Förvånansvärt vettig

En mening i en DN-artikel belyser en del av vad jag skrev i förra posten.

Under måndagen ringde Israel till många av de personer i Gaza från vilkas tak eller trädgårdar raketer avfyras, och uppmanade dem att lämna sina hem.

Det är ingen olyckshändelse att civilas tak utgör raketramper. Det är en integrerad del av Hamas strategi (precis som Hizbollah för ett par år sedan) att gräva ned och in sig i det civilia samhället. När Israel sedan slår mot dem så är det omöjligt att inte drabba civila samtidigt.

I kriget mot Hizbollah 2006 så släppte Israel mängder med flygblad över civila områden där Hizbollah grävt ned sig och uppmanade befolkningen att utrymma. Nu gör man samma sak. Det kostar givetvis i effektivitet. Att i förväg ringa och säga att man ämnar rikta eld mot just det och det huset försvårar knappast tillvaron för Hamas. Men uppenbarligen anser Israel att det är värt det för att rädda civila liv – trots att det inte krävs enligt någon folkrätt. I och med att Hamas har etablerat avskjutningsramper där så är det legitima militära mål, med boende eller utan.
Elaka tungor kanske hävdar att Israel inte är så rädd om civila palestinier som om sin image. Men om det skulle vara så: vad spelar det för roll? Även om de bara gör det för att de gillar att prata i telefon så är det viktiga att det görs, och att, som jag skrev i förra posten, det är tydligt att det är ett angrepp på Hamas, inte på det palestinska folket.

Man ska vara rätt djupt begraven i julgodiset för att ha missat att Israel och Hamas går en ny rond mot varandra. Det bör inte förvåna någon. Den där vapenvilan som sörjs nu verkade aldrig vara speciellt helhjärtad. Hamas fortsatte att låta raketer skjutas mot civila mål i Israel.
Inget land kan tåla sådant i längden. Det råder, rent juridiskt, inget tvivel om att Israel har rätt att slå till militärt mot Gaza.
Till skillnad från Hamas, vars raison d’être är folkmord och vars raketbeskjutning är ett brott mot folkrätten (sådan den nu är, trogna läsare vet att jag inte alltid har så mycket till övers för folkrätten), tycks Israel hittills hålla sig väl till krigets lagar. Till och med Hamas själva tycks säga att de flesta av de dödade palestinierna är Hamas-funktionärer. Till min förvåning säger DN samma sak, om än indirekt – det är inte alltid DN bryr sig om att göra sådana distinktioner. SvD upprätthåller däremot den svenska traditionen.
Det är faktiskt inte illa, givet att Hamas tenderar att satsa på att gömma sig bakom civilbefolkningen så mycket det går.

Inte för att anfallen kommer att hjälpa så mycket förstås. Kanske kan man slå ut delar av Hamas ledning, och kanske kan man få ned attackerna mot Israel ett tag. Men när raketerna tillverkas i vilka bakgårdsskjul som helst så kan man knappast helt få bukt med dem utan att utplåna hela Gazaremsan – vilket Israel mycket tydligt visar att man inte håller på med. Så vad kan då Israel göra för att få stopp på beskjutningen?
Svaret är tyvärr: Ingenting. Det ligger inte i Israels makt. Vad hände när Israel ensidigt utrymde Gaza för tre(?) år sedan? Jo, Hamas et al flyttade in och började omedelbart skjuta raketer. Israels brott är att bebos av judar. Vad finns det egentligen för förhandlingsutrymme med en part vars mål är att döda alla judar? Inte israeler alltså, utan judar. Nej, Israel må ha bättre vapen, men mellan Israel och Hamas så är det bara Hamas som kan få stopp på våldet.

Hamas har tyvärr inte visat något särskilt intresse för fred eller omsorg om någon civilbefolkning, vare sig egen eller annans. Och även om de flesta som dödas är Hamas-funktionärer så dör givetvis oskyldiga civila palestinier också. För de dödades anhöriga är det fullt mänskligt att bli oförsonliga fiender till Israel. Det gäller förstås även om den dödade var ett legitimt militärt mål. Sett i det mörka ljuset är det svårt att föreställa sig att det någonsin ska bli fred. Det man får klamra sig fast vid är väl att detsamma gäller i alla krig, och många andra krig har tagit slut. Det verkar bara lite osannolikt att just det här ska ordna upp sig till påsk.

Nu börjar det bli fånigt länge sedan jag sade att jag skulle komma med några egna reflektioner om Socialistiskt Forum. Men nu är det jullov, så några rader ska jag väl få ihop.

Det mest påtagliga var hur dåligt självförtroende socialisterna verkar ha. Och med viss rätta, får man väl säga. De hade egentligen inga idéer bortom att allt borde vara statligt, och de var smärtsamt medvetna om det. Så gott som allt var reaktivt. De är bra på att vara emot saker, men att vara för något konkret är det sämre ställt med.

De var avundsjuka på högerns långsiktiga strategier och visioner. Min tanke är snarare: Om det här är vad socialismen har att komma med, hur dålig är då ”högern” som inte har krossat dem för länge sedan? De har ingenting att komma med, bara förstatliganden, byråkratvälde och lite våldsromantik. Liberalismen har egenbestämmande, förmår att se skillnad mellan demokrati och diktatur, och ett fantastiskt väldokumenterat track record när det gäller att lyfta folk ur fattigdom. Medan socialiserna har kört fast i Marx intressanta men felaktiga analys av 1800-talet så räddar liberalerna världen. Så varför är socialismen då inte besegrad?

Ett svar är att den är det. Det är bara ytterkanterna med svag verklighetsförankring som vägrar att inse det, och det är just ytterkanterna som dyker upp på sådana här kalas. Socialdemokraterna fick över lag bära ett nyliberalt hundhuvud – och de har ju rätt, socialisterna. Även om sossarna på många områden fortfarande sitter fast i kollektivistisk dogmatism så har de på många andra områden blivit goda kapitalistlakejer. Det senare är förstås skälet till att de alls är relevanta i dag, samtidigt som det gör leninisterna som galna.

I övrigt så har jag inte upphört att tycka att det är intressant att Vänsterpartiet så ogenerat upplåter sina resurser till stenkastarvänstern.

Äh, det får räcka så. Jag fyller på om jag kommer på något mer.

Ett sista ryck, kanske?
Efter Greiders och Esbatis inledningsanföranden blev det mer av utfrågning. Greider tyckte att vänstern av i dag var svag som inte kunde ta mer plats nu [under finanskrisen]. Man måste öka det offentliga ägandet. Ta över Volvo och bygg den ledande miljöbilen. Han tycktes dock inte ha frågat sig, om det är det som är lösningen, varför Trabant inte var världens bästa bil. Eller varför, om det var så lätt att få fram den bästa miljöbilen, en jätte som GM inte klarat det – i andra sammanhang brukar det ju vänsterifrån framhållas som ett bekymmer att en del företag har ekonomier stora som mindre staters.
Greider hade mer att säga. Pensionskapitalet växer jättefort. Han var väl medveten om att det var vanligt folks pensionspengar som stod för stor del av denhäringa fondkapitalismen. Pensionskapitalet måste hur som helst bort från den privata marknaden. Varför? Man kan anta att det ses som dåligt i sig att de blir redskap för kapitalister, även om ingen brydde sig om att säga det explicit – det kanske är alltför självklart, vad vet jag. I mitt stilla sinne undrade jag vad det vanliga folket skulle säga om det förvägrades möjligheten att placera sina pensionspengar där det just växte jättefort. Esbati skulle säkert vara nöjd i alla fall, han störde sig storligen på att folk i och med PPM ”tvingas investera i aktier” – vilket förstås är sakfel, sist jag kollade var det ingen som var tvungen att köpa aktier för sina PPM-pengar. Att folk sedan väljer att göra det ändå gissar jag stör Esbatis sinne för ekonomisk demokrati.

Vad vill de då göra med pensionspengarna i stället? Ja det handlar givetvis inte om att folk själva ska få välja vad som ska hända med dem. Nej, de ska användas som riskkapital för att skapa jobb och infrastruktur. De var hederliga nog att vara överens om att det skulle innebära ett risktagande med folks pensionspengar, men… tja, det var tydligen värt det. Det är ju hur som helst inte fråga om att någon kommer att bli av med sina pensionspengar, eftersom de vill tillbaka till ett ATP-system där det inte finns någon direkt koppling mellan de pengar man betalat in och de pengar man får ut. De pengarna man ska få ut, tja, de finns väl helt enkelt bara. Möjligheten att någon skattebetalare skulle ha synpunkter på denna aspekt av den ekonomiska demokratin berördes inte.

Synen på ekonomisk demokrati tycktes vara konventionell för de här kretsarna. Allt som är i offentlig ägo är demokratiskt kontrollerat. Därför blir offentligt ägande ekvivalent med ekonomisk demokrati. Greider postulerade att att ”slåss för större offentlig sektor är att slåss för socialism”.
Det tycks mig att självbestämmande inte har någon plats i den ekonomiska demokratins förlovade land. I princip ska man rösta om alla ekonomiska beslut, men dels är det förstås inte möjligt, så det blir ändå några representanter som sitter och toppstyr. Dels blir det rätt mycket av ens personliga liv som toppstyrs någonstans ifrån – det blir liksom så ifall allt är offentligt ägt.
Direktdemokrati är en annan sak som ofta är populärt på vänsterkanten, även om jag inte direkt kan påminna mig om att just dessa herrar talat sig varma för det. I den här diskussionen tycks det aldrig slå någon att vad vi i Sverige har är faktiskt något som skulle kunna kallas ekonomisk direktdemokrati. Dels ligger skattetrycket på totalt ca 50%, vilket ju måste vara halvvägs bara det – inte minst som skatteuttaget på en arbetande individ tenderar att ligga klart högre än 50%. Men utöver detta så får varje person på ett direkt och demokratiskt vis bestämma vad de kvarvarande pengarna ska användas till. Det borde väl vara demokratiskt? Den givna invändningen är att folk har olika mycket pengar, men att alla har en och endast en röst vid allmänna val. Det är visserligen sant, men Sverige har en av världens mest sammanpressade lönestrukturer. Om man kollar vilka disponibla inkomster folk har, efter skatt, studielån och regionala faktorer så blir spannet, bortsett ytterligheterna, inte särskilt stort. Vi har redan en approximation av att alla har lika många röster i vår ekonomiska demokrati.

Detta var huvudtemat för andra delen av seminariet. Utöver detta gav Greider prov på sin nationalekonomiska espri. Han tyckte att a-kassan måste höjas som en stimulansåtgärd. Det skulle vara jättebra för ekonomin att få ut pengar i systemet. Den måste upp till minst 90%, kanske 100% eller varför inte 110%. Kommentar förhoppningsvis överflödig.

När detta evenemang tagit slut var det dags för mig att hasta därifrån, ikläda mig frack, dricka bobbel och briljera med att jag varit på Socialistiskt Forum. Ett par kuriosaupptäckter vid sidan av föredragen vill jag dock dela med mig av. Dels snappade jag upp en ny förklaring till varför USA invaderade Irak. Tydligen berodde det på att Irak gick över till att handla olja i Euro, och det måste USA stoppa, visste en besökare. Det är alltid mycket fokus på USA när vänsteryttrar är i farten, det är knappast en slump att Esbati utgick därifrån.
Vidare noterade jag att jag själv bidrog till evenemanget som helhet! Leopard Förlag hade ett bokbord, och vad låg där i ett förskrämt exemplar, om inte Vetenskap eller Villfarelse som jag skrivit om UFO i. Nöjd med detta mitt bidrag till den socialistiska saken kunde jag lämna bygget, utan att lyssna till hur nedrigt medierna behandlar Mugabe eller några av de andra föredragen.

Det får antagligen runda av min sakrapportering från Socialistiskt Forum 2008. Jag vill gärna återkomma med en samlande kommentar, men åter sitter jag i tidsnöd, det kan ta någon vecka om det vill sig illa.

Nu är det hög tid att försöka skriva om det andra seminariet jag var på också, annars lär det aldrig bli av. Göran Greider och Ali Esbati skulle tala om ”Fondsocialismens renässans?”. Ämnets ingress var ”Om demokratiska vägar i finanskraschens spår – För en antikapitalistisk vänster borde krisen i dagens kapitalism öppna för en konstruktiv debatt om en annan ordning. Hur skulle en möjlig ekonomisk demokrati kunna se ut?”
Ett spännande ämne tyckte jag, eftersom det är sällan som antikapitalisterna blir speciellt konkreta om hur alternativet skulle se ut. Det var inte vilka lallare som helst som skulle prata heller; jag må tycka att Ali Esbati är spritt språngande allt som oftast, men han har haft en ledande roll i att ta fram Vänsterpartiets ekonomiska politik senast det begav sig, och Göran Greider, ja han är ju Göran Greider. Det hela började med att de höll varsitt anförande på runt tjugo minuter. Greider var först ur startgroparna.

Det är underhållande att lyssna på Greider, mer så än i panelen i Godmorgon Världen. Han ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig med sin frisyr som en parodi på sig själv, men han har en rejäl pondus. Han kunde sitta ned och ändå behärska hela salen, vilket är få förunnat. Han har helt enkelt karisma så att det stänker om det, och vad mer är – han är kul. Han sparkar åt höger och vänster, stundom rätt hårt, men det är så gott som alltid kul. Det är roligt att lyssna på karln.

Hans anförande handlade tyvärr inte så mycket om framtiden, utan var mer en återblick på hur det gick till när löntagarfonderna var på tapeten. En betraktelse han inledde med var i alla fall att han tyckte att modern fondkapitalism var ungefär som gammal fondsocialism. Med det menade han att en kritik mot löntagarfonderna var att det var galet att ha folk som inte intresserade sig för produktion, folk som inte hade något direkt med företaget att göra, i dess ledning. Det skulle bli en sorts avskärmade byråkrater med skadlig inverkan på företagen. Greider menade att det var ju precis så det hade blivit med dagens aktiefonder som storägare i företag. Ingen påpekade dock det pikanta i sammanhanget: om det nu var dåligt med dagens fondkapitalism, som han tyckte, borde det då inte enligt hans eget resonemang vara lika dåligt med löntagarfonder, som han fortfarande är för? Själv hade jag inte gett mig yttranderätt eftersom jag var där som ren observatör, och frågan får stå obesvarad.

En bit bakgrund som jag inte kände till var att idén om löntagarfonder kom till som en följd av idén om solidarisk lönebildning. Den i sin tur gick ut på att man skulle tjäna ungefär lika mycket oavsett arbetsplats. Det skulle emellertid leda till så kallade övervinster i framgångsrika företag, vilket förstås sågs som ett problem. Men genom att fondera vinsterna och använda dem för att köpa företaget skulle facket kunna ta över dem ändå.

Greider gav också en känga åt Olof Palme som inte gillade löntagarfonderna. Det är i sig lite intressant att Palme alls kritiseras från det hållet, han har annars en lätt helgonliknande status.
Så mycket mer innehöll Greiders anförande inte, såvitt jag minns – det var ju en vecka sedan nu. Det led av en påtaglig brist av blick framåt. Utöver en allmän uppmaning till socialister att nu med finanskrisen ”ta chansen” så uteblev visionerna.

En privat reflektion är att det där med solidarisk lönebildning inte verkar så smart. Det tar bort incitamentet för arbetaren att söka sig till lönsamma branscher med höga löner, vilket borde leda till ineffektivt resursutnyttjande, lägre tillväxt och sämre ekonomi (jämfört med alternativet osolidarisk lönebildning) för alla inblandade. Löntagarfonder å sin sida är inte bara inte så smart, det är fullständig idioti (etiska invändningar oaktade) – och illustrerar också stora delar av vänsterns syn på välstånd som något statiskt. Om spelreglerna är sådana att framgångsrika företag automatiskt konfiskeras, varför skulle någon då alls bry sig om att starta nya företag? Jag brukar andraga varvs- och textilindustrins kris i Västsverige för 20-30 år sedan som exempel på att det kan skapas nya jobb när gamla försvinner – vi har trots allt inte 50% arbetslöshet i regionen, och vem hade kunnat förutse behovet av nätverkstekniker? Men med löntagarfonderna och utan nya företag, vem skulle ha skapat de nya jobben?

Nå. Esbati hade en annan stil på sitt föredrag, och inte bara genom att han stod upp. Esbati menade att kriser är inneboende i kapitalismens funktionssätt, och att det leder till allvarliga reala konsekvenser för vanligt folk. Jag håller med honom om första halvan. Förr eller senare fattar tillräckligt många människor tillräckligt dåliga beslut för att det ska bli en kris. Det är nitton steg framåt och ett steg bakåt. Man ska bara, under det där steget bakåt, inte glömma de nitton stegen framåt. Och vad gäller ”allvarliga reala konsekvenser för vanligt folk” så är det förstås sant, men det kan vara värt att erinra sig andra allvarliga reala konsekvenser för vanligt folk som inträffat när Esbati närstående alternativ har prövats i praktiken.

Han visade diagram över ökande klyftor i USA och menade att det hängde ihop med en politik som skapade offentliga underskott. Den delen av hans anförande var problematisk av flera skäl. Dels är jag inte helt säker på vad han ville säga, offentliga underskott brukar ju inte bekymra Vänsterpartiet.
Men han jämförde också äpplen med päron. Tyvärr kommer jag inte längre ihåg exakt vad som stod på de grafer han visade, men han jämförde i alla fall mellan olika tidsepoker, dock utan att det han jämförde var samma sak för båda epokerna. Det är inte så snyggt. Ingen protesterade dock. Lika anmärkningsvärt är att de siffror han visade för att belägga sin tes med underskotten var från 1998 – en tid då jag är rätt säker på att USAs offentliga ekonomi gick med rejält överskott.

Han blickade i alla fall framåt. Han trodde inte på ”the one solution revolution”, men väl på att rejäla framsteg gick att göra. Smartare regleringar räcker inte, allt handlar om ägande. Staten skulle köpa upp banker, så långt gjorde man rätt i dag, men den skulle sedan behålla dem också. Staten ska också bygga mängder med bostäder. Pensionssystemet ska ändras, tillbaka till något ATP-liknande (varför man övergav ATP berördes inte) och absolut bort från börsen, för det var fel att de på börsen fick ”gratis kapital”. Vidare ska staten starta nya statliga företag, bara så där i största allmänhet. Det sista kan väl ses som en ansats till lösning på de praktiska problem löntagarfonder skulle föra med sig, men mig lugnar det inte.

Därmed var anförandet slut och de fortsatta utläggningarna får jag återkomma till, för just nu hinner jag inte mer.

Jag gjorde det! Jag besökte Socialistiskt Forum! Och jag gjorde precis som jag funderade på och besökte just de föredragen. Eller vad man ska kalla det. Jag tog anteckningar, och i mån av ork och tid tänkte jag redogöra för mina fynd här. Det behövs antagligen mer än en postning.

Innan jag gick dit funderade jag på hur jag skulle klä mig för att smälta in. Kanske blåjeans och rutig flanellskjorta? Det kändes dock lite som en insmältningsmanöver à la dupondtarna, så jag fastnade för svarta jeans och svart t-shirt. Blev lite sen och studsade in på första föreläsningen ett par minuter sen. Pinsamt. Det droppade dock in folk kontinuerligt, så efter ett tag slutade jag skämmas.

Över lag var hela arrangemanget välbesökt. Det var inte fråga om att det bara var arrangörerna och deras närmast sörjande som pliktskyldigt dök upp, inte när jag var där i alla fall. Demografin var blandad, allt från det yngre gardet och kulturkoftor (som det officiellt heter) till gamla ärrade kämpar från KPML.

Nå, första anhalten var alltså
”Med karta och kompass mot socialism – strategier för den samtida vänstern
En paneldiskussion om strategi, kampformer och organisation för en bred vänster.
Arrangör: Tankesmedjan Konflikt.”
En moderator frågade ut en panel med tre personer. Jag fångade bara deras förnamn.
Det var Björn, bloggande vänstersosse, medlem i partiet. Det var Jennifer, aktiv i Kommunal, som förkastade parlamentarismen och intog en revolutionär ståndpunkt. Och det var Daniel, medlem i Vänsterpartiet, som ville använda sig av både inom- och utomparlamentariska metoder. Han såg sig dock som i grunden revolutionär.

Daniel såg partiväsendet som infrastruktur och samordnare av utomparlamentarisk vänster. Ett etablerat parti kan upplåta saker som kopiatorer och lokaler åt vänsteryttrar som saknar sådana resurser. Det kan också samordna dessa grupper i större sammanhang, som till exempel European Social Forum. Daniel meddelade att han aktivt arbetade med bägge dessa saker. Läsaren kan alltså känna sig förvissad om att det visst finns starka band mellan v och de vildare utomparlamentariska grupperna.
I förbigående nämnde han att han gärna skulle se ett förstatligande av Volvo. Förvisso knappast överraskande.

Vad gör vänstern rätt i dag?
Björn såg framtiden i internet, som skulle låta vänstern nå ut med ett mångfacetterat budskap utan att ha tillgång till traditionell massmedia (det är hans verklighetsbild alltså, inte min). Jennifer framhöll kampen på den lokala arbetsplatsen. Gissningsvis syftade hon på Syndikalisterna och liknande grupperingar. Daniel sammanfattade den allmänna stämningen: Inte mycket. Över lag var det påtagligt dåligt självförtroende som präglade denna frågeställning. Man var missnöjd med att inte ha lyckats kapitalisera (ho ho) mer på ett sådant guldläge som finanskrisen. Man såg med viss självförebråelse på Svenskt Näringsliv som tydligen har tioårsplaner för opinionsbildning. Det förstår jag, det måste vara dubbelt så bra som en femårsplan! Anledningen till att de visste det var att de kände en à två personer som ”mot sin vilja” (sic!) jobbade där.

Såg de några kommande strategier för vänstern?
Björn, som var den som kom klart minst till tals (Socialdemokraterna refererades för övrigt regelmässigt till som nyliberala), framhöll åter internet. Moderatorn och Daniel var lite skeptiska, bland annat för att det också fanns en massa ”finniga liberaler” som bloggade, men Björn framhärdade.
Daniel ville lära från rörelser utomlands, såväl från jordlösa i Brasilien som från Trondheim (obs! Fyra år gammal länk). Det var viktigt att använda både parti och fack, för utan den infrastrukturen skulle man aldrig komma någonstans. Men självklart måste man hålla dörren öppen vänsterut mot utomparlamentarismen. Han hade aldrig sett någon dogmatism inom Vänsterpartiet, trots att han blivit kallad både stalinist, trotskist och idiot. Hm.
Jennifer ville satsa på det lokala engagemanget och bryta samförståndet. Hon trodde på kompromisslöshet. Hon koncentrerade sig hårt på konfliktytan innerstad vs förort. I förorterna, menade hon, fanns ett enormt klasshat. Det gällde att organisera det klasshatet och få förortsborna att förstå att de inte själva var ansvariga för sin situation. Daniel inflikade att även han drevs av klasshat. Jennifer tyckte att man måste ställa högre krav i till exempel löneförhandlingar. Hon exemplifierade med 10% löneökning och sex timmars arbetsdag, annars storstrejk. Hur denna sammanlagt 47-procentiga löneökning skulle finansieras gick hon inte in på. Det viktiga var snarare att insisitera på sina rättigheter. Bland rättigheterna man odiskutabelt hade nämnde hon rätten till en kul fritid.

Övriga noteringar:
Daniel såg FRA-debaclet i första hand som intressant för att det gav tillfälle att attackera regeringen. Han var inte heller odelat positiv till ett potentiellt stort Vänsterparti. Om ett parti blir stort så måste det plötsligt sitta med i ”varenda jävla soprumsstyrelse”, och då blir allt så tungrott och man får inget gjort. Det äger säkert sin riktighet, men jag tycker att det borde ge en tankeställare till någon som företräder ett parti som vill centralisera, förstatliga och detaljstyra i stort sett allt.

En fråga från publiken om vad som vänsterns nästa stora projekt, på kanske 20 års sikt, skulle kunna vara kunde aldrig besvaras eftersom tiden tog slut. Kanske lika bra det. Jag fick inte intrycket att någon hade ett svar på det.