Archive for the ‘Politik’ Category

« Äldre poster
Nyare poster »

Fortsatta miljölåsningar

fredag 27 december, 2013

Eftersom jag är medlem i Centerpartiet tycker jag förstås att partiet är betydligt mer bra än dåligt. Jag hoppas dessutom att kausaliteten är den omvända. Jag är glad över mycket centern åstadkommer; den kommande t-baneutbyggnaden ligger fortfarande i topp på heta listan. Det är dock ingen hemlighet att på vissa punkter kommer jag och partiet dåligt överens. Det har jag ganska lätt att fördra när det rör frågor där värderingar helt enkelt kan skilja sig en smula; jag kommer aldrig hålla med något parti om allt, och åsiktsskillnaderna är sällan avgrundsdjupa i ett lite större politiskt perspektiv. Men så finns frågor där jag anser att partiet har fel inte bara i övertygelse utan även i sak, och dagarna då de frågorna kommer till ytan är det svårare att vara centerpartist.
Ja, det är självfallet kärnkraften igen.

I senaste medlemstidningen återkommer budskapet.
Klimatet är en av våra största utmaningar – ja, det är korrekt.
Vi och EU bör ha ordentliga mål och krav på utsläppsminskningar – ja, det är rimligt.
Vi ska ha 100% förnybar energi – Nej! Irrelevant och kontraproduktivt.
Irrelevant för att det är koldioxiden vi akut vill åtgärda, och detta korresponderar inte 1:1 mot vad som räknas som förnybart. Torv till exempel räknas som förnybart(!) medan kärnkraft inte gör det. I mitt teknikinlägg om kärnkraft pekar jag på dels att kärnkraft i stort sett inte släpper ut någon koldioxid över hela livscykeln, dels att den är långsiktigt hållbar över så långa tidsperioder att den gott och väl kan jämställas med sol, vind och vatten i detta avseende.
Kontraproduktivt för att om man ska ta bort all kärnkraft måste det till enorma, kanske rent omöjliga, ansträngningar för att först ersätta den med annat fossilfritt, innan man ens kan börja bekämpa fossileldandet. Det är inte en speciellt genomtänkt plan. Se till exempel på Tyskland, som till hisnande kostnader nu ökar sina fossilutsläpp. Jag tröttnar inte på att påpeka att jag är positiv till vindkraft, men stora vindkraftparker kan generera ungefär 1 W per kvadratmeter. Sverige har det här relativt väl förspänt med mycket yta och lite människor, men det är en lyx Europa i allmänhet inte delar.

Senare i tidningen finns en artikel av Anna-Karin Hatt, energiminister, där det står att läsa

Vart vi än kommer är intresset för Sverige stort. Allt fler vill veta hur vi har lyckats ställa om från ett samhälle som 1970 var ett av de mest oljeberoende i hela OECD till ett samhälle där nästan 50 procent av all energi vi använder är förnybar. (…) Den här fantastiska utvecklingen har skett tack vare att Centerpartiet genom centrala energibeslut och överenskommelser har tagit ansvar och under många år lett den gröna omställningen.

Tyvärr är det här direkt vilseledande på flera punkter.
Större delen av de femtio förnybara procenten är vattenkraft, som i sig är utmärkt men nog inte är det man i första hand vill att vi ska tänka på, inte minst som potentialen för ytterligare utbyggnad är hårt begränsad.
För det andra är det tyvärr så att minskningen av koldioxidutsläppen i svensk elproduktion – och minskningen är radikal, våra kilowattimmar släpper i dag ut ca 10% av vad som är snittet i OECD – kommit sig trots, inte tack vare, Centerpartiet. Vad som hände i början av sjuttiotalet var inte att vi införde smarta styrmedel och byggde gröna vindsnurror. Vad som hände var att vi gjorde en rejäl satsning på kärnkraft.
Det här har man kunnat läsa om mer i detalj både i UNT och, i ännu mera detalj, hos Stephan Pomp.

Jag har svårt att tro att Hatt inte känner till det här. Trots att tydligen en del förbluffande okunnighet om kärnkraft blottlades på Centerns riksstämma i höstas kan jag inte tro att det här är okänt för energiministern. Min gissning är att det är rent politiskt motiverade formuleringar hon kommer med. Kanske för att man hoppas profilera sig som kärnkraftmotståndare, kanske för att skapa sammanhållning inom partiet. Jag vet inte, politisk spin är knappast min starkaste sida. Och visst, politik är det möjligas konst. Men ibland blir det också det löjligas konst. Man kan inte, med bibehållen intellektuell heder, å ena sidan framhålla klimatet som ett existentiellt hot, och å andra sidan ignorera och/eller bekämpa kärnkraft. Det är inte trovärdigt.

Man skulle kunna hävda att behovet av mer kärnkraft i Sverige inte är speciellt stort eftersom vi redan är i stort sett fossilfria när det kommer till el. Jag håller inte helt med om det, men låt gå för att det stämmer i en första linearisering. Då undrar jag: vad hände med idén att agera som föredöme för resten av världen?
I en massa andra miljösammanhang framhålls att även om den globala nyttan av just Sveriges insatser är begränsad så finns ett stort värde i att vi som föregångare visar vägen längs miljövänliga stigar. Varför gäller inte det kärnkraft? Större delen av världen kan inte, om vi inte vill förvägra dem human levnadsstandard, effektivisera bort sitt energibehov; de kan inte heller ersätta sitt kol- gas- och oljeberoende med bara vind, sol och vatten. Vad det inte finns några tekniska hinder för är att ersätta fossilbränslet med kärnkraft. Varför inte vara stolta över att vi lyckades med det i Sverige? Även om vi inte börjar bygga en massa ny kärnkraft i Sverige, dölj inte att det var så vi blev av med vår fossila el! Sverige klarade det för 40 år sedan, när vi var mycket mindre rika än i dag.
Var i stället stolta och berätta om det!

Etiketter:
Publicerat i Energetiskt material, Politik | Kommentarer inaktiverade för Fortsatta miljölåsningar

Är du lönsam lille vän?

måndag 23 december, 2013

I förra inlägget benade jag alltså ut jobbskatteavdraget, vars syfte är att åtgärda utbudssidan på arbetskraftmarknaden. Eller med andra ord, öka människors drivkrafter att leta efter jobb. Men det måste förstås finnas jobb att leta efter också. Detta är efterfrågesidan. (Hoppas jag får dem rätt nu, det blir ju olika om man tänker utbud/efterfrågan av jobb eller av arbetskraft.)
Till viss del åtgärdas efterfrågan på arbetskraft av jobbskatteavdraget. Den delen av den ökade nettolönen människor får som används till konsumtion kommer skapa en del efterfrågan, men det ensamt räcker inte. Något mer måste till, och här ska jag prata om några åtgärder som vidtagits och andra som skulle kunna vidtas.

Vem är arbetslös och varför?

Jag kan som vanligt inte skriva om precis allt, men två saker vill jag bena i.
Den första är – Hjälm på! – etniska svenskar mitt i livet. När Reinfeldt använde den formuleringen i en diskussion om arbetslösheten häromåret kapsejsade debatten omedelbart. Det är ingen vågad gissning att de som högljutt gick i taket var mer intresserade av att kasta skit på Reinfeldt än att ta en seriös diskussion om arbetslöshet. Olyckligt formulerat eller inte satte nämligen Reinfeldt fingret på något viktigt. De stora problemen med arbetslöshet i Sverige finns inte bland, ja, den grupp som kan kallas etniska svenskar mitt i livet. För att vara övertydlig, givetvis finns medelålders månggenerationssvenskar, som är arbetslösa. Men det är inte där de stora problemen finns. Nej, det finns två grupper som ligger extra pyrt till på arbetsmarknaden. Det är ungdomar och det är invandrare.
Varför är det så? Åldersdiskriminering och rasism? Nej, troligen & huvudsakligen inte. Som jag var inne på i ett annat inlägg nyligen, det kommer alltid finnas ålahuvuden som gillar osaklig särbehandling. Men det är nog inte det som är den stora grejen. Troligare är att det finns rationella skäl till att ungdomar och nyanlända har det svårt. Det är helt enkelt rationellt att förvänta sig att deras produktivitet ofta inte är tillräcklig för att täcka lönekostnaden.
Är man ungdom utan några speciella kvalifikationer är man rimligen mindre produktiv på de flesta arbeten än någon som har erfarenhet, undantaget där man bara ska lyfta tungt eller springa fort, men många sådana jobb har vi inte.
Är man nyanländ till landet har man också en nackdel, även om man besitter någon yrkesskicklighet. Man kan förmodligen inte språket, och man kan inte de kulturella koderna. Hur mycket det betyder beror på vilket jobb det handlar om, men det är nog sällan det inte betyder något alls. Det är därför rimligt att vänta sig att en nyanländ i snitt kommer vara mindre produktiv än en som inte är det.
Det här är viktigt. Om man inte tillåter sig att diskutera arbetslöshetens struktur blir det mycket svårt, kanske omöjligt, att komma tillrätta med den.

Den ofrivillige hemmafixaren – när tjänster är dyra

Därmed lägger jag det spåret åt sidan ett tag och tar nästa.
Det låter antagligen fånigt självklart, men jag vill ändå ta upp att för att en tjänst ska bli utförd måste den finnas till ett pris som någon är beredd att betala. Om priset stiger sjunker antalet hugade kunder. I Sverige har vi haft relativt höga kostnader för arbetskraft, vilket haft en tydlig effekt på vilka tjänster som blir utförda i någon större utsträckning. Varför, till exempel, lägger kontorsingenjörer stora delar av sin fritid på att fixa med båten? En del gör det säkert för att de gillar det. Andra, lika säkert, för att det är för dyrt att anlita någon att göra det. Och varför går vi så lite på restaurang?

Det här är jag givetvis inte först med att fundera på. Det har gjorts en del mer eller mindre lyckade inbrytningar från politiskt håll för att för att hjälpa sysselsättningen genom att sänka kostnaderna för olika tjänster. Ett exempel är rot- och rutavdragen. Resultatet för rot är jag inte säker på, men rut har visat sig vara ett lyckat drag; netto kostar det inte staten en spänn (de uppskattningar jag sett säger att staten för varje utbetald krona drar in mellan en och två kronor) och det har skapat tusentals arbeten. Mycket tydligt exempel på en situation där det fanns en efterfrågan på en tjänst som förut var utprisad från den vita marknaden.
En annan satsning är den sänkta restaurangmomsen. Jag var själv avvaktande till idén när den lanserades och är inte jätteförtjust i differentierade momssatser över huvud taget, men vad jag tycker om det är ett sidospår här. När man nu försiktigt börjat utvärdera den reformen lutar man åt att det dels gett lägre restaurangpriser, dels uppåt 10000 nya jobb (eller möjligen heltidsekvivalenter). Dock till en kostnad för staten som jag inte har aktuell för mig. Alltså, om målet enbart var att maxa statens kassakista på kort sikt skulle man förmodligen ha låtit bli. Nu råkar restaurangbranschen vara en stor arbetsgivare för just unga och invandrare, grupper som visat sig svåra att få i jobb, och då kan man tänka sig att det är acceptabelt att en reform som hjälper dessa grupper kostar en del. Annars dyker det ofelbart upp en alternativkostnad på annat håll; långvarig arbetslöshet är normalt ingen statsfinansiell hit det heller.
Ett tredje exempel är att företag bara betalar halv arbetsgivaravgift för ungdomar. Det är en reform som kostar staten mycket pengar och som nyligen utvärderats och befanns ha gett, även den, uppåt 10000 jobb. Oppositionen säger att det är en dyr, ineffektiv och huvudsakligen verkningslös reform. Regeringen säger att det är den inte alls. Båda har rätt, men nu ska jag tala om för den illustre läsaren hur resultaten ska tolkas, vilket också kommer leda oss in på nästa avsnitt i det här inlägget.

Till att börja med, oppositionen har rätt om att reformen är dyr och ineffektiv, det senare i och med att den träffar alla ungdomar, även de som redan har jobb och inte verkar ha behov av den. Å andra sidan, om rabatten bara ges till ungdomar som är arbetslösa och rabatten sedan försvinner efter en tids anställning, då öppnar man för att arbetsgivare anställer en arbetslös, har denne anställd ett tag, sedan kickar ut den innan rabatten försvinner och i stället plockar in en ny arbetslös. Och det är inte riktigt meningen.
Regeringen har rätt såtillvida att reformen faktiskt gett ett betydande antal jobb. Bevisligen var det för dyrt att anställa ungdomar förut. 10000 jobb – vilket är i den övre delen av skattningsintervallet – är inte lite, men med typ 25% ungdomsarbetslöshet enligt det officiella sättet att mäta (som inte är helt oproblematiskt, men jag förbigår det denna gång) är det sannerligen inte tillräckligt för att kunna slå sig till ro. Så vad säger resultatet av reformen så här långt? Att det är fel väg att gå, eller att man inte gått tillräckligt långt?

En väg till toppen börjar inte på toppen – minimilönerna

Innan jag levererar det lysande svaret tar vi en vända förbi mitt husorgan The Economist, som nyss skrev om minimilöner. Ansatsen är i grunden densamma som här: med för höga lönekostnader uteblir en massa jobb. Den arbetsgivare som har anledning att tro att en arbetssökande producerar mindre värde än lönekostnaden kommer förmodligen inte anställa. Det är en förenklad men huvudsakligen giltig approximation. Och vad säger oss internationella data om minimilöner och arbetslöshet?
I korthet att minimilöner upp till runt 50% av medianlönen i ett land inte verkar ha någon stor effekt på arbetslösheten. Alltså, man ser ingen större skillnad mellan en minimilön på 40% eller 50% av medianlönen. Sedan börjar det hända saker, och arbetslösheten ökar med ökande minimilöner. Jag citerar:

High minimum wages, however, particularly in rigid labour markets, do appear to hit unemployment. France has the rich world’s highest wage floor, at more than 60% of the median for adults and a far bigger fraction of the typical wage for the young. This helps explain why France also has shockingly high rates of youth unemployment: 26% for 15- to 24-year-olds.

Huh. Låter ungefär som Sveriges ungdomsarbetslöshet. Hur ligger det då till med minimilöner i Sverige? Sverige är ovanligt på så vis att vi inte har några lagstadgade minimilöner. Vi har lämnat över lönebildningen till arbetsmarknadens parter. Dit räknas grovt sett, olyckligtvis för den som är arbetslös, arbetsgivare och fack, det vill säga väsentligen arbetsgivare och folk som redan har jobb. Den som inte är inne på arbetsmarknaden är inte representerad när sådant som minimilöner avhandlas. För vi har vad man kan kalla de facto-minimilöner i Sverige, nämligen golven i kollektivavtalen. Där gjordes en rask informationsinhämtning för några dagar sedan (Tack Christian et al på Facebook), vilket tillät att jämföra golvet för hamburgarvändare med medianlönen i landet. Det är förstås en förenkling även det, men det borde landa någorlunda rätt. Och var man landar då är en de facto-minimilön på dryga 70% av medianlönen.
Sjuttio procent. Ouch. Och de trodde de låg högt i Frankrike? De var malliga för 60%? Wusses!
Trevligt för den som får ett jobb. Trist för alla som inte får det.
Det här gör det synnerligen troligt att problemet fortfarande är för höga minimilöner i Sverige. Halverad arbetsgivaravgift borde få ungefär samma effekt som att ta ned minimilönen till drygt 60% av medianlönen, men det är alltså av allt att döma fortfarande skadligt högt. Den forskare jag hörde intervjuas på radio om frågan var också av denna mening: reformen har fungerat, men den räcker inte, det är fortfarande för dyrt att anställa ungdomar (och därmed andra personer i arbetsmarknadens periferi, mitt tillägg).

Vem betalar?

En gemensam nämnare för alla tre reformer ovan – rut, restaurangmoms, sänkta arbetsgivaravgifter – är att staten tar hela bruttokostnaden. Jag tror inte att det är en väg man kommer tillräckligt långt med. Det skulle krävas att man slopade hela arbetsgivaravgiften för att närma sig de där 50% av medianlönen, och jag gissar att det skulle sätta avsevärd press på pensionssystemet. Jag kan ha fel, men jag tror inte att det är den bästa vägen. Staten gör vad den kan, men de beryktade parterna på arbetsmarknaden skulle antagligen behöva sänka lönegolvet i kollektivavtalen.

Men är det verkligen önskvärt? Vill vi verkligen att människor ska jobba för så låga löner?
Det är en fråga både om alternativ och varaktighet. För den som precis lyckas ta sig in på arbetsmarknaden till 50% av medianlönen är inte alternativet att ha en 70%-lön; alternativet är att fortsätta gå utan jobb, kanske år efter år. Det lär inte vara bättre.
Vidare fungerar dessa låglönejobb förhoppningsvis som ingångar till arbetsmarknaden, inte slutstationer. Är man ung och inte har en massa familj kan man förmodligen klara sig ett tag på mindre pengar än senare i livet. Det funkar ju för studenter. Och i dag, med lägre inkomstskatter på låga inkomster, är det väsentligt lättare att klara sig på en låg lön än för bara några år sedan.
Det där med varaktigheten är en viktig faktor på mer än ett sätt. Svensk arbetsmarknad är till stora delar patologiskt fixerad vid ingångslöner. Det pratas jättemycket om sjuksköterskors ingångslöner. Men problemet är inte låga ingångslöner, problemet är den dåliga löneutvecklingen. Det är samma sak i väldigt många LO-yrken. Ingenjörer å sin sida har ett annat upplägg. Nyexade ingenjörer kan ha ingångslöner på runt hälften av vad en riktigt erfaren och duktig ingenjör har. Jag tror att få unga ingenjörer ser det som ett problem (även om alla förstås, jag inbegripen, vill pressa upp sin ingångslön maximalt). Nu ligger ingenjörernas ingångslöner i absoluta tal mycket högre än den McDonalds-anställdes, men det vore bra om principen som sådan fick större spridning.

Nå. Det är ett vägval – ska vi ha lågavlönade jobb eller inte? Sveriges strategi har länge varit att svara nej på den frågan. Det är ett mantra att vi inte ska konkurrera med låga löner utan med hög kompetens. Det är nog en bra grundinställning, men den får konsekvenser om man drar den till sin spets. Det kommer alltid att finnas människor som är eller kan förväntas vara lågproduktiva i arbetslivet. Om man säger att nej, vi ska inte ha låga löner i vårt land, då får man automatiskt hög arbetslöshet i dessa grupper. Vartefter kraven på produktivitet och kompetens höjs blir det fler och fler som ramlar under gränsen för när de är lönsamma att anställa. Att förespråka en extremt sammanpressad lönestruktur och sedan uttrycka förvåning över hög arbetslöshet hos ungdomar och invandrare, det är i bästa fall aningslöst, i andra fall hycklande.

Den här insikten finns hos regeringen, även om man är påtagligt försiktig med att prata om den. En del steg har tagits, men det vore nog bra om tankarna spreds i flera skikt. Så länge man låser sig vid att alla som jobbar ska kunna ha höga löner och att alla ska kunna ha jobb, ja då är man just det – låst, i ett omöjligt läge. Att tillåta lägre löner för den som är ny på arbetsmarknaden skulle kanske inte lösa samtliga problem på området, men jag säger som om jobbskatteavdraget: det är inte tillräckligt, men det är nödvändigt.
Man kan invända att det är taskigt att låta den som är svag på arbetsmarknaden betala för sin inträdesbiljett med en låg lön. Men om man inte gör det får hen betala ändå – med långvarigt, kanske permanent, utanförskap.

Vi kan med en bra skola och andra institutioner sträva efter att ge människor bra förutsättningar för arbetsmarknaden, men i slutändan måste vi ändå välja mellan hög arbetslöshet och att acceptera låglönejobb.
Här kommer vi tillbaka till inläggets början. Jobbskatteavdraget åtgärdar till stora delar arbetsmarknadens utbudsproblem. För att åtgärda den andra halvan, efterfrågan, behöver tjänster bli billigare, och vägen dit är lägre lönekostnader, åtminstone för den som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Det kan till viss del åstadkommas med politiska reformer, men jag tror att en stor del av ansvaret också måste tas av fack och arbetsgivare.
Det är på så sätt fler, på frågan om de är lönsamma, ska kunna svara dem: Ja!

Publicerat i Politik, Skatter | 1 Comment »

Berättelsen om jobbskatteavdraget

lördag 21 december, 2013

Av lätt insedda skäl har det surrats en del om arbetslöshet, sysselsättningsgrad och slikt på sistone. Det lär inte bli mindre sådant till valet. Jag hade tänkt förekomma den stora valfebern genom att redan nu ta ett bloggrepp på i alla fall två relaterade frågor: jobbskatteavdraget och arbetsgivaravgifter för unga. När jag började fundera på inlägget insåg jag att det skulle bli absurt långt, så jag delar upp det. Här är delen om jobbskatteavdraget.

Vem är det till för?

Det har under hösten inte saknats artiklar, utspel och yttringar i stil med ”Jag har en bra lön, jag vill inte ha jobbskatteavdrag, pengarna borde gå till behövande i stället”. Jag menar att sådant vanligen grundar sig på en missuppfattning (med eller utan flit) av jobbskatteavdraget.
Tell you what. Från och med nu förkortar jag jobbskatteavdrag(-et) JSA.
JSA är inte framtaget för att ge höginkomsttagare lägre skatt, även om det är en bieffekt. Det är till för att ge sänkt marginalskatt i låga inkomstlägen.
Någon gång en bra stund före valet 2006 läste jag, om jag minns rätt, en debattartikel från någon då relativt okänd moderat vid namn Anders Borg. Han hade nördat ned sig i skattesystemet och identifierat ett viktigt problem: Sverige beskattade sina låginkomsttagare väldigt hårt. Detta gav svaga drivkrafter för någon som rör sig i de lägre inkomstlagren att försöka hitta ett jobb, vilket i sin tur kunde förmodas öka arbetslösheten väsentligt. Det råder stor enighet om att höga marginalskatter gör det oattraktivt för folk att försöka öka sina nettoinkomster.
Lösningen som presenterades var ett avdrag skräddarsytt för att angripa detta problem, med kraftiga skattesänkningar för låginkomsttagare men mer måttliga sänkningar för höginkomsttagare. Bortsett från att idén stred mot mina preferenser för enkla skattesystem tyckte jag att det verkade vara en alldeles fantastiskt bra idé, synd bara att den säkert aldrig skulle bli verklighet. Men jag hade fel, Alliansen vann valet och införde så gott som precis detta system.
Alltså: Inte för att höginkomsttagare skulle få sänkt skatt, utan för att sänka framför allt marginalskatterna för den med låg lön.

Hur fungerar det?

Formeln för beräkning av JSA är rätt stökig – jag har sett den men kommer inte ihåg den. Då är det lättare att titta på en graf som visar både total skatt och marginalskatt, före och efter införandet av JSA. Diagrammet nedan är hämtat från en bilaga till en regeringsrapport, ”Utvärdering av jobbskatteavdraget” (pdf).

marginalskatter regeringen

Kolla jättepuckeln för marginalskatterna i början av inkomstskalan, pre JSA. Kolla över huvud taget skatterna för låginkomsttagare. Om man över huvud taget tror att människor reagerar på ekonomiska incitament, är det konstigt att många aktuella för dessa inkomstlägen befann sig utanför arbetsmarknaden?
Som återkommande läsare kanske minns gjorde jag 2010 en djupdykning i effekterna av JSA på skatteskalan, den som vill ha ännu fler grafer kan vända sig dit.

Jaha, men kunde man inte då nöja sig med att sänka skatten för låginkomsttagare? Varför ska någon som tjänar 35 kkr i månaden också få sänkt skatt?
Nej, det går faktiskt inte att sänka skatten enbart för låginkomsttagaren. Inte om man inte vill krascha incitamenten för de andra. Det har de senaste åren lanserats en del förslag från oppositionen där man behåller JSA i låga lönelägen men sedan tar tillbaka det successivt när man går upp i lön. Felet med den idén är att i fasen där staten tar tillbaka avdraget får man höga marginalskatter, bortåt 60% har jag för mig, och det i relativt vanliga inkomstlägen. Det torde nationalekonomiskt vara en utomordentligt dålig idé att införa så höga marginalskatter för så många. Och tanken med att återta JSA i högre inkomstlägen är väl rimligen att det ska vara nationalekonomiskt sunt. För inte kan det väl vara så att man rent principiellt ogillar att folk får behålla mer av sin lön? Det handlar väl inte bara om att klämma åt alla som inte är lågavlönade? Väl? Väl?

Fungerar det?

Bra fråga. Fungerar det i praktiken? Folk får behålla mer av sin lön, ja, men har det också blivit fler jobb?
Ja det har det. Det går givetvis aldrig att veta exakt hur många, eller för den delen vilka. Men en lång rad olika institutioner har gett sig på att uppskatta effekterna på jobben, och snittar på att effekten blivit runt hundratusen nya jobb. En sammanställning finns på sid 52 i rapporten jag redan länkat till ovan. Man kan notera att det är inte bara kapitalisterna i hög hatt och cigarr som kommit fram till denna siffra; även LO har kommit fram till ungefär samma sak, även om de inte alltid talar så högt om det.

Men har vi inte hög arbetslöshet? Visst har den knappt sjunkit sedan 2006? Hur kan vi då säga att JSA fungerar?
Ah. Mångbottnad fråga som jag ska återkomma till i nästa inlägg på temat, men jag tar en del av det här.
Å ena sidan måste man, för att kunna göra en relevant utvärdering, ta hänsyn till omvärldsfaktorer. Ni vet finanskrisen. Sverige har i dag näst Nederländerna högst sysselsättningsgrad i EU27. Sysselsättningsgrad spelar inte riktigt 1:1 mot officiell arbetslöshet. Tittar man på arbetslösheten över tid jämfört med EU27 (och Frankrike, för jag var tvungen att välja ett tredje land) ser det ut så här.

arbetslöshet vs EU27 Frankrike

Effekten av finanskrisen är här mycket tydlig. Så jag vill vända på det – trots den mest omfattande lågkonjunkturen på många decennier har vi i dag inte högre arbetslöshet än högkonjunkturen före valet 2006.
Vad vill jag säga med det? Att allt är gott och vi kan slå oss till ro? Nej, inte alls. Det finns ett antal länder i EU med lägre arbetslöshet än Sverige. Även om så inte vore fallet bör vi förstås anstränga oss för att få ned arbetslösheten. I detta är JSA en viktig och troligen nödvändig del, men det är inte ensamt tillräckligt. Att en ensam åtgärd inte kan lösa alla problem är dock givetvis inte ett skäl till att förkasta den.

Men har vi inte raserat välfärden med alla förlorade skatteintäkter pga JSA?
Nej. Omräknat till fasta priser är statens skatteinkomster i dag, i lågkonjunkturens 2013, nästan precis lika stora som de var före valet 2006, i brinnande högkonjunktur. En hög skattesats garanterar inte höga skatteintäkter. Om vi i dag, med lägre skattesats, får in lika mycket pengar som igår, då är det rätt uppenbart att skatterna var för höga förut. Ekonomin tappade fart av dem. Att hitta optimal skattesats är inte enkelt ens om man har en klar definition av vad man menar med ”optimal”, men så mycket kan man ändå rätt säkert säga som att skatten på arbete var för hög förut.

Jag vill ändå inte ha mitt jobbskatteavdrag, alternativt Är det rättvist?

Ja det var ju ingången till det här inlägget. Ungefär ”Jag har en bra lön, jag vill inte ha jobbskatteavdrag, pengarna borde gå till behövande i stället”.
Det är givetvis trevligt för dig att du tycker att du klarar dig med mindre pengar. Men:
* Om JSA har skapat runt hundratusen jobb
* Om JSA kraftigt har sänkt skatten för lågavlönade
* Om staten fortfarande får in lika mycket skatteintäkter som förut
* Om det vore nationalekonomiskt olyckligt att ta bort avdraget i högre inkomstlägen
– ja, vad är då problemet egentligen? (Ett principiellt tänkbart problem tar jag upp i nästa sektion.) För som sagt, JSA handlar inte om dig.
Det skulle kunna handla om dig. Jag hör inte till dem som anser att skatt är stöld, men jag tycker det finns ett egenvärde i att den som jobbat ihop pengar också får behålla dem. Detta egenvärde måste ställas mot andra värden, och det är därför vi inte ska ha noll skatt. Men utgångspunkten måste alltid vara att det är individens pengar, som staten får en del av; inte tvärtom. Sålunda, om det går att sänka skatterna för alla utan andra oacceptabla effekter tycker jag att man bör göra det, speciellt i ett högskatteland. JSA skulle sålunda kunna handla om att även medel- och högavlönade får behålla mer av vad de jobbat ihop, och så framställs det ibland även av regeringen. Men det är alltså mest en sidoeffekt av det egentliga målet som, jag upprepar, är att sänka skatten för låginkomsttagare.

Men om designen är ägnad att sänka skatten för låginkomsttagare, hur kan det då komma sig att de med högre inkomster får sin skatt sänkt mer, räknat i kronor?
Vi har egentligen redan svarat på det. Man måste göra så för att inte få dåliga marginaleffekter. Det är för övrigt inte så att ju mer man tjänar desto med JSA får man; ganska snart stannar det av och är sedan en konstant summa. Och den som hävdar att det inte är procent man handlar med utan med kronor har bara delvis rätt. Givetvis betyder 300 kr i månaden mycket mer för en som tjänar 12000 kr än för en som tjänar 36000 kr. Jag vill här citera en relevant text i SvD:

Som ett tankeexperiment kan man förstås fundera över hur en skattesänkning skulle vara utformad för att ge mer till dem som tjänar minst, på ett sätt så att det gillas av oppositionen och Ekot. Man kan sänka skatten med 100 procent för den svagaste tiondelen, och med 1 procent för den rikaste hundradelen. Räknar man i kronor, som oppositionen och Ekot gör, blir de rika ändå vinnare.

Med den sortens rättvisebegrepp kan regeringen aldrig bli godkänd.

Okej, men man kan ju trots allt ovanstående som höginkomsttagare gräma sig över att man ska behöva ta del av JSA, oavsett om man accepterar tankegångarna eller inte. Vad göra då? Jag menar självfallet att det är fel att försöka tvinga alla andra att avstå sina jobbskatteavdrag, men det finns mycket man kan göra ändå. Man kan till exempel gå in på jobbskatteavdrag.se och se hur mycket jobbskatteavdrag man får. Sedan kan man skänka det beloppet till valfritt gott ändamål. Som man får välja själv. Eller så kanske man anser att det är bättre om staten förvaltar pengarna efter bästa förmåga, det är inte en helt orimlig tanke. Då kan man ge pengarna till Skatteverket. Jag är inte säker på om det går att bara göra en inbetalning, men om det inte går kan man vid deklarationen hitta på en kapitalinkomst vars skatt motsvarar jobbskatteavdraget. Skatten på kapitalinkomster är 30%, så den räkneövningen bör en åttondeklassare fixa.
Och så är problemet löst! Utan att sabba något jobbskapande. Jag tänker verkligen inte titta snett på någon som gör så.

Finns det inte effektivare sätt?

Det här skulle kunna vara en relevant invändning. Kunde man ha uppnått samma eller motsvarande positiva effekter på något sätt som kostade mindre för statskassan?
Tja. Kanske. Svårt att kategoriskt svara nej på den frågan.
Men motfrågan blir då hur en sådan åtgärd skulle se ut. De saker oppositionen mest föreslagit hittills skulle snarast ha motsatt effekt. Jag tror att man är ganska överens om att åtminstone de första jobbskatteavdragen var kostnadseffektiva. Sedan är det rimligt att tänka sig att den jobbskapande effekten avtar. Det finns, som sagt, andra effekter av fortsatta jobbskatteavdrag som jag tycker är goda, men om man ser enbart till jobbskapande effekt kan man givetvis tänka sig att det någonstans går att hitta något bättre. Men det vill till att det är något bra. För, som det alldeles för sällan påpekas, ville staten bara få ned arbetslösheten till nära noll så vore det plättlätt. Anställ samtliga i offentlig sektor. Alltid finns det några hål som behöver grävas och fyllas igen. Men det finns förstås en anledning till att varken S- eller M-ledda regeringar gjort så.
Det jag sett komma från oppositionen är huvudsakligen varierande grader av återgångar till hur det såg ut pre 2006, vilket inte fungerade i en högkonjunktur och knappast lär göra det nu heller. Hade man några undermedel hade man förstås plockat fram dem. Vad mig anbelangar är alla fantastiska jobbskapare som är bättre än JSA välkomna. Men man måste komma fram med dem, inte bara rya om att det måste finnas något bättre.

Det kommer som jag skrev i inledningen en del 2. Då ska jag bland annat prata om vad som skulle kunna vara bättre.

Uppdatering 22 december
Det är inte riktigt inläggets ämne, men det har i efterhand slagit mig att jag kanske ändå borde lagt in något om vad JSA kan betyda i reda pengar för en lågavlönad. Bästa sättet att utröna detta, förutom att skärskåda diagram, är sajten jobbskatteavdrag.se som jag redan länkat till. Men jag tar ett konkret exempel, på någon som tjänar 18000 kr i månaden. Jag säger inte att det inte finns folk som tjänar mindre än så, men det är en nivå som ligger lägre än botten i många kollektivavtal i dag.
Denna löntagare har fått sin skatt sänkt med 30%. I reda pengar är det drygt 1500 spänn, vilket motsvarar en inkomstökning på 12%. Efter skatt. Man kan också formulera det som att det skulle krävts en bruttolöneökning på 2300 kr, samtidigt som ingen inflation sker, för att åstadkomma samma effekt.
Det går fortfarande att ha invändningar mot JSA, jag har själv en eller ett par, men den som fnyser åt denna förbättring för lågavlönade har jag svårt att tro är ärligt intresserad av lågavlönades situation.

Etiketter:,
Publicerat i Politik, Skatter | 4 Comments »

När rosor bjuder på dans

måndag 16 december, 2013

Det här med den inställda höjningen av brytpunkten för statsskatt. Den som läst min blogg har förmodligen inte missat att jag tycker det är politiskt fel. Men jag är också förbluffad över Socialdemkraternas vägval, rent taktiskt och strategiskt. Och det är vad jag med höjda ögonbryn ska skriva om nu.

Låt mig alltså sammanfatta.

  • Mindre än ett år före valet går man in i skattepolitiskt samarbete med SD.
    Det kan förstås alltid hända att SD röstar med ens förslag, och det i sig ska man inte få skit för. Men så var det ju inte här. Först skulle S lägga ett förslag om att stoppa både femte jobbskatteavdraget och höjda brytpunkten. Men så visade det sig att ett sådant förslag skulle SD inte rösta för. Då ändrade man sig till två separata förslag, och då kunde SD rösta för förslaget om att stoppa höjda brytpunkten.
    Man ska ärligt talat vara rätt korkad för att inte se att det var en anpassning för att få med SD. SD har visserligen många väljare i LO-kollektivet, men nog är det ändå en rejäl politisk risk att ta – att efter att ha föresatt sig att aldrig samarbeta med SD, göra just detta mindre än ett år före valet.
    S hävdar förstås att det inte var ett samarbete. Men hur dumma tror de att väljarna är?
  • När talmannen initialt stoppade voteringen gjorde han det inte för att han är gammal moderat, utan för att Riksdagens oberoende jurister kommit fram till att budgetingreppet sannolikt strider mot lagen. Efter vad jag läst verkar det juridiska kollektivet luta åt att oppositionens agerande är lagstridigt. Frågan är inte enkel, men ändå: är det vad man från oppositionshåll bedömer vara statsmannamässigt beteende? Och då har vi inte ens gått in på den eller de S-riksdagsledamöter som riktade okvädningsord mot talmannen när han följde juristernas råd. Vuxet.
  • Lagenligt eller ej, den budgetpraxis som gällt i femton år eller så brukar alla framhålla har varit väldigt bra för Sveriges offentliga finanser. Nu är den slagen i spillror. Var det värt det? Tycker S, och den övriga oppositionen, att statskassans kortsiktiga förstärkning om tre miljarder kronor överskuggade fördelen med stabila finansiella ramverk? Låter det som ett genomtänkt strategiskt övervägande? (Facit: nej, det är idioti.)
  • Det kan dessutom noteras att de tre miljarder som oppositionen sade att de hellre lägger på skola eller motsvarande, inte kan läggas på skola. Budgetens utgiftssida är redan klubbad. De tre miljarderna går inte att komma åt för utgifter.
    Ridå!
    Motsvarande pengar går förstås att komma åt i senare budgetar. Men då har det varit val, och om S räknar med att sitta i regering då, ja då kan de själva sänka och höja skatter då.
  • Och så den riktiga karamellen, som jag sparat till sist. Oppositionen leder i opinionsmätningarna. Visserligen tog Alliansen igen ett väl så stort gap inför förra valet, men det är inte uppenbart orealistiskt att tänka sig en S-ledd regering efter valet. I alla fall antar jag att S tänker sig en S-ledd regering. I det läget, i just det läget, väljer man alltså att krascha budgetprocessen. Det är som om man inte förmår tänka bortom nuet. Man ba’ ”vi kan reta borgarna, let’s do it!” Att man, i händelse av egen regeringsställning, just gett en kommande borgerlig opposition både mordvapen, tillfälle och motiv att jävlas med kommande S-budgetar… ja, hur tänkte man där, rent spelteoretiskt? Alla socialdemokratiska utgiftsökningar i en minoritetsregering kommer ju vara fair game för oppositionen hädanefter. En opposition skulle kanske, medelst en särskild skatt, kunna införa skottpengar på socialdemokratiska budgetar.

En möjlighet är att oppositionen räknar med att plocka en massa PR-poäng på att stoppa vad som är lätt att kalla en skattesänkning för rika. Och det har man säkert gjort, bland sina kärnväljare. Gissningsvis inte lika mycket hos den urbana medelklass Socialdemokraterna brukar säga att de måste vinna tillbaka. Och kan dessa PR-poäng verkligen vara värda potentialen för storartat kaos i kommande budgetprocesser? Jag har svårt att tro det.
Men jag lutar åt att det här inte var en genomtänkt plan från S, utan ett magkänsleinfall som rusade iväg, och så gick det prestige i det. Och nu är budgetprocessen trasig och S måste låtsas att de är nöjda med det för att inte framstå som åsnor.
Inte så slugt. Man skulle kunna säga – inte så regeringsdugligt.

Etiketter:,
Publicerat i Politik | 2 Comments »

Flexible Demeanour

tisdag 3 december, 2013

Om föräldraförsäkringens delning, del jagvetintevad

I förra inlägget skrev jag att ibland är det nästan svårt att veta om man håller med sig själv. Det här är ett exempel på det.
Jag har länge argumenterat för att föräldraförsäkringen bör individualiseras; inlägg på temat finns här, lite äldre men utförligare här, och ännu äldre och ännu utförligare här. För den som inte ids gå tillbaka och läsa gamla inlägg är detta ett kondensat av argumentationen:
Man ska inte blanda ihop negativa rättigheter (inte bli hindrad från att stanna hemma) med positiva rättigheter (tvinga andra att betala mig för att stanna hemma). Man ska självfallet få stanna hemma så mycket man vill. Däremot finns ingen anledning för staten att betala för ett system som gör det rationellt att diskriminera kvinnor på arbetsmarknaden. Det kommer alltid att finnas folk som vill diskriminera andra på irrationella grunder, men föräldraförsäkringens utformning i dag gör det rationellt att diskriminera kvinnor. Det finns rätt gott om data som ger stöd till att det fungerar så.
En föräldraförsäkring som delas lika mellan föräldrarna skulle ta bort det rationella i att förvänta sig att unga kvinnor kommer vara borta från jobbet mer än unga män.

(Semantisk fundering: om det är rationellt att diskriminera någon, är det då fortfarande diskriminering?)

Men nu på sistone har jag börjat undra om jag är rätt ute. Och obs, det har inte att göra med att jag själv blivit förälder. Inte uppenbart i alla fall. Det är inte heller så att jag inte håller med om mina argument ovan. Jag tycker fortfarande det är ett sunt resonemang.
Vad som hänt är att Centern lanserat ett förslag som i korthet går ut på att föräldradagar ska kunna överlåtas till andra än föräldrarna. Det kan exempelvis handla om syskon eller föräldrar som tar ledigt från sina jobb för att rycka in när det behövs. Jag tycker det låter som ett bra förslag.
Däremot har jag inte helt lätt att se hur det skulle kunna förenas med individualiserad föräldraförsäkring.

Så nu vet jag inte riktigt vad jag tycker.

Etiketter:
Publicerat i Övrigt samhälle, Politik | 4 Comments »

Centernomineringar – inte alls hela listan!

lördag 30 november, 2013

I dag har jag varit på nomineringsstämma med Stockholmscentern i Riksdagens förstakammarsal. Där fastställdes Stockholms listor inför höstens val till riksdag, landsting och kommun, och det tänkte jag prata om nu.

FörstakammarsalenMin plats under stämman & taket

Cynikern kanske frågar sig: spelar det någon roll vad Centern gör? Det är ju ett så litet parti. Jo men det gör det faktiskt. Småpartier kan ibland få mer inflytande än deras röstandel ger anledning att tro, och understundom stämmer det för Centern. Mest spektakulärt på sistone är t-baneuppgörelsen i Stockholm. Centern var det enda alliansparti som gick till val på utbyggd t-bana. Stora Moderaterna var explicit emot. Det förslag som Alliansen nu lagt fram ligger mycket nära Centerns förslag. Centern, med blygsam representation i stadshuset, har också intensivt drivit cykelfrågorna. Före 2010 satsades knappt någonting på cykeltrafik i Stockholm. Nu är det beslutat om en miljard på att underlätta cykeltrafik. Man kan också nämna sprututbytesprogrammet för narkomaner i Stockholm, till väsentliga delar en arbetsseger för Centerpartiet (till nytta för utsatta narkomaner). Den som följt politiken i Stockholm någorlunda har knappast missat Centerns vurm för högre hus. Stockholm city ser förvisso inte ut som Manhattan nu, men tydligen byggs det faktiskt mer höga hus än förut. Det är sådant som gör att det kan finnas utrymme för de ytterligare naturreservat man beslutat om.

Vidare är inte Centern så litet på alla håll i Stockholm. Tillåter man sig att plocka lite körsbärsdata kan man till exempel notera att Centern i valet 2010 på Norrmalm, Östermalm och i Gamla stan var större än Socialdemokraterna.

Man kan tycka att jag borde börja med att prata (mer) om varför jag tycker att folk ska rösta på Centern innan jag pratar namn. Men jag börjar bakifrån, låtsas att läsaren redan kan tänka sig Centern och grottar lite lista.
I det här inlägget nöjer jag mig med att prata om riksdagslistan, och jag börjar med mig själv.

Me, me, me, myself and I. Och jag.
Jag har landat på plats 17 på Stockholms riksdagslista. Det är roligt tycker jag. Ur rent praktisk synvinkel spelar det ingen större roll om man står på plats 10 eller plats 30; det är icke valbara platser. Rent teoretiskt är det möjligt att bli invald från en sådan plats, men det skulle kräva en sällan eller aldrig skådad kryssbävning. Det betyder inte att det är helt verkningslöst att rösta på mig, om man nu skulle fundera på det.
Om du känner mig eller har läst den här bloggen ett tag – framför allt det senare – kan du ha en bra bild av mina politiska åsikter. Ibland sammanfaller de med den centerpartistiska partilinjen, ibland inte. Alla kryss räknas, och inför senare val är det rimligt att tänka sig att kryss i tidigare val är en faktor när nya listor ska göras. Jag har inte gjort någon större satsning på mig själv inför det här valet (av det enkla skälet att jag bedömde att jag inte skulle hinna) och är rätt ny i partiet, och är därför glad över att ha placerats så förhållandevis ickelågt som sjuttonde plats. Om du vill ge mina åsikter mer inflytande på sikt i Centern är det antagligen en bra satsning att ge mig ett kryss när det är dags. Ett långsiktighetskryss helt enkelt. Dessutom skulle jag bli glad!
Rimligen kommer jag närmare valet skriva någon sammanfattning av mina ståndpunkter och prioriteringar jämförda med partiets. Men inte i det här inlägget.

Men om man vill rösta Centern då, men inte just på mig, vad är det då för namn som gäller? Och vad säger jag om dem?

Just ja, de andra också
Toppnamnet på listan är Annie Lööf. Eftersom hon är partiledare är hennes linje rimligen väldigt närliggande officiella partilinjen. Man kan misstänka att hon har en del liberala reflexer hon undertrycker när hon som partiledare ska hålla samman hela partiet, men jag säger ändå: tänk partilinjen.
Nu blir det förmodligen så att hon väljs in från en annan valkrets. Om valresultatet blir något liknande 2010 (givetvis osäkert, men det är en annan fråga) är det de två nästföljande namnen som troligen kommer till Riksdagen från Stockholm. Och de är…

Johan Hedin (blogg)
Johan är en pålitlig liberal som redan gjort en repa i Riksdagen som ersättare för Fredrick Federley och som såvitt jag vet visat sig duglig i den inte alltid alldeles lätta miljön. Jag frågade honom för ett par månader sedan vad hans främsta hjärtefråga är, och han framhåller då rättssystemet. Närmare bestämt att han ser det som ett missförhållande att brott mot staten i Sverige bestraffas hårt relativt brott mot individer. Det signalerar att staten är mycket viktigare än individer.
Det är inte den fråga jag själv lägger mest energi på, men jag håller med om principen och tycker det är bra att Johan driver den. Jag tror att det är rätt namn på rätt listplats.

Johanna Jönsson
Johanna är ordförande för Stureplanscentern (fortfarande väl?) vilket i sig signalerar en tydlig liberalism. Dock ej champagnevaskande.
Det blev omfattande diskussioner kring vem som skulle sättas på tredje plats på listan. Både Johanna och den andra huvudkandidaten företräddes av passionerade vapendragare – allt i god anda ska sägas; det är med flit jag inte skriver att det var strid om platsen, även om båda förstås ville ha den. Bland de argument som androgs för Johanna hördes att hon är ung och kvinna. Jag skruvar alltid på mig när sådant dras upp. Jag vill gärna tro att jag struntar i ung och kvinna. Identitetspolitik känns vare sig fräscht eller intellektuellt spänstigt, och att välja vem man ska rösta på efter kön, ålder, hudfärg eller sexuell läggning… nej det går bort, vare sig man röstar på vita heterosexuella män eller unga queeraboriginer.
Nu tror jag inte heller att det var därför Johanna vann omröstningen. Själv vill jag framhålla det fabulösa patos hon emanerar i ord och handling. Ni förstår om ni hör henne tala. Hennes största politiska passion torde vara migrationsfrågorna, där man lugnt kan säga att hon skulle få svårt att samarbeta med SD. Även denna listplacering kommer jag inte ha svårt att ställa mig bakom när valet närmar sig.

Givetvis kommer jag inte hålla med toppkandidaterna, eller partiet, i samtliga frågor. Ibland är det ju svårt att veta om man ens håller med sig själv i samtliga frågor. Men så är det alltid i politik. Man får göra något motsvarande en minstakvadratanpassning av partierna mot sig själv, och ur det perspektivet är jag nöjd med Stockholmscenterns uppställning inför valet.
Eller okej. Helt nöjd kan jag väl inte vara eftersom jag inte är överst på listan. Men det förlåter jag för den här gången.

Etiketter:,
Publicerat i Politik, Val 2014 | Kommentarer inaktiverade för Centernomineringar – inte alls hela listan!

Skatteskolan: skatter och skolan

söndag 3 november, 2013

Jag hade ett utbyte på Facebook som jag sedan kom på skulle passa någorlunda som blogginlägg. Here goes, kanske lite lösryckt.
Den här artikeln turnerade nyligen i min Facebook-feed:
”Din futtiga gåva köper dig inte fri” (ledarkrönika Aftonbladet), med utsagor som ”Nedmonterin­gen av folkhemmet och välfärdsstaten har fått givna konsekvenser”.

Jag bemötte den kort:
Bull.
Sedan 2006 har skatteintäkterna i nominella tal ökat med 11%, vilket justerat för inflation betyder att de är ungefär samma.
Skolan har inte mindre resurser nu än förut.
Det betyder inte att allt i välfärdsstaten är perfekt och har oändliga resurser. Men så har det aldrig, aldrig varit.
Tal om nedmontering av välfärdsstaten har mer med dåligt minne än fakta att göra. Oavsett om man är nyliberal och önskar att det vore så, eller om man är illröd och vill kasta smuts på regeringen.

Jag fick mothugg, huvudsakligen om skolan och skattesänkningar. Replikerade:
Resurser till skolan totalt redovisar SCB här.
skolresurser SCB
Sammantaget ökande resurser. Det gäller även om man tex tittar på resurser till förskola som andel av BNP.
Jag hittar inte på rak arm siffror på elevunderlaget, men är rätt säker på att antalet elever i skolan minskat väsentligt på senare år. Antal elever per lärare i grundskolan visas här.

Det stämmer att regeringen sänkt inkomstskatter, men med överlägset störst procentuell effekt för låginkomsttagare. Jag gick igenom det där grundligt 2010, och sedan dess har inte mycket hänt.
Sänkt inkomstskatt i procent

Trots att inkomstskatterna sänkts har dock som sagt de totala skatteinkomsterna inte minskat. Det går inte att komma ifrån. Jag tycker till exempel att det, med ett av världens största skatteuttag, kunde finnas en poäng med något minskade skatteuttag även i rena pengar. Men så har det inte blivit.

Däremot kan det förstås vara så att det sparas på enskilda skolor och förskolor. Men detta är kommunala verksamheter, och det är kommunen som bestämmer hur dessa pengar ska fördelas. Regeringen kan ha åsikter och påverka, men i slutändan bestämmer kommunen. För förskolan lär kommunstyret vara minst lika viktigt som vilka som har regeringsmakten.

Min huvudpoäng är att ska man, som artikelförfattaren i Aftonbladet, prata i domedagstonfall om välfärdsstatens nedmontering bör man ha fakta med sig. Det har han inte. Att det sedan alltid är lätt att minnas att allt var bättre förr, det är en annan sak.

Uppdatering 21 december
När jag skrev inlägget ovan var jag alltså ganska men inte helt säker på att grundskolans resurser ökat inte bara i absoluta tal, utan även per elev. För några dagar sedan publicerade Ekonomifakta en graf över just detta samband:
skolresurs per elev
Om vi utgår från att grafen stämmer torde vi kunna lägga i alla fall den diskussionen åt sidan.

Etiketter:,
Publicerat i Politik, Vardagens väsentligheter | 5 Comments »

När en skattesänkning inte är en skattesänkning

onsdag 18 september, 2013

I dagarna har det varit mycket snack kring regeringens budget. S+V+MP vill, med hjälp av SD, stoppa höjningen av brytpunkt för statlig inkomstskatt. Varför, frågar man, ska personer med höga inkomster få sänkt skatt?

Men det är inte en skattesänkning. Det är att undvika att höja skatten. Dagens skattesystem grundar sig i den stora skattereform som gjordes 1991, och som åtminstone S var med på, även om man inte låtsas om det nu. I den ingick att endast en liten del (15% tror jag) av löntagarna skulle betala statlig inkomstskatt. Eftersom lönerna hela tiden ökar måste man, om man ska stå fast vid reformen, med täta mellanrum höja skiktgränsen. Annars kommer fler och fler att komma in i det lönespann då man ska betala den statliga inkomstskatten. Om man inget gör kommer till slut samtliga löntagare att ha en marginalskatt på 50%. Och det vore ju en rätt rejäl skattehöjning, eller hur?

Alltså: Att inte höja brytpunkten är en skattehöjning i smyg. Att höja den är att undvika en skattehöjning.
Man kan förstås tycka att fler och fler ska betala statlig inkomstskatt. Men då bör man också säga det, och inte bara som oppositionen låtsas att höjd brytpunkt är något som bara berör ”rika”.

Det är givetvis sant att just när man höjer brytpunkten kommer den som tjänar mer än den gamla brytpunkten att få sin skatt sänkt. Men det är bara för att hen under en tid betalat för mycket skatt, då brytpunkten justeras max årligen. Om brytpunkten höjdes kontinuerligt i takt med löneutvecklingen skulle denna situation inte uppstå.

Att oppositionen utmålar höjd brytpunkt som en skattesänkarfest för rika är ohederligt, inte minst av Socialdemokraterna som själva varit med och tagit fram reformen. Men det är också förståeligt. Varför inte försöka ta en billig poäng? Desto mer funderar jag på varför regeringen inte säger vad jag säger och ber S skärpa sig. Det kan vara så att man vill sälja in justeringen som en skattesänkningssatsning, just vad oppositionen försöker utmåla det som. Det kan också vara förståeligt. Skattesänkningar är i allmänhet goda i sig (även om de alltid måste vägas mot alternativen), och man kan ju tänka sig att skattesänkningar har ett värde i valtider.
Jag, som ser höjningen av brytpunkten mer som administrativ förvaltning än en stor skattereform, tycker det är grymt irriterande.

Så, både regering och opposition: släpp fram era inre teknokrater och lämna den här frågan. Sedan kan ni sätta teknokraterna på att fila på en ny skattereform.

Etiketter:,
Publicerat i Politik | 6 Comments »

Dubbeltänk

torsdag 29 augusti, 2013

LO vill på DN Debatt i dag ”återupprätta förtroendet för a-kassan” på ett par sätt, företrädesvis genom att höja ersättningsnivån. Man konstaterar, korrekt i sak, att allt färre får sitt inkomstbortfall täckt till 80%, eftersom det finns ett förhållandevis lågt tak på ersättningen. Detta ser man som problematiskt, och vill alltså höja taket – men inte hur högt som helst, för då blir det konstigt att vissa före detta högavlönade får högre ersättning än många som faktiskt jobbar.
Det där är, menar jag, en grundfråga för a-kassan. Ska den vara en försäkring eller ett statligt bidrag? Ska den bygga på grundtrygghet eller inkomstbortfall? Jag har i flera inlägg varit inne på den frågan (till exempel i ”Nivåer i a-kassan” blir ”nivån i a-kassan” och i en motion till Stockholmscenterns distriktsstämma). Min linje är att a-kassan bör garantera en grundtrygghet, ungefär som den fungerar i praktiken i dag. Vill man sedan ha högre skydd får man ordna det på försäkringsmarknaden. Jag har själv gjort så, det är ingen fantasiprodukt. Och så behöver inte lågavlönade subventionera högavlönades höga ersättningar.
LO undviker dock i artikeln hela den frågeställningen. På sätt och vis inte konstigt; det är välkänt hur LO vill ha det. Men då får man också problemen med att å ena sidan vill man ha höga ersättningar för att kunna hävda inkomstbortfallsprincip, å andra sidan börjar man skruva på sig när den friställde mellanchefen kommer och verkligen vill hävda sin inkomstbortfallsprincip. Den motsättningen är ofrånkomlig med det upplägg LO förordar, och LO löser den genom att… inte lösa den, utan för ändå dyra pengar flytta på den så att den hamnar bortom större delen av LO-kollektivet.

LO skriver också gillande: ”I januari 2014 slopas den del av medlemsavgiften till a-kassorna som varierar med arbetslöshetens nivå.” Och det stämmer att regeringen backar med det systemet. Det tycker jag är synd. Om man nu menar att a-kassan ska ha karaktären av en försäkring bör den ha karaktären av en försäkring, och det finns goda anledningar till att försäkringspremier varierar med risken. Det finns branscher som är uppbyggda så att den som arbetar i dem jobbar ett tag och sedan mer eller mindre uttalat förväntas gå på a-kassa tills det är dags för nästa sväng. Att på så vis vältra över lönekostnaden på det allmänna är något man kan göra om avgiften till a-kassan inte sätts i relation till observerad risk för arbetslöshet. Det kan rimligen inte vara en önskad konsekvens, men kommer om LO får bestämma bli fritt fram.

Jag är som sagt relativt nöjd med hur ersättningsnivån fungerar i dag. (Kvalificeringskraven törs jag inte vara lika tvärsäker om.) Men jag tycker ändå att man behöver ta sig en rejäl funderare kring hur a-kassan ska fungera principiellt (vilket också i åtminstone någon mån görs i Parlamentariska socialförsäkringsutredningen). Det är så man bäst, på lång sikt, återupprättar eventuellt tappade förtroenden, inte genom att peta lite på beloppsgränserna.

Etiketter:
Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för Dubbeltänk

Centerpartistiska miljömisstag

tisdag 11 juni, 2013

När jag drogs till Centern var en viktig del av attraktionen att partiet förmådde ta miljöfrågor på allvar men utan att förorda flykt tillbaka till grottorna. I stället såg jag en resultatorienterad hållning parad med insikten att kombinationen med en liberalt grundad ekonomi ofta är det bästa sättet att hantera miljöproblem.
Ett problem var partiets religiösa kärnkraftsmotstånd; ingen påstår att kärnkraft saknar nackdelar eller ska stå för all energiförsörjning, men menar man att växthuseffekten är på allvar är det inte genomtänkt att börja med att kasta ut kärnkraften. Energiuppgörelsen (2009?), där man åtminstone accepterade kärnkraftens fortsatta existens, var en nyckelhändelse för att jag skulle kunna gå med i partiet.

På sistone har C fått mycket uppmärksamhet för sitt arbete med nya idéprogrammet. I media pratades det mest, lätt vulgariserat, om månggifte och fri invandring. För ett tag sedan debatterades och beslutades det om idéprogrammets slutliga skrivningar. Tyvärr hade jag, av rent privata skäl, ingen möjlighet att vara med på den stämman. Nu finns det i alla fall ett resultat att läsa, och jag tänkte ägna mig åt vad som skrivs i de rätt så specifika avsnitten ”Klimathotet” och ”Förnybar energi”.

Man konstaterar att växthuseffekten är vårt största kända miljöhot, vilket sannolikt är riktigt. Man går vidare med
Ytterst är lösningen i klimatfrågan att få till stånd en global prissättning på koldioxid som motsvarar de höga kostnader utsläppen åsamkar mänskligheten. Det ska vara olönsamt att fortsätta släppa ut och lönsamt att ställa om.
vilket jag menar är på pricken. Centerpartiet tells it like it is. Mycket bra så långt.

Sedan hoppar vi ned några stycken till Förnybar energi och läser
Sverige har både möjlighet och skyldighet att inom mindre än en generation bli ett samhälle med hundra procent förnybar energi, helt fritt från fossil energi, där Centerpartiets vision är ett samhälle utan kärnkraft.
Och här rasar bygget.

Visst, man kan ha visioner. Själv har jag en vision om att jag har ett rymdskepp med hyperdrive och jacuzzi (dock ingen karaokebar) innan jag fyllt femtio och semestrar på Olympus Mons. Men nu gäller det verkligheten.
Kära centerparti. I verkligheten måste man välja. Man kan antingen vilja satsa på att mota växthuseffekten i grind. Eller så kan man vilja satsa på att avveckla kärnkraften. Man kan inte, upprepar inte, göra båda samtidigt.
Ingen påstår som sagt att kärnkraften ska vara vår enda energikälla, men när Centerpartiet skriver så här har jag svårt att ta engagemanget i minst en av frågorna på allvar.

Precis som många har sitt favoritenergislag har många också ett energislag de älskar att hata, med mer eller mindre goda argument. Folk tuggar fradga över vindkraft, vattenkraft, solenergi – och kärnkraft. Sett över livscykeln och med hänsyn till vad vi vet om risker är dock ekonomi det enda argumentet som riktigt biter på kärnkraften – och ekonomin har ju energiuppgörelsen åtminstone i princip lämnat åt marknaden. Sedan är det väsentligen känsloargument som kokar ned till att kärnkraft känns otäckt. Det här är inte platsen för en detaljerad genomgång – den som letar i kategorin ”Energetiskt material” hittar en del – men för det mesta handlar det om att man väljer att värdera kärnkraftens risker och skador mångdubbelt högre, stundom många miljoner gånger högre, än riskerna med andra energislag.
Det kan kanske vara ursäktligt vid ett fikabord. För ett riksdagsparti som säger sig prioritera klimathotet är det en intellektuell genomklappning. I det verkliga livet måste man prioritera mellan olika önskningar. Centerpartiets uppenbara oförmåga till det, och partiets smygreträtt från energiuppgörelsen, är direkt ovärdiga och jag skäms över att vara del i spektaklet.

Så, om acceptansen av kärnkraften var ett krav för att jag skulle kunna gå med i partiet, borde jag då inte gå ur nu när det visar sig att man korsade fingrarna bakom ryggen?
Tja, det skulle väl vara det renlärigt principfasta att göra. Men å andra sidan finns det inget parti som exakt motsvarar mina egna preferenser, vilket torde gälla de flesta. Och i jakten på nya idéprogrammet snubblade jag över idéprogrammet från 2001. Smaka på de här godbitarna:

Människan kan inte bedöma de fulla långsiktiga effekterna av sina handlingar vilket innebär att all mänsklig verksamhet bör utgå ifrån försiktighetsprincipen. Människan bör inte rubba de naturliga ekosystemen så att de sedan inte går att återställa till sin ursprungliga balans

Så… inget jord- eller skogsbruk då? Hm, ingen bebyggelse heller va? Lycka till med att återställa Västerås till det naturliga ekosystemets balans.

Fysikens lagar och ekologins insikter säger att människan inte bör tillåta att halterna av naturfrämmande ämnen eller ämnen från jordskorpan systematiskt ökar i naturen.

Fysikens lagar säger… vadå sade ni? Fanns det över huvud taget någon som läst gymnasiefysik i församlingen när det där skrevs? Det där är dravel. Också: adjöss all gruvbrytning.
Sedan är det en passus om stabila och naturfrämmande ämnen, varpå man exemplifierar bland annat med uran, som strängt taget är vare sig stabilt eller naturfrämmande. (Låt vara att uran 238 är rätt stabilt, men det är sällan uranets ickeradioaktivitet som brukar framhållas som ett problem.)

All förändring av arvsmassa måste omgärdas av strikta etiska normer och diskuteras öppet. Förändring av arvsmassa som riskerar att spridas eller där förändringen blir varaktig får endast tillåtas ytterligt restriktivt och under gemensam kontroll.

Vet de här människorna vad arvsmassa är? Vet de hur traditionell växtförädling går till? Adjöss till samtlig växtförädling är vad det där stycket betyder. Och förmodligen barnalstring utom strikt statlig kontroll.
Och vadå ”diskuteras öppet”? Vilken konspirationsteori om förändringar i smyg är det man prenumererat på här egentligen?

Herregud ja. Och detta var i nådens år 2001, inte 70-talet.

Min poäng är:
det går år rätt håll på miljöområdet. Jag har allvarliga invändningar mot hur man tänkt i senaste programmet. Men jämför man med den täta rökelsedimman i det bara tolv år äldre programmet är det bländande briljant.
Jag får helt enkelt försöka se partiets kärnkraftsnoja inte som en stillbild utan som en process.
Och hoppas att den fortsätter att gå åt rätt håll.

Etiketter:,
Publicerat i Energetiskt material, Hur att bruka jorden, Politik | Kommentarer inaktiverade för Centerpartistiska miljömisstag

Skatteupplysning: Rut, Rot och sjuksköterskorna

fredag 3 maj, 2013

Åter ser jag det cirkulera inlägg om att det är fel att skribenten får si och så mycket i rut- och eller rot-avdrag, för sjukvården går minsann på knäna. Innan du trycker på like eller motsvarande vill jag gärna säga några rader.

Rut- och rot-avdragen belastar statskassan. Rutavdraget är dessutom vid det här laget, med de nya jobb som skapats, självfinansierande; hur det ligger till med rot vet jag inte. Men som sagt, statskassan, som får sina pengar huvudsakligen från moms och sociala avgifter. Vård och omsorg å sin sida bekostas av kommunal- och landstingsskatten.

Alltså: rut/rot är inte samma påse pengar som vård och omsorg.

Därmed inte sagt att de inte påverkar varandra. När fler tack vare rut och rot får jobb, betalar de kommunal- och landstingsskatt. En del kanske till och med går från försörjningsstöd.

Alltså 2: rut/rot är inte samma påse pengar som vård och omsorg. Men tack vare rut och rot finns det mer pengar till vård och omsorg.

Mer. Inte mindre.

Sedan står det dig förstås fritt att ändå trycka like, eller vad det nu är fråga om. Men jag ser ingen god anledning till att göra det.

Etiketter:,
Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för Skatteupplysning: Rut, Rot och sjuksköterskorna

Stockholmscenterns distriktsstämma, del 4 – religion

söndag 17 mars, 2013

Mitt avslutande inlägg om stockholmscenterns distriktsstämma 2013 koncentrerar sig unikt nog på motioner jag inte skrivit själv, men som jag joggade mellan min plats och talarstolen ett par gånger för att säga förunderligt kloka saker om. Båda motionerna hade religiös prägel.

För att det inte ska bli otroligt långt klipper jag inte in dem här, utan hänvisar bara till dokumentet med stockholmsmotioner 2013.
Den första var nummer 2031:39 med titeln Motion om att landstinget inte längre ska betala omskärelse
av pojkar, och yrkande i enlighet med titeln – gällande spädbarnspojkar.
Det var ett lite knepigt yrkande att ta ställning till. Jag vill ju inte att landstinget ska betala omskärelse av religiösa skäl, men jag vill inte heller att de ska utföra religiös omskärelse av spädbarn oavsett vem som betalar. Det är inte den monetära transaktionen som är problemet.
Engagerad debatt utbröt. Jag argumenterade i en kondenserad version av mitt långa inlägg om småpojkomskärelse: Det är inte ett medicinskt motiverat ingrepp utan är en fråga om religion eller kultur; det finns inga religiösa spädbarn, bara barn till religiösa föräldrar; det borde vara lätt att hålla med om att man inte får definiera sin egen religiositet genom att skära bort kroppsdelar från någon som inte gått med på det. (Tack igen Johan för bra soundbites.)
Det förekom både bra och dåliga argument i debatten. Det kom också två alternativa yrkanden; ett om att landstinget över huvud taget inte ska utföra icke medicinskt motiverad omskärelse och ett om att omskärelse av spädbarn över huvud taget inte ska vara tillåtet. Även om plenum inte var renons på andra åsikter är min uppfattning att den dominerande inriktningen var att omskärelse bör begränsas, frågan var hur långt man skulle gå – motionen och de två yrkandena är alla tre olika långa steg i en sådan riktning. Om jag minns rätt bifölls motionens yrkande. Förslaget om totalförbud, vilket jag röstade för, gick inte igenom. Däremot bifölls yrkandet om att landstinget inte alls ska göra religiös omskärelse av underåriga.
Efter en snabb funderare – allt gick vid det här laget rätt fort – lämnade jag in en reservation till förmån för yrkandet om totalförbud. Det kändes lite konstigt att reservera sig när stämman gick längre än motionens förslag och jag höll med om riktningen, men läser man inlägget jag länkar till ovan ser man att det snarast varit ännu konstigare att inte göra så.

Den andra motionen med religiös anstrykning var 2013:40, Motion om att tillåta halal- och koscherslakt enligt
Europakonventionens regler. Den argumenterade att förbudet mot framför allt koscherslakt när det tillkom hade antisemitiska förtecken, och vad beträffar det djuretiska borde man om man tillåter jakt i konsekvensens namn också tillåta traditionell halal- och koscherslakt.
Även här blev det svängig debatt. Det var nu sent på dagen och talartiden hade skurits ned till 30 s, så det gällde att tänka sig för. Jag var uppe två gånger och argumenterade att i jakt lägger man såvitt jag förstått mycket energi på att bytesdjuret ska dö omgående, en strävan som helt saknas i traditionell halal- och koscherslakt. Religionsfriheten, som motionären hänvisade till, är vidare en negativ rättighet, inte en positiv. Det betyder att man i sin religionsutövning inte kan förvänta sig att utan vidare klampa på andras rättigheter, i detta fall djurens.
Man har också tagit fram en slaktmetod som kallas halal, som används i Sverige, som är förenlig med svenskt djurskydd och som accepteras av många muslimer. Att anpassa sig i ett föränderligt samhälle är en del av vad det innebär att vara religiös i dag, och det är svårt att se någon bra anledning till att tumma på djurskyddet.
Slutligen finns det säkert många dåliga skäl till att vara emot koscher- och halalslakt (till exempel om man är emot för att man är nazist), men det finns också goda djuretiska skäl.
Kommittén som förbehandlade motionen biföll den med minsta marginal, men väl till beslut i plenum röstades den ned som en av dagens sista motioner. Det kändes som ett bra avslut.

Över lag var det en rolig stämma att vara med på, även om det ibland gick så fort att jag inte riktigt hängde med. Alla beslut gick inte i min riktning, men det hade inte varit en realistisk förväntan. Övervägande delen av tiden kändes det som om jag var i ett sällskap som resonerade redigt och var berett att ge plats åt nykomlingar som undertecknad. Och så är det lite kul att hålla stämma i riksdagshuset.

Jag vill avsluta inlägget och stämmobevakningen med att påpeka att det kom några läsvärda kommentarer till föregående blogginlägg. Som jag skrivit förut blir jag glad över kommentarer på Facebook och motsvarande – jo, det blir jag verkligen – men en kommentar på bloggen blir lättare att komma åt och i förekommande fall referera till i efterhand. Det skapar också illusionen av en välbesökt blogg.

Etiketter:, , ,
Publicerat i Judefrågan & så'nt, Meta, Politik | 4 Comments »

Stockholmscenterns distriktsstämma, del 3 – kärnfrågan

lördag 16 mars, 2013

Jag vadar vidare i min egen motionsflod till Stockholmscenterns distriktsstämma förra helgen, och kommer nu till den ryktbara (nåja) motionen som hade med kärnkraft att göra. Jag ger er:

Mer klimatanpassad energibeskattning

På kärnkraftverk ligger i dag en effektskatt. Skattens storlek är bara löst kopplad till hur mycket el ett kärnkraftverk genererar. I stället är den baserad på hur stor mängd värme kraftverket i princip kan generera. Pengarna skatten drar in till staten – årligen cirka fyra miljarder kronor – är inte öronmärkta till något som har med kärnkraft att göra, utan det är bara en skatt på kärnkraft för att det är just kärnkraft.

Centerpartiet har länge haft ett spänt förhållande till kärnkraften, men har man slutligen bestämt sig för att tillåta den bör man vara konsekvent. Om ett speciellt energislag ska straffbeskattas ska det finnas särskilda och sakliga skäl därtill. Med växthuseffekten som ett dominerande miljöhot framstår det som ogenomtänkt att straffbeskatta en betydande energikälla som, under svenska förhållanden och per kWh, över livscykeln har ett växthusgasavtryck en tredjedel så stort som vindkraft (siffror från Vattenfalls livscykelanalyser). Är det säkerheten som oroar bör detta hanteras regulatoriskt. Att försöka öka säkerheten genom att skära i de ekonomiska marginalerna kan inte med den bästa vilja i världen ses som annat än en långsökt metod.

Många politiker har sina egna favoritkraftslag, motionsförfattaren ej undantagen. Andan i den energiöverenskommelse som Centerpartiet varit med om att ta fram är dock att det inte är politikers hjärtan som ska avgöra hur el produceras. Menar man allvar med det bör osakliga straffskatter på enskilda energislag tas bort. Fyra miljarder är förvisso mer än växelpengar. Vill man behålla det skatteuttaget på energisektorn bör det dock omfördelas så att det drabbar i proportion mot utsläpp av växthusgaser.

Jag yrkar:
Att – den särskilda effektskatten på kärnkraft tas bort.
Att – om det totala skatteuttaget på energisektorn ska hållas konstant, motsvarande skattetryck i stället baseras på utsläpp av växthusgaser.
Att – motionen sänds vidare till Centerpartiets stämma 2013.

Distriktsstyrelsens svar står visserligen i filen jag länkade till i första distriktsstämmeinlägget, men jag lägger ändå in det här:

Motionären anser att effektskatten på kärnkraft är en straffbeskattning utan tydlig koppling till miljöpåverkan och att den bör tas bort sedan regeringens energipolitik inte längre är inriktad på avveckling av kärnkraft. Han argumenterar även för att de miljörisker som är förknippade med säkerheten bör hanteras regulatoriskt.

Distriktsstyrelsen är av uppfattningen att energisystemet bör vara marknadsstyrt inom de ramar som leder till en långsiktigt ekologiskt hållbar energiförsörjning. Precis som motionären anser vi att politiker idealt sett inte ska värdera olika energikällors kvaliteter utan genom skatter och regler prisa in miljökostnaden i energipriset. Denna strategi är dock inte omedelbart tillgänglig eftersom en tillräckligt hög koldioxidskatt inte kan införas i ett enskilt, konkurrensutsatt land samt eftersom vissa miljöproblem är svåra att kostnadsberäkna.

Distriktsstyrelsen stödjer också huvuddragen i regeringens energiöverenskommelse från 2009 med dess tyngdpunkt på att skapa incitament för utbyggnad av förnyelsebar energi, samt dess förlängning av ”kärnkraftsparentesen”. Vi delar
uppfattningen att klimatfrågan är det mest akuta hotet mot en hållbar energipolitik. Men på sikt anser vi att all energiproduktion bör komma från de mest hållbara energikällorna.

Kärnkraften har miljöproblem kopplat till brytningen samt riskerna för driftsolyckor och under det långa förvaret av kärnavfall. Därtill finns en diffus internationell risk för att en ökad legitimitet för kärnkraft som energikälla eller en ökad tillgång av kärnavfall kan underlätta framställning av atomvapen.

Uppbyggnaden av svensk kärnkraft har varit en del av aktiva planekonomiska insatser där staten investerat tungt i forskning och fysiska investeringar, samt lyft kostnaderna för kärnkraftens riskhantering. Energiöverenskommelsens förslag att kärnkraften i framtiden helt ska bära sina försäkringskostnader har ännu inte realiserats fullt ut. Även om distriktsstyrelsen är benägen att stödja principerna som motionären grundar sina förslag på anser vi att kärnkraften inte är hållbar och därför är en långsiktigt oönskad energikälla, som dessutom har subventionerats direkt och indirekt under lång tid. Om en avskaffad effektskatt ska övervägas bör det föregås av en noggrann analys av tidigare subventioner samt av ett mer heltäckande krav på att kärnkraften ska bära de fulla kostnaderna för fullt försäkringsskydd och långsiktigt slutförvar.

Mot denna bakgrund föreslår distriktsstyrelsen för Centerpartiet Stockholm stämman besluta:
Att – avslå motionen.
Att – vidaresända motionen jämte yttranden till Centerpartiets riksstämma.

Jag hade förberett ett talarstolsvar som jag drog. Man hade en minut på sig, så det fanns inte tid till några djuplodande resonemang. Såhär ungefär sade jag, kursiverat:

Distriktsstyrelsens argumentation för att behålla effektskatten har nästan inget med effektskatten att göra. Världens ljusskygga kommer inte avsluta sina kärnvapenprogram för att Sverige lägger en skatt på sina kraftverk. Försäkringsfrågan är inte relevant eftersom effektskatten ändå inte fonderas för något sådant; den är dessutom skev eftersom samma krav inte ställs på annan väl så farlig verksamhet. Oroar man sig över andra energislags konkurrenskraft vill jag påminna om att vi redan har elcertifikat till det. Och kärnkraften är knappast ensam om att ha byggts upp med statliga medel.
I slutändan kokar det ned till att eftersom vi inte gillar kärnkraft vill vi ge den tusen nålstick. Detta i samma andetag som man säger sig ställa upp på att politikers hjärtan inte ska avgöra sådana frågor. Det går inte ihop. Jag ser ett emotionellt försvar av effektskatten, men energifrågan är för viktig för att behandlas så. Jag ser inga sakliga skäl till effektskatten och menar att den bör avskaffas, eller omvandlas för att hantera våra verkliga problem, växthusgaserna.

Jag såg inte min motion som en motion för eller emot kärnkraft, men är egentligen inte förvånad över att det var den vinkeln styrelsen valde. Centern har ju, som jag skrev, ett spänt förhållande till kärnkraft. Jag tyckte att det var en skattefråga, men den hamnade i kategorin för miljö och hållbarhet.
Givetvis gick den inte igenom. Det förstod jag redan när jag skrev den. Vad som förvånade mig var att presidiet vid acklamationen fick be folk att rösta igen så att det skulle höras vilken sida som vann; jag hade hart när förväntat mig att vara ensam ja-röstare.

Jag skulle gärna ta en ordentlig kärnkraftsdebatt i Centern. De argument mot kärnkraften jag hört hittills i sammanhanget grundar sig inte i en saklig avvägning av risker och alternativkostnader i människoliv, utan låter mer som emotionella resonemang. Jag har tidigare skrivit om skev riskvärdering av kärnkraft. Men det var alltså inte ambitionen denna gång. I den här motionen ville jag åt en skatt som jag inte såg några sakliga skäl till; som ingen trovärdigt förklarat vilket problem den ska lösa.

Om jag tänker fel i mitt resonemang i motionen eller mitt senare försvar, eller har fått fakta om bakfoten, påpeka gärna det. Eftersom saklig argumentation är hela min poäng vore det dumt om jag inte argumenterar sakligt.

Jag har inte bestämt mig för om effektskatten är en fråga jag ska fortsätta driva. Jag tror fortfarande att jag har rätt och att distriktsstämman hade fel, men det blir alltid en fråga om hur mycket energi(!) man kan lägga på varje enskild fråga.

Etiketter:, , ,
Publicerat i Energetiskt material, Politik | 5 Comments »

Stockholmscenterns distriktsstämma 2013, del 2 – procentens tyranni

söndag 10 mars, 2013

Härnäst i min bevakning av mig själv på Stockholmscenterns distriktsstämma kommer vi till min motion
Enhetlig moms

Momsen är en av statens största skattebaser och föremål för både omfattande lobbying från intressegrupper och omfattande administration i företag och myndigheter. Från att ha varit till stora delar enhetlig har den mött samma öde som många initialt enkla skattesystem: fragmentering och svåröverblickbarhet. Vi har i dag inte så mycket ett momssystem som ett momsmoras.

Momssatsen har sänkts på många olika håll, som resor, mat och böcker. Centerpartiet självt, som nyligen fått igenom en sänkt restaurangmoms, är en del av detta. I dag propageras bland annat för sänkt moms på e-böcker. För varje given momssänkning har det funnits goda intentioner. Helheten är dock ett elände, med svåra gränsdragningsproblem och snedvridna incitament. Det senare är en nackdel i sig; det är motionsförfattarens åsikt att ett skattesystem i möjligaste mån bör vara neutralt. Lagstiftaren bör generellt inte via skatten tvinga sina egna värderingar på folks konsumtionsmönster. För företag och myndigheter kan problemet vara mer prosaiskt; administrationen av de olika momssatserna kan bli omfattande, vilket aldrig är önskvärt. Differentierade momssatser står i direkt motsättning till en ambition att förenkla för företagen.

En enhetlig momssats bör därför införas.

En enhetlig moms kommer antagligen att sänka vissa momssatser som är höga i dag, men också höja sådana som är låga. Moms är vidare en regressiv skatt, i betydelsen att låginkomsttagare ofta lägger större andel av sin inkomst på moms än höginkomsttagare. För att en enhetlig moms inte ska drabba den som inte har råd med det bör detta beaktas i valet av momsnivå.

Jag yrkar
Att – Centerpartiet ska verka för att Sverige ska ha en enhetlig momssats.
Att – nivån på en enhetlig momssats väljs så att momsuttaget från den som lever på försörjningsstöd hålls väsentligen oförändrat.
Att – om en enhetlig momssats leder till totalt ökat momsuttag, andra skatter justeras så att statens totala skatteuttag inte ökar till följd av momsförändringen.
Att – motionen sänds vidare till Centerpartiets stämma 2013.

Mitt dribblande med försörjningsstödet var både ett försök att parera en förväntad invändning och ett försök att hantera ett möjligt verkligt problem. Möjligen var det att ta sig vatten över huvudet. Att anpassa en enhetlig moms så att den inte gör det sämre för någon som lever på försörjningsstöd är i princip bara en förstagradsekvation med en obekant, i praktiken råddigare eftersom normen varierar över landet. Att anpassa en enhetlig moms så att det totala momsuttaget blir detsamma är, om man räknar statiskt, också enkelt. Att göra båda samtidigt är förmodligen omöjligt. Nu skrev jag visserligen aldrig att totala uttaget skulle vara oförändrat, men styrelsen verkade anta att det skulle vara målet, och det är inte ett orimligt mål. Då det finns andra sätt att se till att de ekonomiskt svagaste inte åker på extra däng kan det vara lika bra att i det här skedet stryka det yrkandet, vilket också var styrelsens linje. Jag jämkade mig på den punkten.

Men styrelsen ville inte bifalla huvudpoängen, den första att-satsen. Den argumenterade att det är en bra idé man i princip ställer upp på, men man ryggar inför de oöverskådliga praktiska konsekvenserna och ville därmed anse satsen besvarad. Jag menade från talarstolen att styrelsen därmed i själva verket argumenterade för motionen, eftersom oöverskådligheten till stor del är en egenskap i dagens momsröra, inte i den enhetliga momsen, och att vi borde riva av plåstret och skaffa ta oss till en överblickbar situation (en position som delas av Finanspolitiska rådet).

Till min glädje var det flera i kommittégruppen som delade min åsikt, och kommitténs förslag blev att bifalla fösta att-satsen men stryka den andra, något jag villigt ställde upp på. Till min vidare glädje gick detta förslag sedan igenom i plenum. Alltså, stämman röstade för en enhetlig moms, trots styrelsens försiktiga hållning.
Jag ser inget egenvärde (heller inget förbjudet förstås) i att gå emot distriktsstyrelsens rekommendation, men i det här fallet var det roligt.

Chansen att motionen går igenom på riksnivå tror jag är synnerligen liten. Av de tre förra motionerna borde tågmotionen och den om att synliggöra arbetsgivaravgifter gå igenom tycker jag, och den om grundtrygghet i a-kassan känns inte hopplös den heller. Enhetlig moms däremot… alltså, många är nog med på principen, men som i alla fragmenterade skattesystem har man för varje enskilt undantag funnit behjärtansvärda skäl. Att reversera en sådan process är svårt och ett skäl till varför det ofta är så trögt att göra genomgripande skattereformer. Fråga USA.
Centern har också nyligen kämpat igenom sänkt restaurangmoms och slagit mycket på den trumman. Att man i dag skulle släppa det – nja, där går nog PR-trumman före det förenklade och överblickbara skattesystemet. Vilket jag alltså prematurt beklagar.
Men, jag gör vad jag kan.

Nästa avsnitt är känrkraftrelaterat. Hjälm på!

Etiketter:,
Publicerat i Politik | 1 Comment »

Stockholmscenterns distriktsstämma 2013, del 1 – hattrick

söndag 10 mars, 2013

Igår var det Stockholmscenterns distriktsstämma. För mig var det första stämman som jag deltog aktivt i, och jag hade laddat ganska rejält med fem motioner som jag planerade att vigoröst försvara. Det visade sig att inte bara jag hade motionerat; totalt har jag för mig att det var 64 motioner att behandla. Antalet går att verifiera i denna pdf:
Stockholmsmotioner 2013
Den innehåller alla motioner, uppdelade i fyra kategorier (en uppdelning som jag inte höll med om fullt ut, men så kan det gå) och med distriktsstyrelsens kommentarer och förslag till beslut. Själva beslutet fattades dock förstås på stämman, och jag tänkte ägna några poster nu åt att i en akt av intensiv navelskådning prata dels om mina motioner och dels om några andra motioner där jag gjorde klart för drabbning och äntrade talarstolen. Den som inte intresserar sig för Stockholmscenterns ställningstaganden kan alltså gå på lunch ett tag framöver.

Alla motioner som inte bara är av lokalt intresse skickas vidare till riksstämman för beslut där. Det kan vara värt att komma ihåg att Centern utanför Stockholm ofta är av kynne och åsikter som skiljer sig en del från Centern i Stockholm. Många motioner som går igenom i Stockholm kan sålunda förväntas stöta på patrull på riksstämman – och vice versa.

Jag börjar med de tre av mina motioner där styrelsen rekommenderade bifall av motionen i helhet och distriktsstämman gick på styrelsens linje – i dessa tre fall utan vidare diskussion. Faktum är att många av motionerna på stämman antingen bifölls eller avslogs utan debatt, och det gick stundom väldigt fort.
Och eftersom jag tar tre motioner i samma inlägg inses lätt att inlägget blir långt.

Först – min motion Underlätta för tågtrafikens konkurrenskraft

Tågtrafik har förvånande ofta svårt att priskonkurrera med flyg, trots att storleksordningen en tredjedel av en flygnings kostnad är bränsle, medan tågets motsvarande kostnad är närmast försumbar, och trots att flyget är en av samhällets mer regeluppbundna verksamheter. Tåg kan inte vara den enda lösningen på samhällets transportbehov, men det är olyckligt om det i onödan finns kostnadsdrivande omständigheter som håller tillbaka tågets konkurrenskraft.

Det finns många tänkbara förklaringar till problematiken. Undertecknad har jobbat ett år med tillämpning av de lagar som gäller för tåg, och tror att man där kan hitta en del av förklaringen. För några år sedan antogs ett EU-direktiv (2008/57/EG) syftande till att få enhetliga regler för godkännande av järnvägsprodukter – exempelvis tåg. Direktivet implementeras sedan i lagstiftning. (Den svenska översättningen kan hittas på Transportstyrelsens hemsida, http://transportstyrelsen.se/sv/Jarnvag/Godkannande/TSD/)

Syftet med direktivet är gott, men implementationen i lagstiftning har i många fall varit direkt olycklig. Exempelvis regleras krav på bromssystem genom att exakt föreskriva hur bromsen ska fungera, vilket självfallet effektivt hindrar teknisk utveckling. Det rimliga måste vara att ha en teknikneutral lagstiftning, med krav på
prestanda och funktion snarare än att peka ut en teknisk lösning. Som av en händelse är många av kraven också skrivna så att det blir mycket svårt för utomeuropeiska tillverkare att ta sig in på den europeiska marknaden, vilket torde hålla priset uppe på tågtransporter.

Vi har i dag på sätt och vis den lagstiftning vi förtjänar. Sverige har inte varit speciellt aktivt i processen kring lagtexten. Men lagarna revideras då och då, och vi bör inte upprepa misstaget att sitta passiva.

Jag yrkar:
Att – Centerpartiet på EU-nivå ska verka för att lagstiftningen kring tåg ska eftersträva teknikneutralitet.
Att – Centerpartiet på EU-nivå ska verka för att lagstiftningen kring tåg ska eftersträva global konkurrensneutralitet.
Att – motionen sänds vidare till Centerpartiets stämma 2013.

Därefter min motion Synliggörande av skatter och avgifter på arbete

En stor del av de pengar en arbetsgivare betalar ut i samband med löner når aldrig den anställdes bankkonto, utan dras direkt i skatter och skatteliknande avgifter. Det är inte nödvändigtvis fel i sig, men vanligen syns mycket av dessa pengar inte på lönebeskeden. Preliminärskatten brukar redovisas, men inte de sociala avgifterna. I diskussioner kring människors lön och vad de får behålla efter skatt är det ofta de sociala avgifterna förbises, trots att de för både arbetsgivare och anställd fungerar som en direkt löneskatt. Rimligen är orsaken att dessa avgifter är osynliggjorda. Oavsett vilken åsikt man har om hur löneskatter och -avgifter ska utformas borde
man vara intresserad av att tillgängliggöra information om hur det ser ut i dag.

För ett parti som vill göra företagares tillvaro så krångelfri som möjligt kan det vara fel att kräva att denna information ska stå på landets samtliga lönebesked. Men det bör inte vara omöjligt för den offentliga sektorn att gå före och successivt lägga till information om de sociala avgifterna på de anställdas lönebesked.

Det är inte första gången något sådant föreslås. Det har förekommit i flera riksdagsmotioner, och frågan har behandlas i Riksdagens skatteutskott. I betänkande 2009/10:SkU30 skrivs till exempel
”Det finns enligt utskottets mening anledning att vara försiktig med att införa tvingande regler som innebär att företagens administrativa börda ökar. Staten bör däremot snabbt införa denna information på sina lönebesked och därmed bidra till att alltfler följer efter.”
Att inget ändå hänt tycks inte bero på att idén i sig är dålig. Denna motion är sålunda en droppe som förhoppningsvis urholkar stenen.

Jag yrkar:
Att – Centerpartiet verkar för att lönebeskeden i offentlig sektor ska omfatta storleken på de sociala avgifter kopplade till den anställdes lön arbetsgivaren betalat.
Att – motionen sänds vidare till Centerpartiets stämma 2013.

Och så slutligen den tredje, Grundtrygghet i a-kassan

A-kassan har länge vilat på principen om inkomstbortfall, och nominellt gör den det än i dag. I praktiken har den dock antagit formen av en grundtrygghetsförsäkring. Taket för utbetald a-kassa har inte följt med de allmänna löneökningarna, vilket lett till att relativt få i dag vid arbetslöshet får ut 80% av sin forna bruttolön. De flesta får i stället en enhetlig summa.

Undertecknad menar att detta inte är något negativt. Endast en mindre del av a-kassan finansieras via a-kasseavgifterna, och det är inte självskrivet att en lågavlönad ska betala extra skatt för att en högavlönad i händelse av arbetslöshet ska få högre ersättning än den lågavlönade som hamnar i samma situation. För den som vill vara förvissad om en högre försäkringsgrad finns ett växande utbud av just försäkringar
till detta ändamål.

Grundtrygghet har framförts som en eftersträvansvärd princip i Centerpartiet förut, och frågan om a-kassan anknyter till det. Att omvandla a-kassan till en klumpsumma lika för alla är inget man bör göra oöverlagt eftersom det kan leda till dåliga marginaleffekter i lägre inkomstlägen; själva ersättningsmodellen, en procentsats med ganska lågt tak, är det inget större fel på. Poängen är att man borde sluta låtsas att det handlar om inkomstbortfall och i stället vara öppen med att det är en grundtrygghetsförsäkring. Det är i dag mest en semantisk förändring, men på sikt ska inte opinionseffekten av sådant underskattas.

Jag yrkar:
Att – Centerpartiet ska verka för att staten ska börja beskriva a-kassan som en grundtrygghetsförsäkring.
Att – motionen sänds vidare till Centerpartiets stämma 2013.

Så! Jag återkommer i följande inlägg med mer godis.
Problemet så här långt är att det här, även om det var tre motioner som gick igenom utan strid, inte är något äkta hattrick. Till exempel behandlades de inte i följd på stämman. För att kompensera för det stoppar jag in en annan sorts hattrick nedan.

Maney Hats

Etiketter:,
Publicerat i Politik, Transportsträckor | Kommentarer inaktiverade för Stockholmscenterns distriktsstämma 2013, del 1 – hattrick

« Äldre poster
Nyare poster »