Förvånansvärt vettig

Ur diariet, del 3

måndag 6 januari, 2014

Egentligen bloggar jag kött nu när jag kommer åt, men jag råkade kasta mig in i en Facebook-diskussion som jag i slutändan lade en del energi på. Och för att den nu inte bara ska sjunka ned i Facebooks dödsdimmor skärmdumpade jag den och lägger upp den här. Vi lär se en hel del sådana här utbyten inför valet, så man kan lika gärna lära sig stegen nu. Eller nå’t.

Artikeln som delas i början finns här.

Obs att det nedan alltså är skärmdumpar, länkar i dem är inte klickbara.

Så! Jag har ingen punchline till det här inlägget.
Maddox skrev en gång på The Best Page in the Universe, i ett avmätt svar till ett mejl han fått,
It’s almost like there’s a record full of incomprehensible bullshit playing in your mind 24/7, and you put the needle down randomly and whatever it picks up, you just type it up in an email and shoot it off to me, usually mid-sentence.
Det är möjligt att min bloggpostning av den här facebookdiskussionen gör mig till den mejlarens like. Men jag chansar.

Publicerat i Politik, Skatter, Val 2014 | 7 Comments »

Fortsatta miljölåsningar

fredag 27 december, 2013

Eftersom jag är medlem i Centerpartiet tycker jag förstås att partiet är betydligt mer bra än dåligt. Jag hoppas dessutom att kausaliteten är den omvända. Jag är glad över mycket centern åstadkommer; den kommande t-baneutbyggnaden ligger fortfarande i topp på heta listan. Det är dock ingen hemlighet att på vissa punkter kommer jag och partiet dåligt överens. Det har jag ganska lätt att fördra när det rör frågor där värderingar helt enkelt kan skilja sig en smula; jag kommer aldrig hålla med något parti om allt, och åsiktsskillnaderna är sällan avgrundsdjupa i ett lite större politiskt perspektiv. Men så finns frågor där jag anser att partiet har fel inte bara i övertygelse utan även i sak, och dagarna då de frågorna kommer till ytan är det svårare att vara centerpartist.
Ja, det är självfallet kärnkraften igen.

I senaste medlemstidningen återkommer budskapet.
Klimatet är en av våra största utmaningar – ja, det är korrekt.
Vi och EU bör ha ordentliga mål och krav på utsläppsminskningar – ja, det är rimligt.
Vi ska ha 100% förnybar energi – Nej! Irrelevant och kontraproduktivt.
Irrelevant för att det är koldioxiden vi akut vill åtgärda, och detta korresponderar inte 1:1 mot vad som räknas som förnybart. Torv till exempel räknas som förnybart(!) medan kärnkraft inte gör det. I mitt teknikinlägg om kärnkraft pekar jag på dels att kärnkraft i stort sett inte släpper ut någon koldioxid över hela livscykeln, dels att den är långsiktigt hållbar över så långa tidsperioder att den gott och väl kan jämställas med sol, vind och vatten i detta avseende.
Kontraproduktivt för att om man ska ta bort all kärnkraft måste det till enorma, kanske rent omöjliga, ansträngningar för att först ersätta den med annat fossilfritt, innan man ens kan börja bekämpa fossileldandet. Det är inte en speciellt genomtänkt plan. Se till exempel på Tyskland, som till hisnande kostnader nu ökar sina fossilutsläpp. Jag tröttnar inte på att påpeka att jag är positiv till vindkraft, men stora vindkraftparker kan generera ungefär 1 W per kvadratmeter. Sverige har det här relativt väl förspänt med mycket yta och lite människor, men det är en lyx Europa i allmänhet inte delar.

Senare i tidningen finns en artikel av Anna-Karin Hatt, energiminister, där det står att läsa

Vart vi än kommer är intresset för Sverige stort. Allt fler vill veta hur vi har lyckats ställa om från ett samhälle som 1970 var ett av de mest oljeberoende i hela OECD till ett samhälle där nästan 50 procent av all energi vi använder är förnybar. (…) Den här fantastiska utvecklingen har skett tack vare att Centerpartiet genom centrala energibeslut och överenskommelser har tagit ansvar och under många år lett den gröna omställningen.

Tyvärr är det här direkt vilseledande på flera punkter.
Större delen av de femtio förnybara procenten är vattenkraft, som i sig är utmärkt men nog inte är det man i första hand vill att vi ska tänka på, inte minst som potentialen för ytterligare utbyggnad är hårt begränsad.
För det andra är det tyvärr så att minskningen av koldioxidutsläppen i svensk elproduktion – och minskningen är radikal, våra kilowattimmar släpper i dag ut ca 10% av vad som är snittet i OECD – kommit sig trots, inte tack vare, Centerpartiet. Vad som hände i början av sjuttiotalet var inte att vi införde smarta styrmedel och byggde gröna vindsnurror. Vad som hände var att vi gjorde en rejäl satsning på kärnkraft.
Det här har man kunnat läsa om mer i detalj både i UNT och, i ännu mera detalj, hos Stephan Pomp.

Jag har svårt att tro att Hatt inte känner till det här. Trots att tydligen en del förbluffande okunnighet om kärnkraft blottlades på Centerns riksstämma i höstas kan jag inte tro att det här är okänt för energiministern. Min gissning är att det är rent politiskt motiverade formuleringar hon kommer med. Kanske för att man hoppas profilera sig som kärnkraftmotståndare, kanske för att skapa sammanhållning inom partiet. Jag vet inte, politisk spin är knappast min starkaste sida. Och visst, politik är det möjligas konst. Men ibland blir det också det löjligas konst. Man kan inte, med bibehållen intellektuell heder, å ena sidan framhålla klimatet som ett existentiellt hot, och å andra sidan ignorera och/eller bekämpa kärnkraft. Det är inte trovärdigt.

Man skulle kunna hävda att behovet av mer kärnkraft i Sverige inte är speciellt stort eftersom vi redan är i stort sett fossilfria när det kommer till el. Jag håller inte helt med om det, men låt gå för att det stämmer i en första linearisering. Då undrar jag: vad hände med idén att agera som föredöme för resten av världen?
I en massa andra miljösammanhang framhålls att även om den globala nyttan av just Sveriges insatser är begränsad så finns ett stort värde i att vi som föregångare visar vägen längs miljövänliga stigar. Varför gäller inte det kärnkraft? Större delen av världen kan inte, om vi inte vill förvägra dem human levnadsstandard, effektivisera bort sitt energibehov; de kan inte heller ersätta sitt kol- gas- och oljeberoende med bara vind, sol och vatten. Vad det inte finns några tekniska hinder för är att ersätta fossilbränslet med kärnkraft. Varför inte vara stolta över att vi lyckades med det i Sverige? Även om vi inte börjar bygga en massa ny kärnkraft i Sverige, dölj inte att det var så vi blev av med vår fossila el! Sverige klarade det för 40 år sedan, när vi var mycket mindre rika än i dag.
Var i stället stolta och berätta om det!

Etiketter: kärnkraft
Publicerat i Energetiskt material, Politik | Kommentarer inaktiverade för Fortsatta miljölåsningar

Är du lönsam lille vän?

måndag 23 december, 2013

I förra inlägget benade jag alltså ut jobbskatteavdraget, vars syfte är att åtgärda utbudssidan på arbetskraftmarknaden. Eller med andra ord, öka människors drivkrafter att leta efter jobb. Men det måste förstås finnas jobb att leta efter också. Detta är efterfrågesidan. (Hoppas jag får dem rätt nu, det blir ju olika om man tänker utbud/efterfrågan av jobb eller av arbetskraft.)
Till viss del åtgärdas efterfrågan på arbetskraft av jobbskatteavdraget. Den delen av den ökade nettolönen människor får som används till konsumtion kommer skapa en del efterfrågan, men det ensamt räcker inte. Något mer måste till, och här ska jag prata om några åtgärder som vidtagits och andra som skulle kunna vidtas.

Vem är arbetslös och varför?

Jag kan som vanligt inte skriva om precis allt, men två saker vill jag bena i.
Den första är – Hjälm på! – etniska svenskar mitt i livet. När Reinfeldt använde den formuleringen i en diskussion om arbetslösheten häromåret kapsejsade debatten omedelbart. Det är ingen vågad gissning att de som högljutt gick i taket var mer intresserade av att kasta skit på Reinfeldt än att ta en seriös diskussion om arbetslöshet. Olyckligt formulerat eller inte satte nämligen Reinfeldt fingret på något viktigt. De stora problemen med arbetslöshet i Sverige finns inte bland, ja, den grupp som kan kallas etniska svenskar mitt i livet. För att vara övertydlig, givetvis finns medelålders månggenerationssvenskar, som är arbetslösa. Men det är inte där de stora problemen finns. Nej, det finns två grupper som ligger extra pyrt till på arbetsmarknaden. Det är ungdomar och det är invandrare.
Varför är det så? Åldersdiskriminering och rasism? Nej, troligen & huvudsakligen inte. Som jag var inne på i ett annat inlägg nyligen, det kommer alltid finnas ålahuvuden som gillar osaklig särbehandling. Men det är nog inte det som är den stora grejen. Troligare är att det finns rationella skäl till att ungdomar och nyanlända har det svårt. Det är helt enkelt rationellt att förvänta sig att deras produktivitet ofta inte är tillräcklig för att täcka lönekostnaden.
Är man ungdom utan några speciella kvalifikationer är man rimligen mindre produktiv på de flesta arbeten än någon som har erfarenhet, undantaget där man bara ska lyfta tungt eller springa fort, men många sådana jobb har vi inte.
Är man nyanländ till landet har man också en nackdel, även om man besitter någon yrkesskicklighet. Man kan förmodligen inte språket, och man kan inte de kulturella koderna. Hur mycket det betyder beror på vilket jobb det handlar om, men det är nog sällan det inte betyder något alls. Det är därför rimligt att vänta sig att en nyanländ i snitt kommer vara mindre produktiv än en som inte är det.
Det här är viktigt. Om man inte tillåter sig att diskutera arbetslöshetens struktur blir det mycket svårt, kanske omöjligt, att komma tillrätta med den.

Den ofrivillige hemmafixaren – när tjänster är dyra

Därmed lägger jag det spåret åt sidan ett tag och tar nästa.
Det låter antagligen fånigt självklart, men jag vill ändå ta upp att för att en tjänst ska bli utförd måste den finnas till ett pris som någon är beredd att betala. Om priset stiger sjunker antalet hugade kunder. I Sverige har vi haft relativt höga kostnader för arbetskraft, vilket haft en tydlig effekt på vilka tjänster som blir utförda i någon större utsträckning. Varför, till exempel, lägger kontorsingenjörer stora delar av sin fritid på att fixa med båten? En del gör det säkert för att de gillar det. Andra, lika säkert, för att det är för dyrt att anlita någon att göra det. Och varför går vi så lite på restaurang?

Det här är jag givetvis inte först med att fundera på. Det har gjorts en del mer eller mindre lyckade inbrytningar från politiskt håll för att för att hjälpa sysselsättningen genom att sänka kostnaderna för olika tjänster. Ett exempel är rot- och rutavdragen. Resultatet för rot är jag inte säker på, men rut har visat sig vara ett lyckat drag; netto kostar det inte staten en spänn (de uppskattningar jag sett säger att staten för varje utbetald krona drar in mellan en och två kronor) och det har skapat tusentals arbeten. Mycket tydligt exempel på en situation där det fanns en efterfrågan på en tjänst som förut var utprisad från den vita marknaden.
En annan satsning är den sänkta restaurangmomsen. Jag var själv avvaktande till idén när den lanserades och är inte jätteförtjust i differentierade momssatser över huvud taget, men vad jag tycker om det är ett sidospår här. När man nu försiktigt börjat utvärdera den reformen lutar man åt att det dels gett lägre restaurangpriser, dels uppåt 10000 nya jobb (eller möjligen heltidsekvivalenter). Dock till en kostnad för staten som jag inte har aktuell för mig. Alltså, om målet enbart var att maxa statens kassakista på kort sikt skulle man förmodligen ha låtit bli. Nu råkar restaurangbranschen vara en stor arbetsgivare för just unga och invandrare, grupper som visat sig svåra att få i jobb, och då kan man tänka sig att det är acceptabelt att en reform som hjälper dessa grupper kostar en del. Annars dyker det ofelbart upp en alternativkostnad på annat håll; långvarig arbetslöshet är normalt ingen statsfinansiell hit det heller.
Ett tredje exempel är att företag bara betalar halv arbetsgivaravgift för ungdomar. Det är en reform som kostar staten mycket pengar och som nyligen utvärderats och befanns ha gett, även den, uppåt 10000 jobb. Oppositionen säger att det är en dyr, ineffektiv och huvudsakligen verkningslös reform. Regeringen säger att det är den inte alls. Båda har rätt, men nu ska jag tala om för den illustre läsaren hur resultaten ska tolkas, vilket också kommer leda oss in på nästa avsnitt i det här inlägget.

Till att börja med, oppositionen har rätt om att reformen är dyr och ineffektiv, det senare i och med att den träffar alla ungdomar, även de som redan har jobb och inte verkar ha behov av den. Å andra sidan, om rabatten bara ges till ungdomar som är arbetslösa och rabatten sedan försvinner efter en tids anställning, då öppnar man för att arbetsgivare anställer en arbetslös, har denne anställd ett tag, sedan kickar ut den innan rabatten försvinner och i stället plockar in en ny arbetslös. Och det är inte riktigt meningen.
Regeringen har rätt såtillvida att reformen faktiskt gett ett betydande antal jobb. Bevisligen var det för dyrt att anställa ungdomar förut. 10000 jobb – vilket är i den övre delen av skattningsintervallet – är inte lite, men med typ 25% ungdomsarbetslöshet enligt det officiella sättet att mäta (som inte är helt oproblematiskt, men jag förbigår det denna gång) är det sannerligen inte tillräckligt för att kunna slå sig till ro. Så vad säger resultatet av reformen så här långt? Att det är fel väg att gå, eller att man inte gått tillräckligt långt?

En väg till toppen börjar inte på toppen – minimilönerna

Innan jag levererar det lysande svaret tar vi en vända förbi mitt husorgan The Economist, som nyss skrev om minimilöner. Ansatsen är i grunden densamma som här: med för höga lönekostnader uteblir en massa jobb. Den arbetsgivare som har anledning att tro att en arbetssökande producerar mindre värde än lönekostnaden kommer förmodligen inte anställa. Det är en förenklad men huvudsakligen giltig approximation. Och vad säger oss internationella data om minimilöner och arbetslöshet?
I korthet att minimilöner upp till runt 50% av medianlönen i ett land inte verkar ha någon stor effekt på arbetslösheten. Alltså, man ser ingen större skillnad mellan en minimilön på 40% eller 50% av medianlönen. Sedan börjar det hända saker, och arbetslösheten ökar med ökande minimilöner. Jag citerar:

High minimum wages, however, particularly in rigid labour markets, do appear to hit unemployment. France has the rich world’s highest wage floor, at more than 60% of the median for adults and a far bigger fraction of the typical wage for the young. This helps explain why France also has shockingly high rates of youth unemployment: 26% for 15- to 24-year-olds.

Huh. Låter ungefär som Sveriges ungdomsarbetslöshet. Hur ligger det då till med minimilöner i Sverige? Sverige är ovanligt på så vis att vi inte har några lagstadgade minimilöner. Vi har lämnat över lönebildningen till arbetsmarknadens parter. Dit räknas grovt sett, olyckligtvis för den som är arbetslös, arbetsgivare och fack, det vill säga väsentligen arbetsgivare och folk som redan har jobb. Den som inte är inne på arbetsmarknaden är inte representerad när sådant som minimilöner avhandlas. För vi har vad man kan kalla de facto-minimilöner i Sverige, nämligen golven i kollektivavtalen. Där gjordes en rask informationsinhämtning för några dagar sedan (Tack Christian et al på Facebook), vilket tillät att jämföra golvet för hamburgarvändare med medianlönen i landet. Det är förstås en förenkling även det, men det borde landa någorlunda rätt. Och var man landar då är en de facto-minimilön på dryga 70% av medianlönen.
Sjuttio procent. Ouch. Och de trodde de låg högt i Frankrike? De var malliga för 60%? Wusses!
Trevligt för den som får ett jobb. Trist för alla som inte får det.
Det här gör det synnerligen troligt att problemet fortfarande är för höga minimilöner i Sverige. Halverad arbetsgivaravgift borde få ungefär samma effekt som att ta ned minimilönen till drygt 60% av medianlönen, men det är alltså av allt att döma fortfarande skadligt högt. Den forskare jag hörde intervjuas på radio om frågan var också av denna mening: reformen har fungerat, men den räcker inte, det är fortfarande för dyrt att anställa ungdomar (och därmed andra personer i arbetsmarknadens periferi, mitt tillägg).

Vem betalar?

En gemensam nämnare för alla tre reformer ovan – rut, restaurangmoms, sänkta arbetsgivaravgifter – är att staten tar hela bruttokostnaden. Jag tror inte att det är en väg man kommer tillräckligt långt med. Det skulle krävas att man slopade hela arbetsgivaravgiften för att närma sig de där 50% av medianlönen, och jag gissar att det skulle sätta avsevärd press på pensionssystemet. Jag kan ha fel, men jag tror inte att det är den bästa vägen. Staten gör vad den kan, men de beryktade parterna på arbetsmarknaden skulle antagligen behöva sänka lönegolvet i kollektivavtalen.

Men är det verkligen önskvärt? Vill vi verkligen att människor ska jobba för så låga löner?
Det är en fråga både om alternativ och varaktighet. För den som precis lyckas ta sig in på arbetsmarknaden till 50% av medianlönen är inte alternativet att ha en 70%-lön; alternativet är att fortsätta gå utan jobb, kanske år efter år. Det lär inte vara bättre.
Vidare fungerar dessa låglönejobb förhoppningsvis som ingångar till arbetsmarknaden, inte slutstationer. Är man ung och inte har en massa familj kan man förmodligen klara sig ett tag på mindre pengar än senare i livet. Det funkar ju för studenter. Och i dag, med lägre inkomstskatter på låga inkomster, är det väsentligt lättare att klara sig på en låg lön än för bara några år sedan.
Det där med varaktigheten är en viktig faktor på mer än ett sätt. Svensk arbetsmarknad är till stora delar patologiskt fixerad vid ingångslöner. Det pratas jättemycket om sjuksköterskors ingångslöner. Men problemet är inte låga ingångslöner, problemet är den dåliga löneutvecklingen. Det är samma sak i väldigt många LO-yrken. Ingenjörer å sin sida har ett annat upplägg. Nyexade ingenjörer kan ha ingångslöner på runt hälften av vad en riktigt erfaren och duktig ingenjör har. Jag tror att få unga ingenjörer ser det som ett problem (även om alla förstås, jag inbegripen, vill pressa upp sin ingångslön maximalt). Nu ligger ingenjörernas ingångslöner i absoluta tal mycket högre än den McDonalds-anställdes, men det vore bra om principen som sådan fick större spridning.

Nå. Det är ett vägval – ska vi ha lågavlönade jobb eller inte? Sveriges strategi har länge varit att svara nej på den frågan. Det är ett mantra att vi inte ska konkurrera med låga löner utan med hög kompetens. Det är nog en bra grundinställning, men den får konsekvenser om man drar den till sin spets. Det kommer alltid att finnas människor som är eller kan förväntas vara lågproduktiva i arbetslivet. Om man säger att nej, vi ska inte ha låga löner i vårt land, då får man automatiskt hög arbetslöshet i dessa grupper. Vartefter kraven på produktivitet och kompetens höjs blir det fler och fler som ramlar under gränsen för när de är lönsamma att anställa. Att förespråka en extremt sammanpressad lönestruktur och sedan uttrycka förvåning över hög arbetslöshet hos ungdomar och invandrare, det är i bästa fall aningslöst, i andra fall hycklande.

Den här insikten finns hos regeringen, även om man är påtagligt försiktig med att prata om den. En del steg har tagits, men det vore nog bra om tankarna spreds i flera skikt. Så länge man låser sig vid att alla som jobbar ska kunna ha höga löner och att alla ska kunna ha jobb, ja då är man just det – låst, i ett omöjligt läge. Att tillåta lägre löner för den som är ny på arbetsmarknaden skulle kanske inte lösa samtliga problem på området, men jag säger som om jobbskatteavdraget: det är inte tillräckligt, men det är nödvändigt.
Man kan invända att det är taskigt att låta den som är svag på arbetsmarknaden betala för sin inträdesbiljett med en låg lön. Men om man inte gör det får hen betala ändå – med långvarigt, kanske permanent, utanförskap.

Vi kan med en bra skola och andra institutioner sträva efter att ge människor bra förutsättningar för arbetsmarknaden, men i slutändan måste vi ändå välja mellan hög arbetslöshet och att acceptera låglönejobb.
Här kommer vi tillbaka till inläggets början. Jobbskatteavdraget åtgärdar till stora delar arbetsmarknadens utbudsproblem. För att åtgärda den andra halvan, efterfrågan, behöver tjänster bli billigare, och vägen dit är lägre lönekostnader, åtminstone för den som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Det kan till viss del åstadkommas med politiska reformer, men jag tror att en stor del av ansvaret också måste tas av fack och arbetsgivare.
Det är på så sätt fler, på frågan om de är lönsamma, ska kunna svara dem: Ja!

Publicerat i Politik, Skatter | 1 Comment »

Berättelsen om jobbskatteavdraget

lördag 21 december, 2013

Av lätt insedda skäl har det surrats en del om arbetslöshet, sysselsättningsgrad och slikt på sistone. Det lär inte bli mindre sådant till valet. Jag hade tänkt förekomma den stora valfebern genom att redan nu ta ett bloggrepp på i alla fall två relaterade frågor: jobbskatteavdraget och arbetsgivaravgifter för unga. När jag började fundera på inlägget insåg jag att det skulle bli absurt långt, så jag delar upp det. Här är delen om jobbskatteavdraget.

Vem är det till för?

Det har under hösten inte saknats artiklar, utspel och yttringar i stil med ”Jag har en bra lön, jag vill inte ha jobbskatteavdrag, pengarna borde gå till behövande i stället”. Jag menar att sådant vanligen grundar sig på en missuppfattning (med eller utan flit) av jobbskatteavdraget.
Tell you what. Från och med nu förkortar jag jobbskatteavdrag(-et) JSA.
JSA är inte framtaget för att ge höginkomsttagare lägre skatt, även om det är en bieffekt. Det är till för att ge sänkt marginalskatt i låga inkomstlägen.
Någon gång en bra stund före valet 2006 läste jag, om jag minns rätt, en debattartikel från någon då relativt okänd moderat vid namn Anders Borg. Han hade nördat ned sig i skattesystemet och identifierat ett viktigt problem: Sverige beskattade sina låginkomsttagare väldigt hårt. Detta gav svaga drivkrafter för någon som rör sig i de lägre inkomstlagren att försöka hitta ett jobb, vilket i sin tur kunde förmodas öka arbetslösheten väsentligt. Det råder stor enighet om att höga marginalskatter gör det oattraktivt för folk att försöka öka sina nettoinkomster.
Lösningen som presenterades var ett avdrag skräddarsytt för att angripa detta problem, med kraftiga skattesänkningar för låginkomsttagare men mer måttliga sänkningar för höginkomsttagare. Bortsett från att idén stred mot mina preferenser för enkla skattesystem tyckte jag att det verkade vara en alldeles fantastiskt bra idé, synd bara att den säkert aldrig skulle bli verklighet. Men jag hade fel, Alliansen vann valet och införde så gott som precis detta system.
Alltså: Inte för att höginkomsttagare skulle få sänkt skatt, utan för att sänka framför allt marginalskatterna för den med låg lön.

Hur fungerar det?

Formeln för beräkning av JSA är rätt stökig – jag har sett den men kommer inte ihåg den. Då är det lättare att titta på en graf som visar både total skatt och marginalskatt, före och efter införandet av JSA. Diagrammet nedan är hämtat från en bilaga till en regeringsrapport, ”Utvärdering av jobbskatteavdraget” (pdf).

Kolla jättepuckeln för marginalskatterna i början av inkomstskalan, pre JSA. Kolla över huvud taget skatterna för låginkomsttagare. Om man över huvud taget tror att människor reagerar på ekonomiska incitament, är det konstigt att många aktuella för dessa inkomstlägen befann sig utanför arbetsmarknaden?
Som återkommande läsare kanske minns gjorde jag 2010 en djupdykning i effekterna av JSA på skatteskalan, den som vill ha ännu fler grafer kan vända sig dit.

Jaha, men kunde man inte då nöja sig med att sänka skatten för låginkomsttagare? Varför ska någon som tjänar 35 kkr i månaden också få sänkt skatt?
Nej, det går faktiskt inte att sänka skatten enbart för låginkomsttagaren. Inte om man inte vill krascha incitamenten för de andra. Det har de senaste åren lanserats en del förslag från oppositionen där man behåller JSA i låga lönelägen men sedan tar tillbaka det successivt när man går upp i lön. Felet med den idén är att i fasen där staten tar tillbaka avdraget får man höga marginalskatter, bortåt 60% har jag för mig, och det i relativt vanliga inkomstlägen. Det torde nationalekonomiskt vara en utomordentligt dålig idé att införa så höga marginalskatter för så många. Och tanken med att återta JSA i högre inkomstlägen är väl rimligen att det ska vara nationalekonomiskt sunt. För inte kan det väl vara så att man rent principiellt ogillar att folk får behålla mer av sin lön? Det handlar väl inte bara om att klämma åt alla som inte är lågavlönade? Väl? Väl?

Fungerar det?

Bra fråga. Fungerar det i praktiken? Folk får behålla mer av sin lön, ja, men har det också blivit fler jobb?
Ja det har det. Det går givetvis aldrig att veta exakt hur många, eller för den delen vilka. Men en lång rad olika institutioner har gett sig på att uppskatta effekterna på jobben, och snittar på att effekten blivit runt hundratusen nya jobb. En sammanställning finns på sid 52 i rapporten jag redan länkat till ovan. Man kan notera att det är inte bara kapitalisterna i hög hatt och cigarr som kommit fram till denna siffra; även LO har kommit fram till ungefär samma sak, även om de inte alltid talar så högt om det.

Men har vi inte hög arbetslöshet? Visst har den knappt sjunkit sedan 2006? Hur kan vi då säga att JSA fungerar?
Ah. Mångbottnad fråga som jag ska återkomma till i nästa inlägg på temat, men jag tar en del av det här.
Å ena sidan måste man, för att kunna göra en relevant utvärdering, ta hänsyn till omvärldsfaktorer. Ni vet finanskrisen. Sverige har i dag näst Nederländerna högst sysselsättningsgrad i EU27. Sysselsättningsgrad spelar inte riktigt 1:1 mot officiell arbetslöshet. Tittar man på arbetslösheten över tid jämfört med EU27 (och Frankrike, för jag var tvungen att välja ett tredje land) ser det ut så här.

Effekten av finanskrisen är här mycket tydlig. Så jag vill vända på det – trots den mest omfattande lågkonjunkturen på många decennier har vi i dag inte högre arbetslöshet än högkonjunkturen före valet 2006.
Vad vill jag säga med det? Att allt är gott och vi kan slå oss till ro? Nej, inte alls. Det finns ett antal länder i EU med lägre arbetslöshet än Sverige. Även om så inte vore fallet bör vi förstås anstränga oss för att få ned arbetslösheten. I detta är JSA en viktig och troligen nödvändig del, men det är inte ensamt tillräckligt. Att en ensam åtgärd inte kan lösa alla problem är dock givetvis inte ett skäl till att förkasta den.

Men har vi inte raserat välfärden med alla förlorade skatteintäkter pga JSA?
Nej. Omräknat till fasta priser är statens skatteinkomster i dag, i lågkonjunkturens 2013, nästan precis lika stora som de var före valet 2006, i brinnande högkonjunktur. En hög skattesats garanterar inte höga skatteintäkter. Om vi i dag, med lägre skattesats, får in lika mycket pengar som igår, då är det rätt uppenbart att skatterna var för höga förut. Ekonomin tappade fart av dem. Att hitta optimal skattesats är inte enkelt ens om man har en klar definition av vad man menar med ”optimal”, men så mycket kan man ändå rätt säkert säga som att skatten på arbete var för hög förut.

Jag vill ändå inte ha mitt jobbskatteavdrag, alternativt Är det rättvist?

Ja det var ju ingången till det här inlägget. Ungefär ”Jag har en bra lön, jag vill inte ha jobbskatteavdrag, pengarna borde gå till behövande i stället”.
Det är givetvis trevligt för dig att du tycker att du klarar dig med mindre pengar. Men:
* Om JSA har skapat runt hundratusen jobb
* Om JSA kraftigt har sänkt skatten för lågavlönade
* Om staten fortfarande får in lika mycket skatteintäkter som förut
* Om det vore nationalekonomiskt olyckligt att ta bort avdraget i högre inkomstlägen
– ja, vad är då problemet egentligen? (Ett principiellt tänkbart problem tar jag upp i nästa sektion.) För som sagt, JSA handlar inte om dig.
Det skulle kunna handla om dig. Jag hör inte till dem som anser att skatt är stöld, men jag tycker det finns ett egenvärde i att den som jobbat ihop pengar också får behålla dem. Detta egenvärde måste ställas mot andra värden, och det är därför vi inte ska ha noll skatt. Men utgångspunkten måste alltid vara att det är individens pengar, som staten får en del av; inte tvärtom. Sålunda, om det går att sänka skatterna för alla utan andra oacceptabla effekter tycker jag att man bör göra det, speciellt i ett högskatteland. JSA skulle sålunda kunna handla om att även medel- och högavlönade får behålla mer av vad de jobbat ihop, och så framställs det ibland även av regeringen. Men det är alltså mest en sidoeffekt av det egentliga målet som, jag upprepar, är att sänka skatten för låginkomsttagare.

Men om designen är ägnad att sänka skatten för låginkomsttagare, hur kan det då komma sig att de med högre inkomster får sin skatt sänkt mer, räknat i kronor?
Vi har egentligen redan svarat på det. Man måste göra så för att inte få dåliga marginaleffekter. Det är för övrigt inte så att ju mer man tjänar desto med JSA får man; ganska snart stannar det av och är sedan en konstant summa. Och den som hävdar att det inte är procent man handlar med utan med kronor har bara delvis rätt. Givetvis betyder 300 kr i månaden mycket mer för en som tjänar 12000 kr än för en som tjänar 36000 kr. Jag vill här citera en relevant text i SvD:

Som ett tankeexperiment kan man förstås fundera över hur en skattesänkning skulle vara utformad för att ge mer till dem som tjänar minst, på ett sätt så att det gillas av oppositionen och Ekot. Man kan sänka skatten med 100 procent för den svagaste tiondelen, och med 1 procent för den rikaste hundradelen. Räknar man i kronor, som oppositionen och Ekot gör, blir de rika ändå vinnare.

Med den sortens rättvisebegrepp kan regeringen aldrig bli godkänd.

Okej, men man kan ju trots allt ovanstående som höginkomsttagare gräma sig över att man ska behöva ta del av JSA, oavsett om man accepterar tankegångarna eller inte. Vad göra då? Jag menar självfallet att det är fel att försöka tvinga alla andra att avstå sina jobbskatteavdrag, men det finns mycket man kan göra ändå. Man kan till exempel gå in på jobbskatteavdrag.se och se hur mycket jobbskatteavdrag man får. Sedan kan man skänka det beloppet till valfritt gott ändamål. Som man får välja själv. Eller så kanske man anser att det är bättre om staten förvaltar pengarna efter bästa förmåga, det är inte en helt orimlig tanke. Då kan man ge pengarna till Skatteverket. Jag är inte säker på om det går att bara göra en inbetalning, men om det inte går kan man vid deklarationen hitta på en kapitalinkomst vars skatt motsvarar jobbskatteavdraget. Skatten på kapitalinkomster är 30%, så den räkneövningen bör en åttondeklassare fixa.
Och så är problemet löst! Utan att sabba något jobbskapande. Jag tänker verkligen inte titta snett på någon som gör så.

Finns det inte effektivare sätt?

Det här skulle kunna vara en relevant invändning. Kunde man ha uppnått samma eller motsvarande positiva effekter på något sätt som kostade mindre för statskassan?
Tja. Kanske. Svårt att kategoriskt svara nej på den frågan.
Men motfrågan blir då hur en sådan åtgärd skulle se ut. De saker oppositionen mest föreslagit hittills skulle snarast ha motsatt effekt. Jag tror att man är ganska överens om att åtminstone de första jobbskatteavdragen var kostnadseffektiva. Sedan är det rimligt att tänka sig att den jobbskapande effekten avtar. Det finns, som sagt, andra effekter av fortsatta jobbskatteavdrag som jag tycker är goda, men om man ser enbart till jobbskapande effekt kan man givetvis tänka sig att det någonstans går att hitta något bättre. Men det vill till att det är något bra. För, som det alldeles för sällan påpekas, ville staten bara få ned arbetslösheten till nära noll så vore det plättlätt. Anställ samtliga i offentlig sektor. Alltid finns det några hål som behöver grävas och fyllas igen. Men det finns förstås en anledning till att varken S- eller M-ledda regeringar gjort så.
Det jag sett komma från oppositionen är huvudsakligen varierande grader av återgångar till hur det såg ut pre 2006, vilket inte fungerade i en högkonjunktur och knappast lär göra det nu heller. Hade man några undermedel hade man förstås plockat fram dem. Vad mig anbelangar är alla fantastiska jobbskapare som är bättre än JSA välkomna. Men man måste komma fram med dem, inte bara rya om att det måste finnas något bättre.

Det kommer som jag skrev i inledningen en del 2. Då ska jag bland annat prata om vad som skulle kunna vara bättre.

Uppdatering 22 december
Det är inte riktigt inläggets ämne, men det har i efterhand slagit mig att jag kanske ändå borde lagt in något om vad JSA kan betyda i reda pengar för en lågavlönad. Bästa sättet att utröna detta, förutom att skärskåda diagram, är sajten jobbskatteavdrag.se som jag redan länkat till. Men jag tar ett konkret exempel, på någon som tjänar 18000 kr i månaden. Jag säger inte att det inte finns folk som tjänar mindre än så, men det är en nivå som ligger lägre än botten i många kollektivavtal i dag.
Denna löntagare har fått sin skatt sänkt med 30%. I reda pengar är det drygt 1500 spänn, vilket motsvarar en inkomstökning på 12%. Efter skatt. Man kan också formulera det som att det skulle krävts en bruttolöneökning på 2300 kr, samtidigt som ingen inflation sker, för att åstadkomma samma effekt.
Det går fortfarande att ha invändningar mot JSA, jag har själv en eller ett par, men den som fnyser åt denna förbättring för lågavlönade har jag svårt att tro är ärligt intresserad av lågavlönades situation.

Etiketter: jobbskatteavdrag, Skatter
Publicerat i Politik, Skatter | 4 Comments »

När rosor bjuder på dans

måndag 16 december, 2013

Det här med den inställda höjningen av brytpunkten för statsskatt. Den som läst min blogg har förmodligen inte missat att jag tycker det är politiskt fel. Men jag är också förbluffad över Socialdemkraternas vägval, rent taktiskt och strategiskt. Och det är vad jag med höjda ögonbryn ska skriva om nu.

Låt mig alltså sammanfatta.

Mindre än ett år före valet går man in i skattepolitiskt samarbete med SD.
Det kan förstås alltid hända att SD röstar med ens förslag, och det i sig ska man inte få skit för. Men så var det ju inte här. Först skulle S lägga ett förslag om att stoppa både femte jobbskatteavdraget och höjda brytpunkten. Men så visade det sig att ett sådant förslag skulle SD inte rösta för. Då ändrade man sig till två separata förslag, och då kunde SD rösta för förslaget om att stoppa höjda brytpunkten.
Man ska ärligt talat vara rätt korkad för att inte se att det var en anpassning för att få med SD. SD har visserligen många väljare i LO-kollektivet, men nog är det ändå en rejäl politisk risk att ta – att efter att ha föresatt sig att aldrig samarbeta med SD, göra just detta mindre än ett år före valet.
S hävdar förstås att det inte var ett samarbete. Men hur dumma tror de att väljarna är?
När talmannen initialt stoppade voteringen gjorde han det inte för att han är gammal moderat, utan för att Riksdagens oberoende jurister kommit fram till att budgetingreppet sannolikt strider mot lagen. Efter vad jag läst verkar det juridiska kollektivet luta åt att oppositionens agerande är lagstridigt. Frågan är inte enkel, men ändå: är det vad man från oppositionshåll bedömer vara statsmannamässigt beteende? Och då har vi inte ens gått in på den eller de S-riksdagsledamöter som riktade okvädningsord mot talmannen när han följde juristernas råd. Vuxet.
Lagenligt eller ej, den budgetpraxis som gällt i femton år eller så brukar alla framhålla har varit väldigt bra för Sveriges offentliga finanser. Nu är den slagen i spillror. Var det värt det? Tycker S, och den övriga oppositionen, att statskassans kortsiktiga förstärkning om tre miljarder kronor överskuggade fördelen med stabila finansiella ramverk? Låter det som ett genomtänkt strategiskt övervägande? (Facit: nej, det är idioti.)
Det kan dessutom noteras att de tre miljarder som oppositionen sade att de hellre lägger på skola eller motsvarande, inte kan läggas på skola. Budgetens utgiftssida är redan klubbad. De tre miljarderna går inte att komma åt för utgifter.
Ridå!
Motsvarande pengar går förstås att komma åt i senare budgetar. Men då har det varit val, och om S räknar med att sitta i regering då, ja då kan de själva sänka och höja skatter då.
Och så den riktiga karamellen, som jag sparat till sist. Oppositionen leder i opinionsmätningarna. Visserligen tog Alliansen igen ett väl så stort gap inför förra valet, men det är inte uppenbart orealistiskt att tänka sig en S-ledd regering efter valet. I alla fall antar jag att S tänker sig en S-ledd regering. I det läget, i just det läget, väljer man alltså att krascha budgetprocessen. Det är som om man inte förmår tänka bortom nuet. Man ba’ ”vi kan reta borgarna, let’s do it!” Att man, i händelse av egen regeringsställning, just gett en kommande borgerlig opposition både mordvapen, tillfälle och motiv att jävlas med kommande S-budgetar… ja, hur tänkte man där, rent spelteoretiskt? Alla socialdemokratiska utgiftsökningar i en minoritetsregering kommer ju vara fair game för oppositionen hädanefter. En opposition skulle kanske, medelst en särskild skatt, kunna införa skottpengar på socialdemokratiska budgetar.

En möjlighet är att oppositionen räknar med att plocka en massa PR-poäng på att stoppa vad som är lätt att kalla en skattesänkning för rika. Och det har man säkert gjort, bland sina kärnväljare. Gissningsvis inte lika mycket hos den urbana medelklass Socialdemokraterna brukar säga att de måste vinna tillbaka. Och kan dessa PR-poäng verkligen vara värda potentialen för storartat kaos i kommande budgetprocesser? Jag har svårt att tro det.
Men jag lutar åt att det här inte var en genomtänkt plan från S, utan ett magkänsleinfall som rusade iväg, och så gick det prestige i det. Och nu är budgetprocessen trasig och S måste låtsas att de är nöjda med det för att inte framstå som åsnor.
Inte så slugt. Man skulle kunna säga – inte så regeringsdugligt.

Etiketter: Skatter, Statsbudgeten
Publicerat i Politik | 2 Comments »

Att tänka fritt är stort men tänka shit pommes frites är störigare

torsdag 5 december, 2013

Det är lag på att alla ska tycka till när det presenteras PISA-data om skolan, och nu har turen kommit till mig.
Givetvis har det högljutt tyckts att detta visar att Björklunds senaste uppsättning skolreformer inte fungerar. Vare sig man gillar reformerna eller inte är det inte en slutsats man kan dra. Jag ska erkänna att jag inte har örnkoll på alla skolreformer som genomförts, men det stora lasset kom väl 2011. Det är två år sedan. De elever som 2012 testades i den här PISA-omgången har gått i stort sett hela sitt skolliv i den gamla skolan. Om 2011-reformerna får någon effekt kommer de inte att synas på en bunt år än.
Men om det inte är 2011-reformerna som ställt till resultaten, vad är det då? Hur kommer det sig att det enligt PISA går sämre och sämre för den svenska skolan?
Jag tror inte att någon verkligen vet det. Men jag tänkte diskutera två hypoteser som ofta kommer upp, utan att för den skull hävda att det är de enda tänkbara förklaringarna.

Lärarutbildningen
Jag tycker inte att det i dag pratas så mycket om lärarutbildningen, men för några år sedan var den mycket på tapeten. Och nog verkade det finnas fog för kritik. Någon kanske minns Zarembas artikelserie på temat. Själv minns jag anekdotiskt hur ingen av de lärarstudenter jag pratade med för typ tio år sedan var nöjd med nivån. Jag minns den nästan färdiga matte- och NO-lärare jag labbade med på en grundläggande astronomikurs, och som tycktes sakna både matematiska grundkunskaper och matematiskt tänkande. Jag har ingen länk tillgänglig, men jag vill också minnas att utbildningen fick rätt hård kritik från mer formellt håll.
Det betyder inte att alla utexaminerade lärare från den tiden är dåliga. Jag misstänker att minst en av dem jag pratade med är en utmärkt lärare. Men det är i så fall hens egen förtjänst, inte lärarutbildningens. Jag tror att jag är en duglig civilingenjör, men det hade jag inte varit om inte utbildningen, trots sina fel och brister, på det hela taget varit bra. Har man en undermålig lärarutbildning kan man inte förvänta sig att snittläraren blir bra, och om snittläraren inte är bra lär det avspegla sig i skolresultaten.

Okej. Låt oss anta att lärarutbildningen under lång tid varit en starkt bidragande orsak till dagens sjunkande resultat. Låt oss också anta att de reformer utbildningen genomgått nu gjort det till en utmärkt utbildning. När kan man då förvänta sig resultat?
Det räcker förstås inte med att det börjar studenter på den nya utbildningen.
Det räcker inte heller med att det, fyra-fem år senare, börjar examineras lärare från nya utbildningen.
De måste antagligen också hinna bli det dominerande inslaget på sin arbetsplats. Det lär ta storleksordningen två decennier till.
Sedan måste dessutom elevkullarna gå igenom skolan som präglas av lärarna som gått igenom den nya utbildningen. Det är ytterligare en bunt år.
Sammantaget kan man förvänta sig att ett ordentligt genomslag kan fås efter i runda slängar trettio år.
Trettio år.
Den här aspekten av problemet är inget man ser en förändring av från en regeringsmandatperiod till en annan, hur genomgripande, bra eller dåliga reformerna än är.

Det fria skolvalet
Det fria skolvalet är mer populärt att angripa i dag; det tas upp så snart tillfälle ges, till exempel i DN alldeles nyss. Dessa attacker bär ofta en ideologisk prägel, men det behöver inte med nödvändighet betyda att det inte ligger något i dem. Jag har till exempel ofta en ideologisk ståndpunkt i mycket av det jag skriver om, men vill gärna tro att det inte förvandlar allt till snömos.
Låt oss därför, för diskussionens skull, anta att det fria skolvalet är en starkt bidragande faktor till sjunkande PISA-resultat, och att mekanismen är att duktiga elever tenderar att välja samma skolor vilket ger segregering.
Betyder det att man, som vissa vill, bör avskaffa det fria skolvalet?
Nej, det gör det inte.
Tanken att skolan inte var segregerad förr är befängd. Den var bara segregerad på ett annat sätt – då efter bostadsort. Att bostadsmarknaden dras med betydande segregering är det i sin tur ingen som brukar bestrida.

Jag är uppvuxen i ett otroligt medelklassigt område, och mina skolklasser har i allt väsentligt varit en homogen sammanslutning av lokala medelklassbarn. Nu och ett tag till bor jag i centrala Stockholm, granne med ett gymnasium. Gående till och från det gymnasiet ser jag hyggligt stora mängder elever med uppenbar invandrarbakgrund. Jag kan givetvis inte veta att de inte bor i city, men en hastig blick på de boende i kvarteren här gör det långsökt att alla dessa elever bor i innerstan. Vore det inte för det fria skolvalet skulle de inte ha en chans att få gå i den här skolan. Boende i Husby skulle i skolan bara träffa andra som bor i Husby, och boende i innerstan skulle bara träffa andra som bor i innerstan. Det är segregering.
Precis varför de har valt innerstadsskolan vet inte jag. Jag vet inte om det är en extra bra skola. Men det kommer inte an på mig att välja åt dem. Ska man ta ifrån eleverna och deras föräldrar rätten att välja skola ska man ha väldigt bra skäl till det.

Är det då inte väldigt bra skäl att vilja hejda dagens segregering och sjunkande PISA-resultat? Tja, målet är vällovligt men medlet fel. Det vilar på idén att duktiga elever är skyldiga att vara förebilder åt mindre duktiga. Att de duktiga ska pytsas ut som någon sorts maskotar eller harar, och dra de mindre duktiga efter sig. Det är att göra de duktiga barnen inte till mål i sig, utan till medel för andra. Redan där borde man dra öronen åt sig. Gör man inte det kan jag fortsätta med att en sådan lösning lägger vuxenvärldens skolmisslyckande på barnen. När man inte lyckats ordna en skola som klarar av att få med sig alla barn, då säger man alltså att det är de duktiga barnens ansvar att fixa de mindre duktiga barnens skolgång? I vilken värld låter det som en hygglig lösning?

Den skarpsynte läsaren ser att jag inte presenterar någon egen lösning på just det här problemet (om vi nu alltså för diskussionens skull utgår från att problemet är reellt). Men att man inte har en bra lösning innebär inte att vilket förslag som helst är bra. Att avskaffa det fria skolvalet är helt enkelt fel väg.

Det finns fler skäl till varför skolvalet bör behållas.
Om elever placeras på skola efter bostadsort betyder det att skolor är garanterade ett visst elevunderlag. Detta har mer karaktären av skolans rätt till elever än elevens rätt till skola. Man kan i princip tänka sig att det ger långsiktighet för att utveckla verksamheten, men att ta bort det yttre förändringstrycket brukar inte göra underverk för utveckling. Tvärtom har man kunnat se att kommunala skolor i områden med mycket friskolor har behövt rycka upp sig – och också har gjort det.

Slutligen ska sägas att även om jag nu alltså, för diskussionens skull, utgått från att det fria skolvalet inverkat menligt negativt på skolresultat ska man inte för den skull vara säker på att så verkligen är fallet. Andra som tittat ingående på frågan kommer fram till att ”Sammantaget ser vi inga dramatiska effekter, vare sig positiva eller negativa, av de ökade möjligheterna att välja skola”. Skolverket själva säger att det inte går att dra några säkra slutsatser om skolvalets effekt på resultaten. Om effekten var stor borde den rimligen vara akamediskt välbelagd nu. Så tycks inte vara fallet.
Att avskaffa det fria skolvalet skulle, menar jag, vara fel även om det vore skyldigt till resultatnedgången. När det nu inte verkar finnas ordentliga data som tyder på att skolvalet verkligen är boven vore det förstås än mer galet att ta bort det.

Kommunaliseringen och resurserna
Som extranummer ska jag beröra två förklaringar till som ibland framförs, skolans kommunalisering och bristande resurser. En synbarligen plausibel iakttagelse är att medan skolan för staten är en investering för framtiden, är den för en enskild kommun mer en kostnad i budgeten. Kommunerna ska därför behandla skolan sämre än staten. Vad som talar emot det är att, som jag uppmärksammade för några inlägg sedan, skolan fått mer och mer resurser; skolan har aldrig haft så mycket pengar som i dag. Även om man förstås inte kan utesluta att det skulle gå att göra bra saker med ännu mer resurser innebär det att man rimligen kan utesluta resursbrist som orsak till kraftig nedgång i resultaten. Och om kommunaliseringen ställt till med elände så verkar det inte vara genom att strypa pengakranen.

Så.
Vad är kondensatet av det här inlägget? Vad ska vi göra?
Kondensatet är egentligen vad vi inte ska göra. Vi ska inte drabbas av panik. Vi ska inte hemfalla åt ”Vi måste göra något. Detta är något. Alltså måste vi göra det.” Vissa frågor kanske tål att användas vårdslöst som trubbigt tillhygge att tillgripa i sluggerdebatt. Skolan gör det inte. Undviker vi oöverlagda paniksvängar har vi kanske inte vunnit, men vi har i alla fall undvikit att göra saken än värre.

Etiketter: Fria skolvalet, PISA, skolan
Publicerat i Akademiska frågor, Övrigt samhälle | 3 Comments »

Nervous Energy

tisdag 3 december, 2013

Någon tänker fel kring energi. Det kan vara jag. Det kan vara Argentina.

Argentina har, tack vare en förutsägbar mix av planekonomi, ekonomisk nationalism och exproprieringar (och med risk för att bli tautologisk, ekonomisk vanskötsel), gått från att vara självförsörjande med energi till att behöva importera. Detta trots att man sitter på avsevärda tillgångar av gas och olja. Senaste The Economist citerar följande uppskattning.

For Argentina to become self-sufficient again in energy by 2030 requires investments of around $200 billion, of which $140 billion is in shale and about $60 billion in conventional oil and gas

Tvåhundra miljarder dollar?
Om man tar källorna jag använde i mitt nyliga inlägg om kärnkraftens ekonomi och räknar lite halvhögt borde de pengarna räcka till 40 GW installerad kärnkraftseffekt. Fyrtio gigawatt! Hela Argentinas installerade eleffekt i dag är ungefär 33 GW. Man borde alltså komma rätt långt med 40 GW till.

Det kan förstås tänkas att man hoppas kunna sälja en massa fossilbränsle, att reserverna är så stora att det ändå framstår som ett attraktivt alternativ. Men då är det ju det här med växthuseffekten. Ska man ta den på någorlunda allvar kan vi inte ens elda upp alla reserver vi har i dag, än mindre leta upp nya för att elda dem också. Gas och olja är förvisso bättre än kol, men det finns ju väsentligen koldioxidfria alternativ.

Man behöver inte ens bygga kärnkraft för alla pengar. Jag har aldrig varit i Argentina, men jag föreställer mig att det finns ganska gott om glesa, öppna och blåsiga platser. Låter spontant som ett bra land för vindkraft, som har en ekonomisk kalkyl i samma härad som kärnkraften. Det är förmodligen ingen bra idé att slå sig på att enbart bygga vindkraft, men vill man mixa upp den nya kärnkraften med vind ser jag inget större problem med det.

Nu är det förvisso ingen som har lovat att satsa de där tvåhundra miljarderna med dollar. Men om det ens är på tal tycker jag att Argentina borde fundera på annat än fossilbränsle.

PS
Det gäller resten av världen också.

Etiketter: Gas, kärnkraft, Kol, Olja, Skiffergas, VÄxthuseffekten, Vindkraft
Publicerat i Energetiskt material | 2 Comments »

Flexible Demeanour

tisdag 3 december, 2013

Om föräldraförsäkringens delning, del jagvetintevad

I förra inlägget skrev jag att ibland är det nästan svårt att veta om man håller med sig själv. Det här är ett exempel på det.
Jag har länge argumenterat för att föräldraförsäkringen bör individualiseras; inlägg på temat finns här, lite äldre men utförligare här, och ännu äldre och ännu utförligare här. För den som inte ids gå tillbaka och läsa gamla inlägg är detta ett kondensat av argumentationen:
Man ska inte blanda ihop negativa rättigheter (inte bli hindrad från att stanna hemma) med positiva rättigheter (tvinga andra att betala mig för att stanna hemma). Man ska självfallet få stanna hemma så mycket man vill. Däremot finns ingen anledning för staten att betala för ett system som gör det rationellt att diskriminera kvinnor på arbetsmarknaden. Det kommer alltid att finnas folk som vill diskriminera andra på irrationella grunder, men föräldraförsäkringens utformning i dag gör det rationellt att diskriminera kvinnor. Det finns rätt gott om data som ger stöd till att det fungerar så.
En föräldraförsäkring som delas lika mellan föräldrarna skulle ta bort det rationella i att förvänta sig att unga kvinnor kommer vara borta från jobbet mer än unga män.

(Semantisk fundering: om det är rationellt att diskriminera någon, är det då fortfarande diskriminering?)

Men nu på sistone har jag börjat undra om jag är rätt ute. Och obs, det har inte att göra med att jag själv blivit förälder. Inte uppenbart i alla fall. Det är inte heller så att jag inte håller med om mina argument ovan. Jag tycker fortfarande det är ett sunt resonemang.
Vad som hänt är att Centern lanserat ett förslag som i korthet går ut på att föräldradagar ska kunna överlåtas till andra än föräldrarna. Det kan exempelvis handla om syskon eller föräldrar som tar ledigt från sina jobb för att rycka in när det behövs. Jag tycker det låter som ett bra förslag.
Däremot har jag inte helt lätt att se hur det skulle kunna förenas med individualiserad föräldraförsäkring.

Så nu vet jag inte riktigt vad jag tycker.

Etiketter: föräldraförsäkring
Publicerat i Övrigt samhälle, Politik | 4 Comments »

Centernomineringar – inte alls hela listan!

lördag 30 november, 2013

I dag har jag varit på nomineringsstämma med Stockholmscentern i Riksdagens förstakammarsal. Där fastställdes Stockholms listor inför höstens val till riksdag, landsting och kommun, och det tänkte jag prata om nu.

Min plats under stämman & taket

Cynikern kanske frågar sig: spelar det någon roll vad Centern gör? Det är ju ett så litet parti. Jo men det gör det faktiskt. Småpartier kan ibland få mer inflytande än deras röstandel ger anledning att tro, och understundom stämmer det för Centern. Mest spektakulärt på sistone är t-baneuppgörelsen i Stockholm. Centern var det enda alliansparti som gick till val på utbyggd t-bana. Stora Moderaterna var explicit emot. Det förslag som Alliansen nu lagt fram ligger mycket nära Centerns förslag. Centern, med blygsam representation i stadshuset, har också intensivt drivit cykelfrågorna. Före 2010 satsades knappt någonting på cykeltrafik i Stockholm. Nu är det beslutat om en miljard på att underlätta cykeltrafik. Man kan också nämna sprututbytesprogrammet för narkomaner i Stockholm, till väsentliga delar en arbetsseger för Centerpartiet (till nytta för utsatta narkomaner). Den som följt politiken i Stockholm någorlunda har knappast missat Centerns vurm för högre hus. Stockholm city ser förvisso inte ut som Manhattan nu, men tydligen byggs det faktiskt mer höga hus än förut. Det är sådant som gör att det kan finnas utrymme för de ytterligare naturreservat man beslutat om.

Vidare är inte Centern så litet på alla håll i Stockholm. Tillåter man sig att plocka lite körsbärsdata kan man till exempel notera att Centern i valet 2010 på Norrmalm, Östermalm och i Gamla stan var större än Socialdemokraterna.

Man kan tycka att jag borde börja med att prata (mer) om varför jag tycker att folk ska rösta på Centern innan jag pratar namn. Men jag börjar bakifrån, låtsas att läsaren redan kan tänka sig Centern och grottar lite lista.
I det här inlägget nöjer jag mig med att prata om riksdagslistan, och jag börjar med mig själv.

Me, me, me, myself and I. Och jag.
Jag har landat på plats 17 på Stockholms riksdagslista. Det är roligt tycker jag. Ur rent praktisk synvinkel spelar det ingen större roll om man står på plats 10 eller plats 30; det är icke valbara platser. Rent teoretiskt är det möjligt att bli invald från en sådan plats, men det skulle kräva en sällan eller aldrig skådad kryssbävning. Det betyder inte att det är helt verkningslöst att rösta på mig, om man nu skulle fundera på det.
Om du känner mig eller har läst den här bloggen ett tag – framför allt det senare – kan du ha en bra bild av mina politiska åsikter. Ibland sammanfaller de med den centerpartistiska partilinjen, ibland inte. Alla kryss räknas, och inför senare val är det rimligt att tänka sig att kryss i tidigare val är en faktor när nya listor ska göras. Jag har inte gjort någon större satsning på mig själv inför det här valet (av det enkla skälet att jag bedömde att jag inte skulle hinna) och är rätt ny i partiet, och är därför glad över att ha placerats så förhållandevis ickelågt som sjuttonde plats. Om du vill ge mina åsikter mer inflytande på sikt i Centern är det antagligen en bra satsning att ge mig ett kryss när det är dags. Ett långsiktighetskryss helt enkelt. Dessutom skulle jag bli glad!
Rimligen kommer jag närmare valet skriva någon sammanfattning av mina ståndpunkter och prioriteringar jämförda med partiets. Men inte i det här inlägget.

Men om man vill rösta Centern då, men inte just på mig, vad är det då för namn som gäller? Och vad säger jag om dem?

Just ja, de andra också
Toppnamnet på listan är Annie Lööf. Eftersom hon är partiledare är hennes linje rimligen väldigt närliggande officiella partilinjen. Man kan misstänka att hon har en del liberala reflexer hon undertrycker när hon som partiledare ska hålla samman hela partiet, men jag säger ändå: tänk partilinjen.
Nu blir det förmodligen så att hon väljs in från en annan valkrets. Om valresultatet blir något liknande 2010 (givetvis osäkert, men det är en annan fråga) är det de två nästföljande namnen som troligen kommer till Riksdagen från Stockholm. Och de är…

Johan Hedin (blogg)
Johan är en pålitlig liberal som redan gjort en repa i Riksdagen som ersättare för Fredrick Federley och som såvitt jag vet visat sig duglig i den inte alltid alldeles lätta miljön. Jag frågade honom för ett par månader sedan vad hans främsta hjärtefråga är, och han framhåller då rättssystemet. Närmare bestämt att han ser det som ett missförhållande att brott mot staten i Sverige bestraffas hårt relativt brott mot individer. Det signalerar att staten är mycket viktigare än individer.
Det är inte den fråga jag själv lägger mest energi på, men jag håller med om principen och tycker det är bra att Johan driver den. Jag tror att det är rätt namn på rätt listplats.

Johanna Jönsson
Johanna är ordförande för Stureplanscentern (fortfarande väl?) vilket i sig signalerar en tydlig liberalism. Dock ej champagnevaskande.
Det blev omfattande diskussioner kring vem som skulle sättas på tredje plats på listan. Både Johanna och den andra huvudkandidaten företräddes av passionerade vapendragare – allt i god anda ska sägas; det är med flit jag inte skriver att det var strid om platsen, även om båda förstås ville ha den. Bland de argument som androgs för Johanna hördes att hon är ung och kvinna. Jag skruvar alltid på mig när sådant dras upp. Jag vill gärna tro att jag struntar i ung och kvinna. Identitetspolitik känns vare sig fräscht eller intellektuellt spänstigt, och att välja vem man ska rösta på efter kön, ålder, hudfärg eller sexuell läggning… nej det går bort, vare sig man röstar på vita heterosexuella män eller unga queeraboriginer.
Nu tror jag inte heller att det var därför Johanna vann omröstningen. Själv vill jag framhålla det fabulösa patos hon emanerar i ord och handling. Ni förstår om ni hör henne tala. Hennes största politiska passion torde vara migrationsfrågorna, där man lugnt kan säga att hon skulle få svårt att samarbeta med SD. Även denna listplacering kommer jag inte ha svårt att ställa mig bakom när valet närmar sig.

Givetvis kommer jag inte hålla med toppkandidaterna, eller partiet, i samtliga frågor. Ibland är det ju svårt att veta om man ens håller med sig själv i samtliga frågor. Men så är det alltid i politik. Man får göra något motsvarande en minstakvadratanpassning av partierna mot sig själv, och ur det perspektivet är jag nöjd med Stockholmscenterns uppställning inför valet.
Eller okej. Helt nöjd kan jag väl inte vara eftersom jag inte är överst på listan. Men det förlåter jag för den här gången.

Etiketter: Centerpartiet, Val 2014
Publicerat i Politik, Val 2014 | Kommentarer inaktiverade för Centernomineringar – inte alls hela listan!

Pandora’s Promise – om löften som inte riktigt höll. Och om pengar.

tisdag 26 november, 2013

Igår var jag och såg en visning av dokumentären ”Pandora’s Promise” som presenterats som en stark lans för kärnkraften i tider av växthuseffekt. Förresten, den intresserade kan se trailern här:

Den ska också släppas på iTunes om några veckor.
Filmvisningen följdes av en intervju med regissören Robert Stone, en före detta glödande kärnkraftmotståndare. Därefter vidtog paneldebatt med bland andra Mats Odell (kd) och Kent Persson (v). Bakom arrangemanget stod KTH Reaktorfysik, Analysgruppen (www.analys.se) och Sveriges Kärntekniska Sällskap (www.karnteknik.se).

Filmen
Jag hade anledning att tro att det skulle vara en vederhäftig film. Inte minst kritiken som filmen väckt gav anledning att tro det; bland den kritik jag läst fanns inget graverande.
Såvitt jag kunde bedöma var den också vederhäftig. Varken jag eller någon i efterföljande debatt kunde beslå den med något direkt fel. Däremot tycker jag inte den var så himla bra. Jag gillar när det är mycket hårda fakta i den sortens filmer. Pandora’s Promise hade förstås en del fakta, varav jag inte kände till samtliga i förväg, men mycket filmutrymme gick åt till svepande bilder och suggestiva frågor. Mycket ”what if”. Det hade inte gjort så mycket om man samtidigt hade klarat av alla de mest relevanta faktapunkterna, men jag tyckte att man gled förbi flera av de tveksamheter inför kärnkraften en intresserad men skeptisk målgrupp kan ha. Detta trots att svar inte saknas. I alla fall i Sverige är uranbrytningen en het potatis, men den berördes inte alls. Så hade det inte behövt vara; jag tyckte att jag i mitt nyligen skrivna inlägg om kärnkraftens teknik påvisade att det där inte behöver vara någon stor grej. Över lag, för att maxa ut egocentreringen, så tycker jag att är det bara fakta man är ute efter fanns det mer av den varan i mitt inlägg än i filmen. Däremot får filmen givetvis ojämförligt högre dramaturgiska poäng än mitt faktatröskande. Den lade också mycket större tonvikt vid Gen IV än vad jag gjorde.

Något som är svårare att lasta filmen för är att den var tydligt mer anpassad för världen i stort, där man eldar mycket kol, än just Sverige som huvudsakligen med vatten- och kärnkraft redan har en nästan fossiloberoende elproduktion.

Det sägs att filmen verkar mycket övertygande på folk som är slentriannegativa till kärnkraft. Den omvänder antagligen inte folk som gjort kärnkraftmotståndet till sitt livs centrala dogm, men slentriannegativism finns det gott om. Om det stämmer att den är en effektiv omvändare är det anledning både till hopp och djupa suckar. Hopp, för att det så klart är bra om människor kan ta till sig en mer rationell inställning i energifrågan när de exponeras för något som, för att bara nämna något, inte är lögner. Djupa suckar, för att större delen av faktamaterialet i filmen är tämligen basalt och lätt tillgängligt även filmen förutan. Om detta material räcker för att övertyga, om man inte kommit i kontakt med detta material tidigare, men ändå har en åsikt i energifrågan, vilken verklighet har man då levt i? Inte en faktamässigt speciellt välgrundad i alla fall, törs jag gissa.

Alltså, se gärna filmen. Den var inte dålig. Men jag hade hoppats på mer.

Debatten
Det här gick igen en del i debatten efter filmen. Greenpeace var givetvis på plats men gjorde en förvånansvärt slät figur. Min bild är att Greenpeace åtminstone brukar vara bra debattörer, men den här insatsen präglades mer av indignation och något semidesperat slagord än några substantiella invändningar.
Kent Persson, Vänsterpartiets energipolitiska talesperson, uppvisade också vad jag tyckte var ett par rätt basala missuppfattningar om kärnkraft (om kopplingen till kärnvapen och om avfallet). Djup suck igen. Om det är sådant Riksdagens toppar tror, vilka är då förutsättningarna för en rationell energipolitik? Obs att ”rationell energipolitik” inte behöver betyda att man bygger ett kärnkraftverk i varje kvarter. Men det vore bra om det underlag man fattade beslut på var besläktat med fakta.

Den i grunden kärnkraftpositive Mats Odell (även han med bakgrund i motstånd mot kärnkraften) menade att kärnkraften behöver bli billigare och säkrare, vilket jag hade en fråga kring. Det är givetvis bra om den blir billigare och säkrare, men säkerhet är ofta kostnadsdrivande och den sista procenten säkerhet brukar vara mycket dyrare än den första procenten. Om vi nu dels tror på alla siffror som säger att kärnkraften ligger i den absoluta säkerhetstoppen bland energislag, och om vi ser ett trängande behov av att bygga ut fossilfri energiproduktion – är det då verkligen ännu högre säkerhet i kärnkraften som ska vara vår prioritering? Kan vi få högre säkerhet till ett pris vi kan betala är det förstås bra, men om vi låter oproportionerliga säkerhetskrav göra kärnkraften omöjlig har vi inte gjort oss själva en tjänst.
Det är dock möjligt att jag har fel i antagandet om den kostnadsdrivande säkerheten. Det kan vara så att vad som främst gör kärnkraft dyrt att bygga är att man sällan gjort det på ett standardiserat sätt, utan i varje bygge uppfinns ett antal hjul på nytt.

Pengar, pengar, pengar
Mycket av diskussionen cirklade kring kostnaden för att bygga kärnkraft. Att det kostar mycket pengar bestrider ingen, men är det dyrt eller inte? Och här blir debatten ofta riktigt konstig.
Väsentliga politiska grupperingar, både innanför och utanför riksdagen, både inom och utom Sverige, gör gällande att vi på ett eller annat sätt måste satsa jättemycket pengar på att möta klimatförändringarna. Förmodligen har man rätt i det, även om man kan diskutera satsningarnas art. Och det är här det blir konstigt. Samma grupper och människor som annars fnyser föraktfullt åt ekonomiska invändningar mot klimat- och miljöåtgärder blir plötsligt de mest hängivna bönräknare när kärnkraft förs på tal. Då är med ens decimalerna i ekonomikalkylen och marknadens lönsamhet högsta prioritering. Man får gärna subventionera andra koldioxidsnåla energislag med enorma summor, men just kärnkraften gör dessa ofta – men inte alltid – vänsterorienterade världsräddare till nyliberala förespråkare av nattväktarstaten.
Elaka tungor skulle möjligen säga att det säger mer om inställningen till egna favoritprojekt än kärleken till moder jord.

Så här va. Tittar man på världen i stort behövs mycket mer energi än vad vi framställer i dag. Det vore jättedåligt att ta den energin från fossila källor. Vad mig anbelangar är vatten, vind och sol och vad man nu kan komma på för säkra och växthusgassnåla energikällor mycket välkomna att bidra så mycket som möjligt, jag har tidigare sagt att jag egentligen inte vill ställa kärnkraft mot dessa. Samtidigt vet vi att det av rent tekniska skäl är mycket svårt eller omöjligt att låta dessa dra hela lasset. Vi vet också att det inte finns avgörande tekniska hinder för att kärnkraft i en eller annan form skulle kunna dra mycket stora delar av lasset. Politiska hinder? Ja. Ekonomiska hinder? Troligen inte, men det förutsätter att man drar några djupa andetag samt prissätter fossila energikällor med hänsyn till dess föroreningar. Tekniska hinder? Inget avgörande.

Det finns ingen garanti att världen klarar av att bygga ut ickefossil energi i den takt som skulle behövas. Däremot kan vi nog garantera att utan att ens försöka, och utan att låta kärnkraften vara en viktig del i ansträngningen, så har vi förlorat slaget mot växthuseffekten.
Att i det läget vilja satsa jättemycket pengar på allt, men vägra kärnkraft, framstår inte som alldeles genomtänkt.
Snarare är ord som ”århundradets felsatsning” påkallade.

Etiketter: Energi, Energipolitik, Förnybar energi, kärnkraft, Pandora's Promise
Publicerat i Energetiskt material | 6 Comments »

Kärnkraft, del 2: Ekonomi

söndag 17 november, 2013

Så, efter att i förra inlägget ha diskuterat tekniken kring kärnkraft och gett den väl godkänt är det nu dags att kasta ett öga på ekonomin. En teknik kan vara hur bra som helst i sig, men om ekonomin är katastrofal hjälper inte det stort. Precis som i förra inlägget kan jag inte ha ambitionen att täcka in precis alla aspekter, eller skriva uttömmande om ens de aspekter jag tar mig an. En bloggpost kan vara ganska lång, men det är ingen avhandling.

Jag börjar med en fråga som ofta kommer upp, fast mer som ett påstående då.
Är kärnkraften i dag subventionerad?
Det är en ståndpunkt jag ofta hör. Trots det är jag inte helt säker på hur man menar att den är subventionerad. En möjlighet är att man syftar på att den byggts upp med statliga medel. Det är för all del sant, men vilken betydande svensk kraftproduktion har inte byggts upp med statlig hjälp? Sannerligen inte vattenkraften. Det som i dag kallas förnybar energi får kraftiga subventioner från elcertifikaten. Om kärnkraften är subventionerad på detta sätt så är väsentligen all elproduktion subventionerad.

Något jag tror att man menar ibland är att kärnkraftproducenterna inte har krav på sig att ha ordnat fullständig försäkringstäckning för värsta tänkbara olycka. Det är både sant och inte sant. Man har fullständigt skadeansvar upp till tolv miljarder kronor vid en olycka. Det är pengar som ska finnas redo i försäkringssystemet. Skulle det inte räcka täcker staten upp med ytterligare tre miljarder. Skulle inte heller det räcka kan kärnkraftbolagets samtliga tillgångar tas i anspråk.
Så det är sant att man inte har skyldighet att ha en fond med oändligt mycket pengar.
Å andra sidan är kraven hårdare än på annan industri med potential för stora olyckor, som petrokemisk industri och vattenkraft. Eller flyget för den delen. Skulle en av de stora dammarna brista förväntas inte dammägaren stå för alla fioler, utan staten kommer träda in. Skulle en jumbojet plöja ned i ett raffinaderi eller mitt i Stockholm kommer staten också träda in. Detsamma gäller vid större kärnkraftsolyckor. Det är helt enkelt en del av statens funktion att träda in vid stora katastrofer. Så, åter: Om kärnkraften är subventionerad på detta sätt så är väsentligen all elproduktion subventionerad, jämte… all verksamhet som alla håller på med.
Det betyder inte att man inte skulle kunna kräva ett ännu större försäkringsansvar på kärnkraften. Man kan inte kräva att varje enskild reaktor ska fondera medel för sitt eget katastrofhaveri, av samma anledning som premien i hemförsäkringen inte uppgår till bohagets hela värde. Men till exempel skulle man inom EU kunna kräva att reaktorägare ska gå samman och bilda en fond, utöver de ansvarsförsäkringar man redan har. Gör man överslagsberäkning på vad premien skulle bli för att täcka alla kostnader vid ett superhaveri – det har gjorts flera gånger – landar man vanligen på avsevärt mindre än ett öre per kWh.
Givetvis bör man då ställa motsvarande krav på annan verksamhet, till exempel att vattenkraftägare ska kunna pynta för att sopa upp resterna av Luleå ifall Suorvadammen packar ihop.
Men om man ändå räknar högt med ett öre per kWh, vad skulle det innebära för kärnkraften?
Egentligen har vi redan svaret på det. Staten tar i dag ut en effektskatt på kärnkraften uppgående till sådär 5-6 öre per kWh. Skatten är inte bunden till faktisk elproduktion utan den termiska effekt en reaktor skulle kunna producera om den gick för fullt. Skatten fonderas inte för något särskilt ändamål, utan är en ren straffskatt på kärnkraft för att den är kärnkraft. Ändå har vi kärnkraft. Det betyder att åtminstone om man avhöll sig från straffskatter skulle det uppenbarligen finnas ekonomiskt utrymme för en utökad olycksfond. Det skulle fortfarande särbehandla kärnkraften negativt, men det skulle gå.

Det är också möjligt att man åsyftar fonden för rivning av kraftverken vid slutet av deras livslängd. Sveriges Radio körde en dokumentärserie för ett tag sedan kallad ”kärnkraftens dolda kostnader” har jag för mig. I mitt tycke hittade de inget särskilt alarmerande, men de lyckades troliggöra att man lägger undan lite för lite pengar för rivning nu, vilket skulle kunna yttra sig som en ekonomisk smäll när det är rivningsdags. Denna summa justeras dock vart tredje år. Även om dessa kostnader stegrades dramatiskt från nuvarande prognoser skulle de gott och väl rymmas inom pengamängden som omfattas av effektskatten, även tillsammans med en olycksfond.
Hur är det förresten, har dammägare krav på sig att ha medel undanlagda för att återställa älvarna? Jag tror inte det, men jag är inte säker.

Min slutsats av detta avsnitt är att kärnkraften inte är subventionerad. Tvärtom är den, relativt andra energislag, negativt särbehandlad.

Kostnader för elproduktion
Vad kostar det att producera el i ett kärnkraftverk då? Är det billigt eller dyrt?
Föga förvånande diffar siffrorna beroende på var man tittar. Men om man börjar med att titta på löpande kostnader, alltså vad det kostar när man redan har ett kraftverk, så verkar det ligga uppåt 20 öre/kWh. Det är billigt. Så att det finns ett ekonomiskt case för att fortsätta driva ett existerande kärnkraftverk är klart. Men hur står det till med att bygga nya?

Att det är hiskligt dyrt att bygga ett kärnkraftverk är ingen hemlighet. Det betyder inte med automatik att det är dyrt i relation till den energi man får ut; det är en stor anläggning som genererar mycket energi under lång tid. I absoluta tal är det alltjämt mycket pengar som ska fram innan man kan börja skörda energi. Dock ska man hålla i bakhuvudet att en del av denna kostnad kommer från de extrema säkerhetskrav som ställs på just kärnkraft och som inte ställs på andra energislag. Vad skulle förbränningsenergi kosta om den inte fick släppa ut skadliga partiklar, och vad skulle vindkraft kosta om ingen fick dö i underhållsarbetet? Nota bene, jag vill inte med detta säga att man ska släppa på kärnkraftsäkerheten; jag har till att börja med ingen aning om hur kostnadseffektivt det skulle vara (och ja, ord som kostnadseffektivitet är högst relevanta när man räknar människoliv), och hög säkerhet är något gott i sig. Men jag vill att man inte glömmer bort att en asymmetrisk säkerhetspremie är inbakad i kostnaden för nya kärnkraftverk.

Det finns flera sätt att mäta en sådan kostnad på. Ett kallas ”overnight cost” och går ut på att man samlar ihop alla kostnader kopplade till kraftverket (inte minst då byggnation), låtsas att de kommer på en gång (”overnight”) och dividerar med kraftverkets effekt. Detta blir kostnaden för att producera energi. Ett annat kallas ”levellised cost”, vilket tar kraftverkets totala kostnad och dividerar med den totala energimängd det förväntas producera (eller om det är energin som divideras med kostnaden, det spelar förstås ingen roll i princip). Det blir kostnaden för producerad energi. Obs skillnad!
Nu är det ingen som vet precis vad det kostar att bygga en modern reaktor. I Finland verkar det bli dyrt. I Kina verkar det bli billigt. Det är möjligt att denna diskrepans kommer sig av dels arbetskraftskostnader, dels mängden byråkrati, dels att man i Finland bygger ett (1) kraftverk medan man i Kina bygger flera och kan nyttja skalekonomi. Jag hoppas att Kinas låga kostnader inte beror på ett avslappnat förhållande till säkerhet.
Mer data finns exempelvis i rapporten ”Cost and Performance
Assumptions for Modeling Electricity Generation Technologies” från National Renewable Energy Laboratory under U.S. Department of Energy. Siffrorna jag ser där i verkar stämma väl med siffror jag sett på andra håll.
Nå.
Overnight cost för kärnkraft kan vi placera i ungefär 2500-5000 $/kW. Detta är ungefär som biomassa (2000-4000), ungefär dubbelt så mycket som landbaserad vindkraft och ungefär lika mycket som havsbaserad vindkraft. Det ligger väsentligt lägre än solenergi, typ en faktor två, fast då ska man komma ihåg att priserna på solenergi är distinkt sjunkande.
Tittar man i stället på levellised cost, alltså inte kostnaden per effektenhet utan kostnaden per energienhet, ser det lite annorlunda ut. Då är kärnkraft ungefär så dyrt som biomassa och landbaserad vindkraft, tydligt billigare än havsbaserad vindkraft och mycket billigare än solenergi. Anledningen kan vara kärnkraftens relativt vind- och solkraftens höga nyttjandegrad, eller kapacitetsfaktor, alltså andel av tiden energin är tillgänglig.
De här siffrorna är förstås inte absoluta sanningar. Dels är det prognoser, med vissa antaganden om framtida kostnader. Dels är det generaliseringar av förhållanden som i praktiken kommer variera mellan länder och regioner. Det är ändå data att ta på allvar.

Och vilken slutsats tycker jag man ska dra av dem?
Det beror lite på om man tittar globalt eller bara på Sverige. Globalt finns det ett uppenbart case för mer kärnkraft – precis som det finns ett case för annan energiproduktion med litet miljöavtryck. Även i Sverige borde det i princip finnas ekonomiska förutsättningar för nya kärnkraftverk. Så varför byggs det inga?
En uppenbar anledning är den godtyckliga gränsen i energiuppgörelsen på att tio reaktorer är det av gud givna antalet som är lämpligt för Sverige. Tills vidare lär det vara mer lönsamt att fortsätta köra de tio gamla än att bygga en ny, om en ny betyder att man måste ta bort en gammal. Men även bortsett denna begränsning skulle jag, om jag funderade på att bygga en ny reaktor, ta allvarligt på den regulatoriska risken.
Väsentliga delar av Riksdagen tycks tro att det dog 20000 människor i Fukushima-haveriet och vill avveckla all kärnkraft, helst genast. Socialdemokraterna svävar på målet. Tysklands exempel torde förskräcka, på många sätt. Vem vågar ta en jätteinvestering på 60 år under sådana betingelser? Om Sverige menar allvar med att gilla lågkoldioxidel borde man ta sig samman och säga att okej, även om vi emotionellt tycker det är läskigt med kärnkraft tänker vi inte förbjuda den.

Även om så skedde, skulle det då byggas nya kraftverk? Det vet inte jag. Det vet kanske inte ens kalkylansvariga på kraftbolagen. Och på sätt och vis tycker jag att man från politisk sida kunde lämna frågan där. Jag är i grunden positiv till att staten inte pekar med hela handen på exakt vad som ska byggas, utan bara ger rimliga förutsättningar. Fast där är vi inte i dag.
Dels har vi effektskatten på kärnkraft som jag redan nämnt. Den främjar inte säkerhet, den främjar inte miljö och den fonderas inte till något i sammanhanget relevant. (Jag hänvisar här till min motion i frågan.)
Dels har vi elcertifikaten, som jag hävdar är välmenande men missar målet. Jag skrev om det för inte så länge sedan, och det inlägget täcker in vad jag vill ha sagt på ett bra sätt. Men för att sammanfatta: Det är inte fel att gynna förnybar energi framför fossila källor. Men det relevanta är inte, eller bör inte vara, förnybarheten utan miljöavtrycket och farligheten. En skatt på växthusgaser träffar detta mål mycket bättre än elcertifikat. Skatt på växthusgaser, designad för att göra fossila energikällor mindre attraktiva, anses också vara ett kostnadseffektivt sätt att nå detta mål, och skulle knappast dräpa vindkraften om den ersatte elcertifikaten. Åtminstone landbaserad vindkraft har rätt hyggliga kalkyler i dag även utan växthusgasskatt.

Jag tror därför att det bästa vore att skrota omotiverade straffskatter och teknikspecifika stöd, och beskatta utsläpp av växthusgaser (utsläpp som dessutom samvarierar väl med övrig dödlighet). Om ett sådant förfarande sedan leder till att det byggs ofantliga mängder vindkraft (och man också löser vindkraftens specifika problem) i acceptabla lägen så är väl inte det så dumt. Som sagt, jag gillar vindkraft. Jag gillar också kärnkraft. Men det egentliga målet med en vettig energipolitik är inte mycket kärnkraft, utan en myckenhet av ren och säker energi. Av vilket energislag som helst som klarar sådana kriterier.

Etiketter: kärnkraft
Publicerat i Energetiskt material | Kommentarer inaktiverade för Kärnkraft, del 2: Ekonomi

Kärnkraft, del 1: Teknik

torsdag 14 november, 2013

Nu! Nu! Nu är det äntligen dags! I något i stil med ett år har jag hotat med att skriva ett rejält kärnkraftsinlägg. Det blir två.
Och jag misstänker att det här kan komma att bli mina referensinlägg för kärnkraft. Därmed kan det hända att jag uppdaterar dem då och då.
I det här inlägget kommer jag prata om tekniska förutsättningar och om hur jag tänker kring dem. I nästa pratar jag om ekonomi. Upplägget är alltså väldigt likt det jag körde om vindkraft för ett tag sedan.
Jag gör inga anspråk på att täcka in alla aspekter, eller ens skriva uttömmande om de aspekter jag tar upp. Det går inte på en blogg och det förstår nog alla. Och eftersom det här inte är en avhandling har jag inte gjort någon notapparat. Mina källor är en blandning av saker jag har i huvudet, saker jag kollat upp nätledes och saker jag diskuterat med sakkunniga. Därmed har jag också dragit nytta av folks sakkunskap utan att credda dem i inläggen, av ungefär lika delar lathetsskäl och läsbarhetsskäl. Vill någon bli creddad så säg bara till!
Jag är intresserad av kärnkraft, men kan knappast titulera mig expert. Hittar man några sakfel får man gärna påpeka dessa för mig, poängen med den här sammanställningen är att den ska vara korrekt i sak. Är det något kärnkraftdebatten behöver så är det saklighet.

Som jag brukar påpeka har alla energislag vi använder för- och nackdelar, kärnkraft inbegripet. Kärnkraft är nu ett ganska brett begrepp. Jag kommer huvudsakligen att prata om den kärnkraft vi har kommersiellt tillgänglig i dag, som ofta kallas generation II och snart generation III, där man använder låganrikat uran som går en gång genom reaktorn. Och jag avser reaktorer av västtyp, kok- eller tryckvattenreaktorer (lättvatten). Det är ingen konstig begränsning; detta är vad man vanligen avser när man pratar om kärnkraft i allmänhet i dag.

Det finns också något som kallas generation IV, vilket är ett paraplynamn för en rad olika tekniker med en bränslecykel som skiljer sig från den i ”vanlig” kärnkraft. Dessa tekniker är inte nödvändigtvis nya, men körs inte i stor kommersiell skala i dag. Flera av dem är lovande, med potential för stora fördelar i såväl bränsleledet som avfallsledet. Trots det kommer jag inte att skriva närmare om dem i det här inlägget. Anledningen är att jag helt enkelt är för dåligt inläst på detaljerna. Om det ändrar sig kan jag alltid göra en separat post om Gen IV senare.

Inlägget blir långt även utan Gen IV, men det är rubrikindelat så att den som bara är intresserad av vissa aspekter kan nöja sig med att läsa om dessa.

Nå. Jag vill börja med att återvända till de två mått jag tog upp när jag pratade vindkraft: döda per genererad energimängd (Deaths per TWh by energy source, som jag sade då, det är inte en peer-reviewad artikel, men det är det bästa exemplet i genren jag sett hittills. Jag har sedan dess också sett att andra gjort motsvarande beräkningar och landat i liknande siffror.) och utsläpp av växthusgaser. Jag citerar mig själv:

Det finns många sätt att ranka energislag. Två sätt som jag tycker är mycket bra är antalet döda per genererad energimängd (säkerhet) och utsläpp av växthusgaser (renhet). Givetvis finns andra aspekter på säkerhet och renhet, det här är inte de två enda relevanta måtten. Men det är synnerligen relevanta mått.

Döda per TWh
Här talar vi om en uppskattning av hur många människoliv ett kraftslag kräver inklusive allt som krävs för att få elen till stånd. Siffran för dagens kärnkraft ligger på 0,04 döda per TWh, vilket inkluderar Tjernobyl. Och för all del Fukushima, där antalet som dött och förväntas dö strålningsdöden är kvar på noll.
(Värt att påpeka är att Tjernobylreaktorn var av en typ vars spektakulärt låga säkerhet saknar motstycke i världen i dag, och att vad som hände i Tjernobyl är en fysikalisk omöjlighet även i de sämre av de reaktorer jag pratar om här.
Tjernobyl saknade till och med en anständig reaktorinneslutning. Att diska kärnkraft pga Tjernobyl är som att underkänna bilbranschens säkerhetsarbete det senaste halvseklet pga att folk på femtiotalet körde utan säkerhetsbälte och dog.)
Denna siffra inkluderar också uranbrytningen och byggnationen av kraftverken.
Det är en mycket låg siffra. Den ligger lägre än men i samma storleksordning som vind och europeisk vattenkraft (vattenkraft ser sämre ut om man tittar på hela världen). Den ligger en storleksordning under solkraft, två under naturgas och tre storleksordningar under kol och olja. Tre storleksordningar, det är alltså en faktor tusen.

Växthusgaser
Med användning av samma källor som i vindinlägget, Vattenfall och Wikipedia, nås resultatet att kärnkraft ligger i samma härad som vind och vatten, klår sol och givetvis utklassar naturgas och kol med ett par storleksordningar.

Komna så långt: om man köpte mitt resonemang kring vindkraftens välsignelser bör man sålunda gilla även kärnkraft. Bevisligen säker och ren.
Jag tycker att det resonemanget är sunt, och har den stora fördelen att det är kvantifierbart och möjligt att objektivt utvärdera. Det är annars alldeles för mycket magkänsla i energidebatten.
Men det är likväl inte hela det resonemang som behövs. Vind- och vattenkraft är relativt enkelt (om än inte så enkelt som man kan tro och med sina egna komplikationer). Kärnkraft är mer komplicerat, och det ska man ha respekt för. Jag ska därför gå vidare med flera aspekter.

Säkerheten vid drift
Men vänta nu, är inte det här samma aspekt som nyss? Jo det är det, men det är så populärt att prata om den så vi tar det ett varv till. Fast till stor del har jag redan hanterat det i mitt inlägg Fukushima och perspektiven, som jag tycker står sig väl än i dag. Poängen är att olyckor i kärnkraftverk visst kan hända, men konsekvenserna kostar, så länge myndigheter agerar rationellt, pengar snarare än människoliv. Kärnkraften har också ett riskarbete som inte motsvaras i övrig energiproduktion, vilket kan leda till att risker uppmärksammas som på andra håll skulle gå obemärkta förbi. Att man inte har lika bra koll på vattenkraftdammars hållfasthet gör inte dammbrott ofarliga.
Det betyder inte att ingen någonsin kommer dö till följd av kärnkraft, men det gäller även för annan elproduktion. Vi har kört kärnkraft ett bra tag nu, och nya kraftverk blir ständigt säkrare än äldre. Om kärnkraften var tokriskabel borde vi helt enkelt ha märkt det nu.

Uranbrytning
Ibland framställs brytningen av uran som ett stort miljöproblem med kärnkraften. Jag har grävt lite (höhö) i frågan och lutar åt att det inte är så. Visst går det att bryta uran på ett dåligt och farligt sätt, men det är inte det som är poängen – det går ju att bygga farliga vattenkraftdammar och vindkraftverk som tappar rotorbladen också. Och visst blir det en stor lokal miljöpåverkan inom gruvområdet. For crying out loud, det är en gruva. Men det är också allt det, rätt skött, är. Man skulle kunna tro att radioaktivitet skulle vara ett problem för gruvarbetarna, men säkerställer man god ventilation är det inte så. (Det är för övrigt inte uranet som står för radioaktiviteten, naturligt uran är inte speciellt radioaktivt, utan radongas, som inte heller är endemisk i just urangruvor.)
Naturvårdsverket har tittat på frågan, eftersom det surras så mycket om den, och i stort sett kommit fram till att urangruvor i det mesta är att jämställa med sulfatgruvor. Jag är förvisso inte expert på sulfatgruvor (heller), men de tycks inte åtnjuta samma hätska motstånd som urangruvor. I Australien har man också brutit uran i stor skala ett bra tag med höga miljökrav, vilket verkar fungera bra. Det förefaller helt enkelt som om det inte finns goda skäl att motsätta sig specifikt urangruvor, om man inte gör det för att man är emot kärnkraft. Men då är det inte gruvverksamheten i sig man underkänner.

Man kan givetvis vara emot gruvverksamhet i allmänhet, men då har man gjort det svårt för sig om man vill ha någon energi. Lite grovt räknat kan man anta att det behövs bortåt 1500 stora vindkraftverk för att ersätta en modern kärnreaktor, baserat på 2 MW maxeffekt per snurra, 40% genomsnittligt uttag (möjligen optimistiskt), 1,5 GW maxeffekt i reaktorn och dryga 80% tillgänglighet (hoppeligen pessimistiskt). Varifrån ska metallerna till dessa kraftverk komma? Den stora mängden kraftverk som krävs gör att vindkraft per energienhet kräver en faktor 10-20 gånger så mycket stål och koppar som kärnkraft. Detta är inte minst intressant då väsentliga delar av världens uran kommer från vad som egentligen är en koppargruva.

Relevant i sammanhanget är den höga energitätheten i uranet. Även om en urangruva som sagt har stor miljöpåverkan inom sitt område behövs det inte särskilt mycket gruva för att få ut väldigt mycket energi.

Lite, men bara lite, spekulativt kan man hävda att det strängt taget inte behövs några gruvor alls. Det har gjorts lovande försök att extrahera uran ur vanligt havsvatten. Det verkar gå bra, fast till ett högre pris än gruvbrytning. Det i sig behöver inte utesluta metoden eftersom bränslekostnaden är en liten del av kärnkraftens kostnader, men det kan alltså inte konkurrera prismässigt med gruvorna i dag. Skulle man dock absolut inte vilja ha urangruvor skulle det vara en framkomlig väg.

Slutförvaring av radioaktivt avfall
Jag tänker här på omhändertagandet av det farliga högaktiva avfallet från använt kärnbränsle. Begränsar man sig till den bränslecykel som används kommersiellt i dag måste detta lagras säkert under lång tid, vilket ska tas på allvar.
Detta kunde ha varit ett bra argument mot kärnkraft innan vi började med den. Det kan tyckas vara ett vanskligt företag att ge sig på innan man vet hur avfallet ska hanteras. Det finns dock två, kanske tre, skäl till att jag inte tycker att ett sådant argument är hållbart i dag.
Det första är att vi de facto redan har en hel del avfall efter de decennier vi haft kärnkraft. Även om vi slutade med kärnkraft i morgon skulle detta avfall kvarstå. Avfallsproblemet förändras inte kvalitativt av att vi fortsätter. Det blir mer avfall, ja, men inga principer förändras. Mängderna i ren volym är om inte små så inte heller så hiskligt stora. Alltså: avfallsproblemets existens påverkas inte av om vi fortsätter med dagens kärnkraft eller inte, och kvantiteten är inte alls ett dominerande problem som det är med till exempel koldioxid.
Det andra skälet är att avfallsproblemet åtminstone i Sverige i praktiken är löst. Kanske inte på allra bästa sätt – exempelvis skulle det kunna vara bättre att omarbeta avfallet i nya reaktorer till mer kortlivade ämnen – men på ett tillräckligt bra sätt med djupförvaring i geologiskt stabilt urberg. Den som oroar sig för koppartubers beständighet och bentonitleras kletighet kan lugnande tänka på de naturliga kärnreaktorerna i Oklo, där de radioaktiva resterna inte flyttat sig mer än ett par meter på två miljarder år.

Man bör också ha i åtanke när man diskuterar förvaring av kärnavfall att målet, såvitt jag förstått, är att ingen på hundratusen år ska få en förhöjd bakgrundsdos med mer än en procent, vilket är ungefär vad man får av några timmars flygresa per år, eller att en gång i sitt liv göra en mammografiundersökning. Bara genom att flytta till exempel från Stockholm till Bohuslän, där berggrunden strålar mer än i Stockholm, får man en mycket större stråldos (kanske 30 gånger större) än gränsen för vad någon enda person på 100000 år ska få från kärnavfallet. Eller, med andra ord: Stockholmsbon som väljer att ta sommarsemester i Bohuslän får i och med det en extra stråldos som överstiger vad ingen på 100000 år ska utsättas för från bränsleförvaringen.
Det är inte helt lätt att komma på någon jämförbar verksamhet med samma krav på sig. Till exempel dör cirka 5000 personer per år i Sverige en för tidig död till följd av fossila utsläpp, men det accepterar vi på ett helt annat sätt.
Det gör det också lite svårt att seriöst diskutera säkerheten för långtidsförvar av använt kärnbränsle. Givetvis är det en fråga man måste ta på allvar, för det är material man inte borde äta om man hittar det i skogen. Men kraven som ställs är löjeväckande. Visst, uppfyller man dessa krav kommer man också att uppfylla kravet att skogsflanörer inte ska råka äta kärnbränsle. Det känns ändå som om kravställaren inte tillämpat speciellt mycket rim och reson, givet hur andra energislag behandlas. Det finns alltid en alternativkostnad, och i detta fall verkar man inte ha ställt sig frågan: om vi använder ett annat energislag, hur många liv kommer det kosta? Frågan är inte sofism. Vindkraft är ett av våra allra säkraste energislag, men ändå dödades 2011 fjorton människor i vindkraftsolyckor – bara i England.

Kärnvapen
Men kärnvapnen då? Är inte kärnvapenspridning ett starkt argument mot kärnkraft?
Det skulle det vara om det ena ledde till det andra, men vid närmare påseende är det inte så.
Det går att använda en modern reaktor för att tillverka material man kan göra kärnvapen av, men inte samtidigt som man stadigvarande producerar el. Man måste nämligen använda en annan variant av kärnbränslecykeln, där man ideligen stoppar reaktorn och tar ut bränslet. Det är oförenligt med att producera el någon längre tid i sträck, och det är också en rätt tydlig giveaway för IAEA, som förutom sina inspektörer har realtidsövervakning installerad. Det går inte att göra bombmaterial utan att IAEA får veta det – försåvitt man inte vägrar släppa in IAEA över huvud taget, vilket det torde finnas cirka en genomskinlig anledning till. Det radioaktiva avfall som kommer ut från svenska reaktorer, och liknande reaktorer över hela världen, kan man alltså inte göra atombomber av. (Ska man vara riktigt petig så kan det vara teoretiskt möjligt att göra det, men så svårt att såvitt känt har ingen slagit sig på att göra det; det finns alltid enklare sätt att komma åt bomben.) Det gäller förstås även sedan man grävt ned det i urberget.

Det är inte heller så att man bara för att man har en kärnreaktor och reaktorfysiker automatiskt är hejare på att bygga kärnvapen. En reaktor och en atombomb är besläktade men ändå vitt skilda fenomen.

Än viktigare är att ingen behöver en kärnreaktor över huvud taget för att göra kärnvapen. Ta Iran. De har visserligen en reaktor de skulle kunna använda för att göra en plutoniumbomb, men allt man behöver är centrifuger för att kunna bygga en uranbomb. Uranbomber är också mycket lättare att hantera än plutoniumbomber. Få kan ha missat att ansträngningarna kring Iran handlar om att få dem att sluta höganrika uran med sina centrifuger. Det finns ingen reaktor med i den processen. Med laseranrikning, en teknik under uppsegling, blir det ännu enklare. Tyvärr är atombomben här för att stanna; alla halvavancerade länder kan om de bara vill skaffa sig kärnvapen, och det kommer bara bli lättare. Atombomben kan inte ouppfinnas. Men det har inget med elproducerande kärnkraft att göra.

Alltså: Elproducerande kärnkraft kan i praktiken inte användas för att göra atombomber. Det behövs ingen reaktor alls för att göra kärnvapen, och det är knappast ens det lättaste sättet. Fredlig kärnkraft har ungefär lika mycket att göra med kärnvapen som bilfabriker med stridsvagnar.

Förnybarhet
Kärnkraften räknas inte som en förnybar energikälla. Det är i princip alldeles korrekt. Vind, sol och regn kommer finnas så länge solen beter sig som i dag. Kraftverken för att ta hand om vind, sol och regn kräver nyttjande av ändliga resurser – se till exempel ovan om metallåtgången för vindkraft, och då har vi inte ens berört sällsynta jordartsmetaller – men själva vinden, solen och regnet kommer inte ta slut. Kärnbränsle är en ändlig resurs. Men hur ändlig då? Så ändlig att det spelar någon roll? Nej, egentligen inte. Ibland påstås att uranet är på väg att ta slut, men då avses vanligen det uran som i dag lönar sig att bryta. Accepterar man ett högre uranpris – vilket inte är något konstigt eftersom bränslekostnaden som sagt är liten i förhållande till övriga driftkostnader för kärnkraft – finns tillgångar som räcker i hundratals år. Med utvinning ur havsvatten kan det utsträckas avsevärt längre. Detta utan att räkna med någon annan bränslecykel än den vi använder i Sverige sedan decennier.
Jag kan bara inte få någon relevans ur argumentet ”jamen bränslet kanske bara räcker i tusen år”.

Avrundning
Jag tror att punkterna ovan ganska väl täcker in de vanliga invändningarna mot kärnkraften. Jag tycker också att det framgår att när man belyser dem smälter det mesta av dem bort, åtminstone i en värld där man måste ta hänsyn till andra energislags realiteter.
Kärnkraft är inte heller bara en bunt nackdelar att hantera, och bland fördelarna märks inte enbart litet koldioxidavtryck, långsiktig bränsletillgång och bevisligen hög säkerhet. Det är även en energikälla som är oberoende av väder, vilket förstås skiljer den från vind- och sol- men även vattenkraft. Den är också utomordentligt utrymmeseffektiv. Nu är Sverige ett stort och glest befolkat land, men det blir ändå ett himla liv så fort man vill smälla upp en vindsnurra. Det är lätt att bli lite trött när man tänker på de åtminstone ett och ett halvt tusen stora vindsnurror som ska upp för att ersätta en reaktor.

Nu vill jag egentligen inte ställa kärnkraft mot vind. Eller mot sol, eller mot vatten. Jag är generellt positiv till alla dessa. Jag ställer gärna kärnkraft mot fossila bränslen, men om vind skrev jag att jag gillar vindkraft, och det vidhåller jag. Men jag tycker också att det finns mycket goda tekniska och miljömässiga skäl att vara positiv till kärnkraft, och att inte missgynna kärnkraft jämfört med sol, vind och vatten, vilket är vad det här inlägget handlat om.
Nästa inlägg kommer kasta ett öga på ekonomiska förutsättningar.

Etiketter: kärnkraft
Publicerat i Energetiskt material | 6 Comments »

Mardrömmen om paradiset

tisdag 5 november, 2013

Planen var egentligen att fila på inlägg om kärnkraft, men återigen såg jag något på Facebook som bara måste bemötas, enligt principen ”Someone is wrong on the internet”.
Duty Calls

Den här gången är det en artikel i Guardian av Vandana Shiva: How economic growth has become anti-life
Jag läste den och fann den vara ett hopkok av saker som är typ sanna, ord som inte betyder något och rena falsarier. Jag har inte ork att fiska den i uttömmande detalj, men vill ändå prata om de grejer jag studsade mest inför.

Läsandet började inte med en helt okritisk inställning, kan jag erkänna på en gång. Jag tyckte jag kände igen Vandana Shiva som namnet på någon som länge bedrivit en gravt pseudovetenskaplig kampanj mot allt vad GMO-teknik heter. En snabb sökning bekräftar detta. Förutom att kalla GMO-grödor generellt giftiga och påstå en rad direkta felaktigheter om dem jämställer hon GMO-odling med att – håll i er nu – rapists should have the right to rape.
Det bådar inte så gott. Tydligt läge att ta sådant hon skriver med ett lass salt.
Nu handlar inte just den här artikeln jättemycket om GMO, så låt oss ändå titta på den.

Hon börjar med att kritisera begreppet BNP. Hon skriver:
In effect , “growth” measures the conversion of nature into cash, and commons into commodities.
Det är inte sant. Möjligen fanns en tid då BNP stod i någorlunda direkt proportion till hur mycket av marken man gräver upp, men så är det inte längre. I utvecklade ekonomier är tjänsteproduktion en mycket stor del av den ekonomiska aktiviteten. Inte heller varuproduktionen står i direkt proportion till hur mycket mark man gräver upp. En modern telefon, tio gånger bättre än en gammal, tar inte tio gånger så mycket resurser i anspråk för sin tillverkning. Moderna Ikea-möbler är mycket möbel på lite material. Vidare återvinns material i större och större utsträckning.
Den tillväxt Shiva målar upp är en halmgubbe.

Healthy societies and communities do not contribute to growth, but disease creates growth through, for example, the sale of patented medicine fortsätter hon.
Vad sjutton säger hon? Är det fel att utveckla och tillverka mediciner? Var alla friska innan vi fick någon tillväxt att tala om i världen? Hur kan någon bli tagen på allvar efter att skriva sådant dravel?
Det låter också mycket som myten om att pangade skyltfönster är bra för ekonomin, något vilken nationalekonomisk nybörjare som helst kan tala om är ett grundläggande tankefel.

Hon verkar också hävda att jordbruk med icke-GMO-grödor inte genererar något som räknas in i BNP. Det är det nog många som blir förvånade av att höra.

Hon fortsätter: And ever since seed monopolies have been established, farmers debt has increased. More than 270,000 farmers caught in a debt trap in India have committed suicide since 1995.
Det där är ett argument som dyker upp då och då. Jag erkänner att jag inte minns detaljerna, men hävdar bestämt att det övertygande visats att självmordsvågen i Indien inte är kopplad till GMO, utan om något snarare allmän missväxt, dåliga handelsförutsättningar och ett synnerligen olyckligt ersättningssystem för familjer där fadern begått självmord.

Forts: Poverty is also further spread when public systems are privatised. The privatisation of water, electricity, health, and education does generate growth through profits. But it also generates poverty by forcing people to spend large amounts of money on what was available at affordable costs as a common good. When every aspect of life is commercialised and commoditised, living becomes more costly, and people become poorer.
För det första är jag beredd att satsa en halv melon på att hon inte har bra data på att privatiseringar generellt skapar fattigdom. Om det fanns sådana data skulle vänstra planhalvan i svensk politik för länge sedan ha drämt dem i huvudet på den högra planhalvan.
För det andra är hon sannolikt fel ute när hon skriver ”what was available at affordable costs as a common good”. Typiskt för fattiga länder där man privatiserat el- och vattentillförsel är att el och vatten på papperet var billigt tidigare men i praktiken inte fanns tillgängligt. Gratis vatten är värdelöst om man inte kommer åt det.

Sedan blir det galnare och galnare. Vi får ta det bit för bit.
As long as economics was focused on the household, it recognised and respected its basis in natural resources and the limits of ecological renewal. It was focused on providing for basic human needs within these limits.
Mmm, eller hur. Vilken tidsperiod i mänsklighetens historia menar hon har tagit sådana hänsyn? Vi vet att jägar- och samlarsamhället är brutalt ohållbart för fler än några miljoner människor. Under antiken skövlades skogar. Gruvdrift har fram till i modern tid varit spektakulära miljökatastrofer. Jordbruk har i allmänhet inte varit speciellt hållbart. Hon pratar om ett samhälle som aldrig funnits. Det borde vara uppenbart för de flesta läsare.
Economics as based on the household was also women-centered.
Ja just det, kvinnan som alltid haft en så bra ställning i samhället men som de senaste decennierna fått se sin situation kraftigt försämrad.
Är det någon som går på det här?
While the destruction of nature has been justified on grounds of creating growth, poverty and dispossession has increased. While being non-sustainable, it is also economically unjust. (…) When economies are measured only in terms of money flow, the rich get richer and the poor get poorer.
Har hon helt missat det enorma, aldrig någonsin tidigare i världshistorien skådade, lyft ur fattigdom och armod som pågår? Har hon missat att vi, just tack vare handel och tillväxt, börjat tala om att nästan utrota den absoluta fattigdomen de närmaste decenneierna? Det hon skriver är inte bara direkt fel i sak. Genom att söka stoppa de processer som hjälper de fattigaste bidrar hon också själv till att hålla människor i fattigdom.
Hon har också, som jag redan varit inne på, fel om miljöeffekterna av tillväxt. Det stämmer att generellt när tillväxten i en region tar fart ökar också miljöförstöringen. Men sedan, när man når en viss nivå av mänskligt välstånd och ens överlevnad inte längre är direkt hotad, börjar folk bry sig om miljön, vilket också avspeglas i den ekonomiska aktiviteten. Inte bevis, men exempel på detta är att du som läser detta förmodligen tycker att miljöpolitik är viktigt, och att Sveriges miljö torde vara väsentligt bättre i dag än för 40-50 år sedan. Tillväxt och miljöhänsyn står inte i motsatsförhållande.

Sedan trappar hon upp det ännu mer.
the demands of the current model of the economy are leading to resource wars oil wars, water wars, food wars.
Om det var sant skulle vi, med tillväxtens och kapitalismens framväxt, se mer och mer krig. Ändå är det precis tvärtom. 1900-talet har varit det fredligaste århundrade vi känner till, världskrigen inräknade. Och trenden fortsätter, delvis tack vare internationell handel som gör krig mindre och mindre attraktivt. Färre och färre dödas i konflikter. Ett människoliv har aldrig värderats så högt som i dag.

Sedan, efter några parabler i mycket högt tonläge, skriver hon
This is not an end to poverty. It is an end to human rights and justice.
Dymedelst spottande i ansiktet på alla som faktiskt lyfts ur fattigdom, och alla som för första gången kommer i åtnjutande av något som liknar mänskliga rättigheter och rättvisa. Laglöshet, fattigdom och slavliknande förhållanden är något som i mycket högre grad hör hemma i outvecklade jordbrukssamhällen än i de samhällen som upplevt den tillväxt hon går loss på.

Den dörr hon slår in när hon påpekar att BNP inte fångar alla aspekter av mänskligt liv är redan vidöppen. BNP är ett hyggligt mått på ekonomisk aktivitet, men det är ingen som påstår att det beskriver all ekonomisk aktivitet, än mindre att det är ett entydigt mått på mänsklig livskvalitet. Den insikten kan man nå utan att gå vilse i konspiratoriskt romantiserande av fattigdom. Ungefär samma med miljön. Ingen påstår att alla miljöproblem är lösta, men slutsatsen att vi därför ska motarbeta ekonomisk tillväxt är minst sagt långsökt.

Vandana Shiva tycks ha skrivit sin text isolerad från basal faktakontroll och i en anda av hisnande historielöshet. Det är möjligt att den är skriven i en känsla, ägnad att frammana en känsla hos läsaren. Och känslor har man förstås rätt att ha. Men skulle vi basera vårt handlande på Shivas teser skulle fler svälta, fler vara fattiga och miljön skulle inte bli bättre. Det bästa den här texten kan kallas är aningslöst romantiskt svärmeri.

Publicerat i Övrigt samhälle, Hur att bruka jorden | Kommentarer inaktiverade för Mardrömmen om paradiset

Skatteskolan: skatter och skolan

söndag 3 november, 2013

Jag hade ett utbyte på Facebook som jag sedan kom på skulle passa någorlunda som blogginlägg. Here goes, kanske lite lösryckt.
Den här artikeln turnerade nyligen i min Facebook-feed:
”Din futtiga gåva köper dig inte fri” (ledarkrönika Aftonbladet), med utsagor som ”Nedmonteringen av folkhemmet och välfärdsstaten har fått givna konsekvenser”.

Jag bemötte den kort:
Bull.
Sedan 2006 har skatteintäkterna i nominella tal ökat med 11%, vilket justerat för inflation betyder att de är ungefär samma.
Skolan har inte mindre resurser nu än förut.
Det betyder inte att allt i välfärdsstaten är perfekt och har oändliga resurser. Men så har det aldrig, aldrig varit.
Tal om nedmontering av välfärdsstaten har mer med dåligt minne än fakta att göra. Oavsett om man är nyliberal och önskar att det vore så, eller om man är illröd och vill kasta smuts på regeringen.

Jag fick mothugg, huvudsakligen om skolan och skattesänkningar. Replikerade:
Resurser till skolan totalt redovisar SCB här.

Sammantaget ökande resurser. Det gäller även om man tex tittar på resurser till förskola som andel av BNP.
Jag hittar inte på rak arm siffror på elevunderlaget, men är rätt säker på att antalet elever i skolan minskat väsentligt på senare år. Antal elever per lärare i grundskolan visas här.

Det stämmer att regeringen sänkt inkomstskatter, men med överlägset störst procentuell effekt för låginkomsttagare. Jag gick igenom det där grundligt 2010, och sedan dess har inte mycket hänt.

Trots att inkomstskatterna sänkts har dock som sagt de totala skatteinkomsterna inte minskat. Det går inte att komma ifrån. Jag tycker till exempel att det, med ett av världens största skatteuttag, kunde finnas en poäng med något minskade skatteuttag även i rena pengar. Men så har det inte blivit.

Däremot kan det förstås vara så att det sparas på enskilda skolor och förskolor. Men detta är kommunala verksamheter, och det är kommunen som bestämmer hur dessa pengar ska fördelas. Regeringen kan ha åsikter och påverka, men i slutändan bestämmer kommunen. För förskolan lär kommunstyret vara minst lika viktigt som vilka som har regeringsmakten.

Min huvudpoäng är att ska man, som artikelförfattaren i Aftonbladet, prata i domedagstonfall om välfärdsstatens nedmontering bör man ha fakta med sig. Det har han inte. Att det sedan alltid är lätt att minnas att allt var bättre förr, det är en annan sak.

Uppdatering 21 december
När jag skrev inlägget ovan var jag alltså ganska men inte helt säker på att grundskolans resurser ökat inte bara i absoluta tal, utan även per elev. För några dagar sedan publicerade Ekonomifakta en graf över just detta samband:

Om vi utgår från att grafen stämmer torde vi kunna lägga i alla fall den diskussionen åt sidan.

Etiketter: Skatter, skolan
Publicerat i Politik, Vardagens väsentligheter | 5 Comments »

När en skattesänkning inte är en skattesänkning

onsdag 18 september, 2013

I dagarna har det varit mycket snack kring regeringens budget. S+V+MP vill, med hjälp av SD, stoppa höjningen av brytpunkt för statlig inkomstskatt. Varför, frågar man, ska personer med höga inkomster få sänkt skatt?

Men det är inte en skattesänkning. Det är att undvika att höja skatten. Dagens skattesystem grundar sig i den stora skattereform som gjordes 1991, och som åtminstone S var med på, även om man inte låtsas om det nu. I den ingick att endast en liten del (15% tror jag) av löntagarna skulle betala statlig inkomstskatt. Eftersom lönerna hela tiden ökar måste man, om man ska stå fast vid reformen, med täta mellanrum höja skiktgränsen. Annars kommer fler och fler att komma in i det lönespann då man ska betala den statliga inkomstskatten. Om man inget gör kommer till slut samtliga löntagare att ha en marginalskatt på 50%. Och det vore ju en rätt rejäl skattehöjning, eller hur?

Alltså: Att inte höja brytpunkten är en skattehöjning i smyg. Att höja den är att undvika en skattehöjning.
Man kan förstås tycka att fler och fler ska betala statlig inkomstskatt. Men då bör man också säga det, och inte bara som oppositionen låtsas att höjd brytpunkt är något som bara berör ”rika”.

Det är givetvis sant att just när man höjer brytpunkten kommer den som tjänar mer än den gamla brytpunkten att få sin skatt sänkt. Men det är bara för att hen under en tid betalat för mycket skatt, då brytpunkten justeras max årligen. Om brytpunkten höjdes kontinuerligt i takt med löneutvecklingen skulle denna situation inte uppstå.

Att oppositionen utmålar höjd brytpunkt som en skattesänkarfest för rika är ohederligt, inte minst av Socialdemokraterna som själva varit med och tagit fram reformen. Men det är också förståeligt. Varför inte försöka ta en billig poäng? Desto mer funderar jag på varför regeringen inte säger vad jag säger och ber S skärpa sig. Det kan vara så att man vill sälja in justeringen som en skattesänkningssatsning, just vad oppositionen försöker utmåla det som. Det kan också vara förståeligt. Skattesänkningar är i allmänhet goda i sig (även om de alltid måste vägas mot alternativen), och man kan ju tänka sig att skattesänkningar har ett värde i valtider.
Jag, som ser höjningen av brytpunkten mer som administrativ förvaltning än en stor skattereform, tycker det är grymt irriterande.

Så, både regering och opposition: släpp fram era inre teknokrater och lämna den här frågan. Sedan kan ni sätta teknokraterna på att fila på en ny skattereform.

Etiketter: Skatter, Statlig inkomstskatt
Publicerat i Politik | 6 Comments »