Åter har jag varit på nyårsfrukost där man dels går igenom föregående års profetior och så kommer med nya inför det kommande året. Eftersom alla som inte var där förstås undrar vilka profetior just jag kom med – här är de! I alla fall de profetior jag kommer ihåg. Och ibland kanske med kommentarer.
Det kan hända att alla inte är väldigt genomtänkta.
Eftersom de som jag inte tänkte ut på väg till frukosten kläckte jag vid sittande bord.
Och tråkigt nog är många av dem ganska dystra. Men inte alla!
Hur som helst. I ingen särskild ordning:
Det kommer komma cyberattack(-er) mot mål i Sverige med materiella skador som följd.
Inte så djärvt gissat. Vi har redan sett det i Tyskland i alla fall. Det kanske redan har hänt i Sverige fast det hålls tyst om det.
Minst två opinionsundersökningar rörande svenskt medlemskap i NATO som visar fler för än emot.
Borde inte vara alltför avlägset om vad jag väljer tro är en trend håller i sig.
Minst ett svenskt dödsoffer i Mali och minst en opinionsundersökning som visar fler emot än för fortsatt svenskt deltagande.
Touaregerna är sannolikt bättre på att slåss än talibanerna, men hur mycket fajtande blir det? Ingen aning.
USA går över till SI-systemet!
I år är året!
Greklands regering annonserar avsikt att lämna euro-samarbetet.
Därmed inte sagt att de faktiskt lämnar.
Alliansen anklagar regeringen för att bryta mot andan i decemberöverenskommelsen.
För att få igenom mer av sin politik hittar regeringen på sätt att lyfta in den i budgeten. Alliansen blir arg och hävdar (inte utan rätt) att så var överenskommelsen inte avsedd att fungera.
Inget ytterligare konventionellt krig (där Ukraina räknas som konventionellt krig) i Europa 2015.
Ukraina kanske inte tar hela Rysslands militärmakt i anspråk, men Ryssland kommer inte vilja öppna en till front av konventionell krigföring mot en potentiellt stark motståndare samtidigt som angreppet mot Ukraina pågår, och det kommer det nog göra ett bra tag till.
Sverige erkänner Somaliland.
Det skulle kunna hända!
Nintendo går i konkurs
Ja vad sjutton. Det har väl inte gått bra för dem på länge? Har jag för mig. Wii U blev ingen succé utom hos mig som spelat mycket Mario Kart. Och nu börjar de prata om att de ska släppa en ny konsol. Luktar desperation tycker jag.
Sverige börjar krigsplacera folk i större omfattning än på senare tid.
Ingen aning om det finns planer på det, det är mer att jag själv har blivit varse att många som borde vara krigsplacerade inte är det.
LED kommer bli den helt dominerande lampformen som svenska konsumenter köper.
Någon form av kärnvapendeal mellan (åtminstone) USA och Iran.
Troligt? Jag vet inte. Men det verkar finnas folk som tror det. Och jag fick plötsligt för mig att det var för lite utrikespolitik. Jag hade inte ens profeterat kollaps i vare sig Argentina eller Venezuela.
Och så två som kanske är lite av högoddsare.
Det kommer utbryta heta politiska gräl om de franska subsidierna till Sverige under 30-åriga kriget. Var det rätt eller fel att ta emot dem?
Något ska man ju bråka om. Och det här är väl inte sämre än en del annat?
Vi kommer se, kanske inte heta gräl, men ett nyvaknat intresse för det heliga tyskromerska riket.
Jag är inte säker på om jag fick lära mig något om heliga tyskromerska riket i skolan. Kanske måste fråga Facebook om det.
Övrigt
Två profetior hann någon annan före med: att vi kommer få se deflation i Sverige (Gustaf S drog förvisso i med nio månader där jag försiktigt tänkt nöja mig med tre som tröskelkrav), och att, i min version, det i liten men märkbar skala kommer börja säljas insekter avsedda att ätas.
Jag erbjöd mig också att satsa den ohyggliga summan 20 kr mot Gustaf S profetia att småskalig vattenkraft kommer bli större än sol- och vindkraft. Och jag vidhåller det även om man inte pratar totalt installerad effekt utan bara nyinstallationer 2015. Och även om man inte låtsas om den låga tillgängligheten hos sol och vind. Modig jag är!
Jag kan inte med någon hederlighet påstå att jag tänkt klart om decemberöverenskommelsen, men jag lutar åt att den är det minst dåliga av tillgängliga alternativ.
Som jag varit inne på i tidigare inlägg hade vi, nu när SD aviserat sin avsikter att fälla allt som fällas kan, tre reella alternativ.
1: Fortsätta som i dag, vilket för överskådlig tid skulle göra landet helt oregerbart när SD agerar med just detta som syfte.
2: Gå ihop i en storkoalition, vilket på kort sikt skulle neutralisera SD men på lite längre sikt antagligen mumifiera politiken och dessutom göra SD och V starkare.
3: Snurra ihop någon form av överenskommelse om hur man röstar för att möjliggöra minoritetsregeringars existens.
Man har nu valt det tredje. Givetvis finns nackdelar med det alternativet. Men jag bedömer att nackdelarna är mindre än med de andra alternativen, och jag har inte sett någon framkasta ett alternativ 4 som löser allting utan nackdelar. Viktigt att påpeka är också att detta är inte sex partier som sätter demokratin ur spel för att komma åt SD. Sverige har länge, på gott och ont, fungerat tack vare iakttagande av diverse praxis. (Praxisar?) När SD väljer att ställa det på huvudet måste man på något sätt hantera situationen. När en aktör systematiskt bryter mot praxis måste i praktiken praxis förändras.
Det inställda nyvalet (i alla fall enligt denna veckas bud) innebär förstås att jag inte varvar upp någon egen valkampanj. Det finns dock ingen anledning att inte fortsätta med den blygsamt påbörjade bloggserien om försvaret, det är en alltför viktig fråga för att glömmas bort bara för att det inte är val i närtid.
Jag kan också notera att av de tre frågor som det nu meddelats att man ska hantera blocköverskridande var två (försvar och energi) mina profilfrågor inför senaste valet. Saknas bara skattereformen.
En lite jobbig grej inför den då stundande valrörelsen var att S-lägret tydligt föresatt sig att kleta SD på Alliansen, vilket borgade för en extra destruktiv valkampanj. Grälsjukan tycks inte ha gått ur; Löfvens stabschef twittrade alldeles nyss att ”Uppenbart att de borgerliga partierna verkligen fruktade ett extraval. Förståeligt.” Inte speciellt förtroendeskapande.
Den som oroat sig över att politiken ska smälta ihop en enda len stearinklump av samförstånd kan alltså sluta oroa sig. Socialdemokraterna tar fortsatt ansvar för att vi ska ha ett destruktivt samtalsklimat.
Publicerat i Politik, Val 2015 | Kommentarer inaktiverade för Julefriden. Eller julilskan.
Här har ni lite försenad helgläsning!
Förra inlägget handlade om varför man bör ha ett försvar. Om jag inte ändrar mig kommer nästa inlägg handla om när man bör ha ett försvar. Förhoppningsvis blir det skrivet under julhelgerna, men knappast i dag.
I stället får ni ett mellanspel som ni kanske redan har läst, eftersom det är en snart två månader gammal artikel. Bengt Ohlsson i DN skriver långt, läs- och tänkvärt om, ungefär, den urbana kulturvarelsens väg till hemvärnet.
Jag hade trott att den skulle gjort fler vändor på Facebook och så än vad jag såg den göra. Det kan förstås hända att jag lätt överskattar hur eftertryckligt dessa frågor slår an några strängar. Det är inte heller någon högljudd pamflett, utan resonerande skrivet.
Det är som mötet i dagiskooperativet eller bostadsrättsföreningen när ordföranden frågar om någon vill föra protokoll. Ingen vill göra det. Det blir isande tyst. Men förr eller senare är det någon stackars sate som säger att jag kan väl göra det. Och vi andas ut.
Skillnaden är att vi känner en vag tacksamhet mot den som åtar sig att föra protokoll. Men den som kväver en suck och säger okej, jag kan kränga på mig de gröna kläderna och sitta på granriset i skyttevärnet och speja ut över den grådaskiga ängen, med en hand på AK4:an, den människan föraktar vi.
Vi är ju fridens människor. Vill ingen något ont. Vi är humanister och demokrater och vi är emot dödsstraff och blodspillan. De som åtar sig att kränga på sig de gröna kläderna, kan det vara så att de innerst inne vill sänka någon med två skott i bröstet och två i huvudet?
Om du inte redan läst den här tycker jag du ska göra det. Det behöver inte vara i dag. Julhelgen är lång.
Innan jag börjar prata om inriktningar i försvarspolitiken tänkte jag börja med frågan vad vi ska ha en försvarsmakt till över huvud taget. Ja varför har man ett militärt försvar? Jag misstänker att många inte ställt sig den frågan.
Ett svar, och vad som har varit en stor del av det svenska svaret i ett antal år nu, är att man har det till internationella insatser. Som i dag vår insats i Mali. Jag tror i och för sig att svenskt deltagande i internationella insatser är mer bra än dåligt, men det är inte den delen av den militära tillämpningen jag tänker på i det här inlägget. Försvarsdiskussionen har mer och mer kommit att handla om territorialförsvar, och om jag inte säger något annat är det framöver det jag avser.
Man kan också ha försvarsmakten till att hjälpa till i civila katastrofer, som skogsbränder och fartygsförlisningar. Förut hade svenska försvaret den uppgiften, men inte längre. Det är hur som helst inget vidare argument för att ha en försvarsmakt. Det är klart att det är bra om den kan hjälpa till i civila katastrofer, men är det civil katastrofberedskap man är ute efter borde det vara billigare att satsa på det och skippa vapnen.
Krig?
Det är lätt att tänka sig att svaret är enkelt, man har en krigsmakt för att kriga med. (Varur en del drar slutsatsen att eftersom krig är dåligt så är det dåligt att ha en krigsmakt.)
Jag skulle snarast säga att man i det längsta vill undvika att använda sin krigsmakt till att kriga med. Försvarsmaktens huvuduppgift är förvisso att föra väpnad strid, men man måste hålla isär uppgift och syfte. Huvuduppgiften må vara väpnad strid, men huvudsyftena är att bevara politisk handlingsfrihet och att undvika krig.
Politisk handlingsfrihet
Den svenska försvarsmakten är just en försvarsmakt. Den som gjorde värnplikten när sådant fortfarande var aktuellt kan förmodligen vittna om att övningarna inte handlade om att anfalla några grannländer, det var försvar för hela slanten.
Men den som kan troliggöra att man är beredd att använda sin krigsmakt offensivt mot sina grannar har i någon mening trumf i den mellanstatliga politiken. Man kan då med mer eller mindre öppna hot påverka opinion och beslutsfattare i andra länder. Rysslands aggressiva uppträdande kring Östersjön ska ses i det ljuset. När man övar bombanfall mot mål i Sverige är det förstås träning för piloterna, men det är också och i första hand politisk kommunikation. Reta oss inte, vi vet var ni bor och vi har en rejäl påk. Ett land med ingen eller svag försvarsmakt blir extra mottagligt för sådana budskap.
Det här är alltså inte hypotetiskt hittepå, det pågår just nu. Flygningarna senaste nu i veckan bedöms visst från polskt håll vara riktade främst mot Sverige. Om det uppstår en mer allmän diskussion om Nato-medlemskap i Sverige kommer vi säkerligen utsättas för omfattande ryska påtryckningar, många av militär natur. Varje gång som någon då tycker att Sverige inte bör gå med i Nato för att inte ytterligare reta Ryssland så har Putin vunnit en liten militär seger – med nyttjande av sitt militära övertag mot Sverige, och utan att avlossa ett enda skott. På så vis får den militärt svage sin handlingsfrihet kringskuren.
(Det här är inte avsett som fullödig argumentation för att gå med i Nato, bara som illustration av nyttan med en försvarsmakt. Jag återkommer till Nato i senare inlägg.)
Självavskräckning
Det är inte ens säkert att man behöver simulera några fler bombanfall när man väl gjort det några gånger. Det finns något som kallas självavskräckning. Det är då bilden av en aggressiv och överlägsen granne på ett eller annat sätt satt sig så djupt att man censurerar sig själv för att inte reta grannen – även om grannen i vad det nu må gälla för stunden inte sagt ett knyst. För den aggressiva parten är detta ännu bättre än att besvära sig med att skicka upp bombflyget. I stället har man bara suttit fredligt på sin kammare och gjort särskild tillsyn på automatkarbinen utan att hota någon, och om andra anpassar sin politik efter en själv, ja det är väl deras beslut?
Till självavskräckning hör också resonemang av typen ”det är ingen idé att ha något försvar, vi har ändå ingen chans”. Det är ett uttalande man kan hålla med om eller inte, men du har förmodligen hört det sägas många gånger. Det kan vara värt att påpeka att det lär vara ett prioriterat mål för den ryska informationskrigföringen att sprida den föreställningen. Varje gång någon säger så vinner Putins militärmakt en seger, inte bara utan att avlossa ett enda skott, utan även utan att ens promenera ut från kasernen.
Det var ett himla tjat om Ryssland!
Ja, och det är för att inom överskådlig framtid är det Ryssland som står för det militära hotet mot Sverige. Det är ingen idé att låtsas något annat. Och jag har redan skrivit att vi inte ska låta det övergå i fiendskap mot det ryska folket.
Det svenska försvarets roll
Och vad ska då en svensk försvarsmakt spela för roll i det här? Man kan väl hota oss även om vi har ett försvar?
Ja det kan man, men det blir en väldig skillnad. Dels en skillnad i politisk tvåvägskommunikation, när vi för att ta ett exempel går upp med incidentberedskapen och möter simulerade anfall, precis vad vi inte gjorde under den så kallade ryska påsken förra året. Möter man upp med egna styrkor visar det att man har en beredskap och förmodligen inte kan hanteras hur som helst. Dels, och framför allt, om man har ett väldimensionerat försvar minskar sannolikt tendenserna att opinion och beslutsfattare anpassar sig efter någon annat stats agenda. Det är inte samma sak som att man alltid ska göra tvärtemot vad Ryssland eller någon annan vill, men det betyder att man anser sig kunna välja själv. Det tycker jag är värt en del.
Att undvika krig
Det kallas tröskeleffekt.
Olyckskorparna som säger att om Ryssland bestämmer sig för att med full kraft anfalla Sverige så har vi ingen chans, de har rätt. Att stå emot något sådant skulle antagligen kräva ett genommilitariserat samhälle, om det alls är möjligt. Jag brukar tala i försäkringsliknande termer, och att dimensionera för något sådant skulle vara en klar överförsäkring med skyhög premie.
Men det är också ett relativt osannolikt scenario. Mindre otroliga är begränsade operationer som inte syftar till att varaktigt ockupera hela landet, och som inte tar hela det ryska krigsmaskineriet i anspråk. Även för ett sådant scenario kan det vara svårt att bygga upp något som garanterar svensk seger. Det behöver dock inte vara nödvändigt. Det kan räcka att vara så pass stark att en presumtiv fiende inte finner det värt att gå till angrepp; kostnaden, tröskeln, skulle vara för hög. Det är en väldigt reell effekt men som jag ändå har känslan att många inte tänker på. Ändå handlade för Sveriges del kalla kriget till stor del om att avskräcka från angrepp, och först om det inte lyckades att vara beredd att sälja sig så dyrt som möjligt tills hjälpen kom.
En tröskel kan bestå av flera komponenter, men att helt skippa den militära biten är nog svårt om man vill att tröskeln ska fungera. I svensk säkerhetspolitik är en grundpelare också att vi förväntar oss att andra kommer till vår hjälp (mer om det i senare inlägg), men det anses ofta långsökt att andra skulle skicka trupp till undsättning om den angripne inte ens försöker försvara sig själv ordentligt. Man måste dessutom ha styrka nog att kunna troliggöra att man kan hålla ut tills hjälpen anländer.
Det tycks råda stor enighet om att en i god tid uppbyggd tröskelförmåga kan ha en avkylande effekt när folk börjar fundera på att tillgripa vapenmakt.
Sammantaget tycker jag att det här sammanfattar varför det är en bra idé att ha en fungerande försvarsmakt, även om man inte tänkt gå i krig. Ja, på sätt och vis just för att slippa gå i krig.
Låt vara att extravalet inte är formellt utlyst än; alla kör på antagandet att det blir så, och jag är inget undantag. Jag tar därför tillfället i akt att bekräfta att jag, om inget mycket överraskande händer, åter kommer kandidera till riksdagen för Centerpartiet i Stockholm.
I skrivande stund är det inte klart om listorna kommer göras om eller om man återanvänder höstens listor med bara minimala justeringar av detaljer som hunnit bli föråldrade. Jag misstänker att det blir det senare. Det kan jag i så fall förstå, det skulle vara svårt att hinna med en ordentlig ny nomineringsprocess. Det vore ändå synd; bland annat med hänvisning till det mycket fina resultat jag fick i höstens val tycker jag att jag skulle kunna argumentera för att flyttas upp några platser. Om inte annat för att visa att det i någon mening är lönt att rösta på mig. Men som sagt, jag kan förstå om man inte hinner med en sådan process.
Det finns förresten ingen som helst garanti för att det går lika bra den här gången som förra. Människor kan nog antas vara lite trötta på politik nu, och det är inte säkert att jag valt en röstmaximerande väg nedan. Å andra sidan kan det tänkas att några av mina väljare från förra gången kan tänka sig att slå lite på djungeltrumma den här gången. Vi får se!
Framåt se
Den som följt mig online efter valet har kunnat se att jag ägnat väldigt lite energi åt att vid varje tillfälle som ges basha Löfven-regeringen. Det är inte för att det inte varit motiverat att göra det, och det hör till det politiska livet. Jag har bara känt att det finns andra som gör det med större entusiasm än jag, i alla fall just denna höst. Jag tror inte heller att jag kommer fokusera min valrörelse på att attackera regeringen.
Åter, inte för att det inte vore motiverat. Jag kan föra till protokollet att jag tycker att mycket av den politik som S+MP hann presentera var inkompetent eller skadlig eller båda. Det är bara inte det jag helst pratar om. Jag hoppas kunna koncentrera mig på andra frågor.
Inriktning
Så vad tänker jag prata om, om jag får bestämma?
Det har bara gått några månader sedan vi hade valrörelse senast, och då hade jag utsett skattesystemet, försvaret och energipolitik till mina fokusområden. Det ligger nära till hands att köra samma uppställning igen, men det tänker jag inte göra.
Den här gången är min tanke att fokusera på försvarsfrågan. De andra två frågorna är fortfarande viktiga och skulle behöva tas itu med ordentligt, förmodligen blocköverskridande. Och det finns förstås en mängd frågor utöver dessa som också är viktiga och angelägna. Men försvarsfrågan är mycket brådskande och även ett område som politiskt dominerats av önsketänkande i alldeles för många år. Även om jag inte direkt är någon expert har jag dessutom genom att ha jobbat de senaste dryga fyra åren på FMV åtminstone någon insikt i verksamheten, rimligen mer än den genomsnittlige svensken.
Sålunda planerar jag ett antal inlägg om Försvaret; vad man ska ha det till, hur man gör, vad man bör göra. I grova drag.
Åtminstone tidigare har försvarspolitik inte varit någon vidare valvinnare. Möjligen ändrades det en liten, liten aning i senaste valet. Nu kan det ha blivit ännu lite mer poppis. Men även om jag naturligtvis som alla kandidater vill dra så många röster som möjligt är det inte därför jag utsett Försvaret till mitt fokusområde, utan för att jag tycker det är brännande angeläget och tror att jag kan prata strukturerat om det.
I somras pratade jag en del om kandidaturen i sig i mitt inlägg Kandidaturalia. Det mesta som står där torde fortfarande gälla, så har du inte läst det förut eller vill friska upp minnet – ja där är länken!
Och det får nog räcka som inledning av den här kampanjen.
Jag lär återkomma.
(Inläggets titel: en General Contact Unit från Culture-boken The Player of Games. Även om du inte röstar på mig kanske du blir sugen på att läsa en Culture-bok. Då är åtminstone något vunnet.)
Publicerat i Val 2015 | Kommentarer inaktiverade för Of Course I Still Love You
Jag har flyttat till samma ställe som förut!
När jag skapade den här bloggen 2008 hade jag ingen tanke på att den skulle ha ett lättihågkommet namn. Jag tror inte ens jag skrev någonstans på bloggen då vem jag var, utan jag tog helt enkelt ett av mina vanligare nät-alias. Och bloggens namn, Ape reft of his tail? Ett uttryck från samma bok som jag plockat namnet Horvendile från.
(Det är för övrigt Figures of Earth av James Branch Cabell. Jag brukar framhålla den som den bästa bok jag läst. Jag vet inte om den verkligen är det, men det är bra ibland att ha ett färdigt svar på sådant.)
Men nu är det annorlunda. Bloggen är inte längre anonym och jag använder den som en tung (och kanske tungrodd) del av de valkampanjer för mig själv som tycks återkomma med otippat korta mellanrum. Då tror jag det är mindre lyckat att ha en kryptisk adress som är svår att komma ihåg.
Därför har jag registrerat och kopplat dantilert.se till bloggen. Tack Magnus H för hjälpen. Den gamla adressen ska fortfarande funka, men jag kommer från och med nu och tills vidare att hänvisa till dantilert.se.
Jag byter också namn på bloggen. ”Ape reft of his tail” får finna sig i att ersättas av ”Förvånansvärt vettig”. Det var min fru Sofia som kläckte det, och jag vet inte om det är så himla bra, det kanske jag märker, men jag vet att jag gillar det. Det är inte oåterkalleligt förstås, men jag kör på det och ser hur verkar bli.
Som jag skrev för två inlägg sedan har det varit lite glest här ett tag, jag har haft svårt att hitta tid och i viss mån energi att skriva så mycket. Jag har gått och grunnat på två större inlägg, men inte förmått få ordentligt grepp om dem. Men nu blir det alltså valkampanj, och jag utgår från att jag kommer kandidera igen. Delvis därför ska jag prioritera bloggandet lite högre än på sistone. Ni ska nog inte förvänta er en flod, men en stillsam liten å kanske går att stampa fram med tiden.
(Inläggets titel: ett General Systems Vehicle från Culture-boken The Player of Games.)
Edit: Just ja. Om ni stöter på några tekniska konstigheter med bloggen nu efter bytet, säg gärna till.
Och en till sak jag glömde skriva: det går att betala för att få bort den reklam som jag tror dyker upp från och till, men det är inte speciellt billigt. Om ni tycker att reklamen är väldigt störande, säg till på ett eller annat sätt. Är det många som tycker så kan jag överväga att betala för att bli av med reklamen, men det finns många saker jag hellre lägger pengar på. Dock synd om folk låter bli att läsa pga störande reklam.
Det här är kanske självklarheter, men ändå, varsågod lite läge och vad jag tycker om det.
Om att det ska bli extraval tycker jag egentligen inte. Det positiva med det är att jag tycker att Löfven-regeringen farit fram med inkompetent och skadlig politik, och har vi en chans att hejda det så är väl det bra. Men Alliansen hade behövt en längre period för omtag. Ju längre någon sitter vid makten, oavsett vem, desto tröttare blir maktutövandet, desto mer är man bunden i gamla hjulspår. Självklart tycker jag att alliansspåren är betydligt mer bra än dåliga, annars skulle jag knappast gått med i Centern, men det fanns också vissa tecken på trötthet. Det hade varit mycket bättre om man fått i alla fall ett år för att pusta ut, hämta andan och komma tillbaka med ny energi och delvis nya idéer. Nu finns stor risk att man inte riktigt hinner med den processen. Även om jag tycker att Alliansens gamla spår är långt bättre än de rödgrönas nya så hade det med mer tid kunnat bli ännu bättre.
Men nu är det som det är. Och hur kommer det bli?
Det kan förstås hända mycket under en valrörelse, men det är inte direkt långsökt att tänka sig att efter valet finns ett högerblock och ett vänsterblock varav inget har egen majoritet, och så är SD vågmästare. I princip som i dag.
Hur ska man då hantera SD? Jag har länge varit skeptisk till att i alla lägen låtsas som att SD inte finns. Det leder till att de ständigt kan ha offerkoftan på sig och på sätt och vis ha rätt när de säger att etablissemanget blablabla. I stället borde de malas ned genom att få hantera alla frågor som andra partier måste ta ställning till. När jag hörde en lördagsintervju med Åkesson tidigare i år fick han bara frågor om invandringen. Det är som om Annie Lööf enbart skulle få frågan ”Kan du inte berätta igen om hur ni vill underlätta för småföretag att skapa jobb?”. Nej, de ska tvingas prata om andra frågor också.
Men det betyder inte att man måste släppa in dem i någon regering. Det är inte ett partis rättighet att få vara med i en regering för att man fått 13% av rösterna. Fråga Moderaterna den här mandatperioden hittills, eller Socialdemokraterna i den förra.
SD har ju också deklarerat nu att man tänker försöka fälla alla regeringar som inte går dem till mötes i invandringsfrågan. Eftersom inga andra partier har lust att göra det, och det på goda grunder, kommer det givet ett väntat valresultat att krävas att SD-frågan hanteras strukturerat om man inte ska ha ständig regeringskris.
Jag kan på rak arm se två sätt att lägga upp hanteringen, och båda sätten kräver någon form av mellanblocklig uppgörelse.
Det första sättet är att man kommer överens om ett sätt att votera så att en minoritetsregering kan existera. Det kräver att man på något sätt frångår hittillsvarande praxis.
Det andra sättet är att forma åtminstone budget, kanske även regering, över blockgränsen.
Det andra sättet, en storkoalition, är det många som längtande ropat efter på senare tid. Icke desto mindre tror jag att det vore en dålig utveckling, huvudsakligen av tre skäl.
En så bred koalition, vilket förändringsmandat har en sådan? Risken är överhängande att de båda sidorna av koalitionen slipar bort varandras förändringsförslag. Kvar blir bara ett utslätat, idélöst förvaltande.
Partier behöver tid i opposition för att kunna ta nya tag. En storkoalition tar bort den återhämtningen. Färden in i idélöst förvaltande blir än mer oundviklig.
En storkoalition skulle göra SD (och kanske V, vilka partier som nu lämnas utanför) till det enda alternativet för den som vill rösta på en opposition. Och ingen gillar en regering, speciellt inte efter mer än en mandatperiod. En storkoalition skulle på kort sikt neutralisera SD, men på längre sikt antagligen göra dem ännu starkare.
Det första alternativet, att fippla med röstandet, är inte heller bra. Det skulle tvivelsutan utmålas som att man gör allt för att hålla SD borta – och det skulle vara sant. Men något måste man göra, och jag lutar ändå åt att det är mindre skadligt än en storkoalition. Det borde gå att försvara genom att påpeka att anledningen till att man frångår praxis är att att SD själva i fientligt syfte struntar i praxis.
Det betyder inte att man inte kan komma överens om saker över blockgränsen. Det finns flera områden som är i stort behov av blocköverskridande överenskommelser. Men det är en sak; att gå ihop i en oformlig rubbet-mot-SD är en annan.
En av de saker som skulle behöva lyftas på allvar, gärna över blockgränsen om möjligt, är försvarsfrågan som jag tror att jag kommer ägna mycket uppmärksamhet de närmaste månaderna. Se det som en teaser eller en varning.
(Inläggets titel: ett Limited Systems Vehicle från Culture-boken Excession.)
Åter har det varit blogguppehåll. Jag har inte gett upp bloggandet, men det har hämmats av omständigheter vartill kan räknas eftervaltrötthet, familjeläge och allmän tidsbrist. Det är möjligt att det kommer fortsätta vara lågintensivt ett tag; vi får se.
När jag nu skriver några rader är det inte så mycket sakpolitik, utan mer politikpolitik.
Det är i skrivande stund några dagar kvar tills det är budgetomröstning och jag ser i stort sett samma frågor dyka upp gång på gång. Här kommer därför min FAQ till varför Alliansen inte släpper allt de har för händer och räddar Löfven-regeringen från ett besvärligt läge.
Borde inte Alliansen ta sitt ansvar och se till att inte SD röstar fram deras budget?
Nej det borde inte Alliansen göra. Så här funkar det: Regeringen har lagt en budgetproposition. Mot den står två budgetmotioner, Alliansens och SDs. Först ställs de senare mot varandra. Den som vinner den omröstningen ställs mot regeringens förslag. Praxis är att man bara röstar på sitt eget förslag; om det förlorar en omröstning lägger man därefter ned sina röster. Om alla följer praxis kommer alltså Alliansen att vinna över SD, och därefter förlora mot regeringen. Paniken nu stammar ur farhågan att SD bryter mot praxis och röstar för alliansbudgeten när den ställs mot regeringens.
Vad som högljutt föreslås vänsterifrån är nu att Alliansen för att undvika ett sådant utfall inte ska rösta för sin egen budget. Av rädsla för att någon annan skulle rösta på ens förslag ska man alltså låta bli att rösta på den politik man gått till val på. Vem som helst torde vara kapabel att inse att det är en löjeväckande idé.
Man behöver inte ens vara alliansare för att tycka det. På sistone har både Ulf Bjereld och, av alla personer, Lars Ohly, ryckt ut och påpekat att vänstersidan själva aldrig resonerat så i motsvarande läge. Det stämmer; det är utomordentligt väldokumenterat att när borgerliga regeringen i samma läge förra mandatperioden försökte få till någon form av blocköverskridande samarbete blev man bryskt avsnäst med att det minsann inte var oppositionens uppgift att hjälpa regeringen få igenom sin budget.
Om nu regeringen är så djupt oroad över SDs agerande att man tycker att andra ska rösta tokigt för den sakens skull kan man, som John Kåberg påpekade på Facebook igår, själv göra något åt saken: bryt själv praxis och rösta på SD-budgeten när den ställs mot Alliansen. Då kommer SD-budgeten ställas mot regeringens, och regeringen kommer vinna när Alliansen lägger ned sina röster.
Visst kan det bli lite motigt för regeringen att förklara varför man röstade på SD-budgeten. Men knappast värre än för Alliansen att förklara varför man inte röstade på sin egen politik.
Hur kommer SD att rösta då?
Det undrar jag om de ens vet själva. Jag vet det absolut inte. Men skulle jag satsa pengar på något så skulle jag satsa dem på att SD går emot praxis och fäller regeringsbudgeten.
Varför tror jag det då?
När SD kom in i riksdagen 2010 gjorde de stort nummer av att de inte tänkte ställa till med kaos. Visst störde de ordningen en del, inte minst med agerandet kring brytpunkten för statsskatt, men på det stora hela gjorde de som de sagt och satt någorlunda still i båten.
Efter senaste valet var tonläget ett helt annat. Nu skulle de andra partierna minsann tvingas kännas vid att SD fått ett (relativt) starkt stöd i valet. De har såvitt jag sett inte någonstans lovat att sitta still i några riksdagsbåtar. Vill man nu få genomslag, inte nödvändigtvis för sin politik men åtminstone för sin parlamentariska situation, så verkar det logiskt att fälla budgeten. Därför tror jag att de kommer göra det.
Men jag är väldigt långt ifrån säker.
I det här parlamentariska läget, borde inte i alla fall några av allianspartierna öppna för S-samarbete?
Ja det verkar väl logiskt och samförståndsmässigt? Men det finns några beaktansvärda invändningar mot det. I ingen särskild ordning:
Vad ska man samarbeta om? Låt vara att S före valet var mycket sparsamma med att tala om vilken politik man tänkte föra, men det man var öppen med gick till stora delar stick i stäv med kärnan i allianspolitiken. Ta till exempel arbetsgivaravgifterna för ungdomar, där man aviserat kollisionskurs. Eller för den delen att man gör sitt bästa (vilket förvisso enligt lagrådet är förjävla dåligt) för att dra ned på valfriheten i vården. Vilket utrymme för samarbete finns det egentligen? Om ”samarbete” är kodord för att Alliansen ska föra S-politik kan man kanske förstå om Alliansen kan behärska sin entusiasm.
Hur allvarliga är egentligen S med talet om samarbete? Dagen före valet stod S och gormade om att Alliansen begått väpnat rån mot Sverige. Betydelsen av sådana ändå ganska grova förolämpningar ska inte överdrivas, men inte heller underskattas. Den som säger så är antingen inte seriös med samarbetsinviterna, eller klarar inte av att tänka mer än ett steg i taget. Båda alternativen är fullt möjliga. Inget av dem lockar till samarbete.
Alliansen gick till val på att regera som Alliansen, men fick inte det mandatet av väljarna. S och MP gick till val på att regera, utan att närmare tala om hur eller med vem, utan sade bara att det där fixar sig. Man snackade inte heller ihop sig nämnvärt. Varför det skulle vara Alliansens ansvar att rädda dem ur denna självförvållade soppa har inte tydligt förklarats, speciellt inte när det skulle ses som ett solklart svek från alliansväljarnas sida.
Inte minst: antag att S lyckas dra in några allianspartier ett halvformellt samarbete. S kan då i olika frågor plocka stöd än från vänsterpartierna, än från högerpartierna. I praktiken och för överskådlig framtid skulle det garantera ett permanent S-maktinnehav. Det är förstås smakligt om man råkar vara Socialdemokrat; brist på lust att sitta vid makten har de aldrig utmärkt sig för. Som alliansparti kan man av lätt insedda skäl ha strategiska synpunkter på en sådan lösning.
I ljuset av dessa punkter kanske det framstår som förståeligt att Alliansen inte köar för att hoppa i Löfvens galna badtunna.
Inte en fråga, men det här med spelteori…
Nej, just det, inte en fråga, men jag vill ändå än en gång dra upp det här med spelteori. Eller, det är nog lite pretto att kalla det spelteori. Jag är själv inte direkt expert på spelteori. Vi kan i stället kalla det förmåga att tänka framåt och i om-fall.
Jag har på allvar börjat misstänka att ledningen i åtminstone S och MP är genuint usla på det. Jag skrev om det redan i samband med budgetbråket förra året (”När rosor bjuder på dans”). Och om det nu är så att S på allvar vill dra in Alliansen i samarbete – vilket i sig inte är långsökt – så är det verkligen bottenlöst oslugt att stå och yla om väpnat rån en dag före valet.
Alla vuxna människor är inte bra på sådant. Jag gick en gång en kurs i förhandlingsteknik, och jag säger inte att jag är någon stjärna på förhandlingar, men det blev i den kursen uppenbart att flera av de andra deltagarna, som både var vuxna och hade poster där man kunde förvänta sig annorlunda, i stort sett helt saknade begrepp om grundläggande spelteori och inte reflekterade nämnvärt över vilka incitament och förväntningar hos andra ens egna handlingar skapade. Riksdagspolitiker förväntar man sig nog mer av på det området, men likväl är en fullt rimlig förklaring till delar av regeringens agerande att man rätt och slätt suger på att tänka framåt.
Det kanske är bra för oppositionen, men jag lutar åt att det inte är bra för någon.
Nå.
Det får räcka så – nu är det ett försvarligt antal pepparkakor som behöver bakas.
Jag ska bara avslutningsvis meddela att jag med största sannolikhet nästa år, nominerad av Centerpartiet, kommer tjänstgöra som nämndeman i Solna tingsrätt. Det är ett ickepolitiskt uppdrag, men/och jag hoppas det ska bli intressant. Bäva, oskuldspresumpterade, I’m gonna be opartisk on you’asses.
Tillägg: Jag glömde skriva att emedan det är fullt möjligt att S verkligen vill ha ett allianssamarbete så är det lika möjligt att man vet att det i dagsläget inte finns några utsikter för ett sådant, och att allt tjat på Alliansen bara är taktik för att vrida uppmärksamheten från de egna problemen och klistra dem på Alliansen. Det skulle i så fall vara ett långt skickligare agerande än om man vore uppriktig, och därtill någorlunda framgångsrikt; till exempel har jag känt ett behov av att skriva det här inlägget, vilket annars inte skulle behövts. Även om det är andra personer i S-ledarskiktet nu än förut har partiet brukat vara en skicklig maktspelare, och att allt kokar ned till ett blame game riktat mot Alliansen är i själva verket långt från osannolikt.
Publicerat i Meta, Politik | Kommentarer inaktiverade för I Aten’t Dead
Jaha, främmande ubåt i Stockholms skärgård. Kanske. Och kanske inte. Jag vet förstås inte, och ska jag gissa så tror jag att vi aldrig får veta. Det är svårt att leta ubåt, så även om vi har eller haft besök är det nog rätt låg sannolikhet att vi får tag på den.
Det finns många som skriver betydligt mer initierat än jag om sådant, och jag är dessutom för långsam i svängarna, så jag ska inte ge mig på en massa spekulationer här och nu om precis vad som försiggår. (Synd bara att en av de vanligtvis mest välunderrättade källorna, @Twitt_Skipper på Twitter, själv är ute på sjön och deltar i operationen och sålunda inte kommenterar.)
Sådana överväganden hindrar inte andra, och gott så. Men när något sådant här händer, i en mycket vid betydelse av ”sådant här”, finns det alltid en liten andel spekulatörer som ser stor intellektuell ära i att vara tvärtemot. Eller inte alltid tvärtemot, men i alla fall motvalls. Det smickrar dem vanligen inte.
Jag har både på Facebook och Twitter sett folk som lanserar teorin hypotesen att det som försiggår i själva verket är en bluff iscensatt av Försvarsmakten för att få ökade anslag och driva Sverige in i Nato. Kanske inte alltid men ofta framställs det här som om spekulatören är ett litet snäpp visare än alla andra vilseledda får, inte helt olikt när man känner lukten av olja.
I princip är det alltså följande scenario som målas upp.
Några officerare bestämmer sig för att Försvarsmakten behöver mer anslag. Därför fabricerar de indicier på främmande makts undervattensverksamhet i skärgården. Detta gör de cirka en (1) vecka innan budgeten ska presenteras.
Jag har några frågor om det scenariot.
Verkar det inte vara väldigt dålig planering att sjösätta det med bara en enda futtig vecka till budgeten? Är det rimligt att tro att regeringen med så kort tid kvar ska lägga om hela budgeten för att ösa pengar över Försvaret? Hade det inte varit bättre att ta det några veckor tidigare, eller under valrörelsen? Det har trots allt ett bra tag pratats om att det finns tecken på undervattenskränkningar.
Hur många måste ingå i en sådan konspiration? Om allt är fejk måste det vara ganska många som vet att det bara är teater. Hur kan man vara säker på att alla håller tyst, helst för all framtid?
Hur ser förhållandet ut mellan risk och förväntad vinst? Vad händer om man blir avslöjad – inte minst, hur ser möjligheterna ut för enskilda skyldiga att arbeta kvar i Försvarsmakten? Om man nu tror att de har sådana skrupler, vad skulle konsekvenserna bli för Försvarets förtroendekapital? Är dessa risker värda hoppet att få (förmodligen högst marginellt) ökade anslag?
Och detta framstår alltså som mer sannolikt än att Försvarsmakten på riktigt anser sig ha goda skäl att misstänka intrång av främmande makt?
Jag ska dra en chansning här. Det skulle inte förvåna mig om de personer som sprider sådant här har stort överlapp med de personer som brukar prata i termer av ”Big Pharma”.
Det finns flera aspekter att tänka på här. Ta till exempel när Migrationsverket häromsistens meddelade att det behövdes mycket mer pengar för att klara den uppgift man hade. Visst sparkade några bakut, men det handlade mycket om att uppgiften borde ändras. Migrationsverket sågs ändå som en relativt objektiv förmedlare av information. Men så fort Försvarsmakten säger något liknande, då hoppar det fram konspirationsteoretiker en masse. Det är en smula sorgligt. Jag kan naturligtvis inte gå i god för alla FM-anställda, men min uppfattning är att den svenska militären är en mycket lydig myndighet. Visst har man egna uppfattningar och önskningar, men när det kommer politiska direktiv böjer man sig dubbel för att försöka uppfylla målen. Varifrån kommer den här fördummande och fördummade slentrianmässiga misstron? Från Hollywood?
Alltså, det är en sak att Försvarsmakten inte är öppen med allt man vet och gör. Så måste det vara, även om man kan ha berättigade synpunkter på var gränserna dras. Men en sådan här konspirationshypotes är något helt annat.
Wiseman publicerade också igår en artikel som kan tjäna som god sammanfattning av rysk informationsverksamhet, för den som inte redan läst sig trött på sådant: http://www.expressen.se/nyheter/foljer-klassiskt-recept-for-desinformation/
Jag vill påstå att den är relevant i sammanhanget. Inte så att jag menar att alla måste vifta med svenska flaggan så fort en svensk soldat syns vid horisonten. Men den som sprider sådana här konspirationsteorier blir de facto, medvetet eller omedvetet, en kugge i det ryska informationskrigsmaskineriet.
Det får man vara. Lyckligtvis är det tillåtet att säga i stort sett vilka dumheter som helst.
Men jag vill påtala att skälen till att känna sig smart när man gör det är synnerligen svaga.
Det kan förstås, rent teoretiskt, faktiskt vara så att allt är en svensk FM-konspiration. Det kanske visar sig att det var så det var. Då får jag sitta här och se godtrogen och naiv ut sedan efter att ha uttryckt mig förklenande om konspirationskompaniet.
Det är en risk jag är beredd att ta.
För några år sedan behövde jag i jobbet då och då åka en sväng till Ystad, och distansmöte var inte ett alternativ. Det var lyckligtvis ingen stor grej. Goda flygförbindelser gjorde att jag kunde klara resan och vara hemma igen på en normal arbetsdag. Hade jag inte kunnat ta flyget utan varit hänvisad till tåg skulle det inte gått att göra på en arbetsdag. För företaget blir det förstås både högre direkta kostnader och lägre effektivitet om det kommer in övernattningar i bilden. För mig personligen hade det inte varit hela världen. Jag hade kanske missat någon kvällsaktivitet, men på den tiden var jag ensamboende och barnlös och en bortanatt var inte mer besvärlig än att det blev mer post att ta in nästa dag. I dag är det annorlunda. Inte så att jag aldrig kan vara bortrest, men det blir ett helt annan logistiskt maskineri när det ska pusslas med förskola och angränsande tillvaro.
Tänk på det nästa gång du ser eller hör något hånfullt uttalande om affärsresenärers behov. Javisst, företagens vinster är en del i det, och till på köpet en högst legitim del. Men det är också småbarnsföräldrar som gärna vill kunna sköta både jobb och familj. Se dig om nästa gång du är på vilket företag som helst. Det är hög sannolikhet att du ser betydligt fler småbarnsföräldrar än cigarrökande, punschdrickande rovriddare i hög hatt. Det är dessa småbarnsföräldrar som är människorna bakom det ansiktslösa näringslivet.
Om man nu lägger ned Bromma kommer inte allt inrikesflyg upphöra för det. Men det är inget snack om att det blir ett stort avbräck. Brommas kapacitet för starter och landningar är mindre än men i samma storleksordning som Arlanda, och Arlanda har kapacitetsproblem som det är redan i dag. Jag har misslyckats med att ta reda på hur lång tid det tog från planeringsstart till trafikstart på Arlandas bana 3, men vi kan känna oss trygga i förvissningen att någon ersättningskapacitet för Bromma lär inte gå att skaka fram till när de rödgröna vill lägga ned flygplatsen.
Det har skrivits en del om hur många tusentals jobb ute i landet som kommer att gå förlorade om flyget på Bromma stryps. Jag kan inte bedöma hur korrekta dessa siffror är, men att Bromma är viktigt för landets kommunikationer kan det knappast råda tvivel om. Stockholm å sin sida må ha sina problem, men för hög transportkapacitet lär inte komma högt på problemlistan.
De här jobben och den förlorade effektiviteten har en miljöbaksida också. Alla miljöåtgärder kostar inte pengar, men en del gör det, och jag törs påstå att människors vilja att betala för bättre miljö står i relation till övriga ekonomiska förutsättningar. Det är när man upplever att vardagen går ihop som man är som mest intresserad av miljön.
Det betyder inte att tillväxt alltid ska gå före miljöhänsyn, men att helt bortse från att kopplingen finns är att skjuta sig i foten. Man bör välja sina miljösatsningar kanske inte bara, men till stor del efter effektivitet. Jag återkommer till det.
Bostäderna då? Det ska ju byggas bostäder på Bromma. Det är väl bra? Stockholm behöver bostäder!
Ja, det stämmer att Stockholm behöver bostäder. Men Alliansen har redan lagt fram förslag för att bygga, om jag minns rätt, 140 000 – 160 000 bostäder. Om Miljöpartiet et al verkligen var intresserade av att få fram bostäder kunde de låta bli att ständigt rösta nej till förslag om byggande. I själva verket är det svårt att hitta några som är mer negativa till byggande än MP och V. Bostäder är i detta fall bara ett svepskäl för att bli av med flyget.
Detta särskilt som det inte är enkelt att bygga på Bromma flygplats. Marken är platt, men där slutar väl fördelarna. Den är också kraftigt kontaminerad. Efter vad jag hört krävs en mycket, mycket omfattande sanering. Det går säkert att göra, men det kommer ta lång tid och bli rejält dyrt. Bromma är inte ett bra val för att komma tillrätta med en galopperande bostadsbrist.
Miljön då? Som vi redan varit inne på. Flygplan släpper ut en massa koldioxid!
Ja, det gör de. Men hur mycket egentligen? Enligt Transportstyrelsen står inrikesflyget för ungefär en procent av Sveriges koldioxidutsläpp. Transportsektorn som helhet står för runt en tredjedel. Inrikesflyget alltså, högt räknat, en trettiondel av transportsektorn.
Då ska man också komma ihåg att Sverige, tack vare vattenkraft, kärnkraft, vindkraft och annat förnybart redan ligger lågt i koldioxidutsläpp. Den där procenten är alltså i absoluta tal mindre än vad en procent skulle varit i de flesta jämförbara länder. Sverige är också ett relativt stort och glest befolkat land. Transporter kommer alltid att vara en del av den svenska verkligheten.
Det är angeläget att tackla växthuseffekten. Men jag har svårt att se att bråkdelar av en procent av redan relativt låga utsläpp skulle vara värt att strypa inrikesflyget för, med alla negativa effekter det skulle få. Ökad låginblandning av biobränslen i bilars drivmedel skulle antagligen ge betydligt större effekt till lägre kostnad, för att bara nämna något.
Det finns för övrigt flera företag i Sverige som jobbar på att få fram bättre processer för biobränslen. De tenderar att inte ligga i Stockholm. Gissningsvis skulle de drabbas av strypt inrikesflyg. Synd.
Men säkerheten! Det måste ju vara vettlöst att ha en flygplats så nära tättbebyggda områden!
Ja, flygplan ramlar ned ibland. Det händer. Men det händer inte ofta. Bromma har varit igång länge, och jag tror inte att det hittills störtat ett plan så att någon på marken i flygplatsens omedelbara närhet fått sätta livet till. (Har jag fel så påpeka gärna, skulle vara intressant att veta.) Flygsäkerheten i dag och i morgon lär också vara bättre än igår. Och obs, jag bor och skriver dessa rader i ett högt hus några hundra meter från flygplatsens och i dess direkta siktlinje – jag tror att det på ren svenska kallas to put my money where my mouth is.
Vi vet redan att det är mycket farligare med biltrafik än med flygtrafik, men det är kanske tåget som är den mer intressanta jämförelsen. (Obs dock att även tågtrafiken har svåra kapacitetsproblem, att bara pang bom få fram ersättningskapacitet där är inte möjligt.) Tåg är ett mycket säkert transportslag. Ändå dör det runt tjugo personer om året i tågolyckor. Där inkluderas människor som blir påkörda, men självmord är exkluderade.
Det lär inte vara tjugo personer per år som dör i inrikes flygolyckor. Små privatplan störtar då och då, men det är inte dem huvuddelen av diskussionen rör.
Och ja, man borde räkna dödsfall per personkilometer. Jag tror inte det ändrar bilden; att gå över till tågtrafik har fördelar, men skydd mot olyckor är nog inte en av dem.
Så alltså.
Att lägga ned Bromma skulle få allvarliga återverkningar både för ekonomin och för de vanliga människor som utgör ekonomin. Det är knappast effektiv miljöpolitik, sett till insatsen. Det är inte en effektiv lösning på bostadsfrågan, och det verkar inte vara någon uppenbart säkerhetshöjande åtgärd.
Kvar har vi plakatpolitik, om man nu bestämt sig för att flygplan är onda. Men det får vi i alla fall ge MP, V och de andra. Plakatpolitik är de bra på.
Jag har legat lågt här sedan valet. Jag ser det som lite semester. Det betyder inte att jag slutat tycka saker, men jag har också skaffat mig ännu ett utlopp för när jag bara tycker lite mer kortfattat, eller vill dela en länk eller så. Saker jag inte ids göra ett helt inlägg av, men ändå vill uppmärksamma. Jag har helt enkelt skaffat en Facebook-sida som heter ”Dan Tilert – politik”; lite fantasilöst kanske, men åtminstone informativt. Man kan säkert söka sig fram till den, men här är direktlänk: https://www.facebook.com/DanTilertPolitik
Om du inte redan har fått nog av mitt tyckande kan alltså ett like på den sidan vara motiverat.
Jag gör en del sådant på Twitter också (@DanTilert), men där är det uppblandat med ickepolitik, allmänt trams (motsv statusuppdateringar) och kommentarer på andras inlägg.
Men just i dag tänkte jag skriva ett inlägg här, och med sedvanlig tondövhet hoppar jag helt över den dagsaktuella debatten och kör föräldraförsäkringens individualisering ett varv till. Den debatteras kanske inte så omfattande just i dag, men det poppar upp lite då och då i mitt flöde, och tyvärr tycker jag att många liberaler behandlar frågan lite ogenomtänkt. Jag är van vid att ickeliberaler resonerar dunkelt, men det är extra synd när just liberaler gör det.
Det mesta som jag skriver här har jag skrivit förut, men kanske inte här och inte allt på samma ställe. Jag ger er – sammanfattningen!
Jag har alltså länge argumenterat för att föräldraförsäkringen bör individualiseras, alltså delas lika mellan föräldrarna. Det betyder inte att man inskränker antalet dagar man får vara hemma med sitt barn, utan att man inskränker antalet dagar det är möjligt för den ena av föräldrarna att få betalt av staten för att vara hemma med sitt barn. Viktig skillnad. Varför då göra denna inskränkning?
För att jag tror att dagens konstruktion är en viktig förklaring till att kvinnor missgynnas i arbetslivet. Inte den enda förklaringen, men en viktig. Så länge kvinnor i snitt stannar hemma längre med barnet än män är det rationellt för arbetsgivare att satsa mer på män än på kvinnor. Så länge det är så kommer män i snitt att tjäna mer än kvinnor, vilket ger ett ekonomiskt incitament för enskilda familjer att låta kvinnan vara hemma längre. Vilket gör det rationellt för arbetsgivaren… ja, vi har en fin rundgång här.
Det kommer alltid finnas muppar som av irrationella skäl vill missgynna kvinnor och andra. Men i det här fallet är det inte fråga om att någon har en dum fördom, utan det är helt rationellt att missgynna kvinnor. Fördomar är svåra att komma åt, men rationella överväganden kan vara enklare.
Det här är inte hittepå. Sambandet har uppmärksammats, bland annat av The Economist, som pekar ut den långa föräldraledigheten som delförklaring till att svenska kvinnor har det motigare i arbetslivet än på en del andra håll.
Givetvis ska familjer själva få bestämma hur länge föräldrarna ska stanna hemma. Men varför ska staten betala för ett system som upprätthåller snedvridna förhållanden i arbetslivet? Ett skäl är att individualisering är antiliberalt förmynderi, uttrycks det högljutt från liberalt håll.
Men då har man gjort det väldigt enkelt för sig.
Det handlar som sagt inte om att förbjuda någon att vara hemma. Det handlar om att begränsa en bidragsutbetalning. När blev bidragsutbetalningar synonymt med den liberala linjen? I så fall borde vi tjugodubbla barnbidraget. Vips kan en förälder vara hemma hur länge som helst. Är det den ultimata liberala reformen? Det borde det vara, om det nya liberala är den positiva rättigheten att staten ska betala oss för att vara hemma. Max frihet!
Jag raljerar här, men inte så mycket. Ja, en individualiserad föräldraförsäkring skulle i praktiken begränsa en del människors handlingsutrymme. (Inte så mycket som man skulle kunna tro, den ekonomiska uppoffring som skulle krävas för att hålla kvar vid ickejämnt uttag är i många fall inte mer än motsvarande turbon på nästa bil.) Men det skulle alltså ske genom att de inte får lika mycket statliga bidrag, inte genom att någon förbjuder dem från att vara hemma.
Så har jag alltså argumenterat länge, och jag tycker fortfarande att argumentationen i sig är korrekt. Men nu har jag backat en bit. Skälet är inte någon principiell omsvängning, utan snarare att även jag är skyldig till att ha gjort det lite för enkelt för mig. För standardfamilj 1A funkar nog en individualisering bra. Att alla familjer inte ser ut så är givetvis ingen nyhet, men tills för inte så länge sedan har jag skjutit det lite framför mig; jag har tänkt att det där går förmodligen att ordna med listigt utformade regler.
Men när Centern för ett tag sedan började förespråka att föräldrapenningdagar ska kunna överlåtas på andra än föräldrarna började jag fundera lite mer konkret: hur skulle sådana regler se ut? Alltså regler som håller fast vid syftet med individualiserad föräldraförsäkring men ändå inte supersabbar tillvaron för familjer som inte passar in på den standardfamilj som implicit antas när man pratar individualisering.
Och jag vet inte. Jag vet inte hur man skulle utforma sådana regler.
Kanske går det. Kanske går det inte. Och även om jag alltså fortfarande tycker att grundidén är god så avstår jag från att propagera för att genomföra individualisering tills det problemet är löst.
Hela det här resonemanget landar alltså i att jag avvaktar kraftfullt. Men det är väl så det är; all politik är inte djärva reformer.
Kommunvalet i Stockholm är nu räknat och jag skramlade ihop 26 kryss i det.
Långt efter riksdagsresultatet, men ändå inte illa, med tanke på att
a) Jag har knappt nämnt att jag stod (lååångt ned) på kommunlistan.
b) Jag har inte personkampanjat en endaste hektojoule i kommunvalet. (Jag har kampanjat många joule i kommunvalet, men inte som personvalskampanj.)
c) Det är i nivå med det antal kryss jag trodde var rimligt att förvänta sig för min riksdagskampanj.
Så jag vill bara säga, ifall någon kryssmedskyldig läser det här – tack för även dessa kryss!
Publicerat i Val 2014 | Kommentarer inaktiverade för Nära Sundbyberg där jag bor
Man är nästan alltid tvåa när man skriver om utvecklingen med Ryssland. Saker händer fort nu. Det var bara någon dag sedan som Ryssland såvitt det går att bedöma kapade ett litauiskt fartyg på internationellt vatten. Jag kände mig länge rätt säker på att en eventuell aggression mot Baltikum skulle vänta tills man har Ukraina mer under kontroll. Det kan fortfarande vara planen; mycket av vad som sagts och gjorts från ryskt håll på sistone kan främst syfta till att behålla initiativet och se till att Väst (EU, Nato, USA) ständigt är förvillat (förhoppningsvis är det så den ryska ledningens lättsamma tal om kärnvapenattacker ska förstås). Den här texten kan vara inaktuell i samma ögonblick som den publiceras.
Men jag skriver den ändå, och den handlar om hur jag tror att det nya läget mellan Väst och Ryssland bör hanteras. I mycket grova drag.
Jag har redan skrivit att vi behöver uppgradera vår militära förmåga. Det gäller inte bara rent territorialförsvar. Försvarsdoktrinen både i Sverige och vår nära omvärld bygger på att någon annan ska komma till hjälp, alternativt att man själv ska komma till hjälp om någon granne får det svårt. En sådan expeditionär förmåga saknas dock hos de flesta länder. Det måste åtgärdas. På riktigt kort sikt är det nog inte jättemycket som går att göra, utan det är bara att hoppas på det bästa en tid framöver; att bygga upp militär förmåga tar tid.
Mer än så tänkte jag inte skriva just nu om det traditionella kulor-och-krut-försvaret. Det kan aldrig få vara det enda man ägnar sin uppmärksamhet åt, vare sig på kort eller lång sikt.
En annan beredskap som måste byggas upp är civilförsvaret, som chanserat farligt mycket på senare tid. Putin kommer bara tillgripa vapenmakt om han tycker att det behövs. Insatserna är betydligt lägre när det kommer till riktade aktioner för att störa eller slå ut sårbara samhällssystem. Jag är skeptisk till att Sveriges beredskap för sådant är god. Det gäller för övrigt inte bara myndigheter; jag tycker att man som privatperson har en viss skyldighet att förse sig med materiel så att man klarar åtminstone några dagar av allvarligt störd infrastruktur.
Här lever jag inte alls som jag lär. Min personliga beredskap är… ja, lägre än till exempel för vem som helst som är förberedd för en fjällvandring. Ska åtgärdas. Vilken dag som helst.
En fördel med att rusta upp den civila beredskapen är att man inte bara har nytta av den ifall Putin får för sig något. Det kan ju faktiskt bli solstorm. Eller något annat. Och då sitter jag här och har inte ens en dieselgenerator till dvd-spelaren.
Ur ett ryssperspektiv handlar både militärt och civilt försvar om att vara beredd på det värsta, som vi innerligt hoppas aldrig ska inträffa. En god beredskap minskar i sig risken för inträffande, även om risken aldrig helt kan elimineras. Finns det andra åtgärder man kan vidta för att minska risken?
(En åtgärd som i någon mening skulle fungera vore att helt enkelt ta Putins parti. Jag lämnar den möjligheten utan vidare kommentar.)
En väg skulle kunna vara sanktioner. Om man i möjligaste mån vill undvika militär konfrontation med Ryssland, och det vill man givetvis, är sanktioner ungefär det instrument som står till buds. De sanktioner som tagits i bruk hittills har dock över lag varit påfallande tama. Så bör vi trappa upp dem?
Sanktioner är svårhanterade. Sanktioner riktade mot nyckelspelare, som vi mest sett hittills, har inte haft någon märkbar effekt. Inför man bredare sanktioner måste man fundera på vad syftet med dem är. Är det att befolkningen ska vända sig mot det styrande skiktet? Det har nästan aldrig fungerat och är antagligen fåfängt. Effekten kan bli den omvända, inte minst om man som den ryska ledningen är skicklig i informationskrigföring. Ett annat problem med sanktioner är att det ofta är svårt att veta när man ska avveckla dem. Plus förstås det uppenbara problemet med att de drabbar individer som inte är skyldiga till vad Ryssland som stat gör. Och att man som allmän princip bör välja öppenhet före slutenhet.
Trots allt detta lutar jag åt att vi bör införa hårda och breda sanktioner. Jag är inte tvärsäker, men jag lutar åt det. Huvudskälen är två.
1: Som svar på Putins ständigt stegrande aggression. Undfallenhet har hittills bara uppmuntrat honom till allt vidlyftigare äventyr. Det måste kosta att ge sig på sina grannar, och vill vi undvika krig (vilket vi som sagt & självfallet vill) är det sanktionssvaret vi har.
2: Kremls mål för ganska lång tid framöver är att satsa, om jag minns rätt, 25% av statsbudgeten på sin militär. Vi bör göra det svårt för dem.
Ryssland får en stor del av sina intänkter från att sälja gas och olja. Förutom att kraftigt begränsa Rysslands tillgång till internationella kapitalmarknader (vilket förmodligen inte har så stor effekt på kort sikt eftersom Ryssland byggt upp en strategisk reserv för att klara just sådana åtgärder) bör vi så fort det bara går sluta köpa olja och gas från Ryssland.
Ja, jag tittar på er, Tyskland. Och en bunt andra europeiska länder också.
Om inte annat skulle det i den bästa av världar kunna bidra till sänkta koldioxidutsläpp. Om jag får sitta här och önska mig ponnyer.
Vad vi absolut inte ska göra är att börja kalla hem ambassadörer. Att ha fungerande diplomatiska kanaler är enormt viktigt, särskilt under dåliga tider. Det kan vara så att det just nu inte finns mycket att prata om; Putins regim har på senare tid i stort sett enbart kommunicerat med lögner och med eldrör. Men det kan komma andra tider, och då duger det inte att det inte finns något nummer att ringa. Ryssland var för inte så himla många år sedan en partner, och kan bli det igen.
En annan sak som är viktig på lång sikt är att inte blanda ihop det ryska folket med den ryska ledningen. Den nuvarande ryska ledningen med sin nuvarande inställning har utsett Väst till sin fiende, och det i sig ligger bortom vår kontroll. Vad vi inte får göra är att därför se Rysslands befolkning som vår fiende. Här finns inget stort svepande åtgärdsprogram, utan bara (nåja, bara och bara) en massa saker som att inte uttala sig nedsättande om ryssar. Jag har hört väldigt lite av sådant, men andra rapporterar att de hör det betydligt mer. Man kan förstås tycka att ”var inte en drummel” är en anvisning som inte skulle behöva ges, men det skadar nog i alla fall inte.
Vidare, att inte förutsätta att den ryss du råkar möta spritter av iver att dra ut på erövringsstråt. Tyvärr måste nog det akademiska utbytet med Ryssland begränsas när det gäller områden med försvarstillämpning, men vi ska fortsätta att välkomna ryssar som vill komma till Väst och studera. Eller jobba, för den delen. Eller bara turista. Le mot dem. Var vänlig.
När jag börjar med att prata om hur vi på diverse sätt måste rusta, militärt, civilt och ekonomiskt, för att ha beredskap mot rysk aggression, låter det kanske futtigt och obetydligt att sedan säga att vi inte ska vara dumma mot ryska medborgare. Men jag tror verkligen det är jätteviktigt. Rustningen måste vi med hänsyn till utvecklingen genomföra. Men vi måste också hoppas att det kommer en annan dag, med en annan attityd från Kreml. Då ska vi välkomna det, och vi ska inte ha byggt upp ett onödigt och kontraproduktivt kulturellt fiendeskap med det ryska folket.
Och det är förstås en tanke med att jag börjar prata om de obehagliga måste-sakerna, och avrundar som jag gör. Bilden vi ska ha är inte att vi går in i evig vinter, utan att det här är en situation vi måste hantera men att vi hela tiden hoppas och är beredda på att det töar.
Valet är över! Ifall någon missat det. Jag har, bland annat för att dottern kräktes salut på mig, inte kunnat blogga om det förrän nu. Fördelen med det är att kryssräkningen till Riksdagen nu är i det närmaste klar.
Först hade jag tänkt göra en allmän analys av det rikspolitiska landskapet nu, men antingen struntar jag i det – alla andra skriver redan om det – eller så tar jag det i ett separat inlägg. Här koncentrerar jag mig på resultatet för Centerpartiet och för mig själv.
Jag tar dock omvägen via den avgående regeringen. Att Alliansen lämnar ifrån sig regeringsmakten var med valresultatet oundvikligt. Det finns minst två personer i den avgående regeringen som snart kan vara saknade.
Den ene är förstås Anders Borg. Han har inte varit en odelat god kraft; en rejäl black om foten är att regeringen under honom så flagrant låtit förfallet i det civila och militära försvaret fortgå. Det är, förvånar sig nog ingen över att jag säger, inte okej.
Det har inte heller saknats tillfällen att klaga över bristande reformvilja. Men då jämför man inte med tidigare finansministrar, utan med en tänkt idealministär.
Faktum kvarstår att Borg enligt samlade internationella bedömningar varit närmast exempellöst framgångsrik. Valet av stimulanser och deras tajming har av allt att döma skötts utomordentligt skickligt. Det är svårt att uppbringa någon jämförbar ekonomi som klarat finanskrisen med efterföljande lågkonjunktur bättre än Sverige, och till icke ringa del är det Borgs förtjänst.
Den andre är… ja för tio eller ännu mer tjugo år sedan trodde jag aldrig jag skulle säga det här, men den andre är Carl Bildt. Jag uppskattar visserligen hans vassa tunga, men hans viktigaste bidrag har varit förmågan att tala klarspråk när andra – framför allt andra i EU – mumlar otydligt i skägget. Jag vet att just detta också gör att många är glada att se honom gå, men jag känner mig säker på att Sverige kommer tappa positivt inflytande i omvärlden nu, oavsett vem som efterträder honom. Även här verkar många internationella tyckare, som inte är så fast i den svenska partipolitiken, dela den bedömningen.
Så om Centerns valresultat. Ja, Centern och Alliansen förlorade riksdagsvalet, inget snack om den saken. Det tycker jag är… beklagligt. Inte oväntat givet en lång tids opinionsmätningar, men beklagligt. Det finns ändå flera ljuspunkter för just Centern.
Vi tappade i riksdagsvalet, jämfört med föregående val. Inte oväntat, regeringspartier brukar gå bakåt. Vi klarade oss dock klart bäst av alla borgerliga partier och är åter näst största borgerliga parti. Min uppfattning är att vi gjort detta i en valrörelse som från Centerhåll dominerats av positiva budskap om vad vi har gjort och vad vi vill göra, och att vi hållit en ideologiskt tydlig profil.
(Därmed inte sagt att det inte också funnits angrepp på motståndare – inte fel i sig – eller att den liberala ideologin varit renodlad. Vi rör oss med relativa termer här.)
Annie Lööf har också i mångas ögon blommat ut som en stark och driven politiker. Det är nog inte överdrivet centerchauvinistiskt att i dag räkna henne som den tongivande oppositionspolitikern på riksplanet. I och med allt detta hoppas jag nu att den period då Centern mest fått svara på frågor om pågående kris (äkta eller påhittad) ska vara över.
Vidare har Centern faktiskt gått framåt både i Stockholms kommun och landsting. Det är svårt att vara tvärsäker på att ett valresultat hänger intimt ihop med det arbete man gjort i föregående mandatperiod, kanske särskilt för små partier, men faktum kvarstår att Centern gjort ett starkt jobb både i kommunen under Per Ankersjö, och i landstinget under Gustav Hemming, och att detta åtminstone inte straffat sig i valet. Två tydliga resultat av Centerns arbete är den planerade t-baneutbyggnaden och det pågående kraftiga upprycket för cyklande i stan, och man har också bedrivit en tydlig och positivt inriktad valkampanj. Även om det parlamentariska läget i kommun och landsting ur ett Centerperspektiv nu inte är idealt är det ändå roligt i sig att Centern gjort så bra ifrån sig på dessa nivåer.
Och så me, myself and I. Och ni.
Dags för den rent egofixerade delen av valet.
Jag har suttit med fingret på F5 i flera dagar och följt kryssräkningen. Det har varit jättespännande – och inte minst jätteroligt. Resultatet har vida överträffat vad jag vågade tro var rimligt. När jag före valet fått frågan hur många kryss jag tror att jag kommer få har jag sagt typ tjugo. Det har varit en medvetet och fegt låg siffra; jag tyckte nog det verkade nåbart att få 30-35 stycken sådär. Men det är så svårt att veta. Det är en sak att undslippa sig att man nog ska rösta på någon, en annan att faktiskt göra det. Man har ju bara ett riksdagskryss vart fjärde år.
Att få tresiffrigt antal kryss, alltså över hundra, har jag förstås fantiserat om, men också avfärdat som orimligt.
Nu när kryssen är så gott som färdigräknade har jag 133 stycken.
Låt mig, som kort pausunderhållning, exemplifiera den känslomässiga effekten av en bunt personkryss på en frivilligarbetare i valrörelsen:
Om ställningarna håller i sig, och det gör de nog, betyder det att jag räknat efter antalet kryss i Stockholm (& Centern) slutar som sjua. (Placeringen på valsedeln var nr 17.) Före mig hamnar:
* Partiledaren och chefsekonom Martin Ådahl, där även den senare varit mycket synlig valrörelsen.
* De två toppkandidaterna från Stockholmsdistriktet, Johan Hedin och Johanna Jönsson, som figurerat mycket på affischer. Förresten, grattis till dem och till oss; det är två personer jag utomordentligt gärna skickar till Riksdagen.
* Hannes Hervieu och Sofia Arkestål, som båda bedrivit relativt genomarbetade och uppmärksammade personvalskampanjer och där den förre än ordförande för Centerstudenter.
Sedan kommer jag. Jag, vars personvalskampanj visserligen varit entusiastisk, men också… vi kan väl kalla den hemmasnickrad. Inga affischer, inga flygblad, inga framträdanden i några tidningar, ärligt talat inte vidare välplanerad. Gott humör före proffsighet.
Med det vill jag inte på något sätt förringa de som kommer före mig; det är inte fråga om att bara man sätter upp ett par affischer så har man vips trehundra kryss. Vad jag menar är att jag är jätteglad och inte så lite stolt över att staka i mål alldeles efter denna illustra skara.
Tittar man sedan vidare i krysslistan är det många där som inte bedrivit någon aktiv personvalskampanj, men det minskar inte min stolthet det minsta; det här handlar inte om att slå någon annan. Det handlar om att vad jag tycker är jättemånga personer har visat mig ett stort förtroende genom att kryssa mitt namn. Det låter kanske klyschigt när jag skriver det så här, men i så fall har det blivit en klyscha för att det är sant. Djupt känt tack till alla som kryssat.
Vilket leder mig över till frågan VEM VARE SOM KRYSSA
Några har sagt till mig att de har kryssat mig, men i de flesta fall vet jag inte. Det är förstås helt i sin ordning, men jag vill ändå fundera på vilka vägar man kan ha haft för att hitta fram till mig. De här kommer jag på rak arm på:
Facebook. Min kampanj har nästan uteslutande bedrivits på nätet, och där har Facebook varit min primära plattform för utrop. (Twitter nästan inte alls.) Gruppen personer som läser mig på Facebook och som kan tänka sig att rösta både på mig och på Centerpartiet lär dock vara långt mindre än hundra personer.
Bloggen, alltså här, har som vanligt stått för den mesta textmassan. Men det är inte heller en masskanal. Jag vet inte hur många regelbundna läsare jag har, men det lär vara färre än hundra. Överlappet med Facebook är också stort.
SVT:s valkompass är en okänd faktor som kan ha kommit att få stor betydelse. Jag tycker själv att den utgjort en god snabbsammanfattning av mig och min kandidatur. Det hände också ett par gånger under valrörelsen antingen att någon kontaktade mig och sade att hen hade hittat mig på SVT, eller att jag hörde om att någon hade gjort det.
Word of mouth, eller djungeltrumman. En faktor som jag satte visst hopp till i samband med Facebook, och jag vet att åtminstone några spridit mitt evangelium (för vilket jag är, eh, glad och tacksam). Jag har dock ingen aning om i vilken grad det bidrog. Jag vill gärna tro att det var betydande.
Valstugan. Jag har stått en bunt pass i valstugan vid Sergels torg. Jag har inte där kampanjat något särskilt för mig själv, men det har hänt några gånger att en besökare efter ett samtal har frågat efter mitt namn. Det kan ha gett några röster, men knappast fler än fem.
”Civilingenjör” stod det på valsedeln vid mitt namn. Det var med flit. Jag hade kunnat skriva ”teknologie licentiat” men det är det nästan ingen som vet vad det är. Jag var också den högst placerade kandidaten på listan som presenterade mig som civilingenjör. Det kan möjligen ha gett några spontankryss i valbåset. Jag har absolut ingen indikation på i vilken utsträckning detta varit en faktor, men den skadar nog inte.
Vad blir slutsatserna av det här då?
Den första slutsatsen är att den politiska åsiktssamling jag bär runt på verkar ha en inte försumbar motsvarighet hos riksdagsväljarna. Jag lär ha fått ytterligt få slentriankryss; de allra flesta som kryssade på mig utgår jag från gjorde det väl medvetna om vem de röstade på. Det uppmuntrar inför framtiden.
Rent kampanjtekniskt kan en delslutsats vara att vid ny valkampanj ska jag inte försumma att synas i de vettiga valkompasser jag kommer åt; jag ska mer organiserat se om jag kan uppmuntra redan övertygade att prata för mig; och jag förlorar förmodligen inte på att presentera mig som civilingenjör. Detta bara bland redan befintliga kampanjelement. I vilken mån andra vägar bör tillgripas, ja, det har jag nog några år på mig att fundera ut.
Kanske överväga att flytta bloggen till något med ett vettigare namn.
Tills dess, eller i vart fall tills vi hörs igen: Tack för allt stöd!
Det gäller inte minst min fru Sofia.
Förra inlägget tröskade sig igenom Centerns valmanifest, en nog så relevant övning såhär inför valet. Men när jag bestämde mig för att gå med i Centern var inte det för att de hade ett sympatiskt valmanifest. Vad som lockade mig var i korthet och på ett ungefär:
Liberalism och miljö. Insikten att god miljöpolitik inte är moraliskt tvungen att vara smärtsam, utan att den går och bör kombineras med ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling, har starkt fäste i Centern. Helt enkelt… liberalism och miljö.
Nu är ju liberalism mer än en liberal ekonomiskt politik, och jag tyckte och tycker att Centerpartiet i dag är det mest liberala partiet i Riksdagen.
Öppenhet. När det började jamsas om övergångsregler mot de nya EU-länderna för drygt tio år sedan var Centern tväremot, och någonstans där började jag intressera mig. Centern är alltjämt starka förkämpar för öppna gränser och fri rörlighet.
Står upp när det blåser. När andra partier börjar mumla om riskkapitalistens fördärvlighet törs Centern säga att det där är trams. När Saab håller på att sjunka står man fast vid att staten inte ska driva bilfabriker. Håller fast vid öppna gränser även när det vore enklare att backa på det. Säkert inte alltid så opinionsmässigt opportunistiskt. Rakryggat kallar jag det.
Det här är inte så mycket sakfrågor utan snarare principlinjer. Det finns ingen hundraprocentig träffsäkerhet i att de resulterar i politiska ställningstaganden som jag gillar; som jag tidigare redovisat finns flera exempel där jag inte delar partiets uppfattning. Men oftast hamnar man var jag tycker är ungefär rätt. Och man är också rätt så duktig på att få igenom politiken när den ska jämkas med andra partier.
En viktig sak till är inställningen till avvikare. Mitt jämförelsematerial är visserligen ganska magert, men mitt bestämda intryck är att Centerpartiet både är välkomnande till nya medlemmar och tillåtande av att man avviker från partilinjen. Det senare gäller givetvis till en viss gräns, jag försöker inte påstå att Centern är ett politiskt djur helt olikt de andra riksdagspartierna. Men ett parti kan vara mer eller mindre fixerat vid att alla medlemmar ska papegoja partilinjen, och Centern placerar sig avgjort på den mindre hysteriska delen av den skalan.
Den känslan av öppenhet tycker jag gick igen när det vankades idéprogramsdebatt förra året. Gick diskussionens vågor stundom höga? Ja, men det var ju också meningen. Hela poängen var att idéer skulle stötas och blötas. Alla idéer jag hejade på vann inte. Men i många andra partier skulle man i stället gjort allt för att undvika en sådan öppen debatt.
För mig är det ingen liten sak.
Över huvud taget är det här inte småsaker för mig.
Det är inte säkert att samma saker lockar dig, eller ens att du ser samma saker som jag.
Men de ringar ganska väl in varför jag drogs till Centern, varför jag deltar i valrörelsen, och varför jag hoppas på ett bra resultat i valet.
Publicerat i Politik, Val 2014 | Kommentarer inaktiverade för Det bredare greppet
Förvånansvärt vettig 