Archive for the ‘Politik’ Category

”Jag är inte antisemit, men…”

söndag 15 mars, 2009

Om det pinsamma tennisintermezzot i Malmö (och då menar jag inte israeliska psykningar) ledde till något gott så var det en mer eftertrycklig reaktion mot antisemitism från vänsterhåll än som setts på länge. Mest uppmärksamhet tycks ett upprop i Sydsvenskan ha väckt, författat av Charlotte Wiberg. Hon skriver ofta bra, så det borde inte förvåna. Jag vill också nämna en text på SVT Opinion: ”Hamas kan inte vara vänsterns vänner”

De ligger i linje med mina egna spekulationer på området. Det är inte så att de berörda delarna av vänstern (jag vill inte sätta likhetstecken mellan dem och vänstern som helhet) hatar judar. Däremot hatar de andra saker, mest USA, så mycket att det blir viktigare än lite judehat. Det i kombination med envisheten att se sin fiendes fiende som sin vän leder till den här fullständigt barocka omfamningen av Hamas och liknande rörelser.

Det är förstås en förklaring, inte en ursäkt. Det räcker inte att säga ”vi är antirasister”. Man måste vara det också.

Here we go again

lördag 7 mars, 2009

DN skriver: Huliganer förstörde demonstrationen. Ja det är tennisen i Malmö förstås. (SvD tycks inte vara lika snabba i vändningarna.)
Det borde inte förvåna någon. Men titta på bilden som i alla fall just nu ligger på DNs hemsida. Jag länkar till den:

Hamas i svenskt demonstrationståg - igen

Visst sjutton är det en Hamas-flagga där.
Det är bara att googla på ”hamas flag” för den som vill övertyga sig.
Jag är inte förvånad över det heller.
Det är ju då själva fan att det ska vara så svårt att hålla sig borta från judehatet.
För det är så. Även om vi låtsas att demonstrationen i sig inte har något antijudiskt över sig – vilket torde vara uppenbart, dels med allt som föregått den, dels det som påpekats annorstädes, att det bara är Israel som sådant här riktas mot, aldrig Ryssland, Sudan eller något av många andra exempel – så är viftande av Hamas fana närmast per definition antisemitiskt. Det blir liksom det när organistationen har judeutrotning på sitt pogr… program, oavsett hur demokratiskt vald man är.

Sex timmars arbetsdag!

tisdag 3 mars, 2009

Man kan säga mycket om Metalls öppning för temporärt sänkta löner. Själv är jag rejält förvånad, det går stick i stäv med fackets traditionella inställning. En längre utläggning om klokheten i den här strategin får anstå, men helt svart eller vitt är det inte.

Nå. En vinkel som jag inte har sett är att detta är ju precis vad många vänsterut har efterlyst! Vad är detta annat än att gå ned i arbetstid och dela på jobben? Få mer tid över till annat i livet! Dessutom i en period med avsaknad av positiv tillväxt, också det ett omhuldat tillstånd av till exempel miljöpartiet. Ändå har jag inte hört jubelropen från vänsterlägret. Hur kan det komma sig?

Uppdatering
Nu tycks någon i alla fall ha tänkt tanken. Men jag skulle inte kalla det jubel.

Uppdatering 2
Visst, visst. Strängt taget är det ingen lönesänkning, utan minskad arbetstid. Det är en relevant distinktion.

Valupptakt

fredag 13 februari, 2009

EU-val i sommar.
Moderaterna är nu klara med sin lista.

Jag lutar åt att rösta på Christofer Fjellner. Inte för att jag är övertygad om att M har en så mycket bättre EU-politik än någon annan. Däremot verkar Fjellner vara en rask gosse. Mitt intryck är att i EU-parlamentet så kan insatser från enskilda parlamentariker spela stor roll i slutändan, och Fjellner har flera gånger visat prov på att kunna agera i frågor där sömnigare politiker bara på slentrian släppt igenom helt hårresande förslag, som till exempel telekompaketet. Sådant ska belönas.

Um. Raskhet alltså. Inte sömnighet.

Juche? Prosit!

tisdag 10 februari, 2009

eller
Hur tänkte ni nu?

I den allmänna paniken efter Alliansens energiutspel så har Mona Sahlin nu sagt att hon vill begränsa utrikeshandeln med el.
Hon säger:

– Regeringens ambition att nu brassa på med jättekablar från Sverige ner till Europa innebär ett högre energipris i Sverige. Det är inte rimligt, vi har ett behov av att utveckla vår egen elmarknad och vår egen försörjning tillsammans med de nordiska länderna

Vill man vara elak, och det vill man väl emellanåt, så kan man säga att Sahlin går från klarhet till klarhet: Igår Hizbollahfraternisering, i dag Nordkorea-juche.

Men om man, som ledaren (frrr-dsch) för S, vill att Sverige ska gå mot strömmen och vara mer av en isolerad ö i energihavet så måste man också vara redo att klara försörjningen när el niño slår till. Tanken ska ju tydligen vara omsorgen om industrin. Vad händer när kärnkraften är borta, det inte blåser och det är mulet? Nej, ju mer avskurna från omvärldens elmarknad Sverige är, desto viktigare blir det att ha en rejäl portion kärnkraft som oavsett väder kan trygga elförsörjningen. Då går det ju inte att köpa kolkraft från utlandet längre.

Jag har inget emot att Sverige är självförsörjande på el. Trots allt tal om effektiviseringar lär elbehovet dessutom inte bli mindre när vi ska börja driva bilarna med el. Jag förstår bara inte varför vi i denna process ska klippa kablarna till utlandet. Speciellt inte om vi med vår fina rena el kan konkurrera ut koleldning annorstädes.

Nå. Sahlin förklarar vidare:

– Jag skäms inte för att jag värnar de svenska jobben i den elintensiva industrin, det borde Fredrik Reinfeldt också tänka på som svensk statsminister

Är det Sahlins analys av energimarknaden vi har sett här? Allvarligt talat, vad är detta? Socialdemagogiska lågstadiepartiet?

Uppdatering
Flera är inne på samma spår.

Hur tänkte ni nu?*

söndag 8 februari, 2009

Ett vanligt argument mot kärnkraft är att det är en föråldrad eller omodern energikälla. I sammanhanget propageras det då ofta för… *trumvirvel* vindkraft! Om kärnkraft är omodernt, vad är då väderkvarnar?

Det är naturligtvis inget bra argument emot vindkraft. Det har ju hänt en del sedan väderkvarnarnas tid, och vindkraft har antagligen en berättigad plats i energiförsörjningen. Men man får liksom bestämma sig. Det har hänt ganska mycket med kärnkraften också, och betydligt mycket mer finns runt hörnet, även om man inte tror på fusion. Antingen tillerkänner man kärnkraften detta, och då är den inte omodern. Eller så gör man inte det, men då får man inte heller räkna med att vindkraften utvecklats sedan don Quijotes dagar.

*Som rubrikformulering snott från Sänd mina rötter regn, som ofta använder den. Det är för bra för att inte kopieras.

Demokratisk återkoppling

fredag 6 februari, 2009

Mail just skickat till Centerpartiet:

Hej! Eftersom det påstås vara mycket gny och tandagnisslan inom partiet nu så borde väl även nöjda sympatisörer höra av sig. Därför gör jag det.
Jag röstade på Centern för första gången i senaste valet. Till mycket stor del var det partiets tydliga färd i liberal riktning som lockade mig. Det var egentligen bara två saker som jag hade riktigt svårt för: Förkärleken för jordbruksstöd och kärnkraftsmotståndet. Personligen skulle jag helst se att man tillät en ökning av antalet reaktorer, men jag är ändå mycket glad över att Centern nu har omorienterat sig efter verkligheten och inte längre tänker förbjuda all nybyggnation. Det lär bli en viktig komponent när jag överväger var jag ska lägga min röst i nästa riksdagsval.

Äntligen!

torsdag 5 februari, 2009

Sång och dans!
Det verkar som om Alliansen tänker tillåta byggnad av nya kärnkraftverk.

Det betyder inte att de kommer att skjuta upp som svampar ur jorden, och det verkar bara vara okej att ersätta befintliga. Men det är ändå ett viktigt fall framåt. Förbudet mot ny kärnkraft är en av våra mest vidskepliga lagar. Jag har inte tid att lägga ut en fullständig text på ämnet nu, men ta till exempel följande nedslag om avfallshanteringen.

Avfallet från dagens kärnkraft är verkligen farligt, och det måste tas om hand på ett bra sätt. Det bästa sättet är antagligen bridreaktorer, men just i dag är det förvaring som gäller. Ofta trumpetas det att den frågan fortfarande är olöst. Ett sådant påstående är helt enkelt inte sant. I Sverige är förvaringsfrågan löst bortom allt rimligt tvivel, och för mycket långa tider.
Den som oroar sig för koppartubers beständighet och bentonitleras kletighet kan lugnande tänka på de naturliga kärnreaktorerna i Oklo:

”Remarkably, most of the non-volatile fission products and actinides have only moved centimeters in the veins during the last 2 billion years.[8] This offers a case study of how radioactive isotopes migrate through the earth’s crust[9]—a significant area of controversy as opponents of geologic nuclear waste disposal fear that releases from stored waste could end up in water supplies or be carried into the environment.”

Men den viktigaste poängen är vilken skillnad man gör mellan kärnkraft och andra energislag. För kärnavfall är kraven att inte ett enda dödsfall ska inträffa på hundratusentals år – jag minns inte hur lång tid, men låt oss räkna lågt och säga hundratusen år. Samtidigt accepterar vi att det dör tusentals människor per år av utsläpp från fossilbränslen. Alltså: På hundratusen år så accepterar vi inte ett enda dödsfall från kärnavfall, men flera hundra miljoner från olja och kol! Varför det? Kan någon förklara varför det är okej att dö av olja men inte av kärnkraft?

Det stannar inte där heller. Alla minns Harrisburg, där ingen dog. Eller Tjernobyl, där 30 dog. Och de ska förstås minnas. Men hur många minns att det dog 100 pers häromåret när ett oljeraffinaderi exploderade?
Nä, just det.

Lägg ned vidskepligheten nu. Vi ska inte leva av kärnkraft allena, men please, skippa religionen i energipolitiken.

Uppdatering
Jag har nu från hjälpligt säker källa att man räknar med att runt 5000 personer per år i Sverige avlider till följd av utsläpp från fossila bränslen. Avfall som alltså släpps rakt ut, till skillnad från kärnavfall som tas om hand.
Rätt siffra ovan ska i så fall vara att man accepterar femhundra miljoner dödsoffer från det fossila avfallet, men inte ett enda från kärnavfall.

Kortfattat normativt handviftande

tisdag 3 februari, 2009

Efter att ha skrivit så långt utan att ta egentlig normativ ställning så kände jag att jag ville skriva något kort om vad jag tycker att Israel borde göra på lite längre sikt än den närmaste veckan. Av ungefär samma anledning så återger jag det här:

När Israel evakuerade Gaza 2005 så var det väsentligen tänkt som första steget i ett ensidigt uppfyllande av (ungefärligen) Osloavtalet från 2000. Även om olyckskorparna fick rätt, och Hamas snarast såg det som uppmuntran, så tycker jag att man skulle fortsätta på den vägen. Gör samma sak med Västbanken. Utrym bosättningarna där och lämna över kontrollen till palestinierna. Det där jättestaketet har varit extremt effektivt på att stoppa självmordsbombningar, och jag begär inte att det ska avskaffas. Däremot ska det flyttas så att det inte ligger på västbanksk mark. Man kan inte heller begära att Israel ska upphöra med sina gränskontroller på ett bra tag än, men det borde vara en signifikant lättnad att inte längre ha sådana inne på Västbanken. Vad gäller kontroll av luftrum så tycker jag att det borde överlämnas tills behovet av motsatsen bevisats (tex med fler raketattacker). Hamnkontrollen är rimlig så länge Gaza styrs av en part med aktiv ambition att förinta Israel och som beväpnas från utlandet. ”Hamnkontroll” betyder förstås inte totalstopp, utan att man kontrollerar fartyg så att de inte är fulla av iranska raketer.
Golanhöjderna har jag ännu inte bildat mig en uppfattning om.

Den övergripande tanken är att så långt som möjligt ge Palestina en ny ordentlig chans att utvecklas i seriös riktning. Dock utan att vara direkt korkad å den egna befolkningens säkerhets vägnar.

Långdragna legalistiska teknikaliteter, del 3

tisdag 3 februari, 2009

Fortsättning. Temat är proportionalitet och vad jag menar med Hamas inbäddning bland civila, med ett stänk ockupationsdiskussion.

Proportionalitet och inbäddande bland civila var det ja.

Jag tar det senare först, då det blir viktigt för det förra.
Med inbäddande bland civila menar jag alltså inte att de har byggt en skola eller så. En byggnad blir inte legitimt mål bara för att Hamas har byggt den. Vad jag menar är att bädda in sin militära verksamhet i den civila sfären, speciellt i annars skyddade objekt. Exempel är att ha ammunitionsupplag i moskéer, frakta vapen i ambulanser, använda civila bokstavligen som sköldar vid sina stridsställningar. Allt detta får anses bekräftat. Obekräftat är om de verkligen har sin ledning under det stora sjukhuset, men det skulle gå i samma fack. Fler exempel är att lägga av sig uniformerna och uppträda som civila men ändå delta i strider (vilket förutom att vara ett krigsbrott kallas, om jag minns rätt, bedrägligt beteende och gör att man förlorar alla de skydd som kombattantstatusen ger) – även detta får betraktas som bekräftat. Alla dessa saker gör det synnerligen svårt att undvika civila förluster. Det är givetvis också själva tanken med en sådan strategi.

Proportionalitet:
Som antagligen bekant så handlar inte proportionalitet om att man ska svara med samma vapen eller får döda lika många som man själv förlorat, utan att åtgärden ska stå i proportion till syftet (som i sig förstås måste vara folkrättsligt okej). Israels syfte var att få stopp på raketbeskjutningen. Med över 6000 raketer riktade mot civila mål på tre år så är det ingen tvekan om att syftet i sig hade grönt ljus.
När jag sedan går in på själva proportionaliteten så blir det med nödvändighet så att jag får handvifta en del – man ska vara mer beläst på området än jag för att vara tvärsäker. Men som sagt, jag är nog inte mindre beläst heller än flertalet [på detta forum].
De minst avancerade raketerna kan Hamas tillverka på vilken bakgård som helst. Därför är det antagligen omöjligt att helt stoppa raketattackerna utan att jämna hela Gaza med marken (givet att Hamas till varje pris vill fortsätta med beskjutningen). Det skulle rimligen vara fullständigt oproportionerligt, men det är mycket tydligt att det inte heller är det som har varit föresatsen. Att ett fullständigt stopp är praktiskt ouppnåeligt gör dock knappast att en militär insats är förbjuden.
Att det är tillåtet att slå direkt mot avfyrningsramper och tillverkningslokaler är givet, och detta i det närmaste oavsett var de är belägna. Undantag skulle möjligen kunna vara större sjukhus och liknande, och då ska det påpekas att placerande av sådana saker där i sig är ett gravt brott mot krigets lagar.
Men även Hamas personal torde vara legitima mål, som vilka kombattanter som helst, även om just den kombattanten inte skjutit en raket. Man är helt enkelt en krigförande part. Israels sekundärmål bör då vara att tillfoga sin motpart så pass stor skada att det avskräcker från vidare raketattacker. Om Hamas skulle kapitulera så utgår jag från att Israel måste sluta attackera dem, men tills det händer så skulle jag inte tro att det finns någon egentlig gräns för att attackera Hamas-mål – eller i vart fall inte att gränsen ännu har nåtts. Då uppstår emellertid frågan om civila som dör i attacker mot Hamas-mål (att medvetet syfta till att döda civila är inte tillåtet över huvud taget). Det är här jag menar att ”inbäddandet bland civila” kommer in. Det är förstås inte så enkelt som att man bara kan räkna antalet döda civila, eller deras proportion av de totala antalet offer. Men givet de siffror som vi hittills har, och givet Hamas strategi, så skulle det förvåna mig om antalet döda civila vi har i sig är ett brott mot proportionaliteten.

Sammanfattning så långt: Jag tror inte att vare sig Israels offensiv i sig eller antalet döda utgör brott mot folkrätten. Ska man hitta sådana så menar jag att man får titta på enskilda händelser, av den typ som jag tog upp i förra posten. Det skulle förvåna mig om man inte där hittade överträdelser.

Och så ockupation slutligen. Jag är verkligen ganska säker på att det krävs marknärvaro och markkontroll för att det ska vara fråga om en ockupation i folkrättslig mening, och det är helt klart palestinierna själva (för tillfället styrda av Hamas) som kontrollerar Gazas territorium. Att kontrollera luftrum och hamn kallas antagligen någonting annat, jag vet inte vad. En stängd gräns är som sagt inte heller en ockupation. I så fall skulle Gaza vara ockuperat av Israel och Egypten… Mexico av USA, och så vidare.

Efter att ha skrivit ovanstående så läste jag en artikel i The Economist, knappast ett israeliskt fanzine, som behandlade just folkrätten. De skrev nästan precis samma sak som jag har gjort i dessa inlägg, vilket styrker mig i tron att jag är rätt ute. Alltså, de skrev inte om allt som jag skriver om, men nästan.

Långdragna legalistiska teknikaliteter, del 2

tisdag 3 februari, 2009

Första delen av svaret på de frågor som kom efter inlägget postat i förra, eh, posten. Det torde framgå av min text vilka frågorna var.

Ockupationen av Gaza:
Att resonemanget [att Gaza inte längre är ockuperat] underkänns av Abbas väger nog inte så tungt. Egentligen inte Human Rights Watch heller. FN däremot, och Haag, är klart tyngre instanser. Nu vet jag inte vad de har sagt, så det är svårt för mig att bedöma bu eller bä. Att gränskontrollen skulle innebära ockupation finner jag högst osannolikt. Kontroll av luftrum och hamn är helt klart att inverka menligt på Gazas handlingsfrihet. Huruvida det är folkrättsligt korrekt (givet syftet att hejda vapeninförsel) ska jag låta vara osagt, men jag tror verkligen inte att det räknas som ockupation.

>Du får gärna hävda att Israels anfall mot Gaza var folkrättsligt
>tillåtet (och jag säger inte automatiskt emot dig), men det är i
>högsta grad kontroversiellt.

Javisst, absolut. Visst var anfallet kontroversiellt. Men vad jag menade var att anfallets laglighet i sig inte var kontroversiell. (Äh, jag kanske missförstod din invändning… nåja.) Jag har inte sett någon källa jag bedömt som trovärdig hävda att Israel inte hade rätt till ett militärt svar till raketbeskjutningen. Invändningarna har snarare rört hur svaret har genomförts.

>Till sist, samma fråga till dig: Kan man vara
>kritisk mot Israels agerande och ändå vara en Israelvän?

Javisst, absolut. För egen del tycker jag inte att det är svårt att finna saker att vara kritisk mot. Notera dock att frågorna ”Har Israel följt folkrätten” och ”Har Israel agerat klandervärt” är två olika frågor, och jag anser inte att ett ja på den ena av dem automatiskt ger ett ja på den andra av dem.
Exempel på aktuella situationer där det finns anledning att ställa frågor:
* Det må vara folkrättsligt korrekt att lobba granater mot Hamas eldställning 30 m från flyktingskolan, och det är givet att man inte kan låta bli att besvara granateld. Men fanns det inget annat sätt att slå ut eldställningen? Det är inte direkt okänt att granater missar målet. Var det omöjligt att nå fram med finkalibriga vapen?
* Det må vara folkrättsligt korrekt att skapa rök med vit fosfor (jag vet inte om det är bekräftat att det var vit fosfor, men Israel använde det i Libanon, så det är i högsta grad plausibelt), men var behovet så stort att det verkligen motiverade användning i en stad med civila kvar? Och om det var det – för det kan verkligen vara så att man behöver röken för att kunna framrycka – kunde man inte skjuta den från granatgevär i stället för att flygbomba? (Jag har för mig att det var det man gjorde.)
* Det är visserligen känt att Hamas (eller motsvarande palestinsk grupp, jag tror att det var Hamas men jag ska inte svära på det) förut använt ambulanser för vapentransporter, och om de gjorde det nu med så blir ambulansen ett tillåtet mål. Men kunde man inte låta just den transporten löpa? Och kunde man verkligen veta att just den transporten gick med vapen? Jag är ute på hal is nu, men jag betvivlar att alla ambulanser blir legitima mål för att vissa används som vapentransport.
* En fråga där folkrätt och klandervärdhet torde gå i takt är bombandet av Hamas-ledares hem. Om man har anledning att tro att personen i fråga befinner sig där (som med vad-han-nu-hette som bombades ganska tidigt) så är det en sak, men om man inte har det så tror jag inte att det är godkänt handlande. Särskilt inte om det ligger i anslutning till en kyrka eller motsvarande.

Sedan blev det paus till nästa svar, som handlade om proportionalitet och vad jag menade med att Hamas bäddar in sig bland civila.

Långdragna legalistiska teknikaliteter, del 1

tisdag 3 februari, 2009

Nu är det dags för mitt större grepp kring de folkrättsliga aspekterna av Gaza-kriget. I slutskedet av stridigheterna (så här långt) så debatterade – eller snarare orerade – jag om det i ett forum på en annan plats. Att gissa sig till vilken är inte svårt för initierade läsare. Jag koncentrerade mig på de rent legala aspekterna. Det initierades av att en diskussionstråd skapades med en antagligen medvetet provokativ inledning. Nedan, och i några efterföljande poster, återger jag mina inlägg eftersom jag blev rätt nöjd med dem. De är rensade på saker som bara blir vettiga i den tråden, och här och var lär jag få slänga in förklaringar om vad andra sagt. Here goes.

Jag drar i med en sammanfattning. Som alltså handlar om det rent juridiska, inte vad jag anser är moraliskt försvarbart – det kan vara samma sak, men behöver inte vara det.
Jag är förstås ingen expert på krigets lagar; jag fick lära mig en del under militärtjänsten och sedan har jag läst spridda skurar. Men jag tror inte att så många andra här är experter heller.

För att svara på ursprungsfrågan så anser jag att den är fel ställd.
”Att en ockupationsmakt som Israel bedriver systematisk bombning av ett folk kan inte beskrivas annat än som en massaker och som en kollektiv bestraffning för något som Hamas gjort.”
a) Israel ockuperar inte Gaza och har inte så gjort sedan 2005. Däremot ockuperar man möjligen delar av Västbanken. Jag skriver ”möjligen” eftersom, även om den inte är godkänd av FN, så togs den marken i ett försvarskrig, och jag är inte säker på att det då konstituerar en ockupation. Men jag tänker inte hävda att det inte är en ockupation enligt folkrätten, för det har jag inte på fötterna för att göra. Det spelar hur som helst ingen roll, eftersom frågan huruvida man ockuperar mark någon annanstans inte lär ha bäring på krigshandlingar i Gaza – åtminstone inte såtillvida att Israel just där kan räknas som ockupationsmakt. Tror jag i alla fall.
b) Systematisk bombning av ett folk och massaker – formuleringen antyder att man systematiskt siktat in sig på civila. Dödssiffrorna säger något annat. Om Israel hade velat döda så många civila som möjligt så hade kunnat bomba urskiljningslöst en förmiddag och sedan gått på lunch. Jag fick lära mig i skolan att i ett normalt krig så är uppåt 90% av offren civila. I Gaza nu så är siffrorna oklara, men låt säga att 50% av dödsoffren är civila. I ett tättbebyggt område och med en fiende som systematiskt grävt in sig i den civila infrastrukturen så tyder de siffrorna på att man har siktat på Hamas och inte på folket. Att det i den processen dör många civila är inte i sig ett krigsbrott.

Att Israels anfall mot Gaza var folkrättsligt tillåtet är okontroversiellt. Däremot kan det mycket väl från Israels sida finnas enskildheter i striderna som inte är förenliga med krigets lagar. Faktum är att det skulle förvåna mig om det inte var så. Det kan dock vara svårt att lista ut precis vilka. Ta till exempel den där skolattacken där det uppges ha dödats 30-40 civila flyktingar. Både Israel och Hamas visste att de fanns där. Man kan givetvis inte veta precis vad som hände, men de senaste uppgifterna som jag såg var att det var en felriktad israelisk granat, som egentligen skulle ha träffat en av Hamas eldställningar 30 m därifrån. Om det stämmer så är skulden Hamas; att gruppera i direkt anslutning till en sådan fristad torde vara ett direkt krigsbrott och gör dessutom området till ett tillåtet mål. Om det däremot inte stämmer att Hamas hade en eldställning där, ja då är skulden Israels. Vilketdera lär vara svårt att leda i bevis.

Det finns flera andra diskutabla exempel. Men nu har jag skrivit långt nog.

Efter detta inlägg fick jag frågor om vad jag ansåg om den-och-den aspekten. Detta svarade jag på i flera omgångar. Se nästa postning.

Har alla blivit galna?

tisdag 3 februari, 2009

Lunchinlägg.
Det här borde ha skrivits i förra veckan, då jag gick hem från jobbet och lyssnade på radio. Jag låtsas som om ingen tid har förflutit och skriver nu i stället.

Det var riksdagsdebatt. Vänstern ville snacka krigsbrott. De stod i plenisalen och ryade om att Sverige måste göra allt för att lagföra krigsförbrytare, specifikt då anhålla olika israeler om de skulle visa sig i Sverige.
För all del. Jag har inget emot att krigsförbrytare ställs inför rätta, och även om Israel troligen inte har gjort sig skyldigt till några systematiska krigsförbrytelser i lagens mening – och det är faktiskt den som gäller när man ska anhålla och lagföra – så skulle det som sagt förvåna mig om inte enskilda förbrytelser ägt rum.

Men vad som föranleder rubriken är den ensidiga fokuseringen på Israel. Inte ett ord om Hamas. Det är alltså fullt möjligt, enligt mig troligt, att Israel överträtt krigets lagar här och var. Men ta då en titt på det rent groteska Hamas. Jag har ärligt talat svårt att komma på en enda krigsrelaterad aktivitet från Hamas sida som inte är ett solklart och svårt krigsbrott. De låtsas vara civila. De gömmer sig själva och sina vapen bakom skyddade objekt. Deras mål är helt avsiktligt civila. Och så vidare. Det är som om de hade läst lagboken för att få uppslag till nya taktiker.

Man kan, och ska, ha högre förväntningar på Israel än Hamas när det gäller att följa humanitär rätt. Men förväntning är inte detsamma som krav. Kraven ska givetvis vara desamma på båda parter. Det är därför det heter internationell rätt. Visst, åtala Israel. Men då måste man också ta sig an Hamas, annars blir det bara barockt.

Detta verkade dock ha gått vänstern förbi, där den stod och gjorde sig till åtlöje i talarstolen.
Vänta nu, vadå ”vänstern”? Vilka var det? Ja jag tror att det var på Vänsterpartiets initiativ som debatten hölls. Jag har för mig att Miljöpartiet var inne på samma linje. Inget av detta förvånar mig. Vad som däremot får mig att höja på ögonbrynen är att Urban Ahlin sade samma sak, i alla fall om man ska tro P1. Alltså Urban Ahlin, Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman. Där stod han i talarstolen och bräkte om att israeler måste fällas för krigsbrott, utan att med ett ord antyda att kanske Hamas hade gjort något enstaka fel de också, och att de också borde plockas in. Det är fanimej patetiskt. Så ser alltså Sveriges alternativa utrikespolitik ut. Låt den förbli alternativ.

Jag har annorstädes skrivit långa inlägg om de legala aspekterna i Gaza-kriget. När jag kommer åt så tänkte jag klistra in dem här också, för att avrunda mitt kommenterande av dem. Det kan bli i kväll! Kanske.

The Usual Suspects

fredag 16 januari, 2009

Bloggar påstås ofta vara snabbare än ”gammelmedia”. Det är uppenbart att det inte gäller den här. Det blir ju också svårt när mycket som skrivs är reaktioner på vad som står i tidningen. Turligt nog är det inte rekordsnabb nyhetsförmedling som är mitt syfte med det här knackandet.

Nu är det alltså dags för uppföljaren till posten där jag länkade till Göran Lyséns text om folkrätten och Gaza. Jag skrev då i kommentarerna att jag kunde få anledning att återkomma om någon skrev en liknande drapa fast med mer Hamas-perspektiv. Ungefär. Nu har det gjorts. Eller ja, det var ett tag sedan, men det är först nu jag har tid att lägga upp det.
Jag såg att Hans Corell refererats i DN. Han är tidigare rättschef i FN, och även om en FN-stämpel inte är garanti för solklar korrekthet så är han inte vilken lallare som helst.

Jag har för mig att när jag först läste artikeln så var rubriken en annan, något i stil med ”Folkrättsbrott i Gaza”. Jag ska dock inte svära på det.
När jag läser artikeln så slås jag i alla fall av hur lite konkret han har att säga mot Israel – ur ett strikt folkrättsperspektiv alltså. Han pratar om bosättningar. Men bosättningarna på Gaza är ju evakuerade, och det verkar långsökt att andraga bosättningarna på Västbanken i det här sammanhanget. Såvitt jag vet har just bosättningarna på Västbanken inte begått några krigsbrott i Gaza, och de i sig kan knappast motivera Hamas beskjutning.

En folkrättsjurist på Sipri säger:

– Svaret måste också vara proportionellt – att jämna hela Gaza med marken är ju inte proportionellt.

Det är dravel. Om Israel hade för avsikt att jämna hela Gaza med marken så hade de kunnat göra det på bra mycket kortare tid än vad de nu tar på sig och sedan gå på lunch. Är det sådana halmgubbar man måste ta till?

Däremot tas det upp en hel del exempel på hur Hamas har integrerat krigsförbrytelser i sin strategi.

I den artikeln fanns alltså inget av större värde att hämta som motbild till Lyséns utläggning.

I dag upptäckte jag att notoriskt läsvärde Per T Ohlsson skrivit på temat i Sydsvenskan. I inlägget refereras Hans Corell som tydligen uttalat sig i Ekot (här, antar jag).

Det framstod som närmast groteskt när Hans Corell, FN:s tidigare rättschef, i Ekot krävde att israeliska ledare ställs inför krigsrätt. Utan att han med ett ord berörde Hamasterrorn (7/1).

Det är faktiskt häpnadsväckande. Det är som om det bara fanns en part i konflikten. Vilket jag i och för sig sett folk hävda, men då är det lätt otillräkneliga troll lååångt ut på vänsterkanten, inte FNs tidigare rättschef.
Nej, läs Per T Ohlsson i stället. Han väjer inte för att kritisera Israels agerande (ibland håller jag med honom, ibland inte), men lyckas till skillnad från många andra hålla två tankar i huvudet.

Två tankar

söndag 11 januari, 2009

Igår var det stora antiisraeliska demonstrationer. Fair enough. Att vi har demonstrationsfrihet är överflödigt att påpeka; vidare torde det vara möjligt att framföra någorlunda balanserad kritik mot Israels agerande, och göra detta utan att beblanda sig med öppet judehatande element.
Är det någon som förvånar sig över att det inte blev så?

Precis som för två år sedan viftades det med Hizbollah-flaggor (vad nu de har med Gaza att göra, förutom att de vill döda judar då). Till skillnad från då var däremot Socialdemokraterna väl representerade, av såväl partiledare som fd partisekreterare.
Läs det igen. Mona Sahlin, partiledare för Socialdemokraterna, demonstrerar tillsammans med Hizbollah. Hizbollah, vilka var det nu igen? Ja just ja, det var de här:
Hizbollah säger Hej!
Bilderna ljuger inte. Hizbollah uppmuntrar dödande av judar, kör med Sion vises protokoll och hela paketet.
Å, just ja. Homosexuella och motsvarande lär inte få det för roligt under de här lirarna heller.

Så vad händer härnäst? Kommer den hittills så HBT-tillvände Sahlin att döpa om sitt parti till Nationalsocioaldemokratiska Arbetarepartiet? Nej, givetvis inte. Det är inte rimligt att tro att hon eller de andra partihöjdarna sympatiserar med Hizbollahs och Hamas mål. Men de är tydligen beredda att överse med dem. Bara det är en kall pust från 30-talet. Faktiskt.

Men vad ni verkligen ska läsa är Gudmundsons dokumentarande inlägg om detta. Det, och Erik Svansbos samtal med Stjernkvist om Hizbollah-demonstrationer. Missa inte hakkorsen.

Låt vara att Hamas- och Hizbollah-inslagen i demonstrationerna knappast var dominerande. Man ska inte förledas att tro att det var Hizbollah som ringde upp Sahlin och frågade om hon hade lust att ta en promenad. Men de var där, och S-ledarna verkar inte ha haft något emot det.

Man kan tycka att S-ledningen skulle kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt:
a) Jag gillar inte vad Israel gör nu.
b) Hamas och Hizbollah är jäkligt obehagliga typer som man på inga villkor ska beblanda sig med.
Men nej, efter den första tanken så var det tydligen fullt i huvudet på ledaren för Sveriges största parti.