Förvånansvärt vettig

Jag må inte vara betrodd med att rösta i amerikanska valet, men det hindrar mig inte från att älta det. Och ältning är nog vad det är, för den här posten verkar bli i stort sett likadan som den förra.

För bara månader sedan var valet lätt. På ena sidan en Obama som pratade mycket om att ena och arbeta över gränser, men som i verkligheten aldrig lyft ett finger för att göra det. Som aldrig gått emot partilinjen i en enda fråga av vikt. En man vars skrala politiska bakgrund kompletterades av ett politiskt program som inte tycktes existera, annat än av innehållslösa floskler. Som hasplar ur sig saker som att detta är ögonblicket då oceanerna slutade stiga. Som ville dra hem trupperna från Irak omedelbart, med så gott som garanterad katastrof. Och som talade om frihandel i uteslutande negativa ordalag, hade en exklusivt protektionistisk politik bakom sig och som faktiskt lät ganska mycket som Byggettan när det begav sig i Vaxholm.

På andra sidan en McCain med lång historia av att gå emot sitt parti och arbeta blocköverskridande. Som var beredd att ta ansvar för Irak och som var övertygad frihandlare. Som inte varit anfrätt av många av de dumheter som finns på sina håll inom Republikanerna; som varit emot Guantánamo och den religiösa högern och för stamcellsforskning, och som varit för en generös invandringspolitik.

Det var då.
Sedan dess har Obama bedrivit en imponerande kampanj som kunnat dämpa en del farhågor om hur någon med så lite erfarenhet ska kunna föra sig som president. Han har nyktrat till i fråga om Irak, och är nu mer inne på att ta trupper i mån av praktiskt genomförbarhet och förstärka i Afghanistan – där de nog börjar behövas mer än i Irak. Samtidigt har McCain varit en besvikelse. I stället för att spela på sin dokumenterade förmåga till samarbete så har han flörtat med de tråkigare delarna av sitt parti. Han har ägnat sig åt en del smutskastning på ett onödigt sätt. Hans första reaktion på finanskrisen var att börja yra om girighet. Han har helt enkelt inte verkat helt stabil. Personligen misstänker jag dåliga rådgivare, men ”varför” är inte så viktigt som ”att”. Vidare är det sunt att byta ”regering” ibland.

Så det är överraskande ett solklart fall för Obama, då? Det vore onekligen lite kul med en svart president, det ska jag inte förneka.
Nja, det är ju det här med handeln. Där verkar inget ha hänt, och jag tycker inte att fattigdomsskapande är okej ens om det levereras av en svart man.
Jag vet sannerligen inte vad jag skulle rösta om jag fick. Tidigare i kampanjen så sade jag att hur det än gick så kunde jag bli glad på något sätt över resultatet. Nu kan det vara så att hur det än går så blir jag besviken.

Mina huvudskäl för att tro att det vore bättre om McCain vann presidentvalet än om Obama gjorde det var alltså

• Inställning till frihandel
• Inställning till Irak
• Praktiskt visad förmåga att arbeta över partigränser

Nu är vi nära valet, och det har hänt en del. Obama tycks ha tagit delar av sitt förnuft till fånga gällande Irak, och tänker antagligen inte hämta hem alla soldater direkt. Det går bra i Irak nu, men det finns fortfarande många möjligheter att sumpa det. Det effektivaste sättet vore antagligen att blixttahem soldaterna.
McCain å sin sida har varit något av en besvikelse. Han förföll till att rya mot girighet i finanskrisen; inte vidare intellektuellt. Han har drivit en ganska smutsig kampanj. Det har båda gjort, men McCain verkar ha varit snäppet värre, och det stämmer inte med den förut etablerade bilden av honom. Det har också, i alla fall hos mig, väckt vissa frågetecken om hans gamla paradgren att arbeta över partigränserna. Inte för att Obama, som aldrig gått emot partilinjen, någonsin visat sig kunna det, men det är ändå ett bakslag.

Även om det inte är avgjort än så är det troliga att Obama vinner. Jag har börjat känna att det kanske inte skulle göra så mycket. I alla fall inte för Irak.
Fast det är ju det där med frihandeln. McCain är fortfarande frihandelsvän, både i retorik och praktik. Obama är fortfarande protektionist, både i retorik och praktik. Ska man hoppas på Obama i denna fråga så måste man hoppas att han ljugit hela valkampanjen och att han ska börja agera tvärtemot sin historik. Nej, jag tror fortfarande att McCain vore det bättre valet. Men jag tillåter mig att hoppas att om Obama skärper sig så ska det inte behöva bli så illa.

Klein verkar inte ha många rätt. Nu har vi finansiell kris i USA. Om Klein hade rätt så skulle makthavarna nu ta chansen att liberalisera ytterligare. I stället tycks man gräla om vem som ska ta tillfället i akt att reglera mest.

Det är knappast det tyngsta argumentet mot henne, men det är dagsaktuellt. Alltid något.

Jag tycker att det är kul med val i USA. Det är ganska viktigt, men påverkar förmodligen inte mig personligen så mycket att det blir på liv och död. Det är en annan politisk kultur än den svenska, men inte så annorlunda att det blir helt obegripligt. Äh, det är kul helt enkelt.

Till skillnad från de flesta svenskar så hejar jag på McCain. Eller hejar och hejar. Vi säger så här: Jag tror att det vore bäst om McCain vann. Här tänkte jag utan att gräva ned mig extremt i detaljerna förklara varför.

Brasklapp om nomenklatur: Jag kan inte göra anspråk på att vara groteskt insatt i amerikansk politik. Mycket blir lite på en höft sådär. När jag säger att McCain anser det-och-det så betyder det att jag bibringats den uppfattningen, inte att jag omedelbart kan komma med vattentät referens.

Jag hoppas kunna hoppa över att motivera varför man ens kan överväga att stödja en republikan framför en demokrat. Det är mest sorgligt att det tycks så cementerat att demokraterna är Goda medan republikanerna är Onda. Och att även demokraterna ligger långt till höger om höger i svensk politik, när de på flera sätt är närmare vänsterpartiet än något annat parti.
Nog om detta.

En av de allra viktigaste frågorna för mig är frihandeln. Jag anser det vara så nära faktum man kan komma i de här områdena att fri handel är det främsta eller näst främsta sättet (jämte rule of law) att få fattiga länder rika, och för alla del rika länder rikare. Att den gigantiska ekonomin USA anammar frihandel är otroligt viktigt, inte bara för USA, inte bara för Europa, utan framför allt för alla de fattiga länder som sparat hundratals miljarder på befintlig frihandel och skulle kunna tjäna än mer med än mer frihandel. Vill man vara drastisk så kan man säga att det här är en fråga på liv och död.
McCain har här varit mycket tydlig. Han har sagt att med honom som president så kommer vi att få se frihandel i en omfattning aldrig tidigare skådad. Han har dessutom stått framför besvikna fabriksarbetare i rostbältet och sagt att, tyvärr grabbar, de här jobben kommer inte tillbaka. Det kan inte kallas att predika för kören.
Obama har tyvärr också varit tydlig. Frihandel är farlig och hotar amerikanska jobb. Frihandelsavtalen ska helst sägas upp. Företag som lägger jobb utomlands ska straffbeskattas. Både tonläge och sakinnehåll är utpräglat protektionistiskt.
Om man tror att kandidaternas senare handlande har något alls att göra med vad de säger nu så är McCain alltså solklart att föredra på detta utomordentligt viktiga område.

Den andra frågan som jag håller för viktigare än de andra är Irak. Man kan tycka vad man vill om att invasionen ägde rum, men nu gjorde den det och det är imperativt att landet kan få komma på fötter igen (och ifall någon undrar så var det inte 2003 som landet slutade att vara på fötter, snarare typ 1979).
McCain förespråkade tidigt det som alla militärer på marken sade: Det behövdes mer trupp för att få ordning på landet. Sent omsider samtyckte Bush och skickade in the surge tillsammans med Petraeus. I dag är Irak inget Bullerbyn (som jag för övrigt aldrig läst), men det är otroligt mycket bättre än för två år sedan. Våldet har sjunkit till nivåer signifikant under de på Saddam Husseins tid (räknat i döda irakier) och det räknas av Jane’s inte som ett av världens 10% farligaste länder. Ingen kan med någon hederlighet påstå att truppförstärkningen inte lyckats. Vartefter irakiska trupper tar över territorier har nu ett långsamt tillbakadragande av amerikanska trupper påbörjats. Allt kan fortfarande gå åt skogen, men för tillfället finns fog för viss optimism. Jag anser att det vore vansinne att ta hem trupperna snabbare än vad situationen klarar av. Det är också vad McCain anser.
Obama å sin sida pratade länge om att så gott som omedelbart ta hem trupperna, utan hänsyn till situationen i Irak. Det i sig tycker jag skulle diskvalificera honom. Nu har han backat, och börjat slänga in brasklappar om att sådan hänsyn ska tas. Gott så. Men varför kommer han till den insikten först nu? Jag litar helt enkelt inte på honom.

Detta är mina huvudskäl.

Jag vill också passa på att beröra det här med enighet. Obama har framställt sig som den som ska ena USA och göra slut på bittra partistrider. Hittills har han dock knappast burit syn för sägen. Han har röstat ~mest vänster av alla i senaten. Han har aldrig tagit initiativ till någon blocköverskridande uppgörelse. McCain å sin sida har flera gånger gjort upp med demokraterna och har hittills varit en av de minst dogmatiska republikanerna. Han har klart mer tendens än Obama att arbeta över partigränser.

Det finns absolut problem med McCain. Till exempel är han och hans kampanj skeptiska till abort (dock ej stamcellsforskning) och det finns element (Sarah Palin) som tycks kreationistiskt anfrätta. Det är pinsamt, men jag bedömer att den praktiska betydelsen är liten. Både aborträtten (som för övrigt är otroligt långtgående; en typisk svensk skulle klassas som abortmotståndare i USA) och biologiundervisningen är underställda domstolar och inte presidenten. Påverkansmöjligheten är begränsad. Vidare vill McCain inte förbjuda abort, utan hänskjuta det till respektive delstat. Jag kan inte säga att jag skulle ha något emot det, om man ser USA inte som Sverige utan mer som EU. Jag skulle inte vilja att Sveriges abortlagstiftning styrdes från Bryssel, där det är fullt av onda papister und andere schweinhunden.

Sedan tillstår jag att jag litar mer på McCain än Obama. McCain är känd för att vara svårmutad av särintressen och att gå sin egen väg. Han tycks ha stor integritet. Obama är mer känd för att i varje given situation vilja vara till lags. Han är mycket vag om vad han egentligen vill göra sakpolitiskt – ett löfte om att detta är den stund då världshaven slutade stiga lugnar mig inte. (Vad skulle man inte sagt om det varit en republikan som hasplat ur sig något sådant?) Nu när han slutligen på konventet kom med något som liknade konkretiseringar så var det stora utgiftsökningar och inga konkreta finansieringar av dem. Hm.

Jag kan förstås inte vara säker på att McCain blir bättre än Obama. Men hittills tyder det mesta på det. Det svider att inte kunna stödja den svarte kandidaten, men bibehållen fattigdom och elände är inte okej ens när det levereras av en svart president. Men det är klart, man kanske fortfarande kan stödja en kvinna.

Det har snackats en del om individualiserad föräldraförsäkring igen. Jag känner att jag vill rycka ut till dess försvar, men jag hinner inte skriva något långt just nu. Därför kopierar jag en text jag skrev på ämnet för på dagen fyra år sedan:

Min ståndpunkt är mycket enkel:
Individualisera föräldraförsäkringen. Det skulle i ett slag lösa kolossalt mycket jämställdhetsmässigt.
Protesterna i dag går mycket (inte bara) ut på att man inte skulle ha råd att dela lika eftersom männen tjänar mer. Och så är det ju, män tjänar ofta mer än kvinnor även på liknande jobb. Kvinnor har också ofta svårt att bli anställda om de misstänks vara på väg att skaffa barn. Och varför är det så? Jo, för att det förutsätts att det är kvinnan som stannar hemma med barnen. Då blir man mindre benägen att anställa dem, mindre benägen att befordra, och de hamnar efter i löner. Det är inte roligt, men det är från arbetsgivarnas perspektiv fullständigt rationellt. Det krävs ingen ondska eller medeltida syn på kvinnan för att denna diskriminering ska fortgå, det krävs bara att företag tänker ekonomiskt rationellt. Men med en individuell föräldraförsäkring försvinner denna ekonomiska rationalitet. Då måste man inte bara misstänka alla 28-åriga kvinnor för att i smyg vilja skaffa barn och vara borta från jobbet långa tider. Man måste också misstänka alla 28-åriga män, och misstankarna fördelas lika över könen. Detta är verkligen en gordisk knut. Hugg av den, och så har vi tagit bort en gigantisk stoppkloss för jämställdheten! Och ändå vill folk inte hugga.

Till exempel skrivs det på debatt i Aftonbladet av en upprörd mamma (för säkerhets skull på bild med sina söta ungar, så att vi ska förstå att hon är god) att förslaget är galet. För hur ska man ha råd om han tjänar 40000 och hon 13000? För man har ju lån på bilen och vänjer sig vid att leva efter sin lön.
Få se nu. Hur är resonemanget här? Innan man har barn vänjer man sig alltså vid en viss levnadsstandard. Sedan när barnet kommer är prio ett att utan eftergifter upprätthålla denna standard. Alla tillfälliga besparingar är otänkbara. Barn får inte kosta något. Mamman skriker också i versaler över förslaget att om man absolut inte kan dra in på några utgifter så kanske man kan låna lite? Räknar man på det blir det inte mer än ungefär två månadsinkomster. ”HALLÅ! Ska man behöva ta banklån för att vara hemma?” Nähänä. Låna till bilen gick visst bra, men inte till barnen. Men det är klart, om man är nöjd med att män tjänar mer än kvinnor, kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden och tycker turbo i bilen är viktigare än barn, då är det faktiskt logiskt att vilja behålla status quo. Det erkänner jag.

Nu passar jag på att komplettera med att man naturligtvis inte ska förbjuda någon att stanna hemma med barnet. Det finns bara ingen anledning att tvinga andra skattebetalare att betala för ett system som cementerar könsdiskriminering. Om man vill diskriminera sig själv så ska man givetvis få göra det. Men gör det för dina egna pengar.

Vanligtvis klartänkta liberala ideologer blir här som tokiga. Plötsligt är inte individen samhällets minsta enhet, utan familjen. Plötsligt är negativa rättigheter (inte bli hindrad från att stanna hemma) lika med positiva rättigheter (tvinga andra att betala mig för att stanna hemma).

När reformen slutligen är genomförd, och det har gått något decennium, så kommer nuvarande ordning att ses som lika barock som sambeskattningen av gifta – som försvarades med exakt samma argument som dagens föräldraförsäkring.
Ta chansen att inte vara en åsna i efterhand. Förespråka individualiserad föräldraförsäkring redan i dag! Och hitta gärna på ett klatschigare namn.

Jag lyssnade just på Studio Ett där man pratade om Ryssland och Georgien. Först återgavs diskussioner från Riksdagen. En socialdemokrat tyckte att Bildt varit onödigt hård i tonen mot Ryssland. Bildt å sin sida framhärdade och dundrade på mot Ryssland så att det stod härliga till.

Sedan var det en lång direktsänd intervju med sovjetiske ~ambassadören. Det var intressant. Hittills har den saktfärdige möjligen kunnat hävda att alla saker man får höra från Ryssland, som att Georgiens territoriella integritet bara är nys, varit tagna ur sitt sammanhang. Men nu fick här en företrädare för ryska regeringen chansen att lägga ut texten utan att tas ur sitt sammanhang. Och vad sade han? Mycket av det var snömos och/eller struntprat (ryska fredsbevarande styrkor, min rumpa). Det som faktiskt innehöll information var att Georgien är Rysslands att göra med vad Ryssland behagar, eftersom det ligger nära Ryssland. Ryssland tänker stanna i Georgien tills… tja, så länge Ryssland behagar helt enkelt, men åtminstone tills georgiske presidenten som jag inte kan stava till har avgått. Detta sades tämligen utan omsvep.

Carl Bildt har förstås helt rätt. Varför ska man tassa på tå runt det här? Det kan man kanske tro om man fått för sig att diplomati är identiskt med att alltid viska, relativisera allt och aldrig ta ställning. Det är fanimej inte förlåtligt att tro det om man sitter i riksdagen. Säkert vanligt, men inte förlåtligt. Kära socialdemokrat, kära opposition. Om Rysslands agerande inte motiverar klarspråk. Om Rysslands agerande inte tarvar omprövande av doktrinen att yttre hot inte existerar. Vad gör då det? Vad skulle krävas för att man skulle höja rösten, för att man skulle tänka om läget? Skulle det räcka med ett brev där Ryssland förvarnar om att man tänker invadera grannen någon gång mellan 07:00 och 11:00 på tisdag förmiddag och att man ber om ursäkt för eventuellt oväsen, eller måste det mer till?

Någon, säkert Mark Twain, har sagt något i stil med att nyckeln till ett lyckligt äktenskap är att studera andras fruar.
Jag kom osökt att tänka på det medan jag slevade i mig frukostfilen i morse till ackompanjemang av P1 Morgon. Frågan gällde i stort sett huruvida försvaret skulle få mer pengar eller inte. Folkpartisten Allan Widman från försvarsutskottet gick en omgång med en miljöpartist vars namn undflyr mig, men han tycktes också förtjäna sitt dagliga bröd i försvarsutskottet. Widman var om jag minns rätt inne på att åtminstone omfördela pengar så att försvaret skulle bli mer operativt. Efter vissa påtryckningar från programledaren gick han med på att krisen – eller snarare kriget – i Georgien var starkt bidragande till denna ståndpunkt.
Mr mp skällde som en bandhund, och med ungefär samma espri. Han hade två argument.

Det ena var att Ryssland inte var något hot. Deras försvarsutgifter var minsann bara 3% av världens samlade, och ingenting mot USAs. Stön. Den som inte lyckas göra skillnad mellan Rysslands och USAs agerande i världen på sistone är ärligt talat inte den skarpaste kniven i lådan. Detsamma gäller för övrigt om man inte förmår se skillnad mellan Sydossetien och Kosovo.
Vidare: Finland har en ännu mycket mindre försvarsbudget än Ryssland. Om Finland överföll Norge, skulle mr mp då hävda att Finland absolut inte var ett hot?

Det andra argumentet var att Widman för två månader sedan i en rapport sagt att det inte finns något militärt hot mot Sverige. Och nu, bara två månader senare, säger han något annat. Vavava!
Stön igen. Vad kriget i Georgien visat är naturligtvis att Widman hade fel för två månader sedan (vilket många med mig tyckte redan då), inte nu. Det är förstås dumt att han hade fel för två månader sedan, men att i dag inte se att Ryssland är ett hot är hisnande debilt. Inte så att de kommer att invadera via Kapellskär nästa vecka, men icke desto mindre ett hot. Det tar tid att få upp en militär förmåga, och skulle vi rivstarta nu så är det inte en dag för tidigt. Mjuk makt är bra, men Stalins retoriska fråga ”Hur många pansardivisioner har påven?” ekar i dagens Ryssland.

Åter till inledningen. Alliansen verkade inte perfekta innan de valdes, och de har visat sig vara allt annat än perfekta. Ibland kan jag misströsta svårt om dem. Men så fort någon företrädare för oppositionen öppnar munnen så blir jag påmind om varför de är bättre än alternativet. S och mp håller på att gadda ihop sig inför valet om två år. Detta är miljöpartiets bidrag till säkerhetspolitiken.

…men tidigare farhågor om att han ska gå i ryskt ledband tycks inte ha besannats!

Sjuksköterskestrejken är över, med ungefär väntat utfall i procentenheter räknat. Som många redan har påpekat så var förutsättningarna inte de bästa. Inte bara det att strejkvapnet inte riktigt kommer till sin rätt när arbetsgivaren egentligen tjänar på att det inte jobbas – landstingsskatten upphör ju inte att tas ut när det är strejk, så inkomsten är ändå säkrad. Dessutom är det svårt att med någon bestämdhet säga att sjuksköterskor sett till medellön är gravt underbetalda, om man jämför med många andra yrkesgrupper. Lärare. Bibliotekarier. Poliser. Och så vidare.
Vad som däremot med bestämdhet kunnat sägas är att lönespridningen varit under all kritik. Det ekonomiska incitamentet för att skaffa sig erfarenhet och utbildning har varit praktiskt taget noll, vilket uppenbarligen verkar demoraliserande (hör upp, ni som vill att alla ska ha samma lön). Problemet har inte varit ingångslönen, utan att det sedan nästan inte händer någonting. Det skulle inte vara något större fel på en sjuksköterskas ingångslön om det gick att arbeta sig upp sedan.
Det här gäller många av de lågbetalda akademikergrupperna, och det är ingen slump att så många av dem finns i offentlig sektor. Finns det bara en arbetsgivare så har personalen en synnerligen svag förhandlingsposition, svårare är det inte. Sålunda är framkomsten av privata vårdgivare en mycket viktig komponent för att få fart på löneutvecklingen.
Man ska dock inte säga att det nya avtalet, frånsett den halva procentenheten i påslag, varit helt värdelös för de strejkande. Jag har inte läst avtalet, men enligt en intervju i P1 så finns det i det nya avtalet skrivningar om väsentligt starkare lokal lönebildning. Det är inte tillräckligt, men nödvändigt för att närma sig den individuella lönesättning som är nödvändig. Man kan förstås ifrågasätta fackets bedyrande att en starkare reglering av detta skulle vara rätt väg att gå; saker som regleras starkt i fackliga avtal tenderar att inte vara så flexibla. Men det ska inte uteslutas.

Så alltså. Rätt väg för att få upp sjuksköterskelöner är inte påfågeluppvisningar för en motståndare som tjänar på att det strejkas. Rätt väg är inte att förhandla sig till så och så många procent som alla får lika mycket av. Rätt väg är att få in fler arbetsgivare och se till att lönerna förhandlas individuellt.
Det kan vara läge att påminna om den empiriska undersökning som SACO gjorde för några år sedan, som visade att de som främst tjänade på individuella lönesamtal var lågbetalda kvinnor. Något för vissa fackförbund att tänka på.

Det hände sig att det blev dags för Ekots lördagsintervju (länken gäller nog max en månad), och jag hade radion på. Marita Ulvskog, partisekreterare för s, skulle intervjuas. Ulvskog har gjort det till sitt signum att komma med helt barocka uttalanden, varav det mest famösa torde vara socialdemokraternas valförlust 1976 som hon liknade vid en statskupp. Hon har inte legat av sig på senare år, så jag bänkade mig och hoppades på mer godis.
Tyvärr väntade jag förgäves, men några anmärkningsvärda saker sades ändå.

Till att börja med pratades det om samarbetet med vänsterblockets andra två partier. Samarbetet med mp prisades av Ulvskog. Man var förstås inte överens om allt, men upplevde att man påverkade varandra. Ett område där Ulvskog tyckte att s påverkat mp var arbetsrätten. Det må så vara, men åt vilket håll kan man fråga sig – mp har ju gjort upp med de borgerliga i sådana frågor för inte så länge sedan…
Det var också värt att notera att hon pratade tämligen oförblommerat om att bilda regering med samarbetspartierna. Det kommer inte som en överraskning, men är ändå en fråga som s velat hålla på replängds avstånd tidigare.

Hon var positiv till friåret men ville inte lova att det skulle återinföras. Hon exemplifierade med att den använts mycket av undersköterskor (oftast kvinnor) som efter 30 års arbete med tunga lyft kunde ha friåret som respit för att undvika sjukskrivning eller förtidspension.
Men, kan man fråga sig, hur kan det komma sig att denna grupp har ett så utsatt och tungt arbete att de behöver vila upp sig ett helt år? Svaret är förstås att de har varit instängda i offentlig verksamhet. Med bara en tillåten arbetsgivare kan man behandla personalen lite hur som helst, för de kan ändå inte rösta med fötterna. I den privata, mansdominerade industrin så har det mesta av de här tunga lyften försvunnit för länge sedan. En rimlig förklaring är att det funnits konkurrens mellan arbetsgivare, och att de då varit tvungna att erbjuda goda arbetsförhållanden. Landstinget kan däremot tryggt segla på som en av landets absolut sämsta arbetsgivare utan att oroa sig för vad personalen ska tycka. Ja, förutom att den blir sjukskriven i förskräckande hög grad förstås.
Det här är en av de främsta anledningarna till att vi behöver öppna för privata aktörer inom vården.

Slutligen ville hon inte uttala sig om vem hon hejade på i den pågående sjuksköterskestrejken, men tyckte att kvinnor i vården är för lågt avlönade. Jaha, säger jag, gissa varför? Svar i förra stycket.

En sak bland många som jag glömde att ta upp i förra inlägget är förslaget att ha åtskilda valdagar för riksdagsval och övriga val. Det har för mig länge varit självklart att man ska göra så. Det är ändå bara rikspolitiken som får någon uppmärksamhet vid valen i dag. Kommunalpolitiken kan man hitta information om ifall man letar, men man får leta. Och allvarligt talat, landstingsvalet. Så länge vi nu har landsting så får man väl förmoda att valet till dem är av åtminstone någon relevans, men har ni försökt hitta information om partiernas ståndpunkter i landstingsvalet? Det har jag, och det är knappt att det går. Till och med partiernas egna företrädare får något glasartat i blicken när man frågar dem. Kort sagt, vid valen i dag är det bara rikspolitik som gäller, och så följer de andra valen med av bara farten. Genom att separera valdagarna skulle de andra valen kunna ta mer plats och bli annat än ett bihang.

Givetvis har the usual suspects börjat protestera. Minns att allt var väl i konungariket Sverige långt in i september 2006. Detta, ryar man, kommer att sänka valdeltagandet.
Jaha? För det första, hur vet man det? Det gör man naturligtvis inte. Inga belägg har anförts.
För det andra; än se’n? Om valdeltagandet sjunker så bevisar väl det bara vad vi redan var säkra på, att kommunvalen och landstingsvalen bara slentrianröstas i. Det kan inte vara ett allt överordnat mål att ha så högt valdeltagande som möjligt. 65% engagerade röstande måste vara bättre än 80% som röstar på måfå.