Charming But Irrational

måndag 4 januari, 2016

Det verkar pratas mycket värnplikt i skrivande stund, kanske på grund av en artikel i DN om stödet för återaktiverad värnplikt. Starkt stöd eller inte, värnplikt är fel svar, alternativt svaret på fel fråga. Jag har tidigare argumenterat mot värnplikt, och nu verkar det vara dags igen, om än inte med exakt samma argument.

Först bör man fastställa vilket problem det är man försöker lösa. Mitt svar är att problemet är försvarsmaktens personalförsörjning. Inte ungdomsbrottslighet, nationell gemenskap, arbetslöshet eller något annat. Den som vill lösa dessa frågor är mycket välkommen, men vänligen blanda inte ihop det med vilket försvar som behövs.

Det finns filosofiskt grundade argument emot värnplikt, som att det utgör en form av slaveri – vilket det tvivelsutan gör. Motargumentet är då vanligen att det är en uppoffring man får göra för att bevara resten av friheten. Vilket kan besvaras med att varför tvångsrekryterar vi i så fall inte också till polisen? Och så vidare. En sådan argumentationsrunda är inte poänglös, men den är i vårt fall onödig. Värnplikten är nämligen inte ett bra sätt att lösa försvarsmaktens personalförsörjning. Ett yrkesförsvar är bättre. Därmed faller uppoffringsmotiveringen.

Hur kan jag veta det då?
Dels för att den svenska värnplikten under invasionsförsvarets tid handlade om att förse försvarsmakten med enorma mängder personal. Det bedömdes vara enda sättet att kunna stampa fram åttahundratusen man. Men en sådan jättearmé är inte aktuell att återta i dag, det skulle bli alldeles för dyrt. Striden i dag ser inte ut som den gjorde på 80-talet. Är man inte bara intresserad av att få fram kanonmat att skicka till skyttegravarna krävs i dag utrustning som skulle bli orimligt dyr till en gigantisk värnpliktsarmé.
Och ska man inte ha en gigantisk armé, ja då faller värnpliktens raison d’être.
Den här utrustningen kräver dessutom mycket utbildning och övning för att kunna användas på ett bra sätt, och dessa färdigheter behöver underhållas. Det rimmar illa med ofrivilliga som kallas in för mindre än ett års utbildning och sedan försvinner iväg.
Det är ingen kontroversiell slutsats. Det är inte bara Sverige som växlat från värnplikt till yrkesförsvar, och det finns anledningar till det.

Anställda soldater kan vidare utföra betydligt mer avancerade uppgifter än ens motiverade värnpliktiga. Detta ser vi i dag. Min källa för det påståendet är utsaga från och samtal med chefen för arméns jägarbataljon i Arvidsjaur; han borde veta.
Därmed borde saken vara klar. Anställda soldater är bättre anpassade för det försvar vi rimligen ska ha.

Problemet är att yrkesförsvaret inte fungerar.
Så är det. Det är inte rekryteringen som är problemet, utan att soldaterna inte stannar kvar.
Men det är inte ett dugg konstigt.
Så här ligger det till.

En värnplikt i full rull kostar ungefär 1 % av BNP i produktionsbortfall. Det är 1 % av BNP som i praktiken tillfaller försvaret, även om det inte syns i några budgetposter. När man tog bort värnplikten togs även det de facto-tillskottet bort. Försvarsmakten förväntades lösa yrkesförsvaret med befintliga kvarvarande medel – som dessutom minskar år för år, både i reala pengar och i andel av BNP.
Klart att det går åt pipan då.
Inga pengar att betala konkurrenskraftiga löner med, inga pengar att öva för, inte ens pengar till grundläggande materiel. Vem vill stanna i ett sådant yrke?

Låt oss titta översiktligt på siffrorna.
Vill man ge yrkesförsvaret samma chans som värnpliktsförsvaret bör det väl få ungefär motsvarande resurser. 1 % av BNP är runt 40 miljarder kronor.
Fyrtio miljarder till personalförsörjningen, det är ungefär hela försvarsbudgeten. Som försvann, och så skulle personalförsörjningen hanteras med befintliga medel. Jo tjena.
Vi kämpar i dag för att sätta upp i runda slängar två brigader, vilket för övrigt är för lite för att med någon trovärdighet kunna hävda att vi kan försvara oss på allvar. Jag ska inte gräva ned mig i långrandiga utläggningar om behov, men låt oss för räkneexemplets skull säga att sex brigader skulle utgöra ett trovärdigt försvar.
En brigad är cirka 5000 man. För sex brigader 30000 man alltså. Om man nu hade 1 % av BNP för personalkostnader till dessa – väsentligen lön, materielen har aldrig kommit från dessa produktionsbortfallspengar – så skulle man kunna betala varje soldat en miljon kronor per år, EFTER sociala avgifter.
Åttio papp i månaden för varje soldat på sex brigader.
Det är vad vi betalade för att ha ett värnpliktsförsvar, och som vi plötsligt drog in.

Man kan givetvis diskutera om dessa pengar borde täcka mer än bara lön, men även detta är en överflödig diskussion; vi ska förstås inte ha sådana löner. Det är ett räkneexempel för att visa hur en rättvis spelplan skulle se ut. Att som i dag ofta sker konstatera att fyrtio miljarder i någon mening fungerade men att inga pengar inte fungerade, det är ju bara fånigt.

Den lates lösning
När man ur det perspektivet tittar på dagens inte så bra fungerande yrkesförsvar blir det uppenbart: vi har ju inte ens försökt få det att fungera.
Vi ba’
”hej försvaret, nu tar vi alla personalresurser ni haft hittills och tillför inget extra, faktum är att vi fortsätter skära ned, men vänligen lös uppgiften, k thnx bai”
Och sedan efter några år
”oj det här gick ju inte så bra, yrkesförsvar var nog ingen lösning ändå, bäst vi återinför värnplikten, då får ongarna lära sig bädda sängar också”
För i helvete, Sverige. Är det här det bästa vi kan?

Det påminner faktiskt om en del dålig miljöpolitik jag kritiserar ibland, där målet inte tycks vara att rädda miljön, utan att klä sig i säck och aska. Det kan inte vara bra miljöpolitik om det inte gör ont samtidigt.
Resonemanget för värnplikt är ofta närliggande, ungefär:
Ibland måste man offra något för sin frihet.
Värnplikt är att offra något.
Alltså ska vi ha värnplikt.
Det är en form av syllogism jag gärna ser mindre av.

Jag säger inte att vi måste tillföra fyrtio miljarder för att få personalförsörjningen att fungera. (Däremot måste vi nog tillföra fyrtio miljarder, men det är en annan diskussion.) Men det går inte att lösa sådant här utan resurser, speciellt inte när det redan är ordentligt klarlagt att försvarets största problem är just brist på pengar (vilket skiljer försvaret från en del andra samhällssektorer som också krisar, men även detta är en annan diskussion).

Man kan tänka sig en bättre löneutveckling, man kan tänka sig att försvaret tillhandahåller boende under tjänstgöringen, man kan tänka sig återbetalningsfria CSN-lån om man först tjänstgör fem år, man kan tänka sig att tillföra medel så att soldaterna får grundläggande materiel och möjlighet att öva. Man kan tänka sig många saker.
Men att vända tillbaka till värnplikten, det är att inte tänka sig en endaste sak, utan närmast på instinkt lägga i full back.

Låt oss inte göra det.
Nu stoppar vi slutgiltigt den idén i papperskorgen och koncentrerar oss på lösningar som inte är nostalgiromantiska luftslott.

———

Inläggets titel ”Charming But Irrational” är ett skeppsnamn från Look to Windward, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:

En kulturgärning

Publicerat i Ultima ratio regum | Kommentarer inaktiverade för Charming But Irrational

Synas men inte störas

fredag 1 januari, 2016

Jag ägnar årets första blogginlägg åt vuxnas rätt att äta ostörda på restaurang.
På senare tid har jag sett ett antal krönikor, tweets och andra tyckanden på temat att det är hemskt vad stökiga barn är i offentligheten, som på restaurang.  Jag har inte sparat länk till någon av dem, men det är inte så relevant för det här inlägget.

Även om jag uppmärksammat dem mer än tidigare är klagomål på högljudda barn knappast någon ny och obruten genre, men det kan faktiskt vara så att det är mer högljudda barn i vuxensammanhang nu för tiden än bara jämfört med när vi själva var barn. Innan man börjar ondgöra sig över det tycker jag att man bör beakta åtminstone två orsaker till att det blivit så. Och orkar du bara läsa en av dem, hoppa till den andra.

1: Barn är mer med vuxna, men är fortfarande barn
Tvärtemot vad man kan tro om man gör en rask googling så tillbringar barn mer tid med vuxna nu än förr. Det blir mer och mer ovanligt att små och halvsmå barn är helt för sig själva, utan vuxna i närheten. Ja, det verkar finnas data på att det är så. För det har Agnes Wold sagt.
(Om amerikanska förhållanden, och delvis debunking av svenska påståenden om motsatsen; tack @adjunktyra och @AgnesWold på Twitter för länktips)
En effekt som rimligen delvis kan tillskrivas denna ökade vuxennärvaro är att dödligheten i olyckor bland barn sjunkit drastiskt. Ja, verkligen drastiskt. Kolla här:
barnolyckor
(från Socialstyrelsens rapport Skador bland barn i Sverige, 2015)

Men barn är fortfarande barn. Barn springer, skriker och flaxar. Inte hela tiden, men ganska ofta. Och om de inte kan göra det när de är för sig själva, för att de sällan är för sig själva, ja då måste det bli när vuxna är i närheten.

Figuren ovan motsvarar mellan tummen och pekfingret 300 färre skadehändelsedöda barn per år i Sverige. Givetvis finns många fler orsaker till detta än mer vuxentid, men lika givetvis spelar vuxentiden roll. En biverkning vi får är alltså att barn tillåts ta mer plats i vuxensammanhang, vilket en del vuxna tycker är störande.

Nu över till nästa orsak.

2: Vi spärrar inte in barn lika mycket längre
Vi har också ändrat oss i hur vi behandlar barn med funktionsnedsättningar. När jag gick i skolan sattes sådana barn fortfarande i stor utsträckning i specialklasser. Sådant kan vara motiverat ibland, men med tiden har man kommit fram till att om möjligt så är det bättre att barn med funktionsnedsättningar är med andra barn. Inte bara för funkisbarnet, utan även för de andra barnen.

Specifikt tänkte jag exemplifiera med autism, eftersom det är en av få funktionsnedsättningar jag råkar ha lite koll på. För inte alls länge sedan var det vanligt att spärra in autistiska barn på institution. Neo har skrivit om de franska vanorna att ta barnen från föräldrarna (och sätta dem på mentalsjukhus), och i USA, som på vissa sätt ligger före Sverige i handhavandet av autism, är det först på senare år man börjat uppmärksamma att det finns vuxna autister som deltar i samhällslivet. En förklaring till det är att barn som förvarats på institution sällan tagit aktiv del i samhället.
Det är på det hela taget och något hårdraget ganska nytt att behandla autistiska barn inte som föremål som på bästa sätt ska förvaras, utan som människor som kan och bör delta i samhället.

Och det är här, om inte förr, som krönikor om högljudda barn kommer in.
Dessa tenderar att vara uppbyggda ungefär så här:
Jag var på restaurang. Där fanns minst ett högljutt barn som störde min upplevelse. Föräldrar måste uppfostra sina barn bättre. Så här är det minsann inte i andra länder, eller för den delen när jag var ung.
För formens skull ska jag säga att givetvis går det att tänka sig fall där en enkel och bra lösning hade varit att en förälder bad sitt barn att vara mindre högljutt. Javisst. Även om jag tillåter mig betvivla att uppfostran i dag generellt är slappare än på 70-talet.

Men det kan också vara så att barnet har autism.
Det kan vara mycket svårt att förklara för ett autistiskt barn att man bör vara tyst på det här stället. Som tyckare bör man därför ta ställning till vad som är viktigast: att vuxna ska få äta på restaurang utan att störas av barn, eller att autistiska barn ska tillåtas delta i samhället. Till vilket räknas att få äta på restaurang.
Men andra länder då, där barnen är så tysta och fina?
Tja, barn som satts på institution går knappast på restaurang i någon nämnvärd omfattning. Jätteskönt för den lättstörde vuxne. Synd för barnen.
Och vår egen fridfulla barndom?
Samma sak. Vi slapp i mycket högre utsträckning konfronteras med funktionsnedsättningar som autism.

Det här är en toleransfråga, eller snarare en vanefråga. Det är troligt att du som läser det här vuxit upp van vid att inte ha autistiska människor i din närhet. Den generation som växer upp i dag kommer vara mer van vid sådant. Man har också sett att barn som haft funkisbarn i sin närhet blir mindre störda av att andra fungerar annorlunda än de själva.

Åtminstone någon av krönikörerna har försökt gardera sig mot detta genom att slänga in en brasklapp om att hen givetvis i sin litania inte avser de barn som har autism eller motsvarande.
Men det gör man ju visst, vare sig man vill eller inte.
Det går inte att bara kasta ett öga på ett barn och avgöra om det har autism eller inte. Om det hade gått så hade vi kunnat spara avsevärda diagnosticeringspengar. När du sitter på restaurangen och ett barn stör din förrätt med sina läten, så kan du alltså faktiskt inte veta om det är så att barnet har autism, eller någon annan funktionsnedsättning.
Man kan spekulera i om det högljudda barnets problem helt enkelt är för dålig uppfostran. Så kan det vara. Men vi vet med säkerhet att autister et al är mer förekommande i det fria nu än förr.

Och när du skriver din krönika eller vad du gör, och drömmer dig till ett samhälle där barnen på restaurang är tysta – ja då är det ett samhälle som är mer bekvämt för typiska vuxna, men det är också ett samhälle där barn med funktionsnedsättningar hålls borta.
För vår andras skull. Och det är ett samhälle där dessa barn har mycket mindre möjligheter att utvecklas till den potential de har.

Jag tror inte att det är en medveten önskan hos restaurangtyckare generellt att autistiska människor bör hållas borta från allmänhetens åsyn. Men ska restaurangtyckarna få sina medvetna önskningar uppfyllda är det vad som krävs.

Så när du sitter på restaurangen och känner dig störd. Sucka inombords om du vill. Men behärska dig och härbärgera din frustration. Autistiska människor behöver inte fler påminnelser om att de är oönskade.

———

Tack också till min fru Sofia som är betydligt mer inläst än jag på ämnet och som kontrolläst inlägget. För en intressant genomgång av autismforskningens historia rekommenderar hon boken ”Neurotribes” av Steve Silberman.

Publicerat i Övrigt samhälle | Kommentarer inaktiverade för Synas men inte störas

Guldgåsens gräns

måndag 28 december, 2015

Det är nog många som har sitt eget särskilt ömmande hål i statsbudgeten som skulle behöva täppas till med lite mer pengar. Att ta pengar från andra områden är svårt, i alla fall när man lämnar ”äh, det är väl bara att…”-stadiet. Så kan man inte höja skatten lite i stället?
Det är inte bara folk på vänsterkanten som vill ha mer skattefinansierade friteatergrupper och fria koftor åt kulturarbetare som resonerar så, även om det ibland kan framställas i sådan dager. Jag själv och många (men för få) med mig anser till exempel att det är ett absolut vansinnigt risktagande att inte avsevärt förstärka försvarsbudgeten. Mer pengar behövs alltså. I samband med detta har jag sett ett antal personer jag gissar inte annars är skattehöjningsivrare propagera för en ”äkta värnskatt”.
Och kunde inte inte det vara en bra idé då? Okej att vi gärna vill sänka skatter, men om det nu är så viktigt med ett budgettillskott och om man kan lösa det med en obekväm men nödvändig skattehöjning, kan man inte då bita i det sura äpplet och göra så?

Nyckelordet här är ”om”. Om man kan lösa det med en skattehöjning.
Jag tror inte det är möjligt, åtminstone inte om man ser det på sikt, och inom ramarna för nuvarande skattesystem.

Jag ska förklara. Vi backar till Lafferkurvan, som jag nämnt förut. Om staten tar ut 0 % skatt på tex arbete så får den naturligtvis inte in några skatteintäkter därifrån. Tar staten ut 100 % får den inte heller in några skatteintäkter därifrån eftersom ingen då har incitament att uppbära lön. Sålunda finns det (minst) ett maximum någonstans mellan 0 och 100 %, och man kan tänka sig en graf som visar skatteintäkter som funktion av skattesats. Detta är Lafferkurvan.
Ingen vet hur den verkligen ser ut, och det varierar rimligen beroende på en mängd yttre förutsättningar. Men att den finns är obestridligt, även om den är mer en tankefigur än något som med säkerhet kan ritas upp.
Det finns dock en del som talar för att vi i Sverige och med vårt nuvarande skattesystem befinner oss så högt i skattesats att ytterligare höjda skatter på sikt inte ger mer till staten. Vad mer är, jag tror att det är så.

Det grundar jag huvudsakligen på följande.

  • Det tycks finnas ett stort forskningskonsensus om att ett avskaffande av dagens värnskatt på sikt skulle betala sig självt, genom effekterna på människors beteende det skulle få.
  • Även ganska konservativa beräkningar prognostiserar att ett totalt avskaffande av den statliga inkomstskatten till stora delar, om än kanske inte helt, skulle vara självfinansierande.
  • Förmögenhetsskatten, när vi hade en sådan, bedömdes också vara skadlig för Sverige, rent ekonomiskt. Skatten tryckte undan kapital som annars skulle kunnat skapa arbeten.
  • Den borgerliga regeringen 2006-2014 sänkte avsevärt skattesatser på arbete, delvis i höga inkomstlägen men framför allt i låga inkomstlägen. (Min genomgång av detta) Ändå minskade inte skatteintäkterna. Justerat för konsumentprisindex låg de totala skatteintäkterna ungefär stilla, och detta trots en gigantisk ekonomisk kris.

(Den som vill läsa mer om de första punkterna kan med fördel tröska sig igenom rapporten ”Höjda eller sänkta marginalskatter för mer resurser till skolan?”, det har jag gjort.)

Snart sagt alla skatter har en dämpande effekt på det som beskattas. Det är ju därför vi har höga skatter på alkohol och tobak. Den sista punkten i listan ovan, att vi trots sänkta skattesatser och trots ekonomisk kris inte minskade skatteintäkterna, tycker jag indikerar att svenska skattesatser i många fall redan är så höga att de skadar effektiviteten i ekonomin på ett ickeoptimalt sätt. Ja egentligen tycker jag alla punkter indikerar det, men den sista är så konkret. Alltså, ytterligare höjningar ger inte högre intäkter.
(Att målet med beskattningen ska vara att maximera statens skatteintäkter är förstås inte givet, men nu handlar just den här frågan om huruvida det är möjligt, inte huruvida det är önskvärt.)
Jag kan inte veta att det är så. Man kan alltid hitta invändningar och det är svårt att med absolut säkerhet hävda kausalitet. Men jag tror att det är så, och jag tycker det finns rimligt goda skäl att tro att det är så.

Nota bene de två förbehållen här.
Det första är att detta gäller på sikt. Det är människors beteende som påverkas, och den effekten kommer inte alltid över en natt. Speciellt inte när det är långsiktigt beteende, som huruvida man finner det värt att utbilda sig. Det betyder att även om avskaffad värnskatt skulle betala sig på sikt, går man antagligen back några år inledningsvis. Och det betyder också att man förmodligen kan få in extra pengar till statskassan genom att höja skatter på arbete – inledningsvis. Efter några år, när människor hunnit anpassa sig, har både staten och arbetarna mindre pengar än man annars skulle haft. Men det är svårt att bevisa, och det finns så många hål i kassan… kanske en liten skattehöjning till?
Det andra förbehållet är att vi nu tittar på marginaljusteringar av nuvarande skattesystem. Det är möjligt att man med en stor omläggning av skattesystemet på sikt skulle kunna få in mer pengar till staten, om nu det är målet.

Slutsatsen blir att om man tänker bort kortsiktiga och på totalen destruktiva försök att få in mer skattepengar, och så länge man inte rejält bygger om skattesystemet, så är det mycket svårt att klämma fram mer skattepengar än vi redan gör.
Detta tar inte hänsyn till att ekonomisk tillväxt i sig kan öka skatteintäkterna, och det är också ett mycket bättre sätt att öka dem än att höja skattesatser. Men det är till yttermera visso något som sker på lång sikt.
Nej, vi har de skatteintäkter vi har. Att långsiktigt försöka öka dem genom att trissa upp skattesatser tror jag är en dålig idé.
Och det gäller oavsett hur viktigt ändamålet är.

Ah, just det.
Jag har tänkt skriva det här inlägget ett tag. Senast igår tänkte jag att nu var det nog ändå dags.
Och så ser jag i dag att det publicerats en debattartikel med till stora delar samma innehåll:
Färre jobbar mer med högre marginalskatt
Det gör att den här postningen genast känns lite platt.
Men… jag hade redan tänkt ut vad jag skulle skriva, och därmed var bortåt halva jobbet redan gjort. Så kan det gå.

Publicerat i Politik, Skatter | 2 Comments »

Bland kejsare, dansare och vanligt folk

söndag 27 december, 2015

Jag har visst läst en bra bok igen.
Eller snarare två. En duologi, kallad The Sarantine Mosaic, bestående av Sailing to Sarantium och Lord of Emperors. Författare Guy Gavriel Kay.
Det rör sig om historisk fantasy, vilket i detta fall betyder att Kay utgått från 600-talets Bysans, bytt namn på historiska platser och karaktärer men ibland inte mer än nödtorftigt, behållit en avsevärd mängd historiska fakta – fast maskerade i sin egen fantasy-skrud – men också både strukit och lagt till, samt kryddat sparsamt med fantasy-element. Resultatet är utsökt.

Själv har jag ingen vidare koll på Bysans, eller Östroms, historia under den epok Kay tar sig an. Det var först när jag läst klart som jag wikipedialäste på lite och såg hur, i vissa fall, väldigt nära den verkliga världen Kay lagt sig. Jag kan sålunda tjäna som exempel på att även om man säkerligen får uppleva mycket igenkännandets glädje om man som historiskt påläst tar sig an duologin, kan man också läsa den utan att vara det och ändå tycka att den är lysande läsning.

Duologins mosaiktema kan tolkas på flera sätt. Ett av dem är att vi får se Östroms värld ur en mosaik av betraktares ögon; berättandet hoppar mellan ett antal olika personer, var och en med sina egna minnen, sin egen position och sin egen utblick. En mer bokstavlig tolkning är att böckernas oomstridde huvudperson Caius Crispus – Crispin kallad – hemmahörande i motsvarigheten till det fallna Västrom, av den östromerske kejsaren kallats till Sarantium (Konstantinopel) för att uppföra en enorm mosaik i kupolen till den helgedom (Hagia Sophia) som håller på att uppföras till Jads (den kristne gudens) ära.
Eller egentligen är det inte Crispin som kallats utan hans kollega, men kollegan har ingen lust att bege sig dit. Det har inte Crispin heller eftersom han förlorat hustru, döttrar och livslust till pesten. Men beger sig gör han till slut ändå. Halva första boken behandlar resan till Sarantium, och resten utspelar sig huvudsakligen i denna städernas stad.

Den största förtjänsten med de här böckerna tycker jag är den övertygande illusion de målar upp. Som läsare känner jag mig som förflyttad till ett levande (fantasy-)östrom, komplett med hovintriger, senatorer som springer efter pojkar, hästkapplöpningar, sandalmakare, kockar, slavar, soldater, dansare, spåmän, munkar och, inte minst, mosaiker.
Jag har aldrig varit särskilt intresserad av mosaiker, men som Kay låter Crispin utgjuta sig om dem och hur de samspelar med ljuset blir jag nyfiken. Kan en mosaik verkligen vara så fantastisk? Han gör motsvarande trick med religion. Även om de religioner som beskrivs är uppenbara spegelbilder av den verkliga världens, och beskrivs sparsamt, är det ändå så välgjort att schismer mellan olika tolkningar framstår som verkligt intressanta och inte bara något jag vill bläddra förbi. När någon flirtar med något som närmar sig eller passerar gränsen till kätteri drar jag lite efter andan. Det är bra skrivet.
Och det går igen i stora delar av boken. Det finns en passion och närvaro som gör de mest vardagliga händelser läsvärda och som ger liv åt hela verket.

Fantasy-elementen då? Magiska inslag existerar och är inte oviktiga, men de är också få och dominerar inte läsningen som helhet. Vid de tillfällen då de ges plats kan de ändå förmedla en känsla av kraft och underverk, även om mängden flash-bang inte skulle förslå långt i en direkt jämförelse med exempelvis Wheel of Time.

Som vanligt finns några minus. Ett är att berättelsen tappar tempo i skiftet mellan de två böckerna. De kom ut med några års mellanrum, och ganska långt in i tvåan är det som om Kay känner att han måste rekapitulera och återintroducera, för den händelse att läsaren glömt bort vad som hänt. Kanske vettigt om det var tre år sedan man läste första delen. När det som för mig snarare gått mindre än ett dygn är det ett onödigt tempotapp.
Ett grepp han verkligen gillar är att hoppa mellan olika betraktare för samma händelse. Det har sina poänger att göra så, men det kan också stundom kännas lite repetitivt.
Slutligen är det lätt att känna att Crispin, aldrig en så skicklig mosaiker, lite för lätt kommer in i storfräsarkretsarna i Sarantium. Det är bra för historieberättandet men framstår också som en smula osannolikt.

Dessa minus tycker jag dock väger lätt när jag ska summera läsningen. Det har inte bara varit finurliga historiska paralleller och levandegjorda mosaiker. Det har också varit en framstående sidvändare. Jag har ivrigt gripit efter tillfällen att läsa några sidor till. Nästan alla böcker har tråkiga partier, men här var det glest mellan dem.

Det finns en historia i böckerna, men det är inte alltid uppenbart om man är på väg någonstans med den. Det känns inte som att sitta på ett historiemässigt tåg på väg framåt. Att läsa The Sarantine Mosaic är mer som att delta i en dans. Men när det är en verkligt njutbar dans, spelar det då någon roll om man inte hela färdas så fort?
Och det här var en sådan dans. Virvlande, medryckande, stundom kraftfull. Stundom rörande. Genomgående ett nöje att ta del av.

Nu är det viktigt att ni också läser Sailing to Sarantium och Lord of Emperors. Dels för er egen skull, men också så att jag ska få dryfta min hypotes att ett annat slut hade varit aningen bättre.

—————————

Slutligen några Mycket Viktiga Observationer som jag inte fick in på något bra sätt i texten och som därför får dingla på slutet i stället:

  • Vi vet redan att många saker låter tuffare på engelska än på svenska. Byt till latin/grekiska och det blir ännu mer så. Det är synd att våra svenska höga militära befälhavare inte som i Sarantium tituleras strategos (plural strategoi), för det hade låtit väldigt stiligt.
  • Och nog borde vi kunna identifiera en lämplig hårdför gren av våra militära styrkor att kalla excubitors? Det hör man ju vilka tuffingar det är.
  • Jag har läst The Sarantine Mosaic en gång tidigare, för bortåt tio år sedan. När jag läste böckerna för första gången lyssnade jag mycket på Bob Dylans Changing of the Guards. Speciellt till andra boken tycker jag fortfarande det är ett bra soundtrack.

Publicerat i Bok | Kommentarer inaktiverade för Bland kejsare, dansare och vanligt folk

Den totala läsningen

onsdag 18 november, 2015

Stora delar av sommaren och hösten har jag läst en tegelsten om nazister: ”De Välvilliga” av Jonathan Littell. Det har varit en upplevelse inte helt lik den jag fått av någon annan bok.

Den handlar om andra världskriget, men ganska lite om Hitler. Det är en mycket påläst bok, men det är inte en faktabok. Den är skriven i första person, och berättare är Maximilien Aue, SS-officer under kriget som undkommit rättvisan och framlever en respektabel tillvaro i Frankrike. ”Bröder, låt mig berätta vad som hände” börjar han, och sedan gör han just det.
Handlingen spänner från invasionen av Sovjetunionen till Berlins sammanbrott och Aue hinner vara med i såväl Ukraina och Stalingrad som koncentrationslägren och Berlin under de sista dagarna.

Tonen Aue håller i sitt berättande är en stor del av det speciella med boken. Visserligen motiverar han sitt handlande, visserligen är han ibland självkritisk, men någon ånger är det inte fråga om. Berättandet är direkt och pratigt, men också distanserat, liksom tillbakalutat och nästan lite uttråkat. Det skulle kunna vara seg läsning men tvärtom är det förvånande lättläst, trots alla förkortningar inom den nationalsocialistiska nomenklaturan. Det är bara att flyta med i barbariets flodvåg.

Inte för att Aue själv är speciellt barbarisk. Eller, det är han, men inte som man skulle kunna tro. Han är inte bara doktor i juridik utan även klassiskt bildad på en nivå som undertecknad inte kommer i närheten av. Han är också nazist, därom råder inget tvivel, men han har ett intellektuellt förhållande till nationalsocialismen. De SS-kollegor som präglas av emotionellt judehat och vid mördandet av judar förfaller till andra former av övergrepp har han inte mycket till övers för, och tar även vissa personliga risker för att tillrättavisa och få att upphöra med sitt beteende.
Det betyder inte att han går emellan för att rädda livet på judar. Han är intellektuellt övertygad nationalsocialist, och även om det naturligtvis är ett fruktansvärt hantverk att utrota judar, och han inte har något emot enskilda judar, så måste det göras, och då ska det göras effektivt och på ett sätt värdigt en SS-officer.
Det är bitvis jobbig – ehuru fortfarande lättflytande – läsning. Aue är inte blodtörstig och frossar inte i detaljer, men mördandet beskrivs i samma sakliga, oursäktande ton som andra skulle beskriva problem med kollektivtrafiken.

En annan stor del som gör De Välvilliga ovanligt läsvärd är att den skildrar nazityskland så att det känns trovärdigt.
Jag ska förklara vad jag menar. Min känsla är att nazityskland ofta skildras som ett väloljat maskineri. Mordiskt och förryckt, men effektivt och väloljat. Så ser inte världen ut som Aue rör sig i. Det är delvis krigets kaos, vilket kan låta klyschigt men som framställs levande i Aues distanserade skildring. Men det är också byråkrati. Avsevärda mängder byråkrati. Det är falangstrider mellan konkurrerande myndigheter, eller inom dem. Det är inkompetens, det är stundom korruption, det är framför allt målkonflikter. Jag hängde inte med i alla lägen på vilken myndighet som gjorde vad och vad alla förkortningar stod för, men röran förmedlades alldeles utmärkt ändå och gjorde att redogörelsen kändes just trovärdig och levande.
Det påminde mig en del om hur Stanislaw Lem kan skriva science fiction; visst, högteknologi och terajoule, men så fallerar det på byråkrati och inkompetens.
I denna rödsvartvita röra sitter Aue, som själv inte begriper sig på intriger, och försöker med månghundraåriga källtexter som grund lista ut om kaukasiska bergsjudar ska räknas som riktiga judar, i vilket fall de är ett hot mot riket och måste tillintetgöras, eller om de inte är riktiga judar, i vilket fall man kan lämna dem i fred.

I detta såg jag likheter med flera av Umberto Ecos böcker. Han har förmåga att skapa känslan av att blicka in i en annan tankevärld. Människor som resonerar på vad jag ser som vansinniga eller i vart fall felaktiga premisser – men som likväl resonerar. Samma intryck fick jag av Aues berättande.

Boken har några problem. Aues besvärliga relation till sin familj – far, mor, syster – är en bihistoria som tar stor plats. För mig var den av marginellt intresse och var mest i vägen för resten av skildringen. Nå, författaren är fransman, man får kanske sätta det på den franska psykoanalysens konto. Men boken är också 900 sidor lång och finns vad jag vet vare sig som e-bok eller ljudbok. Mitt exemplar är dessutom inbundet. Det är inte en rimlig bok att läsa på tunnelbanan. Jag försökte; det är möjligt men inte rimligt. Att jag haft den i bokhyllan i sex-sju år men inte läst den förrän nu har med detta att göra.
Att skära bort familjeångesten skulle således inte bara strömlinjeformat innehållet utan även i någon mån bokens rent fysiska omfång.

DSC_5334

Det händer också att författaren blir lite predikande. Det tydligaste exempel jag kommer på är ett samtal mellan Aue och en tillfångatagen bolsjevik, som skriver läsaren på näsan att nazismen och kommunismen har större likheter än skillnader. Han har rätt i sak, men jag tyckte att det bröt mot stilen i resten av boken, och det störde mig; det framstod lite väl mycket som att författaren ville få in en tydlig politisk poäng.
Det är dock en småsak i sammanhanget.

På det stora hela var De Välvilliga en stor läsupplevelse, störst hittills 2015.
Parallellt med att jag läste den såg jag på valda avsnitt av BBC-dokumentärserien ”The World at War”. Uppfräschad bakgrundskunskap gjorde läsningen än bättre, men man behöver inte vara andravärldskrigsnörd för att uppskatta De Välvilliga.
Den är på samma gång en monumental tegelsten, ett väldigt epos i moll och en lättläst sidvändare, och dess brister till trots rekommenderar jag den hart när förbehållslöst.

Publicerat i Bok | 2 Comments »

Mållåsningar

lördag 7 november, 2015

Peter Hultqvist är av allt att döma en av regeringens bättre ministrar, och han kan också vara vår bästa försvarsminister på ganska länge, oavsett regering. Men på DN Debatt i dag är han och Margot Wallström fel ute, och jag tänker någorlunda kortfattat tala om hur.

Det är riktigt att Nato-medlemskap inte är tillräckligt för att säkerställa en rimlig försvarsnivå, och det finns tendenser bland en del förespråkare av medlemskap att låta som om det vore tillräckligt. Däremot är ett medlemskap nödvändigt. Ingen – och jag menar ingen – har realistiskt kunnat förklara hur Sverige utanför Nato ska mäkta med att skaffa sig en trovärdig försvarsförmåga.
Det är bra att stärka diverse mellanstatliga samarbeten, men när det kommer till den hårda kärnan av försvarsförbund så är det bara Nato som reellt existerar. Nato är inte perfekt, men har den stora fördelen relativt diverse luftslott att Nato finns på riktigt. Förhoppningar om att bygga upp en alternativ men likvärdig organisation kan vi glömma för överskådlig framtid.

Stycket ”Den svenska säkerhetspolitiken bidrar till att skapa fred och stabilitet i vår del av Europa” är fel, och det tror jag Hultqvist egentligen vet. Till skillnad från under kalla kriget ligger nu Sverige i en av de hetare konfliktytorna. Att då ha ett svagt försvar, vägra bygga upp det och dessutom sväva på målet om sina utrikespolitiska ståndpunkter bidrar om något till att skapa ofred och instabilitet.

Vänta, vadå vägra bygga upp försvaret? Fick inte försvaret en massa extra pengar i våras?
Ja och nej. Det stämmer att det sköts till en del pengar relativt tidigare försvarsbudgetar. Inte så mycket netto som regeringen får det att låta som eftersom en del tas tillbaka i form av höjda arbetsgivaravgifter (och en del annat har jag för mig, men jag minns inte detaljerna nu), men en del.
Men.

Så här är det med pengarna. År 2009 beslöts att Sverige skulle kunna försvara en (1) del av landet i en (1) vecka, alltså ett begränsat angrepp. Det målet är man fortfarande ganska långt ifrån att nå. Huvudanledningen råder det inget tvivel om. Flera instanser, däribland riksrevisionen, har konstaterat att Försvarsmakten är kroniskt underfinansierad relativt sin uppgift. Det går helt enkelt inte att lösa given uppgift med givna medel.
De pengar som skjuts till nu är långtifrån tillräckliga för att täppa igen glappet. Dessutom har Försvaret med de nya pengarna fått nya uppgifter. Det i sig är bra; vem som helst borde fatta att målet från 2009 är förskräckande otillräckligt i dag.
(Försvara Gotland men inte Stockholm? Eller Stockholm men inte Gotland? Och i samtliga fall, under så kort tid att hjälp inte har en chans att hinna fram? Vilken hjälp man nu tänker sig utan Nato.)
Men det gör att finansieringen fortfarande är ett dåligt skämt.
Springnotan fortsätter. Staten beställer förmåga men vägrar betala.
Det kan också uttryckas som att under kalla kriget lade ett mindre rikt Sverige 3 % av BNP på försvaret; 4 % om man räknar in dolda kostnader för värnplikten. I dag ligger vi på 1,1-1,2 %. Detta kommer sjunka nedåt 1 % mot 2020, vårens tillskott inräknat.

Gapet mellan beställning och betalning har effekter. Det är inte bara så att marinen har löjeväckande få fartyg, eller att även det relativt väldimensionerade flygvapnet även det är underdimensionerat. Även absoluta basförmågor i armén blir lidande. Hemvärnet, som man mer och mer sätter hopp till, har få bildförstärkare och har sålunda klart begränsad förmåga på natten (för den händelse någon skulle få för sig att ställa till med något utanför kontorstid). Även om jag inte har någon direkt insyn i det verkar det nu vara svåra problem med att få fram kängor och uniformer. Vi kommer i en snar framtid behöva lista ut hur vi ska klara oss när livslängden för våra automatkarbiner egentligen gått ut, men vi inte haft resurser att skaffa nya.
Automatkarbinen är soldatens absolut grundläggande personliga beväpning.
Vad är planen här egentligen? Vadmal och högrepar? Pikenerare mot stridsfordon?

Många delar av staten skriker på mer resurser. Antagligen skulle i stort sett alla dessa delar kunna göra bra saker med mer resurser. I en del av fallen kan man dock troliggöra att det inte är brist på resurser som är huvudproblemet. I andra fall kan man med stor säkerhet säga att det är just brist på resurser som är det stora problemet.
Försvaret är ett av dessa senare områden.
Jag förstår att budgeten är ansträngd och att det finns andra områden som också är angelägna. Men att i ljuset av de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling fortsätta ha försvaret på svältläge förefaller lika genomtänkt som att avbeställa hemförsäkringen när premien går upp till följd av oro i grannskapet.
Det är en kortsiktig besparing som om det går illa kan visa sig förskräckande dyr.

Publicerat i Ultima ratio regum | 4 Comments »

Slokhatten i novembernatten

söndag 1 november, 2015

På senare tid har det spritt sig i alla fall en viss medvetenhet om att det här med spioneri och informationskrig är på riktigt och pågår i Sverige. DN, själv inte en av de mer klanderfria i informationskriget, skrev nyligen själva om en aspekt av det: ”Nato: Främlingshatet kan gödas av främmande makt”
På jobbet har vi haft ett par dragningar om delar av säkerhet och informationsinhämtning; en del har varit nytt för mig, annat inte. Jag tänkte återge stycken här, möjligen uppblandat med annat sådant uppsnappat på andra håll.

Eftersom jag inte fört ordentliga anteckningar finns en risk att jag kan minnas fel i detaljer, men förhoppningsvis inget avgörande. Och ja, givetvis är det här öppen information. Och nej, jag sitter inte på någon hemlig information. Och jag påstår inte att jag är ämnesexpert eller skriver några sensationella nyheter, men det kan ändå vara nytt för någon.

Jag har ingen övergripande tes eller struktur, det är mest sakförhållanden staplade på varandra. Men jag postar för att det är intressant!

De tre stater som står för mesta spioneriet i och mot Sverige är Ryssland, Kina och Iran. Ryssland etta, sedan är jag lite osäker på om Kina eller Iran är tvåa. Arten av informationsinhämtning skiljer sig åt dem emellan. Iran och Kina är i första hand ute efter teknologi, på olika sätt. Antingen för att hålla reda på prestanda på svenska system, eller för att kunna bygga egna saker.

Iran har ju dessutom varit väldigt aktivt med att hålla reda på flyktingar från Iran. Jag vet inte om de fortfarande gör det lika mycket, men finns det familj kvar i Iran kan sådant användas för diverse påtryckningar.
På KTH har jag för mig att iranska utbytesstudenter var mycket överrepresenterade på kurserna i reaktorfysik, och det har också anmärkts på att en förhållandevis stor del av iranska doktorsavhandlingar inom fysikområdet haft tillämpning på kärnvapen. Det är också en sorts informationsinhämtning. Jag har också hört att sådana studenter efter hemkomsten till Iran mellan raderna bekräftat att de satts att arbeta på Bomben.
Detta om KTH är sådant jag hört för länge sedan, och jag ska understryka att jag inte kan bekräfta dem; de hör inte till dragningarna på jobbet.
Tillbaka till dessa.

Uppdatering: Calle B kommenterade på Facebook att ”Under de år som jag på något sätt var inblandad i reaktorfysikkursen på KTH (2003-2010 ) kan jag inte erinra mig någon student från Iran. Det kan ha varit någon som jag inte minns. Vi fick sedermera direktiv att inte anta studenter från Iran och Nordkorea till denna kurs.” Denna period överlappar förvisso inte med min KTH-tid, men även om det jag hörde alltså i princip kan vara sant finns det i ljuset av Calles påpekande skäl att ifrågasätta åtminstone de delarna.

Ryssland å sin sida sysslar också med att kartlägga förmågor av militär relevans, fast mer inriktat på praktisk tillämpning. Som hur man lättast slår Sverige militärt. Helt enkelt en del av de krigsförberedelser Säpo och Must talat om.
Den ryska verksamheten i Sverige är omfattande, förmodligen mer så än under kalla krigets höjdpunkt. Under kalla kriget var Sverige en strategisk avkrok. I dag sitter vi i en av de hetaste konfliktytorna. Det får konsekvenser. Det är hemligt hur många som Säpo/Must tror arbetar i smyg i Sverige med informationsinhämtning för rysk räkning, och jag vet följaktligen inte, men det lät som om det var någonstans i det höga tvåsiffriga. Ett mindre antal av dessa jobbar på ryska ambassaden, men många utger sig för att syssla med något helt annat än underrättelsetjänst.
Det är förstås inte unikt för Ryssland, och man ska inte börja tro att alla man träffar med rysk koppling spionerar; det är tvärtom i varje enskilt fall högst osannolikt. Men det förekommer, och Ryssland är sannolikt mest frekvent förekommande stat bakom sådant.

Plats fyra till tio i spioneriligan redovisades inte i detalj, men de flesta där tycktes vara Nato-länder. Ja, självklart spionerar även allierade på varandra. Det är dock ännu en annan form av spioneri som dominerar här, mest inriktad på att skaffa sig ekonomiska konkurrensfördelar.

Att vara diplomat på svenska ambassaden i Moskva verkar vara ett påfrestande göra. Man är mycket tätt påpassad av ryska säkerhetstjänsten (vet inte vilken förkortning det rör sig om, FSB? GRU?). Det går till sådana längder som att de ambassadanställda nästan varje dag har påhälsning i sina hem när de själva är på jobbet. Ryssarna gör inget för att dölja detta, tvärtom är det meningen att det ska märkas. Det kan vara sådana saker som att när man kommer hem är varannan bok i bokhyllan utdragen en bit. Lite dråpligt men också obehagligt är exemplet att en vegetarian kan hitta en bit kött i kylskåpet. Budskapet är tydligt: vi håller koll på er, vi vet allt om er. Ständiga små trakasserier.
Jag är inte helt säker på varför man ägnar sig åt sådant, bortom fördelen av att hålla svenskarna smått ur balans, om man nu lyckas med det. Men så ligger det i alla fall till.

Även svenskar spionerar på Sverige för främmande makts räkning. Förstås. Men rekryteringsmönstret skiljer sig en del mellan länder. I andra länder är såvitt jag förstår det vanligaste att den som vill rekryteras av främmande makt själv söker upp utvald stat, varvid en grundlig utvärdering vidtar innan det eventuellt blir något av.
(Ett exempel på självrekrytering är kanadensaren Delisle, som stått för en av de allvarligaste säkerhetsläckorna efter kalla krigets slut, och sålde sig till Ryssland eftersom, av alla skäl, hans fru varit otrogen.)
I Sverige är det vanligare att man blir rekryterad. Men inte hur som helst. Sannolikheten att någon glider upp till en i tunnelbanan, viftar med en sedelbunt och vill ha ritningen på nya stridsbåten är låg.
Det är en lång process med flera steg, där den exakta utformningen av varje steg varierar mellan olika rekryteringar men den grundläggande idén återanvänds. Först gäller det att över huvud taget upprätta kontakt, och det kan göras på nästan vilka sätt som helst. Via barnens hockeylag är ett sätt som prövats. Ett mer drastiskt exempel är att se till att med bilen krocka med den man vill rekrytera.

Alltså, det låter nästan skrattretande när man skriver det så här. Hockeylaget? Krocka med bilen? Vad är det här, en agentroman? Men ja. Det går verkligen till så här, och ja det händer, i Sverige, i dag.

Efter första kontakten följer vänlighet. I fallet med bilen, erbjudande om att självklart stå för alla reparationer. Erbjudande om att bjuda på middag, som plåster på såren. Middag med familjerna. Under middagen, en present.
Och så fortsätter det. Men långsamt. Det är ett långsiktigt spel. Med tiden blir man mer och mer insnärjd av gåvor och tjänster. Och så kommer det till slut – man blir själv bedd om en tjänst. Kanske, eller förmodligen, är det inget olagligt, i alla fall inte grovt så. Men då har man blivit inledd på spåret att göra jobb för den andre.
Och när slutligen begäran kommer att göra något riktigt spionerimässigt, då är det så fruktansvärt svårt att backa ur. Alla gåvor och tjänster, och man har ju redan hjälpt till med några småsaker. Bara den här grejen? Kanske får man något fint för besväret.
Det kan ta fem-tio år innan man kommer dithän. Man kanske inte ens satt på några väsentliga hemligheter de första åren, men någon har bedömt att man komma att bli ett intressant mål.

Exemplet med bilen (och hockeyklubben) är verkligt. I just fallet med bilen fattade den krockade någonstans misstankar och gick till Säpo, och det slutade för svensk del lyckligt, och vi känner till turerna. Så blir det inte alltid.

Vem som blir föremål för rekrytering går givetvis inte att veta på förhand, men det finns några återkommande riskfaktorer. Framför allt ekonomiska problem och olika former av missbruk, men även relationsproblem och missnöje på jobbet. Uppträder flera riskfaktorer samtidigt, ja då ökar naturligtvis risken väsentligt. Och belöningen, förutom känslan av att vara viktig och utvald, är ofta pengar eller presenter.
En sak jag inte vet är hur pengar betalas ut, i de fall det rör sig om pengar. Men jag gissar kontanter.

Läsaren kanske här minns Guillous KGB-kontakter, som han av någon anledning valde att förtiga i sina memoarer och som han försökte vifta bort med att det var ju inte så mycket det där. Visst, han utförde någon tjänst och fick lite betalt, men vadå. (Länk: Expressens artikel)
Ja, men det är ju precis så det ser ut.
För mina lekmannaögon ser det ut exakt som om Guillou befann sig i ett långt framskridet stadium av KGB-rekrytering. Ett skolboksexempel.

Inte alla svenskar är dock för blyga för att självmant erbjuda sina tjänster. Ett fall det berättades om var då en tjänsteman fått byta kontorsplats i samband med någon omorganisation i vilken han kände sig förbigången, och till råga på allt hamnade i kontorslandskap. Det fick honom tydligen att harmas så att han sålde hemligheter vars avslöjande kostat tiosiffriga belopp att åtgärda.
Åtminstone har jag för mig att han självrekryterade sig. Det kan vara fel. Men hur som helst – det är ju det jag brukar säga, kontorslandskap är dåligt! Bygg inte kontorslandskap!

Och det får, eftersom jag inte driver någon enhetlig tes här, bli avrundningen och lärdomen från den här uppradningen. Ha inte kontorslandskap! Om bara det slår rot vore mycket vunnet.

Publicerat i Ultima ratio regum | 2 Comments »

Inappropriate Response

torsdag 29 oktober, 2015

Jag har i en bunt år och i varierande grad varit insyltad i föreningen Vetenskap och Folkbildning, eller VoF, som, med föreningens egna ord, vill främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat [samt] bekämpa felaktiga och ogrundade påståenden i frågor som kan avgöras vetenskapligt.

I våras gjorde föreningen en opinionsundersökning om ett stort antal frågor som på ett eller annat sätt hade bäring på föreningen, som vad folk trodde om saker som homeopati och månlandningar. (Det kan spara en del tid genom att redan nu säga att inte allt man frågade om var pseudovetenskap.)
Undersökningen kan beskådas här:

VoF-undersökningen 2015

Jag var själv inte inblandad i undersökningen. Däremot var jag under en period behjälplig medelst skrivande av utkast till en debattartikel baserad på undersökningen. Av flera skäl gick det arbetet inte i mål; i stället valdes rastro som vinkel och följande artikel publicerades för några dagar sedan på DN Debatt:
http://www.dn.se/debatt/halften-av-sds-sympatisorer-manniskor-kan-indelas-i-raser/

Nu när undersökningen är publicerad passar jag på att ändå lägga upp utkastet till debattartikel jag skrev här. Den är mer allmänt hållen (vilket också var tanken) och som sagt på utkastnivå. Men för publicering här tycker jag den kan hålla! Alltså, VÄRLDSEXKLUSIV PREMIÄR:

———-

Föreningen Vetenskap och Folkbildning har låtit Demoskop undersöka vad svenska folket tror om ett antal sakförhållanden, från global uppvärmning och GMO-teknik till alternativmedicin och elöverkänslighet. Svaren väcker både förtröstan och eftertanke.

Den 5-11 maj 2015 genomfördes 1113 intervjuer med en telefonrekryterad panel baserat på ett slumpmässigt urval från sexton år och uppåt som vägts bland annat med avseende på kön och ålder. Det är rimligt att tro att resultatet speglar vad svenskar i allmänhet tror.

Hela 85 % av de tillfrågade instämmer i att det pågår en global uppvärmning orsakad av människan, en ståndpunkt utomordentligt väl delad av etablerad forskning. Å andra sidan tror 40 % att mat framtagen med GMO-teknik är farlig för hälsan. Det har lagts enorma forskningsresurser under lång tid på att utvärdera GMO-teknik, och att tekniken skulle göra maten farlig kan sägas vila på motsvarande vetenskapliga grund som att förneka förekomsten av mänskligt orsakad global uppvärmning.
Undersökningen svarar inte på hur människor dragit sina slutsatser, men det är trivialt att notera att få etablerade medieröster i dag ifrågasätter global uppvärmning, medan det funnits ett antal prominenta aktörer som i strid med det vetenskapliga kunskapsläget aktivt kämpat mot GMO-teknik.
Ska man ta dessa frågor till vägledning verkar människor inte primärt vägledas av vetenskapligt kunskapsläge. Det är knappast till följd av någon fientlighet mot vetenskap per se; 83 % instämmer i att den vetenskapliga metoden är det bästa sättet att nå kunskap om verkligheten.

Det är inte svårt att hitta fler exempel på att ganska många har uppfattningar som avviker kraftigt från det vetenskapligt rimliga. Elöverkänslighet, alltså att vissa får fysiska besvär av elektromagnetiska fält från exempelvis mobiltelefoner, tros av 38 % existera trots att det undersökts grundligt och belägg för en sådan effekt saknas. Nästan var fjärde person tror att slagrutan är ett tillförlitligt verktyg att hitta vatten med, var sjunde tror att homeopati är en effektiv behandlingsform (av vad preciseras inte i frågan) och, en smula spektakulärt, var åttonde tror på chemtrails (definierat som avsiktliga utsläpp av ämnen från flygplan, används för att manipulera människor eller väder). Det sistnämnda har en pikant pendang i den riksdagspolitiker som nyligen bad Riksdagens utredningstjänst ta en titt på just chemtrails.

Är det här alarmerande siffror?
Det beror på från vilket håll man närmar sig dem. Å ena sidan är det positivt att de allra flesta inte tror på homeopati. Å andra sidan krävs det omfattande naturvetenskaplig okunskap för att tro på homeopati – en tro som undersökningen indikerar delas av gott och väl över en miljon människor i Sverige.
En nyckel här kan vara vad som ligger i (natur-)vetenskaplig okunskap. Man kan lägga mycket energi på att sprida vetenskapens resultat, både i populära sammanhang och i utbildningsväsendet. Det är bra och nödvändigt. Men en bit som ofta saknas är förståelsen för hur vetenskap fungerar; vad vetenskap är. Det är i Sverige fullt möjligt att ta såväl femårig universitetsexamen som forskarexamen och fortfarande tro att vetenskap är en samling resultat.
Är det perspektivet man har är det lätt att gå bort sig. En auktoritet säger att global uppvärmning är verklig – då tror man på det. En annan auktoritet säger att man blir sjuk av GMO eller att homeopati fungerar – då tror man på det. Vet man inte hur vetenskap fungerar är det svårt att bedöma en källas trovärdighet.
Att vara välinformerad om vetenskapens resultat skyddar en hel del mot att tro på trams. Omvänt, att vara orienterad i vetenskapens mekanismer ger inte i sig garanterat skydd mot pseudovetenskap. Men kombinationen är kraftfull, och inte överdrivet svår att åstadkomma. Ett välavvägt stycke vetenskapsteori någonstans i skolgången skulle kunna vara betydelsefullt.

Det råder ingen brist på nya och utökade ämnen som olika intressen vill trycka in i redan välspäckade utbildningar. Lyckligtvis är det inget gigantiskt stoff som är aktuellt i detta fall. Att fördjupa sig i vetenskapsteori kan ta en livstid; att skaffa sig grundläggande kunskaper för husbehov kan göras relativt raskt. Det finns redan kurser på högskolenivå som på en populär nivå tar sig an ämnet. Rätt anpassad skulle en sådan kurs inte behöva vara längre än motsvarande ett par högskolepoäng.

Ytterst handlar förståelsen av vetenskap om hur vi förstår och tolkar världen vi lever i, och hur vi förstår och tolkar har ett avgörande inflytande över vilka beslut vi fattar. Konsekvenserna märks i det stora och det lilla. Vilka behandlingar vi söker när vi känner oss sjuka. Vem vi vänder oss till när vi söker svar. Vad vi lägger resurser på, i det privata och i det offentliga. I slutändan vilka lagar som stiftas. Det är givetvis angeläget att sådant sker på så god saklig grund som rimligt möjligt.
Ingen påstår att kunskap om vetenskap löser exakt alla problem, men det bör vara angeläget nog för att motivera att utbildningsväsendet ska lägga kraft på att lära ut inte bara vetenskapens resultat, utan också hur de kommer till.

———-

Jag ska inte glömma att credda Mikael Ingemyr som jobbat hårt med undersökningen och efterarbetet. Han har på sin Facebook-sida en länksamling till tidningar som skriver om undersökningen. Jag har i skrivande stund inte läst alla artiklarna, men snor ändå den länksamlingen till här nedan.

Karin Bojs i DN: Folk litar på vetenskap efter partifärg
Artikel i DN: M-väljare tror på chemtrails – SD-anhängare tror på utomjordingar
Ledare i SvD: Miljöpartister tror månlandningen var bluff
Göteborgs-Posten: Änglar, healing och ufon – detta tror vi på
Artikel i Östnyland: Det finns inga människoraser
Artikel i SvD: SD-anhängare tror mest på biologiska människoraser

———–

Inläggets titel ”Inappropriate Response” är ett skeppsnamn från Look to Windward, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:

En kulturgärning

Publicerat i Akademiska frågor | 2 Comments »

Fine Till You Came Along

onsdag 23 september, 2015

Av lätt insedda skäl tycks det mycket om decemberöverenskommelsen (DÖ) nu i höstbudgettider. Eller rättare, det tycks illa om den. Men jag verkar inte kunna motstå frestelsen att försvara den, vilket jag tänker göra i det här inlägget.
Försvara och försvara förresten. Jag är inte heller förtjust i DÖ; den är inte bra. Men jag har inte kunnat inse att alternativen skulle vara mindre dåliga.

Bakgrund

När budgetar ska antas i riksdagen ställs konkurrerande motioner mot varandra tills en motion återstår; den ställs då mot regeringens proposition. Vi har länge haft en praxis att när ens eget budgetförslag röstats ned så lägger man fortsättningsvis ned sina röster. Detta har under många år möjliggjort för minoritetsregeringar att få igenom sina budgetar. Om SD hade följt denna praxis förra året skulle de först ha röstat på sin egen budget mot Alliansens, och sedan de förlorat lagt ned sina röster. Nu gjorde de inte det utan bröt praxis. DÖ är en reaktion på detta.
SD har ingen juridisk skyldighet att följa en praxis som inte är stadfäst i lag, det är det ingen som påstår. Icke desto mindre förändrar deras beteende de politiska förutsättningarna. Detta förstärks av att SD deklarerat att man avser [om möjligt] fälla samtliga budgetar som inte går dem till mötes i invandringsfrågor.
Det finns skäl att tro att de menar allvar med det. Att de inte känner någon särskild kärlek till just Alliansens budget står klart; de röstade först för budgeten, men har sedan röstat emot när budgetens innehåll ska implementeras.
Dessa omständigheter bidrar starkt till att den parlamentariska situationen inte är direkt jämförbar med tidigare mandatperioder. Så länge SD inte får vad de tycker är god utdelning i invandringsfrågor är de inte inställda på kompromisser och samarbete, utan på maximal obstruktion.

DÖ innehåller flera punkter, men den mest omdiskuterade är att man släpper fram en minoritetsregerings budget. Kritiken jag sett går i två huvudfåror. Den ena är att det är fel att inte fälla en dålig budget när man kan (med hjälp av SD). Den andra är att DÖ spelar SD i händerna genom att resten av riksdagen krumbuktar för att hålla dem utanför och att SD på något sätt blir enda oppositionen.
Båda kritikspåren har goda poänger, även om jag inte köper dem fullt ut. Men vilka är alternativen? Jag kan egentligen bara se två, och går igenom dem nedan.

Alternativ A: Samlingsregering

Man gör upp över blockgränsen. Kanske inte med precis alla partier utom SD, men tex S+M, eller S + småpartier.
Fördelen med detta skulle vara att man kunde hoppas samla en majoritet för en budget, utan att införa någon ny konstig praxis.
Men.
För det första kan man fråga sig vilken gemensam grund man har att bygga en budget på, vänster- och högerblock. Minns att bara dagen före valet anklagade S Alliansen för att ha begått väpnat rån mot svenska folket. Det är naivt att tro att sådant inte betyder något. Vidare – och nu är vi inne på skvaller jag hört från riksdagskorridorerna – verkar samarbetsviljan från regeringen (varmed såvitt jag förstår avses inte alla riksdagsledamöter på vänstersidan, utan just regeringen) vara på låg nivå och så ha varit från början. Vanligtvis välunderrättat skvaller lyder att till journalisterna pratar man om samarbete – eller gjorde i alla fall förut – men gentemot allianspartierna har det varit mer armbåge utan tillstymmelse till kompromiss- eller samarbetsvilja, och även att man är rätt, slätt & genuint otrevlig, på ett sätt som vare sig borgerliga eller socialdemokratiska regeringar varit tidigare. Åter, det är naivt att tro att sådant inte betyder något.

Men okej. Anta att man ändå skulle sy ihop någon sorts samlingsregering. Hur skulle dess budgetar se ut? Antagligen utslätade till ett glas mellanmjölks gräns. De flesta riksdagspartierna står visserligen med vissa internationella mått nära varandra; de är någorlunda eniga om budgetdisciplin, de vill vara kvar i EU, de är inte stalinister eller nazister. Men med svenska mått finns ändå stora skillnader mellan höger och vänster, hur man ser på och vill lägga upp samhället. Ett budgetsamarbete mellan höger och vänster skulle antagligen mest bestå i att respektive sida vägrade bort de mest utstickande delarna av den andra sidans idéer. Kvar blir bara förvaltning utan någon egentlig rörelse, åtminstone om man tänker sig S+M eller liknande. DÖ tillåter åtminstone att endera blocket driver igenom idéer. Med stor samlingsregering är det slut med idéerna.

För det andra skulle även detta med utomordentlig lätthet kunna beskrivas som att etablissemanget krumbuktar sig för att stänga SD ute, och det skulle vara sant. Det skulle vara ännu mer sant, eller mindre osant, att SD är den enda oppositionen. Detta recept har redan prövats i Europa och det har inte lett till främlingsfientliga partiers undergång.

För det tredje är S + mindre partier i varierande konstellationer sedan gammalt en S-favorit, eftersom det i det närmaste garanterar socialdemokratin evigt maktinnehav. Jag må ha röstat S i en tidigare ungdom, men som centerpartist är jag inte särskilt lockad av ett sådant prospekt.

Så i korthet löser inte den vägen SD-martyrskapet och även om en del dåliga budgetidéer skulle kunna hejdas skulle man knappast kunna komma med några bra heller.

Alternativ B: Samarbeta med SD

Det föreslås ibland att man ska försöka komma överens med SD om budget. Men finns det förutsättningar för det? Jag har länge varit skeptisk till isolationslinjen, baserat på antagandet att bästa sättet att hantera SD är att låta dem malas ned i samma vardagslivets tråk och tvång som andra partier; låt vara att jag mest tänkt på det ur ett debattperspektiv snarare än ett regeringsperspektiv. Jag är ändå djupt skeptisk till detta spår.
För att motivera det ska jag börja med att beskriva hur jag uppfattar SD:s agerande.

I förra mandatperioden var SD nya i riksdagen, och de sade då i princip att de skulle sitta i båten. Mer eller mindre gjorde de det. Visst, de stökade till det ibland, men på det stora hela gjorde de som de sagt och försökte inte vända upp och ned på riksdagen.
Efter valet 2014 lät det annorlunda. Då var budskapet snarare att man inte tänkte nöja sig med att vara väluppfostrad utan tänkte skaka om saker och ting. Och det gjorde man, när man fick chansen med budgeten. Sett till detta har SD alltså varit konsekventa i sitt agerande.

SD är inte ett högerparti med olyckliga åsikter om invandring. Deras politik, den som inte direkt handlar om invandring, är över hela kartan. Ibland ligger den närmast Alliansen, ibland ligger den närmast vänsterblocket, ibland är den bara skandalös. (Deras budgetberäkningar är ofta helt huvudlösa, men jag är inte man att svara på om eller hur mycket mer far out än V-idéer om att anställa typ alla i offentlig sektor de är.)
Det verkar troligt att det enda SD egentligen bryr sig om med någon passion är invandringen; allt annat är förhandlingsbart.

På så sätt skulle det kunna vara ganska enkelt för endera blocket att få ihop en budget med SD. OM man kan tänka sig att ge med sig i fråga om invandringen.

Hur stora eftergifter skulle det krävas då? Det är omöjligt att veta förstås. Men gissningsvis mer och mer för varje gång man vill göra en ny budget. SD har inget incitament till något annat. Om de mer eller mindre struntar i övriga politikområden är strypt invandring det enda man kan betala dem med. Och vill man inte betala dem är de raskt tillbaka i martyrrollen, där de stortrivs.

Så, åter i korthet, ja man skulle kunna undvika DÖ genom att ta in SD i budgetsamarbete. Och man kommer nog kunna få igenom mycket av sin egen politik då. Men man måste också betala genom att ge SD invandringspolitiken.

Alternativ C, D, E…

Det kanske finns andra realistiska alternativ, men då vill jag se dem. Jag kan inte påminna mig att jag sett någon presentera något annat genomförbart. Och då räknar jag inte att låta SD fälla en budget per år som en genomförbar lösning.

Olika dåligheter

Kritik mot DÖ yttras ofta i ordalag som att politikerna måste växa upp, ta sitt ansvar, göra sitt jobb, komma överens och så vidare. Det är bra slagord, men jag har här försökt reda ut vad det betyder i praktiken.
En samlingsregering skulle inte lösa martyrproblematiken. Den skulle dessutom troligen kväsa dels allt relevant handlingsutrymme i budgetarna, dels deltagande småpartier. Den tycks skapa fler problem än den löser.
Att budgetsamarbeta med SD skulle kunna gå, om man släpper invandringen till SD.
Jag tycker inte att något av de här alternativen framstår som mindre motbjudande än DÖ. Sett bara till sig självt kan jag inte påstå att jag är förtjust i DÖ, men alternativen förefaller vara sämre.

Hur säker är jag på den slutsatsen?
Jag är inte säker. Jag har haft fel förut och kommer ha fel igen. Att ge invandringspolitiken till SD motsätter jag mig bestämt, men samlingsregering på ett eller annat sätt kanske i praktiken skulle visa sig vara en bättre lösning än DÖ.
Fast jag betvivlar det. Och även om jag inte kan veta vad som är rätt måste jag tro någonting. Och då tror jag att DÖ är en mindre dålig lösning än alternativen.

———–

Inläggets titel ”Fine Till You Came Along” är ett skeppsnamn från Look to Windward, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:

En kulturgärning

Publicerat i Politik | 4 Comments »

Stranger in a Strange Land

måndag 14 september, 2015

I mitt flöde har det dykt upp prognoser om att bara en av tio som nu flyr till EU [och får stanna] någonsin kommer kunna komma in på arbetsmarknaden.
Som jag kanske påpekar onödigt ofta är migration och integration långt ifrån mitt specialområde, men jag törs ändå säga att jag inte tror på den prognosen.
Sverige har en del uppenbara problem med höga trösklar in på både arbets- och bostadsmarknad, och sysselsättningsgraden bland utrikes födda är lägre än för inrikes födda. Men 2013 var den 63 % – jämfört med 78 % för hela befolkningen.
(Källa SCB: http://www.scb.se/sv_/hitta-statistik/statistik-efter-amne/arbetsmarknad/arbetskraftsundersokningar/arbetskraftsundersokningarna-aku/23265/23272/behallare-for-press/374972/)
Det måttet säger inte allt, men det säger nog tillräckligt för att man ska kunna avfärda domedagsprognoser runt 10 %.

Även om det är väldigt långt ifrån alla som nu flyr hit som kommer från Syrien är det nog denna grupp som diskuteras mest. Går man tillbaka några år var Syrien visserligen en stenhård diktatur, men det fanns ändå infrastruktur som utbildning. Kvaliteten kan jag inte mycket om, men det är nog lugnt att påstå att läget för sådant var långt bättre än på platser som Somalia och Afghanistan.
Jag kan förstås inte veta, men personligen tror jag att de som nu kommer hit från Syrien har relativt goda chanser att etablera sig i det svenska samhället. Vi behöver givetvis jobba med det här, och jag vill inte förringa svårigheterna med det, men att hissa domedagsflagg tror jag inte alls är motiverat. Tvärtom misstänker jag att det som i dag tvivelsutan är en kostnad på lite sikt ska visa sig vara en nationalekonomisk vinstlott.

Jag tycker inte att man primärt ska basera sitt flyktingmottagande på sådana överväganden. Men det är oundvikligt att de kommer upp och i viss mån spelar in. Då kan man tänka sig att en dos SCB motverkar hyperventilation.

(Det här var från början en lång Facebook-statusuppdatering som jag sedan tyckte att jag lika gärna kunde omvandla till kort bloggpost.)

Publicerat i Övrigt samhälle | Kommentarer inaktiverade för Stranger in a Strange Land

Av jord är du kommen

fredag 21 augusti, 2015

Jag har tidigare skrivit en del om energiproduktion medelst kärnkraft på bloggen, bland annat en rejäl översikt över viktiga teknikaliteter. En fråga som jag dock behandlat styvmoderligt är avfallsfrågan. Det är dags att åtgärda det nu.

Det här är tänkt som ett framtida referensinlägg, så det lär bli ganska långt, men man kan alltid hoppa mellan underrubriker. För att hålla det på hanterlig nivå kommer det innehålla förenklingar, men förhoppningsvis inga felaktigheter. Jag är intresserad av ämnet men inte expert; jag har därför kollat av innehållet mot människor som faktiskt är experter på området.
Jag har också, för att minska mängden snåriga parenteser, gett mig på att införa en klumpig men ändå existerande notapparat. Se det som försöksverksamhet. Det är en osmidig implementation, men det är i alla fall en implementation.

Strävan är att värdera risker nyktert och åtminstone implicit mot sina alternativkostnader, alltså vilka konsekvenser undvikande av en specifik risk får. Energi ska produceras, och som jag alltid har anledning att påpeka dras samtliga energikällor med nackdelar. Den som helt vill undvika nackdelar får alltså heller inte någon energi. Tricket är att välja och balansera nackdelar. Nå, det är ett av tricken i alla fall.
Och som jag också alltid har anledning att påpeka så är min avsikt inte att klanka på förnybara källor, även om jämförelser ibland görs. Sol, vind och vatten är alla bra energikällor jag gärna ser mer av. Det är inte där den stora konfliktlinjen bör gå.

Driften är inte problemet
Det har med tiden blivit relativt svårt att med saklig trovärdighet hävda att driften av kärnkraftverk är ett stort problem – och då pratar vi alltså om de nu rätt gamla lättvattenreaktorer som alltjämt dominerar produktionen. Om det var den dödsmördaraktivitet det ibland framställs som borde det synas i statistiken nu, med många tusentals reaktorår under bältet. Haverierna i Fukushima styrker snarare än stjälper den bilden; trots den oerhört kraftiga jordbävningen och tsunamin, och trots att det skedde i ett land där skötseln av kärnkraften varit problematisk, har ingen vare sig dött eller skadats märkbart av strålning i samband med haverierna och det finns goda skäl att förvänta sig att inga hälsoeffekter heller kommer uppstå [1].
Kärnkraft ligger när det gäller två oerhört viktiga mått, antal döda och utsläpp av växthusgaser per genererad energimängd, sett över livscykeln, i paritet med vindkraft. Vattenkraft ligger högre i dödstal, medan fotovoltaisk solkraft ser lite sämre ut på koldioxiden, annars är de, grovt tillyxat, i samma härad [2].
Detta ska dock relateras fossil produktion, som av allt att döma dödar tusentals varje dag – eller runt femtusen per år bara i Sverige. Den som är trött på att läsa min egen blogg om det kan för ett exempel vända sig hit: Ett Tjernobyl per dag. (Hittat via Mikael von Knorring, vänsterpartist som i dessa frågor resonerar ungefär som jag.)
Så driften av kärnkraft är inte mycket att oja sig över.
Men då kommer avfallet upp i diskussionen, och det här inlägget närmar sig sitt egentliga ämne.

Är avfallet ett problem?
Den kärnkraft vi har i dag genererar en hel del radioaktiva restprodukter. Dessa är farliga på riktigt och måste tas om hand på något sätt. Är det ett problem?
Ja, det är klart att det är ett problem, och ett problem som måste lösas. Men att det är ett problem betyder inte att problemet är olösbart eller ens olöst.

Är avfallet avfall?
Det finns flera alternativ för vad man ska göra med restprodukterna. Ett är att upparbeta det så att man kan använda det som bränsle igen. Med den bränslecykel vi använder i Sverige i dag nyttjar man bara en liten bråkdel av den energi som finns i bränslet. Genom lämplig efterbehandling av restprodukterna kan man modifiera dem så att vi kan få ut mer energi från dem. Jag går inte in i detalj på vilka möjligheter som finns, utan nöjer mig med att säga att det finns flera vägar, varav i alla fall en inte kräver att vi bygger nya reaktorer, och att det går att upparbeta bränslet utan att det på något sätt blir lämpligt för användning i kärnvapen.
I princip skulle vi kunna fortsätta att nyttja det redan använda bränsle vi har liggande i Sverige i dag i tusentals år, utan att behöva bryta nytt uran. Det skulle kräva nybyggda reaktorer (vilket ändå förefaller klokt om man ska hålla på i tusentals år), men det skulle gå.
De slutliga restprodukterna skulle också nå ofarliga nivåer av radioaktivitet långt – lååångt – snabbare än vad vi har i dag. Det rör sig om något i stil med en faktor hundra. Jag har även hört en faktor tusen, men låt säga en faktor hundra.

I en sådan användning verkar det dumt att prata om radioaktivt avfall. Då är det snarare radioaktivt bränsle.

Men det är inte den lösningen vi tills vidare valt i Sverige. Vi har i stället valt att slutförvara den restprodukt vi har efter en omgång i reaktorn, och då kan man förstås kalla det avfall.
Att vi valt att göra så har nog flera skäl, varav ett är att det helt enkelt är billigare att bryta ny uran än att upparbeta använd. Jag är likväl tveksam till att det är ett bra val. Vi vet att vi kommer vilja generera mycket energi länge, och vi vet att vi skulle kunna använda ”avfallet” till det utan ytterligare brytning. De brytbara tillgångarna är stora men inte oändliga. Vi vill undvika fossila källor, och det är i stort sett bara fossilkraft, vattenkraft och kärnkraft som tillåter kontinuerlig, (nästan) väderoberoende kraftproduktion i stor skala. Jag är tveksam till prioriteringen.

Men i dagsläget är det som det är. Vi har ett beslut på att slutförvara restprodukterna, och då är frågan: kan vi göra det på ett säkert sätt? Och vad menas med ”säkert”?

Kärnvapen
Låt oss ta kärnvapenfrågan på en gång. Den dyker upp gång på gång och det var faktiskt inte speciellt länge sedan jag själv svävade i viss villfarelse om den.

Restprodukterna är ingen bomb. De kan inte explodera av sig själva. De sönderfaller, men de vare sig exploderar eller kan starta en kärnreaktion om man råkar lägga lite för mycket i samma hög.
Vad mer är, man kan inte på något i närheten av rimligt sätt tillverka kärnvapen av restprodukterna. Som ofta framhålls innehåller de plutonium, men isotopblandningen är fel för kärnvapenframställning.
(Andra hållet går dock bra; man kan driva kärnreaktorer med material från kärnvapen, vilket också görs och på så sätt har man nedrustat ett betydande antal stridsspetsar. Det är inte nödvändigtvis det billigaste sättet att ta hand om överblivna kärnvapen, men det är teknikestetiskt tilltalande; verkligen att smida om svärd till plogar.)
Att restprodukterna skulle vara farliga på sättet att någon hastigt och olustigt kan få för sig att göra kärnvapen av dem kan vi alltså glömma; det torde vara mindre realistiskt än att någon tar över en bilfabrik och raskt börjar spotta ur sig stridsvagnar.

Vad är då säkerhetskraven?
Siffran hundratusen år nämns ofta i dessa i sammanhang, och den är relevant. Men det är inte så att avfallet är livsfarligt att komma i närheten av i hundratusen år. Perioden är vald för att efter så lång tid räknar man med att radioaktiviteten i restprodukterna är nere på samma nivå som uranmalm, det vill säga i stort sett harmlöst. Under tiden fram till dess är kravet att ingen människa ska ha utsatts för årlig stråldos överskridande 1 % av den årliga naturliga bakgrundsstrålningen [3].

Här passar jag på att infoga en graf över radiotoxiciteten som jag kommer få anledning att återkomma till. Jag har lånat grafen från Stephan Pomp, professor i tillämpad kärnfysik vid Uppsala Universitet. Han i sin tur har fått den från Salvatores et al., Prog. in Part. and Nucl. Phys. 66(2011) 144-166

Kärnavfall giftighet

Personligen tycker jag att kraven på lagringen är barocka. Inte så att det är fel i sig med hög säkerhet, men det är ju det här med att balansera risker mot varandra. När jag överslagsräknat på det har jag kommit fram till att den extra stråldos som ingen får utsättas för på hundratusen år motsvarar vad en stockholmare får genom att sommarsemestra några veckor i Bohuslän, där strålningen från berggrunden är högre.
Det motsvarar också ungefär stråldosen från att flyga några timmar.
Eller dubbla stråldosen mot att varje dag sova bredvid en annan människa.
I samma värld – jag har slarvat bort länken till det här – dog fjorton personer i underhållsarbete av vindkraftverk, bara 2011, bara i England. Det är förstås inte bra, men vi vill ju inte stänga ned vindkraften för det. Men när det kommer till kärnkraft ska ingen få semestra i Bohuslän, ännu mindre bo där.
Och så länken i början av inlägget, om hur det dör tusentals personer per dag av utsläpp från fossila bränslen. Det gillar vi förstås inte. Men vi tycker inte det är värre än att det på många ställen i världen anses hemskare med kärnkraft än med fossila bränslen.
För att verkligen driva hem poängen har jag gjort en egen vetenskaplig illustration av kraven på just kärnkraft.
Det här är till nöds okej:
Sleep two ok
Men inte det här:
Forbidden three
Och där har vi som en bonus hittat det enda rationella argumentet mot att fler än två ska få gifta sig med varann! [4]

Okej, jag raljerar här. Det är klart det är viktigt med säkerhet.
Men det är också viktigt att ställa olika faror i relation till varandra, speciellt om de i någon mån är utbytbara [5].

Och hur farligt är avfallet?
Det är nu jag återvänder till grafen ovan. Grovt sett kan man säga att så länge fissionsprodukterna är med i leken är det främst betastrålning som man oroar sig för.
Påminnelse för den som glömt bort sin joniserande strålning, tagen från Wikipedia:
2000px-Alfa_beta_gamma_radiation_penetration.svg
Betastrålning, bestående av elektroner, är farligt att vara för nära, men är inte heller särskilt svår att hejda. Restprodukter som fått kyla av sig i mellanlagringsbassänger ett par decennier skulle i princip sedan kunna förvaras i betonglådor på Sergels torg utan några strålningseffekter på omgivningen.
Det är förstås ingen bra idé, men det visar att det här jättedjupa urbergsförvaret vi återkommer till längre ned inte är för att man annars skulle bli bestrålad vid ytan.

Därmed, och det ska understrykas, ska man inte förringa restprodukternas initiala farlighet. När de är färska ur reaktorn är de verkligen jättefarliga att komma i närheten av om man inte har något lämpligt skydd emellan.
Ville bara få det sagt. Dock räknas ett par meter vatten som ”lämpligt skydd”, så strålningen är inte ohanterlig.
Nu åter till de långsiktiga farorna.

Som kan utläsas ur toxicitetsgrafen är fissionsprodukterna att betrakta som utagerade efter ungefär 500 år. Ur återstående restprodukter emanerar framför allt alfastrålning, det vill säga heliumkärnor. Alfastrålning är väldigt destruktivt om man får det i sig, till exempel genom att andas in eller äta en strålkälla. Den hejdas dock av ett papper eller de yttre hudlagren och är på det viset lätthanterlig.
Rent konkret betyder det att om Gustav Vasa, eller för säkerhets skull Harald Hårfagre, hade haft ett kärnkraftsprogram skulle vi nu kunna ha restprodukterna från det i en glasmonter på museum. Det skulle fortfarande vara jättedåligt att äta restprodukterna, men så länge man lämnar dem bakom glas är det lugnt. [6]

Det planerade slutförvaret
Nu är det inte glasmontrar på museum eller betonglådor på Sergels torg som är planerat, utan djupförvar i urberg. Läsaren är säkert bekant med de här huvuddragen, men låt oss ta det ändå. SKB beskriver konceptet här, och kort-kort-versionen:
Det använda bränslet, fixerat i en järnhållare och i sig självt i ett tillstånd som närmast är att jämföra med glas eller porslin, förvaras i en tjock kopparkapsel som i den aktuella miljön bedöms korrodera helt obetydligt eller inte alls på hundratusen år. Kopparkapseln packas in i bentonitlera som sväller i kontakt med vatten och bildar en mycket tät miljö. Detta i sin tur på 500 meters djup i urberget.

Kan vi veta att det räcker?
Ja, med mycket stor säkerhet kan vi säga att det räcker.
Dels för att många människor under lång tid stött och blött den här frågan. Människor kan alltid göra fel, och det är sällan det går att säga något med matematisk 100 % säkerhet. Men få ämnen torde vara så grundligt utredda som slutförvaret av använt kärnbränsle.
Men hur grundligt man än funderat på saken, kan vi verkligen vara säkra? Hundratusen år är så lång tid!
Det är det, och det är skäl för viss ödmjukhet. Men lyckligtvis har det redan gjorts långtidsexperiment på det här – bara inte av oss. I Oklo i Gabon fanns för två miljarder år sedan flera naturliga fissionsreaktorer, möjliggjorda bland annat av att uran på den tiden hade högre halt av isotopen U-235 som behövs för fissionsreaktion. De beräknas ha varit igång runt hundratusen år, låt vara på ganska låg effekt. Man har i dag kunnat spåra restprodukterna från reaktorerna. De har i allt väsentligt inte rört på sig mer än någon meter eller mindre.
Detta alltså
* på två miljarder år, tjugotusen gånger längre än vi planerar för
* då de legat exponerade för grundvatten
* inte varit på samma porslinsliknande form som vårt bränsle
* inte haft någon kopparbarriär alls
* inte haft någon lerbarriär alls
Hur är det möjligt? Tja, lyckligtvis är de långlivade restprodukterna inte vattenlösliga, men klänger sig gärna fast vid berg. Och det verkar onekligen hålla i sig över tid.
SKB har själva räknat på en mängd scenarier och kommit till liknande slutsatser [7].

Så ja, vi kan med all rimlig säkerhet veta att det planerade slutförvaret är tillfyllest.

Framtida språkförbistring
Men kan vi veta att slutförvaret får vara i fred? Tänk om man långt in i framtiden, när man inte längre kan läsa våra varningsskyltar, gräver upp restprodukterna utan att veta vad det är?
Det här är legitima frågor. Det har suttit folk och klurat på hur man ska kunna få fram relevanta varningar även till någon som till äventyrs inte kan läsa vår text. Vilka symboler kan tänkas fungera? Och så vidare.
Men för att sätta även detta i perspektiv vill jag konkretisera vilket scenario det är vi oroar oss för.
Till att börja med är det långt in i framtiden. Det kan vi nog utgå från, om förutsättningen är att man tappat all förmåga att förstå varningar vi lämnat efter oss. Vi lär lugnt kunna utgå från att det är mer än 500 år dit. Om det är mindre än 500 år lär det ha inträffat någon annan katastrof som gör lite fissionsprodukter till något mindre i sammanhanget.
Människorna då har alltså helt tappat förmågan att tyda våra varningar. De har sannolikt också tappat all kunskap om radioaktivitet (annars skulle de lätt kunna inse vad det var de hittat), vilket antyder att något har gått fruktansvärt snett. MEN de har förmågan att gräva sig hundratals meter ned i berget.
Det är, som vi ser, en mycket specifik teknologisk nivå vi pratar om här. Inte för låg, inte för hög.
Alltså, på ett ungefär, inte den här nivån
fallout_lowtech
och inte heller den här
fallout_modern
men den här!
fallout_renaissance
Dessa otursförföljda stackare ska alltså hacka sig ned genom berget, hitta kopparkapslarna, öppna dem och… äta innehållet. Alternativt pulvrisera det och inhalera.
Alltså, eftersom det huvudsakligen är alfastrålning vi pratar om. Man måste få strålkällan i sig för att det ska vara farligt [8].

Jag säger inte att det inte kan hända. Men som argument för att inte använda sig av ett energislag finner jag det svagt.

Det här är förenklat förstås. Hittade jag en hög tusen år gamla restprodukter från en lättvattenreaktor skulle jag hantera den med eftertänksamhet. Inte äta något. (Det är ju dessutom tungmetaller det här, det är sällan bra att äta ens utan radioaktivitet.) Kanske inte ens rulla mig i den. Men jag skulle ha förståelse för att man någon gång funnit det vettigt att utvinna energi på det sättet.

Avfallsavrundning
Som jag skrev i inledningen, visst är restprodukterna ett problem. Man kan också se dem som en möjlighet, men på något sätt måste de hanteras. Om man innan man började med kärnkraft hade valt att avstå för att man inte visste hur man skulle hantera restprodukterna hade jag kunnat ha förståelse för det. Jag tror att det hade varit fel beslut, men det hade varit förståeligt.
I dag är situationen en annan. Även om vi stängde av alla kärnkraftverk i morgon skulle vi ha en hög restprodukter att ta hand om. Fortsatt drift förändrar inte det på något kvalitativt sätt. Visst måste förvaret byggas större, om det är den lösningen man väljer. Men det är också allt. Det finns ingen nämnvärd rationalitet i att sluta med kärnkraft nu för att man räds restprodukterna.

Restprodukterna är ett problem, ja. Men som vi gått igenom här är problemet vare sig olösligt eller olöst. Det är inte heller ohanterligt.

I den allmänna debatten blir restprodukterna – eller avfallet, som de brukar kallas – ofta en sorts stjärnstopp. Okej, kärnkraften är kanske okej i drift, men AAAVFALLET. Slut på debatten.
Det är onödigt. Det låter jätteskrämmande med dödsfarligt avfall som måste förvaras säkert och länge. Och man ska absolut ta det på allvar. Men det är vare sig ogreppbart eller ogörligt.
Och det är, jämfört med skador och risker vi i dag de facto accepterar från andra energislag, inte sakligt motiverat att hänga upp sig på.

Jag tror att det finns en psykologisk mekanism inblandad här. Ju mer man forskar, räknar och ritar på slutförvaret, desto mer förmedlas känslan att vi tagit oss vatten över huvudet och att allt kommer gå åt skogen.
När det i själva verket är tvärtom.
I alla rimliga bedömningar måste frågan anses vara mer än tillfredsställande löst. Levde vi i en värld med oändliga resurser skulle man kunna fortsätta att fnula på frågan utan att det gjorde något. I den värld vi faktiskt lever tycker jag det är dags att vi lägger det här till handlingarna och gör något annat i stället.

—————-

[1] UNSCEAR, pdf

[2] Det har gjorts ett antal analyser av detta, en refereras här.

[3] https://www.skb.se/projekt-for-framtiden/karnbransleforvaret/vara-ansokningar.

[4] Jag har tagit uppgifterna om stråldoser från xkcd som vanligen går att lita på. Dock vet jag inte vad det är för joniserande strålning som dominerar från människor; det skulle kunna vara så att täcket skärmar av den effektivt. I så fall skulle bilden med tre sovare i samma säng vara tillåten verksamhet. Men det ser fortfarande sjukt obekvämt ut.

Och jag tror inte att vanetresovare behöver oroa sig. Den där dosen som ingen får utsättas för är ungefär en tvåtusenfemhundradel av den lägsta dos som någonsin kunnat urskiljas ge en ökad cancerrisk, och riskökningen är då storleksordningen 1-2 procentenheter sett över hela livet.

[5] Gränsen på 1 % av bakgrundsstrålningen är antagligen ett sätt att precisera ett krav på att ingen strålning får läcka ut. Matematiskt noll går aldrig att garantera, så något ska man säga. Och det är möjligt att det skulle varit svårt att ställa något annat krav än att ingen strålning ska läcka ut. Men det förändrar inte ett dugg att man för just kärnkraft ställer väldigt mycket högre säkerhetskrav än på egentligen någon annan industri.

[6] Det här är en avrundning. Gammastrålningen från det använda bränslet är inte helt försumbar. En mindre mängd använt bränsle bakom lämpligt glas bör vara helt okej, men jag skulle inte tapetsera museets väggar med det.

[7] När jag hade det här inlägget nästan klart blev jag uppmärksammad på ett inlägg på en annan blogg som i sak resonerar påfallande nära vad jag gör här: ”Häll ner kutsarna i berget!”
Där hänvisas till en figur på sid 85 i SKB-rapporten Långsiktig säkerhet för slutförvar för använt kärnbränsle vid Forsmark och Laxemar – en första värdering (pdf) som tar upp ett antal långsökta scenarier med fallerande barriärer.

[8] Ännu en avrundning. Om den som efter mycken medeltidsmöda hittade bränsleresterna lämnade dem liggande utspillda på marken skulle de med tiden kunna erodera och på så sätt kunna komma ut i näringskedjan, vilket förstås inte är önskvärt. Som påpekas i inlägget, även om det inte fanns någon radioaktivitet kvar vore det ändå tungmetaller. Det kommer alltid att gå att tänka ut ett scenario där det använda bränslet ställer till med någon skada. Det är inget fel med att tänka ut sådana, tvärtom är det en nödvändig del av en vettig riskanalys. Men sedan ska man analysera risken också: förefaller det troligt att den faller ut, vad kan vi göra för att avstyra risken och hur är konsekvenserna jämfört med, exempelvis, att fortsätta elda kol?

Publicerat i Energetiskt material | 2 Comments »

Navigation

tisdag 28 juli, 2015

I efterdyningarna av gårdagens ubåts-stohej har vi nu kommit till utdelningen av diverse betyg.
Det kommer säkert komma påståenden om motsatsen, men vad jag såg av spekulationer tyckte jag de flesta klarade sig bra. Visst spekulerades det, jag gjorde det också, men så gott som alla var nästan patologiskt noga med att framhålla att vi faktiskt ännu inte visste vad det verkligen var som låg på botten. Att det fanns några konstigheter i vad som presenterades och att det kunde vara klokt med en stunds återhållsamhet var inte heller något som viftades bort, utan fick stor spridning.
Visst finns det nog några som bör känna en viss rodnad om kinderna i dag, men någon masspsykos såg inte jag i alla fall.

Det finns ändå underbetyg att dela ut, och ett sådant vill jag tillägna Dagens Nyheter. Ingen borde ha förvånat sig över att Kreml-kontrollerade propagandakanaler tog tillfället i akt att spinna händelserna till att framställa Sveriges regering och försvarsmakt i inkompetent dager. Mycket riktigt var Sputnik ute och gjorde just det. Eller som DN skrev:

DN Sputnik

Det finns (minst) två allvarliga försummelser här.
Den första är att omnämna Sputnik som en nyhetssajt vilken som helst.
Den andra är att man inte bara vidarebefordrar deras version av händelserna utan att påtala att den är falsk. Formuleringen ”Tidningen noterar också” fungerar språkligt som en bekräftelse av Sputniks beskrivning.

Så här var det ju. Det handlade i höstas om två möjliga ubåtskränkningar. En av dem fastslogs vara en bekräftad ubåt. Av hyggligt lätt insedda skäl får vi vanliga dödliga inte se alla bevis (det skulle antagligen avslöja vilka undervattensförmågor vi har), men låt mig säga så här – Miljöpartiets representanter verkade helt övertygade.
Sedan hade vi den andra möjliga kränkningen, längre in närmare Stockholm, som kom någon vecka senare och som också utreddes. Där sade varken regering eller försvarsmakt någonsin att det var en ubåt. Tvärtom avfärdade man efter utredning observationen.
Låt vara att det rests en del substantiell kritik mot avfärdandet (nej jag har inte sparat någon länk), men faktum kvarstår – försvarsmakten utredde och avfärdade.
Vad Sputnik gör är att försöka få de båda händelserna till en och samma, för att misskreditera den svenska undervattensförmågan. Samma trick försökte Kreml-kanalerna redan när det begav sig.

Jag och flera med mig påpekade för DN att artikeln var anmärkningsvärt formulerad. Inte vet jag om det var därför, men DN meddelade snart att man skulle uppdatera artikeln. Och det gjorde man. Till hälften. Ännu i skrivande stund ligger den här versionen uppe:

DN Sputnik 2

Länk

Alltså, man benämner nu Sputnik mer korrekt, men lånar dem fortfarande sin trovärdighet när det gäller deras påståenden.
Jag har också en bestämd känsla av att det inte är första gången som DN rullar ut röda mattan för ryskt infokrig. Exempelvis är jag ganska säker på att de okritiskt vidarebefordrade felaktiga påståenden om att det skulle varit en ukrainsk SU-25 som skjutit ned MH-17. (En SU-25 har inte kapacitet att göra det.)

Så här är det. Om man fortfarande, i juli 2015, inte vidgår att Kreml bedriver ett synnerligen aktivt informationskrig mot Väst så är det inte längre en fråga om att inte ha hängt med, utan då har man gjort ett aktivt val att blunda för det. För att låna ett nytt favorituttryck, I can’t fix that kind of stupid.
Nu tror jag inte att DN inte vet att informationskrig pågår. Även om man kan undra ibland. Men nå, även om man vet det, hur ska man egentligen hantera det? Det verkar ju inte rimligt att en oberoende tidning alltid ska ta Sveriges parti, oavsett vad.
Men det är inte det som är poängen heller. Däremot är ett sådant tänkande ett utslag av ett felslut jag uppfattar som vanligt; att när det presenteras två eller flera motstridiga versioner utgå från att sanningen nog ligger någonstans mittemellan. Det är ungefär samma sak som att slentrianmässigt säga ”det är inte ens fel att två träter”. Men det är inte uttryck för någon speciell visdom eller upphöjd diplomati. Om något är det intellektuell slapphet att hemfalla åt sådant. Det kan faktiskt vara så att en har helt rätt och en annan har fel.

Man ska inte tänka i termer av medelvärdesbildning av två likvärdiga åsikter. Gör man det är man inte neutral, utan då har man gjort precis som Kreml vill. De blir förstås glada om man accepterar deras version, men grundidén är att sparka upp sand så att man inte längre vet vad man ska tro. Vi är inte speciellt vana vid att något som ser ut som en nyhetsbyrå medvetet sitter och ljuger oss rätt upp i ansiktet, och det utnyttjas målmedvetet.
Vad DN och andra behöver göra är att förhålla sig neutrala till fakta, inte till påståenden. Jag säger inte att det alltid är lätt. Men påfallande ofta är det faktiskt ganska lätt. Om en känd kanal för osann propaganda kommer med ett uppenbart osant eller långsökt påstående, sprid det inte. Eller om det ändå finns goda skäl att sprida det, påpeka omständigheterna.
Samma sak gäller naturligtvis om det svenska regeringskansliet börjar sprida dynga à la Kreml. Och jag må ha låga tankar om regeringen, men där är vi faktiskt inte.

Det kanske ska ses som ett framsteg att DN – som vanligen inte är sämst i klassen – till slut gav Sputnik en passande beskrivning. Men vi borde ha kommit längre än så.

Publicerat i Ultima ratio regum | 2 Comments »

Fred i någon annans tid

torsdag 23 juli, 2015

Jag fick en fråga från Johanna L (@LuddeLunden) på Twitter: vad är min långsiktiga plan för demilitarisering? Varmed man kan avse både rejäl nedrustning och total demilitarisering.
Jag hade inte möjlighet att grotta ned mig i det just då och tycker inte 140 tecken är mycket att skryta med ändå, så jag tar det något längre och något senare här.

Innan man lägger upp en sådan plan bör man ha klart för sig vad syftet med ett militärt försvar alls är. Jag skriver om det i ett större antal ord i inlägget Ultima ratio regum, men i korthet: syftet är inte att föra krig, utan att slippa göra det. Att bevara suveränitet och politisk handlingsfrihet. Vad detta kräver för resurser är avhängigt hotet, och hotet kan delas upp i andras förmåga respektive inställning.

Tar vi det aktuella Ryssland som exempel – som jag skrivit tidigare, det är ingen idé att hymla med att Ryssland för närvarande står för det största hotet i denna genre – har man både militär förmåga och en demonstrerad vilja att använda den aggressivt mot sina grannar. USA, Storbritannien och Frankrike har också avsevärd militär förmåga, men uppvisar inte ett beteende som hotar Sverige. De skulle vara ett problem om vi till exempel var en diktatur på väg att invadera Norge. Men det är vi inte, så de är inget problem för oss, och det finns goda skäl att tro att de inte heller kommer vara det under överskådlig framtid.

Medan det finns ett hot är (under de förhållanden som gäller för Sverige) ensidig nedrustning kontraproduktivt för säkerhet och stabilitet. @mikaelgrev på Twitter uttryckte det kärnfullt:

Militär förmåga är ett politiskt spelkort. Att själv inte använda det är bra. Men att låta andra kunna utnyttja det mot sig är eskalerande.

Detta är tröskeleffekten jag pratar om i inlägget jag länkade till inledningsvis. Om en närliggande stat uppvisar förkärlek för att hoppa på targets of opportunity, vad det nu heter på svenska, så gynnar det inte någons säkerhet att lämna öppet för det.
Det här är inga konstigheter utan väletablerade förhållanden. FOI har flera rapporter i ämnet, och jag kan säkert rota fram länk om någon vill ha.

Därmed har vi också goda delar av svaret till frågan om demilitarisering. En omfattande nedrustning kan göras då de yttre hoten, eller snarare frånvaron därav, så tillåter. Det var den chansning vi gjorde på 90-talet; vi hoppades att Ryssland skulle utvecklas till en liberal demokrati. Och visst, gör antagandet att alla länder var stabila, liberala demokratier. Då skulle behovet av en stor försvarsmakt vara ytterligt litet.
Okej, så hur når vi dit?
Det är inte så lätt. Man kan inte välja sina grannar hur som helst, och grannen har alltid veto i frågan om fredlig samexistens. I det konkreta fallet Ryssland är det väldokumenterat att Väst gjort allt man rimligen kan begära för att gynna en positiv utveckling, men i dagsläget är framgångarna magra. Man kan givetvis ägna sig åt saker som demokratibistånd, alltså stöd till demokratiska krafter i landet. Det har vi också gjort. Dock ska man vara medveten om att sådana aktiviteter av dagens ryska regim ses som en fientlig handling. Det finns över huvud taget i dag inget som tyder på att Kreml är intresserat av någon meningsfull dialog. Det betyder inte att man ska bryta kontakten, det kan alltid komma bättre dagar, men vad det betyder är att gynnsamma förutsättningar för omfattande nedrustning inte finns. Man kan rusta ned ensidigt ändå, som Sverige och Nato i Europa har gjort, men det är – ja ni har ju redan gissat det – ogynnsamt.

Tal om ned- och upprustning är givetvis relaterat till vilka relativa förmågor vi pratar om. Antag till exempel att Sveriges försvar var tio gånger starkare än Rysslands. Om Ryssland då fördubblar styrkan på sitt försvar betyder inte det att Sverige också måste rusta upp, eftersom man fortfarande är fem gånger starkare. Det är bara ett annat sätt att säga att resursbehovet är avhängigt hotet.

Det allmänna svaret blir alltså att kraftig nedrustning bör göras då hoten är små och det finns goda skäl att tro att de så kommer förbli. Vi kan försöka påverka andra stater till en liberal demokratisk utveckling, men om någon bestämt sig för att bråka så är det väldigt lite vi kan göra för att ändra på det. Problemet med att ställa upp en tidplan för nedrustning är alltså att vi inte råder över den själva. I stort sett alla måste ärligt vara med på tåget, annars går det inte.

Och svaret på när man kan genomföra total demilitarisering blir analogt. Det bygger på att väsentligen alla i hela världen lägger ned all militär förmåga, samt att det inte finns möjligheter för grupper som IS att starta eget. Det vore verkligen trevligt om vi kom dit. Det finns ju inget egenvärde i att ha en krigsmakt, och det kostar mycket pengar. Men vägen dit? Tja, troligen vore ett viktigt steg att alla länder blir stabila liberala demokratier. För tio-tjugo år sedan kunde man hoppas att vi var på väg ditåt. I dag är läget inte lika hoppingivande.
Så om man talar om en plan så är den bästa plan vi har att invänta att alla blir stabila liberala demokratier. Det kan vi uppmuntra andra till, men att tvinga fram det är svårt. Och att ensidigt avrusta i förväg är som sagt kontraproduktivt.

Jag tror dock inte att vi behöver oroa oss för att stabila liberala demokratier på rent okynne långa tider i onödan kommer behålla överflödig militär kapacitet. (Kärnvapen är ett specialfall som jag lämnar därhän.) Titta på Sverige de senaste decenneierna. Eller titta på Nato-länderna i Europa. I stort sett samtliga har rustat ned kraftigt, baserat på en from förhoppning att efter kalla krigets slut skulle robusta försvar inte längre behövas. Detta gjordes alltså långt innan man kunde tala om att forna antagonister uppfyllde kriterier på stabila liberala demokratier.
Ska man tro vår omvärld verkar det helt enkelt som om mina omhuldade demokratier är betydligt mer benägna att avrusta än att onödigtvis upprusta. Det svåra är inte avrustandet, utan att ta sig till ett läge där avrustandet är klokt.

Och hur man får stater att transformeras till liberala demokratier är det knappast någon som har ett fungerande universalrecept för. Bygga institutioner och rättsstat, öppenhet och handel är bra ansatser, men de är inte alltid tillgängliga och kanske inte alltid tillräckliga heller.
Det positiva är att den liberala demokratin i sig är ett eftersträvansvärt tillstånd. Vi kommer knappast strunta i att försöka få stater att bli sådana för att vi inte orkar bry oss om nedrustning.
Men hur man generellt får ickedemokratier att bli demokratier?
Jag har inget bra svar på det.

Publicerat i Ultima ratio regum | Kommentarer inaktiverade för Fred i någon annans tid

Den svages rätt

tisdag 14 juli, 2015

Jag bryter bloggens implicita sommarsemester för lite ulvskogiana, som ingång till några rader om makt och rätt. Marita Ulvskog har alltså, för oräknelig gång i ordningen, hävt ur sig något huvudlöst. Den här gången har hon, halvt om halvt, bett om ursäkt:

Ulvskog ber om ursäkt fast inte

Denna halva ursäkt är vad som aktualiserar det här inlägget. När hon skriver ”Men kommer aldrig hålla tyst när den i underläge åker på stryk” knyter hon an till en lång tradition av intellektuell slapphet, eller rentav underlåtenhet, framför allt till vänster i svensk politik. Det är inställningen att den som uppfattas befinna sig i underläge på något automatiskt sätt just därför anses ha rätt.

Även skolgårdsliknelsen i sig har använts förut. Ulvskog tyckte alltså att finska finansministern Alexander Stubb var att jämställa med den som på skolgården mobbar handikappade. Om jag inte missminner mig uttryckte Göran Persson i samband med irakkriget att USA var som den stora killen på skolgården som gav sig på den lille killen. Man kan tycka vad man vill om invasionen av Irak, men att på så sätt reducera det till stor vs liten kille är otroligt fördummande och, as it were, hör hemma på lågstadiet, inte i toppolitiken.

Det är inte svårt att förstå varifrån det kommer. Vänstern brukar identifiera sig som de svagas förkämpe, vare sig det stämmer eller inte.
(Stickspår: jag gillar egentligen inte att skriva ”vänstern”, tycker det är både svepande och har en pejorativ klang, men i det här fallet tror jag faktiskt det passar.)
Och visst. I arbetarrörelsens barndom var det inte en orimlig ansats. Det är när man bara galopperar på utan att ta ut ny moralisk kompassriktning som man hamnar fel. Och det är inte bara Ulvskog som gör det; det är många vänsterprofiler som berömmer sig för att alltid stå på den svages sida.

Men vad betyder en sådan hållning i utrikespolitiken? Med risk för att snudda en Godwin, skulle Ulvskog et al i andra världskrigets slutskede ha ställt sig på Japans sida mot USA? Japan var ju onekligen i underläge och åkte på stryk. Var man därmed också de goda? Och gällde samma sak när Serbien bekämpades (med FN:s goda minne) av NATO? På det senare har vi svar. Milošević åtnjöt ett betydande stöd vänsterifrån, och jag törs påstå att maktkalkylen spelade stor roll.
Därmed inte på något sätt sagt att Grekland är att jämställa med andra världskrigets Japan eller Milošević. Och det är på sätt och vis poängen: att använda en maktkalkyl som utrikespolitisk moralisk kompass är värdelöst. Styrka är inte rätt. Men svaghet är inte heller rätt, precis lika lite.

Vad är då rätt? Tja, det är inget jag tänker ge mig på att skriva någon sorts allmängiltig manual för i ett kort blogginlägg. Men håller man på med utrikespolitik bör man hålla sig med någon sorts principer och, förmodligen, tumregler för internationella relationer. Alla har givetvis inte samma principer, och en del är sämre än andra, så allt blir inte frid och fröjd för det. Men att den svagare i kraft av sin svaghet har rätt är inte så mycket en princip som ett intellektuellt tomrum.
Till den som tycker att det generellt är både nödvändigt och tillräckligt att analysera vem som är den svagare parten i en kamp för att välja sida bör politiken säga: tack för visat intresse.

Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för Den svages rätt

No More Mr Nice Guy

tisdag 23 juni, 2015

Sverige som medlingsinstitut – jag hade en kommentarstrådsdiskussion med Jonas H på Facebook i vilken vi mest pratade förbi varandra, men jag ska här försöka svara på vad jag tror var frågan, eller något ganska nära i alla fall. Och jag gör det här, för det kändes väl långt som FB-kommentar.

Frågan jag svarar på (och som kanske, kanske inte är den som ställdes) är, när man funderar på Nato-medlemskap för Sverige, om man då inte måste väga in Sveriges minskade tyngd som internationell medlare vid minskad/avskaffad neutralitet.

En följdfråga man måste ställa sig själv är hur detta intresse ska rangordnas jämfört med svenskt nationellt säkerhetsintresse. Man kan förstås komma fram till att det är överordnat, eller att det inte är det, men man måste ställa sig frågan, annars kan man inte värdera svaret på huvudfrågan.

Men för att gå på den direkta frågan så tror jag att Sveriges medlarstatus, sådan den nu är, påverkas ringa av ett eventuellt Nato-medlemskap. Jag säger inte matematiskt noll, men ringa.
En relevant observation är att Norge tycks kunna fungera som medlare, trots sitt medlemskap i Nato. Mina kunskaper i modern historia brister, men kan man ens säga att Sverige varit en mer framgångsrik medlare än Norge?
Sverige och Norge är så lika att det är svårt att komma mycket närmare att ha en kontrollgrupp.

Vad gäller minskad/avskaffad neutralitet måste man, för att rekapitulera en smula, komma ihåg att vi inte är neutrala i dag. Vi är militärt alliansfria (eller allianslösa som jag hellre skulle vilja säga), men neutraliteten är sedan länge övergiven, och denna gång officiellt, inte i smyg som under kalla kriget. Vi har diplomatiskt lierat oss med EU samt våra grannar, vilket väl ska översättas till Norge eftersom våra andra omedelbara grannar är med i EU. Kanske Island, som medlem i Norden.
Jag är inte expert i ämnet, men tror att ett lands formella neutralitet är av ringa betydelse för dess framgång som medlare. Vad som är viktigt lär bero på konflikten man medlar i, men att uppfattas som en juste spelare, och/eller att ha stora egna muskler, är nog sällan oviktiga komponenter.
Men om man antar att neutralitet i en konflikt är viktig, hur påverkar då svenskt Nato-medlemskap? Såvitt jag kan se ska samtliga följande villkor vara uppfyllda för att Nato-medlemskapet i sig ska göra att Sverige diskas:

* Ingen av de inblandade i konflikten ska vara ett EU-land eller Norge/Island.
* EU ska inte ha tagit ställning i konflikten. Knappast heller FN, när jag tänker på saken, även om det kan finnas lite mer spelrum där.
* Nato som organisation ska ha tagit ställning i konflikten. Alltså inte ett enskilt Nato-land, utan Nato som organisation.
* De ingående i konflikten ska ha som krav på medlaren att den är neutral i konflikten.

Vilka konflikter uppfyller dessa villkor? Kommer ni på några?
Det går säkert att konstruera en tänkt konflikt som uppfyller villkoren ovan. Det kanske rentav finns någon i dag som jag i brådrasket inte kommer att tänka på. Men det lär vara en väldigt liten delmängd av världens totala konflikter.

Kort sagt: jag säger inte att ett Nato-medlemskap i alla lägen skulle ha matematiskt noll påverkan på Sveriges möjligheter att fungera som internationell medlare. Däremot säger jag att det verkar troligt att påverkan i de allra flesta fall skulle vara försumbar.
Detta innan man ens tagit ställning i hur medlarskapet ska vägas mot nationell säkerhet.

———–

Inläggets titel ”No More Mr Nice Guy” är ännu ett skeppsnamn från Consider Phlebas, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:

En kulturgärning

Publicerat i Politik, Ultima ratio regum | Kommentarer inaktiverade för No More Mr Nice Guy

« Äldre poster
Nyare poster »