Jag tror inte att jag överlag är en litteratursnobb. När Da Vinci-koden var i ropet läste jag den och försvarade den. Jag läser Wheel of Time med passion. En bok måste inte vara stor litteratur för att få okej från mig.
Men man kommer inte undan med vad som helst heller, och sådana avgrunder av litterär uselhet som Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor” har inte öppnat sig för mig på bra länge.
Jag vet att många inte håller med mig. Med ”litterär uselhet” avses att den krockade med min smak, och nu tänker jag berätta för världen hur, vare sig det behövs eller inte.
Det jag störde mig mest på var språket.
Prosan är konstlad. Den är behängd med en massa tilläggsord utan annan funktion än att bryta det flyt som så smärtsamt saknas. Det är som om en gymnasist skrivit boken och inte kunnat motstå att vid varje möjligt tillfälle visa sig på styva linan med en extraknorr. Det är omöjligt att skriva ”han gav ett osympatiskt intryck”, det måste bli ”han gav ett allt annat än sympatiskt intryck”. Det finns texter och genrer som vinner på att strösslas med eufemismer och omskrivningar, men det här är inte en av dem – åtminstone inte, har det uppenbarats, om det görs finesslöst och repetitivt.
Kanske första tredjedelen av boken, och inte en så liten del av slutet heller, har karaktären av infodump, trots att bara Neal Stephenson och några till får infodumpa. Det är lite av en bedrift i sig, eftersom nästan den enda info som finns att dumpa är bokens handling. Såtillvida är det kanske inte i teknisk mening infodump (undantaget tillfällen som då läsaren undervisas om svensk lagstiftning rörande omyndigförklaranden), men det är den känslan som förmedlas. Nå, jag kanske får vara tacksam över att texten åtminstone på något sätt förmedlar en känsla.
Så fort bokens karaktärer börjar prata är förflyttningen till ett pappdockeuniversum fullbordad. Det är inte människor som pratar, det är någon sorts talsyntes som matats med en gymnasists hemläxa. Larsson har funderat ihop en historia som han vill berätta, men någonstans tycks han ha kommit på att det inte duger att bara skriva ned vad han funderat ihop, utan han bör även ha personer karaktärer namngivna entiteter som pratar. Vad han tycks ha gjort då är att ta den text han annars ämnat för den objektiva berättarrösten och sätta citationstecken runt. Vips har vi dialog.
Jag beskylls ibland för att tala i skriftspråk, men inte ens jag pratar som de gör i den här boken. Hade det varit bara en eller två av personerna som pratade så hade jag möjligen kunnat bestämma mig för att just dessa pratade styltigt och yxigt likt en nyfrälst eufemismentusiast som hakat upp sig. När alla gör det blir det väldigt svårt att tro att det är riktiga och olika människor. Speciellt när berättarrösten liksom för säkerhets skull försäkrar att det samtal vi nyss tvingats läsa hållits i en gymnasial ton, trots att det helt uppenbart i stället varit en uppläsning av en stolpig uppsats, har jag svårt att hålla mig känslomässigt neutral till texten. Jag frågar mig – har han över huvud taget provat att läsa några av de här replikerna högt? Har redaktören provat det? Kändes det som något någon skulle säga?
Här kan det möjligen låta som om det finns en anstrykning av Wodehouseisk formuleringsglädje på bekostnad av realism, men nej, det finns ingen språkekvilibrism att glädja sig åt här, inga vinnare; det är bara omständligt träigt. Som en perukstock som hört att det är modernt med charleston.
Jag kräver inte att allt tal i böcker ska låta precis som det gör på riktigt. Det är till exempel helt i sin ordning att folk väldigt sällan hummar, kommer av sig, slarvar bort sig i grammatiken, säger ”va”, hör fel och så. Men det är min bestämda mening att en författare, om det inte finns särskilda skäl till motsatsen, bör ägna en tanke åt vem det är som pratar och i vilken situation karaktären befinner sig. Är det för mycket begärt ens i svenska deckare?
Bokens karaktärer är nu inte begränsade till att göra saker och säga saker. De känner också saker. Det vet man eftersom författaren nogsamt talar om det. Då och då kan vi läsa att den ena eller andra karaktären känner en känsla. Jag tror att en del andra författare väljer att skriva sin text så att man av omständigheterna förstår att en person känner något visst utan att det etiketteras fullt så noggrant, men Larsson har sejfat och inte riskerat några missförstånd. Känner någon ilska eller sorg ska det stå det också. Det skulle hur som helst vara svårt att bygga upp känslan på något annat sätt eftersom känslan ofta kommer helt plötsligt. Hon kände sig plötsligt uttråkad. Ja, om sådant kommer helt plötsligt, vad ska en stackars författare ta sig till utom att ärligt redovisa vad som hänt? Helt plötsligt kände Mikael ett djupt missmod.
”Plötsligt” kan för övrigt vara ett av bokens vanligaste ord. Det mesta sker helt plötsligt.
Det här betyder inte att ett personligt anslag helt saknas i texten, det ska erkännas. Tvärtom tänker jag mig att det krävs en speciell typ av personlighet för att överanvända ”nissar” som nedsättande epitet i sådan omfattning vi ser här. Jag räknade till fyra eller fem olika nissar (informationsnisse, räknenisse, ekonominisse, finansnisse och möjligen redovisningsnisse). När ett sådant ord används flera gånger per sida är det inte bara fult, det är också onödigt. Vi fattar ändå att författaren är aggressivt inställd till alla som jobbar med ekonomi. Och möjligen till alla som inte är hederliga hamnsjåare eller grävande journalister på Södermalm. Jag återkommer till det.
Det finns så mycket att harmas över i språket att jag nu måste backa en bit för att få med allt det viktigaste. En del i det här med tilläggsorden är att Larsson synbarligen fått för sig att om det rent tekniskt går att lägga in ett adjektiv eller ett adverb, ja då måste man göra det. Behovsprövning verkar inte varit ett ord i hans vokabulär. Hittas inget adjektiv som riktigt passar, jamen då kan man alltid ta ett som inte riktigt passar. Det viktiga är att få in sitt extraord.
Det är ofta den objektiva berättarrösten som drar på med extraorden, så man kan inte förklara bort det med enskilda karaktärers egenheter. Men det kanske är den objektiva berättarrösten som egentligen är en spegling av en huvudpersons tankar? Nja, det där är faktiskt ett problem i sig. Berättarrösten är för det mesta just en objektiv närvaro som presenterar fakta, men så ibland – jag frestas skriva ”plötsligt” – serverar den värderingar med oklar avsändare.
Slutligen envisas Larsson med ett par litterära manér som jag vet är kända grepp i vissa genrer men som jag själv stör mig på.
Ett är att väldigt ofta nämna karaktärerna, även huvudpersonerna, vid både för- och efternamn. Eftersom två personer aldrig har samma namn i en skönlitterär bok finns det bara en Mikael och en Lisbeth, men likväl är det Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander hela jämrans boken igenom. Det tillför ingenting utom några extra sidor. Jag får väl vara glad för att vi inte fick mellannamn, mors flicknamn och folkbokföringsadress varje gång också.
Ett annat manér är att strö varumärken omkring sig. Ja, det kan i princip ses som ett sätt att skapa realism och närvaro i samtiden. I praktiken påminner det mest om produktplacering osubtil nog att diskvalificera sig även från Bondfilmer. Möjligen även från många reklamfilmer. Hon slog på sin iBook, öppnade e-postprogrammet Eudora och krypterade sitt mejl med programmet PGP. Sedan plockade hon fram sin Canon kompaktkamera. Ingen dator kan omnämnas utan att man får veta vilket företag som byggt den (ledtråd – om tillverkaren är Apple är användaren en av de goda), och stundom detaljeras också dess ingående komponenter. Nej, det tillför ingenting. Det är bara irriterande. När man ägnar sig åt sådant bör man dessutom ha bra koll på vad man beskriver. Larsson ägnar någon sida åt datorprestandaporr, och hur Lisbeths nya dator ”chockerade PC-förespråkarna och utklassade allt annat på marknaden”. Jag är ganska säker på att den prestanda han beskriver var respektabel 2003 när boken av allt att döma utspelar sig, möjligen även bra, men inte mer än så.
Men handlingen då? Det är väl den som är huvudsaken och inte språket? Jo, det ligger en del i det, och det skulle vid endast måttlig språklig undermålighet kunnat vara räddningen. Uppenbarligen har många fastnat för den. Själv är jag inte imponerad. Larsson tar ohyggligt lång tid på sig att bygga upp sin historia – eller så bygger han inte upp den alls. Det är inte trivialt att säga vad som är uppbyggnad varvat med vinterpromenader och vad som är en pågående historia. Större delen av de första trehundra sidorna har känslan av positionering inför att något ska hända, och jag måste mentalt ruska om mig för att inse att vad jag läser förmodligen inte är prologen till den spännande handlingen, utan den spännande handlingen. Men det är inte lätt att engagera sig i de wellpappfigurer Larsson förser oss med. Det promeneras och grävs i bakgrunder i det halvoändliga. Trots detta krävs det i slutändan, för att få till ett farligt läge, att i alla fall en av huvudpersonerna upprepade gånger fattar hisnande korkade beslut. Det talar sällan till en handlings fördel att den bygger på att någon gör uppenbart korkade saker; det är lite som när karaktärerna i en skräckfilm delar upp sig för att genomsöka mördarens mörka tillhåll var och en på egen hand. Det kan i och för sig vara ett medvetet stilgrepp, vilket styrks av att vi i ett avgörande ögonblick serveras en riktigt ostig one-liner. B-känslan är fullbordad.
Den som har läst boken kan här anklaga mig för att fara med osanning. Det händer visst en del dramatiska saker tidigare i boken. Ja, det gör det. Det utövas våld. Men förövaren är inte en person utan en karikatyr. I ett annat tidevarv hade han varit en rå sälle i svart kappa och slokhatt som gav sig på dygdiga ungmöer.
Karaktärsteckning är inte en av bokens starka sidor, vilket kanske inte kommer som en överraskning. Huvudpersonen Mikael är lite som Tintin, utan mycket till definierande drag alls, undantaget att han delar författarens avsky för alla som jobbar med ekonomi. Huvudpersonen Lisbeth å sin sida, ja hon ska ju vara lite udda. Visst, det är hon. Men hon ska också vara Sveriges främsta hacker. Ändå ser man henne sällan göra stort mer än att ladda ned färdiga crackprogram från nätet och snacka med andra som hackar åt henne. Hon ska vidare vara till autismens rand inbunden, men när det passar berättelsen bättre kan hon vara hur smidig och socialt väloljad som helst. Hon är en deus ex machina; hon kan göra vad som helst när som helst, och det är okej, för hon har svarta kläder och är konstig.
Larsson aspirerar av allt att döma på samhällskritik. Det är inget fel i sig med det i en underhållningsroman, om det görs snyggt. Men… ja, ni har ju redan gissat hur det är med det. Boken är uppdelad i olika akter, och inför varje akt serveras läsaren ett stycke statistik om kvinnofridskränkningar i Sverige. Så och så många har utsatts för övergrepp. Jag bestrider inte det allvarliga i dessa siffror, men de har ingenting med resten av boken att göra. Ja, grova kvinnofridskränkningar förekommer i boken, men just eftersom de övervägande är så utstuderade blir det bara konstigt att försöka koppla dem till läget i Sverige i stort. Konstigt och pretentiöst. Vad lär oss ritualmord om det mer utbredda våldet mot kvinnor?
Vidare har jag redan varit inne på den avsky för allt vad ekonomi heter som blottläggs i boken. Män som hatar kvinnor genomsyras av en politisk analys som lär uppskattas olika beroende på läsarens politiska hemvist. Själv vill jag här lämna det gymnasiala och hävda att analysen ligger på mellanstadienivå. Den går ut på att alla som leder ett företag och/eller jobbar med pengar är fähundar (ett nästan lika vanligt ord som ”plötsligt”). Ja, det är egentligen det hela. Möjligen är de fähundar som hatar kvinnor. De få undantagen från fähundsregeln måste kommenteras explicit, till exempel med att vederbörande hyser socialdemokratiska sympatier.
Från början tyckte jag att det var som en vänsterkarikatyr av samhället, men jag ändrade mig sedan. Det är som om dumhögern skulle ha gjort en karikatyr av hur tokvänstern ser samhället. Det är den utblick över det svenska samhället Larsson ger oss. Nyansrikt som ett schackbräde. På mellanstadiet hade en sådan analys kunnat passera, möjligen även början av högstadiet. Sedan borde man kunna prestera något inte fullt lika stendumt.
Jag hade knappast lagt ned den här energin på att såga Män som hatar kvinnor om den inte vunnit sådan popularitet. Här missar jag något känner jag. Jag förstår att boken först refuserades, men vad hände sedan? Vad är det man sedan har tagit till sig? Det usla språket? Det ändlösa promenerandet och arkivläsandet? Att ena huvudpersonen är piercad? Att författaren inte gillar ekonomijournalister? Jag fattar verkligen inte. Jag läste den på väg till jobbet, och de flesta morgnar var jag när jag kom fram arg över hur dålig den var – men inte bara det, utan även över att den vunnit sådana framgångar, synbarligen renons på förtjänster. Om det här är toppen av det svenska deckarundret, hur är då resten? Man borde inte behöva vara litteratursnobb för att vilja slänga Män som hatar kvinnor i papperskorgen.
Nu ska jag se filmen.
Förvånansvärt vettig 