Förvånansvärt vettig

Det skrivs både i DN och SvD om en rapport från Säpo och Brå som undersökt våld från de politiska ytterkanterna – vänster- och högerextremister. Jag tänker inte sammanfatta rapporterna, det görs på länkarna ovan.
På ledarplats skriver SvD att vänstern nu måste hålla rent vänsterut. Det kan tyckas hycklande. Även om extremvänstervåldet hittills är allvarligt och systematiskt riktar in sig på demokratiska institutioner, så har det hittills inte varit dödligt. Extremhögern har ju faktiskt mördat ett antal människor (en av dem syndikalisten Björn Söderberg, vars ena mördare jag hade det tvivelaktiga nöjet att ligga på samma kompani som i några veckor under min militärtjänstgöring (han slutförde den inte)). Extremhögern är beväpnad och farlig.

Men hyckleriet är skenbart. Allianspertierna förser inte extremhögern med infrastruktur. Det finns ingen koppling mellan Folkfronten och Moderaterna. Motsvarande ickeförhållande råder inte på vänsterkanten. Som jag skrivit tidigare så tycks det finnas ett informellt samarbete mellan Vänsterpartiet och de utomparlamentariska grupperna. Kanske inte på partiledarnivå, men som Neuding skriver i ledarartikeln är man även där i bästa fall naiv.

Det betyder inte att vi vet att samma personer som pucklar på meningsmotståndare och vandaliserar demokrati precis dessförinnan fått knogjärnen putsade av den lokala V-ordföranden. Men rent, det är inte vad V håller vänsterut i dag. Och ska man tro företrädarna på Socialistiskt Forum så är det inte av försumlighet som det är så.

Igår hade jag det tvivelaktiga nöjet att i papperstidningen läsa Aftonbladets ledare, för dagen i intervjuform, och stötte då på det här:

Vi resonerar om faran att socialdemokratin hamnar i nostalgins träsk när nu väldigt mycket av det gamla folkhemmet raseras av den borgerliga politiken.

Eh jaha? Från vissa personer jag har diskuterat med så skulle ”den borgerliga politiken” betyda allt till höger om Trotskij, men Aftonbladet är notoriskt S-trogen, så man får anta vad som avses är Alliansens regeringspolitik.
Men vad är det då i folkhemmet som raserats, som inte Socialdemokraterna lika gära kunde ha gjort? Kan det vara…

• Jobbskatteavdraget, som gett sjuksköterskor, lärare, sopåkare och ingenjörer stora reallönelyft? I fallet sjuksköterskor lika stora som det de strejkade för härom året och som avfärdades som orealistiskt? Det skulle det kunna vara, men S själva accepterar ju nu i stort sett hela jobbskatteavdraget.
• En aningen sänkt a-kassa om man är arbetslös länge? Men samma sak föreslog ju S i slutet av 90-talet.
• Att det nu finns åtminstone ansatser till en rehabiliteringskedja för sjukskrivna, i stället för att som S-regeringen skicka ut dem en masse i förtidspension – till lägre ersättning än lägstanivån i den sänkta a-kassan?
• Att Alliansen till stor del faktiskt lyckats korta vårdköerna? Det som S lyckades lägga pengar på utan att åstadkomma något, eftersom de inte tror på ekonomiska incitament?
• Att staten inte längre ska tillverka folkets brännvin?
• Eller att det snart ska gå att komma över huvudvärksatbletter även på en söndag?
• Att människor nu, åtminstone i delar av landet, själva får välja vilken vårdcentral de ska höra till, och att överheten inte längre bara har att bestämma att folk får se till att vara sjuka där de är mantalsskrivna?
• Eller ska det ställas i kontrast till en opposition som folkhemsmässigt lovar att höja skatterna? Oklart vilka, hur mycket och vad pengarna ska användas till, bara skatterna höjs så blir allt bra igen. Om inte annat så kan man ju skicka dem till GM, det har varit populärt i S-lägret på sistone.
• Att man försöker följa skatteuppgörelsen med S från -90 och se till att bara en femtedel av löntagarna ska betala statlig inkomstskatt?

Det finns säkert flera exempel på hur Alliansen raserar folkhemmet, det här är de jag kommer på på rak arm. Vilka av dem som Aftonbladets ledare syftade på är jag inte helt säker på.

Jag passar på att kommentera en annan passus, när jag ändå är igång.

Det är också hög tid att göra upp med det eviga pratet om ”invandrarproblem”, ”integrationspolitik” och annat som ställer ”vi” mot ”dem”. Om det för 40 år sedan var problematiskt att arbetare i Södertälje bodde för trångt sågs det som ett bostadspolitiskt problem. I dag kallas det integrationsproblem.

Men herregud. Det är ju två helt olika problem, som på ytan råkar se liknande ut men som har helt olika orsaker. Jag tror inte att problemet för 40 år sedan var att tiotusentals arbetare sökte sig till Södertälje för att där redan fanns många arbetare. Vad vill hon säga egentligen? Att vi ska ignorera integrationsaspekten? Tja, inte orimligt. Det är S av tradition bra på. Det kanske är det som är folkhemmet.

Rättelse
Tydligen var tanken vid skatteuppgörelsen att 15%, inte 20% som jag skrev ovan, skulle betala statlig inkomstskatt. Det målet har dock aldrig nåtts.

Inte förrän nu tar jag mig samman för att kommentera Hägglunds tal i Almedalen, dock utan att faktiskt ha hört det. Nå, egentligen är det inte talet i sig jag tänkte ge mig på, utan jag tänkte mer kommentera kommentarerna.

Den del av hans tal som fått mest uppmärksamhet var ett försvar för Svensson-familjen och -livet. Han angrep den så kallade kulturvänster som föraktar den typen av livsval och vill lägga sig i deras vardag på än det ena, än det andra sättet. Ungefär så. På sätt och vis inkluderas jag själv i angreppet, eftersom jag varmt förespråkat individualiserad föräldraförsäkring. Inom parentes sagt så är jag inte helt hundra på att jag har rätt i den frågan, men jag tror fortfarande att jag har det.

En viktig iakttagelse är att det tycks inte ha varit ett utfall med budskapet att endast Svensson-liv är okej; snarare att Svensson-liv också är okej och inget man ska behöva skämmas över. Det är knappast vår tids viktigaste fråga, men det är klart att det ligger en del i att staten inte ska lägga sig i alla detaljer i familjelivet.

Talet kommenterades sedan i Studio Ett av Roland Poirer Martinsson och Gudrun Schyman. Martinsson lyckades denna gång undvika några allvarligare felslut, men i den mån Hägglunds tal var en fälla så rusade Schyman rakt i den. Hon hade kunnat säga att det är klart att man ska få husvagnscampa och att Hägglund verkade slåss mot väderkvarnar, men i stället gick hon till angrepp på hela Svensson-kategorin. Hägglund var homofob, tydligen enbart genom att tycka att det är okej att jobba och se fram emot semestern, och den familj han talade om var unken. Hon visade alltså upp ett tydligt förakt vad som med visst fog kan kallas för vanligt folk, och DN har fel när de skriver att reaktionen uteblivit.

Schymans reaktion är rimlig om man är oförmögen att se skillnad mellan ”Detta liv är också okej” och ”Detta liv måste alla leva”. Det var det första som Hägglund sade, det var det senare som Schyman hörde. Det är kanske inte så konstigt, hon verkar i en politisk tradition av enhetslösningar. Men icke desto mindre beklämmande.

Det kan förstås tänkas att Schyman svalde betet med flit. Hon och Hägglund konkurrerar knappast om samma väljare, så för henne kan det vara värt att ge Hägglund rätt om det innebär att hon samtidigt ges möjlighet att ytterligare profilera sig för sina väljargrupper, där det kan tänkas vara legio att förkasta kärnfamiljen som sådan. Men i det här fallet var det alltså tydligt att Hägglund stod för toleransen och Schyman för inskränktheten.

I senaste The Economist så fanns en längre artikel om USAs sjukvårdssystem – eller för den som vill, avsaknaden därav. Man konstaterade att det är världens dyraste men med högst mediokra resultat. Artikelns tes var huvudsakligen att det är incitamenten som är felkonstruerade. På snart sagt alla ställen i vårdkedjan så finns incitament för att göra av med mer pengar, men inte för att få fram effektiv vård.

Mot slutet av artikeln exemplifieras med – Sverige.

If Americans doubt the power of incentives, they should visit Sweden. Like other relatively cheap (med USA-mått, min anm) OECD systems, Sweden’s single-payer model has been plagued by long waiting-lists – a sign, to American conservatives, of the rationing that goes with socialised medicine. Swedish health officials tried and failed to cut queues by increasing direct funding for hospitals and even issued an edict requiring hospitals to cut queues for elective operations to three months. Then, last year, the health ministry said it would create a fund into which it would pay SKR 1 billion ($128 M) a year for local authorities that managed to reduce waiting times to that threshold. Nine months ago virtually none of the counties passed, but this month the health minister revealed that nearly all had cut their queues to three months or less.
Anders Knape, the head of the organisation representing the county governments, ascribes this to ”a dramatic change in incentives”. In the past, he explains, hospital bosses believed waiting lists were a sign of being overloaded, so they tolerated them in the hope of winning more funding. With the new scheme, however, ”no queues means more resources”.

Det här har inte fått så mycket uppmärksamhet som det borde. Sittande regering är sannerligen inte perfekt, men vissa saker har de faktiskt en viss kläm på. S-regeringen försökte lösa köerna genom att kravlöst kasta pengar på dem. Nu är inte Socialdemokraterna kända för att intressera sig så värst mycket för ekonomiska incitament, men andra förvånar det inte att effekten väsentligen uteblev – ja förutom att S sedan kunde säga att man gett mer pengar till vården.
Men vad som behövdes var alltså helt enkelt ett ekonomiskt incitament för att korta köerna.

Socialdemokraterna är, det ska erkännas, klart bättre än den borgerliga regeringen på att satsa pengar på problem. Alliansen tycks mer inriktad på att satsa pengar på lösningar till problem.

Det är svårt att missa protesterna i Iran, och det förefaller troligt att den religiösa ledningen fuskat å det grövsta. Frågan jag ställer mig är:

Varför?

De förbjuder redan nästan alla kandidater a priori. Det borde gå att bara behålla sådana som de gillar – det är ju det som är hela grejen med den processen. Sedan kan de, som de visade åtskilliga gånger med Ahmadinejads föregångare, sätta vilka krokben som helst för presidenten om de inte gillar honom (någon kvinna kommer förstås inte på tal). Samtidigt har de, med blandad men inte helt utebliven framgång, kunnat gömma sig bakom en demokratisk dimridå.
Varför nu slänga bort den? Det är förstås mycket av Irans inre liv som jag inte har koll på. Men av någon anledning så är Ahmadinejad viktigare för prästerna än den demokratiska semilegitimiteten.

Jag kommer att tänka på Ryssland, där Putin i val har använt gravt oschyssta metoder fast det inte alls skulle behövas – han skulle ha vunnit ändå. Men det känns vanskligt att dra den jämförelsen rakt av.

Jag väntar spänt på att någon förklarar för mig.

Nästa del i Fjellner-sagan.
Den liberale bloggaren Mattias Svensson har nu tillkännagett sitt stöd för Fjellner. Han gör det med en lång och elokvent motivering som är värd att läsa även för den som inte håller med Svensson i allt och kanske inte tänkt rösta på Fjellner.

Svensson resonerar i denna fråga i stora drag likartat med mig. Klok gosse det där.
Eller också är det jag som resonerar som han.

Utdrag:
Fjellner väjer inte heller för det vardagsnära och symboliska. Han inser att arbetet för frihandel är ett slit som i praktiken inte avgörs av principiella deklarationer (på en tillräckligt generell nivå är ju alla för öppenhet och handel) utan av ”detaljer” som avskaffat snusförbud, sänkta skotullar eller påpekandet att det inte är EU:s sak att förse onyttig mat med varnande rödljus.

Ett appendix till den förra posten.
Ett strategiskt skäl till att rösta på Fjellner – och i viss utsträckning Hökmark – är att de som Moderater ingår i den konservativa gruppen i parlamentet.
Det i sig är inget plus. Rent spontant skulle jag antagligen föredra den liberala gruppen framför en grupp full med kristdemokrater. Den konservativa gruppen har jag för mig är den största. Ska man då verkligen bidraga till dess förstoring? Ja, i vissa fall kan det vara smart. Det kallas entrism.
Fjellner och Hökmark har visat att de är driftiga och kapabla nog att påverka gruppen i rätt riktning i många av de frågor som nämndes i förra posten. Det är väldigt mycket värt att kunna påverka den stora konservativa gruppen. Fjellner är också, hörde jag igår, en av de ledamöter som röstat som mest avvikande från sin partigrupp. I realiteten verkar det alltså som om en röst på Fjellner minskar de, eh, mer unkna konservativas makt.

Vi måste klargöra en sak. Det handlar om den så kallade Svenska Modellen för arbetsmarknaden. När någon ska förklara vad det är så brukar det heta att parterna på arbetsmarknaden själva ingår avtal, utan att lagstiftning blandas in. Så var i alla fall tanken från början, och Lundby-Wedin är implicit inne på samma spår i dagens debattartikel på SvD Brännpunkt, där hon kommenterar Globaliseringsrådets rapport.

Hon säger bland annat att
I rapporten uppmanar rådet till allvarliga försämringar av [LAS], vilket går på tvärs med de synpunkter rådet framför om att förändringar sköts bäst genom avtal mellan parterna.
Nu har jag inte läst rapporten, men rimligen så argumenterar hon missvisande. LAS är ett brott mot den svenska modellen, inte en del av den. Den är en del av ett helt paket med lagstiftning om arbetsmarknaden som facket beställde på 70-talet – i direkt strid med modellen att villkoren ska avtalas fram mellan arbetsmarknadens parter. Om man vill hålla fast vid den svenska modellen så ska LAS avskaffas, inte bevaras.

Jag tror inte att LAS ensam är skyldig till allt elände på arbetsmarknaden, men att dess inflytande är övervägande negativt är klart. Den är inte bra för arbetsgivarna, som får sin flexibilitet kringskuren. Den är inte bra för unga, invandrare och andra grupper som rent statistiskt har det svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Den är inte ens bra för dem som redan är inne i systemet och har varit länge på en arbetsplats, och som till synes gynnas av lagen – det är mångomvittnat att man inte törs lämna en arbetsplats man inte trivs på eftersom man är rädd för att hamna sist i kön igen. Det är svårt att förstå varför tjänsteår ska väga tyngre än lämplighet när det ska avgöras vem som i tider av nedskärningar ska stanna på en arbetsplats.
LAS är alltså, på det stora hela, inte bra för någon.

Det finns annat att slå ned på i artikeln, men man kan inte alltid göra allt.

Okej, det är tydligt att om jag ska komma igång igen här så kan jag inte gå och vänta på att generationsromaninlägget ska komma av sig självt. Jag får återstarta med små korta notiser.

Som en fundering kring utträngning från välfärdssystem. Det är nämligen vad oppositionen ofta, men på senare tid mer högljutt har beskyllt regeringen för att hålla på med. 500.000 människor är tydligen utträngds. Från a-kassan verkar de mena.
Va?
Reality check, please.
Regeringen gjorde det i de flesta fall dyrare att vara med i a-kassan, det är alldeles sant. Men det är helt poänglöst att vara med i en a-kassa om man inte har ett jobb. Och har man ett jobb så kompenserades avgiftshöjningen, undantaget ett litet antal specialfall, med råge av sänkt inkomstskatt. Att en halv miljon människor har ”tvingats” ut ur systemet är alltså rent nys.
Däremot kan det stämma att så många har lämnat a-kassan, helt frivilligt. De har då tagit en kalkylerad risk. De har bedömt att deras situation är sådan att de inte är betjänta av att vara med i a-kassan; kanske för att de inte tror att de kommer att förlora jobbet, för att de inte behöver a-kassan om de ändå skulle göra det, eller något annat. Somliga av dem har säkert gjort en felbedömning. Men vad är det oppositionen menar? Ska befolkningen inte få göra val där det finns ett alternativ som kan ge sämre utfall än ett annat?
Kanske. Valfrihet har aldrig stått högt på agendan hos vänsterpartierna, och beskrivs ibland på ett närmast Orwellskt sätt som tvång.
Men å andra sidan, vore de konsekventa så borde de då förespråka obligatorisk a-kassa, och det är de emot. Det ska alltså vara tillåtet att gå ur a-kassan. Vad opponerar de sig då mot? Det enda som finns kvar är ju att vanliga löntagare fått mer pengar över. Det borde vara välkommet bland partier som beskrev det som en mindre katastrof när SL-kortet höjdes 20 kr i månaden.

Tyvärr är det nog just så att man inte ser det som självklart positivt att folk får behålla mer av sin lön. Jag lyssnade nyss på panelen i Godmorgon Världen, där Aron Etzler gjorde tydligt att skattesänkningar inte var något intrinsikt positivt. Nu är Etzler inte direkt mittenorienterad, men allvarligt talat.
Det är ju självklart att skattesänkningar (åtminstone på sådant man inte vill bekämpa, till exempel löntagares inkomster) är positiva i sig. Det finns inget som är intrinsikt dåligt i att en löntagare får högre inkomst.
Sedan är det klart att i ett vidare perspektiv så måste skattesänkningar vägas mot annat. Även om en sänkning är bra i sig så existerar den i ett sammanhang, och det vore knappast någon bra idé att sänka skatten till noll. Det kan hända att det vore bättre att bygga ett äventyrsbad.
Men om man inte kan se att det är något gott i sig med lägre inkomstskatt, då har man lugnt sagt problem med prioriteringarna.

Det blev ju inte så kort det här.

Snabb notering.
DN Debatt i dag: S lovar 100.000 jobb och praktikplatser
SvD hakar på: S lovar 100 000 fler jobb

Tss. För bara ett par år sedan kunde ju Vänsterpartiet lova 200000 jobb. Är Socialdemokraterna alltså bara hälften så bra som Vänsterpartiet?

Det finns förstås mycket mer att säga om artikeln, men det hinner jag inte nu.

Jag ser att jag inte är ensam i mitt stöd till min troliga kandidat i EU-valet, Christoffer Fjellner.

Fortfarande gäller att jag inte är övertygad om att Moderaterna har så mycket bättre EU-politik än alla andra. Däremot tror jag att Fjellner är bättre än många andra.

Jag deltog aldrig i någon större utsträckning i FRA-tumultet förra året. Inte för att det inte var en angelägen fråga, men man måste välja sina strider och det fanns andra som gjorde det där med större frenesi än jag.

Min gamle champion Fredrick Federley var mycket i hetluften när det begav sig, och fick i slutändan sin ryktbarhet rejält skamfilad. Mycket sent omsider har jag beslutat mig för att skriva ett försvar.

Det får anses som ställt utom allt rimligt tvivel att Federley misslyckades i FRA-frågan. Han har försökt framställa det som att han fått in de checks and balances som behövs för att göra avlyssningen acceptabel, men jag köper inte det. Min bedömning är att han försökte sätta stopp för hela alltet men höll inte hela vägen. Frågan jag nu ställer är i vilken grad det ska ligga honom till last, speciellt då jämfört med andra riksdagsledamöter.

För det första.
Vilken press utsattes han för? Det vet vi inte. Men vi har ett hum om vad Moderaternas Karl Sigfrid utsattes för. Med viss rätta har det hävdats att riksdagsledamöter har betalt bland annat för att inte falla för grupptryck. Men den behandling som beskrivs i länken ovan bryter ned människor. Jag anser inte att man kan förvänta sig att någon ska stå emot sådant. Nu vet vi inte om Federley utsatts för något liknande, men det skulle inte förvåna mig. Det bör man ha i bakhuvudet.

För det andra.
Hur agerade hans likar? Det var ett mycket litet fåtal borgerliga ledamöter som alls tog någon strid. Det stora flertalet var av allt att döma bara röstboskap, som det brukar vara. På rak arm kommer jag ihåg att Federley, Annie Johansson (c), Karl Sigfrid (m) och Birgitta Ohlsson (fp) förde oväsen före omröstningen. Det kan ha varit fler, men inte många fler. Det var alltså ett par procent som inte bara satt still i båten. Camilla Lindberg (fp) röstade som enda borgerliga ledamot nej, men om mitt minne inte sviker mig så hade hon inte hörts av före omröstningen. Vill man vara elak så kan man alltså påstå att hon tog den lätta vägen genom att inte utsätta sig för eld på förhand, och röstade nej i ett läge då hon kunde vara så gott som säker på att regeringens förslag inte skulle falla. Inget ont om Lindberg för det, åtminstone inte mer ont än alla de tysta i fårskocken. Men det förefaller mig en smula orättvist att hylla henne som modig och samtidigt spotta på Federley et al.

Ungefär så skulle jag vilja sammanfatta. Federley lyckades inte stå emot trycket. Man kan vara besviken på att han inte stod pall, och jämfört med en ideal verklighet kommer han till korta. Men han försökte i alla fall, och med det skiljer han sig från nästan alla andra ledamöter. Han har visat sig vara en av få som kan agera självständigt, och förtjänar bättre än att förpassas till skräphögen.