela något växande välstånd. Det är vettigt att stödja dem i det.
  • Arbetsmarknaden är något av det som fungerar minst bra i Sverige. LAS är inte ensamt skyldigt till allt dåligt, men det står ställt utom allt rimligt tvivel att LAS dels låser in folk på jobb de inte trivs på, och framför allt håller ungdomar och invandrare utanför den reguljära arbetsmarknaden. Så kan vi inte ha det. Moderaterna har dock lämnat WO i den fajten för att kunna triangulera sig nära S. C är de enda som vågar lyfta frågan på allvar. Det är vettigt att stödja dem i det.

Jag tycker att det kan räcka som en översiktlig motivering. Jag får väl återkomma vid ett senare tillfälle om huruvida jag förordar någon speciell kandidat.

Uppdatering
På tal om miljöpolitiken låter jag C själva få ordet. Givetvis ultrapartiskt, men inte ointressant.

Val: Sammanfattning i halvtid

måndag 26 juli, 2010

Jag har nåtts av önskemål på en executive summary av mitt valargumenterande. Och visst, det jag skriver i Val 2010 kan lätt bli mycket och långt för den som inte gärna lägger stora mängder fritid på att böka med trynet i den politiska myllan. Så här kommer alltså en sammanfattning såhär i halvtid ungefär. Eftersom det är just en sammanfattning så innehåller den inte så mycket argument; sådana får man leta efter i mina mer utförliga poster. Det blir mer en bunt påståenden här, för att något få ned volymen på det ändå omfattande materialet.

Innan jag börjar räkna upp punkter, några ord om mina förutsättningar. Det är inte svårt att komma på områden där Alliansen kommer rejält till korta jämfört med mina preferensers idealregering. Men det är inte det som är mitt fokus, för min idealregering verkar inte kandidera i 2010 års riksdagsval. Mitt fokus är att jämföra de reellt existerande alternativen, det vill säga sittande Alliansregering mot den rödgröna oppositionen. Det är i det ljuset som jag tycker att Alliansen framstår som det överlägset mest aptitliga alternativet.

Så, listan, inte i någon speciell ordning:

  • Privatekonomi – med jobbskatteavdraget i alla dess steg har folk i lägre lönelägen fått en reallöneökning som saknar motstycke på bra länge. För någon som tjänar 20000 kr/mån talar vi om en skattesänkning från 29% till 22%, eller mer än en månadslön – händelsevis ungefär lika mycket som sjuksköterskorna strejkade galet för häromåret. Jag hänvisar åter till mitt paradinlägg, Överdrivet många skattegrafer, och givetvis jobbskatteavdrag.se.
    S motsatte sig detta i samtliga steg.
  • Statens ekonomi. Man har, vad det verkar, tagit sig igenom den värsta recessionen sedan 30-talet med en budget som i allt väsentligt är i balans. Man har, åtminstone i större utsträckning än oppositionen, stått emot frestelsen att kasta pengar på allt som rör sig för att framstå som handlingskraftig.
  • Saab – exempel på ovanstående. Oppositionen ville i första hand ge(!) fem miljarder till GM, i andra hand ta över Saab. Miljöpartiet, normalt bilhatare, ville driva bilfabrik. I andra länder (Tyskland, Frankrike, USA) har man öst pengar på olönsamma bilföretag. I Sverige höll man huvudet kallt, och de kostnader för Saab som regeringen eventuellt kommer att drabbas av är långt mindre än de kostnader som andra länder redan tagit på sig – och som förordats av oppositionen.
  • Apoteksmonopolet har avskaffats. Det är nu tydligen bara Nordkorea och Kuba som har apoteksmonopol. Det går att få tag på huvudvärkstabletter även om apoteket är stängt. Det hade aldrig hänt med en S-regering, som såg död och pina i att överge de kvarvarande kommuniststaternas klokhet.
  • Man har börjat avyttra saker som staten inte ska ägna sig åt. Det är oklart varför S anser att sprittillverkning är en uppgift för staten, men nu är vi i alla fall av med den blemman. Det finns mycket kvar att göra (exakt varför har vi ett spelmonopol?), men det händer i alla fall mer med Alliansen än med de rödgröna.
  • Energi. Man har, om än tyvärr med vissa begränsningar, tagit bort vidskeplighetsförbudet mot kärnkraft. Man har jämte detta storsatsat på förnyelsebar energi. Även med effektiviseringar så kommer vi att behöva mer energi, inte mindre – särskilt om vi ska börja driva bilar på el.
    Oppositionen vill riva upp detta.
  • Miljö. Faktiskt. Man är inte lika bra på att gorma och hitta på stora siffror som de rödgröna, men man får saker gjorda. Energifrågan är en viktig del däri. Andelen miljöbilar har, till stor del tack vare ekonomiska styrmedel, växt explosionsartat. Miljöproblem är globala, och det gäller att få hög effekt per satsad krona. Därför gör regeringen miljösatsningar i länder där man inte kommit så långt som i Sverige och man får större effekt per satsad krona, något MP av ren masochism motsätter sig.
  • Rut-avdraget, eller avdraget för hushållsnära tjänster. Utan att det netto verkar ha kostat statskassan något alls har man gjort det överkomligt för vanliga barnfamiljer och pensionärer att få hjälp i hemmet, i samma veva som man gjort tusentals svarta jobb vita och hjälpt tusentals personer att komma in på arbetsmarknaden. Oppositionen är emot, av skäl som är för idiotiska för att låta sig sammanfattas.
  • Förmåga till ekonomisk analys. Exempel: S-regeringen kastade tiotals miljarder på sjukvårdsköerna utan att lyckas korta dem nämnvärt. Alliansen tänkte igenom situationen och vilka drivkrafter som fanns, och satsade en miljard per år, fast på ett slugt sätt. Detta har kapat köerna dramatiskt.
    Alltså inte bara lite, utan dramatiskt. Enligt det på förhand uppgjorda sättet att mäta har ca 2/3 hälften (det cirkulerar olika uppgifter, jag ändrar till en mer konservativ uppskattning) av köerna försvunnit.
    Politik är inte bara en tävling om vem som kan göra av med mest pengar, även om det är lätt att få för sig det ibland.
  • En sund inställning till vinst. Oppositionen blir som galna om någon skulle göra vinst på sjukvård eller skola. Varför det samtidigt är okej att någon gör vinst på läkemedel, eller mat, eller på att bygga hus eller bygga järnväg, ja det framgår inte. Varför det vidare skulle vara sämre att utveckla tjänster inom sjukvård än inom bilindustri undandrar sig min bedömning. Inte heller verkar oppositionen slås av tanken att det kanske går att göra vinst för att landstinget inte direkt fungerat optimalt. Alliansen har insett att det är av underordnad betydelse vem som utför en skattefinansierad tjänst, så länge den utförs med god kvalitet och till ett acceptabelt pris.
  • Oppositionen vill, över lag, förbjuda privat vård. Sådant här alltså (berättelse om min första kontakt med privat vård). Återigen: Hur man tänker då undrandrar sig min bedömning.
  • Hantering av pengar, igen. Exempel. Jag tycker också att det vore trevligt med en höghastighetsjärnväg (jag jobbar till och med med järnväg), men jag vill gärna att man först tar reda på hur den skulle kunna byggas och betalas och om det alls är samhällsekonomiskt lönsamt. Vilket tycks vara regeringens linje. Oppositionen å sin sida har redan bestämt sig, utan att ha dessa svar. Det kompenserar man med att förorda en finansiering som såvitt jag läst strider mot budgetlagen.
    Det fanns en tid då man med viss rätta kunde vara skeptisk till en borgerlig regerings förmåga att sköta en statsbudget. Den tiden är definitivt över. Nu är det de rödgröna som alltid har mer pengar än alla andra att spendera.
  • Toppföreträdare för Alliansen har, till skillnad från toppföreträdare från oppositionen, åtminstone inte hittills helt obekymrat demonstrerat tillsammans med öppet judehatande element.
  • Det finns abolut mer som skulle kunna göras för att komma åt arbetslösheten. Men det har gjorts viktiga saker, och arbetslösheten i dag, efter den djupaste recessionen sedan 30-talet, ligger på samma nivå som den förra regeringen lyckades prestera i slutet av en lång högkonjunktur.
  • Man har tagit sig an den helt absurda situationen att världens friskaste folk var världens mest sjukskrivna. Det nya regelverket är säkerligen inte perfekt, men antalet personer i sjukpenning och förtidspension har sjunkit med ca 140000, från 615000 i september 2006 till 475000 i maj 2010. Utan att arbetslösheten skjutit i höjden.
  • Skolan. You’ve got to hand it to Folkpartiet: De har i stort sett på egen hand vänt på diskussionen om skolan i Sverige. Det betyder inte att allt de föreslår är bra, men vi har ändå fått ett skifte till att man på allvar funderar på hur det kommer sig att skolresultat sjunker, och vad man kan göra åt det. Folkpartiets och Alliansens recept har till viss del varit en kraftsamling kring arbetsro i klassrummen och att elevernas prestationer ska dokumenteras, men även initiativ som lärlingsprogram för att hantera att alla faktiskt inte ska gå på högskola, och att man ska kunna klara sig ändå.
    På vänsterkanten har vi S som efter mycket initialt motstånd mot att alls se att det fanns ett problem till stora delar har gått med på Alliansens problemformulering och lösning, och så förstås ett parti som absolut inte vill ha några betyg alls och gärna vill förbjuda läxor också. Mmm, det lär ju vara bra för barn som inte kommer från studievana hem. Mer snedrekrytering ger fler vänsterpartister, eller vad är tanken?
  • Utrikespolitik. Det finns mycket att skriva, men jag nöjer mig med att oppositionen kräver att USA ska lämna alla sina utländska baser. Bara USA, inte någon annan, och oavsett konsekvenser tydligen. Det är utrikespolitisk analys det.
  • Alliansen har säkerligen inre slitningar, men det finns lika säkert en grundläggande vilja att regera tillsammans. Det finns inte hos oppositionen. I de flesta frågor kommer de rödgröna att komma överens ändå, trots ibland stora skillnader i vad de egentligen tycker. Det gjorde de när de gjorde upp om budgetar i förra mandatperioden. Men det var backstabbing och hotande regeringskris varenda gång, om någon nu minns det. Och ibland kommer de faktiskt inte överens, utan hänskjuter sin havererade förhandling till en folkomröstning och låtsas att det handlar om demokrati.
    Kan man inte regera så ska man inte.
  • Alliansen har vett nog att hålla sig ifrån vansinnigheter som rätt till heltid och sex timmars arbetsdag med bibehållen lön.
  • Alliansen har satsat på reformer som ökar antalet arbetade timmar. Det kan man tycka är mer eller mindre rätt (det är till exempel inte direkt givet att en människa ska ses som medel för målet statsbudgeten), men det har gjort att man kunnat sjösätta exempelvis en rad förbättringar för pensionärerna som förra regeringen aldrig hittade pengar till, trots upprepade försök. En tandvårdsreform till exempel. Och skattesänkningar.
  • Jag är inte helt övertygad om att det är rätt väg att gå, men man bör ändå nämna högkostnadsskyddet för tandvård och tandvårdschecken. Förra regeringen pratade lääänge om att införa något sådant. Alliansen gjorde det. Med budgeten i balans.
  • Det var den här regeringen som gav utländska kvinnor rätt att göra abort i Sverige, och det var den här regeringen som tillät samkönade äktenskap – låt vara att det senare gjordes på fel sätt, och att KD(!) var de enda som hade rätt i hur det skulle genomföras.
  • För att tala med finansministern: Det finns ett (1) land i Europa där oppositionen kan gå till val på att spendera.

Det här kan väl räcka, såhär i halvtid.

Överlag är Alliansen som sagt inte min drömregering. Men den har visat sig vara kompetent. Det är inte glamoröst, men det är viktigt. På ett ofta blygt och lågmält sätt har de
a) fått saker gjorda, och
b) i allmänhet bra saker.
På dessa två grundläggande vis anser jag att de skiljer sig från vad vi av allt att döma har att vänta av oppositionen.

Uppdatering den 3 september
Sedan jag skrev ovanstående har båda blocken presenterat sina valmanifest. Emedan det finns saker i dem som jag skulle vilja kommentera, och inte har kommenterat än, så ändrar ingen av dem på något grundläggande. Det jag skrev ovan står fast.

Däremot skulle jag vilja komplettera med några länkar till egna tillägg.
Jag har motiverat närmare vilket parti jag föredrar, och även vilka kandidater som är aktuella. Inte heller detta har ändrat på sig.
Jag har kommit med en korrigering rörande arbetslösheten; mitt påstående här ovan behövde det.
Jag har fått frågan om det inte finns något som de rödgröna är bättre på, och besvarat det efter bästa förmåga.
Jag har naturligtvis skrivit mer än så, men det där torde vara det viktigaste som är direkt relaterat till det här inlägget.

Like This!

Fortfarande fel.

måndag 19 juli, 2010

S är där igen och pratar om straffskatt på pensionärer.
Jag har sagt det förut.
Pension är, för pensionärer av i dag, inte uppskjuten lön. Det är ett pyramidspel.
Det finns ingen straffskatt på pensionärer. Pensionärer har fått sänkt skatt, bara inte så mycket som löntagare – för vilket det finns goda skäl. Pensionärer i dag har lägre skatt än under förra regeringen.
Hör ni det, S? Det finns ingen straffskatt på pensionärer. Det är bara medelst dagislogik eller ren lögn man kan påstå att pensionärer straffbeskattas.
S säger att pension ska beskattas som lön. Tricket för att komma dit kan antas vara mest att höja löneskatterna.

Jag har alltså redan gått igenom den här idiotiska pensionsargumentationen. I stället för att jag formulerar det på nytt (vilket jag för övrigt inte har tid till nu) rekommenderar jag läsning av den posten, den var bra:
Hur dumma tror de att vi är?

Uppdatering
Nämen titta. I inlägget jag länkar till ovan skrev jag

att Alliansen med sin letargiska inställning till kommunikation skulle orka bemöda sig att gå till motangrepp kan vara för mycket att hoppas på

Nu verkar man dock ha kommit på att det är val snart. Bättre sent än aldrig, kanske. Replik hos SvD. Alltid något.

Dynamisk duo: Jämtin & Boström?

tisdag 13 juli, 2010

Långt inlägg, men hang on, det kommer bilder.

Minnesgoda och långvariga läsare (alla två) torde minnas att jag har skrivit en massa om Donald Boströms och Aftonbladets haveri i frågan om påstått organrövande och tillhörande mördande i Israel. Kortfattat handlade det om att Boström, understödd av Aftonbladet, kolporterade varsamt moderniserade antisemitiska myter utan att ha det minsta torrt på fötterna. Många fler än jag skrev affekterat om det. Jag sammanfattade läget i ett inlägg på SKMA:s blogg. Den som verkligen vill gotta sig i elände kan leta igenom min kategori Judefrågan & så’nt.

Jag nämnde i ett av inläggen att Jämtin hurrat för Boström på Facebook. Det visste jag eftersom jag blivit tipsad av Jonathan Leman. Jag har även ett bra tag haft skärmdumpar på det, som jag hade tänkt att lägga upp här som dokumentation/referens. Det har dock krävt lite jobb, så det har inte blivit av förrän nu. Grejen är att det figurerar en massa annat folk på de där skärmdumparna också, och även om jag inte har något emot att exponera Boström och Jämtin så har de andra lallarna inte riktigt förtjänat att hängas ut på det sättet. Den här bloggen är ju en mycket viktig och välbesökt källa till nyheter.

Dumparna är från i julas, då det kom andra artiklar som handlade om otillbörigheter med organ i Israel. Uppgifterna var dock inte nya, och hade inget som helst att göra med Boströms fantasterier. Jag skriver närmare om det här och i SKMA-inlägget ovan. Det hindrade dock inte diverse virrpannor från att triumferande peka på den som bevis för att Boström hade rätt. Och det är här Jämtin kommer in. Boström postade denna hovsamma status:

Den följdes av en jääättelång kommentartråd. Här är den. Jämtin nära slutet.

Jämtin fangirlar Boström

Jag tar den andra på en gång. Någon dag senare var det dags för Boström att utbrista i triumf:

Jämtin fangirlar Boström IGEN

…och Jämtin är där IGEN.
Jag menar, WTF?
Är det verkligen sant? Sitter verkligen Socialdemokraternas ledare i Stockholm och hyllar det här antisemitiska dravlet? Ja, det verkar onekligen så. Och inte bara en gång, utan med två dagars mellanrum. Och jag förmodar att det verkligen är hon; kvinnan på bilden är i alla fall lik de bilder på Jämtin jag sett, och det verkar bara finnas en Carin Jämtin.

Vad menar hon egentligen? Vad är det för viktigt arbete Boström har gjorts? Sprids det för lite ounderbyggda antisemitiska myter i samhället?

Man skulle kunna tro att det här är något smutskastningstaktiserande från mig från min plattform av gigantiskt inflytande. Men jag blir ärligt illa berörd.
Det är genuint obehagligt att S-bossen i Stockholm inte har bättre omdöme än att dras med i det där. Allvarligt alltså, släpp inte den människan i närheten av beslut om skolan, eller vad som helst som kräver ett vett hyggligt i behåll.
Att tidningarna gick igång på Unsgaards bajsstatus, men inte det här, det är mig fullständigt obegripligt. Om de inte bara missade Jämtins eskapad. Synd i så fall. Hon hade förtjänat att få lite frågor.

Ännu en förlorare

tisdag 13 juli, 2010

Jag har inte berört stöket med Littorin, dels eftersom jag som tidigare klargjorts inte är någon nyhetsbyrå, dels för att jag tycker att det är rätt ointressant. Jag har ingen aning om huruvida han är skyldig eller inte och skiter i vilket; det finns inget som tyder på att det inverkat på regeringens politik och nu är han inte minister längre. Politiskt ointressant alltså. Att Moderaterna inte är några mästare på PR-hantering har varit svårt att inte redan notera.
Men, det privata är politiskt. Nu visar det sig att det, till följd av det här intermezzot, är synd om Mona Sahlin. Igen. Det är inte första gången.
Vad är det här? Har S bestämt sig för att vinna valet genom att folk ska rösta på dem för att det är synd om Sahlin? Som Johan Ingerö påpekar på den lovande valbloggen Proffstyckarna (lovande för att Jonas Morian bloggar där också, en av de S-bloggare jag tyckt det varit något bevänt med), Sahlin är ”tuff som en isbrytare”. Det är inte så troligt att hon ligger hemma och hulkar över det här. Det är med flit som hon gång efter gång låter utmåla sig som offer. Det kanske funkar, vad vet jag. Men jag hoppas att det inte gör det. Framtida valrörelser som snyfttävlingar är inget jag ser fram emot.

Mittåt!

måndag 12 juli, 2010

Eftersom jag då och då ådagalagt centerpartistiska böjelser vore det kanhända lämpligt att ta en titt på det förslag som C lanserade i Almedalen, att halvera tjänstemomsen för restauranger och frisörer. C har släppt en kort rapport om det (här, pdf).
Enligt C själva skulle kostnaden vara ca sju miljarder – per år, får man förmoda. Det skulle också enligt C och Handelns Utredningsinstitut skapa uppåt 19000 nya jobb, eller en ökning med 20%.
Det framgår inte riktigt om de sju miljarderna är en rent statisk beräkning eller inte, men rapporten ger det intrycket. Låt oss för försiktighets skull anta att den också räknar in de nya jobben i momsunderlaget.
Det är inte omöjligt att 19000 jobb är en aning optimistiskt; det vet jag egentligen inte. Men för diskussionens skulle kan vi ändå utgå från den siffran. Faktum är att jag höjer den till 20000, för då blir det enklare att idka huvudräkning.
Min fråga är då: är det här en vettig reform, rent ekonomiskt?

Jag börjar med de nya jobben, och antar en medellön på 20000 kr/månad. Direkta skatteintäkter från en sådan lön (preliminärskatt och arbetsgivaravgift) är ca 11000 kr. Lägre om det är en ungdom som anställs, med halverad arbetsgivaravgift enligt nuvarande regler. Då blir det ca 8000 kr. Låt säga 9000 kr i snitt då.
(Här kan det vara läge att åter tipsa om jobbskatteavdrag.se, som dock inte berör arbetsgivaravgifter.)
Om det skapas nya jobb så kan vi ansätta att staten slipper betala a-kassa för en person för varje jobb som skapas. A-kassan kan vi för bekvämlighets skull och utan att skjuta alltför mycket från höften sätta till en statskostnad på 11000 kr/mån.
Alltså, vi kan lite grovt ansätta 20000 kr per månad i extra statsintäkter för varje skapat jobb. Det blir mer i slutändan, när man tar med saker som moms på saker som konsumeras för den högre inkomsten, men vi kan förbise det i en enkel approximation.
Staten skulle då få in 20000*20000 kr per månad, eller ca fem miljarder på ett år.
Inte första året förstås, det tar ett tag innan sådant här får effekt fullt ut, men det är också den långsiktiga effekten som är den verkligt intressanta.

Jaha, är det bra då? Det är fortfarande netto två miljarder back. Visst kan man tänka sig andra värden, som att folk får billigare tjänster och att det är trevligt för 19000 personer att få ett jobb. Kostnaden för staten är likväl 100000 kr per jobb och år. Det är inte ett uppenbart superkap.

En annan invändning skulle kunna vara att man inte ska komplicera skattesystemet ännu mer. Där håller jag med i princip, men samtidigt har vi redan låg moms på mat. I dagens redan trassliga läge skulle det här snarast vara en förenkling av systemet.

Vissa skattesänkningar kostar, andra gör det inte. Rut-avdraget tycks inte kosta någonting, netto. Det här verkar dock göra det, i alla fall enligt den mycket enkla beräkning som gjorts här. Är det rätt skatt att sänka då, givet att man ska sänka någon? Och givet att ett viktigt mål är att öka sysselsättningen?

Jobbskatteavdraget (som till icke ringa del är självfinansierande, men jag har inte siffrorna tillgängliga) har ökat arbetsutbudet signifikant, och i viss mån även efterfrågan. Annars är just efterfrågesidan en eftersatt bit med den här regeringen. Det är möjligt att en momssänkning är en bra idé då. Kanske borde det paras med en sänkning av arbetsavgifter, för att även göra det billigare att anställa. (Något som förvisso redan gjorts för ungdomar, som är legio i restaurangbranschen.) Jag vill att Ekonomistas utreder det här åt mig! Är det preliminärskatt, arbetsgivaravgift eller moms man borde ge sig på? Det är inte uppenbart för mig.

Så, för att sammanfatta så är jag inte helt övertygad. Visst vore det bra med lägre priser och fler jobb, men kostnaden ser ut att vara någonstans i häradet 100000 kr per jobb och år. Är det bra använda pengar? Är inte den statsfinansiella poängen med fler jobb att det inte ska belasta statskassan?
Det finns som sagt andra aspekter än de rent statsfiskala, men jag tycker ändå att C får komma med en lite tydligare motivering.

Att sedan andra partier lovar bort betydligt mer pengar på än mer lösa boliner är inte i sig en ursäkt för att själv slarva.

Val: Om bruket av medeltida avrättningsmetoder

söndag 11 juli, 2010

Något det snackats mycket om, mest intensivt det senaste året, är sjukförsäkringssystemet. Jag har en viss förmåga att snöa in på torra saker, men just det här har jag inte ägnat mer än ett högst allmänt intresse. För några veckor sedan blev jag dock åhörare till en diskussion som demonstrerade att många andra inte ens gjort det, utan på fullt allvar tycktes ha köpt gapandet om stupstock (alltså en avrättningsmetod) eller häxbränningar.
Därför framstod det med ens som angeläget att skriva något om det. Och nu, några veckor senare, gör jag det också.

Först lite bakgrund. Förra mandatperioden. Sjukskrivningar och förtidspensioneringar galopperade. Under en period förtidpspensionerades 140 personer om dagen. Såg man till hälsoindikatorer så var svenskarna ett av världens friskaste folk, men sett till sjukskrivningar ett av de sjukaste. Samtidigt kunde man se att sjukskrivningarna samvarierade geografiskt med områden med få arbeten. Till viss del kan man förstås tänka sig att folk blir sjuka av att gå sysslolösa, men det var mer än så – det rådde inget tvivel om att sjukförsäkringssystemen utnyttjades för att gömma folk från arbetslöshetsstatistiken. Detta sparade dessutom pengar åt staten. Göran Persson stod i Riksdagens plenisal och var förnöjd över att förtidspensionärerna fick 64% av sin arbetsinkomst i ersättning, betydligt lägre än om man var arbetslös eller sjukskriven.

Någon ordnad rehabiliteringskedja fanns inte. Inte så att folk aldrig fick rehabilitering, men det var över lag lite hipp som happ, pö om pö och ad hoc. Och ganska lite tillgängliga resurser. Gick man sjukskriven i över ett år var sannolikheten hyggligt stor att man förtidspensionerades – i praktiken utan någon större utsikt till rehabilitering, att komma tillbaka till arbetsmarknaden, eller att åtnjuta något annat än en blygsam inkomst.

Detta skedde alltså i närmast industriell skala, till stor del med statsmaktens goda minne. Det sparade pengar (jämfört med att ha folk arbetslösa eller sjukskrivna) och det bättrade på siffrorna för arbetslösheten. Samtidigt började det, först så smått och sedan mera utbrett, talas om att något måste göras. På allvar. Den rådande trenden hotade på sikt, sade man, hela välfärdssystemets existens. Det låter kanske överdrivet nu, men frågeställningen var relevant.

Så har då alliansregeringen sent omsider sjösatt en rehabiliteringskedja, avsedd att få folk från sjukskrivning till arbete. Det var väl vid årsskiftet som den kickade igång på allvar, som slutsteg i en större omläggning av sjukförsäkringssystemet. Jag har som sagt inte följt utvecklingen med samma intresse som en del andra frågor. Någon som skrivit betydligt mer om det är Den hälsosamme ekonomisten, till exempel här, här och här. Jag hänvisar dit för detaljerna. Han är i högsta grad part i målet, såsom politisk tjänsteman på det ansvariga departementet. Å andra sidan får man förmoda att han just därför kan bidra med en del rena sakuppgifter. Och part i målet, det är ju snart sagt varje fulbloggare.

I korthet fungerar systemet så här: När man varit sjukskriven en viss tid – ett år, tror jag – ska man prövas mot arbetsmarknaden, och om man befinns frisk nog återgår man dit. De flesta som på detta sätt lämnar sjukpenningen återgår i arbete. Är man inte frisk så får man förlängd sjukpenning (till maximalt 914 dagar). Obligatorisk prövning för förtidspension efter ett år tas dock bort. I stället finns en rejäl satsning på rehabilitering, inte bara förrådsställande av sjuka.
Det här är inte en fullständig redogörelse, jag rekommenderar mina länkar ovan.

Jag ber nu läsaren ta sig en funderare. Låter det här som en medeltida avrättningsmetod? Är det att jämställa med en stupstock, som alltså används för att hugga huvudet av folk? Eller, för att använda LO:s senaste liknelse, är det att jämställa med häxbränning?
Nej, det är förstås bara idiotiskt babbel, sprunget ur logiken ”borgarna är dumma – det här har borgarna infört – alltså är det ondska”. Knappast värdigt en tänkande människa.
Tvärtom är det vad en humanistiskt intresserad regering borde göra; försök förhindra att folk låses in i förlamande passivisering. Ge dem aktivt chanser att komma tillbaka till arbete.
Och det verkar fungera. Arbetslösheten i dag (i sviterna efter en djup ekonomisk världsdepression) är ungefär som den var 2006 (efter en ovanligt lång högkonjunktur). Men sjukskrivning och förtidspension används inte längre som arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Man kan titta på de siffror som SCB ger för det så kallade utanförskapet här. Det framgår att antalet sjukskrivna och förtidspensionerade har minskat med långt över 100000 personer. Inte bara tack vare denna reform, men den är en del av bilden. En god del av dem som genomgått arbetsmarknadsprövningen har inte fått jobb, utan återgått till sjukskrivning. Nota bene, inte halshuggits eller bränts på bål, utan fortsatt vara sjukskrivna. Det hade förstås varit bättre om de visat sig vara friska, men det var de inte. Samtidigt har en betydande andel faktiskt återgått till arbete. Är det det som är stupstocken då, att man inte fortsätter att vara sjukskriven fast man kan jobba? Det är sannerligen inte lätt att veta. Men när jag hittar en stupstock säger jag till.

Allt det här betyder inte att systemet sådant det är i dag är perfekt. Tvärtom förutsätter jag, precis som med vårdvalet, att det kommer att visa sig att det behöver korrigeras. Det förekommer helt enkelt inte att man sjösätter större systemförändringar utan att det uppstår knas någonstans. Och speciellt i stora system som berör många människor är det alltid någon som hamnar i kläm. Det ska man naturligtvis försöka motarbeta, men det är oundvikligt att det händer. Och det kommer inte att vara samma människor som råkar i kläm i den här systemvarianten som i den förra. Sålunda kommer det alltid att gå att hitta någon som det blivit mer synd om. Är det det som är stupstocken? Kanske. Men vad ska man då kalla systematisk massutrangering av folk som faktiskt inte var för sjuka för att ha ett jobb? Semester och glass åt alla?

Det är verkligen relevant att fråga sig vad oppositionen skulle ha gjort. Det vet ingen. Det är inte alls säkert att de skulle ha suttit paralyserade i frågan en mandatperiod till. Det började, får man erkänna, sprida sig en medvetenhet åtminstone hos S om att något behövde göras. Men vad skulle de ha gjort? Ja det vet alltså ingen. Inte ens de själva, vad det verkar. För medan de har lagt mycket energi på att folkbilda om medeltidshistoria så har de inte kommit med ett enda konkret motförslag, såvitt jag känner till. Det är inte som om de inte fått frågan, men det enda svar som hörts är mer ylande om omänsklighet. Om nu rehabiliteringskedjan är så ondskefull, hur svårt kan det då vara att klämma ur sig ett motförslag som inte dryper av ondska? Men, nix. Tomt på den fronten.

Jag återvänder till vad jag nämnde i början, diskussionen som jag hade det begränsade nöjet att bevittna. Den handlade om att någon som hade blivit väldigt sjuk i svininfluensan nu skulle prövas mot arbetsmarknaden, trots att hon enligt en tidningsartikel fortfarande var dålig. Det som skulle hända henne var alltså samma sak som hänt många tusen andra: en check mot arbetsmarknaden. Fortfarande för sjuk? Ja, om det är så, tillbaka till sjukskrivning. Inte mord direkt, kan man tycka. Men det beror förstås på grundinställning. Vet man att borgarna är onda så kan man väl inte, med ett favorituttryck, låta fakta stå ivägen för Sanningen. Då räcker väl ett sådant exempel för att befästa hur illviljan och föraktet för svaghet genomsyrar de slemma borgarna. Även efter att ha blivit upplyst om hur kedjan fungerade, så uttryckte en diskuterande att hon var säker på att folk på det stora hela fick det sämre under den nya ordningen. Högst oklart vilken saklig grund den uppfattningen hade, men visst – är man av åsikten att det snällaste man kan göra mot en sjukskriven är att aldrig störa med något annat än, efter något år, de sextiofyra procenten i ersättning resten av livet, då är det klart att Alliansen inte framstår som ett bra alternativ.

Jag vill dock mena att det finns andra sätt att se på saken. Sätt att se som är mottagliga för en något mer nyanserad analys. Sätt att se som inte axiomatiskt utgår från att augusti 2006 representerade det högsta goda. Kanske att det här inlägget då kan bidraga till att det kan sås ett frö till någon liten acceptans av att något behövde göras, att vad som gjorts inte enbart varit frukten av djupt rotad ondska, och att det på något obskyrt sätt är i alla fall lite bra om tiotusentals kan lyftas ur evig sjukstämpling.

Hoppas kan man ju.

Undrar förresten om stupstocken verkligen var medeltida. Det har jag inte kollat upp.

Det onda sjukhuset

fredag 9 juli, 2010

Eftersom jag har annat som är mer angeläget att blogga om sticker jag emellan med det här.
S vill lagstifta mot privatisering av universitetssjukhus, om jag minns rätt. De pratade om det häromdagen. Jag vet inte om någon sådan försäljning är på gång, men S verkar i alla fall tycka att det är en lätt strid att vinna.

Borde den vara det?
Jag vet inte. Jag är faktiskt inte alls tillräckligt insatt i den frågan för att kunna känna mig säker på det ena eller andra.
Men det gäller å andra sidan gissningsvis många av dem som fasar för en privatisering. Vad är det man är rädd för?
Menar man att det inte går att bedriva universitetsverksamhet utanför statens hägn?
Menar man då att Chalmers borde förstatligas? Annat än i mer eller mindre underhållande gyckelskrifter stammande från KTH är det sällan jag hör att Chalmers som lärosäte skulle vara dåligt.
Och hur är det med Handelshögskolan i Stockholm? Privat, och rankas högt bland lärosäten för ekonomi. Skräckexempel?

Eller är det vården man är rädd om?
Sist jag hörde något var både patienter och personal mer nöjda med privata S:t Görans än med närliggande, landstingsdrivna sjukhus.
(Förvisso ett uselt mått på just vårdkvalitet om man ska vara noga, men jag har inte hört några larmrapporter heller.)

Ingen jag känner som jobbat för landstinget någon längre tid har så mycket gott att säga om det som arbetsgivare. Det bekräftas av de undersökningar jag sett.

Det är möjligt att det finns goda skäl till ett förbud mot privatisering av privatsjukhus, jag gör som sagt inte anspråk på att ha koll på frågan. Jag har dock inte hört dem i så fall. Kanske förbudsivrarna kunde komma med en bra motivering?