Förvånansvärt vettig

Jag skrev i Val: Vård-skola-omsorg att jag skulle återkomma om varför vissa förbättringar (som halverade köer i vården) inte skulle ha genomförts med S kvar vid rodret. Nu gör jag det.
Så, vad var tricket bakom denna bakom denna faktiskt dramatiska förbättring? Varför lyckades Alliansen med någon enstaka miljard, där S-regeringen kastat tiotals miljarder på problemen utan att det hjälpte nämnvärt?
Jo, man har förstått det här med incitament. I stället för att göra köerna till en resurs för sjukhusen (för ställen med långa köer behövde ju uppenbarligen mer pengar) så blev avsaknaden av köer en resurs. Vips blev det rationellt för sjukhusen att komma på arbetssätt för att bli av med köerna.
Det här går igen på andra håll. För en bunt år sedan läste jag en artikel på DN Debatt om hur man skulle kunna utforma löneskatterna så att de höga marginaleffekterna för dem som tjänade minst skulle tas bort; de effekter som gjorde att för många som var borta från arbetsmarknaden lönade det sig helt enkelt knappt att börja jobba, och go figure – just i det inkomstläget var väldigt många borta från arbetsmarknaden. Jag, min teknokrat, blev våldsamt förtjust i idén och beklagade att det väl aldrig bleve av i Sverige.
Jag hade fel. Det blev av, och kallades jobbskatteavdrag.
Och, lo and behold: man räknar med att tiotusentals kommit i arbete tack vare jobbskatteavdraget, och antalet sjukskrivna sjunker kraftigt (vilket förvisso har andra minst lika viktiga orsaker som skattesystemet).
Paketet med jobbskatteavdraget demoniserades in absurdum av S et al. Delvis var det förstås för att man måste vara emot allt som borgarna finner på. Men delvis kan man misstänka att S, och särskilt V, helt enkelt inte förstår ekonomiska incitament. V tror inte att de finns, och S… ja, det är svårt att veta. Kanske inte heller tror att de finns.

Ingen av dem kan ha sett en småbarnsfamilj sitta och tokoptimera sin tillvaro för att för att få ut så mycket som möjligt av föräldraförsäkringen.

Grovt sett kan man säga att en regering utöver lagar har två instrument för att påverka medborgarna: budgeten och skatterna (där skatterna givetvis kan ses som ett subset av budgeten). Om en regering då saknar grundläggande förståelse för vilka incitament dessa skapar så är det inte konstigt om väldiga summor satsas på saker som i slutändan är mest kontraproduktiva. Om man saknar denna grundläggande förståelse, då är det naturligt att de enda ekonomiska grepp man förmår att ta är av typen
”Vi ger mer till välfärden”
eller
”Sänk inte skatten för de rika”.
Det låter kanske bra, på ett sådär tryggt lågstadiemässigt sätt, men någon vidare grund för en effektiv politik är det inte.

Men okej. Att V inte begriper ekonomiska incitament får nog anses vara ställt utom allt rimligt tvivel, men är det inte en nidbild av S? De har ju ändå sin tradition med en kanslihushöger.
Tja. Kanske. Jag vet faktiskt inte. Det kan ju vara så att de har folk som mycket väl förstår grejen med incitament, men att strategernas bedömning är att det är bättre att gå lågstadievägen när man ska tala på första maj. Och alla andra dagar. Givetvis är det lättare att få sådant till effektiva slagord än ett mer invecklat resonemang om marginaleffekter och incitament. Men å andra sidan tyder allt på att de verkligen försökte göra något åt köerna i vården, och det enda de kom på var att slänga mer pengar på den som kunde visa upp längst kö. Om det finns några inom S som förstår incitament – och det finns det säkert – så är det inte de som bestämmer.
Eller så fattar de som bestämmer mycket väl, men tycker att det är lättare att plocka opinion på att leka lågstadium och låtsas att ekonomi är ett nollsummespel. Det kan gå på ett ut. Fast om de verkligen fattade så skulle de väl smyga igenom lite sluga reformer när ingen såg på så noga, och det verkar de inte göra.

Det här är förstås en glidande skala. Det finns gott om exempel på lågt hängande incitamentsfrukt som Alliansen skulle kunna plocka, men avstår av opinionsmässiga skäl. Värnskatten är ett exempel. Och det går säkert att hitta fall då nuvarande opposition tänkt till.
Jag vidhåller ändå att som bilden är i dag, är den så gott som entydig. Regeringen har åtminstone ett grundläggande grepp om incitament och en förmåga att tänka längre än ”varför tänker ingen på baaarnen”.
Oppositionen?
De fattar verkligen inte.
Det är inte okej. Jag vill inte ha en lågstadieklass som regering.

Jag har insett att det bara är tre månader till valet, så om jag ska hinna avverka någon betydande mängd områden enligt planen med kategorin ”Val 2010” så är det bäst att jag sätter fart.

Så varför inte gripa sig an den klassiska trion vård-skola-omsorg i en enda tugga? Jag kommer förstås inte att kunna skriva uttömmande om varje område, men det kan ju vara skönt för eventuella läsare.
Det här är alltså den trio som framför allt S av gammal vana brukar dra fram för att vinna val. Den här gången har de dock inte speciellt mycket på fötterna för det.

Vård
Egentligen skulle det räcka med det här:
Den senaste S-regeringen lade tiotals miljarder på att försöka korta köerna i den offentliga vården. Det hjälpte inte.
Nuvarande regering har fått ned köerna med två tredjedelar, till en kostnad av en miljard per år.
Hur gick det till?
Det har jag och The Economist skrivit om förut. S-regeringen kastade pengar på köerna. Vilket incitament gav det? Köerna blev en resurs. Man kunde visa upp en kö, och så fick man mer pengar. Kömiljarden är tvärtom. Där ges pengar till den som kan korta sina köer. Och kolla, ekonomiska incitament fungerade på offentliganställda också! Who could’ve guessed?
Vi har också vårdvalet, exemplifierat av Vårdval Stockholm. Det är inte längre din lokala politikerkader som bestämmer åt dig var det passar dig bäst att vara sjuk, utan du betros med det ansvaret själv. Resultatet? Gott. Vårdvalet har, trots inkörningsproblem, ökat tillgängligheten. Det är långtifrån oviktigt i ett land där vården är god när man får den, men tillgängligheten är bland kontinentens sämre.

Ta vidare en hyggligt fri etableringsrätt, som gör att varken patienter eller sjukvårdspersonal är bundna till landstinget – återkommande utsett till en av de sämre arbetsgivarna man kan ha.

Vad bjuder då oppositionen?
V vill förstås att allt ska vara som i Sovjet i offentlig regi, folket ska vara glada över att politikerna väljer åt dem och sjukvårdspersonalen likaså.
MP kan nog tänka sig lite mer valfrihet, till exempel att man ska få välja att lägga skattepengar på hokus pokus. MP arbetar aktivt för att jämställa rent strunt med skolmedicin. Um, förresten. Stryk det där med valfriheten. Jag läste just på den sista länken.
Och S då? Ja S tycker förstås att den borgerliga regeringen är dum, och vill att allt ska vara precis som i augusti 2006, utom en del, som faktiskt var bra, fast ändå inte, eftersom det var borgarna som kom på det. Så efter att ha varit stenhårt emot vårdvalet är man nu för, fast politikerna ska få bestämma var det ska få finnas konkurrenter till landstingsvården. Ja och sådant här kommer inte på fråga, för man vill ju inte gynna de onda kapitalisterna.
Suck.

Det är fullt möjligt att det i viss mån har trixats med siffror på en del sjukhus för att få köerna att se kortare ut, och inget större system är perfekt direkt när det införs – det var bara väntat att man skulle behöva korrigera en del saker i vårdvalet. Men det har ändå skett dramatiska förändringar till det bättre. Det hade aldrig hänt med S fortsatt vid rodret. Jag återkommer till en delförklaring till det.

Skola
You’ve got to hand it to Folkpartiet: De har i stort sett på egen hand vänt på diskussionen om skolan i Sverige. Det betyder inte att allt de föreslår är bra, men vi har ändå fått ett skifte till att man på allvar funderar på hur det kommer sig att skolresultat sjunker, och vad man kan göra åt det. Folkpartiets och Alliansens recept har till viss del varit en kraftsamling kring arbetsro i klassrummen och att elevernas prestationer ska dokumenteras. Det senare tycks nu ha fått akademiskt stöd; konstigt om det inte kollats tidigare.
På vänsterkanten har vi S som efter mycket initialt motstånd till stora delar har gått med på Alliansens problemformulering och lösning, och så förstås ett parti som absolut inte vill ha några betyg alls och gärna vill förbjuda läxor också. Mmm, det lär ju vara bra för barn som inte kommer från studievana hem. Mer snedrekrytering ger fler vänsterpartister, eller vad är tanken?

Så har vi friskolorna. När jag skulle börja gymnasiet så gick man till sin närmaste skola, basta. Okej, det gick att välja något annat, men det var inget det talades högt om, kan man säga. Det är klart att det är ett steg framåt att ha ett val – inte minst för skolorna själva. När man måste konkurrera om eleverna så måste skolor skärpa sig. En kritik mot friskolorna som kommit på senare tid är att de drabbar de kommunala skolornas elevunderlag.
Men det är ju det som är poängen.
För det första ska skolan finnas för eleverna, inte eleverna för den kommunala byråkratins sinnesro.
För det andra har det visat sig att kommunala skolor som har friskolor i närheten, ja, de skärper sig och blir bättre. I snitt, förstås.
Och kolla, incitament fungerade på kommunala skolor också! Who could’ve guessed?

Och vänsterifrån? Ja V vill förstås inte ha några friskolor alls. MP är hyggligt positiva, men entusiastiska antroposofer, vilket rimmar illa med krav på vetenskaplighet. Deras skolpolitiske talesman är själv antroposof och driver entusiastiskt på för mindre vetenskaplighet i skolan.
S har under galgen accepterat friskolorna, i alla fall i Sverige. Fast man undrar ju, när Mona Sahlin verkar säga något annat utomlands.

Egentligen är skolområdet spel mot ett mål. Jag törs inte garantera att Alliansen har alla rätt, men det är å andra sidan svårt att hitta några rätt alls hos de rödgröna – i alla fall inte några rätt som inte redan görs bättre av Alliansen.

Uppdatering:
Debattartikel 21 juni på detta tema
Skriven av Alliansriksdagsledamot, givetvis en partsinlaga. Jag har dock svårt att se att den innehåller några direkta sakfel.

Omsorg
Omsorgsbiten är svårare att hantera i den här kontexten eftersom den i allmänhet sköts i kommunal regi. (Hm, inte helt logiskt argument slår det mig.) Men i stora drag går det i samma hjulspår som vården. På högersidan vill man öppna för privata aktörer, på vänstersidan är man emot, med varierande övertygelse.
Rut-avdraget är här en betydande ingrediens. Tack vare det kan många mindre bemedlade pensionärer välja att skaffa hjälp med sådant som inte krävs som livsuppehållande åtgärd, och som kommunen inte ordnar. S har insett att det är viktigt för folk, så när de pratar om att ta bort Rut-avdraget (vilket de tänker göra) så glunkar de om att införa någon kommunal behovsprövad variant i stället.
Kommunal. Behovsprövad. Kommunen avgör vilken hjälp du ska skaffa. Ja, men det måste ju vara mycket bättre än att minska skattekilen så att fler kommer in på arbetsmarknaden och andra kan finna ett alternativ till det kommunala maskineriet. Särskilt som vi redan tror oss veta att det offentliga i framtiden inte kommer att kunna svara upp mot alla önskemål på denna typ av tjänster.

För ett tag sedan rankades Sveriges kommuner efter var det var bäst att bli gammal. Sämst blev det sedan anno dazumal S-styrda Sundbyberg. Det borde stämma till eftertanke hos dem som sjunger den totala kommunaliseringens lov. Det är bra för dem som jobbar inom vård och omsorg att kunna välja på flera arbetsgivare, precis som i alla branscher; det är ingen slump att landstinget och Svenska kyrkan brukar rankas bland de sämsta arbetsgivarna. Det är bra för brukarna att kunna straffa en aktör genom att gå till en annan. Och det är bra att folk ses myndiga nog att ges inflytande över hur mycket omsorg de vill ha.

Okej, den här sista biten blev lite trött och oinspirerad. Det är för att jag är trött och oinspirerad och borde sova. Jag får återkomma om det som jag lovat att återkomma om. Den här posten är ändå sjukt lång.

Efter att ha skickat min ljungeld i riktning mot V ett tag ska jag nu, på en höft, ta mig an Alliansens minst nödvändiga parti: Kd.
Av Alliansens fyra partier skulle jag i ett riksdagsval, i princip, kunna tänka mig att rösta på tre. Jag ser ingen direkt anledning att rösta på M (om det inte dyker upp någon alldeles fenomenal riksdagskandidat), men det vore liksom inte principiellt omöjligt. Jag har dock väldigt svårt att se mig rösta på Kd, ens för barmhärtige samarit 4%. Jag betecknar mig som liberal, och Kd är inte speciellt liberala. De är inte kommunister, och det är ju bra, och Hägglund verkar faktiskt vara en kul typ – men det gör ju Gudrun Schyman också, har jag fått för mig. Det kan jag inte rösta på dem för.

De har visserligen (vilket återkommer i DNs intervju i samma serie som med Ohly nedan) lyft frågan om politikens gränser, vilket är bra, men hittills har det varit mycket snack och lite verkstad; man skulle kunna säga att de själva är en del av den tjattrande klass de riktade udden mot.

Men min poäng här är att även om jag har svårt att bli entusiastisk över Kd, så är de på det hela taget rätt harmlösa. Det tycks svårt nog för många att inse.
Ta aborträtten. De får ständigt stå till svars i abortfrågan (dock ej i denna intervju, ovanligt nog). Men Kd är inget hot mot den svenska aborträtten. De accepterar den, frånsett några frifräsare. Med Hägglund och Kd vid rodret tog det tre månader för regeringen att ge utländska kvinnor aborträtt i Sverige, något som den förra regeringen inte klarade av på tolv år. Knappast ett verk av fanatiska abortmotståndare.

Visst har de fel i vissa frågor. De drar över huvud taget benen efter sig när det gäller homosexualitet, till exempel om samkönade äktenskap. Men även där är de harmlösa. Visst, de gillade det inte, men de gjorde ingen regeringskris av det. De verkar knappt ha surat. Och reformen kom med den här regeringen, inte med den förra.
Samtidigt hade de, bisarrt nog, som kanske enda parti faktiskt gjort den uppenbart korrekta analysen av den frågan: De ville fråntaga kyrkan den juridiska vigselrätten och lägga den hos staten i stället, och där skulle det vara tillåtet att gifta sig med någon av samma kön. Sedan får respektive kyrka välja för vilka de håller juridiskt betydelselösa ritualer. Det är självklart så det ska gå till, och det är lite som Hägglund själv säger i intervjun:

Trosfrågor hör inte hemma i politiken.

Visst vore det bra om de kunde leva upp till den devisen även i sin ordvitsiga form (frr-dssch) och inte fundera så mycket på folks samliv, men det är svårt att hävda att de är ett rellt hinder mot någons rättigheter.

Både regeringen och oppositionen har sina partier som är mindre lyckade än andra. I regeringen tycker jag att det är Kd som har den rollen. Men även om de sällan slår mig som mitt ideala val, så är de i alla fall ofarliga. Att vägra rösta på Alliansen för att man då stödjer Kd syns mig synnerligen överdrivet.

För några dagar sedan intervjuades Lars Ohly i DN. I den aktualiserades ett par uttalanden som jag berörde för några veckor sedan.

Det finns dock ett område där Lars Ohly tycker att det är bra att gynna den mest högavlönade eliten. Det gäller fotboll.

– Jag är väldigt övertygad om att elit behövs i idrotten. Och när Andreas Johansson flyttar från Wigan i England så väljer han inte Djurgården utan han väljer Aalborg. Inte därför att han tror att han utvecklas mer som spelare där utan av det enkla skälet att han tjänar dubbelt eller tre gånger så mycket utan att Aalborg behöver betala något mer än vad Djurgården var villiga att göra. Det är en konkurrenssituation och det gäller inkomster under kort tid. Då anser jag att Sverige i likhet med Danmark och Norge ska sänka skatterna för dessa fotbollsspelare.

Att det skulle kunna ha någon bäring på resten av samhället tror han dock inte.

Kan inte vissa företagare vara förebilder för andra att skapa egna företag – på samma sätt som i idrotten?

– Den moroten spelar nästan ingen roll. När jag började på SJ tjänade mina chefer mångdubbelt mer. Inte var det någon drivkraft! Skulle alla bli chefer då?

Um. Han har nu haft nästan en månad på sig att tänka igenom sitt resonemang, men nej, han har verkligen otur när han… ja, någon sorts mental aktivitet är det väl i alla fall. Ekonomiska incitament är alltså giltiga för fotbollsspelare, men inte för några andra. Vi väntar med spänning på nästa kungörelse från detta orakel.

Sanna Rayman sammanfattar:

av den här intervjun att döma så kommer den enklaste vägen till skattereformer under en finansminister Ohly vara att gå via privatpersonen Ohly.

Saker som privatpersonen Ohly gillar (typ fotboll) kommer att gynnas, saker som privatpersonen Ohly inte tycker om (typ chefer och företagare) eller begriper sig på kommer bli svåra och dyra.

Precis som man kunde misstänka har Ohly mer godis i påsen. Till och med i samma intervju:

Skulle du inte kunna tillämpa samma resonemang på uppfinnare och entreprenörer?

– Samhället är inte en fotbollsplan. När jag pratar om elitens betydelse i idrotten handlar det om den upplevelse det innebär att se på bra idrott, i kombination med den positiva effekt eliten har på breddidrotten. Då finns det en logik i att man sänker skatten, som man har gjort i Danmark och Norge. Ingenstans där har jag hört slutsatsen att man därmed också borde gynna eliten i samhället. Tvärtom menar jag att det är ett problem att vd:ar tjänar fyra gånger så mycket som vanliga industriarbetare. Den eliten minskar möjligheten för människor att leva goda liv.

Alltså:
Han tycker inte att det är bra om folk ser att man genom eget arbete kan förbättra sin ekonomiska situation. Han verkar också tro att i en modern ekonomi så är den enes bröd den andres död. Det är en analys som inte var helt utan sina poänger när Marx skrev sitt manifest, men i dag spelar den i samma liga som, tja, kreationism, eller för den delen idén att driva bilar genom att sätta vindsnurror på dem att drivas av fartvinden.
Vad kan nästa utsaga från detta ekonomiska geni bli?

Allvarligt talat. Man får vara lite borta när man är ung och dum. Då är det i någon mening okej om allt man säger inte är så genomtänkt. Men Ohly är inte ung längre, och vi får väl anta att han tror på vad han själv säger. Han är dessutom partiledare. V är inget perifert parti som man kan vifta bort. De har ett tungt inflytande på oppositionens politik. Då är det inte okej att vara så totalt jävla clueless som Ohly är.
Jag undrar, på fullt allvar: Folk som tänker rösta på oppositionen, vet de om det här?