Dubbeltänk

torsdag 29 augusti, 2013

LO vill på DN Debatt i dag ”återupprätta förtroendet för a-kassan” på ett par sätt, företrädesvis genom att höja ersättningsnivån. Man konstaterar, korrekt i sak, att allt färre får sitt inkomstbortfall täckt till 80%, eftersom det finns ett förhållandevis lågt tak på ersättningen. Detta ser man som problematiskt, och vill alltså höja taket – men inte hur högt som helst, för då blir det konstigt att vissa före detta högavlönade får högre ersättning än många som faktiskt jobbar.
Det där är, menar jag, en grundfråga för a-kassan. Ska den vara en försäkring eller ett statligt bidrag? Ska den bygga på grundtrygghet eller inkomstbortfall? Jag har i flera inlägg varit inne på den frågan (till exempel i ”Nivåer i a-kassan” blir ”nivån i a-kassan” och i en motion till Stockholmscenterns distriktsstämma). Min linje är att a-kassan bör garantera en grundtrygghet, ungefär som den fungerar i praktiken i dag. Vill man sedan ha högre skydd får man ordna det på försäkringsmarknaden. Jag har själv gjort så, det är ingen fantasiprodukt. Och så behöver inte lågavlönade subventionera högavlönades höga ersättningar.
LO undviker dock i artikeln hela den frågeställningen. På sätt och vis inte konstigt; det är välkänt hur LO vill ha det. Men då får man också problemen med att å ena sidan vill man ha höga ersättningar för att kunna hävda inkomstbortfallsprincip, å andra sidan börjar man skruva på sig när den friställde mellanchefen kommer och verkligen vill hävda sin inkomstbortfallsprincip. Den motsättningen är ofrånkomlig med det upplägg LO förordar, och LO löser den genom att… inte lösa den, utan för ändå dyra pengar flytta på den så att den hamnar bortom större delen av LO-kollektivet.

LO skriver också gillande: ”I januari 2014 slopas den del av medlemsavgiften till a-kassorna som varierar med arbetslöshetens nivå.” Och det stämmer att regeringen backar med det systemet. Det tycker jag är synd. Om man nu menar att a-kassan ska ha karaktären av en försäkring bör den ha karaktären av en försäkring, och det finns goda anledningar till att försäkringspremier varierar med risken. Det finns branscher som är uppbyggda så att den som arbetar i dem jobbar ett tag och sedan mer eller mindre uttalat förväntas gå på a-kassa tills det är dags för nästa sväng. Att på så vis vältra över lönekostnaden på det allmänna är något man kan göra om avgiften till a-kassan inte sätts i relation till observerad risk för arbetslöshet. Det kan rimligen inte vara en önskad konsekvens, men kommer om LO får bestämma bli fritt fram.

Jag är som sagt relativt nöjd med hur ersättningsnivån fungerar i dag. (Kvalificeringskraven törs jag inte vara lika tvärsäker om.) Men jag tycker ändå att man behöver ta sig en rejäl funderare kring hur a-kassan ska fungera principiellt (vilket också i åtminstone någon mån görs i Parlamentariska socialförsäkringsutredningen). Det är så man bäst, på lång sikt, återupprättar eventuellt tappade förtroenden, inte genom att peta lite på beloppsgränserna.

Etiketter:
Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för Dubbeltänk

Sense Amid Madness, Wit Amidst Folly

torsdag 15 augusti, 2013

Bara en referenslänk: jag och Sofia och Martin Rundkvist och Dan Larhammar skriver i dag på DN Debatt om trams på apoteken:
”Bluffprodukter skadar förtroendet för apoteken”

Uppdatering 19 augusti – Evidens, schmevidens

Jag tänkte uppdatera med vad som hänt sedan artikeln publicerades, sett från min synvinkel. Den verkade ta viss skruv. Inte så att det blev Veckans Stora Ämne kanske, men mer än jag nog hade trott. Vi blev uppringda av Aftonbladet publikationsdagen, och det hampade sig så att jag tog samtalet. Jag är inte intervjuvan för fem öre, men lyckligtvis var inte journalisten ute efter att sabla ned mig. (Förresten, tack Mattias, Malin, Martin, Tanja och Rebecca för eftercoachning som jag kan ha nytta av nästa gång.) Jag tror inte jag sade några dumheter, men jag kunde varit snärtigare.
Resultatet dök upp senare på dagen: Apoteken säljer ”rena bluffprodukter”
Där hade man även intervjuat Eva Fernvall, kommunikationsdirektör hos Apoteket. Jag törs säga att av oss två var det inte jag som klarade mig sämst. Fernvall:

Jag tycker väldigt illa om när man gör placeboeffekt till någonting som är fel. Placebo är vetenskapligt bevisat att det kan ha effekt.

Det svaret tycker jag är en större nyhet än vår debattartikel. Att man sålt trams år efter år trots påpekanden skulle i princip kunna vara en kombination av lathet, förbiseende och allmän slapphet, men här svarar Apotekets kommunikationsdirektör – som dessutom är sjuksköterska och borde ha koll – som om hon är helt omedveten om medicinska elementa. Sådana elementa som man går till apoteket just för att de ska ha koll på åt en.
Martin C skrev på facebook: ”Ouooo, smärtsamt, Eva!! Det känns i kroppen som jag tittar på film och någon får en ordentlig pungspark.” Yep.

Samtidigt blev jag twitterutfrågad av någon som jag då inte hade möjlighet att ta reda på vem det var, men som visade sig vara strateg på Sveriges Apoteksförening. Det var inte ett långt meningsutbyte, men inte heller här uppvisades ett spår av intresse för skillnaden mellan placebo och hundrafemtio års vetenskap.

För det är just vad det handlar om. I mer än hundra år har medicinsk forskning handlat om att få fram behandlingar som är bättre än placebo. Placeboeffekten är verklig och ska inte förringas, men när man lanserar en behandling kan man inte komma undan med placebo.
Särskilt inte om man är Apoteket.
Vi har fått samtal från en person som jobbat länge på apotek och som menade att det går kraftigt utför med kraven på vederhäftighet. Att kommunikationsdirektören på Apoteket uttrycker sig som om hon var omedveten om medicinska elementa bekräftar den bilden. Det finns mycket kunnig personal på apoteken som måste ha svårt att acceptera att ledningen så ledigt distanserar sig från det senaste seklets medicinska landvinningar.

Vi skickade in en kommentar till Aftonbladet, men hörde inte något tillbaka. Oh well.

Samma kväll togs artikeln upp i ett kort inslag i TV4-nyheterna. De spetsade till det en aning, men inte till förvanskningens gräns. Länk, men jag gissar att inslaget försvinner från sidan om inte så jättelänge.

Så igår togs debattartikeln upp i en kolumn på DN:s ledarsida: Hälsosam lagstiftning finns redan
Jag tycker att den är lite märkligt skriven. Har skribenten verkligen läst vår artikel? Hon argumenterar att apotek faktiskt måste få sälja schampo och sådant. Jo, men vi har ju inte argumenterat mot det. För att inte göra det till en politisk debatt om omregleringen av apoteksmarknaden påpekar vi särskilt att de här grejerna såldes även före omregleringen. Och man får faktiskt inte bluffa om schampo heller. L’Oreal fälldes för inte så länge sedan för att ha påstått saker om sin antirynkkräm som de inte hade täckning för. Samma sak borde rimligen gälla behandlingar också. Det är ganska enkelt. Sälja – ok. Bluffa – inte ok. Ok? Ok.
Krönikören skrev att ”debattartikeln ger uttryck för en föråldrad föreställning om vad apoteken kan och bör lova”. Eh va? Om inte apoteket kan hålla ordning på om deras grejer funkar, vem kan och bör då göra det? Nej, det här inte en föråldrad inställning. Det är ett sabla anständighets- och hygienkrav. Basta.
Vi skickade in ett bemötande, vilket båtat föga.

Så långt den mediereaktion jag känner till. Ingen har sablat ned oss i sak, vilket inte heller var väntat, men förstås skönt att vi inte hade missat något fundamentalt. Vi hade kanske kunnat vara vigare och kvickare efter publikationen, men jag får väl se det som en crash course.
Ett antal privatpersoner i närliggande branscher har uttryckt sig uppskattande. Det är klart, den som inte håller med kanske är tyst av artighet.

Vad jag tror blir mitt bestående intryck är antagligen Apotekets reaktion, som kan sammanfattas:
Evidens, Schmevidens.
Jag är uppriktigt förvånad över den hållningen. Hade det inte varit enklare – och bättre – att bara säga ”ok, det har gått snett här, vi fixar”? Men nej, hellre dumpar man alla ambitioner att hålla sig mer vetenskaplig än auraläsaren på hörnet.
Kommer jag då lita på apoteken framöver?
När det gäller läkemedel, ja. Dessa är hårt reglerade och apoteken kan inte fula sig nämnvärt. Det finns också mycket kunnig personal på apoteken som rimligen egentligen inte vill sälja skräp, och läkemedel tror jag de kan.
Men när det gäller produkter som inte styrs på det sättet, nej. Jag gjorde det tidigare men gör det inte längre.
I hela den här processen har exakt ingenting framkommit som tyder på att apoteken bryr sig ett vitten om ifall deras påståenden är sanna eller inte, så länge de kommer undan med det. Noll personer har uttalat sig till stöd för basal medicinsk vetenskap. Däremot har ett antal personer uttalat sig som om de funderar på att börja sälja torkat hundbajs igen.
Som jag skrev, det tycker jag är en större nyhet än armbanden i sig.

Publicerat i Akademiska frågor, Alla dessa länkar | 3 Comments »

Now We Try It My Way

onsdag 14 augusti, 2013

I mitt förra inlägg om vindkraft passade jag på frågan om subventioner. Eller snarare, jag hänvisade till ett kommande inlägg. Och här kommer det!
Vindkraften gynnas ekonomiskt av systemet med elcertifikat. Elcertifikaten syftar till att öka produktionen av förnybar el. Och det kan ju låta bra, men jag menar att det är problematiskt.

Varför är det just förnybar el vi ska driva fram? Svaret torde ligga i frågan. Det är förnybarheten man är ute efter. Varmed avses, låter jag mig förstå, att det inte är en ändlig energikälla. Men är det verkligen en angelägen frågeställning?

Ta ett vindkraftverk. Man räknar allmänt med att ett sådant kan köras 20-30 år. Sedan är det dags att bygga nytt. Inget suspekt med det, men man ska inte inbilla sig, om någon nu gör det, att man skaffat sig evig tillgång till energi för att man byggt ett vindkraftverk. Nu låter det kanske fånigt att prata om evig tillgång, men det är ju å andra sidan precis det som är poängen med förnybar energi. Och det är uppenbarligen inte själva anläggningen som ska vara icke-ändlig, utan energikällan.

Därför ska vi fundera på icke förnybar energi. Hur icke förnybar är den? Åtminstone gas och kol finns det utvinningsbara tillgångar som med nuvarande förbrukning räcker i hundratals år. Visst är det bra med långsiktighet, men det kan gå till överdrift också. Är det verkligen ett brännande problem att kolet och gasen tar slut om ett par hundra år? Om ens då – det kommer alltid vara en fråga om vad som kan utvinnas till ett pris man är beredd att betala.
Uran till kärnkraft finns även det så att det räcker i hundratals år. Vågar man satsa på någon av nästa generations bränslecykler talar vi snarare tusentals år. Att oroa sig över slutet på detta är inte framsynt, det är fånigt. Inte minst som man räknar in torv bland de förnybara energikällorna.

Nej, om en energikälla är förnybar eller inte borde inte spela någon större roll. Om inte annat är det ett självreglerande system. Man kan fortsätta att elda kol tills det, inte tar slut, men blir så sällsynt att det är för dyrt att utvinna relativt andra energikällor. Så senast när de icke förnybara energikällorna spelat ut sin roll kommer det bara finnas förnybara energikällor kvar. Det skulle kunna ta tusentals år, men vad spelar det för roll?

Anledningen till att det här låter som en dålig plan är att exemplet kol inte är en bra energikälla. Men problemet är inte att den finns i ändliga mängder. Problemet är att den är dubbelt smutsig. Fossila utsläpp dräper tusentals människor, varje år, i Sverige. Och de släpper ut mängder med växthusgaser, vilket brukar pekas ut som vår tids största och mest akuta miljöproblem. Och för att förtydliga: problemet är inte för lite vindkraft, utan för mycket kolkraft.

Lösningen är i princip enkel, och samma lösning som jag trumpetat om i tidigare inlägg. Inför en skatt på utsläpp av växthusgaser, en så kallad koldioxidskatt. Låt den ersätta systemet med elcertifikat.
Det är inte bara jag som gillar koldioxidskatt. Mitt intryck är att den får fler och fler anhängare, och det av goda skäl.
Den är teknikneutral. Ett problem med elcertifikaten är att den explicit inte är teknikneutral, utan vissa utpekade energislag gynnas (torv!). Det blir sällan helt lyckat när man ska peka ut specifika tekniker som ska gynnas. Det är bättre att prissätta det man verkligen är ute efter, i detta fall utsläpp av växthusgaser. Det betyder att om någon kommer på något nytt sätt att generera energi utan att släppa ut växthusgaser kan det automatiskt dra nytta av koldioxidbeskattningen, utan att någon först behöver fatta ett segdraget politiskt beslut om att inkludera det nya. Det betyder också att aktiviteter som indirekt bidrar till utsläpp av växthusgaser – som till exempel att köpa morötter, vars framställning förmodligen involverat eldande av fossilbränsle – automatiskt kommer prissättas för att ta hänsyn till detta.
Koldioxidskatt anses på många håll vara det mest kostnadseffektiva sättet att få ned utsläppen av växthusgaser. I en värld med begränsade resurser är det viktigt.

I förra posten använde jag två mått för att bedöma en energikällas förtjänster: utsläpp av växthusgaser och antal dräpta människor per genererad energimängd. Koldioxidskatt tar hand om det första, men inte det andra – åtminstone inte i teorin. I praktiken samvarierar det dock ganska bra, åtminstone kvalitativt. Kol, som har den tveksamma äran att släppa ut mest koldioxid, är också den dödligaste energikällan. På så vis ordnar koldioxidskatten hjälpligt även det andra måttet. Och vi kan nog tills vidare arbeta under hypotesen att ingen kommer uppfinna ett nytt fossilt bränsle som ställer detta på huvudet.

Så, alltså. Inget av det här med certifikat och skatter rör vindkraften som sådan, däremot dess ekonomiska förutsättningar. Utsläppen av växthusgaser är ett av våra största miljöproblem – sagt utan att vilja förringa alla som dör en för tidig död i andra sviter av fossileldning. Jag tycker därför att det är rimligt att vindkraften gynnas gentemot energikällor som släpper ut växthusgaser. Men jag tror inte att dagens system med elcertifikat är speciellt bra. Vi borde byta ut dem mot alexanderhugget koldioxidskatt.
Teknikneutralt och effektivt.

Etiketter: , , ,
Publicerat i Energetiskt material | 4 Comments »

Motvind

måndag 12 augusti, 2013

Efter att nyss ha beskyllt Naturskyddsföreningen för att göra det lätt för sig genom att välja sin meningsmotståndares argument är jag nu eventuellt på väg att göra mig skyldig till samma förseelse, låt vara inte med flit.
Nu handlar det om vindkraft. Som i stort sett alla energislag har vindkraft sina fördelar och nackdelar, anhängare och belackare. Själv gillar jag vindkraft. Den är säker och ren. Vad menar jag med det?
Det finns många sätt att ranka energislag. Två sätt som jag tycker är mycket bra är antalet döda per genererad energimängd (säkerhet) och utsläpp av växthusgaser (renhet). Givetvis finns andra aspekter på säkerhet och renhet, det här är inte de två enda relevanta måtten. Men det är synnerligen relevanta mått.

För det första måttet, döda per genererad energimängd, går jag hit:
Deaths per TWH by energy source
Det är inte en peer-reviewad artikel, men det är det bästa exemplet i genren jag sett hittills.
Vindkraft ligger där på 0,15 döda/TWh, härstammande från materielframställning och bygg- och underhållsarbete. Varje vindkraftverk genererar inte så mycket energi, vilket gör att man behöver bygga många, vilket gör att även om dödstalen för ett enskilt kraftverk är försvinnande litet blir det ändå ett nollskilt tal på totalen. Men 0,15 är fortfarande ett mycket bra värde, flera storleksordningar under kol och olja.

För att hitta data på utsläpp av växthusgaser kan man vända sig till en eller annan livscykelanalys. Vattenfall har en. Andra hittas hos kära gamla Wikipedia. Siffrorna varierar något, vilket är naturligt eftersom livscykelanalyser är svårt. Entydigt och helt och hållet tippat är i alla fall att vindkraft ligger utmärkt till även på koldioxidekvivalenter. Åter är det produktion och underhåll som står för siffrorna; när kraftverket bara står och snurrar genereras ingen koldioxid.

Så, what’s not to like?
Det finns en del, och få saker genererar så många arga lappar som vindkraft. Det är nu jag kommer in på listningen av motståndarargument. Här är några av de jag oftast stöter på.

Vindkraft förfular landskapet
Det här är till sin natur en subjektiv fråga. Vad som otvetydigt är sant är att vindkraft förändrar landskapet. Själv tycker jag att det är stiligt, och inte bara när landskapet i övrigt är blaha-blaha, utan även i Dalslands böljande terräng och i Göteborgs skärgård. Men visst kan jag förstå om man inte tycker det.
Men det mesta av mänsklig verksamhet förändrar landskapsbilder. Västerås till exempel. Västerås har förändrat naturen där Västerås ligger. Vill vi ha energi – och det vill vi – får vi acceptera att det får återverkningar någonstans. Energin kommer inte flöda från enhörningar som springer i ett regnbågshjul bortom horisonten. Det måste till fysiska prylar som gör jobbet, och de måste vara någonstans, och då kan någon få syn på dem.
Okej, även om man accepterar det kanske man inte vill ha återverkningarna precis överallt. Precis som man inte vill att hela världen ska bestå av Västerås, hur trevlig stan än må vara. Och vindkraft måste breda ut sig en del eftersom varje kraftverk inte ger så värst många megawatt. Men vi är inte i närheten av att ha ett vindkraftverk på varenda kulle. De allra flesta platser i Sverige är inte belamrade med vindkraftverk, och så lär det fortsätta vara. Och jag kan som sagt förstå om man inte tycker vindkraftverk är stiliga, men den som får spasmer av att i siktigt väder skymta en turbin vid horisonten får faktiskt ta och kamma sig.

Vindkraft är opålitlig, man kan inte styra när det blåser
Det är till stor del sant. Och det är värt att komma ihåg att när man talar om effekt på vindkraftverk är det ofta toppeffekt man talar om, som bara genereras en mindre del av tiden. Samtidigt, vartefter olika länder får mer och mer vindkraft, verkar det visa sig ligga en del i det gamla höftskottet ”alltid blåser det någonstans”. Såvitt jag förstår är opålitligheten inte riktigt så stor som man kunnat befara.
Men ändå – att helt förlita sig på vindkraft vore dåraktigt. Men det är det ingen som förespråkar heller. Det är över huvud taget väldigt få som tycker att man ska förlita sig på ett enda energislag, vilket det än vara månde. Och inget tyder på att vindkraft inte kan vara en del av energimixen.

Elnäten klarar inte den opålitliga vindkraften
Det här är också till stor del sant. Inte minst när det blåser mycket, och kraftverken kan gå från att producera för fullt till att tvärstanna av säkerhetsskäl, kan det bli jobbiga transienter i nätet. Jag pratade lite om vindkraft med en initierad bekant (hej Cecilia) som antydde att specifikt Sverige kanske i dagsläget inte är så välrustat för stora mängder vindkraft eftersom vi länge varit vana vid stabil kärn- och vattenkraft.
Men det här är inte en fråga om ja eller nej till vindkraft (vilket i ärlighetens namn knappast någon påstår), utan hur stor andel vindkraft man kan hantera. Var den gränsen går vet nog ingen i dag, även om flera uppskattningar finns. Men Danmark, med hög andel vindkraft, tycks reda sig hyggligt hittills. Och man jobbar på att bli bättre, det är mycket aktivitet på det området nu.
Så även om det här inte är något man kan ignorera så… gör man inte det heller. Och det är knappast ett problem för Sverige än på ett tag.

Det dör en massa flygande djur när de krockar med vindkraftverk
Jag ska börja med att erkänna att jag inte har superkoll på den aspekten. Men eftersom jag bloggar hejdar det inte mig.
Ja, det händer att diverse flygdjur får sig en kyss. Det har också talats om förvirrande infraljud. Men vi har nu så pass många så pass stora vindkraftparker att om det här var ett jätteproblem borde vi känna till det nu. Och det tror jag inte vi gör.
Givetvis är en del i det att tänka efter före. Alla platser är av detta skäl kanske inte lämpliga för vindkraft. Men jag har svårt att se att det skulle vara ett starkt allmänt argument mot vindkraft.

Vindkraften får orättvisa och snedvridande subventioner
Det här är om man ska vara noga inte ett argument mot vindkraft per se, utan mot de ekonomiska förutsättningar man skapat för vindkraft.
I princip har vi nu en energimarknad där det är upp till investerare, inte politiker, att avgöra vilka energislag som ska byggas ut, men spelreglerna påverkas kraftigt av politiska beslut.
Det här är ett argument jag passar på i det här inlägget. Jag kommer att gå in på det i ett uppföljande inlägg, för jag tycker inte det är okomplicerat och ska jag täcka det i det här inlägget blir det alldeles för långt.
Men jag kan redan nu avslöja att slutsatsen inte kommer bli att vi ska lägga av med vindkraft.

Så. Har jag glömt något av de vanligare argumenten mot vindkraft?
Annars vill jag passa på att utropa vindkraften till vinnare. Inte som ensam frälsare, utan som en del i den energibukett vi framöver måste plocka ihop.

Etiketter:
Publicerat i Energetiskt material | 9 Comments »

Myter om myter om ekologiskt

söndag 11 augusti, 2013

Naturskyddsföreningen har en sida kallad ”8 sätt att döda myter om ekologiskt” där de går igenom vad de hävdar är vanliga argument mot ekologiskt jordbruk. Jag är inte speciellt imponerad av den, och här tänkte jag förklara varför.

Men först vill jag göra några kvalifikationer, eller vad man ska kalla det.
Den första är att jag inte har något emot ekologisk mat per se. Det finns ingen anledning att tro att ekologisk mat är sämre i sig än annan mat. Däremot menar jag att den är svaret på fel fråga.
Den andra är att jag begränsar mig till att prata om ekologisk odling. Ekologisk djurhållning tycker jag är mer komplicerad att bedöma, och även om jag tycker en del saker där med är jag inte beredd att vara lika svepande på det området.
Den tredje är helt enkelt att det här är en komplicerad fråga. Jag har följt den ett antal år och har en bestämd åsikt, men det betyder inte att allt är enkelt, självklart och oföränderligt.

Naturskyddsföreningen däremot räds inte att göra det enkelt för sig, till exempel genom att ställa upp ett antal halmgubbar i sin argumentation. Alltså, de väljer dåliga argument från en tänkt motståndarsida och går lös på dessa. Argument som antingen är uppenbart dåliga, eller inte har med ekologisk odling att göra. Det betyder inte att dessa argument aldrig förekommer; det går att argumentera dåligt för de flesta saker. Men det är ju inte de argumenten som är intressanta.
Halmgubbemyterna som Naturskyddsföreningen tar upp tycker jag också är ointressanta och jag berör dem bara kort. Så alltså, hela listan:

1. Din kompis: Vaddå ekologiskt vin från Australien, hur ekologiskt är det med något från andra sidan jordklotet?
Naturskyddsföreningen säger helt riktigt att ekologisk odling inte har med frakten att göra. Samt att frakten har relativt liten miljöpåverkan. Sant, men det är ingen påläst som påstår något annat. I call halmgubbe.

2. Din pappa: Men det är inte ekologiskt som är grejen – vi ska handla svenskt!
Inte heller matprotektionism har något med ekologisk odling att göra. Halmgubbe.

3. Din granne: Det är alldeles för dyrt med ekologiskt!
Naturskyddsföreningen tycker att vi borde betala mer för maten. Det kan man diskutera, men det högre priset är en direkt följd av de små skördar ekologisk odling ger. Vi återkommer till det.

4. Din svärmor: Jag har hört att butikspersonal tar besprutade morötter och säljer dem som ekologiska. Efter hästköttskandalen och alla larm litar jag inte på någon!
Så allmän paranoia alltså, utan någon egentlig bäring på ekologisk odling. Halmgubbe.

5. Den uppdaterade kollegan: Jag är skeptisk. Läste till exempel att ekologiska olivoljor innehåller rester av bekämpningsmedel.
Vi har i dag instrument som kan upptäcka otroligt låga koncentrationer av olika ämnen. Självklart hittar man rester av bekämpningsmedel i ekologiska produkter, precis som man hittar förekomsten av nästan vad som helst var som helst. Men det är inte det som är relevant. Giftighet är alltid, alltid en dosfråga. Den relevanta frågan är: Hittar vi skadliga halter gifter i konventionellt odlad mat? Och nej, ytterligt sällan. Självklart kan det hända. Men antalet svenskar som blir förgiftade av sin konventionella mat lär vara försvinnande litet. Jag ska emellertid återkomma till giftfrågan också.

6. Din farfar: Äh, lite skit fixar kroppen. Själv badade jag i DDT och asbest som barn och titta på mig – jag lever!
Mmm. Nu är det ju inte så mycket DDT och asbest i konventionellt odlad mat. Vi har ett livsmedelsverk som håller rätt bra koll på sådant. Naturskyddsföreningen insinuerar dunkelt att cancer i största allmänhet beror på konventionellt odlad mat. Diabetes också. Stöd för detta? FN, impliceras det otydligt. I deras referenslista ser jag dock ingen hänvisning till något sådant. Tills vidare tror jag vi kan lägga det här i facket för FUD – Fear, Uncertainty and Doubt.

7. Din bästis: Nåväl, jag har i alla fall besökt en ekologisk gård. Och det visade sig att ekobönderna kör mycket mer än andra bönder. Hur klimatsmart är det?
Naturskyddsföreningen säger att klimatmässigt är det jämnt skägg mellan ekoodling och konventionell odling, men tänk på till exempel den biologiska mångfalden.
Fast det menar jag är ett feltänk, som jag reder ut i länken till mitt gamla inlägg nedan.

8. Din chef: Sorry, men ekologiskt funkar inte om vi ska mätta alla världens hungriga.
Och först här tycker jag att vi kommer till det verkligt intressanta argumentet mot ekoodling.
Naturskyddsföreningen skriver: ”Sorry, men du har lyssnat för mycket på industrin. Lyssna på världsledande forskare och experter istället. De säger att ‘business as usual’ inte är lösningen, utan att det är hög tid att kika på intressanta lösningar inom det ekologiska lantbruket. Du kan också lyssna på miljontals småbönder i Afrika, Asien och Latinamerika som övergett kemikaliejordbruket och börjat satsa på ekologiskt istället. De får lika stora, eller större, skördar som tidigare men får bättre betalt och har lägre utgifter.
Dessutom produceras det redan tillräckligt med mat för att mätta alla hungriga redan idag. (…)” (Mina fetningar.)

Hur ska de ha det egentligen, finns det tillräckligt med mat eller inte? Och det räcker inte att det finns mat i dag, vi måste äta i morgon också.
Hur som helst har jag redan utförligt behandlat den här frågan i mitt inlägg Vad ska vi äta till middag, och jag är oblyg nog att i sammanhanget starkt rekommendera läsning av det även om jag drar ett destillat nedan. Det tar sin avstamp i en specialrapport från The Economist, som jag törs påstå har gott renommé för vederhäftighet. När Naturskyddsföreningen hävdar att matmängden inte är ett problem (om det är vad de hävdar) tror jag att de har fel i sak. Vi behöver kraftigt öka avkastningen från jordbruket, uppskattningsvis 70% till 2050, förändringar till följd av klimatförändringar oräknade. Vi kan inte göra det genom att odla på större yta. Och ekologisk odling ger mycket mindre skördar än välskött konventionell odling.
Det är den springande punkten. Det är inget fel på den ekologiska maten i sig, men det verkar finnas goda skäl att tro att om vi går över till ekologiskt räcker inte maten.

Men Afrika, Asien och Latinamerika då?
Jag tror att Naturskyddsföreningen vränger till det. Enligt allt jag läst har man mycket riktigt fått ökade skördar i exempelvis Afrika när man slagit sig på ekologiskt. Men det är för att man tidigare var på en så otroligt låg tekniknivå att vilken halvmodern odling som helst skulle gett ökade skördar. Om ekologisk odling gav större skördar än välgjord konventionell borde väl det visa sig i västvärlden också, men det gör det inte. Tvärtom talas ofta om ungefär halva skörden med ekologisk odling.
Detta tycks inte motsägas av de referenser Naturskyddsföreningen åberopar. Jag har inte gått igenom dem grundligt, men tittar man på deras exempel från Etiopien så är det en skrift från dem själva, där de börjar med att förutsätta den ekologiska odlingens överlägsenhet, och inte gör någon jämförelse med välgjord konventionell odling. Det är, lugnt talat, inte nog för att övertyga mig.

Men gifterna då? Det är en sak att man i Sverige förmodligen inte blir förgiftad av maten man köper, men händer det inte att den som odlar maten drabbas av besprutningsförgiftning?
Jo, det gör det. Men då måste man komma ihåg att bara för att ekologisk odling inte är lösningen – eller, att det är svaret på fel fråga – så betyder inte det att allt som inte är ekologiskt automatiskt är rätt. Det går att göra fel i ickeekologisk odling hur mycket som helst. Man kan övergöda och förgifta och ha sig.
Men så måste man ju inte göra.
Det går att odla ickeekologiskt på ett ansvarsfullt sätt. Men det går inte att odla ekologiskt så att maten räcker till alla.
Det här anknyter till GMO. Det finns goda möjligheter att genom bra användning av GMO-teknik få fram grödor som kräver avsevärt mindre besprutning än annars. Det går inte att veta med absolut säkerhet, men det verkar sannolikt att GMO är en nyckelteknik för att kunna åstadkomma den andra Gröna revolution vi behöver. Tyvärr är inte GMO tillåtet inom ekologisk odling. Det finns inga särskilda vetenskapliga skäl till varför det ska vara så, men det är där vi är. Jag tycker det verkar mycket oklokt att på ett bräde vägra ett helt teknikområde på det sättet, speciellt om insatsen är allas förmåga att äta sig mätta.
Min skepsis mot den ekologiska odlingen har sålunda ingenting med hästkött eller något annat irrelevant att göra.

Som sagt, för ett utökat resonemang om ekologisk odling, läs mitt gamla inlägg på temat.

Visst finns det fördelar med ekologisk odling. Den förknippas också med trevliga saker som småskalighet. Men som jag skrev i inledningen, ekologisk odling är svaret på fel fråga. Den viktigaste frågan är inte hur jordbruket ska bli så trevligt som möjligt, utan hur det ska bli effektivt. Dagens konventionella jordbruk som det i praktiken ser ut är inte i alla stycken svaret på den frågan, det finns definitivt jobb kvar att göra. Men vi kan samtidigt känna oss rimligt säkra på att ekologisk odling inte är och aldrig kan bli svaret. Det är av allt att döma en jordbruksteknologisk återvändsgränd.

Etiketter: ,
Publicerat i Hur att bruka jorden | 4 Comments »

Balefire, snart i dina händer

söndag 4 augusti, 2013

Det här inlägget handlar inte alls mycket om politik. Nej, jag verkar med glesa mellanrum ha börjat skriva om en eller annan bok som jag tycker att man bör eller inte bör läsa. Nu när jag gör det för tredje gången har jag, i linje med ”en gång är ingen gång, två gånger är ett sammanträffande, tre gånger är en konspiration”, skapat en kategori ”Bok”.

Tanken den här gången är att tala om för er varför ni bör, eller kanske inte bör, läsa fantasy-serien Wheel of Time. Göran Greider menar att fantasy är borgerligt opium för folket och läser hellre om Fas 3, så han har redan svaret, men just du kanske inte vet.

Wheel of Time, av Robert Jordan och på slutet Brandon Sanderson, är en av de mer kända fantasyserierna, nyskapande när den kom. Det torde också vara en av de längsta, men nu är den i alla fall färdigskriven. Fjorton böcker som lär snitta på över 700 sidor. Men låt inte det avskräcka dig, just längden är faktiskt en del av lockelsen. För mig var det första gången jag läste något så långt, och det var intressant att se hur komplext och, ja, tillkrånglat det kunde bli när man har så många sidor på sig. Temat för handlingen är i princip att (motsvarigheten till) djävulen håller på att bryta sig lös ur sitt fängelse, hans ärkeänglar är redan lösa och det kommer gå åt skogen om inte någon gör något snart. Synd att det är så svårt att få folk att arbeta mot samma mål. Berättelsen kretsar mycket kring magi och magianvändare, och det är här jag tycker att man hittar en av seriens främsta styrkor. Så jag skriver väl om det på en gång.

Magi i en eller annan form förekommer i så gott som all fantasy jag läst (vilket är mindre än man kan tro). Jag ansluter mig till uppfattningen att hur mycket man kan låta magi lösa konflikter i en historia är proportionellt mot hur väldefinierat magisystemet är. Om läsaren inte har en känsla för vad som går och, minst lika viktigt, inte går att göra med magi så blir det bara en Deus Ex Machina. Vad som helst kan hända när som helst, och då är det lätt hänt att alla utmaningar känns poänglösa. När som helst kan ju någon vifta med handen och lösa problemen med lite ny, oförklarad magi. Det här har Jordan förstått, och det är en viktig del i min dragning till serien. Alldeles i början är magi förvisso något mystiskt som händer bortom huvudpersonernas – och läsarens – förståelse, men ganska snart börjar ett sammanhängande, internkonsistent magisystem uppenbaras. Det finns relativt tydliga regler som i någon mån tillåter läsaren att göra förutsägelser om vad man borde kunna, och inte kunna göra. Låter det trist, som om man tagit magin ur magin? Men det är tvärtom! För någon som jag själv, som skulle ge åtminstone min vänstra hand för sådana förmågor, är det rena drömmen. Och jag verkar inte vara ensam, av nätet att döma. Att folk blivit upprörda eller reagerat med klentrogenhet när någon gjort något särskilt magiskt otippat ser jag huvudsakligen som vittnesbörd om hur välfungerande den magiska kontexten är överlag. Så kan man också, en bit in i serien, ha magiska dueller som utspelar sig helt i denna magiska kontext, till stor del med begrepp som är meningslösa för en som inte läst böckerna – och det fungerar, det är bra action, och det är galet spännande. Väldigt långt från att någon viftar med handen och vad som helst händer.

En annan pluspoäng är att serien är spännande, även när det inte är magiduell. Det är inte full biljakt i tiotusen sidor, och visst finns ett antal tråkiga avsnitt, men på det hela taget är det ett bra sug i böckerna. Den sista boken bar jag med mig överallt och läste så fort det yppade sig minsta tillfälle.

Det saknas för all del inte saker att kritisera. En del karaktärer, även bland huvudpersonerna, är långa tider klichéartade och/eller irriterande. Det saknas inte karaktärsutveckling, men med så många sidor kan utvecklingen vara så långsam att det är lätt att få för sig att ingen utveckling sker.
Robert Jordan skulle också behövt en hårdare redaktör. Han drog ut på saker i det oändliga. Han dog dock efter bok 11, och Brandon Sanderson fick ta över. Författarbytet märks, men inte så mycket som man skulle kunna tro eftersom Jordan hann nedteckna stora delar av återstående handlingen innan han dog. Själv tycker jag att bytet var till det bättre. Någon beskrev det som att storyn ”kicked into gear” igen när Sanderson tog över, och det är inte utan sin poäng.
Jag har också lite svårt att bestämma mig för om det är en vuxenbok. Eller såhär: Det är en vuxenbok. Den har inte känslan av ungdomsbok. Men det är på många sätt en barntillåten vuxenbok. Förvisso kan tusentals människor grafiskt massakreras, men jag är inte säker på om någon någonsin går på toaletten. Det förekommer nästan inget sexuellt våld. Folk får sällan eller aldrig skoskav, förkylningar eller infekterade sår. Tvättar kläder och badar gör de faktiskt (herregud vad de badar i perioder), men det är ungefär så vardagskroppsligt det blir. De romantiska vändningarna känns lite valhänta, homosexualitet för en undanskymd tillvaro, och allt sex är av typen fade to black. Det kan i och för sig vara bra, kan man inte skriva sexscener ska man inte. Men det är alltså generellt en polerad läsning.
En sak jag stört mig på är att åtminstone i början är storyn distinkt profetiadriven, alltså att det finns en profetia som folk orienterar sig efter. Jag tycker det är ett lite fuskigt sätt att skriva på, då behöver man inte hitta på riktiga drivkafter för sina karaktärer, de bara springer efter profetian.
Och det finns säkerligen fler möjliga minus jag skulle kunna dra upp. Jag argumenterar inte för att det här är stor litteratur som Iliaden. Det förändrar dock inte att det gett mig mycket lycka att läsa serien.

Magi är inte allt Wheel of Time handlar om. Den som gillar politiskt intrigerande får sin beskärda del. Ett framträdande tema är också vikten av att kommunicera, och vad stökigt det kan bli när man struntar i det. Än mer framträdande är Jordans lek med könsroller. I flera stycken har han tagit vad man ambitiöst kunde kalla könsmaktsordning från verkligheten och vänt på den, i första hand som en effekt av att den manliga halvan av magin gör sina utövare galna och man därför sett till att män med magisk talang oskadliggörs. (Att huvudpersonen nummer ett är en man med magisk talang gör detta till en väldigt relevant omständighet.) Det blir aldrig Egalias döttrar av det, men det är hur som helst ett genomgående tema och om man så vill dominerande detalj av underordnad betydelse. På gott och ont.
Kärnan av fiendesidan är alltigenom ond och har till sitt förfogande orcherliknande odjur som bara idkar och förtjänar död och förintelse. Såtillvida är det ett enkelt upplägg med ljus mot mörker, men tittar man närmare finns många nyanser. Vissa som spelar för ondingarna är kanske inte så superonda egentligen. Många i Team Light gör riktigt korkade och destruktiva saker, fullt övertygade om att de agerar med världens bästa för ögonen, och skulle säkert klassas som onda om det inte fanns några som var ännu ondare. Åter andra sätter inte den stora kampen mellan ljus och mörker i första rummet, utan har en egen agenda i något lokalt maktspel. Det är svårt (men kanske inte omöjligt) att hitta någon karaktär som är alltigenom god och altruistiskt rättrådig.

Nu vill ni förstås läsa de här böckerna, och det tycker jag är rätt impuls, speciellt om ni tänker läsa dem på engelska (eftersom jag sett att en del termer är taffligt översatta till svenska). Jag tänker då inte falla i fällan att säga att allt är jättebra från första sidan. De tre första böckerna tycker jag är helt okej, men har en känsla av att författaren vill kunna sluta skriva ifall det inte blir någon succé. Sedan bestämmer han sig för att göra det här på allvar, och i fjärde boken lyfter serien och byter skala från ett gäng bortkomna lantisar på luffen till något med vidare horisonter. Fjärde, femte och sjätte boken tycker jag är riktigt bra. Det händer grejer. Sedan i nästföljande tre böcker börjar det gå väldigt långsamt och bli väldigt komplicerat. Det är genuint svårt att hålla reda på alla namn. I efterhand tycker jag att det är bra böcker, men vid första genomläsningen kunde det kännas en smula överväldigande. Tionde boken är bottennappet då ingenting händer och alla bara badar. Sedan vänder det. I bok elva tar det fart igen, och sedan tar Sanderson över och ror de tre sista böckerna i hamn med den äran. Visst märks det att de är skrivna under press att knyta ihop så många som möjligt av de otaliga trådarna, och speciellt i den sista boken har han offrat en del skrivarelegans till förmån för komprimerade förlopp, men jag vidhåller ändå att de fyra sista böckerna är några av seriens bästa.
Jag vet inte om det var tänkt så från början, men allt löser sig inte till det bästa på slutet. Det kan man se som frustrerande – eller som en spegling av att allt inte alltid löser sig på bästa tänkbara sätt precis i rättan tid.

Jag tänker avsluta den här rätt röriga redogörelsen med att nominera tre namn vardera till bästa kvinnliga respektive manliga biroll. Det kan ni fundera på, vare sig ni läst böckerna eller ännu inte gjort det.
Till bästa kvinnliga biroll: Verin. Graendal. Birgitte.
Till bästa manliga biroll: Logain. Talmanes. Flinn.
Och så vill jag att böckerna filmas i en absurt lång tv-serie. Vilket inte kommer bli lätt, vare sig man gör den filmad eller tecknad.

Inga spoilers nu.

Etiketter: , ,
Publicerat i Bok | 4 Comments »

Städning i familjepolitiken

torsdag 1 augusti, 2013

Två tunga C-företrädare skriver på SvD Brännpunkt om angelägna delar av familjelagstiftningen att modernisera. Det handlar huvudsakligen om vem som under vilka omständigheter räknas som förälder. Det är på sätt och vis inget märkvärdigt, det har länge varit uppenbart att dessa områden är i behov av uppdatering. Men även sådant som framstår som no-brainers kräver att någon tar itu med dem. Lagstiftningen kommer inte uppdatera sig själv ens när det är uppenbart att gällande lagar är förryckta (vilket gjorts generande tydligt av Radiotjänst). De här familjelagarna har länge varit uppenbart föråldrade, men inget har hänt. En debattartikel är inte samma sak som att lagen ändras, men jag är i alla fall glad över att någon nu verkar ta tag i saken – och givetvis nöjd med att det är Centern som gör det.
Det betyder inte att det inses lätt exakt hur lagstiftningen ska se ut, men så är det ofta när man börjar städa. Man vet vad som behöver rensas undan och har en bild av önskat läge. Sedan får man reda ut detaljerna. Jag tror inte att det kommer visa sig att just detta är ett olösligt problem.

Jag påminns av detta om utkastet till idéprogram som lades fram inom Centerpartiet. I det första utkastet fanns en skrivning vars exakta ordalydelse undflyr mig, men som öppnade för antalsneutral äktenskapslagstiftning. I några hörn på internet diskuterades frågan ordentligt, men på det stora hela pooh-poohades den bort utan några andra sakargument än att det där, det är vi inte vana vid. Det tyckte jag var synd. Det är en relavant fråga av ungefär samma anledning som samkönade äktenskap är en relevant fråga. Det betyder inte att den är helt enkel, men den förtjänar en seriös diskussion, inte andefattigt slentrianförlöjligande.

Vare sig man vill eller inte vore det svårt att hävda att dagens avancemang på Brännpunkt är en ansats att gradvis närma sig antalsfrågan igen. Men jag får väl vara glad för det lilla, och hoppas på att mottagligheten för högre aritmetik än 1+1 gradvis kommer öka.

Etiketter: ,
Publicerat i Övrigt samhälle | 2 Comments »

Användning av döda dinosaurier (blandade sorter)

måndag 1 juli, 2013

Det här är inlägget där jag talar om för er vad ni ska tycka om skiffergas och fracking. Redan här kan jag säga att svaret är ”det beror på”, och att det är ungefär den brandtalstemperatur vi kan förvänta oss den här gången.

Jag kan inte hävda någon speciell expertis på området, men sedan när har det stoppat någon bloggare? Alltså: halvny metod att utvinna naturgas där så tidigare inte varit tekniskt eller ekonomiskt vettigt. Att det nu, på vissa håll i världen och inte minst i USA, är tekniskt och ekonomiskt vettigt är det knappast någon som bestrider. Knäckfrågan är: är det också miljömässigt vettigt?

Den frågan har minst två aspekter.
Den första är risken för omedelbara miljöeffekter i form av oönskade utsläpp och jordbävningar(!). Såvitt jag förstår verkar den senare farhågan långsökt om verksamheten sköts med någon form av eftertanke. Den förra farhågan är inte oplausibel, men å andra sidan har man hållit på med fracking ett tag nu och inget har hänt – eller nå, inget verkligt allvarligt. Visst finns kvarstående frågetecken, men om fracking var den sämsta miljöidén sedan blydrinken borde det ha visat sig vid det här laget. Man har ändå hållit på ett tag.
Mitt intryck är att industrin, väl medveten om konsekvenserna av ett miljöhaveri, gör sitt bästa för att utveckla en metodik med så få och små risker som möjligt. Inget, och jag menar inget, energislag är utan nackdelar och risker, så man kommer få nöja sig med en tillräckligt bra kompromiss. Här kan man, i princip, tänka sig ett fruktbart samarbete mellan en miljörörelse som kritisk riskanalytiker och en industri som, ja, industri. Alltså, inte så att det är miljörörelsens skyldighet att vara industrins riskanalytiker, men eftersom man ofta tar på sig den rollen vore det bra om man kunde göra det med skärpa och saklighet den här gången. Det kan vara att hoppas för mycket, men hoppas går.

Den andra aspekten är utsläpp av växthusgaser. Det går inte att komma ifrån att skiffergas, som annan naturgas, när den förbränns genererar en faslig massa fossil koldioxid, en vara vi inte har för lite av. Innebär det att den är alltigenom ond? Nej, bara med en ännu naivare ansats än jag hade tänkt mig. I praktiken ersätter skiffergas i dag i första hand fossilt kol, som är långt mer växthusgasintensivt än skiffergas – skillnaden är ungefär en faktor två, vilket på sätt och vis säger mer om kol än om skiffergas.
Därmed inte heller sagt att skiffergas är det högsta goda; man pumpar fortfarande ut fossil koldioxid. Det är givetvis inte den ideala lösningen, det är det ingen som påstår, men det är ju det här med att inte låta det bästa bli det godas fiende. Om man med skiffergas kan slå av på takten i utsläppen är det välkommet, och hör se’n.

Det finns dock två ”men”. Det första har att göra med total mängd växthusgaser. Om man först gör av med all skiffergas och sedan återgår till att elda upp allt kol har man visserligen köpt sig lite tid men i slutändan bara gjort situationen värre. Problematiken är inte ny. Redan skiffergas förutan är världens kända, utvinningsbara tillgångar av fossil energi så stora att utsläpp av tillhörande växthusgaser inte är förenliga med målet om högst två graders global uppvärmning. Ska detta mål hållas kan vi inte tillåta oss att elda upp ens det vi har i dag (åtminstone inte utan CCS-teknik eller motsvarande), än mindre sådant vi kan hitta i framtiden.

Det andra är att även om det är bra om skiffergas tränger undan kol, så är det mindre bra om den också tränger undan andra energislag som är ännu mindre miljöskadliga. Skiffergas är så pass billig, i alla fall i USA, att det verkar vara på gång att hända.

Lösningen på båda dessa aber torde vara samma som jag och många med mig predikar: en global skatt på växthusgaser. Med en sådan, på rätt nivå, skulle skiffergas fortfarande vara billigare än kol, men inte slå ut miljömässigt bättre alternativ. Den är teknikneutral och ändamålsenlig. Den vilar på en enkel princip, enklare än många av de styrmedel vi använder i dag, men borde ändå kunna få genomslag i snart sagt samtliga produktionskedjor. I samband med ett tidigare inlägg om växthusgasskatt (som jag gillar och alltjämt rekommenderar) oroade jag mig för att det skulle bli ett oändligt räknande på livscykelanalyser, men det var ett rent feltänk; om man beskattar själva bränslet (olja, kol, naturgas) blir effekten automatisk på övrig mänsklig verksamhet.
Det är bara den där lilla detaljen ”global” som det gäller att få till. Men hur svårt kan det vara egentligen? Jag börjar hålla andan nu.

Etiketter: , , , ,
Publicerat i Energetiskt material | Kommentarer inaktiverade för Användning av döda dinosaurier (blandade sorter)

Bredare och kortare verksamhet

söndag 16 juni, 2013

Det slår mig att jag tror att jag aldrig annonserat här att jag finns på Twitter sedan ett tag. Jag heter DanTilert där.
Egentligen passar bloggens format mig mycket bättre, här kan jag breda ut mig i halvoändlighet om mina ämnen. Det finns folk som trivs i formatet 140 tecken. Jag är hittills inte en av dem och har inte blivit så bra på det än. Å andra sidan tycks jag vara i gott sällskap; många tweets jag ser är mer slagord än koncentrerad briljans. Alternativt emotionella utbrott gränsande till onomatopoesi.
Men min poäng är inte att andra är dåliga, utan att nu är jag lika dålig på samma ställe!
Jag har hittills varit påfallande inaktiv, men nu är jag hemma på dagarna med bebis, vilket faktiskt gör det lite lättare än förut att kvittra. Förbättring utlovas inte, men det förespeglas implicit något i den vägen.

Publicerat i Meta | Kommentarer inaktiverade för Bredare och kortare verksamhet

Centerpartistiska miljömisstag

tisdag 11 juni, 2013

När jag drogs till Centern var en viktig del av attraktionen att partiet förmådde ta miljöfrågor på allvar men utan att förorda flykt tillbaka till grottorna. I stället såg jag en resultatorienterad hållning parad med insikten att kombinationen med en liberalt grundad ekonomi ofta är det bästa sättet att hantera miljöproblem.
Ett problem var partiets religiösa kärnkraftsmotstånd; ingen påstår att kärnkraft saknar nackdelar eller ska stå för all energiförsörjning, men menar man att växthuseffekten är på allvar är det inte genomtänkt att börja med att kasta ut kärnkraften. Energiuppgörelsen (2009?), där man åtminstone accepterade kärnkraftens fortsatta existens, var en nyckelhändelse för att jag skulle kunna gå med i partiet.

På sistone har C fått mycket uppmärksamhet för sitt arbete med nya idéprogrammet. I media pratades det mest, lätt vulgariserat, om månggifte och fri invandring. För ett tag sedan debatterades och beslutades det om idéprogrammets slutliga skrivningar. Tyvärr hade jag, av rent privata skäl, ingen möjlighet att vara med på den stämman. Nu finns det i alla fall ett resultat att läsa, och jag tänkte ägna mig åt vad som skrivs i de rätt så specifika avsnitten ”Klimathotet” och ”Förnybar energi”.

Man konstaterar att växthuseffekten är vårt största kända miljöhot, vilket sannolikt är riktigt. Man går vidare med
Ytterst är lösningen i klimatfrågan att få till stånd en global prissättning på koldioxid som motsvarar de höga kostnader utsläppen åsamkar mänskligheten. Det ska vara olönsamt att fortsätta släppa ut och lönsamt att ställa om.
vilket jag menar är på pricken. Centerpartiet tells it like it is. Mycket bra så långt.

Sedan hoppar vi ned några stycken till Förnybar energi och läser
Sverige har både möjlighet och skyldighet att inom mindre än en generation bli ett samhälle med hundra procent förnybar energi, helt fritt från fossil energi, där Centerpartiets vision är ett samhälle utan kärnkraft.
Och här rasar bygget.

Visst, man kan ha visioner. Själv har jag en vision om att jag har ett rymdskepp med hyperdrive och jacuzzi (dock ingen karaokebar) innan jag fyllt femtio och semestrar på Olympus Mons. Men nu gäller det verkligheten.
Kära centerparti. I verkligheten måste man välja. Man kan antingen vilja satsa på att mota växthuseffekten i grind. Eller så kan man vilja satsa på att avveckla kärnkraften. Man kan inte, upprepar inte, göra båda samtidigt.
Ingen påstår som sagt att kärnkraften ska vara vår enda energikälla, men när Centerpartiet skriver så här har jag svårt att ta engagemanget i minst en av frågorna på allvar.

Precis som många har sitt favoritenergislag har många också ett energislag de älskar att hata, med mer eller mindre goda argument. Folk tuggar fradga över vindkraft, vattenkraft, solenergi – och kärnkraft. Sett över livscykeln och med hänsyn till vad vi vet om risker är dock ekonomi det enda argumentet som riktigt biter på kärnkraften – och ekonomin har ju energiuppgörelsen åtminstone i princip lämnat åt marknaden. Sedan är det väsentligen känsloargument som kokar ned till att kärnkraft känns otäckt. Det här är inte platsen för en detaljerad genomgång – den som letar i kategorin ”Energetiskt material” hittar en del – men för det mesta handlar det om att man väljer att värdera kärnkraftens risker och skador mångdubbelt högre, stundom många miljoner gånger högre, än riskerna med andra energislag.
Det kan kanske vara ursäktligt vid ett fikabord. För ett riksdagsparti som säger sig prioritera klimathotet är det en intellektuell genomklappning. I det verkliga livet måste man prioritera mellan olika önskningar. Centerpartiets uppenbara oförmåga till det, och partiets smygreträtt från energiuppgörelsen, är direkt ovärdiga och jag skäms över att vara del i spektaklet.

Så, om acceptansen av kärnkraften var ett krav för att jag skulle kunna gå med i partiet, borde jag då inte gå ur nu när det visar sig att man korsade fingrarna bakom ryggen?
Tja, det skulle väl vara det renlärigt principfasta att göra. Men å andra sidan finns det inget parti som exakt motsvarar mina egna preferenser, vilket torde gälla de flesta. Och i jakten på nya idéprogrammet snubblade jag över idéprogrammet från 2001. Smaka på de här godbitarna:

Människan kan inte bedöma de fulla långsiktiga effekterna av sina handlingar vilket innebär att all mänsklig verksamhet bör utgå ifrån försiktighetsprincipen. Människan bör inte rubba de naturliga ekosystemen så att de sedan inte går att återställa till sin ursprungliga balans

Så… inget jord- eller skogsbruk då? Hm, ingen bebyggelse heller va? Lycka till med att återställa Västerås till det naturliga ekosystemets balans.

Fysikens lagar och ekologins insikter säger att människan inte bör tillåta att halterna av naturfrämmande ämnen eller ämnen från jordskorpan systematiskt ökar i naturen.

Fysikens lagar säger… vadå sade ni? Fanns det över huvud taget någon som läst gymnasiefysik i församlingen när det där skrevs? Det där är dravel. Också: adjöss all gruvbrytning.
Sedan är det en passus om stabila och naturfrämmande ämnen, varpå man exemplifierar bland annat med uran, som strängt taget är vare sig stabilt eller naturfrämmande. (Låt vara att uran 238 är rätt stabilt, men det är sällan uranets ickeradioaktivitet som brukar framhållas som ett problem.)

All förändring av arvsmassa måste omgärdas av strikta etiska normer och diskuteras öppet. Förändring av arvsmassa som riskerar att spridas eller där förändringen blir varaktig får endast tillåtas ytterligt restriktivt och under gemensam kontroll.

Vet de här människorna vad arvsmassa är? Vet de hur traditionell växtförädling går till? Adjöss till samtlig växtförädling är vad det där stycket betyder. Och förmodligen barnalstring utom strikt statlig kontroll.
Och vadå ”diskuteras öppet”? Vilken konspirationsteori om förändringar i smyg är det man prenumererat på här egentligen?

Herregud ja. Och detta var i nådens år 2001, inte 70-talet.

Min poäng är:
det går år rätt håll på miljöområdet. Jag har allvarliga invändningar mot hur man tänkt i senaste programmet. Men jämför man med den täta rökelsedimman i det bara tolv år äldre programmet är det bländande briljant.
Jag får helt enkelt försöka se partiets kärnkraftsnoja inte som en stillbild utan som en process.
Och hoppas att den fortsätter att gå åt rätt håll.

Etiketter: ,
Publicerat i Energetiskt material, Hur att bruka jorden, Politik | Kommentarer inaktiverade för Centerpartistiska miljömisstag

Reclaim Husby

lördag 25 maj, 2013

Eftersom jag bott i Husby några år i någorlunda modern tid har jag förstås extra djupa insikter i Husbysjälen, och alla måste lyssna på mig även om ämnet redan kommenterats sönder.
Eller kanske inte. Men i alla fall; jag bodde med min dåvarande sambo i Husby 2001-2005, och jag skulle vilja passa på att ge en kompletterande bild med hur jag uppfattade Husby.

Jag har de senaste dagarna läst skildringar där Husby framställs som helvetet light. Jag känner inte igen eländesbeskrivningarna. Husby var inte en vindpinad dödsskuggans dal kantad av lika delar apati och förödelse. Tvärtom vill jag frammana de där skisserna jag tänker mig att alla sett då man skulle till att bygga förorter på nittonhundratalet. En massa folk som fridsamt promenerar runt, flitigt interagerande. En levande förort. Sedan smällde man upp Vällingby et al och ingen gick runt och fraterniserade. Kallt och blåsigt blev det.
Okej. Jag känner inte Vällingby. Men överlag verkar många vara överens om att sådana där förortsskisser bara är nys.
Men –
Husby var som på skisserna.
Vuxna som gick runt och kommunicerade. Barn i olika åldrar som sprang runt och lekte med varandra. Folkliv. Myller. En levande förort!
Visst. Arkitekturen på de flesta husen är inte hisnande inspirerande, om man inte går igång på loftgångar. Men det fanns affärer och service, och Husby centrum i sig var om inte flashigt så inte heller deprimerande eller sämre försett än jämförbara lokala centra. På kort gångavstånd hade vi Kista galleria, stor, välsorterad och med då närmast unikt långa öppettider.
Det var nästan alltid folk i rörelse. Sambon rapporterade att det inte var läskigt att åka tunnelbana på kvällen, just eftersom man aldrig var ensam med någon potentiell missdådare.
Så, nu när jag förhoppningsvis bankat in att bilden av Husby som en sällsynt nedsliten öken inte har mycket att göra med det Husby jag bodde i en god del av 00-talet kan jag tillstå att mitt Husby sannolikt inte var det enda Husby. Anledningen till att det var så mycket vuxna i rörelse även dagtid var rimligen att de var arbetslösa. Vi bodde också i ett modernare hus än Husby-snittet. Kommer ni ihåg Fredrik Lindströms program ”Värsta språket”? Han hade ett avsnitt om rinkebysvenskan, vari han med ett par lokala tjejer gick förbi vårt hus. De pekade och sade ”Det där, det är Husbys Beverly Hills”. Det var inget speciellt med det huset, men det var byggt 1990 i stället för 1975 och det hade inte loftgångar. Kanske ingen jättegrej, men om man inte trivs i sin bostad inverkar det givetvis på den allmänna trivselnivån. Å andra sidan, är det vad vi talar om? Mitt hus har loftgångar, grrr?
Jag påstår inte att det inte finns socialt och materiellt förfall i Husby, men det är fel att tro att Husby bara handlar om förfall.

…och nu slår det mig att om man läser det här inlägget någon gång i den ljusnande framtid kanske man inte alls inser att vad som föranleder det här inlägget är den vandalisering och våldsanvändning – inte av någon folkmajoritet, utan av ett uppräkneligt antal ungdomar – som började i Husby och sedan spred sig till andra stockholmsförorter.

Och vad ska man då göra åt upploppen? Eftersom alla och deras mostrar redan tyckt till om det vill jag också leka den leken. Jag tror att det är viktigt att se det som två separata problem, ett långsiktigt och ett kortsiktigt, och inte blanda samman dem men inte heller glömma bort den aspekt man för tillfället inte tar itu med.
Långsiktigt – ja, vi vet att invandrare och ungdomar i snitt har det svårt på den svenska arbetsmarknaden. Det slår hårt mot en ort med Husbys demografi. Det förklarar knappast ensamt vad som händer, men det är antagligen en del av bakgrunden. Och även om så inte vore är det givetvis ett problem angeläget att komma till rätta med.

På kort sikt är det andra saker som gäller.
Närmare bestämt att ta och hålla terräng.
Jag menar att det är mycket viktigt att man gör vad som måste göras för att undertrycka kravallerna, och det utan dröjsmål. Om det betyder att man måste ställa fem poliser i varenda gathörn i Husby, jamen då är det så. Det viktiga i detta är inte bara att skydda husbybornas egendom och i förlängningen dem själva. Man måste visa gängen att det inte är de som bestämmer. Väl så viktigt, man måste visa lokalbefolkningen att det inte är gängen som bestämmer. Polisen och samhället måste vara vad jag i ett annat sammanhang sett kallas ”preferred supplier of security”, alltså den entitet som varaktigt står för tryggheten. Steg ett måste vara att tydligt visa att detta är samhällets territorium, inte gängens territorium. Det är mindre lyckat om de senare med trovärdighet kan göra gällande att Husby lever på deras villkor. Så behöver man kravallutrustade poliser är det så det får bli. Dialog är bra, men möts man av stenkastning måste en sådan aggression kunna besvaras – och undertryckas.

Det är också viktigt eftersom en vanlig reaktion på förstörelsen är att fråga gängen ”varför gör ni så här”. Det är ingen konstig fråga, men då har man också gett gängen privilegiet att sätta samtalsagendan. Att visa att bästa sättet att nå ut med ett budskap är att anlägga bränder kan omöjligen vara ett gott incitament.

Men som sagt, att bara ta i med så hårda handskar som behövs nu bör inte, får inte, betyda att man sedan låter bli att ta sig en funderare på den mer långsiktiga problembilden; en bild som jag nästan helt låter bli att diskutera i det här inlägget. Tanken var mest att berätta om det Husby jag levde i, och som var ett annat Husby än det jag läst om de senaste dagarna.

Etiketter:
Publicerat i Övrigt samhälle | 2 Comments »

Frihandelns uteblivna välsignelser

torsdag 9 maj, 2013

Med anledning av en artikel i SvD, ”Afrika reser sig – men inte afrikanerna”.
Det sägs i artikeln att

Handel och globalisering har infriat många löften om ökat välstånd och höjd levnadsstandard för människor över hela världen, men har också spätt på klyftorna mellan rika och fattiga i utvecklingsländer.

–Där har globaliseringen inte fungerat. Borde vi vara förvånade? Ja, utfallet går emot en mycket väletablerad teori, säger Eric Maskin.

Teorin om så kallade komparativa fördelar utgår från att varor är rörliga men att produktion och arbetskraft stannar inom nationens gränser. Under tidigare globaliseringar höll teorin, men den har spruckit under senare decennier.

Jag brukar säga att jag känner till få eller inga länder som nått välstånd utan omfattande handel med omvärlden, så jag jag känner ett behov att replikera här.
Och det går ut på att ”nödvändig” inte är samma sak som ”tillräcklig”. Jag tycker att argumentationen sådan den presenteras i artikeln inriktar sig på en halmgubbe. Ja, (fri-)handel och globalisering är en nödvändig komponent för att lyfta människor ur fattigdom, men det är inte ensamt tillräckligt, och det tror jag inte man brukar påstå heller. Det behövs, eller underlättar i alla fall stort, att ha en fungerande rättsstat stat med rule of law (vad det nu kallas på svenska). Utan en åtminstone rudimentär infrastruktur kan det också vara svårt att nå några påtagliga resultat. Detta är faktorer som i stor utsträckning brister eller saknas helt i nedslående stora delar av Afrika, även om situationen över lag förbättrats påtagligt.

Ytterligare en faktor som ligger Afrika i fatet är att även om handeln med länder utanför Afrika ökat kraftigt finns det fortfarande skyhöga handelshinder mellan många länder inom Afrika. Sådant kan ha än större betydelse än till exempel EU:s med rätta bespottade tullmurar.

Slutligen kan jag på ren spekulation misstänka att Hernando de Sotos bok ”Kapitalets mysterium” (som jag själv bara läst delar av) är rekommenderad läsning för den som funderar på varför kapitalismens segertåg till vissa delar kommit av sig i vissa hörn av världen.

Etiketter: , , , ,
Publicerat i Övrigt samhälle | 2 Comments »

Skatteupplysning: Rut, Rot och sjuksköterskorna

fredag 3 maj, 2013

Åter ser jag det cirkulera inlägg om att det är fel att skribenten får si och så mycket i rut- och eller rot-avdrag, för sjukvården går minsann på knäna. Innan du trycker på like eller motsvarande vill jag gärna säga några rader.

Rut- och rot-avdragen belastar statskassan. Rutavdraget är dessutom vid det här laget, med de nya jobb som skapats, självfinansierande; hur det ligger till med rot vet jag inte. Men som sagt, statskassan, som får sina pengar huvudsakligen från moms och sociala avgifter. Vård och omsorg å sin sida bekostas av kommunal- och landstingsskatten.

Alltså: rut/rot är inte samma påse pengar som vård och omsorg.

Därmed inte sagt att de inte påverkar varandra. När fler tack vare rut och rot får jobb, betalar de kommunal- och landstingsskatt. En del kanske till och med går från försörjningsstöd.

Alltså 2: rut/rot är inte samma påse pengar som vård och omsorg. Men tack vare rut och rot finns det mer pengar till vård och omsorg.

Mer. Inte mindre.

Sedan står det dig förstås fritt att ändå trycka like, eller vad det nu är fråga om. Men jag ser ingen god anledning till att göra det.

Etiketter: ,
Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för Skatteupplysning: Rut, Rot och sjuksköterskorna

Det försumbara judehatet

lördag 13 april, 2013

Det ska till en rejäl radioskugga för att man ska ha missat den senaste tidens uppmärksammande av att Socialdemokraterna upphöjt Omar Mustafa, som tidigare publikt och tydligt visat att han är okej med rejäla portioner judehat. En av flera lägessammanfattningar står Sanna Rayman för. Hon noterar bland annat att partisekreteraren Carin Jämtin blev uppmärksammad på sakernas tillstånd redan för ett år sedan. Att hon inte verkade se någon anledning till åtgärd är egentligen inte ägnat att förvåna. Jag vet att jag slagit på den trumman många gånger, men det är likväl så att Jämtin tidigare aktivt hejat på spridandet av antisemitiska myter. Det behöver inte betyda att hon är antisemit, men hon verkar i alla fall beredd att ha långtgående överseende med sådant.
Det är inte isolerat till Jämtin. Jag går längre bak i bloggens rullor och hänvisar till när Mona Sahlin, då partiledare, glatt demonstrerade tillsammans med det öppet judehatande Hizbollah. Alla länkar från det inlägget verkar inte funka längre, men det finns i alla fall dokumentation på att inte heller Lars Stjernkvist, före detta socialdemokratisk partisekreterare, fann något konstigt i att demonstrera med Hizbollah. Huruvida han var medveten om hakkorsen i demonstrationerna framgår inte, men låt oss hoppas inte.
Och så Reepalu. Herregud ja. Reepalu.
Sammantaget kan det knappast råda något rimligt tvivel om att det i socialdemokratins ledande kretsar finns en långt utvecklad tolerans för öppen antisemitism. Omar Mustafa är inte en blixt från klar himmel, sådant här har man varit beredd att försumma och ha överseende med länge.

Jag vill också ta upp min rätt så färska genomgång av acceptansen för antisemitism på Aftonbladets redaktion. Nyckelord: omfattande.

Notera att jag skriver om acceptans för antisemitism. Det är en svagare anklagelse än att hävda att någon är antisemit. Den är också lättare att påvisa. Vad någon verkligen tänker är inte lätt att veta, men det börjar bli rätt ansträngt att förneka att både S-ledningen och Aftonbladet är okej med att bidra till spridandet av antisemtiska föreställningar.

Jag vill inte gå så långt som att knyta ihop S och Aftonbladet i denna fråga. Det ligger nära till hands, men risken finns att det blir som när någon vänsterifrån hittar två typer som både är högersinnade och rasister och sedan påstår att högern generellt är rasistisk. Det finns ingen anledning att tro att acceptans för antisemitism automatiskt kommer med vänstersinnet.
Men jag behöver inte göra några sådana sammankopplingar eller generaliseringar. Jag tycker det räcker bra med att både Aftonbladet, den stora S-tidningen, och S-ledningen gång på gång och under lång tid visar att man är okej med antisemitiskt material.
Det är tillräckligt illa i sig.

Etiketter: , , ,
Publicerat i Judefrågan & så'nt | 3 Comments »

Åter till Ilions stränder

lördag 6 april, 2013

När man i Civilization IV uppfann bronset fick man sig följande rad till livs:
It is entirely seemly for a young man killed in battle to lie mangled by the bronze spear; in his death all things appear fair.
Jag gillade stilen och noterade att det kom från Iliaden. När jag uppfunnit bronset tillräckligt många gånger tänkte jag att jag skulle prova att läsa Iliaden. Försöka i alla fall; oklart om jag skulle orka med hexametern. Så jag skaffade Erland Lagerlöfs klassiska översättning och satte igång.
De första tjugo sidorna var tröga innan jag kom in i det. Sedan utvecklade det sig till en av mina största läsupplevelser på flera år.
Nu har jag alldeles nyligen läst om den, denna gång i nyare översättning av Ingvar Björkeson. Nytappningen står sig väl, mer lättläst men inte sämre. Jag kan alltjämt förlora mig i det trojanska dammet.

På vissa sätt är det lite konstigt att jag gillar Iliaden. Den dras med flera egenheter jag i andra sammanhang brukar racka ned på. Den som läst min totalsågning av Män som hatar kvinnor minns kanske hur jag klagade på hur onaturligt karaktärerna i den pratade. Detsamma gäller Iliaden, och då tänker jag inte bara på stilen som måste ha framstått som diktmässig redan för 2700 år sedan. Två män möts på det mordiska slagfältet, och vad gör de, innan de går loss på varandra? Tar en lång utläggning om sin härstamning.
Människors handlande i Iliaden är också väldigt styrt av profetior och/eller gudomliga påbud. När det görs i andra böcker brukar jag anklaga författaren för att vara lat som inte orkar hitta på riktiga motivationer åt sina protagonister, utan i stället sätter dem på att, ja, uppfylla en profetia. Det är väldigt vanligt i Iliaden att hjältarna agerar på direkt gudomlig order eller manipulation. Det är så nogsamt beskrivet – gudarna upptar en stor del av handlingen – att det svårligen kan ses som metaforer för mänskliga överväganden. Det tar en del av musten ur flödet tycker jag.

Och ändå, trots avsaknaden av trovärdighet i språk och handlande, är den så bra.

Handlingen är… det är inte så mycket handling. Eller, det beror på vad man menar. Visst händer det saker nästan hela tiden, men hela boken är väsentligen en skildring av ett utdraget fältslag. Kriget är uteslutande en fråga för män (vilket iofs inte ligger så långt från dagens verklighet). Jag tror inte att Iliaden skulle klara ett Bechdel-test. Visst finns flera (några) namngivna kvinnor, och jag är ganska säker på att två kvinnor pratar med varandra någon gång, men i så fall troligen om män.
Människosynen är inte den modernaste. Slaveri och våldtäkter tas som en självklar och hemtrevlig del av vardagen, även om det senare i mycket liten utsträckning sker on screen.

Och ändå, trots dess osympatiska inställning, är den så bra.

Det är ett hejdundrande hjälteepos. För en som är uppväxt med böcker där den personliga färdigheten i strid, fullt realistiskt, sällan avgör krigets utgång är det en uppenbarelse. Här kan en enda av gudarna älskad hjälte driva en hel fiendehär på flykt – och det är inte bara rimligt, det är även rätt och riktigt, och det är vackert.
Vackert? Är det inte ett förhärligande av krig och dödande?
Jo, det är det. Men som det förhärligas. Jag behöver inte tycka att dödandet och lemlästandet i sig är rätt och riktigt, men det är poesin som omgärdar den rasande slakten som gör Iliaden. Hjältar som jag aldrig sett förr och kanske aldrig kommer se igen reser sig ur historien och med sin lans som skuggar vida vrider de segern ur fiendens händer. Just det, hjältar. Iliaden är inte bara Akilles. Odysseus, Hektor, Diomedes, Agamemnon, Menelaos, Sarpedon, Aias, Aeneas och de andra, alla gör de grymt sin Iliad.

För det är klart att det är språket, dikten, som är Iliaden. Samma historia skriven av en modern klåpare skulle varit outhärdlig. Iliadens hexameter är full av absurda åthävor och ändå fundamentet för storheten utan vilken Aias bara skulle vara den grottiga slugger han är i 2004 års film Troja. Men det är inte bara hexametern; det är hexametern förenad med den episka skonlösa kampen. Jag har sedan läst både Odysséen och Aeneiden och tyckte inte att någon stod upp mot Iliaden, något omläsningen stärkt mig i. Det vilar ett ursinne över Iliaden som de andra inte kan matcha. Visst finns tråkiga partier, men den är ändå så bra att jag nästan börjar grina när jag tänker på det.

———

Jag har även ett par praktiska spörsmål, när jag ändå pratar Iliaden.
Det första rör järnet. I Iliaden är vapnen av brons. Järn nämns på ett fåtal ställen, men jag tolkar det som att järn bara förekommer antingen som ren metall eller som jordbruksredskap. Kan det vara så att järnvapen inte var något att ha förrän man kom på stålet? Det blir i alla fall en konstig diskontinuitet mot Aeneiden, som visserligen är skriven av Vergilius och långt senare, men som utspelar sig direkt efter Iliaden och där järnvapen är legio. Båda översättningarna var av Björkeson, så det är knappast en översättningsfråga. Är det inte märkligt att man plötsligt bara byter metall utan att någon ens gör en affär av det? Tills jag får en bättre förklaring tänker jag tycka att det var fånigt gjort av Vergilius.
Det andra rör köttet. Det spontanslaktas mycket boskap när det känns motiverat att äta kött. Jag vet nästan ingenting om sådant, men blir köttet verkligen som bäst när man äter det helt nyslaktat? Ska det inte liksom hänga till sig och/eller bloda ur sig en del? Eller bygger allt sådant på tillgång till svala utrymmen? Annars kan man tycka att de borde kunna förutse att de kommer vilja äta kött i morgon också och slakta lite på förhand.

Citatet som används i Civ IV är förresten rumphugget. I svenska översättningen säger kung Priamos:
Allt kan anstå en yngling
om han har stupat i krig och ligger där vanställd av spjutsår
– vadhelst hans kropp visar upp är vackert, ännu i döden.
Men när en gammal man har mördats och hundarna skändar
grånat huvud och skägg och även hans kön, finns då någon
ömkansvärdare syn för arma dödliga, säg mig?
Vilket jag tycker ger det en annan ton.

Etiketter: ,
Publicerat i Bok | Kommentarer inaktiverade för Åter till Ilions stränder

« Äldre poster
Nyare poster »